Surfa Lugnt

Surfa Lugnt är en kampanj för ökad personlig säkerhet för unga på nätet. Kampanjen har funnits i många år och initiativtagare är näringslivet som kan säger när man vill dölja det faktum att här ligger kommersiella intressen bakom. Då blir det lättare för myndigheter och andra att gå in med det samarbete företagen så desperat behöver. Man kan också kalla det samarbete så slipper man säga legitimering. I det här fallet kan jag inte se att det förhåller sig på något annat sätt, dock. Det är klart som korvspad att företag som Microsoft och Symantec behöver legitimisera sina produkter och vem gör det bättre än precis alla i Sverige som håller på med barns trygghet? Om drottningens projekt Childhood stöder filter och förbud, vem är jag att säga nej? Och imponeras man inte av kungligheter kan man alltid hitta Rädda Barnen, Friends och andra med högt tillitskapital, för att inte tala om Meiderådet och Barnombudsmannen. Så ska en slipsten dras.

Tittar vi på reklambladet Är du också säker på vad ditt barn gör på nätet? blir det ganska tydligt. En snabbanalys (knåpar på forskningsansökan för djupare sådan) visar att både bilden och rubriken används för att föra våra tankar till farligheter. Jag vet inte vad det retoriska greppet kallas när man beskriver en händelse och så ska alla förstå att man menar ett fenomen. Är du också säker på vad ditt barn gör på nätet? När jag läser det är det meningen att jag ska identifiera mig med de få föräldrar som faktiskt vet vad barn gör på nätet och jag ska förstå att det är mitt ansvar att hindra min dotter från att klä av sig framför kameran.

Bilden antar jag är tänkt att fungera så att vi ska tänka på allt farligt som kan hända om en tjej visar halva brösten på det där sättet. Det saknas en vettig genusanalys, till exempel om samhällets rädsla för att flickor ska ta kontrollen över sin sexualitet, sin kropp och hur de framställs. Som jag ser det måste vi vara försiktiga med att offra offren för en maktstruktur. Självklart är målet att både pojkar och flickor ska växa upp utan att bli exploaterade av kommersiella och kriminella krafter. Men det högt stående målet får inte försvara att vi förstärker en bild av flickor som offer eller skuldbelägger deras legitima ansträngningar att hitta en plats i livet som de kan leva med och som accepteras av omvärlden.

Rubriken är en ironisering över det texten sedan vill förmedla, nämligen att föräldrar har dålig koll på vad barnen gör på nätet. Ingen problematisering av den undersökning man refererar till. Inga funderingar kring vad som kan anses vara lämpligt att föräldrar har koll på. Det finns faktiskt en gräns bortom vilket det får anses vara sjukt att ha koll, liksom det finns en gräns för hur lite man bör veta om sina barn. Hur ligger den här frågan på den skalan? Det mesta är en gråzon av värderingar och kanske inte något som ingår i uppdragen för de inblandade i kampanjen.

För att sammanfatta: den allvarligaste kritiken mot denna kampanj är att den saknar genus- och åldersananlys - den är både sexistisk och åldersdiskriminerande. Dessutom inriktar den sig på att skrämma föräldrar vilket blir extra fult eftersom den även syftar till att sälja produkter.

Skulle någon till äventyrs mena att Surfa Lugnt inte syftar till att sälja produkter är detta en naiv inställning till kommersiella aktörer. Man måste fråga sig i vilka lägen ett samarbete med företag är ok och när det inte är det. Ändamålen får inte helga medlen. Precis som att jag väljer bort att tjäna pengar till barnens fotbollsklubb genom att sälja crack på skolgården måste seriösa aktörer välja bort att tjäna pengar till sin verksamhet genom att sälja Snake Oil.

