Seminarium 243 inställt

Skolforum meddelade igår att det var för få anmälda till seminarium 243 där jag och några andra skulle diskutera källkritik i det samtida medielandskapet. Så jag åker inte ner till Skolforum alls, tyvärr, utan stannar hemma och jobba ikapp allt jag ligger efter med. Det var nämligen ingen bra idé att få influensa i september. Ska komma ihåg det till nästa år.

Vett och brist på etikett

Månadens krönika i Computer Sweden handlar om ett av mina många favortihatord: etikett.

Etikettsregler utestänger folk, skiljer agnarna från vetet. Om det vore så att råden fanns till för att inviga den som står utanför en grupp skulle jag tycka att det var trevligt.

Det vore väl skönt att få hem en lista innan man börjar på en ny skola, en ny arbetsplats eller ska på fest i ett okänt sammanhang:

• Det där är chefens plats,
  
• de flesta har inte mjukisbyxor i skolan,
  
• man ska ha med sig något till värden på den här typen av fest,
  
• även om det står på skylten att alla är välkomna så sitter bara niorna i fiket.

Läs resten...

Föreläsningar i höst

I höst tar jag det mycket lugnare än till exempel förra terminen men några tillställningar blir det.

Först ut är Nordisk Storstadskonferens i Göteborg 3-6 oktober. Där jag talar under rubriken "Är det verkligen fred vi vill ha?" och jag tänker tala om säkerhet för unga nätanvändare.

Självklart är rubriken inspirerad av Björn Afzelius text med samma namn, här framförd av Afzelius, Mikael Wiehe och Thåström. Titta på Afzelius lyckliga min när Thåström börjar sjunga.

27 oktober är jag på Skolforum och diskuterar källkritik i det nya medielandskapet på seminarium 243. Arrangörer är Tidningsutgivarna och mina medsamtalare är Sanna Trygg, webbredaktör på Skånska dagbladet och Charlotta Friborg, chef på DN.se. Det blir kul. Jag har ingen fast punkt på Skolforum men kommer att vara där hela dagen den 27:e så vi kanske ses i vimlet.

Alldeles nytt är att jag ska vara en av huvudtalarna på den första svenska konferensen för internetforskare - Internetforskning i Stockholm den 4 november. Jag är yr av äran! Det är stort nog att vi äntligen får en egen konferens, jag gissar att alla kommer att vara där. Och sen få en inbjudan att tala! Det är lika stort som när jag som ynka doktorand fick vara keynote på numera avsomnade Net Learning. Det var en höjdare. Och nu är jag ynka lektor och får dansa med de stora elefanterna igen. Jag tackade ja utan att kolla i kalendern, för det där går utanpå allt annat. Nu ska jag sätta mig ner och se hur de ser ut... DOH!

På Social Media Club Umeå den 6 november tänkte jag använda fredstemat igen. SMCU är luncher på Norrlandsoperan där någon först talar en halvtimme och sedan är det allmänt prat om sociala medier. Öppet för alla, man betalar sin egen lunch men restaurangen vill gärna veta hur många som kommer. Anmälan till exempel via Facebookgruppen.

Sen åker jag till Åland den 18 november och pratar under en fortbildningsdag arrangerad av Rädda Barnen. Får hoppas att det inte stormar ute på havet så där dags på året.

3 december pratar jag på Umeå universitets vetenskapslunch på Café Station. Massor av intressanta föreläsningar, till exempel Simon Lindgren den 1 oktober. Humlabs föreståndare Patrik Svensson, skräckfilmvetaren Jonas Danielsson och mobbningsforskaren Anna Larsson är också säkra kort. Även här köper man sin egen lunch men här behövs ingen föranmälan.

Du och jag mot världen, Anna Anka

Skriver på Newsmill idag. Har väl inget med min forskning att göra mer än att man kan se Newsmill som ett intressant utnyttjande av nätets handlingserbjudanden. Hur som helst skriver jag om Anna Anka: Du och jag mot världen, Anna Anka.

Towards the Future of the Internet

Ännu en möjlighet att publicera sig: European Future Internet Portal annonserar att de ger ut en bok om framtidens internet och att abstrakt ska vara inne 30 september. Medförljande konferens utlovas: Future Internet Assembly in Stockholm. Det är nog inget för mig eftersom jag inte sysslar med framtid utan nutid men det finns säkert massor av andra projekt där ute som gillar att tänka i termer av the future (reverb).

