Googla min hemlighet

Månadens krönika i Computer Sweden handlar om en massa saker - hemligheter, Ted Gärdestad, Ulf Lundell och eld. True story. Google it.

Hon slår tillbaka mot alarmisterna

I våras gjorde Karin Lindström på Computer Sweden en intervju med mig. Eller intervju... jag glömde bort att det var så officiellt. Karin är en trevlig person som jag känner mig rätt bekant med efter att ha pratat i telefon och mailat en hel del så jag kände mer som att vi var och fikade. Med en fotograf som surrade runt oss som en geting en varm sommardag. En vanlig onsdag i mitt liv, med andra ord. Idag kom artikeln i tidningen och jag kan ju säga så här direkt att det där med att nämna mitt intresse för att dricka rött vin kan ha varit en överloppsgärning framkallad av den allmänna trevligheten. Men jag har ju tagit på mig rollen som öppenhetens förespråkare så jag får ställa upp med sånt.

Roligt att se intervjun, fast jag vill se den på papper för där finns det nog någon bild. Har fått se en av bilderna (den dök upp i en sån här kortfråga) och jag misstänker att det är en ruggigt duktig fotograf. Rubriken är också mycket hedrande - Hon slår tillbaka mot alarmisterna. Jag får nog fira med lite rött vin ikväll.

Integritet och öppenhet

Blev intervjuad av DN webbtv härom dagen. Det var inget aktuellt reportage utan snarare ett resonerande så det kan dyka upp vilken dag som helst. Nyhetstorka i Sverige, ni vet... Hur som helst ville journalisten veta om jag har några tankar kring paradoxen att vi är så upprörda över FRA och annan övervakning samtidigt som vi lämnar ut oss som aldrig förr på nätet. Min spontana tanke, som även stannade kvar i trappan, är att det inte alls är någon paradox, det bara ser ut som det på ytan. I själva verket är det två helt olika saker att lämna ut sig själv och att låta någon annan skaffa den informationen. När jag berättar om mig själv får ni andra del av mig genom det filter jag kontrollerar, eller tror mig kontrollera. Om ni däremot har hittat sätt att ta reda på saker om mig utan att jag vet om det, mister jag kontrollen över filtret och ni är fria att tolka informationen som ni vill. Självklart är det flytande gränser mellan dessa ytterligheter, ni är ju till exempel fria att tolka även mina statusmeddelanden på Facebook om ni vill även om jag har lagt ut dem själv. Under intervjun (och jag kan ju bara hoppas att det inte kommer med i webbtv) kom jag på mig själv med att använda ordet postmodern - ett riktigt nej-nej-ord i min vokabulär - för att beskriva hur vi människor idag mer än tidigare definierar oss själva varje dag. Och att Facebook nästan är symboliskt för denna oavbrutna definiering när vi så rörande talar om hur det står till, vart vi är på väg, hur vi definierar oss själva varje dag. Jag lägger ut länken om det blir något reportage. Nu ska jag uppdatera statusen.

Här kommer filmen

Lite press

Journalister tar inte semester. Det ringer åtminstone en gång i veckan på mobiltelefonen från någon som ska skriva eller göra radioprogram. P1 har varit rätt aktiva men de har inte tyckt om det jag har sagt så det har inte blivit några reportage. Rätt lustigt, faktiskt, när journalisten försökt få mig att säga vissa saker. Inte så att de har varit grävande, kritiska frågeställare utan verkligen försökt få mig att i en radiointervju säga något de redan innan ville att jag skulle säga. Men två reportage har det blivit i sommar - Norrbottenskuriren och Svenska Dagbladet.

Studenter tycker till 3

Studenttidningen Vertex skriver om Studenter tycker till. Jag inser när jag läser artikeln att jag bad om det... det är bara att vänta och se, ännu har ingen nappat...

– Det är inte kul att få uselt omdöme! Men ärligt talat, kommer det nog inte som en överraskning. Troligtvis känner alla till det men ingen vågar ta i det. Skillnaden nu är att vi måste prata om det, säger Elza Dunkel.

Har du själv blivit betygsatt?

– Inte ännu. Men jag hoppas att jag blir det.