You say I'm a bitch like it's a bad thing

Läste många dagstidningar igår när jag reste ungefär åtta timmar totalt. Och då skulle jag bara till Södertälje! En av de tidningar jag plöjde var DN vars ledarsida innehöll en lite småsur text om dagens ungdom. Det brukar sällan reta mig tillräckligt för att jag ska orka läsa sånt för jag vet ungefär hur det kommer att låta: när jag var ung fick man äta barkbröd och lera för att överleva men dagens ungdom ska minsann ha sirapslimpa. Nej, förlåt, det var ju inte 2009, det var 1959. Nåväl, den här hade något som ändå lockade mig, den hette Alla kan inte vara lucia. Och när jag läser Rikard Westerbergs uppräkning av hur illa det är ställt med dagens ungdom blir det väldigt tydligt att det här har med värderingar att göra. Jag kan inte låta bli att tänka på Ali G (1,25 in i filmen): And are there any negative effects?

När Westerberg skriver

De ska rädda världen, vara välbetalda och samtidigt ha tid för fritidsintressen och familj.

blir ju jag lite lycklig och fuktig i ögonen; så himla bara ambitioner! Äntligen! Och när han skriver

Jobbet ska passa ihop med livet, inte tvärtom. Om jobbet känns tråkigt tvekar inte millenniumkidsen att snabbt byta arbetsplats. Lojaliteten mot hierarkier och arbetsgivare är svag, i alla fall bland dem med utbildning och valmöjligheter.

så ser jag bara fördelar med det. Och varför i hela friden ska det vara ett problem att vi har en generation som tror att alla kan vara lucia? Grattis, generationen, däger jag.

Sen blir Westerberg lite allvarlig och menar att det finns en koppling mellan detta sätt att tänka om sig själv och den höga förskrivningen av antidepressiva medel. Tja, det är ju en möjlighet men jag kan så här på rak arm komma på ett flertal andra rimliga förklaringar. De han kallar millenniekidsen är den första generation i Sverige som gick igenom skolan sedan man började nedmonteringen av det vi kallade välfärd när jag var ung. Vi har också en generation högutbildade höginkomsttagare som arbetar mer än samma grupp någonsin har gjort genom historien. Någonstans måste våra barn ta vägen och psykofarmaka är väl en barnvakt så bra som någon. Inte fasen har det något att göra med frimodigheten och tillförsikten att tro att man kan bli lucia. Han kan sitta där med sina barkbröd. Personligen går jag bara på luciatåg där alla får vara lucia, det är mycket snyggare så.

Jag tror att vi får dra till med Dixie Chicks igen.

Klotter och childism

Idag hade jag en rolig studentgrupp i en kurs som brukar bli väldigt bra. Den har ett långt och krångligt namn och jag har bara hand om en liten del, den som handlar om åldersperspektivet och som mer och mer har glidit in på unga och internet. Idag kom vi osökt in på klotter som jag tycker är en sån bra symbol för - vad ska jag kalla det? - rättvisesamhället, kanske. Där rätt ska vara rätt och alla ska ha sitt till varje pris. Alltså inte efter några dammiga solidaritetsprinciper, utan rätt ska vara just rätt.

I rättvisesamhället har klotter blivit ett rött skynke för många kommuner och fastighetsägare. Klottret kostar 23 miljoner varje år, kan det stå i en rapport fast det egentligen är klottersaneringen som kostar så mycket. Klottret är förmodligen lite billigare och tär ytterst sällan på den gemensamma budgeten. Att det har blivit så här kan ha att göra med det faktum att det ofta är unga som utför klottret. Unga räknas per definition som lite hotfulla och i behov av hårda ramar. Medelålders män däremot räknas som självgående och vi utgår från att det de gör har legitimitet även om det kostar samhället pengar. Nu talar jag i väldigt svepande ordalag om vi, det hoppas jag ni står ut med. Vi ser inte artiklar som kartlägger män på konferens i främmande stad och hur de pinkar i gränder, dricker sig redlösa och hamnar i en annan säng än planerat. Eller att de många gånger bär på en hälsofarlig övervikt som kostar 23 miljoner varje år. Nej, de artiklarna blir inte skrivna därför att den här gruppen får själva bestämma om de vill göra alla de där sakerna eftersom omgivningen litar på att de vet vad de gör. Det är ett exempel på hur stereotypiseringen utgör ett filter genom vilket vi släpper igenom vissa beteenden men inte andra. Egentligen kanske grändpinkandet skulle kosta lika mycket om vi samerade det, men det är mer accepterat.

