Hej skolan, dags att internetta!

Förra veckan hann jag lyckligtvis vara med om en roligt grej - ett open space-möte om skolan och internet: Hej skolan, dags att internetta! Det var superaktiva @copylinda och @kalexanderson som arrangerat i .se:s lokaler. Massor av mystiska ord på en gång! Open space handlar om att alla som kommer får tala, att alla får bidra. Trots att det är så pass anarkistiskt finns det extremt hårda regler, som enligt reglerna måste upprepas innan man kör igång. En våt dröm för lärare! Att jag kallar Linda och Kristina för deras twitternamn är ett sätt att identifiera dem på nätet. Twitter är rätt bra verktyg för det, ett sorts utökat visitkort där man kan länka vidare både till sin presentation på valfri webbplats och till sitt nätverk. Och där siffrorna talar om vem man är: har man många som följer en på Twitter, followers, har man makt. .se är förkortningen för Stiftelsen för internetinfrastruktur (ni fattar varför man vill ha en förkortning) och de är stora sponsorer av allt spännande och nyskapande som händer på internet i Sverige just nu. Faktum är att de delvis fyllde hålet som KK-stiftelsen lämnade efter sig när de bestämde sig för att internet var en fluga och drog sig ur alla satsningar på den fronten. Det roliga är att .se har attraherat sådana kreativa krafter både bland anställda och folk som söker deras stipendier att de på kort tid gjort mer nytta än KK någonsin gjorde under alla åren. Och så har de den goda smaken att finansiera Net Nanny, förstås.

Mötet var extremt lyckat. Man hade fått dit en underbar blandning av folk som alla var där för att bidra. Själv var jag trött efter en lång jobbig dag på Kulturhuset, som jag får skriva om en annan dag. Det som gav mig mest var en liten grupp med gymnasieelever som ville diskutera nätet som källa, ett riktigt favoritämne. De andra diskussionerna har jag haft vid otaliga tillfällen, men den där lilla stunden var unik. Det lär bli fler såna här möten, passa på att gå då. Eller arrangera ett själv.

Läroböcker är lite gulliga

Imorgon har Internetdagarna en träff som heter Hej skolan, dags att internetta! Jag ska dit en snabbis och har försökt skriva ihop ett inlägg under några veckor. Härom dagen fick jag klart texten och idag finns den att läsa. Inlägget handlar om läroböcker och det här är något jag har tänkt på en tid. Tankarna lossnade när jag pratade med Stefan Pålsson inför artikeln på Skolverket: Ge plats åt digitala medier i skolans undervisning.

Mobiltelefoner i skolan

Verktygsmetaforen igen

Malin Siwe skriver på ledarplats i DN om IT och skola. Hon beskriver socialdemokraternas arbete med en nationell IT-plan i raljerande ordalag. Bland annat skriver hon

Men snälla rara, en skoluppgift är en skoluppgift.Eleverna tycker inte den är ett enda dugg roligare för att den utförs med dator i stället för med penna, block och bok. Risken med att fokusera på inlärning genom IT är att innehållet försvinner, att lärare och elever fastnar i tekniken.

Här vänder hon sig i och för sig mot socialdemokraternas idé om att IT i skolan ska vara en motivationshöjare. På ett ytligt plan låter det extremt korkat; att det skulle bli roligare med hjälp av IT. Det finns dock andra sätt att höja motivationen bland elever än att göra det roligare; man kan se till att lärandemiljön utnyttjar alla de fördelar samtida teknik kan ge oss. Det är ett sätt att följa med i utvecklingen, inte att ge efter för oönskade krafter.

Vidare skriver Siwe

Svarta tavlor, pennor, papper, böcker och datorer är bara verktyg. Inget är mer värt än det andra.

Och nu blir det riktigt läskigt att läsa. Ett verktyg bland alla andra var frasen på 1990-talet när vi började slå oss ur de gamla mossiga 80-talsidéerna om IT som ett eget ämne. Det var en naturlig utveckling att gå från isolerade öar av datorkunskap, ett datorämne i skolan och särskilda IT-kunniga pedagoger. På 90-talet var det stort att använda just verktygsmetaforen – IT är ett verktyg precis som pennan eller hammaren! De sista 10 åren har man insett att verktyg inte är allt vi kan likna IT vid. Lika mycket kan man säga att IT är ett material, en katalysator, en kommunikationskanal. Jämförelsen med boken är lite bättre än med verktyget, eftersom boken också revolutionerade världen och människans förutsättningar, med avseende på arbete, utbildning och fritid. För att inte tala om maktstrukturer. Idag är den vanligaste synen på IT att det är ett sådant diversifierat kunskapsområde att man behöver både specialister och allmänpraktiker. Sådana som jag och mina kollegor på mitt och andra lärosäten – experter – och att alla lärare har allmän kunskap om IT och dess användning. Det är sådant som IT-forskare har funderat ut under det senaste decenniet men som Siwe tycks ha missat.

Att skriva en ledare om ett ämne man inte har någon som helst kunskap om är ju trist men samtidigt misstänker jag att Siwe representerar en hel del av sina läsares och andra svenskars uppfattning om ämnet. Vilket inte gör det hela bättre. De personer som har kunskap inom området har varit märkligt tysta i debatten. Var är alla professorer med djupa kunskaper i pedagogik och IT? Självklart finns de där ute och arbetar med sina uppgifter men de syns inte och hörs inte. Inte heller har de blivit tillfrågade att delta i den stora utredningen om lärarutbildning som kom tidigare i år. Även där används nämligen verktygsmetaforen väldigt ofta, och bara den. Någon modern syn på IT och lärande kan inte återfinnas i hela utredningen.

Hur gick det till när Sverige bestämde sig för att lägga ner ambitionerna att bli en av världens främsta IT-nationer? Vem bestämde det och när? Jag minns IT-strategigruppen – vad hände med det som togs fram av den? Jag minns också den stora satsningen på IT i lärarutbildningen – var är den nu? Det kan tänkas att det bara är jag som prenumererar på fel kanaler men jag har lite svårt att tro det. Om de jobbar vidare så gör de det väldigt, väldigt tyst.

När ska skolan koppla?

IT-pedagogen Jonas Hällebrand intervjuas i Sydsvenskan. Förutom väldigt välformulerade tankar om skolan i bakvattnet levererar han fem goda råd för att koppla upp klassrummet. Jag stjäl dem rakt av för de var så bra:

1. Nyheter. Börja varje dag med en genomgång av nyheterna och koppla dessa till plats i världen via Google Earth.
2. Blogga. Läraren om klassens arbete och annan nyttig info, eleverna för att få skrivträning. Det kan handla om argument för och emot en speciellt fråga eller att skriva på ett annat språk eller som bokcirkelblogg.
3. Använda elevernas mobiler. Eleverna kan ta bilder, filma och spela in ljud som sedan kan användas för redovisning eller dokumentation.
4. Arbeta mer med film som redovisningsform. Det kan vara hela filmer med manus och soundtrack men även enkla mobilfilmer om livsåskådning.
5. Web 2.0 i form av sociala nätverk som Skype med till exempel elever i Kina om matematik, Youtube för förklaringar eller idéer, Teacher­OnDemand för genomgångar. Delta i elevernas nätverk, Facebook och BildDagBoken (BDB). De vill ha vuxenkontakt med respekt!

Heja, Jonas! Och heja, Sydsvenskan, de är alltid på.