Jag fick, konstigt nog, frågan så sent som förra veckan hur jag tror att universitetet bör möta framtidens studenter. Jag blev alldeles förstummad av frågan, faktiskt helt tyst. Men hallå, är det 2006, eller? Det är inte framtidens studenter vi ska bekymra oss för, de kommer att klara sig skitbra i sina vadderade silveroveraller och VR-hjälmar. Det är de studenter vi har idag och har haft åtminstone i två år redan, det är dem vi måste möta på ett relevant sätt. Framtiden! Bah!

BRIS-tidningen

Nytt nummer av BRIS-tidningen (observera att deras webb inte är uppdaterad):

Temanummer om barn till missbrukare:

De brukar kallas "de glömda barnen", eftersom de inte syns och inte hörs. Enligt Statens Folkhälsoinstitut lever 385 000 barn, eller 20 procent av alla barn, i en familj där en förälders, eller föräldrarnas, alkoholkonsumtion är, eller kan bli, skadlig för den som dricker.

BRIS-tidningen "tema barn till missbrukare" tar bland annat upp hur vuxna kan se, och stötta de här barnen, var det finns hjälp att få och om samhällets regelverk räcker för att stötta och hjälpa de här barnen.

BRIS har analyserat sommarens kontakter kring området missbruk. Många av barnen berättar för BRIS om föräldrar vars missbruk som pågår nästan dagligen och som pågått mycket länge. De berättar om rädslor och oro, om fysisk och psykisk misshandel och om vanvård och omsorgssvikt. Och om hur gärna barnen vill ha tillbaka sina föräldrar som de är när de är nyktra.

Call for chapters

Påminner om vårt call for chapters till två böcker om unga och nätet. Sista dag för ett kort förslag är 15 oktober och om man sedan går vidare till slutaudition är det januari som gäller. Hittills har vi fått in så sjukt intressanta förslag från hela världen men ännu inget från Sverige. Jag tänkte direkt att vi måste ha formulerat oss precis som vi menade i vårt call för den kritiska vinkeln lyser starkt i de förslag vi fått in. Inte ett enda "kolla här hur hemskt det är enligt våra siffror"! Det är ju svårt det där, att skriva det man menar. Ofta blir jag förvånad när någon påpekar hur de har uppfattat min text eftersom jag var så himla säker på att jag skrivit något annat. Men här blev det alltså rätt. Läs mer om böckerna på www.iml.umu.se/call-for-chapter-proposals-09.

Se mig - Unga om sex och internet

Idag strax efter 11 släppte Ungdomsstyrelsen sin rapport om sex och internet. Den finns att ladda ner här. Jag har suttit med i en referensgrupp under en del av uppdragstiden men har inte läst rapporten. Den är kortfattad så jag ska nog hinna läsa den i eftermiddag. Nån gång efter 17 ska jag vara med i radio och kommentera det hela, inte som referensgruppsmedlem utan som forskare. Tror att det var Studio Ett som ringde mig men när jag tittar på hemsidan står det inget om ämnet. Vi får väl se. Jag lär dyka upp i något medium i din närhet snart.

Uppdaterat: Här är hela rapporten, jag hade bara länkat till en sammanfattning.

Föräldra-barnrelation

Upsala Nya Tidning skriver om föräldrar och barn i dagens tidning, med en kort intervju med mig.

Och på tal om det fick jag tips om denna film från Göran. Lyckligtvis är detta ett skämt, och ett mycket roligt sådant. Lyssna på slutrepliken.

Digital tatuering

Infontology skriver om digitala tatueringar och konstaterar att det är ett intressant begrepp. Bland annat nämner man nåt sorts centrum - Digital Tattoo - som med projektmedel verkar sprida information om nätets evinnerlighet. Nu tror jag att just digital tatuering är en one-liner som sitter bra både i text och i huvudet på folk och termen kommer säkert att valsa runt i media ett par år men utan att tillföra något i kunskapsutvecklingen. Det viktiga är nämligen inte att förstå att allt du lägger ut på nätet är lika varaktigt som en tatuering; du kan bara få bort det om du har pengar och energi nog. Det viktiga är att fundera på vad detta innebär för livet för mig vuxen och för den som växer upp idag.

