fredag, mars 26, 2010

Vad har internet med det att göra?

Idag skulle jag ha varit i Växjö, ett seminarium på Linnéuniversitetet i en serie om genus. Osynliga flickan - om makt och kön på internet hade jag kallat mitt bidrag. Nu hade resebyrån varit snåla när de bokade och jag missade mitt anslutningsflyg med en minut. En minut! Så jag fick vara kvar på Bromma en stund och sen åka hem. Istället har dagen gått i medias tecken. Kulturnyheterna ringde och ville intervjua, antagligen kommer det med i kvällens program kl 19 i Svt1. Sen ringde SvD för en lång telefonintervju. Nu vet jag ju inte vad som kommer med och inte så jag tänkte klottra ner mina tankar i en oklippt version.

Det handlar alltså om Bjästa och kopplingen till sociala medier. Jag var imponerad och förvånad efter Uppdrag granskning i onsdags. Tyckte att de hade undvikit den spektakulära kopplingen till nätet mycket bra (även om hon gjorde ett lamt försök i inledningen av programmet; ni vet såna där inslag då reportern sitter vid en dator och tittar allvarligt in i kameran och säger att HÄR, på NÄTET kan vad som helst hända). Sen var nätet rätt osynligt i reportaget, eller ungefär lika synligt som andra viktiga platser i den här historien. Skoltoaletten och kyrkan, t ex.

Det här fallet är en bra illustration av det jag och andra har försökt säga i några år nu - att nätet visserligen kan sägas ha förändrat våra liv men inte så mycket som man ibland kan tro. Och att mycket av det nya bara är nytt på ytan. Det ser annorlunda ut när man först tittar på det men granskar man det lite ser man snabbt att det liknar sånt vi känner igen.

Vi kan ta ryktesspridningen som ett exempel. De personer som framträdde i reportaget var bland andra en massa kvinnor, 51 år som hade hört av en bekant till en bekant att offret hade ljugit om händelsen. Ingen av dessa kvinnor tillhör de grupper man brukar anklaga för att hänga på Facebook och smäda folk. Inte heller rektorn eller prästen framstod som socialt kompetenta, varken vid eller borta från ett tangentbord. Så vad har internet med det hela att göra? Den ryktesspridningen som reportaget visade skulle nog ha haft styrfart även utan internet. Det är masspsykosen som är boven i dramat. Det är de mekanismerna, som Jan Guillou beskriver så bra i Häxornas försvarare, som drev på processen. Självklart har internet spelat en roll men inte så stor roll att det förtjänar någon vidare uppmärksamhet.

Sen har vi pojkens familj. Det verkade av reportaget vara de som har startat FB-grupp och blogg och det tycker jag låter alldeles sunt och självklart. Om 15-åringen i familjen har våldtagit ett barn är det ett svårt trauma för familjen och något de behöver hjälp att komma igenom. Det är alltså inte konstigt att de som är berörda reagerar aggressivt och förnekande. Det konstiga är att omvärlden gör det. Att de professionella i familjens närhet dras med i en häxprocess är inget annat är sjukt. Att fritidsledaren, rektorn och prästen inte orkade ta den jobbiga konflikten med familjen är naturligtvis tjänstefel och att de andra vuxna runt omkring inte gjorde det är en skam de får leva med nu.

Men vi kan inte start FB-grupper som vänder sig mot prästen och rektorn. Visserligen sjuder aggressiviteten i mig när jag tänker på deras tomma ögon och halvöppna munnar men jag vet att det här är en långt krångligare fråga än att två klåpare har jobb de inte klarar av. I själva verket ska både rektorn och prästen har vårt stöd eftersom de är offer för en sjuk struktur. Ja, inte stöd i den meningen att de har gjort något bra. De måste få stöd att leva med att de har betett sig illa men de måste få hjälp att avlasta sitt samvete - de har dragits med i något som är större än de själva.

De har dragits med i en process som vi alla bidrar till varje dag. De har gett patriarkatet ett ansikte, det är allt. Det är patriarkatet som gör att vi sviker barn för att skydda vuxna och det är patriarkatet som gör att vi sviker flickor för att skydda pojkar. Vi orkar inte se hur illa det ligger till och tar den enkla vägen. De är mycket lättare att svika ett barn eftersom de flesta barn inte säger ifrån och om man sviker dem tillräckligt ofta blir de helt tysta. Och det är mycket lättare att svika en flicka eftersom hon är van och man slipper se pojkarnas anklagande och besvikna miner.

Och då blir det lättare att försöka hitta en syndabock än att gå in i oss själva och tänka på att vi är kuggar i ett stort, sjukt maskineri. Att utan vårt medlöperi skulle patriarkatet förtvina. Att just jag spelar roll, att just jag sviker varje dag. Det är en otroligt jobbig process och då är det enklare att hitta en syndabock som till exempel internet. Då kan vi ägna oss åt att diskutera hur unga förhåller sig till information på nätet fast det inte på något sätt är de unga som har varit värst här. Dessutom spelar det väl mindre roll hur de unga agerat när vuxenvärlden så uppenbart har struntat i sitt ansvar? Eller så kan man använda pojkens familj som syndabockar. Eller gå med i en hata-prästen-grupp.

Det här handlar inte om internet. Det handlar om livet. Livet är sjukt farligt. Det finns jätteknäppa människor och i slutet dör man. På riktigt. Det är något vi måste prata om. Livet är också fruktansvärt orättvist och premierar den som är vuxen, man, vit och rik. Och det är fel. Det är något vi måste prata om.

