Klotter och childism

Idag hade jag en rolig studentgrupp i en kurs som brukar bli väldigt bra. Den har ett långt och krångligt namn och jag har bara hand om en liten del, den som handlar om åldersperspektivet och som mer och mer har glidit in på unga och internet. Idag kom vi osökt in på klotter som jag tycker är en sån bra symbol för - vad ska jag kalla det? - rättvisesamhället, kanske. Där rätt ska vara rätt och alla ska ha sitt till varje pris. Alltså inte efter några dammiga solidaritetsprinciper, utan rätt ska vara just rätt.

I rättvisesamhället har klotter blivit ett rött skynke för många kommuner och fastighetsägare. Klottret kostar 23 miljoner varje år, kan det stå i en rapport fast det egentligen är klottersaneringen som kostar så mycket. Klottret är förmodligen lite billigare och tär ytterst sällan på den gemensamma budgeten. Att det har blivit så här kan ha att göra med det faktum att det ofta är unga som utför klottret. Unga räknas per definition som lite hotfulla och i behov av hårda ramar. Medelålders män däremot räknas som självgående och vi utgår från att det de gör har legitimitet även om det kostar samhället pengar. Nu talar jag i väldigt svepande ordalag om vi, det hoppas jag ni står ut med. Vi ser inte artiklar som kartlägger män på konferens i främmande stad och hur de pinkar i gränder, dricker sig redlösa och hamnar i en annan säng än planerat. Eller att de många gånger bär på en hälsofarlig övervikt som kostar 23 miljoner varje år. Nej, de artiklarna blir inte skrivna därför att den här gruppen får själva bestämma om de vill göra alla de där sakerna eftersom omgivningen litar på att de vet vad de gör. Det är ett exempel på hur stereotypiseringen utgör ett filter genom vilket vi släpper igenom vissa beteenden men inte andra. Egentligen kanske grändpinkandet skulle kosta lika mycket om vi samerade det, men det är mer accepterat.

Sedan jag började läsa om childism* ** ***har jag börjat byta ut ordet ungdomar i texter som generaliserar väldigt mycket. Det blir ofta rätt dråpligt, lite som Jan Stenmark. Känslan av att något är fel är att man har fått syn på en av sina generaliseringar.

Men sen blev det så kul när jag skulle kolla Twitter efter jobbet och såg @rasmusfleischer skriva om en anti-klottertjänst på nätet. Ja, det var ju inte så kul eftersom det bara spär på hela tanken om att klotter är det största hotet mot samhället. Utan klotter skulle alla vara lika rika, lyckliga och snälla mot varann? Det roliga var istället hur några, rätt många, har valt att använda tjänsten. T ex har Anonymous skrivit: "På en Google-blogg är det nånn som har klottrat 'Liskula Cohen is a Skank.'". Kanske samma Anonymous skriver "Sjutk bra inititiv! Så fort vi vill ha ett tips på bra ställen att klottra på är det bara att kolla här, WIN!" och Lina berättar att någon klottrat på hennes matteblock.

Och här sitter jag och ler lyckligt åt de små sabotörerna. Hehe.

* Googla på det eller läs min avhandling eller min bok, se högerspalten)
** Tidigare inlägg om childism och några till.
*** Min definition, ur avhandlingen: One definition of childism is prejudice or discrimination against the young. Also, childism refers to systemic conditions that promote stereotypes of the young.

…men fråga mig bara!

Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Ungdomsstyrelsen kommer i september att publicera ett nytt informationsmaterial, en vägledning om sexuell exploatering ”Men fråga mig bara. Om sexuell exploatering och hur du kan hjälpa utsatta barn och unga”. Vägledningen riktar sig till de som arbetar med barn och unga och kommer från mitten av september kunna beställas genom Ungdomsstyrelsen.

