Grindvakter

PO Ågren skriver om grindvakternas gradvisa förtvinande, där han bland annat nämner Newsmill som är som ett wikipedia för debatt - vem som helst får publicera sig.

På Newsmill kan jag bidra med ett inlägg i debatten. DN Debatt är och förblir stängd.

Ågren använder uttrycket grindvakter - gate keepers på engelska - för att beskriva de synliga eller osynliga hinder som kan finnas. Det kan vara debattredaktörer, som i det omdiskuterade DN Debatt där bara väldigt speciella åsikter får komma igenom, eller redaktören för en antologi i ett aktuellt ämne. Det kan också vara mer sublima krafter så som värderingar hos den som skapar ett filter för skolans eller hemmens datorer, där dessa värderingar blir ett extra filter som aldrig går att välja bort. I min bok använder jag Sally Mann som ett exempel; hennes bild The Three Graces har kritiserats för både det ena och det andra, barnpornografi bland annat, medan en känd staty av en pojke som kissar sprids på vykort utan att samma debatt uppstår. Hur skulle ett filter reagera på den bilden? Definieras all naken avbildning som pornografi eller hur tänker den som gjort filtret?

Ett annat sätt att förändra flöden och vem som vaktar vad är Rickard Eriksson (Lunarstorm, ni vet) senaste projekt Newsbrook. Här kan vem som helst göra en webbtidning om vad som helst. Här är en om London och här är en om mig. Hur kul som helst och jag ser stora pedagogiska möjligheter. Tidningen i skolan bör nog involvera Newsbrook i sitt utbud, fast det kanske motverkar deras intressen - att sälja tidningsläsande till unga?

Certifiering av webbplatser

Bitos har valt att göra precis det jag varnade för när jag var på EUKO-möte i Lissabon, nämligen certifiera webbplatser utifrån säkerhet. Bitos är det man kallar branschens egen organisation och man har ett etiskt råd där man arbetar med säkerhetsfrågor. Jag förstår tanken med White Lists, att man skulle kunna tala om vilka webbplatser som är farligare än andra och kunna varna eller hindra barn från att vara på dessa platser. Nu är inte livet riktigt så enkelt och det kan ha blivit krångligare än nånsin när vi fick internet. Att certifiera vissa webbplatser är inte som att certifiera produkter eftersom de flesta webbplatser idag byggs upp av användarskapat innehåll. Om det var som förr i tiden att innehållet kom från en sändare och förväntades mottas av någon annan än sändaren kanske det skulle fungera. Och några av de certifierade webbplatserna är sådana till större delen, exempelvis Aftonbladet. Man kan säga något om sändaren och dess ambitioner på olika säkerhetsnivåer. Vi kan också bestämma oss för att inte certifiera webbplatser som har som marknadsför pornografi. Men hur ska vi göra med Facebook? Kan vi certifiera själva skalet, verktygen som tillhandahålls för att användarna ska fylla det med innehåll? Det verkar konstigt eftersom jag som användare inte tydligt skiljer mellan verktyget och innehållet. Det blir poänglöst och mest bara ett ytligt sätt att få tyst på kritik. Rubriken lyder Branschen tar sitt ansvar.

I ärlighetens namn är den av EU föreslagna White List något annat än Bitos certifiering eftersom det finns tydliga kriterier för just Bitos godkännande. Det handlar om vissa säkerhetsrutiner som får ses som någon lägstanivå och för EU:s del var det frågan om att publicera en lista på webbplatser som föräldrar med gott samvete kunde låta sina barn besöka. Så det är inte exakt samma sak men till viss del är båda inne på tanken om en tekniska lösning på ett mänskligt problem och vi vet ju hur det ligger till med sådana. De finns inte. Det är tråkigt men sant, lite som tomten. Man skulle verkligen vilja att han fanns men måste bittert konstatera att så inte är fallet.