Det finns inget klokt att säga

Fick en fråga från Annette om jag kunde säga något klokt om massakern i Finland. Egentligen finns inget klokt att säga mer än det som t ex Simon Lindgren skrev igår. Det är för övrigt väldigt tyst i de bloggar jag bevakar om denna senaste massaker. Kanske för att hela historien andas något annat än V-Tech och Jokela där våra fördomar om särlingen som till slut tappar greppet fick näring. Jag ägnar mig dessutom aldrig någonsin åt att genomsöka nätet efter obehaglig information av något slag, jag har andra metoder för att söka kunskap om detta, metoder som inte innebär att jag dagtingar med mina värderingar. Så jag kan inte kommentera det enskilda fallet, helt enkelt för att jag inte kan tillräckligt mycket om det och inte ser det som min roll att veta mer än så. Däremot är jag intresserad av att vi för debatten på en annan nivå än den rent privata och enskilda. Jag skulle vilja att vi diskuterar hur uppväxtförhållanden påverkar oss, hur skolan kan bli ett helvete på jorden för vissa, hur maktlöshet kan framkalla psykisk ohälsa, hur vi vuxna blundar för det obehagliga, hur pennalism fungerar (och då menar jag inte det som kallades kamratuppfostran utan vuxna som inte klarar av att barnen har det bättre än de själva hade, jfr Bauerlein - lyssna på vad han egentligen säger!). Och dessutom, en sak som jag retat mig på de senaste veckorna - vår nordiska vapenkultur. Det blir så uppenbart i älgjaktstider i Norrland eftersom lokaltidningen fylls av jaktreportage på lika många sidor som sport, dvs fem gånger så många som kultur och nöje. Det är en fullständigt icke ifrågasatt kultur där det ses som gulligt att små barn skolas in i vapenhantering. Vi är rätt bra på att kritisera självförsvarsargumenten för att äga vapen i USA, med all rätt, men döda-kulturen i våra egna skogar går rätt fri från granskning.

Det finns många och komplexa orsaker till att en ung människa väljer att avrätta medmänniskor och därefter ta sitt liv. En bidragande orsak kan även vara att han haft tillgång till internet och vuxit upp med våldsfilmer, jag vill inte att vi ska lägga locket på när det gäller sådant. Men att reducera en människas svåra lidande till något så enkelt som följden av att han tittat på film eller använt internet är skamligt både för den som uttalar det och alla dem som drabbats. Om något, borde vi välkomna den öppenhet och tydlighet som Youtube skapat i den här frågan. Vi borde vara tacksamma för att vi kan se det otäcka, se hur fruktansvärt dåligt mördaren mådde veckorna innan han dödade och dog. Det kan hjälpa oss att avslöja allvarliga mänskliga problem, enbart genom att vi får sym på dem. För var vill vi ha vår fiende? Där vi kan se och bekämpa honom, så klart.

Youtubemördaren?

Simon Lindgren, som skrivit bland annat Sociologi 2.0 och omistliga Unga och nätverkskulturer skriver om dödsskjutningen i Finland under rubriken The YouTube Gunman?

Mediepanikerna säger förstås betydligt mindre om medierna som sådana, än vad de säger om mer långtgående sociala och kulturella dilemman. Det moraliserande talet om medierna riskerar därför att leda uppmärksamheten bort från vad det egentligen handlar om.

Resten måste läsas.

Bromölla bibliotek på Facebook

Kristianstadsbladet skriver om kampen för att Bromöllas bibliotek ska få finnas på Facebook. En artikel igår och en idag där även jag får uttala mig (även om jag lite väl snabbt blev utsedd till docent). För mig som inte måste stå med stövlarna i leran är det lätt att flina lite och säga att vi kommer att skratta åt hur kommunen hanterade det här om några år. För det kommer vi garanterat att göra, skratta åt att jurister letar efter ett värsta tänkbart scenario och agerar för att skydda etablissemanget mot det. Men för bibliotikarerna som uppvisar fantasi, farmåtanda, nyfikenhet och respekt för unga besökare är det nog inte lika lätt att flina. Bromölla bibliotek - vi är många som är på er sida! Läs även bloggen Bibliotek utan förbud.

