Varför lyssnar jag inte på radio?

En sak som legat och skvalpat i bakhuvudet sedan i somras är det här med hur vi skaffar oss information. Jag råkade svara en vän, kanske 10 år äldre än jag, att jag i princip inte lyssnar på radio. Hon blev otroligt upprörd och undrade hur jag håller mig informerad om jag inte lyssnar på radio. Jag blev lite ställd av frågan men fick rannsaka mig själv och fundera över hur mina kanaler ser ut. För några år sedan var det bloggar men jag märker att jag inte hinner läsa lika mycket idag, kanske för att jag får ut lika mycket av mikrobloggandet och att det har medfört att drivkraften att läsa bloggar inte är lika stark. Infontology skriver till exempel om informations- och interaktionsflödet i ett intressant inlägg som jag har sparat ända till nu. Det skrevs den 14/9 och jag såg på rubriken att jag ville läsa men inte förrän nu har jag hunnit. Vad betyder det?

Radio är för mig något som mormor och morfar hade på i bakgrunden för att ha koll på sjörapporten. Idag lyssnar jag på musikkanaler när jag kör bil för då kan jag lyssna koncentrerat. Att ha prat i bakgrunden är inte möjligt för mig, det skär i öronen eftersom de flesta radioapparater har så dåligt ljud och för att jag inte riktigt lyssnar. Om jag har pratradio på kan jag inte tänka själv. När jag läser stora eller små bloggar tänker jag samtidigt som jag läser och då funkar hjärnan ostört. Men när du diskar, då? Om jag ska göra såna hjärnlösa sysslor använder jag ju hjärnan till att tänka istället, inte vill jag lyssna på vad andra har valt ut. Så radio är inte riktigt min kanal.

Apropå nya och gamla kanaler: en liten skrattfest får man om man tittar på tv4-inslaget från... vänta ska jag kolla, kan det vara 1996? Den där psykologen har knappast jobbet kvar när detta skrivs. Extremt oprofessionellt att uttala sig så där om något man uppenbarligen inte kan något om. Hon var en veritabel citatmaskin.

"Vi kan bara hålla reda på ett visst antal sociala kontakter."
"Speciellt för barn och ungdomar är det oroande."
"Det är bara i de riktiga, verkliga mötena man kan skapa sig en identitet."

Vad driver en människa att ställa upp i tv bara för att visa hur lite hon kan? Nåt för en psykolog att bita i.

Bloggmobbning

Eftersom jag så hårt hävdar det finns ingen nätmobbning men ändå har målat in mig i skrivandet om just precis nätmobbning, tänkte jag att mitt nya utrop får bli bloggmobbningen lever och frodas! Men här tror jag att det handlar om andra saker än det man brukar mena med nätmobbning. Om nätmobbning är mobbning i ett annat rum än det fysiska är förmodligen bloggmobbning i högsta grad framkallad av erbjudanden hos samtida teknik. Blev tipsad om ett hatinlägg om några av våra mest tittade videobloggare, unga kvinnor allihop. Skribenten sätter själv stämpeln bloggmobbning på sitt inlägg och menar att han kanske inte borde ha skrivit det. Jag tycker nog att det var ganska bra att han skrev för han visar på en rätt omfattande folkrörelse. Det är ett nöje många ägnar sig åt, att skicka runt länkar eller bara skicka runt datorn i soffan, titta, skrika av skratt och hata. Och ofta är det just unga kvinnor som bloggar, ett faktum man kan använda till sitt eget försvar såsom Deepedition gör, till exempel:

Disclaimer: jag vet att jag säkert får en hord av dessa bloggerskors läsare som förklarar att

• jag är avundsjuk på deras framgång. Svar: nä, inte ett dugg.
• jag har ingen humor. Svar: jodå – jag tycker de här filmerna är oerhört roande. Faktiskt så garvar jag högt när jag ser dem.
• jag är elak mot unga tjejer som är framåt. Svar: inte alls – jag konstaterar bara att det nog är illa för Sverige om det här är vår framtid.
• jag är dum i huvudet. Svar: Det är jag säkert. Ni med.

Jag förstår ilskan och skratten, känner själv att fjortonåringen i mig tittar fram när jag tittar på Mogi och Amanda. Därifrån till att låta fjortonåringen blogga om det är däremot ett stort steg. Ett steg som en vuxen aldrig borde ta. Både Mogi och Amanda är exempel på ung kultur och bör studeras om man är intresserad av sin samtid.

Det är inte på något sätt illa ställt med Sveriges framtid. Det ser rätt bra ut om vi har en populär bloggare som utforskar språket, i tider när ingen vill plugga språk. Vi ser också exempel på unga kvinnor som utan att be om ursäkt visar upp det de är intresserade av för tillfället. Det finns inget som är nytt och upprörande här. Det här är inte vår framtid, det är vår samtid. Det här är våra medmänniskor, många av dem i färd med att hitta en plats för sig själva och ett sätt att finnas som de själva och omvärlden kan acceptera. Det vi som vuxna kan göra är att stötta dem, trösta när det går illa och säga att det ordnar sig. När du tror att världen ska gå under för att alla skrattar åt dig ska du veta att den gör inte det. Du kommer att överleva allt det onda och du kommer att bli glad igen. Du är bra, du duger, du får ta plats, du får finnas precis som alla som är elaka mot dig. Och förhoppningsvis går du så hel ur det att du inte måste jävlas med folk när du blir vuxen.