Studenter tycker till, än en gång

Jag har diskuterat Studenter tycker till ett par gånger tidigare (här och här) och nu blev frågan aktuell igen när någon i vår nya organisation påstår att flera lärare är långtidssjukskrivna på grund av att de hängts ut på webbplatsen. Jag tar inte ställning i enskilda fall av två skäl, dels att jag inte kan veta vad som ligger bakom eftersom jag inte känner till fallen, dels för att det är just fokuseringen på enskilda fall som gör att vi inte ser vad det här handlar om. Men det är intressant när diskussionen blir så här känslomässig. Hänga ut är det uttryck som använts hela tiden, utan att reflektera över att det i sig är värderande. Jag hänger inte ut Hjalmar Gullberg nedan, uttrycket är helt enkelt inte liktydigt med publicera eller berätta, faktiskt inte ens med offentliggöra. Nu tittade jag lite på webbplatsen för att jag var så sjukt nyfiken på vilka som fått så dåliga omdömen att de inte längre kan arbeta men hittade ingen som låg långt under medel eller som fått väldigt nedsättande omdömen. Och historierna om sjukskrivningar behöver inte heller vara sanna, det är ju ofta en kollega till en kollega som råkat ut för sånt.

En viktig sak när vi pratar om detta är att vi gör klart för alla att så här ser det ut. Vi är här nu, inte på det universitet som fanns på 70-, 80- eller ens 90-talet. Vi får hitta sätt att förhålla oss till att studenter har verktyg som gör att de kan kompensera för det underläge de kan sägas ha i förhållande till läraren. Jag skulle personligen tänka som jag gör med kursutvärderingar: om det är en enda student som har väldigt avvikande åsikter tar jag inte det på lika stort allvar som om det är två eller fler. Oj, här hänger jag ut mig själv! Alla vet att alla inte kommer överens. Det är inget konstigt.

Det verkar som att några har funderat på att stoppa Studenter tycker till med hjälp av PUL som säger att man inte får publicera personuppgifter utan personens tillstånd. För mig som lekman verkar det vara en skakig väg att gå eftersom vi är myndighetsutövare och väl måste räkna med en viss nivå av offentlighet. Men här krockar det med den traditionella bilden av läraren och den stängda dörrens pedagogik. När jag var lärarkandidat ställde jag mig mitt i lärarrummet ett par gånger och sa högt att nu fan får ni hjälpa mig med 7A. Alla visste att det var problem med den klassen men man hade inga betänkligheter mot att lämna dessa problem till mig. Det blev väldigt lyckat när jag gjorde så och jag ångrar inte att jag skippade traditionen att stänga dörren och sen gråta när man kommer hem. Stängda dörrar har inte varit bra för särskilt mycket.

Det är lite skämmigt att lärare som grupp är så ovana vid kritik. Lite som ett bortskämt barn med dålig självkänsla; ingen får säga nåt negativt för då blir han ledsen. En grupp med så mycket makt borde väl ha en extremt positiv självbild och tåla kritik som bara den. Särskilt som hela verksamheten bygger på att ge elever konstruktiv kritik. Jag förstår det inte!

Hjalmar Gullberg skrev i Kärleksroman:

På släktets färd krävs offer, vi blev valda,
framtidens vagn går över söndermalda.

Det är ett vackert sätt att se det; vi fick vara med när en stor förändring skedde. Så stor att det gjorde ont ibland, men vi fick vara med! Så tugga och svälj - hur gärna vi än vill kommer det inte att försvinna!

Ytlighet 1

Läser just nu Digital Footprints från PEW, om identitetshantering på nätet och det får mig att fundera ännu mer på yta och öppenhet. Det är ju något som sysselsatt mig länge nu, se t ex min krönika i CS. Men en sak som rapporten påpekar och som jag inte tänkt på är det faktum att i det närmaste alla vuxna går med på att vara väldigt tydliga med sin identitet på sin jobbsida. Det är extremt ovanligt att någon nekar till att lägga ut personuppgifter på sin arbetswebb. Frågan är hur det skulle hanteras ifall jag bestämde mig för att börja sanera mina fotspår på nätet. Inga uppgifter som gör att man kan hitta mig i riktiga livet får publiceras från och med nu. Jag lämnar inte heller ut andra personer eftersom jag vill vara säker på att jag följer rådande lag. Här följer ett utdrag ur vår personalsida:

Personal

Namn: Golden_Girl_237
Titel: inga uppgifter
E-post: inga uppgifter
Telefon: inga uppgifter
Biografi: inga uppgifter
Publikationer: inga uppgifter
Projektaktiviteter: inga uppgifter

Filma på, bara

Läser på IT & etik att mitt eget lärosäte funderar på att förbjuda studenter att filma föreläsningar. Det hade jag missat helt och hållet. Min hållning är att om studenten går en kurs eller på annat sätt har tillgång till en föreläsning med mig får de utöver filmning och ljudupptagning även bevara mina tankar till eftervärlden med hjälp av papper och penna, vaxtavlor och papyrus. Gäller det andra medier krävs uttryckligt tillstånd. De får inte heller memorera det jag säger utan att kolla med mig. Aktivt lyssnande kommer att beivras. Nej, nu försöker jag förstås vara rolig. Det är så dumt så jag kan inte låta bli. Varför ska man få anteckna om man inte får ta upp ljud? Måste man bevisa att man inte kan skriva för att få tillstånd att filma? Vad är vi så rädda för? Att folk ska få höra vad vi säger vid våra föreläsningar? För min del är det ett av målen vid just föreläsningar, utöver den rent ekonomiska drivkraften, att folk ska få veta vad jag har kommit på. Det finns bara ett sätt att gå vidare i Youtube-åldern: Get over it!

