Urkund sticker upp sitt tryne

Jag är på riktigt dåligt humör. Vi fick ett utskick som uppmanade alla institutioner på lärarutbildningen att gå och prata med Urkund som har tilldelats en hel förmiddag imorgon att träffa lärarutbildare och berätta om sin produkt. Nu tror inte jag att det är nån risk att vi köper in nåt så dumt men jag blir stressad av tanken att de får en hel förmiddag att öga mot öga möta de frustrerade lärarutbildare som känner att de inte hunnit med i utvecklingen (framförallt blir jag stressad eftersom jag känner att jag måste sluta här om vi köper Urkund och det blir så jobbigt att söka nytt arbete...). Folk som tjänar pengar på andras oro... mycket illa! Jag har skrivit om det tidigare.

Läs gärna deras groteska argument för att man ska köpa en teknisk lösning på ett pedagogiskt problem. Det är förföriskt skrivet, men det är ju många reklamtexter. Och inte upplåter vi tid och utrymme vid universitetet för Tupperware?

Att lära sig leva med tekniken

Humlab ger ett intressant seminarium imorgon:

Från papyrus till cyberspace
På tisdag 29 maj kl. 10.15 blir det seminarium med Mikael Hörnqvist, Uppsala universitet och Högskolan på Gotland, kring "Nya media - från papyrus till cyberspace". Mikael kommer bl.a. att tala om sin omfttande webbkurs i ämnet.

Desstuom berättar Bryan Alexander på Smartmobs om en föreläsning kring mobil teknik, som kan vara värd att titta på.

Kollegiet om digital kompetens

Såg i Jan Svärdhagens blogg att Kollegiet har lagt ut en artikel om tisdagens möte om digital kompetens.

Dessutom hittade jag Öystein Johannessens blogg, där han bland mycket annat intressant skrivit om mötet på KK-stiftelsen. Johannessen är en av policymakarna bakom Norges framgångsrika arbete med digital kompetens så det kan vara värt att hålla ögonen på hans blogg.

Ohämmad på nätet

Psykologen John R Suler har skrivit två bra artiklar om The Online Disinhibition Effect, alltså det faktum att vi uppför oss lite oblygt vid kommunikation över nätet. Suler påstår inte att han myntat uttrycket utan kallar det för att har uppstått (surfaced) men däremot bryter han ner fenomenet i flera beståndsdelar som var och en och tillsammans förklarar en hel del. Nu vet jag inte hur Sulers tankar tas emot i psykologkretsar men för mina behov har de varit nyttiga.

Artiklarna är
The online disinhibition effect
och
Identity Management in Cyberspace.

Digital kompetens

Ibland får man ha så kul i mitt jobb. Igår var jag i Stockholm på ett möte om digital kompetens. Det var KK-stiftelsen, Myndigheten för skolutveckling och Skolverket som bjudit in. Det var ett möte sprängfyllt med smarta och erfarna personer och jag fick det smickrande uppdraget att prata i 15 minuter. Smickrande därför att de övriga talarna var Roger Säljö, Patrik Hernwall och en av männen bakom Norges policy - Öystein Johannessen. Och sen kom jag och pratade barnspråk... Men det var kul och mycket nyttigt för mig. Vad digital kompetens är återstår fortfarande att diskutera (och jag förväntas rapportera det över lunch här på IML idag...) men några av de funderingar jag fick var:

• Det handlar om attityd mer än om praktisk kunskap. Vi måste lära oss ett förhållningssätt. Det här har jag varit inne på i flera år och min övertygelse är än mer stärkt efter gårdagen.
  
• Det är skolans ansvar att förmedla denna kunskap till alla, ur ett rättviseperspektiv.
  
• Skolan måste också ge medborgerlig skolning, både etisk, juridisk och praktisk, till alla. Det är inget nytt egentligen, medborgerlig skolning har behövts i alla tider. Skillnaden idag är som jag ser det att det digitala faktiskt är mer binärt. Det finns av och det finns på. Eller kunskapströskeln är högre, skulle man kunna säga. Antingen behärskar man T9 eller så har man ingen som helst nytta av det. Man kan inte kunna lite T9. Antingen vågar man skaffa en e-legitimation eller så kommer man absolut inte på tanken. Steget är stort, mycket stort, mellan att kunna och inte kunna. Och utväxlingen är lika stor. Vinsterna av att kunna är enorma. Därför är den medborgerliga skolningen viktig som en del av den digitala kompetensen.
  