Uppdatering: Hittade just detta via Twitter: Ung bloggare dödshotad. Sov på saken, säger expert. Bloggcoach, nytt yrke.

Myndigheter och gapet

Härom dagen skrev jag en kommentar i en myndighets blogg och hänvisade till en annan blogg med liknande idéer. Nu visade det sig att myndigheten har som policy att de "inte länkar eller hänvisar till andra sajter med hänsyn till ansvarsanspekten" som de meddelade mig via mail. Det var egentligen inte så att de censurerade mig, tvärtom, de meddelade att de gärna ville ha mina synpunkter men i en annan form så jag erbjöds att skriva en ny kommentar. Utan länkar. Nja, tänkte jag, det kan jag ju inte, jag kan inte ta en annan persons resonemang och skriva om det utan att hänvisa till källan, det vore djupt oetiskt , även ur ansvarsaspekten (här låtsas jag veta vad det betyder). Jag skulle ju kunna skriva ut namnet på personen och låta folk googla men det är ju att smyglänka så det kanske de inte heller går med på. Jag skriver i min egen blogg, tänkte jag, och så får de länka till mig... nej, där kom länkningen igen. Det fick de ju inte göra. Återvändsgränd.

Nu har jag inte hunnit reda ut vad den här ansvarsaspekten går ut på så nedanstående resonemang är helt teoretiskt och pekar således inte ut någon enskild myndighet. Jag tycker också att det är onödigt att nämna vilken myndighet det handlar om, har inte heller något emot om alla tar åt sig.

Det är trist att myndigheter fortfarande är rädda för sociala medier och inte vågar utnyttja dess potential för kommunikation med medborgarna och för ett kollektivt tänkande om viktiga frågor. Jag ser framförallt två problem med den här typen av säkerhetstänkande. Att länka till andra har tillfört människans kunskapsutveckling oerhört mycket och det är ett slöseri med resurser att stänga av den funktionen. Det är ett det ena problemet, att vi inte kan kosta på oss att slösa med gemensamma pengar på det sättet. Det andra problemet är att man genom att stänga ute accepterade samtida kommunikationssätt ökar den klyfta mellan folk som man redan idag oroar sig för. Det kommer rapporter då och då om att unga inte engagerar sig i samhällsfrågor och partipolitik. Hur det ligger till med den saken kräver ett eget blogginlägg, för jag tror att det är en allvarlig missuppfattning alltihop. Men om vi ändå utgår från att myndigheter litar på den informationen att unga inte längre engagerar sig, borde man inte chansa vilt och öppna kommunikationskanaler som man bevisligen vet att många unga använder? Hellre än att riskera att bara vidga klyftan?

Nu vet jag inte om det är just säkerhetstänkande som ligger bakom just den här myndighetens agerande men jag har haft lite insyn i andra myndigheters arbete och det ser ofta ut som det gjorde på skolor när jag jobbade i skolan, på 90-talet. En grupp tekniker har fått uppdraget att inventera behovet av säkerhetslösningar (att man behöver sådana har varit klart från början...). Dessa personer är ju människor som alla andra och vill a) ha så mycket jobb som möjligt och b) ha ryggen fri om något händer. Dessutom skulle jag vilja anklaga många av säkerhetspysslarna för att vilja mystifiera sin yrkeskunskap, men citera mig inte där. Sammantaget leder det här till att det faktiskt är tekniker och deras önskemål, jargong, människosyn och allt vad det kan vara som styr verksamheten. Inte de personer som är utbildade och anställda för att utföra det arbete myndigheten har att utföra. Och det är mycket allvarliga saker. Som verkligen måste diskuteras.

Twitter är det nya svarta

Jag tror att Twitter är det nya svarta, åtminstone för mig. Tempot i Twitter passar dagens arbetstempo bättre än det traditionella bloggformatet. Inte så att jag kommer att överge bloggandet inom överskådlig tid men jag märker att min RSS-läsare svämmar över av inlägg som jag antingen inte hinner titta på alls eller tittar på och konstaterar att jag måste läsa noga. Det var ju inte tanken. Folk skriver för mycket i bloggar. Det här är ett kort inlägg. Tillbaka till Twitter.

Net Nanny är här!

Jag kunde inte hålla mig från att använda den lysande idén med Net Nanny. Eftersom jag fick en del frågor jag inte hann svara på när jag föreläste för familjehemsföräldrar i Medlefors bestämde jag mig för att starta en frågelåda där vem som helst kan fråga om sånt som rör unga och nätet.

Jag kanske inte svarar på allt men jag ska verkligen försöka. Maila (netnanny@kulturer.net) eller sms:a (070 273 53 23) frågorna och svaret kanske kommer på netnanny.wordpress.com.

Och lägg in bloggen i er läsare för det kommer att dröja mellan inläggen. Om du inte vet hur man gör kan du titta på Åsas film om hur man gör.