Om det är så att de som väljer att tala i termer av tatueringar verkligen har djupstuderat fenomenet varaktighet, kan det ha relevans. Alltså hur vår syn på varaktighet har förändrats över tid. Det finns nämligen anledning att misstänka att många yngre har en annan syn på både tatueringar och nätet än vad vi äldre har. En tatuering, vare sig den sitter på huden eller på nätet, kan ses som en del av mig snarare än en ungdomssynd. Det finns hos många unga jag har pratat med en närmast eotemporal (här kan man behöva läsa Helliconia) syn på sig själva och sin omgivning, om jag jämför med mig själv under min uppväxt. I ett samhälle som bygger på pennalism och hierarkier är det större risk att folk vill vara färdiga människor så fort som möjligt medan ett generösare samhälle med plattare maktstrukturer, som jag vill påstå att vi har idag, kan tillåta att folk fortfarande utvecklas. Då blir det också ok att ha varit något på vägen, att ha märken kvar efter det som varit. En tatuering, en ful bild på internet, ett ärr.

Så egentligen menar jag att begreppet digital tatuering kan vara en bra beskrivning men jag misstänker att den oftast används på ett urmodigt sätt: Tänk om du ångrar dig! Think before you ink! Och det är väl en bra idé men den är på intet sätt en naturlag eller något som alla håller med om. En del tycker att man kan tatuera sig lite hur som helst och vara nöjd med det.

Random Bastards TV | Episode 5 - UÅ Ink - A friendly game of Yahtzee from Random Bastards on Vimeo.

Jag kan ju avslöja att tatueringen som alltså sitter på en vad som gjorde 31 mål i pojkallsvenskan är otroligt snygg och välgjord, fast den föreställer är en yatzyrad. Och sist jag kollade var ägaren fortfarande mycket nöjd. Konstnären bakom hela installationen, Marc Strömberg, kommer ni att höra talas mer om. Det skulle jag våga tatuera in.

Rakt in i vardagsrummet

Hos Bryan Alexander hittar jag den här märkliga filmen som visar hur en bil svänger ut och följer Googlebilen när den råkar filma street view just utanför det hus där nyligen avslöjadeskidnapparen och våldtäktsmannen Garrido bor. Om man är lagd åt det hållet kan man misstänka att det är Garrido själv som sitter i bilen och vill kolla vem som filmar hans hus. Händelser som man bara läser om kryper genast närmare.

Bloggmobbning

Eftersom jag så hårt hävdar det finns ingen nätmobbning men ändå har målat in mig i skrivandet om just precis nätmobbning, tänkte jag att mitt nya utrop får bli bloggmobbningen lever och frodas! Men här tror jag att det handlar om andra saker än det man brukar mena med nätmobbning. Om nätmobbning är mobbning i ett annat rum än det fysiska är förmodligen bloggmobbning i högsta grad framkallad av erbjudanden hos samtida teknik. Blev tipsad om ett hatinlägg om några av våra mest tittade videobloggare, unga kvinnor allihop. Skribenten sätter själv stämpeln bloggmobbning på sitt inlägg och menar att han kanske inte borde ha skrivit det. Jag tycker nog att det var ganska bra att han skrev för han visar på en rätt omfattande folkrörelse. Det är ett nöje många ägnar sig åt, att skicka runt länkar eller bara skicka runt datorn i soffan, titta, skrika av skratt och hata. Och ofta är det just unga kvinnor som bloggar, ett faktum man kan använda till sitt eget försvar såsom Deepedition gör, till exempel:

Disclaimer: jag vet att jag säkert får en hord av dessa bloggerskors läsare som förklarar att

• jag är avundsjuk på deras framgång. Svar: nä, inte ett dugg.
• jag har ingen humor. Svar: jodå – jag tycker de här filmerna är oerhört roande. Faktiskt så garvar jag högt när jag ser dem.
• jag är elak mot unga tjejer som är framåt. Svar: inte alls – jag konstaterar bara att det nog är illa för Sverige om det här är vår framtid.
• jag är dum i huvudet. Svar: Det är jag säkert. Ni med.

Jag förstår ilskan och skratten, känner själv att fjortonåringen i mig tittar fram när jag tittar på Mogi och Amanda. Därifrån till att låta fjortonåringen blogga om det är däremot ett stort steg. Ett steg som en vuxen aldrig borde ta. Både Mogi och Amanda är exempel på ung kultur och bör studeras om man är intresserad av sin samtid.