Under tre kostnadsfria seminarier i Stockholm (8/10), Västerås (6/10) och Nässjö (16/10) kommer materialet att presenteras tillsammans med några fördjupande föreläsningar. I Stockholm är det Linda Jonsson, som föreläser från Online projektet.

Se och sprid inbjudan: http://www.ungdomsstyrelsen.se/kat/1,2070,1640,00.html

What the fuck is social media?

Här i Sverige får vi faktiskt säga de fula orden och måste inte pipa eller sätta en stjärna. Det kan vi vara stolta över. Kul video, inte superny men rolig.

What the F**K is Social Media: One Year Later

View more documents from Marta Kagan.

Flumpedagogiskt manifest

Läste nyligen att manifest är det nya svarta, igen. Funderade faktiskt på att själv skriva ett manifest igår, om lika lön för lika mycket arbete, får se om jag vågar mig på det. Alla tycks skriva manifest och då dyker det självklart upp några mindre lyckade, som det ohyggligt pinsamma litteraturmanifestet i DN förra veckan. Brr, vilka kalla vindar som drar från dessa trista själar. Om det nu inte är ironi så som de framställer det enda rätta och underförstått att det många uppenbarligen gillar att läsa och skriva är lite sämre, inte riktigt litteratur. Läste den teorin, om ironi, men isåfall lyckades författarna inte förmedla den till mig.

Lyckat är däremot det Anders Mildner skriver i SvD. Mats Olsson kallar det för årets absolut viktigaste text och i den mån skolan är superviktig håller jag med honom. Mats drar också igång en kampanj för att Mildner ska få uppdraget som utbildningsminister. Jag har redan röstat ja eftersom jag tycker att han har vettiga tankar, god insikt i frågan och en annan bakgrund än en traditionell politiker har. Jag är verkligen uppriktig i mitt stöd för Mildner som ansvarig för landets skolutveckling. Det kan ju inte bli sämre, och det menar jag inte i nedsättande mening så som man säger "tack för maten, jag var så hungrig så jag hade kunnat äta vad som helst" utan som ett stöd för idén om ett modigt grepp för att få ordning på skolan*. Det kan verkligen inte bli sämre och då har man råd att vara modig. Björklund och de personer han anlitar som experter är fega populister och bakåtsträvare - det kan inte bli sämre. Problemet med Olssons förslag är väl närmast att vi inte vet om Mildner är intresserad och inte heller var han står politiskt. Äsch, jag vill inte förstöra en sån bra idé med trist pragmatik. Nu låter vi den här fina tanken lysa över den här dagen åtminstone. Kan man lukta på blommorna, ska man göra det.

* Hjälp, när jag korrläser detta ser jag att jag skrev ordning och skolan med bara ett ord mellan - kan missuppfattas som att jag vore folkpartist. Jag vill naturligtvis ha ordning på skolan, inte ordning i skolan!

Alkemi för 2000-talet

Ny krönika i Computer Sweden. Fick med både Britney och Darin... himla skickligt!

Verktygsmetaforen igen

Malin Siwe skriver på ledarplats i DN om IT och skola. Hon beskriver socialdemokraternas arbete med en nationell IT-plan i raljerande ordalag. Bland annat skriver hon

Men snälla rara, en skoluppgift är en skoluppgift.Eleverna tycker inte den är ett enda dugg roligare för att den utförs med dator i stället för med penna, block och bok. Risken med att fokusera på inlärning genom IT är att innehållet försvinner, att lärare och elever fastnar i tekniken.

Här vänder hon sig i och för sig mot socialdemokraternas idé om att IT i skolan ska vara en motivationshöjare. På ett ytligt plan låter det extremt korkat; att det skulle bli roligare med hjälp av IT. Det finns dock andra sätt att höja motivationen bland elever än att göra det roligare; man kan se till att lärandemiljön utnyttjar alla de fördelar samtida teknik kan ge oss. Det är ett sätt att följa med i utvecklingen, inte att ge efter för oönskade krafter.

