Ska ge Twitter en chans

Jag har tidigare antytt att jag tillhör gruppen sena anammare, den som jag brukar ironisera om när jag föreläser. Det är vi som inte begriper vad nya saker ska vara bra för, vi måste få bevis på att det tillför något i våra liv innan vi börjar använda det. Vi behövs självklart lika mycket som de tidiga anammarna men det är en sån trist roll. Man kan ju trösta sig med att man aldrig kommer att behöva finnas med på pinsamma bilder från förr, dock.

Nu har jag iallafall bestämt mig för att ge Twitter en ärlig chans. Jag blir lite intresserad bara genom att så många andra är så intresserade. Själv förstår jag ännu inte tjusningen. Jag inser att det är lite som statusen på Facebook men att man inte behöver vara vän med folk för att de ska få läsa. De personer jag själv följer har jag lagt in i min reader så blir det enklare. Mitt problem idag är hur jag ska komma ihåg att twittra. Och om vad. Ja, vi får se vad det blir och om nån vill följa mig kan ni följa dunkels.