Sedan jag började läsa om childism* ** ***har jag börjat byta ut ordet ungdomar i texter som generaliserar väldigt mycket. Det blir ofta rätt dråpligt, lite som Jan Stenmark. Känslan av att något är fel är att man har fått syn på en av sina generaliseringar.

Men sen blev det så kul när jag skulle kolla Twitter efter jobbet och såg @rasmusfleischer skriva om en anti-klottertjänst på nätet. Ja, det var ju inte så kul eftersom det bara spär på hela tanken om att klotter är det största hotet mot samhället. Utan klotter skulle alla vara lika rika, lyckliga och snälla mot varann? Det roliga var istället hur några, rätt många, har valt att använda tjänsten. T ex har Anonymous skrivit: "På en Google-blogg är det nånn som har klottrat 'Liskula Cohen is a Skank.'". Kanske samma Anonymous skriver "Sjutk bra inititiv! Så fort vi vill ha ett tips på bra ställen att klottra på är det bara att kolla här, WIN!" och Lina berättar att någon klottrat på hennes matteblock.

Och här sitter jag och ler lyckligt åt de små sabotörerna. Hehe.

* Googla på det eller läs min avhandling eller min bok, se högerspalten)
** Tidigare inlägg om childism och några till.
*** Min definition, ur avhandlingen: One definition of childism is prejudice or discrimination against the young. Also, childism refers to systemic conditions that promote stereotypes of the young.

Är det för att barn är så svåra att knäcka som vuxna måste slå dem så hårt?

Rubriken har jag stulit från Malin Ullgren i DN som avslutar sin recension av Sofia Rapp Johanssons bok Tills skulderbladen blivit vingar med just de orden. Jag tror att hon är inne på något oerhört viktigt när hon formulerar den frågan. Är det för att barn är så svåra att knäcka som vuxna måste slå dem så hårt? Varför är det så svårt att låta barnen vara subjekt? Varför måste de vara objekt för vår forskning, för våra insatser, för vår oändliga välvilja? Jag kommer inte att vara mer konkret än så här just nu, ni får fylla i figuren själva med era egna erfarenheter. Det brukar ju vara så med romaner där man kan misstänka att det finns en verklighetsbakgrund att folk läser in sig själva eller folk de känner i karaktärerna fast de kan ha helt fel. Så jag tänker mig att alla som läser detta har egna funderingar som fungerar som exempel på när barn är subjekt eller objekt och bara kan fylla i strecken mellan prickarna. Om inte, kan det säkert bli en artikel av detta så småningom.

Generation We

I måndags var det lite neråt men sen tittade jag på filmen som Peter Alsbjer tipsade om och insåg att man kan vara glad och hoppfull också. Det är nåt stort amerikanskt projekt som går ut på att ena den största demografiska gruppen amerikaner inför valet 2016. Det kan man tycka vad man vill om, liksom om alla dessa filmer som använder det här nya bildspråket men amerikansk retorik är oslagbar. De har verkligen gjort det till en skön konst att nöta in budskap, mana fram känslor, ena splittrade grupper. Jag tror att jag ska bli sån när jag blir stor, det verkar så mysigt. Men det är intressant att se den här filmen i ljuset av childism, som jag utforskar för fullt just nu. Hoppas att jag kan få lite mer forskningspengar snart så jag slipper göra det på kafferasterna. Jens Qvortrup påpekar t ex att barn är rumsligt splittrade i små enheter, oftast familjer, vilket gör det svårare att enas och diskutera gemensamma frågor. I den här filmen säger man att "om vi kan enas blir vi en kraft att räkna med" och det skulle ju till och med kunna fungera med hjälp av nätet. Qvortrup jämför med arbetare på en stor fabrik som kan gå ihop om en fråga just för att de har en mötesplats. Men nu har ju barnen det också!.Se upp, världen!



Generation WE: The Movement Begins... from Generation We on Vimeo.

Nobody puts Baby in the corner!