Det här är allvarligt

Jag har antytt lite nu och då att jag är professionellt rätt desillusionerad och har fått oroande tecken på att fler har känt likadant. För min del handlade det om två enskilda händelser som knuffade mig över kanten - En hållbar lärarutbildning och KK-stiftelsens beslut om forskningspengar - men det som byggt upp det hela under en längre tid är de nya vindarna med hårdare tag och en återgång till de värderingar som fanns då styrande politiker gick i skolan.

Nu läser jag att Janne Svärdhagen lägger ner sin blogg och det lyser professionell besvikelse när han förklarar varför. Jag tycker att det är allvarligt att Janne slutar. Inte bara för att han är en voice of reason som många, många lyssnar på. Det är den allvarligaste konsekvensen av att han slutar, att en viktig kanal stängs. Janne har lyckats skapa det där, vad det nu är, som gör att många lyssnar. Men det är lika illa att en person som har så gedigen utbildning och erfarenhet på ett område som i den offentliga retoriken lyfts fram som viktigt inte tycker att det finns plats för det han gör. Och det är ju bara att konstatera att det nationella lag av forskare som har medel från KK-stiftelsen för att bedriva forskning på området inte innehåller Janne Svärdhagen.

Samtidigt som jag är bestört över att Janne lägger ner sin blogg är jag glad att han tar konsekvenserna av det han ser. Nånstans kanske det sipprar ner till dem som håller i pengarna och om inte annat kan Janne se sig själv i spegeln. Det är starkt att gå efter sin övertygelse. Hoppas det får effekt. Jag och många med mig kommer att sakna din blogg, Janne, men jag är övertygad om att vi inte har hört det sista från dig.

Framtidens lärande

Skolforum leder ju till att man träffar en massa intressanta personer och jag träffade, bland många andra, Stefan Pålsson igår och påmindes om hans lysande blogg Framtidens lärande. Man får leta länge om man vill hitta en mer genomarbetad blogg, inläggen täcker ofta in många aspekter av ämnet. Så lägg in Framtidens lärande i din läsare och spara tid genom att Stefan gör en massa jobb åt oss.

Sexologi, unga och internet

På Umeå live har vi en framtående gästbloggare den här veckan. Det är sexologen Lotta Löfgren-Mårtensson som skriver hela veckan och lite nästa vecka. Hennes forskning är så intressant eftersom hon kombinerar tabubelagda områden. Unga med intellektuella funktionshinder, kärlek och sexualitet är svåra ämnen och lägger vi till internet, då blir det svårt för oss vuxna. Så missa inte denna intressanta vecka. Jag har tjuvläst och jag har lärt mig massor. Och blivit glad.

Stafettpinnen går vidare

Hjälp! Jag har fått en stafettpinne från Lina. Läskigt! För det första var det rena turen att jag såg att jag hade blivit taggad. För det andra var det ingen lätt uppgift, men jag har funderat medan jag målat om därhemma. Så här ser utmaningen ut: Jag ska berätta vad jag

*Lyckats med

*Misslyckats med

*Vad jag låtsas

Skyll er själva, nu kör jag!

Lyckats med
Massor! Jag är verkligen så supernöjd med mig själv ibland (jag är ju inte helt svensk, så jag säga så utan att skämmas...). En av mina favoritlåtar är Cripple & the Starfish där Anthony & the Johnsons sjunger I'll grow back like a starfish. Så har jag valt att leva mitt liv, jag försöker och försöker tills jag lyckas vända mina nackdelar till en fördel. Jag vägrar acceptera bakslagen. Självklart är det viktigaste jag lyckats med i mitt liv är att föda och uppfostra fyra fantastiska medborgare. Så makalöst vänliga, trevliga, snygga, sociala, talangfulla, intelligenta människor får man leta efter (jag är ju inte helt svensk, så jag kan säga så om mina egna barn...).

Misslyckats med
Jag är superdålig på att misslyckas med saker. Inte så att jag aldrig gör misstag, jag bara vägrar se dem som misstag. Vad som än går fel, tycker jag alltid att det finns en lärdom eller fördel som jag inte såg först. Fruktansvärt påfrestande för omgivningen med den där trivselfacsismen men suveränt för egot.

Vad jag låtsas
Extremt lite. Jag tror inte på att låtsas. Mitt självförtroende sitter inte i nån yta och jag har råd att bjussa på baksidorna i mitt liv. Om jag kan vara det där lågvattenmärket som gör att folk orkar, så är det ok för mig. Jo, det där gick superdåligt, men visst vet du vad Elza gjorde? Det ser jag som en fördel. Vi människor är till för varandra, så enkelt är det. Utom de elaka människorna, förstås, de får inget av mig.

Jag måste poängtera att det här inte har något med nån sorts individual-höger-filosofi att göra. Jag anser inte att man är så sjuk som man gör sig eller att det bara är att rycka upp sig om man är deprimerad. Det här är bara mitt sätt att hantera livet. Inte ett krav jag har på andra. Jag har inte särskilt höga krav på vare sig mig själv eller andra. Istället tycker jag att nästan alla människor är jätteduktiga. På allvar. Det finns några undantag men de läser ändå inte den här bloggen.