Sen blir alla såna här diskussioner så olika beroende på utgångsläge; de som har djupa kunskaper och känner sig trygga med tekniken tänker helt annorlunda än de som känner sig utanför och ohjälpligt efter. Och jag slits mellan sympati och solidaritet med de sistnämnda och en tilltagande irritation över att vuxna människor kan vara så gnälliga och ta så lite ansvar. Jag vet inte om vi har tid att tänka "IT är bara ett verktyg bland många andra och det måste finnas en balans" som uttrycktes några gånger igår. Det stadiet är nog sen länge passerat. Vi får helt enkelt ta oss i kragen och agera vuxet. ALLA som arbetar med utbildning har flera års akademiska studier i kroppen och har utan tvekan kompetensen för att skaffa sig den kompetens som krävs. Kavla upp ärmarna och var inte rädd för lite skit under naglarna!

Hat och strukturer III

Det tredje jag tänkte på när det gäller oron för hat och nätet är att vi har en drivkraft att hellre vilja se det som är långt borta. Vi orkar inte ta till oss det som händer nära så vi lägger energin på sånt som är lägre bort. Det blir inte lika hotfullt då. Jag misstänker att vår fixering vid mobbning över nätet är ett utslag för just detta. Istället för att diskutera orsaker hos oss människor till detta nya fenomen söker vi yttre orsaker och lösningar; det är teknikens fel, det är Lunarstorms fel, det är de öppna kommentarsfältens fel. Riktigt så enkelt kommer det aldrig att bli, inte ens om vi blandar in tekniken. Vi kommer alltid att brottas med mänskliga problem, ungefär samma problem som har beskrivits i litteraturen så länge vi haft sådan. Men så länge vi inte ens orkar se det som mänskliga problem utan skyller på annat så kommer vi inte ens att närma oss en lösning.

Och på tal om det ringde DN i helgen och ville veta om jag hade en kommentar till att Fredrik Virtanen slutar blogga... Och? ville jag ju helst säga, men det gjorde jag inte. Här kan ni läsa vad jag sa. En kul detalj är att det är måååånga som bloggat om just denna artikel. Ämnet rör upp känslor, minst sagt.

Skydda barnen

SvD tyckte för några veckor sen att de hade en bra tanke: de frågade en expert hur man kan skydda sina barn på nätet. Experten blev "It-säkerhetsspecialisten Per Hellqvist kom i veckan ut med en handbok för föräldrar om vad barn gör på internet". Hans råd är samma som dyker upp överallt och tycks egentligen inte grundas i nån speciell erfarenhet som han som expert tillför. Jag är lite fascinerad av hur man använder ordet expert i olika sammanhang. Jag är övertygad om att nämnda författare är expert på IT-säkerhet i nån bemärkelse, men säkerhet för unga nätanvändare? Förmodligen inte. Nu ska jag väl inte avslöja för mycket av min avhandling, men jag kan inte låta bli i detta sammanhang. Nu börjar nämligen rapporterna från undersökningar om de verkliga farorna strömma in. T ex den här: Internet Prevention Messages: Targeting the Right Online Behaviors av Michele L. Ybarra, Kimberly J. Mitchell, David Finkelhor och Janis Wolak publicerad i Archives of Pediatrics & Adolescent Medicine. Det är för övrigt samma personer som skrivit en rapport om internetrelaterade övergrepp mot barn. Dessutom samtalar danah boyd och David Finkelhor om sånt under ett seminarium som finns att titta på i efterhand. Mycket sevärt.

Hat och strukturer II

Den andra tanke som dyker upp när det handlar om hat och mobbning över nätet är den om vem som har tolkningsföreträde. Vi som har makt över samtalsarenan måste vara noga med att inte utgå från att det finns en sanning och ett sätt att se på saken. För några är det så att internet har inneburit fler och värre övergrepp. För några är det ingen skillnad, mobbningen i skolan följde ändå med hem i huvudet. För några har internet inneburit en öppning mot ett bättre liv. Vi som står ljusår från mobbning har inte rätt att göra kategoriska uttalanden som inte respekterar den som är offer. För inbyggt i systemet finns vår obändiga önskan att glömma. I den här önskan finns dessutom den fullt begripliga men likväl osmakliga viljan att försköna sin egen uppväxt. Vi hör det i uttalanden som "på min tid slogs man schysst". Hur i friden skulle det gå till? Eller "på min tid hittade vi på egna lekar och behövde inte sitta framför datorn". Det var inte alltid bättre förr! Några har en ljus och fin barndom, både idag och förr, och några har ett helvete. För de allra flesta går det bra. Men generellt blir det bättre och bättre med tiden bara av den anledningen att vi vet mer och mer. Generellt får barn det bättre och bättre, generellt blir vi mer och mer civilicerade.