Jag fick sista ordet!

Computer Sweden publicerade igår en text jag skrev åt dem, under rubriken Sista ordet. Inte illa att få sista ordet!

Studenter tycker till, igen

Nu fungerar webbplatsen Studenter tycker till igen. Om man läser avsnittet Panelfrågan kan det verka som om jag är inblandad i projektet på något sätt men jag fick bara frågan om jag kunde uttala mig om det hela. De lovade att publicera oavsett vad jag skrev. Fast nu visade det sig att alla i panelen var positiva.

ASSA och sanningen

Den stora skandalen med ASSAs lås avhandlades i Uppdrag granskning i Svt igår. Jag föreläste på en ort just den morgon då lokalpressen hade gått ut med nyheten och en i publiken tog upp frågan, eftersom den är lite kopplad till nätet. Det är nämligen på Youtube som instruktionsfilmen Så får du upp ett säkerhetslås på 10 sekunder har spridits. Den som frågade sa att det inte var så kul att gå till jobbet den morgonen och det blev en mycket intressant diskussion efter det. För hon satte fingret på exakt det som är kärnan: vi vill inte veta. Vi tycker på allvar att livet var bättre innan vi fick veta att de flesta villor står vidöppna och att det bara är att gå in och ta det man vill ha. När man får tänka efter en stund inser man att det självklart är tvärtom. Vi borde vara tacksamma och glada för att vi fått veta vad som hotar oss. Och jag tyckte att ASSAs VD skötte det bra i tv-intervjun. Han förklarade att de försöker ligga steget före skurkarna men att de nu fått lära sig hur de måste utveckla sitt lås ytterligare.

Släpp ljus och luft i unkna sovgemak!

Det var roligt, och ovanligt, att få så många kommentarer till inlägget om studentertyckertill.se. Vi svenskar är ju lurkers mest troligt därför att det passar vår stil i övrigt ("ska vi snacka eller ska vi supa?") och det tycker jag är sympatiskt - man skriver när man har nåt att säga, inte bara för att höras. Nu fanns det iallafall mycket att säga.

Det finns två perspektiv som saknas i kommentarerna, tycker jag. Det första är maktperspektivet, man måste förstå att lärare och elever har en relation som inte är jämlik ur maktsynpunkt och som kanske inte ens bör vara det. I alla maktrelationer måste den som har mest makt vara noga med att inte missbruka makten, i de fall där man tycker att det är viktigt, som t ex i en lärandesituation. Det finns folk som, oavsett var de befinner sig i hierarkier, säger vad de tycker men det är inte regel. De flesta människor är mycket känsliga för just maktrelationer och var de själva befinner sig i förhållande till andra och agerar utifrån detta. Internet kan då bli en arena för att uttrycka sånt som man borde kunna säga men inte kan eller vågar. Förutsatt att man tycker att det är bra att alla typer av människor får säga vad de vill säga, borde detta ses som en positiv utveckling.

Det andra perspektivet som saknas är läraren som professionell person. Det har alltid kommit känslomässiga reaktioner på den här typen av verktyg, tänkta att utvärdera lärare. När man lanserar verktyg för att betygsätta läkare blir det inte samma debatt och åtminstone en av dessa finns kvar - Doktorsguiden - medan studentertyckertill.se försvann snabbt. Vi kanske har lättare att se läkare som professionella yrkespersoner och patienter som kunder och då blir det naturligt att kunden kan utvärdera och betygssätta tjänsten eller varan. Varför är inte elever kunder? Eller studenter? Elevernas föräldrar kunde även ses som kunder när barnen är små. Av någon anledning är läraryrket fortfarande kopplat till mig som person; det är jag som ÄR en bra lärare. Som om det var min personlighet att vara bra på mitt jobb, inte att jag har utbildat mig och skaffat mig erfarenhet. Och mycket riktigt ser många lärarutbildningen inte som en utbildning utan som något man ska ta sig igenom för att få börja jobba som lärare. Och då först får man göra det man vill. Återigen lärare som ett personlighetsdrag snarare än ett yrke. Det här kan vi ändra på genom att arbeta med yrkets professionalisering och det är synd att ett lärarfack går ut så hårt mot studentertyckertill.se istället för att hjälpa till i professionaliseringsprocessen. Vi som är lärare behöver stöd i den utvecklingen och det främsta stödet handlar att få hjälp med tänkandet kring vårt yrke. Planering, undervisning och rättning tar all arbetstid och lite till i anspråk vilket bara gör att utvecklingen på en metanivå står mer eller mindre still. Där kunde facket hjälpa till och lägga tid på att filosofera kring yrket och inte rusa åstad som en nackad höna och bidra till fördumningen.

