Uppdrag granskning om trakasserier

Ikväll kan Uppdrag granskning vara väldigt intressant. Det ska handla om en flicka som trakasseras bland annat via nätet och det är en riktigt skrämmande historia. Jag fick frågan om jag kunde komma ner till Göteborg och kommentera reportaget i studion men jag hade dessvärre inte möjlighet. Jag hade verkligen velat kommentera det, dels för att jag är lite orolig för hur samtalet efteråt kan arta sig, dels för att samtalspartnern skulle vara Katarina Wennstam. Det hade varit ruggigt intressant att prata om nätet med någon som har genusfrågorna på plats. Men titta, det kan helt klart vara värt tiden.

Bloggmobbning

Eftersom jag så hårt hävdar det finns ingen nätmobbning men ändå har målat in mig i skrivandet om just precis nätmobbning, tänkte jag att mitt nya utrop får bli bloggmobbningen lever och frodas! Men här tror jag att det handlar om andra saker än det man brukar mena med nätmobbning. Om nätmobbning är mobbning i ett annat rum än det fysiska är förmodligen bloggmobbning i högsta grad framkallad av erbjudanden hos samtida teknik. Blev tipsad om ett hatinlägg om några av våra mest tittade videobloggare, unga kvinnor allihop. Skribenten sätter själv stämpeln bloggmobbning på sitt inlägg och menar att han kanske inte borde ha skrivit det. Jag tycker nog att det var ganska bra att han skrev för han visar på en rätt omfattande folkrörelse. Det är ett nöje många ägnar sig åt, att skicka runt länkar eller bara skicka runt datorn i soffan, titta, skrika av skratt och hata. Och ofta är det just unga kvinnor som bloggar, ett faktum man kan använda till sitt eget försvar såsom Deepedition gör, till exempel:

Disclaimer: jag vet att jag säkert får en hord av dessa bloggerskors läsare som förklarar att

• jag är avundsjuk på deras framgång. Svar: nä, inte ett dugg.
• jag har ingen humor. Svar: jodå – jag tycker de här filmerna är oerhört roande. Faktiskt så garvar jag högt när jag ser dem.
• jag är elak mot unga tjejer som är framåt. Svar: inte alls – jag konstaterar bara att det nog är illa för Sverige om det här är vår framtid.
• jag är dum i huvudet. Svar: Det är jag säkert. Ni med.

Jag förstår ilskan och skratten, känner själv att fjortonåringen i mig tittar fram när jag tittar på Mogi och Amanda. Därifrån till att låta fjortonåringen blogga om det är däremot ett stort steg. Ett steg som en vuxen aldrig borde ta. Både Mogi och Amanda är exempel på ung kultur och bör studeras om man är intresserad av sin samtid.

Det är inte på något sätt illa ställt med Sveriges framtid. Det ser rätt bra ut om vi har en populär bloggare som utforskar språket, i tider när ingen vill plugga språk. Vi ser också exempel på unga kvinnor som utan att be om ursäkt visar upp det de är intresserade av för tillfället. Det finns inget som är nytt och upprörande här. Det här är inte vår framtid, det är vår samtid. Det här är våra medmänniskor, många av dem i färd med att hitta en plats för sig själva och ett sätt att finnas som de själva och omvärlden kan acceptera. Det vi som vuxna kan göra är att stötta dem, trösta när det går illa och säga att det ordnar sig. När du tror att världen ska gå under för att alla skrattar åt dig ska du veta att den gör inte det. Du kommer att överleva allt det onda och du kommer att bli glad igen. Du är bra, du duger, du får ta plats, du får finnas precis som alla som är elaka mot dig. Och förhoppningsvis går du så hel ur det att du inte måste jävlas med folk när du blir vuxen.

Uppdatering: Hittade just detta via Twitter: Ung bloggare dödshotad. Sov på saken, säger expert. Bloggcoach, nytt yrke.

Nätmobbning 2

Tänkte försöka förklara vad jag menade med föregående inlägg. Det får bli helt kort, vilket inte gör saken rättvisa. I övrigt får jag hänvisa till min artikel När kan vi tala om nätmobbning? eller min bok Vad gör unga på nätet?

Ett problem när vi betraktar nya fenomen är att vi ofta gör det ur en gammal synvinkel eftersom vi inte riktigt har förstått hur vi ska förhålla oss till det nya. I mobbningsartikeln nämner jag tre punkter som bland andra Shariff (2008, Cyberbullying: Issues and solutions for the school, the classroom and the home. New York, Routledge) lyfter fram:

• Anonymitet; internet erbjuder möjligheten att vara anonym och därigenom kan det förekomma trakasserier där förövaren inte kan identifieras.
• En oändlig publik; möjligheten att många fler mobbare och åskådare kan ta del i trakasserier.
• Varaktighet; det finns en risk att det man lägger ut på nätet finns kvar för evigt och att trakasserierna därigenom aldrig tar slut.

Problemet är att det inte riktigt är så enkelt. Anonymitet är till exempel inte alltid en realitet även om det kan se ut så på ytan. I själva verket vet många exakt vem de pratar med över nätet och det finns alltså anledning att tala om upplevd respektive faktisk anonymitet och då blir det genast lite mer komplicerat.

Den oändliga publiken, då? Jag misstänker att vi blandar ihop potentiellt oändlig med oändlig. Det skulle, i värsta fall, kunna vara så att publiken i praktiken är oändlig och jag nämner ett sådant fall i bland annat mobbningsartikeln. Det är dock långt troligare att det är en begränsad mängd av denna potentiellt oändliga publik som är intresserad av att sprida och ta del av informationen. Man kan fundera över om man tycker att mobbning är värre om den sker på en stor skola där 950 elever kan ta del av förnedrande bilder på anslagstavlan än på en liten skola där bara 50 elever kan se. Det vore ju en märklig inställning, eller hur?

Varaktigheten har ju diskuterat tidigare här i bloggen och i en krönika i Computer Sweden. Jag menar att det handlar om att problematisera varaktighet och fundera på om det finns andra sätt att betrakta det hela.

Som sagt, allt för kortfattat men det är allt jag hinner med nu.

Nätmobbning

En obehaglig känsla infinner sig när jag ser filmen Cyber Bullying från Childnet International. Filmen är sentimental och spekulativ, vilket förstärks av den vackra melankoliska musiken. Inget i filmen övertygar mig om att nätmobbning förtjänar ett särskilt agerande från vuxenvärlden. Tvärtom, illustrerar filmen rätt tydligt att ett av problemen med mobbning över nätet är att vi vuxna lättare får se det otrevliga och inte kan blunda som vi gjort i alla tider. Hittade länk till filmen i mitt Twitterflöde som har varit en viktig källa till information denna sommar, mycket mer än bloggläsandet. Igår fick jag till exempel veta att min artikel om just nätmobbning finns ute eftersom någon kommenterat den på Twitter. Det handlar om När kan vi tala om nätmobbning? Denna otursförföljda artikel som valsat runt på olika redaktioner fick mycket bra kommentarer från Locus - tidskriften från Stockholms universitet. Redaktörerna där hade verkligen förstått vad jag ville säga, tidigare redaktioner har kommit med så märkliga idéer där de i princip föreslagit att jag skriver om andemeningen. Och jag har ju varit så nöjd med artikeln varje gång jag skickat iväg den, så jag har haft svårt att förhålla mig till sågningarna. Locus redaktion däremot kom med väldigt konkret och konstruktiv kritik som lyfte texten. Och nu finns den ute, tyvärr bara i pappersform. Hoppas det ligger ett ex och väntar på mig på jobbet imorgon.

Anti-mobbningsprogrammen får kritik

Så kom då Skolverkets rapport om anti-mobbningsprogram för skolorna. Det har varit en utdragen process med många intressen att bevaka men nu finns rapporten På tal om mobbning ute. En av forskarna som fick uppdraget är min kollega och tidigare handledare Gun-Marie Frånberg som uttalar sig i dagens VK. Kommentarerna till artikeln är ungefär som förväntat - hälften tycker att vetenskapen ska hålla sig utanför såna här saker där syftet uppenbarligen är gott och hälften har haft egna tankar åt det här hållet och är glada att någon uppmärksammar det hela.

Självklart förstår även Skolverket och forskarna att Friends enbart har goda syften, men precis som jag har varit inne på när det gäller Bris, tex, räcker det inte. Man måste även göra gott, inte bara tänka gott. Och om syftet motverkas av det man gör så har det inte så stor betydelse om man menade väl eller inte.

Jag tycker iallafall att det är tufft av både Skolverket och de kontrakterade forskarna att gå ut med detta för det kommer inte att vara lätt den närmaste tiden. Det finns folk som har investerat pengar och prestige i anti-mobbningsprogrammen och de kommer att slåss med alla medel som står till buds. Jag hoppas för alla skolbarns skull att de kan skippa sina egna intressen och fundera på vad de kan lära sig av rapporten istället.

Mobbningsdomen

Sydsvenskan (Kan det vara Sveriges mest peppade dagstidning?) skriver om mobbningsdomen idag:

Fyra av de fem åtalade tonårstjejerna dömdes i dag för att ha ofredat sin skolkamrat på en skola i Hörby. Samtliga dömdes till 20 timmars ungdomstjänt. Åtalet ogillas i ett fall.

Mig veterligen är det första gången vi ser en mobbningsdom som går på detta sätt men jag kan ha fel. Hur som helst är det intressant att ett gäng väldigt unga mobbare faktiskt döms och ännu intressantare är det att internet har en sån central roll. Jag har inte läst domen men jag blev uppringd av en journalist som hade läst den och det verkar som om man använt dokumenterade incidenter från internet som bevisning.

Hon har också blivit hotad på Lunarstorm. En av de dömda tjejerna skrev vid ett tillfälle att: "Hoppas du tar självmord nån dag för skulle fan inte vilja va som du fy fan jag ska spotta och pissa på din grav din lilla hora".

Jag hoppas att någon har tid att fundera och gräva lite djupare i den här domen och vad som ligger bakom. Det kan säga rätt mycket om ett samhälle. Vad säger det om att vara flicka idag? Vad säger det om att vara ung idag? Vad säger det om hur vi ser på mobbning? På internet? Den del av åtalet som ogillas av domstolen var nämligen enligt Sydsvenskan:

Orsaken till att åtalet ogillas mot en av de fem tjejerna beror på att hon inte gick på den aktuella skolan.

Hur ska vi översätta internet?

Crosspostat från Umeå live:

Vad är det där Apberget för nåt? Det är som en ungdomsgård fast på internet.

När vi som är vuxna ska sätta oss in i nåt nytt - som internet - så måste vi jämföra det med nåt annat, nåt som vi känner oss bekväma med. Vi försöker hitta gamla motsvarigheter till nya fenomen och genom jämförelsen begripa det nya. Vi fungerar helt enkelt så som psykologiska varelser, att vi måste använda vår förförståelse för att begripa nya saker. Den som däremot är uppvuxen med internet kan närma sig nätfenomen från ett annat håll och kan förstå det nya mer utifrån dess unika förutsättningar.

Den sista tiden har jag skrivit om mobbning över nätet och läst mycket av den forskning som finns. Nu var det ganska snabbt gjort för det är verkligen inte många studier som är publicerade. En sak som slog mig är att det är rätt oklart hur vi ska översätta från det vi brukar kalla riktiga livet till internet. Många forskare har valt att referera till gamla resultat om mobbning, alltså resultat som kom till innan internet dök upp i barns liv. Och utan att reflektera närmare försöker de föra över resultaten till nätet. Ett exempel: Det finns studier som visar att övervakning får ner frekvensen av mobbning, dvs ju fler vuxna som övervakar barns skolmiljö, desto mindre mobbning. Om man vill använda dessa resultat på mobbning som sker över nätet gäller det att veta vad som motsvarar övervakning, vad som motsvarar skolmiljö, vad som motsvarar vuxna, osv. Den första tanke som dyker upp är kanske inte den rätta. Att övervaka alla mötesplatser för unga på nätet, är det en bra motsvarighet? Nja, jag misstänker att det skulle vara som att sätta upp övervakningskameror i alla hörn på en skola, på toan, i uppehållsrummet, etc. Så det svåra nu är alltså att förstå hur vi ska översätta resultaten från traditionella studier till barns nya umgängesmiljö.

