Blev intervjuad av
DN webbtv härom dagen. Det var inget aktuellt reportage utan snarare ett resonerande så det kan dyka upp vilken dag som helst. Nyhetstorka i Sverige, ni vet... Hur som helst ville journalisten veta om jag har några tankar kring paradoxen att vi är så upprörda över FRA och annan övervakning samtidigt som vi lämnar ut oss som aldrig förr på nätet. Min spontana tanke, som även stannade kvar i
trappan, är att det inte alls är någon paradox, det bara ser ut som det på ytan. I själva verket är det två helt olika saker att lämna ut sig själv och att låta någon annan skaffa den informationen. När jag berättar om mig själv får ni andra del av mig genom det filter jag kontrollerar, eller tror mig kontrollera. Om ni däremot har hittat sätt att ta reda på saker om mig utan att jag vet om det, mister jag kontrollen över filtret och ni är fria att tolka informationen som ni vill. Självklart är det flytande gränser mellan dessa ytterligheter, ni är ju till exempel fria att tolka även mina statusmeddelanden på Facebook om ni vill även om jag har lagt ut dem själv. Under intervjun (och jag kan ju bara hoppas att det inte kommer med i webbtv) kom jag på mig själv med att använda ordet postmodern - ett riktigt nej-nej-ord i min vokabulär - för att beskriva hur vi människor idag mer än tidigare definierar oss själva varje dag. Och att Facebook nästan är symboliskt för denna oavbrutna definiering när vi så rörande talar om hur det står till, vart vi är på väg, hur vi definierar oss själva varje dag. Jag lägger ut länken om det blir något reportage. Nu ska jag uppdatera statusen.
Etiketter: integritet, öppenhet
