Ska ge Twitter en chans

Jag har tidigare antytt att jag tillhör gruppen sena anammare, den som jag brukar ironisera om när jag föreläser. Det är vi som inte begriper vad nya saker ska vara bra för, vi måste få bevis på att det tillför något i våra liv innan vi börjar använda det. Vi behövs självklart lika mycket som de tidiga anammarna men det är en sån trist roll. Man kan ju trösta sig med att man aldrig kommer att behöva finnas med på pinsamma bilder från förr, dock.

Nu har jag iallafall bestämt mig för att ge Twitter en ärlig chans. Jag blir lite intresserad bara genom att så många andra är så intresserade. Själv förstår jag ännu inte tjusningen. Jag inser att det är lite som statusen på Facebook men att man inte behöver vara vän med folk för att de ska få läsa. De personer jag själv följer har jag lagt in i min reader så blir det enklare. Mitt problem idag är hur jag ska komma ihåg att twittra. Och om vad. Ja, vi får se vad det blir och om nån vill följa mig kan ni följa dunkels.

Keep it - Quipit

Jag har ju tidigare erkänt att jag tillhör de sena anammarna, de som fattar vad man ska ha ny teknik till allra sist. Jag har faktiskt uttalat de skämmiga orden "det är bättre ljud i vinylskivor". Senast jag sa nåt sånt var när jag skulle köpa en ny mobil. "Jag behöver ingen bra kamera, det är inget jag har nytta av ändå." Och nu sitter jag här och hittar daglig användning av en bra mobilkamera med möjligheter att föra över bilderna till datorn. Ville ni t ex inte se mig i min nya t-shirt? Som jag fick från tryckeriet igår, med en bild av min avhandling? Jo, självklart, men jag har ju en så dålig mobil så det får ni inte.

Picturephoning berättar om en tjänst som säkert har funnits ett tag men som kanske kan explodera på allvar nu när tekniken finns i var mans ficka (ja, utom i min, då): Qipit, där man kan lagra och sprida sina föreläsningsanteckningar, fota lärarens skrift på tavlan, dokumentera en bra powerpoint, osv. Gratis är det dessutom.

Framtidens ledare använder nätgemenskaper

(Jag gissar att alla är lika trötta som jag idag efter nattens rymdvaka. Ruskigt spännande och mycket live-känsla när de till slut meddelade att de "gave it our best shot". Men på söndag natt sitter vi där igen!)

Smartmobs berättar om en undersökning om vilka egenskaper man kan hitta hos folk som är medlemmar i nätgemenskaper. Underförstått är detta inte allt för unga människor eftersom de tycks ha arbeten. Bl a kan man se att de är

Fast followers
More flexible
Open communicators
Aspire to greatness
Looking for new, innovative ideas
In short – your future leaders

Teknikprylar: Nu utvecklas en mobilprojektor så att man kan projicera bilder på en skärm eller vägg, berättar Picturephoning. Vi närmar oss möjligheten att alla går omkring med mycket små handatorer/mobiler och aldrig behöver använda stationära eller bärbara datorer. Vi får se.

Sena anammare

Jag har intresserat mig för de tidiga anammarna när jag har skissat på mina tre stadier (motorsågsmassakern, telefontipsen och symaskinen). Med blandade känslor har jag studerat dessa personer; de är smarta nog att ta in nya idéer men samtidigt är de förmodligen per definition ofta teknokrater, vilket gärna hamnar i konflikt med humanism. I morse slog det mig att vi andra också borde ha ett namn (snabbt hittade jag förslag till sådana i Rogers diffussionsteori, men här tar jag det inte så systematiskt). Det är ju vi som är de sena anammarna! Vi som säger saker som: Det verkar ju onödigt. För oss måste saker ha en tydlig nytta innan den kan accepteras eftersom vår fantasi inte räcker till. Vi förstår inte att nyttan kan komma efteråt och ändå bli enorm. Vi inser inte värdet av gammaldags god just in case-lärande utan vill att allt ska vara just in time. Och då blir det ibland för sent eftersom man inte alltid hinner lära sig precis när kunskapen behövs.

Men det jag egentligen kom på var att vi också har en plats i det här systemet. Det är trist att behöva erkänna att jag tillhör den grupp som ser till att vi inte hoppar över skaklarna, men det är nog sant. De sena anammarna behövs för att vi inte ska byta system eller infrastruktur så fort nån av de tidiga får för sig att det är bra. Alltså har jag och många med mig en plats i den tekniska ekologin men, SUCK, vilken trist och oromantisk plats.