onsdag, april 14, 2010

Radiotystnad

Jag har alltid förespråkat en viss öppenhet, kanske framförallt på nätet. Eller åtminstone stått för det själv. Jag tycker att det finns en poäng med att folk berättar hur de mår, vad de tänker på, hur lite pengar de har, vilka problem de har, osv. Och jag tänker mig att jag ska vara en sån person som går i bräschen för det. Jag är beredd att ta den kampen. Världen kommer att bli en bättre plats om vi systematiskt försöker öppna oss för varandra och nätet har visat sig vara en bra plats för ett sånt projekt. Samtidigt har jag skämtat om att min kamikazeinställning kommer att hoppa upp och bita mig i näsan en vacker dag och ge folk som ogillar mig och min inställning ett gott skratt. Och jag har nog tänkt att det vore värt det. Nu är det i alla fall dags att skratta.

Härom dagen fick jag ganska allvarlig kritik för att jag öppenhjärtigt kritiserar en viss företeelse. Det är alltså i mitt jobb som forskare som kritiken har framförts och jag har framfört den på nätet. Som forskare har jag inte bara rätt att kritisera de här sakerna, det är också en skyldighet jag har. Så den delen av det hela är jag helt trygg med. Och min arbetsgivare stöttar mig. Problemet är all den ilska min öppenhet har framkallat. Det har förfulat mitt sociala nätverkande och det har påverkat min arbetssituation. Inte lokalt på min institution men jag kommer inte längre att lika obehindrat kunna göra mitt rätt unika jobb.

Det finns ett skäl till att jag inte berättar mer om vem som har sagt vad - jag orkar helt enkelt inte med ännu mer bråk.

Jag har råkat ut för att min öppenhet har bitit mig i näsan förut, lite så där pinsamt mest. Som när jag bashade hjärnforskaren Martin Ingvar och han kommenterade i bloggen. Det var lite småjobbigt men jag tänkte som jag brukar: om jag står för det jag har gjort är det bara att bita ihop eftersom varje sån här incident flyttar fram positionerna. Det är för en god sak.

Öppenhet är helt klart en balansgång. Vi är inte ännu i den värld jag med religiös övertygelse menar kommer; där man säger som det är. Än så länge måste vår eventuella öppenhet samsas med de värderingar vi har idag och det ställer till problem. Var och en måste avgöra om man ska berätta saker som delvis även berör andra personer. Man måste lära sig balansera för- och nackdelar och bedöma konsekvenser. Och såna saker.

Nu gick det över gränsen för min del. Inte så att jag tycker att jag har gjort fel. Det kanske skulle ha varit enklare då, för då hade jag kunnat be om ursäkt och gå vidare. Problemet för mig är att deras kritik förfulade hela idén med öppenhet. Jag förstår att man kan reta sig på mig. Om jag inte var jag skulle jag säkert också tycka att jag var dryg. Men jag vill att den som tycker illa om mig eller något jag gör ska säga det rakt ut och låta mig bemöta det, inte smyga omkring och reta sig på det under lång tid och sedan prata med andra om det.

Jag vill verkligen inte ha en sån här ful tillvaro. Jag vill att livet ska vara ljust och transparent. Så jag tänker iaktta radiotystnad tills livet på nätet känns ljusare igen. Ses sen!

Etiketter: ,

7 kommentarer:

Klockan 6:18 em , Anonymous Ann-Britt sa...

Även om det finns de som tycker annorlunda, så har du har stöd långt utanför din institution också. Vi väntar tills du kommer ut ur tystnaden. Välkommen då.

 
Klockan 9:54 em , Anonymous Andreas Skog sa...

Elza,jag hoppas att du kommer tillbaka stärkt efter en stund av tystnad. Detta är väl intressant på sätt och vis. Bloggens form uppmuntrar till att vädra sina åsikter, det är ju det som gör din och många andras bloggar så intressanta, nästan kittlande att läsa, även om man inte håller med om det som skrivs. En blogg som endast är neutral och beskrivande blir svår att engageras i, både av skribent och läsare. Och hur ska man ställa sig till detta när man är lärare, eller kanske t o m forskare. Det är ju viktigt att tydliggöra sin utgångspunkt och det tycker jag att du gör på ett bra sätt. Det är därför rubriken "forskningsblogg" är lite problematisk. Det känns lite förpliktigande, lite tråkigt objektivt. Och om så vore så finge jag inte ducka för dina rallarsvingar med vänsterkroken ;-)M v h Andreas Skog

 
Klockan 2:05 em , Anonymous Åsa K sa...

Å vad jag önskar att livet på nätet snart ska kännas ljusare.
Inte enbart därför att bloggvärlden blir tråkigare och mindre intressant när du är tyst. Inte enbart därför att dina strider för öppenhet är något av det mest inspirerade jag vet. Utan för att du är en så fantastisk person och jag av hela mitt hjärta önskar att ditt liv ska vara ljust. Stor kram

 
Klockan 11:06 fm , Blogger Villy Hansen sa...

Livet på nätet verkar vara likt det som gäller när en människa sitter i sin bil, bakom stål och glas. De tror att de kan tillåta sig nästan vad som helst som de annars inte skulle våga utan detta fiktiva skyddsnät. Etik ohc moral borde få en renässans.

 
Klockan 11:28 fm , Blogger Lennarth sa...

Kommer att sakna dig. Men ser fram emot när allt är ljusare igen...

 
Klockan 7:29 em , Anonymous Mats sa...

Oj!
Och usch!

Min första reaktion är nyfikenhet, den andra ilska och den tredje sorg.

Du är inte dryg - möjligtvis har du gått några steg längre än de flesta kvinnor tillåts (eller tillåter sig) när det gäller att ta ställning.

Med all respekt för din tystnad:
- Kom igen snart!

Du behövs, hela djävla tiden!

 
Klockan 10:37 fm , Blogger Bertil sa...

Det är inte helt lätt att vara den som säger vad hon tycker ska sägas. Men jag hoppas du snart är tillbaka.

 

Skicka en kommentar

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida