Myndigheter och gapet

Härom dagen skrev jag en kommentar i en myndighets blogg och hänvisade till en annan blogg med liknande idéer. Nu visade det sig att myndigheten har som policy att de "inte länkar eller hänvisar till andra sajter med hänsyn till ansvarsanspekten" som de meddelade mig via mail. Det var egentligen inte så att de censurerade mig, tvärtom, de meddelade att de gärna ville ha mina synpunkter men i en annan form så jag erbjöds att skriva en ny kommentar. Utan länkar. Nja, tänkte jag, det kan jag ju inte, jag kan inte ta en annan persons resonemang och skriva om det utan att hänvisa till källan, det vore djupt oetiskt , även ur ansvarsaspekten (här låtsas jag veta vad det betyder). Jag skulle ju kunna skriva ut namnet på personen och låta folk googla men det är ju att smyglänka så det kanske de inte heller går med på. Jag skriver i min egen blogg, tänkte jag, och så får de länka till mig... nej, där kom länkningen igen. Det fick de ju inte göra. Återvändsgränd.

Nu har jag inte hunnit reda ut vad den här ansvarsaspekten går ut på så nedanstående resonemang är helt teoretiskt och pekar således inte ut någon enskild myndighet. Jag tycker också att det är onödigt att nämna vilken myndighet det handlar om, har inte heller något emot om alla tar åt sig.

Det är trist att myndigheter fortfarande är rädda för sociala medier och inte vågar utnyttja dess potential för kommunikation med medborgarna och för ett kollektivt tänkande om viktiga frågor. Jag ser framförallt två problem med den här typen av säkerhetstänkande. Att länka till andra har tillfört människans kunskapsutveckling oerhört mycket och det är ett slöseri med resurser att stänga av den funktionen. Det är ett det ena problemet, att vi inte kan kosta på oss att slösa med gemensamma pengar på det sättet. Det andra problemet är att man genom att stänga ute accepterade samtida kommunikationssätt ökar den klyfta mellan folk som man redan idag oroar sig för. Det kommer rapporter då och då om att unga inte engagerar sig i samhällsfrågor och partipolitik. Hur det ligger till med den saken kräver ett eget blogginlägg, för jag tror att det är en allvarlig missuppfattning alltihop. Men om vi ändå utgår från att myndigheter litar på den informationen att unga inte längre engagerar sig, borde man inte chansa vilt och öppna kommunikationskanaler som man bevisligen vet att många unga använder? Hellre än att riskera att bara vidga klyftan?

Nu vet jag inte om det är just säkerhetstänkande som ligger bakom just den här myndighetens agerande men jag har haft lite insyn i andra myndigheters arbete och det ser ofta ut som det gjorde på skolor när jag jobbade i skolan, på 90-talet. En grupp tekniker har fått uppdraget att inventera behovet av säkerhetslösningar (att man behöver sådana har varit klart från början...). Dessa personer är ju människor som alla andra och vill a) ha så mycket jobb som möjligt och b) ha ryggen fri om något händer. Dessutom skulle jag vilja anklaga många av säkerhetspysslarna för att vilja mystifiera sin yrkeskunskap, men citera mig inte där. Sammantaget leder det här till att det faktiskt är tekniker och deras önskemål, jargong, människosyn och allt vad det kan vara som styr verksamheten. Inte de personer som är utbildade och anställda för att utföra det arbete myndigheten har att utföra. Och det är mycket allvarliga saker. Som verkligen måste diskuteras.