STOPP på Broängsskolan

Igår var jag och föreläste på Broängsskolan i Tumba. Där har man hittat ett sätt att utnyttja några av de erbjudanden som samtida medier har. I projektet STOPP har elever sedan i höstas kunnat anmäla trakasserier via mail eller mobiltelefon. Det blir ett sätt att utnyttja det faktum att de flesta trakasserier som sker över nätet innebär sin egen dokumentation. Det innebär också att man utnyttjar den öppenhet som anonymitet eller känsla av anonymitet för med sig. Inför lanseringen av tjänsten, som alltså är en egen uppfinning av mediepedagogerna på skolan, har kuratorn satt ihop ett ambitiöst program för utbildning av lärarna som sedan haft en lektion med sina elever.

Mobbning - skolpraktik och forskningsperspektiv

Idag har jag föreläst på den sista Mötesplats om mobbning, som har varit en reklamturné för regeringens stora satsning mot mobbning i skolorna. Det har varit så roligt att tvingas formulera tankar om mobbning med utgångspunkt från min forskning och nästa steg blir en artikel med samma namn som föreläsningen: Det finns ingen nätmobbning.

Nu går det att anmäla sig till kursen Mobbning - skolpraktik och forskningsperspektiv, 7,5 hp. Det är en kurs som har kommit till på ett ovanligt sätt. Regeringen uppdrog åt Myndigheten för skolutveckling att låta de bästa krafterna vid landets universitet och högskolor sätta ihop en kurs som ger forskningsperspektiv åt mobbning. MSU kontaktade samtliga lärosäten i landet och bad dem beskriva sin kompetens på området och lista eventuella kurser och inslag i kurser som har relevans för utbildningssatsningen. Med hjälp av alla dessa beskrivningar vaskade MSU fram de institutioner som man tyckte hade bäst förutsättningar att klara det svåra arbetet att sätta ihop en nationell kurs om ett så omdiskuterat område. Och nu är alltså kursplanen klar och den första kursen börjar i april. Anmälningstiden går ut 1 februari, anmälan sker här. Om man läser hos oss i Umeå kan man även välja heldistans, men anmälan sker på samma ställe som de övriga varianterna.

Det intressanta med den här kursen är att den blir ett sätt att markera vikten av området. Regeringen stämplar mobbning som ett viktigt område, så viktigt att man låter de främsta forskarna samsas om att sätta ihop en kurs och den kursen erbjuds skolorna utan kostnad. Sen är jag övertygad om att det här kommer att få spridningseffekter inte bara till skolorna som går kursen utan även till lärarutbildningarna på de orter där kursen ges.

Hat och strukturer II

Den andra tanke som dyker upp när det handlar om hat och mobbning över nätet är den om vem som har tolkningsföreträde. Vi som har makt över samtalsarenan måste vara noga med att inte utgå från att det finns en sanning och ett sätt att se på saken. För några är det så att internet har inneburit fler och värre övergrepp. För några är det ingen skillnad, mobbningen i skolan följde ändå med hem i huvudet. För några har internet inneburit en öppning mot ett bättre liv. Vi som står ljusår från mobbning har inte rätt att göra kategoriska uttalanden som inte respekterar den som är offer. För inbyggt i systemet finns vår obändiga önskan att glömma. I den här önskan finns dessutom den fullt begripliga men likväl osmakliga viljan att försköna sin egen uppväxt. Vi hör det i uttalanden som "på min tid slogs man schysst". Hur i friden skulle det gå till? Eller "på min tid hittade vi på egna lekar och behövde inte sitta framför datorn". Det var inte alltid bättre förr! Några har en ljus och fin barndom, både idag och förr, och några har ett helvete. För de allra flesta går det bra. Men generellt blir det bättre och bättre med tiden bara av den anledningen att vi vet mer och mer. Generellt får barn det bättre och bättre, generellt blir vi mer och mer civilicerade.