Och ja, det mesta mår bra av att komma ut i ljuset. Släpp ljus och luft i unkna sovgemak, som Hjalmar Gullberg skrev i Kärleksroman. Han pratade om en annan tid och andra rum men den fungerar lika bra idag.

Där man mest ser problem

Fick ett utskick från mitt fackförbund idag:

Till Sacomedlemmar vid Umeå universitet

Det har kommit till vår kännedom att en ny hemsida har skapats (http://www.studentertyckertill.se) där vem som helst kan lämna ett skriftligt omdöme om en lärare.

Om ditt namn idag finns på denna sida och du uppfattar detta som integritetskränkande uppmanar vi dig att kontakta hemsidan och kräva att ditt namn skall tas bort från sidan med hänvisning till PUL, personuppgiftslagen. I PUL finns en bestämmelse i 10 § som anger när det är tillåtet att använda namn/foton etc på nätet. Huvudregeln är samtycke. Finns ett intresse att lägga ut tex namn på nätet som väger tyngre än skyddet av den enskildes personliga integritet, så får man ändå lägga ut namnet, utan samtycke. Om de som blir publicerade begär att få sitt namn borttaget är det ett tecken på att de anser att den personliga integriteten är viktigare. Skulle ditt krav inte bli hörsammat är nästa steg att kontakta datainspektionen som är tillsynsmyndighet.

SULF kommer att kontakta Sacos studentråd för att diskutera deras medverkan i hemsidan.

Det är intressant hur man närmar sig den här typen av nya fenomen som man väl ändå får betrakta detta som. Tidigare poängsatte vi lärare med samma självklarhet, fast lite hemligare. Det mest offentliga tillkännagivandet var om någon hade en spritpenna och klottrade omdömet på toaväggen. Och än en gång ser vi att det är med negativa förtecken som man funderar kring något man inte omedelbart känner igen. På samma sätt som hundar kan börja skälla vilt på folk med rollerblades eller, ännu pinsammare, folk i rullstol. "Det här känner jag inte igen så nu gäller det att föra ett jävla liv så att det här inte skadar mig". Lyss till skallet: vem som helst, integritetskränkande, skulle ditt krav inte bli hörsammat, datainspektionen, tillsynsmyndighet.

Jag förstår att det inte skulle vara så roligt att få 1,2 i snitt på en sån här sida men är det integritetskränkande? Kanske att alla får veta det men knappast själva poängsättningen. Och, handen på hjärtat, kommer det att komma som en överraskning att jag får 1,2 i snitt? Nej, om jag får det är det mest troligt en solkig liten hemlighet som jag har skrivit om i ett annat sammanhang, alltså en officiell hemlighet som alla känner till. Det enda som är skillnaden är att det syns mer nu och då kan vi ju prata om det.

Intervjuad av Sydsvenskan

Mitt i den ljuvliga semestern blev jag intervjuad av Sydsvenskan om öppenhet på nätet. Det blir alltid kortfattat i såna här sammanhang men jag är mycket glad att jag får vara med och vända perspektiv.

No internets involved

Kan inte låta bli att dela med mig av Bryan Alexanders kommentar till tragedin i Österrike. Dagens inlägg i hans blogg har rubriken Austrian horror continues; no internets involved och han skriver vidare:

Imagine if this story were told from the point of view of a typical fearsome internet account.
"Incest father's secret basement: blueprints were involved."
"Small town says nothing. Can a village be a real community?"
"Father bought food from a grocery story; grocer offers no comment."

Öppenhet och slutenhet

Crosspostat från Umeå live:

Förmodligen är det så att alla funderar över Österrikes nationaltrauma just nu. Igår kväll tog Agenda upp frågan med Ann Heberlein, doktor i etik som hade mycket intressant att säga. Hon ville bland annat att vi ska problematisera ondska. Är det en sjuk människa som har utfört dessa vidriga brott eller är det utslag av ondska? Jag tycker att det var intressant att höra någon som vill nämna ord som ondska, det är väldigt ovanligt idag. Sjuk kan vi alla gå med på - det är klart att man inte är frisk i huvudet när man gör nåt sånt! Men ond? Ja, jag tycker nog det men frågan är om jag vill säga det.