Hat och strukturer I

Hatet på nätet har aktualiserats bland annat genom att Linda Skugge gick ut och sa att hon slutar blogga. Mängder av infallsvinklar finns naturligtvis på detta. Jag kände mig tvingad att tacka nej till en direktsänd debatt i tv4 på torsdag kväll, för att jag är så trött och vill träffa mina barn lite när det är ledigheter. Men frågan satte igång en massa funderingar hos mig, förstås, och jag tänke ägna några inlägg åt dem. Som nämnts tidigare är jag norrlänning så jag VÄGRAR skriva långa inlägg. Hellre många och korta.

Ett av problemen med debatter om hat och mobbning över nätet är att ämnet är omoget. Vi har inte haft problemen tillräckligt länge för att vi ska ha utvecklat mogna, genomtänkta tankar omkring detta. Istället säger vi det första som dyker upp i huvet: Men fy så hemskt! Ska det verkligen vara så här? Och så är debattnivån satt. Man radar upp anekdoter och lyfter aldrig samtalet till en högre nivå. Och på anekdotnivån finns egentligen inget mer att säga än: Men fy så hemskt! Ska det verkligen vara så här?

Jag har ibland beklagat mig över att folk alltid ska prata om sina egna barn med mig. Som om jag av alla människor är intresserad av att höra hur deras tonåring sitter och gör det ena och det andra framför datorn. Berätta det för nån som inte vet! Jag har förvånats över hur i övrigt professionella forskare inte lyckas föra ett samtal på nån sorts strukturell nivå om detta, utan ska relatera allt till sina egna barn. Jag vill poängtera att det inte gäller mer än en bråkdel av alla jag träffar men jag har ändå funderat över saken. Idag kom jag på att det här är ett utslag av omogenheten hos ämnet. Vi har inte hunnit längre.

Nu hoppas jag att debatten på torsdag kväll blir bra. Själv kommer jag inte att titta, jag VET att jag kommer att bli arg för att jag inte är där och ställer skåpet där det ska stå. Kaxig, jag?

Tlbaaka tlil vradagen

Nja, riktigt så mosig har jag inte blivit av att vara i Kina, men nästan. Tidsomställningen är hur jobbig som helst! Jag sitter hemma och försöker beta av alla hundratals mail (kan tack och lov slänga några erbjudanden om Viagra olästa så det blir bara 390 kvar). Jag är så trött att jag blir åksjuk framför datorn och stavar fel på mitt eget namn... Men det var värt allt! Kina! Jag har varit i Mittens Rike! Det var helt fantastiskt. Jag ska samla mina tankar till ett inlägg en dag. Tills dess vill jag påminna om The Virtual 07, som nu har sitt call ute. Lisa Nakamura som skrivit om rasism och nätet kommer att vara keynote. Jag misstänker att det blir en ruskigt bra konferens.

Och jag kan avslöja att mitt slutseminarium dagen innan jag åket till Kina gick bra, så disputationsdatumet 28/9 ligger kvar. Boka resorna!

Great Firewall of China

Det finns en webbplats där man kan kolla om en adress går att nå i Kina: Great Firewall of China. Och eftersom jag åker till just Kina på lördag tänkte jag kolla om min blogg går att nå därifrån. Det gjorde den:Så vi får se om jag har tid och möjlighet att blogga från Shanghai. Det kanske är så krångligt att komma ut på nätet att datorn får stanna hemma. Jag får fundera lite på det. Nu ska jag slipa lite på min powerpoint till konferensen The 1st international conference on Learning Environments and Higher Education in a Global Context – From a Sino-Nordic Perspective. Mitt paper är skickat för länge sen för det skulle hinna översättas så att tolkarna vet vad de ska tolka. Det här ska bli mycket spännande... Och jag är inte sen att utnyttja situationen maximalt: "Nej, det går inte, då är jag i Kina."