Sms:a en femtilapp

Skicka HEM till nummer 72900 så skänker du 50 kronor till Stadsmissionens julkampanj.

Domarkurs

Igår hade jag säsongens sista domarkurs, vilket för övrigt var säsongens sista resa över huvud taget. Ingen som inte har arbetat som kringresande föreläsare och forskare i flera år förstår hur skönt det är att det var sista gigget för i år. Inga fler kalla, dragiga flygplatser, inga fler hotellrum där man måste sitta alldeles ensam, och massor av tid på hemmaplan för att ha ett privatliv och utföra sitt egentliga jobb. Jag ska förhandla om till nästa termin: inga föreläsningar om det inte är väldigt speciella omständigheter. I år har jag haft 25-30 % av tjänsten som kringresande! Helt sjukt. Men det är så roligt att vara ute, alltså när jag väl kommit fram och det är dags att föreläsa. Jag vill ju att alla ska få veta det jag vet och det finns inget bättre än att ha en grupp framför sig som ivrigt antecknar. Det blir liksom slutmålet för forskningen.

Domare är en intressant grupp att föreläsa för. De har en yrkesmässig relation till elände så inget verkar chocka dem. När det gäller lärare känner jag ofta att jag måste hålla igen när jag t ex berättar om Alexandramannen men för domare är sjuka personer och grova brottslingar inget nytt. Man kan liksom diskutera sakernas väsen, inte börja med att sucka över hur hemskt livet är. Om ni förstår hur jag menar. Jag är ju själv lärare så jag tillhör ju den chockade gruppen som knappt kan föreläsa om det här utan att börja gråta själv. Men gråtandet leder ju inte framåt så det är bra att det finns folk som kan hantera elände mer professionellt. Dessutom lär jag mig så otroligt mycket varje gång jag träffar en ny yrkesgrupp, det sipprar över lite av deras kunskap genom de frågor jag får, både under föreläsningen och vid rasterna.

Så jag tackar alla som har hyrt in mig och alla som har lyssnat och alla som har diskuterat och kommenterat. Men nu är det över, som Varan-TV skulle ha sagt.

Dekalogen och andra knäppa regler

Jag funderar mycket på regler. Särskilt efter min erfarenhet av närkontakt av tredje graden i Lissabon. Varför är det så intressant med regler? Jo, för att det är enkelt. Det är så mycket enklare att följa 10 budord än att tänka själv. Och det är i sig inget fel på budorden och detsamma gäller för många regler som finns. Ja, du ska hedra din fader och din moder. Men om fadern och modern är ena jävla svin som låser in sitt barn i källaren och våldtar henne, då måste hon inte hedra dem. Så det finns undantag och det gör reglerna obrukbara. Om man inte börjar skriva en massa asterisker och försöker reda ut undantagen. De som har nytta av undantagen är väldigt ofta marginaliserade på olika sätt och därigenom inte lika skyddade av samhället. Fast de oftast skulle behöva extra skydd. Det är ju förmodligen så att om kvinnan i källaren i Österrike hade valt att döda sin pappa för att komma undan, hade det räknats som nödvärn och inte längre i strid med lagen, alltså ännu ett undantag från dekalogen.

Men varför har vi ändå en sådan förkärlek för regler och budord? Varför är det nåt av det första vi sätter ihop så snart vi ska samsas om något? Jag tror att det är för att vi är lata. Det är så mycket enklare att följa och hänvisa till regler än att tänka själv. Det är mycket, mycket arbetsammare att följa universalregeln så som Thorbjörn Egner formulerade den och som ingen har skrivit bättre sedan dess:

Man ska inte plåga andra, man ska alltid bjuda till, men i övrigt får man göra som man vill.

Fortsättning lär följa. Suck.

Digital Youth slutrapport

Nu kommer slutrapporten för det gigantiska arbete som bland andra danah boyd har utfört i projektet Digital Youth Research. Själva rapporten kan läsas här, och på samma sida kan man ladda ner en kort sammanfattning eller ett lite längre White Paper. Borde man inte ha oblekt med tanke på miljön?

Floursköljning på internet

Nej, det är inte en ny tjänst, även om det ju faktiskt går att klamydiatesta dig över nätet. Istället är det den okuvliga Lina Ydrefelt som drar till med jämförelsen

... umo.se ungefär lika roliga som fluorsköljning i skolan: De fyller kanske någon väl dold och långsiktig funktion men tråkar ut deltagarna till döden.