Hur som helst kommer vi alla att fundera utifrån våra egna erfarenheter, våra egna rädslor och våra egna perspektiv. Ett av mina professionella perspektiv handlar om öppenhet och slutenhet. När jag har intervjuat barn om internet har det blivit mer och mer tydligt för mig att vårt västerländska samhälle vilar på en mer eller mindre uttalad dubbelhet till öppenhet och slutenhet. Vi förordar öppenhet: du måste berätta när du mår dåligt och säg till fröken om nån är dum. Å andra sidan uppmanar vi barn att inte berätta för mycket, t ex på internet. För mycket är intressant i sig. Det antyder dels att vi redan har en bestämd uppfattning om vad som är lagom mycket och dels att vi delar denna uppfattning med omvärlden. Alla ska veta vad för mycket innebär.

Men under arbetets gång har jag blivt tveksam till om vi verkligen är överens om vad för mycket innebär. Eller om vi verkligen har koll på konsekvenserna av att vara öppen. Eller sluten. I Österrike, liksom i alla liknande fall, hade den våldtagna och fängslade kvinnan behövt hjälp redan som 11-åring, om vi ska tro medierapporterna. Hennes slutna familj möjliggjorde våldtäkterna och senare fångenskapen. Om hon hade fått hjälp att komma undan sin pappa redan som barn hade det varit bra, så långt kanske vi kan vara överens. Hur man ska nå dit är en svår fråga som inte har ett enda svar men en större öppenhet och mindre rädsla för öppenhet kan vara en viktig ingrediens.

Visst blir det svårt och tungt med större öppenehet; vissa kommer förmodligen att berätta mer än de egentligen klarar av - de kommer att berätta för mycket och vi kommer att få veta saker vi inte vill veta. Men det är egentligen hela poängen - att vi vill få upp det onda till ytan, där det är synligt, där vi kan motarbeta det.

Barn och internet, igen

Jag berättade tidigare om den oseriösa webbplatsen Barn och internet vars upphovsmän tidigare figurerat i diverse skumma sammanhang och som har plagierat mina texter. Lägger ut de delar jag reagerade på så får ni bedöma själva: 080424_jfr.pdf. Universitetsjuristen kommer inte att agera i det här läget, de hjälper bara till om det är vi själva som har plagierat någon annans forskning. Och jag har ingen lust att lägga ner energi på såna här typer. Tänkte istället bara utnyttja den här fantastiska öppenheten och offentliggöra händelsekedjan. Först fick jag och många med mig ett mail i mars:

Jag försökte ringa dig, provar även med mail. Vi är en nystartad förening som har för avsikt att den 21 mars 2008 lansera en ny föräldraportal ang. barn och Internet. Vi tror att föräldrar behöver förbättra sina kunskaper i vad deras barn och ungdomar gör på nätet idag och vilka risker och möjligheter det för med sig. Inspiration till portalen har vi fått av egna erfarenheter och dessa frågors stora utrymme i media. Vårt syfte är att skapa en informativ och inspirerande webbportal som ska öka föräldrars förståelse och kunskap om barn och ungdomars tid på Internet. Med aktivt arbete få barn och föräldrar att gemensamt skapa en trygg grund för ett framtida Internetanvändande. Webbportalen kommer bland annat att presentera fakta, aktuella artiklar, forskning, risker, preventiva råd, länkar och nyhetsbrev. Här ges även besökaren möjlighet att utbyta erfarenheter och idéer i våra diskussionsforum och bloggar. Vår önskan är att personer med goda kunskaper och erfarenheter i barn och ungdomars användande av internet på något sätt vill samarbeta med oss och dela med sig av sina kunskaper till så många föräldrar som möjligt. Ett exempel på samarbete kan vara att en gång per vecka leverera skrivet material till en blogg, nyhetsbrev eller ett inlägg i debatten. Reflektion över aktuella händelser, allmänt om barn och internet, analys av presenterade forskarresultat och fördjupning i olika företeelser, kan vara intressanta upplägg. På vår portal finns även möjligheten att presentera dig,ditt arbete, framtida föreläsningar mm. Hur ser du på möjligheterna till ett sådant samarbete? Vad kan vi göra för att ett samarbete med dig skall bli verklighet? Vi hoppas du finner detta intressant och att någon form av samarbete snarast kan komma till stånd.

Jag svarade så här:

Jo, det låter intressant, men det beror också på några saker. Dels vad det är för typ av organisation, vem som står bakom, vilka mål som finns, varifrån pengarna kommer, vilka ni har tänkt samarbeta med. Dels beror det självklart på vad ni kan betala. Jag är rätt hårt uppbunden av olika uppdrag men om det är något som intresserar mig och som kan fungera ihop med min forskning är det alltid möjligt att köpa loss tid för annat. Jag sysslar just nu med att göra en översikt av vilka råd som brukar ges kring ungas nätanvändning och se vilka av dessa som faktiskt har förankring i vetenskaplig kunskap och vilka som bygger på rena fördomar. Jag ser på er webbplats att ni planerar att publicera tips och råd. Hur tänker ni ta fram dessa? Så du får gärna berätta lite mer om projektet, så ser vi om vi kan hitta former för samarbete.

