fredag, mars 26, 2010

Vad har internet med det att göra?

Idag skulle jag ha varit i Växjö, ett seminarium på Linnéuniversitetet i en serie om genus. Osynliga flickan - om makt och kön på internet hade jag kallat mitt bidrag. Nu hade resebyrån varit snåla när de bokade och jag missade mitt anslutningsflyg med en minut. En minut! Så jag fick vara kvar på Bromma en stund och sen åka hem. Istället har dagen gått i medias tecken. Kulturnyheterna ringde och ville intervjua, antagligen kommer det med i kvällens program kl 19 i Svt1. Sen ringde SvD för en lång telefonintervju. Nu vet jag ju inte vad som kommer med och inte så jag tänkte klottra ner mina tankar i en oklippt version.

Det handlar alltså om Bjästa och kopplingen till sociala medier. Jag var imponerad och förvånad efter Uppdrag granskning i onsdags. Tyckte att de hade undvikit den spektakulära kopplingen till nätet mycket bra (även om hon gjorde ett lamt försök i inledningen av programmet; ni vet såna där inslag då reportern sitter vid en dator och tittar allvarligt in i kameran och säger att HÄR, på NÄTET kan vad som helst hända). Sen var nätet rätt osynligt i reportaget, eller ungefär lika synligt som andra viktiga platser i den här historien. Skoltoaletten och kyrkan, t ex.

Det här fallet är en bra illustration av det jag och andra har försökt säga i några år nu - att nätet visserligen kan sägas ha förändrat våra liv men inte så mycket som man ibland kan tro. Och att mycket av det nya bara är nytt på ytan. Det ser annorlunda ut när man först tittar på det men granskar man det lite ser man snabbt att det liknar sånt vi känner igen.

Vi kan ta ryktesspridningen som ett exempel. De personer som framträdde i reportaget var bland andra en massa kvinnor, 51 år som hade hört av en bekant till en bekant att offret hade ljugit om händelsen. Ingen av dessa kvinnor tillhör de grupper man brukar anklaga för att hänga på Facebook och smäda folk. Inte heller rektorn eller prästen framstod som socialt kompetenta, varken vid eller borta från ett tangentbord. Så vad har internet med det hela att göra? Den ryktesspridningen som reportaget visade skulle nog ha haft styrfart även utan internet. Det är masspsykosen som är boven i dramat. Det är de mekanismerna, som Jan Guillou beskriver så bra i Häxornas försvarare, som drev på processen. Självklart har internet spelat en roll men inte så stor roll att det förtjänar någon vidare uppmärksamhet.

Sen har vi pojkens familj. Det verkade av reportaget vara de som har startat FB-grupp och blogg och det tycker jag låter alldeles sunt och självklart. Om 15-åringen i familjen har våldtagit ett barn är det ett svårt trauma för familjen och något de behöver hjälp att komma igenom. Det är alltså inte konstigt att de som är berörda reagerar aggressivt och förnekande. Det konstiga är att omvärlden gör det. Att de professionella i familjens närhet dras med i en häxprocess är inget annat är sjukt. Att fritidsledaren, rektorn och prästen inte orkade ta den jobbiga konflikten med familjen är naturligtvis tjänstefel och att de andra vuxna runt omkring inte gjorde det är en skam de får leva med nu.

Men vi kan inte start FB-grupper som vänder sig mot prästen och rektorn. Visserligen sjuder aggressiviteten i mig när jag tänker på deras tomma ögon och halvöppna munnar men jag vet att det här är en långt krångligare fråga än att två klåpare har jobb de inte klarar av. I själva verket ska både rektorn och prästen har vårt stöd eftersom de är offer för en sjuk struktur. Ja, inte stöd i den meningen att de har gjort något bra. De måste få stöd att leva med att de har betett sig illa men de måste få hjälp att avlasta sitt samvete - de har dragits med i något som är större än de själva.

De har dragits med i en process som vi alla bidrar till varje dag. De har gett patriarkatet ett ansikte, det är allt. Det är patriarkatet som gör att vi sviker barn för att skydda vuxna och det är patriarkatet som gör att vi sviker flickor för att skydda pojkar. Vi orkar inte se hur illa det ligger till och tar den enkla vägen. De är mycket lättare att svika ett barn eftersom de flesta barn inte säger ifrån och om man sviker dem tillräckligt ofta blir de helt tysta. Och det är mycket lättare att svika en flicka eftersom hon är van och man slipper se pojkarnas anklagande och besvikna miner.