I en krönika i Kristianstadsbladet berättar hon om den påkostade satsningen Ungdomsmottagning på nätet - umo.se. Det är skönt att någon vågar kritisera även sånt som uppenbarligen har goda intentioner. För de som kan hävda att de vill väl kommer ofta undan med skräp eller rena farligheter. Och jag förstår vad hon menar, en titt på förstasidan får mig att istället vilja läsa nån intressant blogg eller spela ett spel, vilket som helst. Repellerande design, kan man beställa det från nån dyr byrå?

Don Quixote

Det är lördag idag så ni andra ligger säkert och sover men jag sitter i möte med EU Kids Online. Jag funderar på hur jag ska förhålla mig. Ska jag säga det jag har att säga och möta folks ilska eller ska jag tänka på sinnesron i första hand? Även Don Quixote (ja, jag använder den gamla spanska stavningen) tyckte att han hade en viktig sak att slåss för. Och sån vill man ju inte framstå.

Det var konstigt, men förmodligen nyttigt, att inse att vi har så olika utgångspunkter i de olika länderna. Att prata om barn som kompetensta medborgare är inte naturligt överallt, om jag säger så. Spår av de urgamla tankarna om barn som otämjda, kanske rent av lite ondskefulla, blivande människor finns kvar även om ingen säger det rent ut. Det bara förutsätts att barn inte klarar av ansvar och inte mår bra av det. Och att anlägga ett barnperspektiv ska vi inte tala om - det ordet betyder nog helt olika saker i olika länder. Just nu går ordföranden för vår grupp igenom det vi diskuterade igår och han går väldigt noga förbi mina inlägg om säkerhet. Nåja, Don Quixote får slåss på nån annan arena.

Fast nu blev det lite mer positivt. Han sa just att planen är de personer som sa intressanta saker igår och som behöver förklaras, kommer att bli kontaktade via e-mail. Så jag håller tyst idag och hoppas, hoppas att de kontaktar mig. För nog fasen behöver det jag sa förklaras, jag hade lika gärna kunnat prata klingon, det hade inte varit mer obegripligt för det.

EU Kids Online-möte

Har suttit i EU Kids Online-möten hela dagen. På eftermiddagen blev det lite nervöst. Jag var tvungen att säga nåt, fast det kändes dumt att hoppa in så där. De andra har hållit på i flera år och jag har inte ens hunnit läsa in mig på allt som skrivits. Ändå kände jag den välbekanta känslan av att jag måste bara säga nåt, jag får inte sitta här och vara tyst. När de pratar om barn som potentiella konsumenter av pornografi så måste jag säga nåt. Och det mottogs väldigt väl. Your Swedish mind sa nån vid fikat sen. De vet hur vi svenskar är, tydligen. Så det var ju skönt, men nu sitter jag och ruvar på om jag ska våga säga att trusted, effective filters är ett självmotsägande uttryck.

Frankfurts flygplats

Nu har jag spenderat alldeles för stor del av mitt liv på Frankfurts flygplats. När jag var på väg hem från Kina vinglade vi omkring där hur länge som helst och idag har jag varit där i fem timmar, fyra fler än planerat. SAS sa att de hade checkat in mig hela vägen till Lissabon och jag fick en bagagetag där det stod att väskan skulle gå hela vägen, så jag satt helt cool vid gaten fram till avgång och då visade det sig att Lufthansa har ett annat system så de trodde att jag hade smitit. Medan jag satt framför disken och väntade hade de beslutat att lasta av min väska, utan att ropa på mig. Istället började de ropa på stand-by-passagerare och när jag kom fram i kön var planet fullt. Mesig som jag är sa jag bara ok, förlåt då, vad ska jag göra nu? Och de sa att jag fick gå flera kilometer och prata med biljettkontoret för jag hade en så billig biljett så de kunde inte boka om mig. Men i efterhand tror jag att om jag hade varit lite arg så hade de kunnat sätta mig i första klass eller flyttat på nån stammis till första klass för det brukar aldrig vara fullt där. För det var verkligen ologiskt alltihop och när jag väl kom till biljettdisken var allt helt ok och de flyttade mig till nästa plan. Men jag missade hela första dagen av möten med EU Kids Online. Nu ska jag iallafall på middag med dem. Vi ska promenera i mörkret och värmen till nån mysig krog. Ingen är avundsjuk på mig, va? Det är också ett fint hotell med badkar på rummet. Sånt gillar jag.