På detta mail fick jag inget svar men efter att jag skrivit om detta i bloggen kom följande mail från en annan person:

Hej Elsa.

Jag läste din blogg och tycker att det är tråkigt att du uppfattat det som att vi kopierat ditt material. Det har aldrig varit min mening. När vi samlade material till webbsidan så surfade vi naturligvis runt. Läste de böcker vi kunde komma åt och försökte skapa ett material som vi tror att föräldrar och andra vuxna vill läsa. Det framkom tidigt att material på olika sidor mer eller mindre är identiskt och har säkert dig som ursprungskälla. Olyckligt kan det ha klippts ett stycke som vi tyckt varit för bra för att inte ta med och samtidigt att vi missat att uppge källan. Om det stämmer ber vi om ursäkt! Du får gärna återkomma så lovar jag att uppge på hemsidan var texten kommer ifrån.

Jag vill samtidigt återkomma till det samtal som vi hade tidigare om eventuellt samarbete. Det står ganska klart att du är en av dom mer framstående i detta ämne och vi ser dig gärna som exv. krönikör på vår sida. Vår ambition är att rapportera, inspirera och förmedla material som berör ungas tid på nätet. Vi har ingen avsikt att rida på föräldrars oro för att tjäna pengar utan det mest grundläggande är att nå ut i så stor omfattning som möjligt med allt som berör säkerheten runt våra barn, även runt Internet. Det finns mycket som går att göra bättre på sidan och det är ett föränderligt forum nätet och så även vår hemsida. Den har varit igång en vecka och utan speciellt mycket väsen haft en hel del besökare vilket vi tycker är trevligt.

Som projektet drivs idag så är det genom bolagsform. Det finns ett vinstmål. Visionen är och var från början att försöka göra ett så gott arbete som möjligt och dessutom vara oberoende från diverse bidragskällor.

Att vi sökte kontakt med dig var för att det tidigt stod klart att du var väl insatt och har fördjupade kunskaper i ämnet. Idén var från början att ha bloggare inom olika kunskapsområden. Idag är tanken att istället publicera krönikor. Vi är fortfarande intresserade av ett samarbete och tror att din kunskap och erfarenhet skulle tillgodogöra besökarna en hel del. Ersättning för nedlagt arbete diskuteras naturligtvis.

Hör gärna av dig så får jag höra om och hur vi skulle kunna inleda ett samarbete.

Inga övriga kontakter har tagits, varken via mail eller telefon. Jag har ingen aning om vilka dessa personer är mer än att en av dem figurerat i rätt skumma sammanhang, vilket framgår om man googlar hans namn. Här finns iallafall min egen jämförelse av texter från min webb och deras: 080424_jfr.pdf. Jag finns inte angiven som källa, inte heller finns det en länk till min webb från deras.

Livetest av nätets möjligheter

Ja, så kan det gå. Lite småläskigt är det att få kommentarer direkt från den person man vräkt ur sig otidigheter om i bloggen. Men samtidigt vet jag ju att det är så det går till. Förmodligen har Martin Ingvar använt sig av Twingly för att se vilka som bloggat om hans debattartikel och sen gått in och kommenterat. Det är ett underbart sätt att föra en debatt! 

Det jag menade med fascistoida åsikter är det här med Lucia. Det finns vissa saker man helt enkelt inte säger. Eller rättare sagt: det finns vissa saker man helt enkelt inte tycker. Och att säga att det faktum att alla barn lär sig tro att alla kan bli Lucia är ett tecken på en dålig skola... nej, fy! När Ingvar säger så gör han sig, kanske omedvetet, till talesman för en människosyn som passar bättre i historiens mörkaste hörn.

Jag menar verkligen att Ingvar behövs i skoldebatten! Regeringen borde ha med honom som expert i allt utredningsarbete som pågår just nu. Det vetenskapliga han framför i debattartikeln är omistligt.