Etiketter: , , ,

onsdag, april 29, 2009

Barnombudsmannen om säkerhet på nätet

Barnombudsmannen var kallad till rådslag om unga och nätet med socialministern igår. Här bloggar BO om det hela. Bland annat säger han
Vi kan inte kontrollera vilka som använder nätet och på vilket sätt det sker. Det gäller helt enkelt att gilla läget och hitta bra strategier i verkliga livet och vid datorn. Vi måste se och bejaka det positiva som nätet innebär för de allra flesta barn samtidigt som vi funderar över vad en del barns utsatthet i detta sammanhang egentligen handlar om.
Så himla bra sagt!

Etiketter: , ,

tisdag, december 02, 2008

Alexandersson om lärarutbildningen

Mikael Alexandersson, dekan vid Utbildningsvetenskapliga fakulteten i Göteborg, skriver i en krönika att han oroar sig för den nya lärarutbildningen. Han känner igen strömningar från 50- och 60-talen och skriver
Förslaget innebär en starkare centralstyrning av struktur och innehåll termin för termin. Som jag ser det är detta ologiskt. Skulle den mest reglerade högskoleutbildningen av alla bli mer akademisk om den regleras än hårdare? Förslaget innebär också att de forskningsbaserade perspektiv på kunskap, lärande och språkutveckling som utvecklats under de senaste decennierna nu inte längre är aktuella. Nu skall det handla om förmedlad ämnesundervisning – framför allt i svenska och matematik – och om problem uppstår i skolan är det eleven som utgör problemet.
Det är väl bara att konstatera att barnets århundrade tog slut i och med att 1900-talet tog slut. Nu är det vuxna som gäller och barn får hänga på om de följer reglerna. My house, ny rules. Usch och fy!

Etiketter: ,

måndag, november 10, 2008

Nobody puts Baby in the corner!

Igår var det inte kul att titta på tv. Svt visade Dokument inifrån om den nya vågen av barnuppfostran. Det var rätt obehagligt att se det klipp från Supernanny som visades om och om igen, jag hade gråten i halsen när en hysterisk liten treåring rycktes upp i armen och ställdes i ett hörn tills hon lugnat ner sig. Vem gör så? När hon sen hade lugnat ner sig gick pappan fram och frågade om hon ville säga förlåt, vilket hon naturligtvis gjorde och då fick hon en varm kram. Som klippt ur manualen för hur man bryter ner folks egna tankar, som en sekt eller en misshandlande partner. Det var i alla fall skönt att se Lars H Gustavsson och andra respekterade proffs reagera lika starkt på scenen. Det visade sig att ett av de mest spridda programmen för barnuppfostran idag, Cope, kommer ur forskning som gjordes för flera decennier sedan och som handlade om pojkar med svåra beteendestörningar. Dessa metoder används alltså idag på friska barn av båda könen. Som hon från Rädda Barnen påpekade – det här kom väldigt lägligt när vuxna har allt mindre tid med barn. Snabba, enkla lösningar på komplicerade problem är alltid populära.

Och självklart har det även spridit sig till skolan. Jan Björklund vinner billiga poänger genom att i ett tal hänvisa till det kaos som skulle uppstå om inte alla följde reglerna vid en fotbollsmatch. Det är dock en sammanblandning av begrepp när man jämför skolan med en fotbollsmatch. Som Joel påpekade när vi tittade på programmet är en fotbollsmatch en interaktion som är avskalad av allt utom kampen, vilket tydligt skiljer den från skolsituationen. Ändå finns det skolor som har infört gula och röda kort…

Tidigare hade vi det vi idag kallar disciplin därför att vi kunde erbjuda olika typer av hot som incitament för eleverna att uppföra sig bra. Aga, hot, undandragande av kärlek, hot om en misslyckad framtid var vanliga vapen för att få unga att uppföra sig som vuxna förväntade sig. Sen gjorde tidsandan att våld och hot om våld försvann från menyn; eftersom kunskapsläget förändrades och vi förstod att barn har lika mycket känslor som vuxna blev det intressant att hitta andra metoder att stötta barns utveckling till harmoniska medborgare. I familjen fungerade samspelet mellan barn och föräldrar bra utan inslag av hot och våld, eftersom det redan fanns rutiner för att lyssna på och respektera varandra. Anledningen till att barn gör som föräldrarna säger är inte att de är rädda utan för att de är trygga i förvissningen att de vuxna vill väl – man har lyckats ersätta de gamla incitamenten till lydnad med något annat. I vissa situationer i skolan missade vi dock att ersätta drivkraften för barnen med något annat. Det är förklaringen till att skolan kan verka odisciplinerad idag i vissa situationer, inte att vi har tagit bort vuxnas möjlighet att utöva makt.

Det har tagit lång tid att komma dit där vi är idag, med kritiskt tänkande unga medborgare som vet att sätta gränser. Sedan de första signalerna i den riktningen kom från Ellen Key och andra barntänkare har vi rönt stora framsteg när det gäller förhållningssätt till barn. Barn idag vet, precis som vuxna, att de har rättigheter och att det inte handlar om huruvida de har förtjänat tillgång till dessa rättigheter – istället är rättigheterna något som tillkommer dem i egenskap av likvärdiga medborgare. Dessa framsteg är något vi ska vara stolta över och försvara mot de krafter som vill rasera arbetet och återställa gamla maktsystem.

Om man följer skoldebatten kan det tyckas som om konsensus råder när det gäller situationen i skolan men om man pratar med professionella – lärare och forskare låter det annorlunda. Tyvärr har vi varit onödigt tysta och mest klagat vid kaffeborden när de populistiska argumenten haglat. Lite för sent vaknar vi och inser att argumenten fått ganska rejält fäste. Vi borde ha deltagit i debatten tidigare.

Vem hatar barn så här mycket? You act like you never had love, and you want me to go without.

Etiketter: , ,