Sitt i båten!
Jag har inte gett mig in i nedladdningsdebatten därför att det finns så fruktansvärt många som gör det men nu är allt så himla tokigt. När domen mot Pirate Bay har fallit gäller det att tala om ifall man är för eller emot. Och den som inte tydligt talar om att de är för framstår som motståndare, så jag vågar inte vara tyst längre. Det finns de som bättre kan argumentera för ett fritt internet men väldigt få som lyckas förklara varför det fria internet är dåligt. Annat än genom att dra upp hur bra det var förr, innan vi hade internet. Och alla de argumenten faller platt till marken. Eftersom vi faktiskt har internet. Vare sig vi vill eller inte. För mig är det en gåta att samhället ska dra svärd för att några branscher har misslyckats med sina affärsidéer. Det är ett mysterium att företagen i fråga vill schavottera med sina usla idéer men det kanske stämmer bra med den utbredda gnällkulturen - de skäms inte för sånt som jag tycker att man borde skämmas för. Men det är lika mycket ett mysterium att det plötsligt blev vårt gemensamma ansvar att rädda kapitalister som inte längre klarar att möta sin marknad. Jag trodde att det var grundtanken med kapitalism - att den som har en bra produkt får sälja men bara så länge nån vill ha varan. Ja, jag är nog inte bildad nog för att förstå det hela.
Det jag däremot kan förstå är att man ska sitta i båten om man inte vill trilla i vattnet. Och det gjorde inte Dick Harrison i Svt:s Agenda i söndags. Han är anställd av ett universitet om jag har förstått saken rätt. Vi som jobbar på universitet lyder under det så kallade lärarundantaget vilket verkligen inte är en båt vi vill vicka på alltför mycket. Det ger oss nämligen den lite stötande rätten att skriva böcker på arbetstid och sedan få dem utgivna. Det är inga pengar för de allra flesta. Jag kan ju berätta vad det handlar om för min del*: när min bok kommer ut får jag ett förskott på 8000:- som kommer att räknas av på den royalty jag kommer att få om ett och ett halvt år. Förskottet räcker till en tatuering och lite hårspray. Kanske kan vi beställa pizza för att fira också. Skulle min bok välta kiosken och sälja slut handlar det om ytterligare max 15000:- under de närmaste åren och då har jag förmodligen fått en ny tatueringsidé och hårsprayen är slut. Det är alltså småpengar när de är beskattade, även om jag tacksamt tar emot allt jag kan få. Att skriva en fackbok handlar för de allra flesta om andra saker än pengar. Så det argumentet faller ganska snabbt. Jag tycker att Harrison borde vara glad när han får höra att studenterna laddar ner hans bok, det är väl ett tecken på att han har gjort ett bra jobb. Han får nog lära sig tjäna pengar på annat, för internet är här nu. Han kan till exempel läsa vad Fredrik Wass har att säga om saken: Ni kan ta vårt innehåll men inte våra t-shirts. När man dessutom hör om alla som påstår att nedladdning inte alltid står i motsättning till försäljning blir det tydligt att vi pratar om väldigt, väldigt gamla tankar. Läs till exempel om Paolo Coelho, en medioker författare som lyckats sälja enorma mängder av sina lite skumma böcker bland annat genom att ta hjälp av fildelning. Han kan förmodligen leva på sina böcker. Titta gärna på den intressanta föreläsningen The Pirate's Dilemma.
Det jag däremot kan förstå är att man ska sitta i båten om man inte vill trilla i vattnet. Och det gjorde inte Dick Harrison i Svt:s Agenda i söndags. Han är anställd av ett universitet om jag har förstått saken rätt. Vi som jobbar på universitet lyder under det så kallade lärarundantaget vilket verkligen inte är en båt vi vill vicka på alltför mycket. Det ger oss nämligen den lite stötande rätten att skriva böcker på arbetstid och sedan få dem utgivna. Det är inga pengar för de allra flesta. Jag kan ju berätta vad det handlar om för min del*: när min bok kommer ut får jag ett förskott på 8000:- som kommer att räknas av på den royalty jag kommer att få om ett och ett halvt år. Förskottet räcker till en tatuering och lite hårspray. Kanske kan vi beställa pizza för att fira också. Skulle min bok välta kiosken och sälja slut handlar det om ytterligare max 15000:- under de närmaste åren och då har jag förmodligen fått en ny tatueringsidé och hårsprayen är slut. Det är alltså småpengar när de är beskattade, även om jag tacksamt tar emot allt jag kan få. Att skriva en fackbok handlar för de allra flesta om andra saker än pengar. Så det argumentet faller ganska snabbt. Jag tycker att Harrison borde vara glad när han får höra att studenterna laddar ner hans bok, det är väl ett tecken på att han har gjort ett bra jobb. Han får nog lära sig tjäna pengar på annat, för internet är här nu. Han kan till exempel läsa vad Fredrik Wass har att säga om saken: Ni kan ta vårt innehåll men inte våra t-shirts. När man dessutom hör om alla som påstår att nedladdning inte alltid står i motsättning till försäljning blir det tydligt att vi pratar om väldigt, väldigt gamla tankar. Läs till exempel om Paolo Coelho, en medioker författare som lyckats sälja enorma mängder av sina lite skumma böcker bland annat genom att ta hjälp av fildelning. Han kan förmodligen leva på sina böcker. Titta gärna på den intressanta föreläsningen The Pirate's Dilemma.
* När det gäller min egen bok är jag lite kaxig eftersom jag inte skriver böcker eller föreläser på arbetstid, om det inte ligger i bemanningsplanen. Jag är en riktig bemanningsplansknarkare och har total koll på vad som är arbetstid och fritid. Vilket i sin tur beror på att jag har en svår kronisk sjukdom som måste hållas i schack och det gör man bäst genom att skilja mellan arbetstid och fritid. Så jag kan dansa i båten om jag vill!
Etiketter: dumhet, fildelning, tre stadier
upplagd av Dunkels @ 08:00
6 kommentarer
Länkar till det här inlägget