Fältare på nätet

Fick tips från Jens på Kunskapscentrum för fritidsledarskap om en artikel i DN. Den handlar om fältassistenter som använder nätet som ett av flera sätt att komma i kontakt med unga. Två saker är extra intressant med den här artikeln, ur min synvinkel:

• Att man medvetet använder sig av nätets sociala egenskaper, t ex öppenheten för att nå de unga. Jag kommer att hänvisa till det här sättet att arbeta i den artikel jag skriver nu.
• Att fältassistenterna har utvecklat ett sätt att förhålla sig till de speciella etiska och juridiska frågor som uppkommer på nätet. Det tyder på en mogenhet och det beror säkert på att de har tvingats arbeta i flera år med de problem och möjligheter som nätet för med sig. Men alla har inte tänkt till på det här sättet. Jag blev uppringd av en stor samhällsorganisation som jag inte avslöjar namnet på här. De ville veta lite mer om hur de skulle närma sig unga. De trodde att de hade tänkt till, men det hade inte gått så bra. T ex ville de undvika det etiska dilemma som uppstår när vuxna ska ta kontakt med unga på nätet. För att undvika att den som kontaktar blir misstänkt för att vara pedofil hade de anställt väldigt unga vuxna som kontaktpersoner. De trodde helt enkelt att pedofiler är äldre... Ju mer jag tänker på det desto dummare är det! Har de inte läst på om pedofiler innan de börjar tänka kring problemet? Många förövare är i själva verket bara några år yngre än sina offer. Hur som helst verkar fältarbetarna i artikeln ha tänkt och läst riktigt ordentligt.
  

STOPP på Broängsskolan

Igår var jag och föreläste på Broängsskolan i Tumba. Där har man hittat ett sätt att utnyttja några av de erbjudanden som samtida medier har. I projektet STOPP har elever sedan i höstas kunnat anmäla trakasserier via mail eller mobiltelefon. Det blir ett sätt att utnyttja det faktum att de flesta trakasserier som sker över nätet innebär sin egen dokumentation. Det innebär också att man utnyttjar den öppenhet som anonymitet eller känsla av anonymitet för med sig. Inför lanseringen av tjänsten, som alltså är en egen uppfinning av mediepedagogerna på skolan, har kuratorn satt ihop ett ambitiöst program för utbildning av lärarna som sedan haft en lektion med sina elever.

Spela T9

Den suveräna tidningen Språk skriver i senaste numret om T9 och andra skrivstöd för mobiltelefoner. Jag har två tips inför julen:

1. Ge bort en prenumeration på Språk. Den är inte alls bara till för språknördar utan verkligen för alla som talar ett språk.
2. Spela T9. Det går till så här: man sitter några stycken med varsin mobiltelefon. Alla måste ha T9 eller liknande aktiverat. Sen sitter man helt enkelt och leker med funktionen och läser högt för de andra. Hur roligt som helst, man kan hålla på i timmar.

Såg ni förresten att Sverige fick sin egen debatt om betygssättning av lärare? Jag skrev om den tyska domen i tisdags. Jag blir faktiskt lika illa berörd varje gång jag inser att vi inte alla spelar på samma lag. Att det finns folk som inte har barns bästa som första prioritering. Jag vänjer mig aldrig.

Tyskland godkänner öppnare skola

SvD berättar om en dom i Tyskland. En webbplats där elever kan betygsätta lärare får finnas kvar med motiveringen att yttrandefriheten väger tyngre än lärares eventuella känslor inför detta.

– Den skapar önskvärd kommunikation och interaktion och gör skolan mer transparent, motiverade rättens ordförande sitt beslut. Yttrandefrihet är dock inte gränslös. Ingen har rätt att yttra sig kränkande eller medvetet såra eller håna lärare.

Det var en bra formulering av vad det handlar om. Och ett sällsynt fall av att en tanke är filtrerad genom värdegrunden innan den yttras.

Seminarium om web 2.0

Sitter på ett seminarium om web 2.0 som Mats Brenner, Högskolan i Gävle håller i. Mats har en djup kunskap om detta område som han delar av sig av i en artikel på LearningNet. Fast vi som är på seminariet får oss ännu mer till livs eftersom han påpekar att mycket har hänt sedan artikeln publicerades.

Som jag förstår det är det svårt för många nya användare att sätta sig in i att det är skillnad mellan att lägga ut dokument på nätet och att dela dokument med folk man jobbar med. Att man kan samarbeta kring ett dokument men att det inte innebär att man har publicerat dokumentet. Inte mer än när man mailar runt filer, iallafall.

Det är Penta Plus som arrangerar seminariet och tidigare idag lyssnade jag på en jurist som berättade om Creative Commons. Han berättade om diskussionerna kring föreläsningar på webben. Själv tycker jag att folk får filma och lägga ut mina föreläsningar bäst de vill. Om jag inte har mer att säga än att jag måste hålla hårt i en film, då är jag illa ute. Så tänker jag iallafall.

Strictly No Photography

Picturephoning berättar om Strictly No Photography - en webbplats för foton tagna i miljöer som förbjuder fotografering. Då kanske vi som aldrig varit på Louvren kan få se Mona Lisa?