Hat och strukturer I

Hatet på nätet har aktualiserats bland annat genom att Linda Skugge gick ut och sa att hon slutar blogga. Mängder av infallsvinklar finns naturligtvis på detta. Jag kände mig tvingad att tacka nej till en direktsänd debatt i tv4 på torsdag kväll, för att jag är så trött och vill träffa mina barn lite när det är ledigheter. Men frågan satte igång en massa funderingar hos mig, förstås, och jag tänke ägna några inlägg åt dem. Som nämnts tidigare är jag norrlänning så jag VÄGRAR skriva långa inlägg. Hellre många och korta.

Ett av problemen med debatter om hat och mobbning över nätet är att ämnet är omoget. Vi har inte haft problemen tillräckligt länge för att vi ska ha utvecklat mogna, genomtänkta tankar omkring detta. Istället säger vi det första som dyker upp i huvet: Men fy så hemskt! Ska det verkligen vara så här? Och så är debattnivån satt. Man radar upp anekdoter och lyfter aldrig samtalet till en högre nivå. Och på anekdotnivån finns egentligen inget mer att säga än: Men fy så hemskt! Ska det verkligen vara så här?

Jag har ibland beklagat mig över att folk alltid ska prata om sina egna barn med mig. Som om jag av alla människor är intresserad av att höra hur deras tonåring sitter och gör det ena och det andra framför datorn. Berätta det för nån som inte vet! Jag har förvånats över hur i övrigt professionella forskare inte lyckas föra ett samtal på nån sorts strukturell nivå om detta, utan ska relatera allt till sina egna barn. Jag vill poängtera att det inte gäller mer än en bråkdel av alla jag träffar men jag har ändå funderat över saken. Idag kom jag på att det här är ett utslag av omogenheten hos ämnet. Vi har inte hunnit längre.

Nu hoppas jag att debatten på torsdag kväll blir bra. Själv kommer jag inte att titta, jag VET att jag kommer att bli arg för att jag inte är där och ställer skåpet där det ska stå. Kaxig, jag?

Vad är kopplingen mellan V-Tech och spel?

Efter massakern i Virginia uppstod som väntat en diskussion om våld på olika plan. Flera bloggar uppmärksammade det faktum att den vanliga mobben i USA snabbt gick ut och anklagade datorspelande för att ligga bakom massakern. Sen började det sippra ut rykten om att det vid husrannsakan hos förövaren inte fanns en enda spelkonsoll eller datorspel. Det kan vara precis hur det vill med sanningshalten, jag tycker ändå att det är intressant att diskutera. En bloggare (och nu är jag så stressad så jag har inte koll på vem) frågade om Dr. Phil och hans anti-allt-som-unga-tycker-är-kul-polare kommer att gå ut med nya påståenden. Kommer de t ex att sätta även frånvaron av spel i ett sammanhang och undra om Cho hade mått bättre om han fått avreagera sig på spel? Jag vet extremt lite om amerikansk kultur och vad som ligger bakom vurmen för vapen men jag tycker mig kunna se att den livssituation som Cho hade inte var sund; han stod utanför alla sociala sammanhang och verkade signalera oerhört starkt att han inte orkade längre. Och jag vet också att många, många människor både här och i USA mycket hellre gömmer sig bakom ett fördömande av spel eller nån annan obegriplig företeelse än tar tag i en medmänniska som mår dåligt. För att orka se och hjälpa en annan människa krävs mod och styrka. För att fördöma nåt man inte begriper krävs bara att man säger det första som dyker upp i huvudet.

danah boyd: Cyberbullying

Smarta och välformulerade danah boyd skriver om mobbning över nätet:

I find myself increasingly uncomfortable with conversations about 'cyberbullying.' I fear that by emphasizing 'cyber' the term clouds what's really going on.

Ja! Precis så är det, tycker jag. Läs gärna hela texten, för den sammanfattar verkligen vad det handlar om. T ex det här:

If you see a troubled kid or a bully online, bet your bottom dollar that an offline intervention is needed.

och inte minst om vuxna som försöker dölja problemen genom att kalla dom något annat:

I'm regularly horrified by my professional colleagues who are at work at 7PM even though they have young children at home who will be in bed by 9PM... those children are acting out for a reason and i think it's hypocritical to talk about the problems with technology when we don't talk about the problems with adult presence.