Children and Online Sexual Violence

Den här ska jag utan tvekan skicka in ett abstrakt till:

Children and online Sexual Violence: Research - Protection – Assistance
12-13 February 2009 på Quality Hotel Globe, Stockholm, Sweden

Call for abstracts
The organising committee invites authors to submit abstract proposals for presentation in the workshop sessions or proposals for poster presentation. Papers submitted should be on the conference theme: Online sexual violence. Presenters at the workshops will have 30 minutes at their disposal including questions/discussions. Authors are requested to submit a maximum of 400 words in one of the conference languages, Swedish, English or Russian.

Please submit the abstract by email to Inger Karlsson, inger.karlsson@allmannabarnhuset.se. Deadline for submission of abstracts are 12th December 2008. Authors will be informed of the selection by email by 20th December 2008.

Läs mer på www.allmannabarnhuset.se/index.cfm?id=218&l=2.

Konferens: KGCM 2009

Call for Papers/Abstracts and Invited Sessions Proposals for The 3rd International Conference on Knowledge Generation, Communication and Management: KGCM 2009 (http://www.2009iiisconferences.org/kgcm). It will take place in Orlando, Florida, USA, on July 10th - 13th, 2009.

Deadlines:
Papers/Abstracts Submissions and Invited Sessions Proposals: December 19th, 2008
Authors Notifications: January 14th, 2009
Camera-ready, full papers: February 11th, 2009


MainTopics:
Knowledge Communication
Knowledge Generation
Knowledge Management
Knowledge Engineering
Knowledge Representation
Knowledge Communication and Conferences
Knowledge Verification and Validation
Peer Reviewing
Scientific and Technical Publishing
Electronic Publishing
Electronic Libraries

Filma på, bara

Läser på IT & etik att mitt eget lärosäte funderar på att förbjuda studenter att filma föreläsningar. Det hade jag missat helt och hållet. Min hållning är att om studenten går en kurs eller på annat sätt har tillgång till en föreläsning med mig får de utöver filmning och ljudupptagning även bevara mina tankar till eftervärlden med hjälp av papper och penna, vaxtavlor och papyrus. Gäller det andra medier krävs uttryckligt tillstånd. De får inte heller memorera det jag säger utan att kolla med mig. Aktivt lyssnande kommer att beivras. Nej, nu försöker jag förstås vara rolig. Det är så dumt så jag kan inte låta bli. Varför ska man få anteckna om man inte får ta upp ljud? Måste man bevisa att man inte kan skriva för att få tillstånd att filma? Vad är vi så rädda för? Att folk ska få höra vad vi säger vid våra föreläsningar? För min del är det ett av målen vid just föreläsningar, utöver den rent ekonomiska drivkraften, att folk ska få veta vad jag har kommit på. Det finns bara ett sätt att gå vidare i Youtube-åldern: Get over it!

Generation We

I måndags var det lite neråt men sen tittade jag på filmen som Peter Alsbjer tipsade om och insåg att man kan vara glad och hoppfull också. Det är nåt stort amerikanskt projekt som går ut på att ena den största demografiska gruppen amerikaner inför valet 2016. Det kan man tycka vad man vill om, liksom om alla dessa filmer som använder det här nya bildspråket men amerikansk retorik är oslagbar. De har verkligen gjort det till en skön konst att nöta in budskap, mana fram känslor, ena splittrade grupper. Jag tror att jag ska bli sån när jag blir stor, det verkar så mysigt. Men det är intressant att se den här filmen i ljuset av childism, som jag utforskar för fullt just nu. Hoppas att jag kan få lite mer forskningspengar snart så jag slipper göra det på kafferasterna. Jens Qvortrup påpekar t ex att barn är rumsligt splittrade i små enheter, oftast familjer, vilket gör det svårare att enas och diskutera gemensamma frågor. I den här filmen säger man att "om vi kan enas blir vi en kraft att räkna med" och det skulle ju till och med kunna fungera med hjälp av nätet. Qvortrup jämför med arbetare på en stor fabrik som kan gå ihop om en fråga just för att de har en mötesplats. Men nu har ju barnen det också!.Se upp, världen!



Generation WE: The Movement Begins... from Generation We on Vimeo.

Someone is wrong on the internet

Jag brukar inte begå medvetna brott mot upphovsrätten men här gör jag ett undantag. Den här serien är så rolig! Det finns mer av samma på xkcd.com. Nu ska jag gå och föreläsa för domare. Det är lite speciellt. Berättar mer imorgon.


Hittat på Lilla Gumman.

Jag fick sista ordet!

Computer Sweden publicerade igår en text jag skrev åt dem, under rubriken Sista ordet. Inte illa att få sista ordet!

Nobody puts Baby in the corner!