Igår var det inte kul att titta på tv. Svt visade Dokument inifrån om den nya vågen av barnuppfostran. Det var rätt obehagligt att se det klipp från Supernanny som visades om och om igen, jag hade gråten i halsen när en hysterisk liten treåring rycktes upp i armen och ställdes i ett hörn tills hon lugnat ner sig. Vem gör så? När hon sen hade lugnat ner sig gick pappan fram och frågade om hon ville säga förlåt, vilket hon naturligtvis gjorde och då fick hon en varm kram. Som klippt ur manualen för hur man bryter ner folks egna tankar, som en sekt eller en misshandlande partner. Det var i alla fall skönt att se Lars H Gustavsson och andra respekterade proffs reagera lika starkt på scenen. Det visade sig att ett av de mest spridda programmen för barnuppfostran idag, Cope, kommer ur forskning som gjordes för flera decennier sedan och som handlade om pojkar med svåra beteendestörningar. Dessa metoder används alltså idag på friska barn av båda könen. Som hon från Rädda Barnen påpekade – det här kom väldigt lägligt när vuxna har allt mindre tid med barn. Snabba, enkla lösningar på komplicerade problem är alltid populära.

Och självklart har det även spridit sig till skolan. Jan Björklund vinner billiga poänger genom att i ett tal hänvisa till det kaos som skulle uppstå om inte alla följde reglerna vid en fotbollsmatch. Det är dock en sammanblandning av begrepp när man jämför skolan med en fotbollsmatch. Som Joel påpekade när vi tittade på programmet är en fotbollsmatch en interaktion som är avskalad av allt utom kampen, vilket tydligt skiljer den från skolsituationen. Ändå finns det skolor som har infört gula och röda kort…

Tidigare hade vi det vi idag kallar disciplin därför att vi kunde erbjuda olika typer av hot som incitament för eleverna att uppföra sig bra. Aga, hot, undandragande av kärlek, hot om en misslyckad framtid var vanliga vapen för att få unga att uppföra sig som vuxna förväntade sig. Sen gjorde tidsandan att våld och hot om våld försvann från menyn; eftersom kunskapsläget förändrades och vi förstod att barn har lika mycket känslor som vuxna blev det intressant att hitta andra metoder att stötta barns utveckling till harmoniska medborgare. I familjen fungerade samspelet mellan barn och föräldrar bra utan inslag av hot och våld, eftersom det redan fanns rutiner för att lyssna på och respektera varandra. Anledningen till att barn gör som föräldrarna säger är inte att de är rädda utan för att de är trygga i förvissningen att de vuxna vill väl – man har lyckats ersätta de gamla incitamenten till lydnad med något annat. I vissa situationer i skolan missade vi dock att ersätta drivkraften för barnen med något annat. Det är förklaringen till att skolan kan verka odisciplinerad idag i vissa situationer, inte att vi har tagit bort vuxnas möjlighet att utöva makt.

Det har tagit lång tid att komma dit där vi är idag, med kritiskt tänkande unga medborgare som vet att sätta gränser. Sedan de första signalerna i den riktningen kom från Ellen Key och andra barntänkare har vi rönt stora framsteg när det gäller förhållningssätt till barn. Barn idag vet, precis som vuxna, att de har rättigheter och att det inte handlar om huruvida de har förtjänat tillgång till dessa rättigheter – istället är rättigheterna något som tillkommer dem i egenskap av likvärdiga medborgare. Dessa framsteg är något vi ska vara stolta över och försvara mot de krafter som vill rasera arbetet och återställa gamla maktsystem.

Om man följer skoldebatten kan det tyckas som om konsensus råder när det gäller situationen i skolan men om man pratar med professionella – lärare och forskare låter det annorlunda. Tyvärr har vi varit onödigt tysta och mest klagat vid kaffeborden när de populistiska argumenten haglat. Lite för sent vaknar vi och inser att argumenten fått ganska rejält fäste. Vi borde ha deltagit i debatten tidigare.

Vem hatar barn så här mycket? You act like you never had love, and you want me to go without.