Vidare skriver Siwe

Svarta tavlor, pennor, papper, böcker och datorer är bara verktyg. Inget är mer värt än det andra.

Och nu blir det riktigt läskigt att läsa. Ett verktyg bland alla andra var frasen på 1990-talet när vi började slå oss ur de gamla mossiga 80-talsidéerna om IT som ett eget ämne. Det var en naturlig utveckling att gå från isolerade öar av datorkunskap, ett datorämne i skolan och särskilda IT-kunniga pedagoger. På 90-talet var det stort att använda just verktygsmetaforen – IT är ett verktyg precis som pennan eller hammaren! De sista 10 åren har man insett att verktyg inte är allt vi kan likna IT vid. Lika mycket kan man säga att IT är ett material, en katalysator, en kommunikationskanal. Jämförelsen med boken är lite bättre än med verktyget, eftersom boken också revolutionerade världen och människans förutsättningar, med avseende på arbete, utbildning och fritid. För att inte tala om maktstrukturer. Idag är den vanligaste synen på IT att det är ett sådant diversifierat kunskapsområde att man behöver både specialister och allmänpraktiker. Sådana som jag och mina kollegor på mitt och andra lärosäten – experter – och att alla lärare har allmän kunskap om IT och dess användning. Det är sådant som IT-forskare har funderat ut under det senaste decenniet men som Siwe tycks ha missat.

Att skriva en ledare om ett ämne man inte har någon som helst kunskap om är ju trist men samtidigt misstänker jag att Siwe representerar en hel del av sina läsares och andra svenskars uppfattning om ämnet. Vilket inte gör det hela bättre. De personer som har kunskap inom området har varit märkligt tysta i debatten. Var är alla professorer med djupa kunskaper i pedagogik och IT? Självklart finns de där ute och arbetar med sina uppgifter men de syns inte och hörs inte. Inte heller har de blivit tillfrågade att delta i den stora utredningen om lärarutbildning som kom tidigare i år. Även där används nämligen verktygsmetaforen väldigt ofta, och bara den. Någon modern syn på IT och lärande kan inte återfinnas i hela utredningen.

Hur gick det till när Sverige bestämde sig för att lägga ner ambitionerna att bli en av världens främsta IT-nationer? Vem bestämde det och när? Jag minns IT-strategigruppen – vad hände med det som togs fram av den? Jag minns också den stora satsningen på IT i lärarutbildningen – var är den nu? Det kan tänkas att det bara är jag som prenumererar på fel kanaler men jag har lite svårt att tro det. Om de jobbar vidare så gör de det väldigt, väldigt tyst.

Hon slår tillbaka mot alarmisterna

I våras gjorde Karin Lindström på Computer Sweden en intervju med mig. Eller intervju... jag glömde bort att det var så officiellt. Karin är en trevlig person som jag känner mig rätt bekant med efter att ha pratat i telefon och mailat en hel del så jag kände mer som att vi var och fikade. Med en fotograf som surrade runt oss som en geting en varm sommardag. En vanlig onsdag i mitt liv, med andra ord. Idag kom artikeln i tidningen och jag kan ju säga så här direkt att det där med att nämna mitt intresse för att dricka rött vin kan ha varit en överloppsgärning framkallad av den allmänna trevligheten. Men jag har ju tagit på mig rollen som öppenhetens förespråkare så jag får ställa upp med sånt.

Roligt att se intervjun, fast jag vill se den på papper för där finns det nog någon bild. Har fått se en av bilderna (den dök upp i en sån här kortfråga) och jag misstänker att det är en ruggigt duktig fotograf. Rubriken är också mycket hedrande - Hon slår tillbaka mot alarmisterna. Jag får nog fira med lite rött vin ikväll.