Nu ska stafettpinnen vidare. Och just nu, i slutet av maj, är jag så fruktansvärt less på skenheligheten, etnocentrismen, trångsyntheten och positionerandet i akademin. Så jag tänker skicka denna stafettpinne till Sveriges roligaste bloggare - Judasevangeliet.

Bloggvärde

Jag har hört att några av er har lagt märke till att det finns ett värde angivet i högerkanten. Det är en ny tjänst som hetter Bloggvärde och som på oklara grunder beräknar ett värde på ens blogg. Jag hittade det i Anders Mildners blogg, som fick värdet 1,6 miljoner. Jag hamnade på ett lite modestare värde men jag har alltid varit rätt billig. Ska iallafall låta räknaren ligga kvar ett tag och se om det blir läge att sälja mig.

Blogging for Hope

Crosspostat från Umeå live:

Idag, 15 maj, vill Amnesty att vi som bloggar ska skriva om mänskliga rättigheter. Kampanjen Blogging for Hope sprider sig som en löpeld mellan olika bloggar. Förutom bloggandet kan man stödja Amnestys arbete för mänskliga rättigheter genom att bli sms-aktivist.

Jag tänkte skriva om barns rättigheter eftersom det ligger närmast min forskning. I min avhandling började jag utforska begreppet childism. Har inte hittat nåt bra svenskt ord än eftersom de få texter som finns är på engelska. Childism handlar om att identifiera maktstrukturer i samhället som bygger på ålder, precis som vi har upptäckt maktstrukturer som bygger på kön och etnicitet. Utforskandet av denna struktur skulle kunna leda till att vi avslöjar och motarbetar diskriminering av medborgare för att de är unga.

Childism är lite krångligare än sexism och rasism. Dessa två maktstrukturer har vi lärt oss känna igen och så småningom förstått att de inte bygger på faktiska förhållanden, till exempel att kvinnor skulle vara sämre på det ena och det andra och därför ska ha lägre lön. När det gäller unga medborgare är det däremot så att maktstrukturen till vissa delar är naturlig och önskvärd. Vuxna måste ha ansvar för barn och livserfarenhet ger ibland ett naturligt och önskvärt övertag. Men inte alltid. Det finns, helt enkelt, ett bruk och ett missbruk av den makt som vuxna måste ha över unga. Vilket gör det svårt att prata om childism. Jag får ibland höra "jaha, så nu ska barn bestämma allt, eller?". Vilket i och för sig var precis vad man sa när rasism och sexism började diskuteras på allvar. Det är svårt att inse att man ingår i en sjuk maktstruktur och att man måste mista vissa privilegier. Det är inget konstigt med den känslan, men eftersom vi anser oss vara civiliserade har vi inget val. Vi måste ständigt och tålmodigt motarbeta orättfärdiga maktstrukturer. Oavsett var i hierarkin vi befinner oss.

Ibland möts jag av en trött suck när jag pratar om barns plats i maktstrukturer. Och där har vi ytterligare ett problem med utvecklandet av teorier kring ålder och makt - alla som har en röst i frågan befinner sig på samma sida. Vi som kan uttala oss om detta är alla vuxna och per definition inte intresserade av att släppa ifrån oss makt.

Eftersom så lite skrivits om childism har jag letat inspiration och teorier i texter om sexism och rasism. En inspiration har varit författaren och journalisten Oivvio Polite. I den lysande essäsamlingen White like me, som finns i pocket, skriver han på sidan 49:

Ordet "invandrardebatten" ger som tidigare "kvinnosaksfrågan" eller "judefrågan" en idé om vem som talar och vem som omtalas [...] Detta är inte hårklyverier utan ett försök att ta upp kampen på det ursprungliga våldets arena. Det är ett försök att finna och låsa de ord som möjliggör brinnande flyktingförläggningar.

Vi måste lära oss känna igen när vuxnas övertag över barn blir sjukt. Vi måste finna och låsa de ord som möjliggör att lärare trakasserar elever, att pappor och mammor låser in sina barn, att omvärlden struntar i att se när ett barn far illa.

Bloggers unite, 15 maj

15 maj är har Amnesty och andra en kampanj för mänskliga rättigheter - Bloggers unite. Tanken är att alla ska skriva ett inlägg om mänskliga rättigheter just den dagen. Så här går det till:

1. Before May 15th, add a badge to your blog and spread the word.

2. On May 15th get the word out and blog about a human rights issue!

3. Spread the love, share your post in the Bloggers Unite Group.

På tal om Amnesty så kan ni stödja dem med sms-tjänsten. Istället för vykort eller mail får man ett sms så snart ett upprop behöver skrivas på. Ett kort svar innebär att du skriver under och skänker 5 kr till administrationen. Smartmobs!

Prenumerera på bloggar och nyheter

Min kompis Göran Thyni i Luleå har skrivit en enkel och tydlig instruktion för alla som inte hunnit lära sig att prenumerera på bloggar och andra ofta uppdaterade webbsidor. Ägna 10 minuter åt detta och ditt nyhetsläsande kommer att förenklas betydligt.