Och då blir det lättare att försöka hitta en syndabock än att gå in i oss själva och tänka på att vi är kuggar i ett stort, sjukt maskineri. Att utan vårt medlöperi skulle patriarkatet förtvina. Att just jag spelar roll, att just jag sviker varje dag. Det är en otroligt jobbig process och då är det enklare att hitta en syndabock som till exempel internet. Då kan vi ägna oss åt att diskutera hur unga förhåller sig till information på nätet fast det inte på något sätt är de unga som har varit värst här. Dessutom spelar det väl mindre roll hur de unga agerat när vuxenvärlden så uppenbart har struntat i sitt ansvar? Eller så kan man använda pojkens familj som syndabockar. Eller gå med i en hata-prästen-grupp.

Det här handlar inte om internet. Det handlar om livet. Livet är sjukt farligt. Det finns jätteknäppa människor och i slutet dör man. På riktigt. Det är något vi måste prata om. Livet är också fruktansvärt orättvist och premierar den som är vuxen, man, vit och rik. Och det är fel. Det är något vi måste prata om.

Etiketter: , , ,

måndag, december 14, 2009

Surfa Lugnt

Surfa Lugnt är en kampanj för ökad personlig säkerhet för unga på nätet. Kampanjen har funnits i många år och initiativtagare är näringslivet som kan säger när man vill dölja det faktum att här ligger kommersiella intressen bakom. Då blir det lättare för myndigheter och andra att gå in med det samarbete företagen så desperat behöver. Man kan också kalla det samarbete så slipper man säga legitimering. I det här fallet kan jag inte se att det förhåller sig på något annat sätt, dock. Det är klart som korvspad att företag som Microsoft och Symantec behöver legitimisera sina produkter och vem gör det bättre än precis alla i Sverige som håller på med barns trygghet? Om drottningens projekt Childhood stöder filter och förbud, vem är jag att säga nej? Och imponeras man inte av kungligheter kan man alltid hitta Rädda Barnen, Friends och andra med högt tillitskapital, för att inte tala om Meiderådet och Barnombudsmannen. Så ska en slipsten dras.

Tittar vi på reklambladet Är du också säker på vad ditt barn gör på nätet? blir det ganska tydligt. En snabbanalys (knåpar på forskningsansökan för djupare sådan) visar att både bilden och rubriken används för att föra våra tankar till farligheter. Jag vet inte vad det retoriska greppet kallas när man beskriver en händelse och så ska alla förstå att man menar ett fenomen. Är du också säker på vad ditt barn gör på nätet? När jag läser det är det meningen att jag ska identifiera mig med de få föräldrar som faktiskt vet vad barn gör på nätet och jag ska förstå att det är mitt ansvar att hindra min dotter från att klä av sig framför kameran.

Bilden antar jag är tänkt att fungera så att vi ska tänka på allt farligt som kan hända om en tjej visar halva brösten på det där sättet. Det saknas en vettig genusanalys, till exempel om samhällets rädsla för att flickor ska ta kontrollen över sin sexualitet, sin kropp och hur de framställs. Som jag ser det måste vi vara försiktiga med att offra offren för en maktstruktur. Självklart är målet att både pojkar och flickor ska växa upp utan att bli exploaterade av kommersiella och kriminella krafter. Men det högt stående målet får inte försvara att vi förstärker en bild av flickor som offer eller skuldbelägger deras legitima ansträngningar att hitta en plats i livet som de kan leva med och som accepteras av omvärlden.

Rubriken är en ironisering över det texten sedan vill förmedla, nämligen att föräldrar har dålig koll på vad barnen gör på nätet. Ingen problematisering av den undersökning man refererar till. Inga funderingar kring vad som kan anses vara lämpligt att föräldrar har koll på. Det finns faktiskt en gräns bortom vilket det får anses vara sjukt att ha koll, liksom det finns en gräns för hur lite man bör veta om sina barn. Hur ligger den här frågan på den skalan? Det mesta är en gråzon av värderingar och kanske inte något som ingår i uppdragen för de inblandade i kampanjen.

För att sammanfatta: den allvarligaste kritiken mot denna kampanj är att den saknar genus- och åldersananlys - den är både sexistisk och åldersdiskriminerande. Dessutom inriktar den sig på att skrämma föräldrar vilket blir extra fult eftersom den även syftar till att sälja produkter.