Igår var det inte kul att titta på tv. Svt visade Dokument inifrån om den nya vågen av barnuppfostran. Det var rätt obehagligt att se det klipp från Supernanny som visades om och om igen, jag hade gråten i halsen när en hysterisk liten treåring rycktes upp i armen och ställdes i ett hörn tills hon lugnat ner sig. Vem gör så? När hon sen hade lugnat ner sig gick pappan fram och frågade om hon ville säga förlåt, vilket hon naturligtvis gjorde och då fick hon en varm kram. Som klippt ur manualen för hur man bryter ner folks egna tankar, som en sekt eller en misshandlande partner. Det var i alla fall skönt att se Lars H Gustavsson och andra respekterade proffs reagera lika starkt på scenen. Det visade sig att ett av de mest spridda programmen för barnuppfostran idag, Cope, kommer ur forskning som gjordes för flera decennier sedan och som handlade om pojkar med svåra beteendestörningar. Dessa metoder används alltså idag på friska barn av båda könen. Som hon från Rädda Barnen påpekade – det här kom väldigt lägligt när vuxna har allt mindre tid med barn. Snabba, enkla lösningar på komplicerade problem är alltid populära.

Och självklart har det även spridit sig till skolan. Jan Björklund vinner billiga poänger genom att i ett tal hänvisa till det kaos som skulle uppstå om inte alla följde reglerna vid en fotbollsmatch. Det är dock en sammanblandning av begrepp när man jämför skolan med en fotbollsmatch. Som Joel påpekade när vi tittade på programmet är en fotbollsmatch en interaktion som är avskalad av allt utom kampen, vilket tydligt skiljer den från skolsituationen. Ändå finns det skolor som har infört gula och röda kort…

Tidigare hade vi det vi idag kallar disciplin därför att vi kunde erbjuda olika typer av hot som incitament för eleverna att uppföra sig bra. Aga, hot, undandragande av kärlek, hot om en misslyckad framtid var vanliga vapen för att få unga att uppföra sig som vuxna förväntade sig. Sen gjorde tidsandan att våld och hot om våld försvann från menyn; eftersom kunskapsläget förändrades och vi förstod att barn har lika mycket känslor som vuxna blev det intressant att hitta andra metoder att stötta barns utveckling till harmoniska medborgare. I familjen fungerade samspelet mellan barn och föräldrar bra utan inslag av hot och våld, eftersom det redan fanns rutiner för att lyssna på och respektera varandra. Anledningen till att barn gör som föräldrarna säger är inte att de är rädda utan för att de är trygga i förvissningen att de vuxna vill väl – man har lyckats ersätta de gamla incitamenten till lydnad med något annat. I vissa situationer i skolan missade vi dock att ersätta drivkraften för barnen med något annat. Det är förklaringen till att skolan kan verka odisciplinerad idag i vissa situationer, inte att vi har tagit bort vuxnas möjlighet att utöva makt.

Det har tagit lång tid att komma dit där vi är idag, med kritiskt tänkande unga medborgare som vet att sätta gränser. Sedan de första signalerna i den riktningen kom från Ellen Key och andra barntänkare har vi rönt stora framsteg när det gäller förhållningssätt till barn. Barn idag vet, precis som vuxna, att de har rättigheter och att det inte handlar om huruvida de har förtjänat tillgång till dessa rättigheter – istället är rättigheterna något som tillkommer dem i egenskap av likvärdiga medborgare. Dessa framsteg är något vi ska vara stolta över och försvara mot de krafter som vill rasera arbetet och återställa gamla maktsystem.

Om man följer skoldebatten kan det tyckas som om konsensus råder när det gäller situationen i skolan men om man pratar med professionella – lärare och forskare låter det annorlunda. Tyvärr har vi varit onödigt tysta och mest klagat vid kaffeborden när de populistiska argumenten haglat. Lite för sent vaknar vi och inser att argumenten fått ganska rejält fäste. Vi borde ha deltagit i debatten tidigare.

Vem hatar barn så här mycket? You act like you never had love, and you want me to go without.

Studenter tycker till, igen

Nu fungerar webbplatsen Studenter tycker till igen. Om man läser avsnittet Panelfrågan kan det verka som om jag är inblandad i projektet på något sätt men jag fick bara frågan om jag kunde uttala mig om det hela. De lovade att publicera oavsett vad jag skrev. Fast nu visade det sig att alla i panelen var positiva.