Bloggar på fler ställen

Från och med idag bloggar jag inte bara här utan också på Umeå live: umealive.se. Umeå live är ett stort Vinnova-finansierat projekt som ska förvandla Umeå till ett levande laboratorium för att utforska IT i vardagen. Annakarin Nyberg som jag berättade om igår är en av de drivande inom Umeå live. Ett flertal forskare vid Umeå universitet har fått finansiering genom projektet, jag är alltså en av dom som har fått 20% av min tjänst genom projektet. Så de blogginlägg som handlar om nätkulturer i vardagslivet kommer att finnas på Umeå live. De som har med IT och lärande att göra hamnar förstås här även i fortsättningen. Dessutom frågade Dataföreningen om jag kunde skriva till deras Bloggstafetten och det gjorde jag. Inom några dagar kommer det inlägget.

Jag kommer att lägga alla inlägg på fler ställen, dock. När jag tar uppdrag från andra kommer de ändå att finnas här i min egen blogg. Det ingår i bloggkulturen, återanvändning av egna och andras alster. Intressant, tycker jag. Jag lär återkomma till det.

Livetest av nätets möjligheter

Ja, så kan det gå. Lite småläskigt är det att få kommentarer direkt från den person man vräkt ur sig otidigheter om i bloggen. Men samtidigt vet jag ju att det är så det går till. Förmodligen har Martin Ingvar använt sig av Twingly för att se vilka som bloggat om hans debattartikel och sen gått in och kommenterat. Det är ett underbart sätt att föra en debatt! 

Det jag menade med fascistoida åsikter är det här med Lucia. Det finns vissa saker man helt enkelt inte säger. Eller rättare sagt: det finns vissa saker man helt enkelt inte tycker. Och att säga att det faktum att alla barn lär sig tro att alla kan bli Lucia är ett tecken på en dålig skola... nej, fy! När Ingvar säger så gör han sig, kanske omedvetet, till talesman för en människosyn som passar bättre i historiens mörkaste hörn.

Jag menar verkligen att Ingvar behövs i skoldebatten! Regeringen borde ha med honom som expert i allt utredningsarbete som pågår just nu. Det vetenskapliga han framför i debattartikeln är omistligt.

Ugglebloggen

En av mina kompisar som jag fått genom mitt flitiga turnerande är Åsa Kronkvist som ligger bakom många av de bästa bitarna av Multimediabyrån och numera PIM. Hon har också bloggat i flera år och jag kan verkligen rekommendera hennes Uggleblogg. Massor av tekniska tips för en pedagogiskt intresserad alternativt pedagogiska tips för en teknikst intresserad. Jag tror att Åsa passar in på båda beskrivningarna. Entusiasmen i bloggen smittar, så se upp!

Sjökor och stekare

Om ni har möjlighet - gå och se Sjökor och stekare! Det är en fantastisk föreställning som kommit till på ett fantastiskt sätt. De vuxna proffs som har producerat föreställningen har gjort det med sådan respekt för de unga som bidragit med texter och musik. Scenografin var underbar och flirtade ständigt med internetskämt på ett sätt som åtminstone jag uppfattade som att vi skrattade MED, inte ÅT, unga och deras kultur (Mediaspelaren i bakgrunden, finska discofilmen när det är fest, Windows startar om...).

Sen är det nåt speciellt att vara på premiär. Jag får alltid kämpa med tårarna när man klappar fram alla som varit med och slitit. I det här fallet blev det stående ovationer när de små, små kompositörerna klev upp på scenen.

Bloggopera

På fredag är det premiär för bloggoperan Sjökor och stekare. Att den kallas bloggopera beror på att librettot arbetats fram i en blogg. Det är Umeå kommuns Kulturverket som ligger bakom arbetet. Kulturverkets motto är att barn ska tala om för proffs vad de ska göra. Det är en fantastisk tanke att lyssna, verkligen lyssna, på barn och sen låta utbildade konstnärer och andra proffs genomföra idéerna. Vi på IML har varit med på ett mycket litet hörn (vi har varit etiska konsulter och ska dokumentera arbetet vetenskapligt) men vi finns dessvärre inte med på listan över medverkande :-( Mycket större arbete har självklart Kulturverket och Humlab gjort. Humlab har stått för det tekniska och förmodligen mycket annat också, eftersom det finns så otroligt mycket kompetens där. T ex doktorander som arbetar med bloggande och ett vidgat litteraturbegrepp. Ja, sen får vi ju inte glömma Norrlandsoperan som faktiskt nappade på Kulturverkets tanke och alla unga medborgare som bidragit. Över 1000 barn och ungdomar har på nåt sätt varit inblandade.

Imorgon ska jag iallafall gå på opera för en gångs skull. Tack, Stephanie, för det!

Vem bloggar om vad och vilka bloggar läser vi?

