Generation We

I måndags var det lite neråt men sen tittade jag på filmen som Peter Alsbjer tipsade om och insåg att man kan vara glad och hoppfull också. Det är nåt stort amerikanskt projekt som går ut på att ena den största demografiska gruppen amerikaner inför valet 2016. Det kan man tycka vad man vill om, liksom om alla dessa filmer som använder det här nya bildspråket men amerikansk retorik är oslagbar. De har verkligen gjort det till en skön konst att nöta in budskap, mana fram känslor, ena splittrade grupper. Jag tror att jag ska bli sån när jag blir stor, det verkar så mysigt. Men det är intressant att se den här filmen i ljuset av childism, som jag utforskar för fullt just nu. Hoppas att jag kan få lite mer forskningspengar snart så jag slipper göra det på kafferasterna. Jens Qvortrup påpekar t ex att barn är rumsligt splittrade i små enheter, oftast familjer, vilket gör det svårare att enas och diskutera gemensamma frågor. I den här filmen säger man att "om vi kan enas blir vi en kraft att räkna med" och det skulle ju till och med kunna fungera med hjälp av nätet. Qvortrup jämför med arbetare på en stor fabrik som kan gå ihop om en fråga just för att de har en mötesplats. Men nu har ju barnen det också!.Se upp, världen!



Generation WE: The Movement Begins... from Generation We on Vimeo.

Nobody puts Baby in the corner!

Igår var det inte kul att titta på tv. Svt visade Dokument inifrån om den nya vågen av barnuppfostran. Det var rätt obehagligt att se det klipp från Supernanny som visades om och om igen, jag hade gråten i halsen när en hysterisk liten treåring rycktes upp i armen och ställdes i ett hörn tills hon lugnat ner sig. Vem gör så? När hon sen hade lugnat ner sig gick pappan fram och frågade om hon ville säga förlåt, vilket hon naturligtvis gjorde och då fick hon en varm kram. Som klippt ur manualen för hur man bryter ner folks egna tankar, som en sekt eller en misshandlande partner. Det var i alla fall skönt att se Lars H Gustavsson och andra respekterade proffs reagera lika starkt på scenen. Det visade sig att ett av de mest spridda programmen för barnuppfostran idag, Cope, kommer ur forskning som gjordes för flera decennier sedan och som handlade om pojkar med svåra beteendestörningar. Dessa metoder används alltså idag på friska barn av båda könen. Som hon från Rädda Barnen påpekade – det här kom väldigt lägligt när vuxna har allt mindre tid med barn. Snabba, enkla lösningar på komplicerade problem är alltid populära.

Och självklart har det även spridit sig till skolan. Jan Björklund vinner billiga poänger genom att i ett tal hänvisa till det kaos som skulle uppstå om inte alla följde reglerna vid en fotbollsmatch. Det är dock en sammanblandning av begrepp när man jämför skolan med en fotbollsmatch. Som Joel påpekade när vi tittade på programmet är en fotbollsmatch en interaktion som är avskalad av allt utom kampen, vilket tydligt skiljer den från skolsituationen. Ändå finns det skolor som har infört gula och röda kort…

Tidigare hade vi det vi idag kallar disciplin därför att vi kunde erbjuda olika typer av hot som incitament för eleverna att uppföra sig bra. Aga, hot, undandragande av kärlek, hot om en misslyckad framtid var vanliga vapen för att få unga att uppföra sig som vuxna förväntade sig. Sen gjorde tidsandan att våld och hot om våld försvann från menyn; eftersom kunskapsläget förändrades och vi förstod att barn har lika mycket känslor som vuxna blev det intressant att hitta andra metoder att stötta barns utveckling till harmoniska medborgare. I familjen fungerade samspelet mellan barn och föräldrar bra utan inslag av hot och våld, eftersom det redan fanns rutiner för att lyssna på och respektera varandra. Anledningen till att barn gör som föräldrarna säger är inte att de är rädda utan för att de är trygga i förvissningen att de vuxna vill väl – man har lyckats ersätta de gamla incitamenten till lydnad med något annat. I vissa situationer i skolan missade vi dock att ersätta drivkraften för barnen med något annat. Det är förklaringen till att skolan kan verka odisciplinerad idag i vissa situationer, inte att vi har tagit bort vuxnas möjlighet att utöva makt.

Det har tagit lång tid att komma dit där vi är idag, med kritiskt tänkande unga medborgare som vet att sätta gränser. Sedan de första signalerna i den riktningen kom från Ellen Key och andra barntänkare har vi rönt stora framsteg när det gäller förhållningssätt till barn. Barn idag vet, precis som vuxna, att de har rättigheter och att det inte handlar om huruvida de har förtjänat tillgång till dessa rättigheter – istället är rättigheterna något som tillkommer dem i egenskap av likvärdiga medborgare. Dessa framsteg är något vi ska vara stolta över och försvara mot de krafter som vill rasera arbetet och återställa gamla maktsystem.