Juliagruppen

Den som har turen att bo i södra eller mellersta Sverige kan delta i Juliagruppens samtal om nätet. Verkar bli ruggigt intressant. SvD smäller till med det anakronistiska Internets framtid börjar redan imorgon... Suck! Men man kan ju se det som att all publicitet är bra publicitet. Jag som befinner mig i den geografiska periferin får försöka följa det hela på andra sätt. Dock inte imorgon för då ska jag och Maya ännu längre ut i den geografiska periferin. Misstänker dock att det blir rätt bra mediebevakning av detta samtal.

Föreläser i Skellefteå

Idag har lärarna i Skellefteå kommun fortbildningsdag och två av punkterna är föreläsningar med Åsa Sundelin och mig. Vi har pratat om digital kompetens från våra respektive professionella vinklar. Det är ett stort ansvar att föreläsa på den här typen av dagar eftersom lärares tid är så värdefull och jag vet själv hur trist det är att sitta och höra något meningslöst när man har så mycket viktigare saker att göra. Så det gäller att komma med något vettigt. Försöker också få frågor till Net Nanny.

En mycket trevlig grej med Skellefteå är Skellefe Open - ett gratis trådlöst nätverk över hela stan. Man måste tala om vad man heter och uppge en e-postadress men sen är det bara att surfa. Hittar ingen bra länk men det kanske nån kan tipsa om?

Ungdomskulturer

Nu kommer Gleerups ut med Ungdomskulturer av Simon Lindgren där jag är i oerhört fint sällskap med mitt kapitel om ... gissa... unga och nätet. Har inte sett boken än men jag har ju läst korrekturet så jag vet att den är fullkomligt lysande och högaktuell. Ett måste i alla kurser på lärarprogrammet till exempel. Så här ser innehållsförteckningen ut:

Dagens ungdom? - Simon Lindgren
Unga och vuxenblivande - Helena Kåks
Unga och rummet - Mats Lieberg
Unga och nätet - Elza Dunkels
Unga och sociala strukturer - Fanny Ambjörnsson
Unga subkulturer - Ove Sernhede
Unga, stil och nätet - Malin Sveningsson Elm
Unga, hiphop och lärande - Johan Söderman
Unga fildelningskulturer - Simon Lindgren
Unga och religion - Anders Sjöborg och Mia Lövheim
Unga deltagarkulturer - Torgny Sandgren och Simon Lindgren

Och här kan man få se redaktören i en reklamfilm som tydligen ska ha gått på MTV (finns de verkligen kvar?).

Nätmobbning 2

Tänkte försöka förklara vad jag menade med föregående inlägg. Det får bli helt kort, vilket inte gör saken rättvisa. I övrigt får jag hänvisa till min artikel När kan vi tala om nätmobbning? eller min bok Vad gör unga på nätet?

Ett problem när vi betraktar nya fenomen är att vi ofta gör det ur en gammal synvinkel eftersom vi inte riktigt har förstått hur vi ska förhålla oss till det nya. I mobbningsartikeln nämner jag tre punkter som bland andra Shariff (2008, Cyberbullying: Issues and solutions for the school, the classroom and the home. New York, Routledge) lyfter fram:

• Anonymitet; internet erbjuder möjligheten att vara anonym och därigenom kan det förekomma trakasserier där förövaren inte kan identifieras.
• En oändlig publik; möjligheten att många fler mobbare och åskådare kan ta del i trakasserier.
• Varaktighet; det finns en risk att det man lägger ut på nätet finns kvar för evigt och att trakasserierna därigenom aldrig tar slut.

Problemet är att det inte riktigt är så enkelt. Anonymitet är till exempel inte alltid en realitet även om det kan se ut så på ytan. I själva verket vet många exakt vem de pratar med över nätet och det finns alltså anledning att tala om upplevd respektive faktisk anonymitet och då blir det genast lite mer komplicerat.