Om livet 4

Ytterligare en sak som Katia Wagner beskriver i Alexandramannen är hur vi i Sverige har nöjt oss med den kunskap som frivilliga krafter har kring unga och nätet. Det är sorgligt att vi först 2008 har fått en utlysning om forskningsmedel gällande just unga och nätet. Nu är inte ens Unga nätkulturer inriktad på säkerhet för unga nätanvändare utan har ett bredare fokus, så egentligen väntar vi fortfarande på en sån satsning. Nu kan man hävda att intresserade forskare kan söka medel från de stora bidragsgivarna för sån forskning utan att det finns en särskild utlysning men utlysningar kan användas politiskt för att styra forskning mot prioriterade områden. Annars blir vi hänvisade till frivilliga krafter och deras goda vilja.

She said "I gotta go, but my friend can stick around".

Om livet 3

En sak som Katia Wagner lyckats beskriva i sin bok är hur vi behandlar unga brottsoffer och kanske framförallt flickor. Al Suhairys offer tvingades ändra sitt språk på ett extremt förnedrande sätt. På sidan 115 säger ett offer: Det blev helt förvirrat när vi pratade om oralsexet, för det ordet förklarade ju inte vem som gjorde vad på vem. Flickorna fick alltså inte använda de ord de normalt använder för att beskriva kroppsdelar och händelser. Det kan vara ytterligare ett sätt som vuxna försöker skydda sig från obehagliga insikter men det räcker inte som förklaring. När det handlar om yrkesmänniskor som har ett ansvar för de personer de frågar ut, kan vi ställa krav som går utanför sånt.

Det borde inte vara möjligt att folk inom rättsväsendet inte känner till hur en webbkamera fungerar och således ställer frågan: Men vem filmade dig egentligen? Det borde inte vara möjligt att en 13-årig flicka som anmält en 30-årig man för våldtäkt får ett målsägarbiträde först vid rättegången. Det borde inte vara möjligt att alla 58 offer fick ut en lista med alla 58 namnen på, från tingsrätten.

Offren blev till objekt för domstolen som hade sin agenda och inte verkade fundera över att offren var levande varelser, och dessutom levande varelser som utsatts för något oerhört hemskt.

Vi fryser ihjäl. Det är så kallt. Stackars barn, men snart blir det varmt. Det blir 800 grader - du kan lita på mig.

Om livet 2

Flera av flickorna som blev våldtagna av Alexandramannen berättar både i boken och i förundersökningsmaterialet att de hade svårt att säga nej eftersom de redan hade lovat honom. Så även om löftena var ett resultat av hans ständiga tjatande och påtryckningar, tyckte alltså flera av hans offer att de var skyldiga honom sex. Inte heller det här säger oss något om internet men det säger oss en hel del om hur väluppfostrade flickorna var. När man läser om det eller, som jag tyvärr fick göra, hör inspelningar från telefonavlyssningen, blir det så uppenbart att flera av hans offer har lång träning i att sätta andra framför sig själv. Trots att hela hennes organism skrek åt henne att gå därifrån, att lägga på luren, att blocka honom, så åkte hon till sin våldtäktsman, ibland om och om igen. Det är som jag ser det den absolut viktigaste lärdomen av Sveriges största våldtäktshärva: vi måste fundera på hur vi uppfostrar våra flickor.

When you gonna make up your mind? When you gonna love you as much as I do?

Om livet 1

Boken Alexandramannen tittar uppfordrande på sin ägare, svart och punkrosa. Nu har jag läst den, till slut, men jag vet inte vad jag ska säga om den. Den måste läsas. Alla måste läsa den. Förmodligen har de flesta redan läst den, det är nog bara jag som är så feg och i det längsta värjer mig för att må dåligt.

Läs boken och tala sen om för mig att det viktigaste som finns är att ställa datorn i vardagsrummet eller att tala om för barnen att de ska välja falska identiteter när de är ute på nätet. Läs kapitel för kapitel, läs hur flickorna berättar om hur de drogs in i aktiviteter som har tagit deras tonår ifrån dem och säg sen att det här har lärt oss något om hur internet funkar och att våldtäkterna hade kunnat undvikas om vuxna visste mer om vad som pågår därute. Jag tror inte att du kommer att göra det. Det vi lär oss av fallbeskrivningarna är istället något om hur livet funkar. Al Suhairy är det vi kallar för ett jävla sjukhuvud där jag kommer ifrån och att skydda sig mot såna som han är något vi måste lära oss, vuxna som barn. Man ska inte behöva ha träffat en sån farlig person för att veta vad man ska se upp med, istället borde vi prata öppet om såna här saker så att alla blir uppmärksamma. Han använde klassiska metoder för att bryta ner folk, samma som torterare och sekter använder. Varför skulle något annat än kunskap om livet hjälpa som skydd mot det?

Mamma, pappa, varför är det så kallt? Mamma, pappa, var är allt?