Frigörande teknikanvändning

Nu duggar rapporterna tätt om länder som förbjuder eller funderar på att förbjuda våldsfilmer på Youtube och liknande. Här är det viktigt att röster höjs för att vi ska sansa oss. Precis som med allt annat; t ex diskussionen om mobbade lärare på nätet... Vi kan inte kosta på oss att prata om enskilda fall i den övergripande debatten. Det räcker att slå fast att enskilda övergrepp alltid är förkastliga men att dom enskilda fallen måste hanteras just enskilt med de etiska och juridiska medel som finns till vårt förfogande. Men när vi diskuterar helheten måste vi ta ett steg bakåt för att se hela huset och inte bara den enskilda byggstenen. Hur ska ett förbud kunna skilja mellan happyslapping och aktivister som filmar polisövergrepp? Och även om vi skulle lyckas med det hur ska ett förbud kunna skilja mellan happyslapping och ett barn som dokumenterar misshandel hon utsätts för i hemmet? Vi kan inte tillåta att lagen skyddar dom som har det bra i samhället och samtidigt offra dom mest utsatta grupperna. Frigörande tekniker, oavsett om dom är tekniska eller inte, kan missbrukas och kommer alltid att missbrukas. Kanske inte minst av sådana som tjänar mest på processen. Vi kan se det i frigjorda länder, t ex, att friheten flippar över i sin motsats alldeles i början. Det är nåt vi får leva med, för det är inte så att ett offer måste uppföra sig på ett visst sätt för att få räknas som ett offer. Du måste inte vara en snäll och tapper invandrare, kvinna eller misshandlad. Men det är svåra frågor, det här. Vi matas med just den bilden av offret som helt ren och därmed förtjänt av upprättelsen. Vilket ju är kvalificerad strunt om man funderar lite till. Jag kan vara hur jävla trist och bitter som helst - jag har ändå samma rättigheter som alla andra, både etiskt och juridiskt. Och som ytterligare ett medel att trygga dessa rättigheter bör yttrandefriheten försvaras med alla medel. Även den som sker via internet.

Arg som ett bi

Hoppas att ingen satt framför tv:n igår eftermiddag och råkade se UR 17.25. För om ingen såg det är skadan minimerad. Jag är så himla lurad och hoppas att jag slutar vara arg när jag har fått skriva av mig. UR ringde för en månad sen och ville prata om lärare som trakasseras av elever över nätet. Jag levererade några perspektiv på det hela och de ville intervjua mig. Jag stressade ihop en träff med dem (och beklagade mig faktiskt för min rumskompis efteråt; varför ska jag alltid ställa upp och leverera så förbaskat? Jag får ju faktiskt skylla mig själv.). Under intervjun poängterade jag att jag inte vill att vi ska diskutera enskilda fall eftersom det är självklart att trakasserier är oaccpetabelt, var och mot vem det än sker. Istället ville jag lyfta fram maktperspektivet på ungas nätanvändning. Ja, jag drar inte hela tankekedjan här, ni kanske redan har förstått hur jag ser på saken.

Nästan direkt när reportaget började fick jag en ond aning om vart det var på väg. De inleder nämligen med en lärare som berättar hur hon utsatts för trakasserier över nätet. Sen går de till forskaren som ska ge en expertkommentar. Fast jag aldrig hade hört talas om hennes fall förrän igår framför tv:n. Bara det är oärligt. Men sen kommer det värsta: de klipper in ett avsnitt ur intervjun där jag säger att om man valt att arbeta med barn får man tåla lite!

Jag kan bara hoppas att jag har hunnit skaffa mig tillräckligt med trovärdighet för att folk ska fatta att UR klippte ihop det här för att det skulle bli lite fart på debatten. När de frågade Johnny från Friends om han höll med om vad jag sagt flinade han till lite och jag väljer att tolka det som att han vet var jag står och att jag självklart inte menar att barn och unga får göra vad de vill.

Jag har iallafall lärt mig att inte tacka ja till UR nåt mer och att bara ställa upp i direktsändning i studio. Och jag har lärt mig att inte leverera bara för att folk ber om det.

Skolfront på söndag

På söndag ska de enligt uppgift sända lite intervju med mig i Skolfront. Vi pratar om barn som mobbar vuxna. Ska försöka hinna hem och se det. Vi har sportlov här så minstingen och jag ska ner till Stockholm och titta i punkbutiker och annat. Vi landar 17.10 så jag får skynda mig. 17.25 i Svt 1 börjar Skolfront. Fick tips om den här bilden, på tal om mobbning.

Sen måste jag berätta om efterlysningen på Myspace: www.myspace.com/bankrobber2007. Visst är det ett smart sätt? Det finns säkert mängder av liknande exempel, det här hittade jag på Smartmobs.

DN idag: Internetmiljön kräver sociala regler

DN ringde igår (många av de här journalisterna verkar jobba kvällar och helger) och ville prata om den artikel de publicerade i söndags. Resultatet är med i dagens DN. Och Humlab har redan hunnit blogga om detta. De är snabba!

Om mobbning

DN Debatt publicerade i fredags en artikel som lyfter fram det jag var och pratade med UR om; att många barn trakasseras av lärare. DN har också haft en läng serie om mobbning och den webbplats jag snubblade på är förmodligen ett resultat av det arbetet. Det finns dessvärre ingen författar- eller datuminformation.

Bris skickade ut ett pressemddelande där man välkomnar regeringens satsning:

BRIS välkomnar regeringens satsning mot mobbning

BRIS har länge drivit frågan om vikten av förebyggande antimobbningsarbete. Bland annat har BRIS och Lärarförbundet tillsammans krävt en nationell utvärdering av de antimobbningsprogram som finns. Att regeringen nu hörsammar dessa krav och satsar 40 miljoner kr på just forskningsbaserade och förebyggande åtgärder mot mobbning är glädjande.

- Vi uppskattar och stödjer skolminister Jan Björklunds beslut att låta Myndigheten för skolutveckling få ett uppdrag att utvärdera och kvalitetssäkra skolornas antimobbningsarbete. BRIS har också ställt sina resurser och kunskaper på detta område till regeringens förfogande, säger Göran Harnesk, BRIS generalsekreterare.

BRIS menar också att satsningar på lärares och skolpersonals psykosociala kompetens tillsammans med en utökad elevhälsa är nödvändigt för att förebygga mobbning. BRIS kommer att fortsätta att driva de frågorna framöver.

Sitter på UR

Jag sitter på UR just nu och de ska ta några bilder där jag sitter vid datorn. Har blivit intervjuad om kränkningar mot lärare. Alltså filmer och annat som cirkulerar på nätet där elever kränker lärare. Jag försökte lägga ett människosynsperspektiv på problemet. Vi får se hur det blir. Skolfront heter programmet. Nu måste jag skriva lite mer säger de. Sen ska jag till Kulturhuset och se Sally Mann (helt, helt suverän fotograf - jag kunde knappt slita mig därifrån i förrgår) och ha ett möte innan flyget går tillbaka hem. Jag måste skriva och skriva men det börjar bli bråttom.

De har ett uselt tangentbord och den som har det här skrivbordet kommer snart att få problem med axlarna. 300:- kostar det att fixa ett bättre :-)

Ny metod mot mobbning testas

Mer från Svenskfinland. Skolporten berättar om Finlands Svenska Lärarförbund som lanserar "en ny metod mot mobbning":

En ny metod mot mobbning börjar testas i 39 skolor runt om i landet i höst. Bland annat planeras en virtuell inlärningsmiljö och en guidebok för föräldrarna.

Metoden KiVa skola har utvecklats vid Centrum för inlärningsforskning och institutionen för psykologi vid Åbo universitet.

På projektets hemsida finns inte mycket mer information, men man kan utläsa att professor Dan Olweus är en av de sakkunniga. Nu är inte alla överens med Olweus om teorierna kring mobbning och just teorierna måste ju vara grunden för en bra metod. Jag har inte heller förstått hur man tänkt sig att det man på finlanssvenska kallar virtuell inlärningsmiljö ska kunna bidra. I bästa fall fungerar det som Swedkid. I sämsta fall som en bok fast på internet.