Den oändliga publiken, då? Jag misstänker att vi blandar ihop potentiellt oändlig med oändlig. Det skulle, i värsta fall, kunna vara så att publiken i praktiken är oändlig och jag nämner ett sådant fall i bland annat mobbningsartikeln. Det är dock långt troligare att det är en begränsad mängd av denna potentiellt oändliga publik som är intresserad av att sprida och ta del av informationen. Man kan fundera över om man tycker att mobbning är värre om den sker på en stor skola där 950 elever kan ta del av förnedrande bilder på anslagstavlan än på en liten skola där bara 50 elever kan se. Det vore ju en märklig inställning, eller hur?

Varaktigheten har ju diskuterat tidigare här i bloggen och i en krönika i Computer Sweden. Jag menar att det handlar om att problematisera varaktighet och fundera på om det finns andra sätt att betrakta det hela.

Som sagt, allt för kortfattat men det är allt jag hinner med nu.

Nätmobbning

En obehaglig känsla infinner sig när jag ser filmen Cyber Bullying från Childnet International. Filmen är sentimental och spekulativ, vilket förstärks av den vackra melankoliska musiken. Inget i filmen övertygar mig om att nätmobbning förtjänar ett särskilt agerande från vuxenvärlden. Tvärtom, illustrerar filmen rätt tydligt att ett av problemen med mobbning över nätet är att vi vuxna lättare får se det otrevliga och inte kan blunda som vi gjort i alla tider. Hittade länk till filmen i mitt Twitterflöde som har varit en viktig källa till information denna sommar, mycket mer än bloggläsandet. Igår fick jag till exempel veta att min artikel om just nätmobbning finns ute eftersom någon kommenterat den på Twitter. Det handlar om När kan vi tala om nätmobbning? Denna otursförföljda artikel som valsat runt på olika redaktioner fick mycket bra kommentarer från Locus - tidskriften från Stockholms universitet. Redaktörerna där hade verkligen förstått vad jag ville säga, tidigare redaktioner har kommit med så märkliga idéer där de i princip föreslagit att jag skriver om andemeningen. Och jag har ju varit så nöjd med artikeln varje gång jag skickat iväg den, så jag har haft svårt att förhålla mig till sågningarna. Locus redaktion däremot kom med väldigt konkret och konstruktiv kritik som lyfte texten. Och nu finns den ute, tyvärr bara i pappersform. Hoppas det ligger ett ex och väntar på mig på jobbet imorgon.

Sexting

Härom dagen ringde en journalist som skulle skriva för Metro och ämnet var sexting. Hon undrade om jag hade några tankar kring det och det framgick att hon menade ungdomars sexting. Jag svarade att jag knappt ens har betraktat det som ett fenomen värt ett eget namn - att man använder mobiltelefonens funktioner för att sända innehåll av sexuell natur. Vi pratade en bra stund men jag ser i dagens Metro att jag inte tillförde något eftersom artikeln i princip innehåller det hon var inne på från början. Nu får man väl tänka sig att just Metro är en sån tidning som vill renodla begrepp och smacka upp dem i korta artiklar tänka att uppröra läsarna lite lagom. Och mina trista "jo, fast man kan ju också se det på ett annat sätt" funkar inte där. Och mina utläggningar om att "det här kan vara en grej i länder som USA och Storbritannien där man är så rädd för sina ungdomars frihetsprojekt men att här i Sverige tänker vi inte på samma sätt" passade självklart inte in. Det slog mig senare i jordgubbslandet att jag är en jäkla rasist som klumpar ihop länder på det där sättet, måste hitta ett bättre sätt att uttrycka mig. Måste sluta bidra till det förmätna svenskhetsprojektet som drar som en farsot över landet. Inte bara det här landet, i ärlighetens namn, men likförbannat. Måste sluta använda projekt på det där neo-akademiska sättet. Måste vara lite ledig näst sista semesterdagen.

The Sundays - Wild Horses

Hade tänkt avsluta semestern med några musikinlägg för att värma upp inför hösten. Först ut en suverän cover. The Sundays - Wild Horses.