Skulle någon till äventyrs mena att Surfa Lugnt inte syftar till att sälja produkter är detta en naiv inställning till kommersiella aktörer. Man måste fråga sig i vilka lägen ett samarbete med företag är ok och när det inte är det. Ändamålen får inte helga medlen. Precis som att jag väljer bort att tjäna pengar till barnens fotbollsklubb genom att sälja crack på skolgården måste seriösa aktörer välja bort att tjäna pengar till sin verksamhet genom att sälja Snake Oil.

Etiketter: , , ,

tisdag, september 22, 2009

Du och jag mot världen, Anna Anka

Skriver på Newsmill idag. Har väl inget med min forskning att göra mer än att man kan se Newsmill som ett intressant utnyttjande av nätets handlingserbjudanden. Hur som helst skriver jag om Anna Anka: Du och jag mot världen, Anna Anka.

Etiketter: ,

onsdag, juli 08, 2009

Tjejbloggarna är visst viktiga

Irriterade mig ordentligt på gubben Alex Schulman när han skrev om onödiga bloggar på DN:s kulturdebatt. Lite kändes det som att man bör tiga ihjäl unga gubbar som hittar på dumhet efter dumhet men jag är ändå glad att jag använde en ilsken morgontimme åt att skriva, eftersom omvittnat svårflörtade DN faktiskt tog in mitt svar. Med ett citat på framsidan av papperstidningen! Flickor - I've got your back!

Etiketter: ,

måndag, maj 25, 2009

Expressens Dokumentserie tar upp nätet

Expressen ringde förra veckan och intervjuade mig om sexuella förövare på nätet. De har en serie som kallas Dokument där journalisterna får bre ut sig ordentligt om ett enda ämne. Bra initiativ, tycker jag, man slipper de där korta one-line-intervjuerna som så väldigt ofta blir fel ändå.

Så blev fula gubben på nätet vår mest fruktade folkdjävul

Det bästa med en blogg är att jag har hela talutrymmet så jag tänkte passa på att bemöta Beatrice Ask (som i ärlighetens namn är en bättre justitieminister än hon var skolminister - ryyys!).
Beatrice Ask håller inte med Elza Dunkels. Hon menar att omfattningen av den här typen av trakasserier mot unga tjejer på nätet är väl utredd. Även om det är i ett bredare perspektiv.
- Det handlar inte bara om farorna för några få. Det handlar också om självkänsla, om man bara ses som ett sexobjekt från kanske elva års ålder, så tas integriteten ifrån en, det undergräver ens självkänsla, säger Beatrice Ask.
Det handlar visserligen om självkänsla men det är inte ett nätproblem utan ett samhällsproblem - alltså i riktiga livet. Unga tjejer behandlas illa, liksom vuxna kvinnor, rakt igenom hela sitt liv. Det är inget som har varken försämrats eller förbättrats för att vi fick internet. När dessa unga tjejer växer upp kanske vi inte tar lika mycket skit men faktum är att vi blir illa behandlade hela livet. Ända tills vår ungdomliga skönhet vittrat bort är vi ständigt och jämt sexobjekt för någon. Det finns alltid, alltid någon som tror att han, i egenskap av man, kan ha en åsikt om en flicka eller kvinna. Vad hon har på sig, om hon rakar bort kroppshåret eller inte, om hon är mjuk eller kall till sin personlighet, om hon ser fräsch ut eller om hon inte tar hand om sig, hur hon sköter sitt ämbete, om hon ska ha sjal på huvudet eller om det är snyggt/hälsosamt/whatever att ha push-up. Vi måste ständigt förhålla oss till hur andra ser på oss, långt mycket mer än män och pojkar måste göra. DÄR har du problemet, Beatrice Ask! Att det sedan blir sjukt synligt på nätet är en annan fråga. Det är till och med så att vi kan välkomna att det blir mer synligt eftersom vi då kan göra något åt det hela. Under min livstid, snart ett halvt sekel, har det inte hänt ett enda dugg när det gäller just objektifieringen av kvinnor. Inte ett smack! Den grejen ska vi fokusera på, det är det som undergräver självkänslan. Och då blir det politik.