Det är inte på något sätt illa ställt med Sveriges framtid. Det ser rätt bra ut om vi har en populär bloggare som utforskar språket, i tider när ingen vill plugga språk. Vi ser också exempel på unga kvinnor som utan att be om ursäkt visar upp det de är intresserade av för tillfället. Det finns inget som är nytt och upprörande här. Det här är inte vår framtid, det är vår samtid. Det här är våra medmänniskor, många av dem i färd med att hitta en plats för sig själva och ett sätt att finnas som de själva och omvärlden kan acceptera. Det vi som vuxna kan göra är att stötta dem, trösta när det går illa och säga att det ordnar sig. När du tror att världen ska gå under för att alla skrattar åt dig ska du veta att den gör inte det. Du kommer att överleva allt det onda och du kommer att bli glad igen. Du är bra, du duger, du får ta plats, du får finnas precis som alla som är elaka mot dig. Och förhoppningsvis går du så hel ur det att du inte måste jävlas med folk när du blir vuxen.

Uppdatering: Hittade just detta via Twitter: Ung bloggare dödshotad. Sov på saken, säger expert. Bloggcoach, nytt yrke.

Mobiltelefoner i skolan

Myndigheter och gapet

Härom dagen skrev jag en kommentar i en myndighets blogg och hänvisade till en annan blogg med liknande idéer. Nu visade det sig att myndigheten har som policy att de "inte länkar eller hänvisar till andra sajter med hänsyn till ansvarsanspekten" som de meddelade mig via mail. Det var egentligen inte så att de censurerade mig, tvärtom, de meddelade att de gärna ville ha mina synpunkter men i en annan form så jag erbjöds att skriva en ny kommentar. Utan länkar. Nja, tänkte jag, det kan jag ju inte, jag kan inte ta en annan persons resonemang och skriva om det utan att hänvisa till källan, det vore djupt oetiskt , även ur ansvarsaspekten (här låtsas jag veta vad det betyder). Jag skulle ju kunna skriva ut namnet på personen och låta folk googla men det är ju att smyglänka så det kanske de inte heller går med på. Jag skriver i min egen blogg, tänkte jag, och så får de länka till mig... nej, där kom länkningen igen. Det fick de ju inte göra. Återvändsgränd.

Nu har jag inte hunnit reda ut vad den här ansvarsaspekten går ut på så nedanstående resonemang är helt teoretiskt och pekar således inte ut någon enskild myndighet. Jag tycker också att det är onödigt att nämna vilken myndighet det handlar om, har inte heller något emot om alla tar åt sig.

Det är trist att myndigheter fortfarande är rädda för sociala medier och inte vågar utnyttja dess potential för kommunikation med medborgarna och för ett kollektivt tänkande om viktiga frågor. Jag ser framförallt två problem med den här typen av säkerhetstänkande. Att länka till andra har tillfört människans kunskapsutveckling oerhört mycket och det är ett slöseri med resurser att stänga av den funktionen. Det är ett det ena problemet, att vi inte kan kosta på oss att slösa med gemensamma pengar på det sättet. Det andra problemet är att man genom att stänga ute accepterade samtida kommunikationssätt ökar den klyfta mellan folk som man redan idag oroar sig för. Det kommer rapporter då och då om att unga inte engagerar sig i samhällsfrågor och partipolitik. Hur det ligger till med den saken kräver ett eget blogginlägg, för jag tror att det är en allvarlig missuppfattning alltihop. Men om vi ändå utgår från att myndigheter litar på den informationen att unga inte längre engagerar sig, borde man inte chansa vilt och öppna kommunikationskanaler som man bevisligen vet att många unga använder? Hellre än att riskera att bara vidga klyftan?

Nu vet jag inte om det är just säkerhetstänkande som ligger bakom just den här myndighetens agerande men jag har haft lite insyn i andra myndigheters arbete och det ser ofta ut som det gjorde på skolor när jag jobbade i skolan, på 90-talet. En grupp tekniker har fått uppdraget att inventera behovet av säkerhetslösningar (att man behöver sådana har varit klart från början...). Dessa personer är ju människor som alla andra och vill a) ha så mycket jobb som möjligt och b) ha ryggen fri om något händer. Dessutom skulle jag vilja anklaga många av säkerhetspysslarna för att vilja mystifiera sin yrkeskunskap, men citera mig inte där. Sammantaget leder det här till att det faktiskt är tekniker och deras önskemål, jargong, människosyn och allt vad det kan vara som styr verksamheten. Inte de personer som är utbildade och anställda för att utföra det arbete myndigheten har att utföra. Och det är mycket allvarliga saker. Som verkligen måste diskuteras.

Magkänsla dyker upp på fler ställen

Barnombudsmannen använde i sitt senaste blogginlägg rubriken Anmälningar, magkänsla och barns rättssäkerhet. Det var lite lustigt eftersom jag tidigare på dagen sett en film på temat magkänsla, hittad via Twitter hos Free Range Kids. FRK är en webbplats, en bok, en kommunikationskanal för Lenore Skenazy som tydligen engagerat sig mot det skruvade säkerhetstänkande som framförallt USA verkar vara inne på.

Precis som BO skriver påpekar Skenazy att magkänsla är en osäker metod att diagnosticera hur ett barn har det. Skenazy skriver bland annat

Too bad the Ad Council sat out the McCarthy hearings — it could have had a field day! “If you even SUSPECT your neighbor is a Communist…” And it’s really sad we didn’t have 30- second TV spots in Salem in the 1600s: “If thou even SUSPECTETH sorcery…”

Att se och lyssna till vad barn säger, explicit och implicit, och sedan agera utifrån det man får veta är en säkrare metod. Att med sin professionella kunskap, eller livserfarenhet om man är lekman, sovra informationen och bilda sig en hel bild av situationen. Inte leta efter säkra tecken på det ena och det andra, för då närmar vi oss häxjakten igen. En bra ingång till det här tänkandet ger Jan Guillous bok Häxornas försvarare. Allt det här kräver naturligtvis tid. Vi kan inte förvänta oss att proffs som ständigt arbetar med med näsan ovanför vattenytan ska hinna bilda sig en vettig uppfattning av situationen.

Jag tror att det är viktigt att vi tar de här frågorna om att se på största allvar och att vi förstår psykologin bakom att inte se. Om vi erkänner att vi helst väljer bort att se det som är hemskt och som strider mot vår världsbild, kan vi motarbeta de sidorna hos oss själva. Det finns säkert de som kan förklara hur det där hänger ihop rent psykologiskt, jag är nöjd med att veta att människor är sådana och kämpa mot de tendenserna när jag märker av dem. Själv har jag vid två tillfällen anmält misstänkt barnmisshandel och det var inget som gick av sig självt. Först slogs jag med mig själv i flera dagar innan jag agerade. Ett av barnen i fråga hade sagt det rent ut till mig i en skolkorridor där vi råkade befinna oss ensamma en kort stund. Men jag tänkte att om jag möter det här barnet igen när hon har blivit vuxen ska hon inte vilja säga till mig att jag svek henne. Det fick bli mitt rättesnöre och jag ringde och hela helvetet brakade lös. Båda fallen inträffade för över tio år sedan och det är inte över än. Som anmälare får man ta all skit för att man är så ond så man anklagar en oskyldig vuxen för något så hemskt men man får av sekretesskäl inte någon återkoppling så att man får veta hur det gick. Det är med andra ord bara, bara hemskt att anmäla men man måste göra det. Det ingår i kontraktet och jag kommer att göra det igen, utan att tveka nästa gång. Man dör inte av det men det finns en mikroskopisk chans att man hjälper en skyddslös människa.

Imorgon kommer det lite mer om det skruvade säkerhetstänkandet.

Twitter är det nya svarta

Jag tror att Twitter är det nya svarta, åtminstone för mig. Tempot i Twitter passar dagens arbetstempo bättre än det traditionella bloggformatet. Inte så att jag kommer att överge bloggandet inom överskådlig tid men jag märker att min RSS-läsare svämmar över av inlägg som jag antingen inte hinner titta på alls eller tittar på och konstaterar att jag måste läsa noga. Det var ju inte tanken. Folk skriver för mycket i bloggar. Det här är ett kort inlägg. Tillbaka till Twitter.

Facebookgrupp

Sedan en vecka tillbaka finns en grupp på Facebook för alla som vill diskutera boken Vad gör unga på nätet? och ämnen som boken tar upp. FB-grupper är lite märkliga verktyg har jag upptäckt. Man får inga annonseringar om att något händer i gruppen utan måste gå in då och då och titta, vilket känns omodernt. Däremot kan jag som administratör skicka meddelanden till alla medlemmar. På det sättet fungerar en grupp som en ständigt aktuell sändlista med en gemensam mötesplats, det kanske är så man får se FB-grupper.

Vem som helst är välkommen som medlem, allt som krävs är ett konto på Facebook. Och fyll gärna på i forumen, det ekar tomt där just nu. Har du andra bra boktips? Använder du boken i en kurs just nu? Andra tankar? Vilken bok fattas på marknaden?