En intressant undersökning om bloggandet i Sverige publiceras av Primelabs, som ligger bakom Twingly, den smarta tjänsten som gör att man direkt i en artikel kan se vilka som reagerat på den i sin blogg. Jag hittade en artikel där jag är nämnd (Fler och fler kändisar bloggar av) och kan se att den är länkad till vid 63 tillfällen medan artikeln Här lämnar Linda Fadde (eller om det var tvärtom) är länkad 60 gånger. Får nog lägga det till mitt cv.

Blogg som verktyg 4

Boken Unga nätkulturer som lanseras under Skolforum är också ett exempel på en bok som vuxit fram bland annat med hjälp av en blogg. Några av de medverkande i boken har kommenterat i bloggen och på så sätt visat redaktörerna på intressanta tankar, vilket ledde till att de finns med i boken. Superbra idé av KK-stiftelsen som ger ut boken!

Blogg som verktyg 3

Jag fick tre intressanta frågor från en journaliststudent som hade läst min artikel på Svt Opinion och jag tänkte besvara dem här i bloggen:

Vilket argument för anonyma bloggar ser du som viktigast?

Demokratiargumentet, som vi här i nord och väst ofta glömmer bort. Att få framföra sina tankar fritt och anonymt är ett skydd för maktmarginaliserade. I Sverige kanske det inte handlar om politiskt förtryck även om det inte går att utesluta, mest kanske det är aktuellt för barn som misshandlas och våldtas i hemmet, t ex. Det här är ett så viktigt inslag i demokratin fast så svårt att bevaka därför att de personer som är satta att administrera demokratin i regel tillhör den bildade (men oreflekterade) medelklassen och kan ha svårt att tänka ut andra livsscenarion.

Ser du några nackdelar i anonyma bloggar? Jag tänker bland annat på att anonymiteten även ger utrymme för icke privata aktörer att yttra sig utan att röja sin identiet. Att företag och förespråkare för olika politiska partier kan sprida gratis textreklam?

Klart det finns nackdelar men dessa är ständiga följeslagare till demokratin. Även Microsoft får uttala sig i Sverige, om vi säger så. Baksidorna av denna form av yttrandefrihet är inte det minsta allvarligare än de som fanns innan internet kom. Det gäller att avslöja mediet och förstå hur vi kan leva med både för- och nackdelarna. Och framförallt måste alla såna här problem viktas mot varandra. Om det kan bevisas att folk missbrukar en sorts frihet så måste det vara ställt utom allt tvivel att det är viktigare än alla fördelar denna frihet har innan man bygger bort friheten. Vi får alltså inte låta några skurkar vara viktigare än barn, t ex. Vi har en tendens att överdriva omfattningen av fusk och missbruk och vi kan bli lite för ivriga att göra nåt åt det. I den ivern är det lätt att glömma offren.

Hur bedömer vi som läsare objektiviteten i en text om vi inte vet avsändaren och dess motiv?

Jag ser det som enklare nu när vi har internet av den enkla anledningen att dessa frågor hamnar på agendan på ett sätt som de inte gjorde tidigare. Vi tvingas helt enkelt bli källkritiska redan som barn och arbetar då fram ett förhållningssätt som är vettigare än det gamla sättet att se på saken, nämligen att det skulle finnas någonting objektivt. Vi kanske inte känner till avsändaren och dess motiv men vi kan lära oss avläsa sådant genom att träna vårt källkritiska öga. Då får vi ett förhållningssätt som stämmer bättre överens med ett modernt samhälle, både vad gäller synen på människan och synen på kunskap. Vi accepterar inte auktoriteter på samma sätt som tidigare och ser kunskap som något som är under ständig utveckling.

Blogg som verktyg 2

Tack för alla kommentarer till gårdagens inlägg om blogg som verktyg, det är tydligt att många har funderat på pedagogisk användning av bloggar.

Ytterligare ett användningsområde: Jag har testat att använda blogg för att få en text att växa fram. Jag har under flera år planerat att skriva en bok om sexism och började samla texter på det traditionella sättet först - i en mapp i datorn. Men först när jag startade en blogg fick jag överblick. Det går ju att metamärka varje textsnutt så att kapitlen kan växa fram och man kan samla länkar till angränsande områden. Öppenheten medför att jag får kommentarer, vilka förhoppningsvis kommer att förbättra texten. Så det här är ett exempel på hur jag dels utnyttjar tekniken som sådan för att lagra och organisera och dels dess erbjudanden: öppenheten och spridningsmöjligheterna. Den här metoden används förmodligen i lärandemiljöer för att få elever att skriva sin egen lärobok. Finns det några exempel?

Det finns exempel på romaner som har vuxit fram på detta sätt, vissa helt öppet men några som förklädda bloggar där läsarna alltså har trott att det är en verklig person och inte en författare som bloggar. Kommer i hastigheten inte på några exempel men det kanske ni läsare gör?

Blogg som verktyg 1

En blogg är inte bara en dagbok på nätet, folks fantasi har inga gränser och som vanligt har vi börjat använda bloggar till annat än de är tänkta som. Jag tänkte samla några av dessa användningsområden i några inlägg. Delvis är det en förberedelse för en storföreläsning jag ska hålla för nya studenter i november.