Grejen är att vi alltid måste slåss på alla fronter samtidigt och sluta med en-fråge-politiken. Vi måste se till att motarbeta sexismen i skolan, på arbetsplatserna, i hemmen, i politiken. Och vi måste motarbeta sexismen på nätet. Men vi kan inte säga att det ena är en fråga och det andra är struktur. Eller, ännu värre, förneka att vi har ett sexistiskt samhälle och att vi faktiskt accepterar det. Det är ju inte som vulkanutbrott eller tsunamis - att de bara händer och att vi bara kan försöka skydda oss. Seximen är något vi väljer varenda dag och som vi därmed också kan välja bort även om det kanske tar lite tid. Fast det tar ännu längre tid om vi inte ens väljer bort det - typ 50 år eller så.

Etiketter: , ,

onsdag, december 17, 2008

Ytlighet 2

Jag var med om en rätt otrevlig sak under hösten. Vid ett seminarium ville en person i publiken veta hur jag kunde försvara omslaget till min avhandling. Hon menade att det var sexuellt laddat och att det skickade fel signaler till unga kvinnor. Jag minns inte exakt vad hon sa, jag blev lite förbluffad. Sexuellt laddat? Jag fick be en som satt i publiken om att få låna hans exemplar av boken för att se vad hon menade. Personligen tror jag bara att hon har lite snuskig fantasi men ok, jag var ändå tvungen att svara när jag fick frågan. Och det här var ett av de sällsynta tillfällen då jag utnyttjade min makt från scenen, jag blev faktiskt så himla arg på henne. Vad jag vet har det bara hänt en gång tidigare att jag mer eller mindre har skällt ut någon i publiken. Det får man helt enkelt inte göra, man får se till att inte bli provocerad. Men när jag stod där med boken i handen och tittade på söta lilla x som ställde upp på bilden i sina coolaste kläder blev jag som en lejonhona som måste försvara sin unge mot angripare. Det är sant att vi lever i en värld där sex tar en allt större plats i det offentliga rummet och där främst unga flickor objektifieras i allt högre utsträckning men det är vårt ansvar som vuxna att se till att det inte blir så. Det är inte så att flickor och kvinnor ska avstå från att använda sig av traditionellt kvinnliga symboler för att på något mystiskt vis solidarisera sig med kampen mot objektifiering. Tvärtom, ska vi erövra dessa symboler, vi ska avmagnetisera dem och göra dem så vardagliga att det blir ok att vara flicka. Jag har bara rätt att kritsera mig själv, min grupp och dem som har makten, inte sparka neråt. Det är alldeles självklart att jag inte får sjunka så lågt att jag angriper den som är utsatt för allt det här. Istället ska jag använda den makt jag har för att ge flickor en arena där de får tolka och uttrycka sig själva. Men det är så typiskt att angripa unga flickors klädsel, oavsett om det gäller ifall de ska ha sjal, bh eller visa magen. Bort med tassarna från flickors klädsel, säger jag. Vi har inte ens rätt att tycka nåt om den över huvud taget förrän vi är lika kritiska mot tjocka gubbar som exponerar sin ohälsosamma mage eller andra manliga maktattribut. Då kan vi prata om saken.

Etiketter: ,

onsdag, juni 18, 2008

En handling säger mer än 1000 ord

Picturephoning berättar om en ny reklamfilm för LG:s nya mobil. Att jag nämner företagets namn beror på att jag tycker att de trampat så långt över kanten att de borde bojkottas.


Här har vi ett exempel på den grövsta formen av sexism men inte bara det - här avslöjar sig en oerhört sjuk hjärna. Fundera lite på det i perspektiv av psykopater som faktiskt går runt bland potentiella offer, som jag skrivit om tidigare. Dels ser vi en kvinna som skamlöst betraktas som ett objekt för en antagligen okänd betraktare. Han har fått tillgång till teknik som ger honom inte bara tillgång till att titta utan även interagera med henne, fast hon inte ens vet om det. För att ytterligare förstärka det sjuka i det hela, alltså den ojämlika situationen, är hon lite peppad av det hela, fortfarande utan att veta varför. Han har både utnyttjat henne som objekt för sin sexualitet och lyckats få med henne på noterna. Precis som snuskgubbetidningarna arbetar (i fredags stod jag för övrigt i toakön med Bingo Rimér som jag tidigare skällt ut för just sånt här). Sen kommer dödsstöten på slutet då förövarens mamma vibbar honom och han växlar ögonblickssnabbt över till att vara mammas pojke. En reklamfilm där man ska identifiera sig med en psykopat? Ursäkta om jag måste kräkas. Jag instämmer i Emily Turrettinis:
What were they thinking?
Här är det någon som råkat avslöja sin sjukhet och ingen av arbetskamraterna vågade tala om att kejsaren är naken.

Etiketter: