Detta riskerar att bli ett inlägg av amerikansk längd så för er som har bråttom kommer en sammanfattning på skogshuggarprosa: Disputationen gick bra. Jag är numera filosofie doktor. En film av det hela läggs ut inom kort.
Solen sken över ett höstkallt Umeå med alla gul och röda löv. Jag laddade upp med Jan Hammarlund i mp3-spelaren och kände mig helt lugn. Förmodligen var jag inte HELT lugn ändå för jag pladdrade rätt mycket när jag träffade alla som hade rest långt för att vara med. Det var så kul att se alla vänliga ansikten i hörsalen, när jag tänker på det nu ser jag ett varmt sken omkring folk. Det strömmade verkligen vänlighet fram mot podiet och det kändes som om inget kunde gå fel. Opponenten, Ola Erstad från ITU i Oslo, var perfekt. Han sammanfattade min avhandling så att jag blev stum. När det var min tur att kommentera hans sammanfattning hade jag verkligen inget att tillägga. Mitt i prick. Sen övergick han till att prata om styrkor och svagheter. Och det roliga här var att jag höll med om ALLT han sa. Jag var tvungen att undvika att se på min handledare för jag ville mest flina lyckligt och utbyta menande blickar: precis allt som vi har pratat om tog Ola upp! Så jag fick chansen att kommentera svagheterna och motivera mina val. På det sättet blev hela disputationen ett komplement till avhandlingen. Kan det bli bättre?
En egenskap jag har är att jag kan gå in i stunden. Extremt mycket, till och med. Mina ungdomskompisar brukade skratta åt mig när vi var på bio eftersom jag var helt okontaktbar - jag var inne i filmen. Det är en styrka därför att jag kan fokusera all energi på det som ska göras. I det här fallet innebar det att jag var så fokuserad på samtalet vi hade där framme att jag inte har nån aning om hur det framstod för andra eller vad som hände ute på golvet. Så andra kan ha uppfattat det annorlunda, men för mig var vårt samtal extremt givande. Jag glömde till och med bort att vi pratade engelska (ja, inte så att jag övergick till svenska utan mer att jag glömde bort att tycka att det var ansträngande).
Alltför snabbt var det över. Det tyckte förmodligen inte alla de som satt i auditoriet eftersom klockan då var 12. Vi vandrade iväg till IML där min UNDERBARA kollegor hade dekorerat fikarummet och fixat plocklunch så att vi kunde vänta på betygsnämnden. De sammanträdde ungefär 45 minuter och kom mycket allvarliga ut. Brian Hudson hade fungerat som ordförande och sa att ledamoterna var eniga och att han ville vara den första som gratulerade mig till doktorstiteln. Jag hade inte förväntat mig att bli så rörd men det var verkligen en sten som föll när han sa så. Det var klart! Jag hade fixat det! Det har varit en lång och hård väg hit, men nu är det klart. Det har funnits extremt många hinder men jag har alltid tänkt att det måste gå att bryta mönster. Inte så att det varit lätt för mig att bryta dem, verkligen inte. Jag är kvinna i en mansdominerad bransch (in your face, alla gubbar som nödvändigt måste stånga sina tekniska kunskaper mot mig!), jag är kvinna i akademin över huvud taget, jag bedriver kvalitativ forskning som ligger längst ut på skalan och måste ständigt försvara detta mot positivismens utposter, jag har lyssnat på och skrivit om de lägst stående varelserna i samhället och dessutom har jag varit så otroligt sjuk under den här tiden. Men jag bestämde mig, hittade ett sätt att få det att funka. Och nu är det gjort!
Tack, alla underbara människor som skrev den här avhandlingen tillsammans med mig! Det här har varit en kollektiv insats där många har bidragit med små, viktiga saker. Det turnerande cirkussällskapet, först i KK-stiftelsens regi och sen Medierådets. För att inte tala om alla kommunuer som bokat föreläsningar, Göteborgs kommun måste ha rekordet. Det är sånt som har betalat biobiljetterna som informanterna fick, mina resor för att träffa skolklasserna inför intervjuerna, etc. Men framförallt har turnerandet inneburit att jag haft ständig kontakt med folk på golvet, utanför universitetsvärlden och det har betytt oerhört mycket för hur jag närmat mig forskningsfrågorna. Och, inte minst, jag har lärt känna de flesta andra som forskar inom det här fältet och det har fungerat som extra handledning. Alla som läst och kommenterat bloggen har betytt mycket (några av er känner säkert igen sina lästips i min referenslista för jag har verkligen läst allt jag blivit tipsad om).
På kvällen var det fest. En så underbar festlokal med utsikt genom stora fönster ut över en blank älv. Solen började gå ner just när gästerna började komma. Ni som varit i Umeå vet att vi har fantastiska solnedgångar, det är nåt med luftföroreningarna som gör att färgerna är spektakulära. Över 90 glada och peppade människor, de sista gick hem halv fem nästa morgon. Suverän mat, en fantastisk medelhavsbuffé, korta och bra tal (det brukar vara ett sorgligt kapitel men alla var underbara. Min man som hatar att hålla tal drämde till med det kortaste och bästa talet i världshistorien, 20 sekunder och inte ett öga var torrt). Mitt favortiband Industri Royal spelade så att medelålders akademiker dansade som 23-åringar och hade repat in Flyktsoda bara för mig, med Erik som gästartist på munspel. Jag har träningsvärk i skratt- och gråtmusklerna, jag har partyfötter som värker nåt ohyggligt och jag har ont i revbenen (fråga mig inte varför - jag har ingen aning). Ni förstår säkert hur lycklig jag är.
Etiketter: forskning, personligt
