Magkänsla dyker upp på fler ställen

Barnombudsmannen använde i sitt senaste blogginlägg rubriken Anmälningar, magkänsla och barns rättssäkerhet. Det var lite lustigt eftersom jag tidigare på dagen sett en film på temat magkänsla, hittad via Twitter hos Free Range Kids. FRK är en webbplats, en bok, en kommunikationskanal för Lenore Skenazy som tydligen engagerat sig mot det skruvade säkerhetstänkande som framförallt USA verkar vara inne på.

Precis som BO skriver påpekar Skenazy att magkänsla är en osäker metod att diagnosticera hur ett barn har det. Skenazy skriver bland annat

Too bad the Ad Council sat out the McCarthy hearings — it could have had a field day! “If you even SUSPECT your neighbor is a Communist…” And it’s really sad we didn’t have 30- second TV spots in Salem in the 1600s: “If thou even SUSPECTETH sorcery…”

Att se och lyssna till vad barn säger, explicit och implicit, och sedan agera utifrån det man får veta är en säkrare metod. Att med sin professionella kunskap, eller livserfarenhet om man är lekman, sovra informationen och bilda sig en hel bild av situationen. Inte leta efter säkra tecken på det ena och det andra, för då närmar vi oss häxjakten igen. En bra ingång till det här tänkandet ger Jan Guillous bok Häxornas försvarare. Allt det här kräver naturligtvis tid. Vi kan inte förvänta oss att proffs som ständigt arbetar med med näsan ovanför vattenytan ska hinna bilda sig en vettig uppfattning av situationen.

Jag tror att det är viktigt att vi tar de här frågorna om att se på största allvar och att vi förstår psykologin bakom att inte se. Om vi erkänner att vi helst väljer bort att se det som är hemskt och som strider mot vår världsbild, kan vi motarbeta de sidorna hos oss själva. Det finns säkert de som kan förklara hur det där hänger ihop rent psykologiskt, jag är nöjd med att veta att människor är sådana och kämpa mot de tendenserna när jag märker av dem. Själv har jag vid två tillfällen anmält misstänkt barnmisshandel och det var inget som gick av sig självt. Först slogs jag med mig själv i flera dagar innan jag agerade. Ett av barnen i fråga hade sagt det rent ut till mig i en skolkorridor där vi råkade befinna oss ensamma en kort stund. Men jag tänkte att om jag möter det här barnet igen när hon har blivit vuxen ska hon inte vilja säga till mig att jag svek henne. Det fick bli mitt rättesnöre och jag ringde och hela helvetet brakade lös. Båda fallen inträffade för över tio år sedan och det är inte över än. Som anmälare får man ta all skit för att man är så ond så man anklagar en oskyldig vuxen för något så hemskt men man får av sekretesskäl inte någon återkoppling så att man får veta hur det gick. Det är med andra ord bara, bara hemskt att anmäla men man måste göra det. Det ingår i kontraktet och jag kommer att göra det igen, utan att tveka nästa gång. Man dör inte av det men det finns en mikroskopisk chans att man hjälper en skyddslös människa.

Imorgon kommer det lite mer om det skruvade säkerhetstänkandet.