Bryan Alexander berättar om ett sånt här projekt - WW1: Experiences of an English Soldier. Här utnyttjar man bloggverktyget för att skapa en illusion av närhet och lägger ut autentiska dagboksanteckningar från första världskriget på rätt dag, fast fel år förstås.

Tipsa gärna om fler användningsområden.

danah säger: ta kontroll!

Suveräna, coola, smarta danah boyd skriver i sin blogg om att det är dags att sluta gnälla om att ens förflutna är sökbart på nätet och istället ta kontroll över situationen. Helt rätt! Vi kan hålla på i evigheter och prata om att allt var enklare på den tiden ens förljugna CV var det enda arbetsgivaren hade att gå efter. Den tiden kommer ändå inte tillbaka. boyd menar att det bästa sättet att ta kontoll är att skaffa en officiell nätidentitet:

But above all else, seriously, create a public Internet identity, maintain it, link to it, build it, love it, hug it, and call it George.

Grundprincipen är att det mest uppdaterade hamnar överst i sökmotorer och att allt gammalt blir svårare att hitta ju mer uppdaterad information som finns:

My new stuff goes to the top of the search engines, my old stuff fades away. And we have a name for anyone who goes out of their way to find that old stuff: stalker.

Detta kan faktiskt vara det viktigaste tipset på hur länge som helst. Det är så enkelt, det fungerar och det är dessutom kul. En blogg är det enklaste sättet att odla sin nätidentitet.

Kändisarnas gnäll hotar debatten

Svt Opinion hörde av sig efter artikeln om bloggare förra söndagen. De undrade om jag kunde skriva 4000 tecken där jag utvecklade tankarna. Finns idag på Svt Opinion.

Hat och strukturer III

Det tredje jag tänkte på när det gäller oron för hat och nätet är att vi har en drivkraft att hellre vilja se det som är långt borta. Vi orkar inte ta till oss det som händer nära så vi lägger energin på sånt som är lägre bort. Det blir inte lika hotfullt då. Jag misstänker att vår fixering vid mobbning över nätet är ett utslag för just detta. Istället för att diskutera orsaker hos oss människor till detta nya fenomen söker vi yttre orsaker och lösningar; det är teknikens fel, det är Lunarstorms fel, det är de öppna kommentarsfältens fel. Riktigt så enkelt kommer det aldrig att bli, inte ens om vi blandar in tekniken. Vi kommer alltid att brottas med mänskliga problem, ungefär samma problem som har beskrivits i litteraturen så länge vi haft sådan. Men så länge vi inte ens orkar se det som mänskliga problem utan skyller på annat så kommer vi inte ens att närma oss en lösning.

Och på tal om det ringde DN i helgen och ville veta om jag hade en kommentar till att Fredrik Virtanen slutar blogga... Och? ville jag ju helst säga, men det gjorde jag inte. Här kan ni läsa vad jag sa. En kul detalj är att det är måååånga som bloggat om just denna artikel. Ämnet rör upp känslor, minst sagt.

Nu provar vi Page2RSS

Suck! Det här med RSS var inte lätt! Jag fick tipset från Simon på Infontology att använda Page2RSS som själva skriver så här om sin tjänst:

It is a service that helps you monitor web sites that do not publish feeds. It will check any web page for updates and deliver them to your favorite RSS aggregator.

Och det är ju precis vad jag behöver. Så nu har jag ändrat adressen till höger till http://page2rss.com/page/?url=www.kulturer.net/blog och det verkar fungera. Lagom till dess att jag inte hinner blogga... Jag är djupt inne i skrivandet av den version av min kappa som ska avhandlas på mitt slutseminarium den 4 maj. Då hoppas jag bli ordentligt genomkritiserad av den för tillfället influgna opponenten för att sen använda maj och juni till att fixa de luckor hon upptäcker. Dessutom har jag varit slug nog att boka en konferens tillsammans med min handledare dagen efter slutseminariet. Då får jag ha henne för mig själv i flera dagar och kan få massor av hjälp. Man får inte vara dum.

Nu överger jag bloggen för några dagar och lämnar er med en bild på Ignaz Semelweiss som jag faktiskt fick tillfälle att nämna i kappan. Så mina avbrutna filosofistudier (delvis under ledning av ingen mindre än Bertil Mårtensson) var inte helt bortkastade.

danah boyd om bloggmobbning

danah boyd skriver om bloggmobbning just idag. Hon berättar en fruktansvärd historia från sitt eget liv om hur hon drabbades av att bli uthängd på en anonym anslagstavla. Hon lägger till:

This is not an issue of censorship, but an issue of social responsibility.

Jag tror, och här får ni nog läsa själva för jag kan ha missuppfattat, att boyd står ungefär där Karolina Lassbo står. De tycker att man måste tänka sig för innan man upplåter ett utrymme till hat. Lassbo sa i Argument att det finns stöd i lagen för att tvingas moderera kommentarsfältet. Och jag håller naturligtvis med. Kanske var det därför debatten blev så mesig i tisdags. Jag tycker att de utsatta bloggarna måste hitta en personlig lösning och att det handlar om just social responsibility. Däremot måste samhället som helhet skydda även marginaliserade grupper och då får lagstiftningen inte rikta in sig på att skydda de besuttna. Det är helt enkelt diskussioner på olika plan.

Men läs boyds berättelse. Upprörande men dessvärre inte unikt. Unikt är dock att hon vågar berätta. Och har nånstans att göra det.

Kollegiet skriver en bok

KK-stiftelsen har, med Stig-Roland Rask vid rodret, dragit igång arbetet med en ny bok som ska ta över där Den fjärde basfärdigheten slutar. Arbetet sker delvis via Kollegiet och en blogg där delar till boken kan växa fram. Än så länge finsn inget mer än en förklarande text och länkar till några kända bloggar (det är en liten bransch, det här...) men jag ser stor potential här. Så här ser uppropet ut:

Här hoppas vi att denna blogg ska fungera som en ”kontaktannons” som hjälper oss att hitta svaren på dessa frågor.

Har du erfarenheter av barn- och ungdomars nätkulturer? Eller t o m idéer kring hur man nyttjar dem i ett utbildningssammanhang? Kanske kan du tipsa om någon annan som uppfyller dessa kriterier och är lämplig att intervjua kring dessa frågor?

I så fall är du välkommen att kommentera och komma med förslag!

Twingly

Jag blev lite imponerad och förbryllad igår när DN så raskt kunde publicera vilka som (ännu raskare) hunnit blogga om artikeln. Svaret fick jag när jag läste Ung kommunikation som berättade om Twingly (som de i sin tur hittat i just DN). Så här står det på Twinglys startsida:

Twingly är en bloggsökmotor och pingtjänst som är den saknade länken mellan bloggvärlden och media. Twingly samlar in bloggar från hela världen - redan över tio miljoner.

Här på twingly.se kan du söka bland de svenska bloggar vi har i vårt index. Vill du att din ska vara med, pinga din blogg hos oss!

Pingar man Twingly indexeras inte bara din blogg i sökmotorn - har du länkat till någon artikel på våra partners nyhetssidor kommer de dessutom länka tillbaka till ditt inlägg från artikel!

Supersmart! Nu stödjer inte Blogger automatpingning så jag har ingen större nytta av detta. Har funderat på att byta verktyg och det här kan vara det avgörande skälet. Nån dag när jag har tid över...

Öppenhet

Smartmobs påstår att Manipulating the blogosphere will always backfire. Man beskriver det omtalade försök som Microsoft gjorde att få folk att gilla nya OS:et; man gav bort 1000 datorer med Vista installerat. Jag drar inte hela historien men poängen idag är att det här reklamförsöket slog tillbaka mot Microsoft och Smartmobs menar att det är själva bloggkollektivet som är orsaken till detta. Man kan inte lura folk som är sammanlänkade på detta sätt - information och kunskap letar sig fram.

Och jag håller med. Den öppenhet som internet tycks locka fram hos oss kommer att leda till stora saker. Utan att vara psykolog, sociolog eller antropolog vågar jag påstå att många, många av de problem som den civilicerade människan står inför kan fortsätta existera på grund av slutenhet; sexuella övergrepp, våld mot närstående, mobbning, missbruk, känslor av otillräcklighet. Rent logiskt kommer många av problemen att lösas upp och hitta sin lösning när vi öppnar oss mer. Självklart är det aldrig bra att romantisera sånt här och måla upp en bild av att vi eller tekniken äntligen kommer att lösa alla problem. I själva verket kommer många nya problem att uppstå genom den här öppenheten; folk som känner sig uthängda, folk som avslöjar mer än de tänkt. Sammantaget är det däremot ett steg framåt, ett stort steg framåt, eftersom det följer en utveckling vi ändå har förordat länge. Vi har sagt till våra barn att de ska berätta allt. "I samma ögonblick som du har sagt en sak högt, har du kommit närmare lösningen." Här har vi äntligen ett verktyg som hjälper oss att göra just det.

Bloggare som personer

Smartmobs har hittat Michael Keren som har beskrivit bloggaren som en ensam person som inte får tillräcklig uppmärksamhet irl.

"Many of us end up like Father McKenzie in the 'Eleanor Rigby' Beatles song, who is writing a sermon that no one is going to hear," he suggests. "Some of us are going to be embraced by the mainstream media, but the majority of us remain in the dark, remain in the loneliness."

Det var ju ett lite lustigt sammanträffande eftersom jag själv refererade till just Eleanor Rigby när ingen kom på vårt seminarium i Dublin. Och det var ju precis så, att vi inte fick tillräcklig uppmärksamhet irl. Jag kan nog tänka mig att hans analys stämmer bra. Det är ju så att vi människor försöker hitta olika vägar att uttrycka oss eller förverkliga oss, beroende på hur man vill formulera livets mening. Om man inte hittar koden irl så kanske man kan hitta den på nätet? Det är ju hur bra som helst!

Sen har man också lyckats konstatera att bloggare älskar livet och sina vänner men hatar folk. Hm, stämmer bra in på mig också, tror jag... Men sen dyker Jan Svärdhagens uppmaning upp nu på morgonen: han stämmer träff med sina läsare i IMVU på måndag kväll. Och det verkar ju inte särskilt asocialt, snarare coolt.