Childism i Aktuellt

Jag hade tänkt skriva om en sak som legat och skavt sedan i tisdags kväll. Aktuellt berättade om att unga människor lägger ut namn och bild på misstänkta brottslingar. Man intervjuade några ungdomar som redogjorde för några ståndpunkter: att det är bra att få veta vilka de är för att kunna skydda sig, att det kan vara ett sätt att döma en skyldig som klarar sig undan i domstolen och att det är fel att döma någon i förväg. Sen klippte man till en medieforskare som suckande beklagade att det inte längre förekommer något etiskt reflekterande (ungefär, ni får skala bort lite av min tolkning om ni vill). Och detta säger hon i studion direkt efter att de visat dessa unga medborgare som förde etiska resonemang! Inte de resonemang som hon skulle ha fört, förmodligen, men utan tvekan diskuterade de etiska frågor. Det här tycker jag är ett bra exempel på childism eftersom hon helt enkelt inte hörde vad de sa. Istället låg hennes fördomar i vägen och hon registrerade andra saker. Intressant, eller hur?

Sen blev det ännu mer intressant för jag hade tänkt länka till inslaget så att ni skulle kunna göra en egen bedömning, men då visar det sig att de inte lagt ut just det inslaget. Eftersom det visade en av de misstänkta! Förmodligen hade de inte maskat bilden ordentligt när de filmade webbplatser där namna och bild fanns ute. Läs mer på Svt.se. Det blev lite av samma ironi som när Maud Olofsson visade sig vara en av de här förfärliga människorna som missbrukar friheten på nätet... skäms!

danah säger: ta kontroll!

Suveräna, coola, smarta danah boyd skriver i sin blogg om att det är dags att sluta gnälla om att ens förflutna är sökbart på nätet och istället ta kontroll över situationen. Helt rätt! Vi kan hålla på i evigheter och prata om att allt var enklare på den tiden ens förljugna CV var det enda arbetsgivaren hade att gå efter. Den tiden kommer ändå inte tillbaka. boyd menar att det bästa sättet att ta kontoll är att skaffa en officiell nätidentitet:

But above all else, seriously, create a public Internet identity, maintain it, link to it, build it, love it, hug it, and call it George.

Grundprincipen är att det mest uppdaterade hamnar överst i sökmotorer och att allt gammalt blir svårare att hitta ju mer uppdaterad information som finns:

My new stuff goes to the top of the search engines, my old stuff fades away. And we have a name for anyone who goes out of their way to find that old stuff: stalker.

Detta kan faktiskt vara det viktigaste tipset på hur länge som helst. Det är så enkelt, det fungerar och det är dessutom kul. En blogg är det enklaste sättet att odla sin nätidentitet.

Öppenhet

Smartmobs påstår att Manipulating the blogosphere will always backfire. Man beskriver det omtalade försök som Microsoft gjorde att få folk att gilla nya OS:et; man gav bort 1000 datorer med Vista installerat. Jag drar inte hela historien men poängen idag är att det här reklamförsöket slog tillbaka mot Microsoft och Smartmobs menar att det är själva bloggkollektivet som är orsaken till detta. Man kan inte lura folk som är sammanlänkade på detta sätt - information och kunskap letar sig fram.

Och jag håller med. Den öppenhet som internet tycks locka fram hos oss kommer att leda till stora saker. Utan att vara psykolog, sociolog eller antropolog vågar jag påstå att många, många av de problem som den civilicerade människan står inför kan fortsätta existera på grund av slutenhet; sexuella övergrepp, våld mot närstående, mobbning, missbruk, känslor av otillräcklighet. Rent logiskt kommer många av problemen att lösas upp och hitta sin lösning när vi öppnar oss mer. Självklart är det aldrig bra att romantisera sånt här och måla upp en bild av att vi eller tekniken äntligen kommer att lösa alla problem. I själva verket kommer många nya problem att uppstå genom den här öppenheten; folk som känner sig uthängda, folk som avslöjar mer än de tänkt. Sammantaget är det däremot ett steg framåt, ett stort steg framåt, eftersom det följer en utveckling vi ändå har förordat länge. Vi har sagt till våra barn att de ska berätta allt. "I samma ögonblick som du har sagt en sak högt, har du kommit närmare lösningen." Här har vi äntligen ett verktyg som hjälper oss att göra just det.

Andra regler gäller på nätet

Läs den här lilla berättelsen från Smartmobs där det går upp för några ungdomar att det som läggs ut på nätet kan ses av hela världen, även av polisen.

Och sen måste ni titta på det här konstverket: En gigantisk semakod gjord för att läsas via Google Earth. Det står tydligen Hello World! men det kan vara en bluff. Det kan lika gärna stå något olämpligt som på detta sätt får spridning...