Nyårslöftet är redan fixat

Simon på Infontology har redan formulerat årets nyårslöfte så jag finner ingen anledning att lägga till något. I detta nyårslöfte ryms både en analys av läget och debattklimatet:

teknisk utveckling som gör att GPS i mobiltelefonerna når kritisk massa

mer nedbrytning av den personliga integriteten i form av tjänster av typen Facebook

kanske något uppmärksammat våldsdåd mot barn som tas upp i media och där någon framkastar att det hade kunnat förhindras om vi hade satt GPSer på våra barn.

och ett rimligt förslag till förhållningssätt:

Jag lovar att aldrig övervaka mina barn med GPS. Den säkerhet som GPSen ger vägs inte upp av den frihetsinskränkning vi får i ett samhälle där vars och ens belägenhet ständigt rapporteras.

Med dessa citat avslutar jag detta fjärde år av bloggande om nätkulturer. Nästa år kommer att bli ännu bättre, ännu intressantare och alldeles, alldeles underbart. Gott nytt år!

Om våldet och debatten 2

När jag ändå var i Västerås fick jag frågan om jag ville komma till SR:s morgonstudio och prata lite. Självklart gjorde jag det. Resultatet finns här, direkt efter Fleetwood Mac, efter ca 10 minuter. Trevlig och påläst journalist.

En sak till: flera har i DN uttalat sig om nödvändigheten av att visa våldet för politiker och t o m för elever. Det finns starka etiska skäl att avhålla sig från sånt. Vi måste inte ha sett en film för att förstå den. Vi kan t ex läsa beskrivningar eller höra barn berätta och utifrån detta föra ett samtal om den. Att visa en sån här film för någon annan kan dessutom vara ett brott och åtminstone djupt oetiskt. Om vi vänder oss mot filmade avrättningar, närbilder på död och lidande, våldtäkter och grova övergrepp kan vi inte försvara att sprida just sånt innehåll. Självklart är det en bra idé att ha lektioner i skolan där man diskuterar detta innehåll men att visa upp det är lika dumt som när polisen på 80-talet åkte runt i skolorna och lärde ut hur man drogade sig. Att titta på olagliga filmer måste vara förbehållet alla de som orkar arbeta med detta professionellt; poliser, t ex.

Om våldet och debatten

Vi måste inse att det är en journalist på DN som har fått för sig att det gynnar hans intressen att formulera debatten så att jordens undergång verkar vara nära. Blev glatt överraskad när jag såg vår kulturminister säga att lagstiftning inte är någon lösning. Däremot kantrar det hela när psykiatriker intervjuas i dagens DN. Inte så att jag påstår att dessa proffs har fel, utan för att de blandar ihop saker. Ja, det finns barn som absolut inte kan hantera nätets frihet. Dessa barn är för det mesta samma barn som har stora svårigheter i riktiga livet. Det är barn som vi inte tar hand om. Vi har resurserna att identifiera och hjälpa dessa barn men vi prioriterar att inte göra det. DÄR ligger de stora problemen. Att diskutera internets skuld är att devalvera problemen och att skjuta skulden på något abstrakt och utanför oss själva.

En nyckel till vuxenvärldens beteende i den här frågan finns också i dagens artikel:

- Det tynger mig att bli påmind om de svarta och plågsamma sidorna av manligheten som vi människor dras med, säger han.

Ja, det är plågsamt men kanske nödvändigt att vi får syn på dessa mekanismer. Först när de är synliga kan vi göra något åt dem. Vi får inte backa för att det är plågsamt. Det är inte internets fel att dessa problem finns. Det är inte heller internet som är lösningen. Men vi kan utnyttja att nätet lyfter upp mänskliga företeelser till ytan och på så sätt få tag i dem.

Den pågånde diskussionen i DN har inte hjälpt till med varken det ena eller det andra.

PS. Space2u är nog Sveriges bästa webbhotell. Deras servicenivå förbluffar mig varje gång jag har trasslat till det på nåt sätt. Det sitter folk och svarar på mail och åtgärdrar problem i realtid! De svarar lika snabbt på mail som jag gör :-)

Paneldebatt om skolan och internet

Idag på morgonen hade Microsoft arrangerat en paneldebatt på Kulturhuset i Stockholm. Det var inte de representanter för facken som står i inbjudan men i övrigt var vi alla på plats. Och en hel del folk hade hittat dit för att äta frukost och lyssna till debatten.

Jag har aldrig varit med om att debattera på en scen utanför ett sammanhang på detta sätt. Det har varit konferensen och liknande men inte så här bara från gatan, liksom. Det var intressant. Jag gillar ju att debattera och att få träffa nya människor. Några kände jag sedan tidigare men några var nya. T ex fick jag ett ansikte på ett känt namn - Göran Harnesk från Bris. Och jag blev lugn. Det måste vara rätt man på rätt plats. Genomtänkt och medkännande. Tur att vi har Bris!

I övrigt var det en extremt vuxenfixerad debatt och den utgick också från två vuxenfokuserade undersökningar som Microsoft gjort. Det är ju inget fel att de gör stora undersökningar, tvärtom är det viktigt att unga och nätet belyses ur många vinklar. Problemet är förmodligen vem som gör undersökningarna. Fokus hamnar hela tiden på vuxnas syn på barn och problemen som uppstår kring barn. Varför inte satsa pengarna på forskning istället? Nu skiljer jag alltså mellan forskning och undersökningar. Forskning går djupare och har ett kritiskt förhållningssätt medan undersökningar av denna typ beskriver eller dokumenterar en liten del av verkligheten. Himla synd att pengarna finns men att de används så här.

Sen blev det än mer uppenbart för mig att det har utvecklats sätt att prata inom vuxnevärlden om unga och nätet och att argumenten som används inte alltid baseras på kunskap utan även på tyckande. Utan att vi ens har definierat ord som säkerhet kan man säga saker som att vi måste höja säkerheten, t ex. Ja, jag ska ägna mig åt att skriva om detta idag.

Imorgon är det MSU:s utbildningssatsning om mobbning som gäller så jag stannar i Stockholm till imorgon kväll.

Extremt våld är vardag för unga på nätet

Jag lovar, jag är helt oskyldig!

Idag publicerar DN en artikel över ett helt uppslag och på framsidan där bl a jag är intervjuad och där andemeningen är "se upp, föräldrar, det kommer att gå åt skogen". Jag fick läsa artikeln i förväg och kunde konstatera att jag inte är felciterad men att han har lyckats skriva det så att det ändå blir fel. Jag tror inte ens att nån av de andra är felciterade, det är sammanhanget som blir fel. Jag skrev ett mail till journalisten efter att ha läst utkastet men det hjälpte ju inte. Och när jag läste artikeln i tidningen imorse blev jag alldeles iskall. Det är så sorgligt att föräldrar som redan är så oroliga ska behöva läsa sånt här!

Hittills har jag varit förskonad från den här typen av bevakning av min forskning. Så det var väl bara att förvänta sig att det skulle dyka upp förr eller senare. Har redan fått upprörda reaktioner i mailboxen. Folk som vill förklara för mig att det inte är så illa eller att det inte var bättre förr... Jäkla DN!

Automatic weapon link to deadly shootings

Det finns inte mycket att lägga till debatten om den finska tragedin, förutom att citera Bryan Alexander:

"A Finnish youth shot up his school, and CNN phrases it thusly:*

YouTube link to deadly school shootings

There isn't much of a link, as the article goes on to show. Auvinen posted various manifestos and clips, which are apparently offline. No mysterious clues, no secrets revealed.

One might rephrase the headline more accurately as "automatic weapon link to deadly shootings," "aggression linked to deadly shooting." But there's media buzz to be had by linking instead to a shiny new technology. And resonance for that buzz if the link has something unpleasant or uncanny."

Stackars, stackars barn som är offer och förövare i denna tragedi. Och stackars, stackars världen om det på allvar är en utbredd tanke att det finns ett orsakssamband mellan detta och internets utbredning.

Gråt inte - forska!

En tv-kanal ringde mig och tänkte ha ett temaprogram och ville att jag skulle sitta med i nån soffa. Temat skulle vara den ökade brottsligheten vi fått tack vare internet. Först blev jag tyst. Jag förstod uppriktigt sagt inte vad hon menade. Sen preciserade hon att det rörde sig om nedladdning, mobbning och (håll i er nu) otrohet. Hon sa inte ens att hon tänkte sig att det var gamla fenomen som blivit värre utan formulerade det som om hon trodde att det var nya brott som uppstått. Jag började lite försiktigt påpeka att med undantag av nedladdning som väl får sägas vara ett brott som nya medier har skapat så är det övriga gamla oförrätter som fått nya kläder och nya arenor. Hon fortsatte hävda att det ändå måste vara så att brottsligheten ökar pga internet och förklarade då det här med otrohet - det handlade om nätdejting och folk som sitter och sexchattar med andra fast de är gifta. Vid det här laget visste jag verkligen inte om jag skulle skratta eller gråta. Inte bara som man brukar säga det, utan på riktigt. Jag fick små fnitteranfall när jag trodde att hon skojade och framstod förmodligen som oerhört oseriös. Jag är ingen expert på vare sig nätdejting eller otrohet men min uppfattning är att åtminstone otrohet fanns före internet.

Men sen blir jag jätteledsen. Det är rätt allvarligt att journalister kan ta så här lätt på sitt samhällsansvar. Det finns inget som stödjer uppfattningen att brottsligheten ökar. Så är det. Det är inget fel att diskutera att det KÄNNS som det men att ha ett tema som utgår från att det förhåller sig på ett visst sätt med hänvisning till att "jamen, det här med nätmobbning, du vet" är oseriöst och djupt oetiskt.

Jag sa ju allt det här och hon påstod att hela idén med temat föll och jag hoppas att det är så. För om de gräver lite kommer de ju att hitta folk som är med på noterna och som mer än gärna berättar i tv att brottsligheten ökar och att allt kommer att gå åt helvete. Men då får man plocka fram 70-talets retorik igen och utbrista gråt inte - forska! För det är ju med kunskap vi kommer nånvart, inte gissningar av typen "jamen, det här med nätdejting, vu vet".

Ska du följa med den snälla tanten ut på Facebook?

Ja, det blev ju inte snyggt, det förra inlägget. Inbäddningen fungerade bara sådär, men det var ett så roligt sätt att använda tekniken så jag ville gärna visa.

Nu har vi landat efter Skolforum. Det var en intressant upplevelse och vi har mycket att diskutera till nästa år. En idé som vi hade var att fokusera på tre olika teman i vår verksamhet under de tre dagarna på mässan. Tisdagen hade vi vikt åt nätkulturer och värdegrund som vi själva tycker att vi är specialister på. Förutom att vi hade folk som arbetar med de frågorna i montern tänkte vi också ha en aktivitet. Vi skulle hjälpa folk att skaffa ett konto på Facebook. Eva hade satt ihop en reklamlapp för IML som också innehöll adressen till FB och plats att skriva användarnamn och lösenord. Superbra idé!

Så jag började fråga folk om de hade ett konto på FB eller om de ville ha hjälp att skaffa ett. Inga napp. Inte en enda ville ens prata om saken. Jag blev lite störd, för så där dålig på att ta kontakt brukar jag inte vara. Till slut påpekade Thomas att på avstånd såg det ut som om jag kom med skamliga förslag, folk ryggade verkligen tillbaka. Saken blev väl inte bättre av att vi försökte bjuda på Nyåkers pepparkakor i montern: vill du ha en pepparkaka och följa tanten ut på Facebook?

Det är intressant hur otroligt starkt fäste skrämselpropagandan får. Nu var det kanske olyckligt att Metro samma dag hade en artikel om de vansinniga användaravtalen i FB. Men folk kan väl tänka lite själva?

Sack the net nanny, talk to your kids

I en intervju med Howard Rheingold får man läsa mycket klokt:

“There is a real fear that parents have that their kids are knowledgeable about the technology and they are not,” Rheingold says. “The answer has to do with trust and communication - talk to your kids about what they are doing online.”

Han nämner också något som jag är inne på i min avhandling (bl a på s. 42):

He says advertising that stirs fear of online stalkers misleads: "Over 90 per cent of sexual abuse of children happens either within families or neighbours. In the other 10 per cent most of the strangers were not met over the internet. Yes, we should teach kids to be careful online, but we should not concentrate our education efforts solely on that."

Hittat på Smartmobs. Har jag förresten berättat att jag ätit middag med Howard Rheingold?

danah säger: ta kontroll!

Suveräna, coola, smarta danah boyd skriver i sin blogg om att det är dags att sluta gnälla om att ens förflutna är sökbart på nätet och istället ta kontroll över situationen. Helt rätt! Vi kan hålla på i evigheter och prata om att allt var enklare på den tiden ens förljugna CV var det enda arbetsgivaren hade att gå efter. Den tiden kommer ändå inte tillbaka. boyd menar att det bästa sättet att ta kontoll är att skaffa en officiell nätidentitet:

But above all else, seriously, create a public Internet identity, maintain it, link to it, build it, love it, hug it, and call it George.

Grundprincipen är att det mest uppdaterade hamnar överst i sökmotorer och att allt gammalt blir svårare att hitta ju mer uppdaterad information som finns:

My new stuff goes to the top of the search engines, my old stuff fades away. And we have a name for anyone who goes out of their way to find that old stuff: stalker.

Detta kan faktiskt vara det viktigaste tipset på hur länge som helst. Det är så enkelt, det fungerar och det är dessutom kul. En blogg är det enklaste sättet att odla sin nätidentitet.

Småtjejer åker alltid dit på allt

Jag skrev en kommentar till Jan Svärdhagens viktiga inlägg om destruktiva webbplatser (Oj, snabb uppdatering, Janne!). Men eftersom kommentarer blir så kortfattade tänkte jag passa på att utveckla tankarna här.

Det handlar alltså om webbplatser som samlar framförallt unga med olika typer av psykiska problem. Exempelvis Pro-ana som lyfter fram anorexi som en livsstil istället för ett sjukdomstillstånd, Pro-mia som handlar om bulimi och andra typer av självdestruktiva beteenden som framställs på detta sätt. På ytan verkar det förfärligt och förkastligt. Men om vi tänker ett steg längre så inser vi alla att de här webbplatserna bara är symptom. Symptom på en sjukdom, naturligtvis, men även symptom på en obefintlig vård.

Om de här människorna, som i stor utsträckning är unga flickor, inte får vård kan de inte förväntas ha sjukdomsinsikt. I det läget blir alla som försöker få henne att börja äta, sluta kräkas, sluta skära sig, sluta bränna sig, en fiende. För det är ju nån som försöker ta ifrån henne det enda som känns riktigt. Nån som försöker förändra hennes personlighet. Eller det som hon har kommit att se som sin personlighet.

Vi har inte rätt att skjuta in oss på symptomen, hur illa vi än tycker om dem. För om vi skulle få bort dem så stillar det vår oro och gör att vi kan titta på Idol och äta chips i lugn och ro. Det hjälper inte den som är sjuk. Istället ska vi säga "fasen, jag visste inte att det var så här illa!" DET är den verkliga lärdomen. Inte att internet har gjort det enklare för sjuka människor att hitta varann och att peppa varann att fortsätta vara sjuka. När vi har ordnat det så att även den som har ätstörningar får lika bra vård som den som brutit benet, då kan vi prata om saken. Tills dess måste den som är sjuk få slappna av en liten stund ibland tillsammans med andra som tänker likadant. Det har vi inte rätt att ta ifrån henne bara för att vi vill ha sinnesfrid.

Det finns en allvarlig risk att hela den här frågan är ålders- och könsrelaterad. Hade det sett ut så här om det var medelålders män som råkade ut för de här sjukdomarna? Som det ser ut idag är det främst unga kvinnor, även om det självklart finns undantag. Jag är så trött på att vi reagerar med reptilhjärnan så fort en tjej försöker bryta sig loss. Nu lägger vi av med det, eller hur?

Hat och strukturer II

Den andra tanke som dyker upp när det handlar om hat och mobbning över nätet är den om vem som har tolkningsföreträde. Vi som har makt över samtalsarenan måste vara noga med att inte utgå från att det finns en sanning och ett sätt att se på saken. För några är det så att internet har inneburit fler och värre övergrepp. För några är det ingen skillnad, mobbningen i skolan följde ändå med hem i huvudet. För några har internet inneburit en öppning mot ett bättre liv. Vi som står ljusår från mobbning har inte rätt att göra kategoriska uttalanden som inte respekterar den som är offer. För inbyggt i systemet finns vår obändiga önskan att glömma. I den här önskan finns dessutom den fullt begripliga men likväl osmakliga viljan att försköna sin egen uppväxt. Vi hör det i uttalanden som "på min tid slogs man schysst". Hur i friden skulle det gå till? Eller "på min tid hittade vi på egna lekar och behövde inte sitta framför datorn". Det var inte alltid bättre förr! Några har en ljus och fin barndom, både idag och förr, och några har ett helvete. För de allra flesta går det bra. Men generellt blir det bättre och bättre med tiden bara av den anledningen att vi vet mer och mer. Generellt får barn det bättre och bättre, generellt blir vi mer och mer civilicerade.

Hat och strukturer I

Hatet på nätet har aktualiserats bland annat genom att Linda Skugge gick ut och sa att hon slutar blogga. Mängder av infallsvinklar finns naturligtvis på detta. Jag kände mig tvingad att tacka nej till en direktsänd debatt i tv4 på torsdag kväll, för att jag är så trött och vill träffa mina barn lite när det är ledigheter. Men frågan satte igång en massa funderingar hos mig, förstås, och jag tänke ägna några inlägg åt dem. Som nämnts tidigare är jag norrlänning så jag VÄGRAR skriva långa inlägg. Hellre många och korta.

Ett av problemen med debatter om hat och mobbning över nätet är att ämnet är omoget. Vi har inte haft problemen tillräckligt länge för att vi ska ha utvecklat mogna, genomtänkta tankar omkring detta. Istället säger vi det första som dyker upp i huvet: Men fy så hemskt! Ska det verkligen vara så här? Och så är debattnivån satt. Man radar upp anekdoter och lyfter aldrig samtalet till en högre nivå. Och på anekdotnivån finns egentligen inget mer att säga än: Men fy så hemskt! Ska det verkligen vara så här?

Jag har ibland beklagat mig över att folk alltid ska prata om sina egna barn med mig. Som om jag av alla människor är intresserad av att höra hur deras tonåring sitter och gör det ena och det andra framför datorn. Berätta det för nån som inte vet! Jag har förvånats över hur i övrigt professionella forskare inte lyckas föra ett samtal på nån sorts strukturell nivå om detta, utan ska relatera allt till sina egna barn. Jag vill poängtera att det inte gäller mer än en bråkdel av alla jag träffar men jag har ändå funderat över saken. Idag kom jag på att det här är ett utslag av omogenheten hos ämnet. Vi har inte hunnit längre.

Nu hoppas jag att debatten på torsdag kväll blir bra. Själv kommer jag inte att titta, jag VET att jag kommer att bli arg för att jag inte är där och ställer skåpet där det ska stå. Kaxig, jag?

Jenkins skriver om medievåld

På tal om V-Tech skriver också Henry Jenkins initierat om medievåld utifrån sin långa karriär som forskare. (Fast varför kallar han posten för A Few Thoughts on Media Violence, när den fyller 5 A4-sidor? Kolla så kort jag kan skriva!)

Vad är kopplingen mellan V-Tech och spel?

Efter massakern i Virginia uppstod som väntat en diskussion om våld på olika plan. Flera bloggar uppmärksammade det faktum att den vanliga mobben i USA snabbt gick ut och anklagade datorspelande för att ligga bakom massakern. Sen började det sippra ut rykten om att det vid husrannsakan hos förövaren inte fanns en enda spelkonsoll eller datorspel. Det kan vara precis hur det vill med sanningshalten, jag tycker ändå att det är intressant att diskutera. En bloggare (och nu är jag så stressad så jag har inte koll på vem) frågade om Dr. Phil och hans anti-allt-som-unga-tycker-är-kul-polare kommer att gå ut med nya påståenden. Kommer de t ex att sätta även frånvaron av spel i ett sammanhang och undra om Cho hade mått bättre om han fått avreagera sig på spel? Jag vet extremt lite om amerikansk kultur och vad som ligger bakom vurmen för vapen men jag tycker mig kunna se att den livssituation som Cho hade inte var sund; han stod utanför alla sociala sammanhang och verkade signalera oerhört starkt att han inte orkade längre. Och jag vet också att många, många människor både här och i USA mycket hellre gömmer sig bakom ett fördömande av spel eller nån annan obegriplig företeelse än tar tag i en medmänniska som mår dåligt. För att orka se och hjälpa en annan människa krävs mod och styrka. För att fördöma nåt man inte begriper krävs bara att man säger det första som dyker upp i huvudet.

Media Panics and Scares

Mest aktuellt hos mig är just nu en artikel av Kirsten Drotner (jag tror att det är hon som myntat uttrycket historical amnesia): Dangerous Media? Panic Discourses and Dilemmas of Modernity. Helt underbar artikel, skulle nästan kunna ha undertiteln Drotner Explains It All. Ruskigt skarp analys av vår attityd till unga och jag kommer att luta mig tungt på den i kappan. Och just idag när jag ska sätta mig ner och väva in mina tankar i Drotners, skriver Henry Jenkins Dissecting a Media Scare. Han är ju också skarp, men jag tänkte på en sak när jag läste Jenkins: Amerikaner och svenskar måste befinna sig i varsin ände på skalan när det gäller antal ord för att uttrycka samma sak. Och bland svenskar är norrlänningar absolut längst ut. Vi är kortfattade och använder en sorts skogshuggarprosa som lämnar det mesta av funderandet till läsaren. Jag har fått slåss med detta under åren som doktorand, att hjälpa läsaren framåt med lite fler ord. Min avhandling blir förmodligen rekordtunn om man ser till antal sidor. Amerikanerna däremot är superbra på detta. Det är ord, ord, ord och det gör verkligen texterna lättlästa. Jämför amerikanska bloggar med svenska, t ex. Det här är ett av mina längsta inlägg, tror jag :-)