Ställ de riktiga frågorna

Den allmänna skoldebatten kretsar för det mesta kring vad som krävs för att den existerande modellen för utbildning och undervisning ska fungera bättre. Det kan till exempel handla om argument för och emot statlig och kommunal styrning, behovet av fler nationella prov eller om mängden steg i betygssystemet. Men det är inte längre tillräckligt. Debatten måste istället ta tag i mer grundläggande frågor och problemställningar som rör de utmaningar skolan möter idag.

Så inleder Stefan Pålsson sitt inlägg på Internetdagarna - Debatten om skolan måste ta avstamp i dagens förutsättningar och behov. Ett viktigt inlägg som alla bör läsa men kanske framförallt alla lärare, lärarutbildare, lärarstuderande och beslutsfattare.

Folket bakom Internetdagarna har jobbat hårt för att få dit intressant folk under själv konferensen (lillebror, förstås!) och bloggare inför det hela (Adams syrra, förstås!).

Flumpedagogiskt manifest

Läste nyligen att manifest är det nya svarta, igen. Funderade faktiskt på att själv skriva ett manifest igår, om lika lön för lika mycket arbete, får se om jag vågar mig på det. Alla tycks skriva manifest och då dyker det självklart upp några mindre lyckade, som det ohyggligt pinsamma litteraturmanifestet i DN förra veckan. Brr, vilka kalla vindar som drar från dessa trista själar. Om det nu inte är ironi så som de framställer det enda rätta och underförstått att det många uppenbarligen gillar att läsa och skriva är lite sämre, inte riktigt litteratur. Läste den teorin, om ironi, men isåfall lyckades författarna inte förmedla den till mig.

Lyckat är däremot det Anders Mildner skriver i SvD. Mats Olsson kallar det för årets absolut viktigaste text och i den mån skolan är superviktig håller jag med honom. Mats drar också igång en kampanj för att Mildner ska få uppdraget som utbildningsminister. Jag har redan röstat ja eftersom jag tycker att han har vettiga tankar, god insikt i frågan och en annan bakgrund än en traditionell politiker har. Jag är verkligen uppriktig i mitt stöd för Mildner som ansvarig för landets skolutveckling. Det kan ju inte bli sämre, och det menar jag inte i nedsättande mening så som man säger "tack för maten, jag var så hungrig så jag hade kunnat äta vad som helst" utan som ett stöd för idén om ett modigt grepp för att få ordning på skolan*. Det kan verkligen inte bli sämre och då har man råd att vara modig. Björklund och de personer han anlitar som experter är fega populister och bakåtsträvare - det kan inte bli sämre. Problemet med Olssons förslag är väl närmast att vi inte vet om Mildner är intresserad och inte heller var han står politiskt. Äsch, jag vill inte förstöra en sån bra idé med trist pragmatik. Nu låter vi den här fina tanken lysa över den här dagen åtminstone. Kan man lukta på blommorna, ska man göra det.

* Hjälp, när jag korrläser detta ser jag att jag skrev ordning och skolan med bara ett ord mellan - kan missuppfattas som att jag vore folkpartist. Jag vill naturligtvis ha ordning på skolan, inte ordning i skolan!

Verktygsmetaforen igen

Malin Siwe skriver på ledarplats i DN om IT och skola. Hon beskriver socialdemokraternas arbete med en nationell IT-plan i raljerande ordalag. Bland annat skriver hon

Men snälla rara, en skoluppgift är en skoluppgift.Eleverna tycker inte den är ett enda dugg roligare för att den utförs med dator i stället för med penna, block och bok. Risken med att fokusera på inlärning genom IT är att innehållet försvinner, att lärare och elever fastnar i tekniken.

Här vänder hon sig i och för sig mot socialdemokraternas idé om att IT i skolan ska vara en motivationshöjare. På ett ytligt plan låter det extremt korkat; att det skulle bli roligare med hjälp av IT. Det finns dock andra sätt att höja motivationen bland elever än att göra det roligare; man kan se till att lärandemiljön utnyttjar alla de fördelar samtida teknik kan ge oss. Det är ett sätt att följa med i utvecklingen, inte att ge efter för oönskade krafter.

Vidare skriver Siwe

Svarta tavlor, pennor, papper, böcker och datorer är bara verktyg. Inget är mer värt än det andra.

Och nu blir det riktigt läskigt att läsa. Ett verktyg bland alla andra var frasen på 1990-talet när vi började slå oss ur de gamla mossiga 80-talsidéerna om IT som ett eget ämne. Det var en naturlig utveckling att gå från isolerade öar av datorkunskap, ett datorämne i skolan och särskilda IT-kunniga pedagoger. På 90-talet var det stort att använda just verktygsmetaforen – IT är ett verktyg precis som pennan eller hammaren! De sista 10 åren har man insett att verktyg inte är allt vi kan likna IT vid. Lika mycket kan man säga att IT är ett material, en katalysator, en kommunikationskanal. Jämförelsen med boken är lite bättre än med verktyget, eftersom boken också revolutionerade världen och människans förutsättningar, med avseende på arbete, utbildning och fritid. För att inte tala om maktstrukturer. Idag är den vanligaste synen på IT att det är ett sådant diversifierat kunskapsområde att man behöver både specialister och allmänpraktiker. Sådana som jag och mina kollegor på mitt och andra lärosäten – experter – och att alla lärare har allmän kunskap om IT och dess användning. Det är sådant som IT-forskare har funderat ut under det senaste decenniet men som Siwe tycks ha missat.

Att skriva en ledare om ett ämne man inte har någon som helst kunskap om är ju trist men samtidigt misstänker jag att Siwe representerar en hel del av sina läsares och andra svenskars uppfattning om ämnet. Vilket inte gör det hela bättre. De personer som har kunskap inom området har varit märkligt tysta i debatten. Var är alla professorer med djupa kunskaper i pedagogik och IT? Självklart finns de där ute och arbetar med sina uppgifter men de syns inte och hörs inte. Inte heller har de blivit tillfrågade att delta i den stora utredningen om lärarutbildning som kom tidigare i år. Även där används nämligen verktygsmetaforen väldigt ofta, och bara den. Någon modern syn på IT och lärande kan inte återfinnas i hela utredningen.

Hur gick det till när Sverige bestämde sig för att lägga ner ambitionerna att bli en av världens främsta IT-nationer? Vem bestämde det och när? Jag minns IT-strategigruppen – vad hände med det som togs fram av den? Jag minns också den stora satsningen på IT i lärarutbildningen – var är den nu? Det kan tänkas att det bara är jag som prenumererar på fel kanaler men jag har lite svårt att tro det. Om de jobbar vidare så gör de det väldigt, väldigt tyst.

Dr Strangelove och den svenska skolpolitiken

Mats Olsson i Malmö har skrivit ett underbart inlägg om den svenska skolpolitiken:

Parallellerna med Stanley Kubricks film Dr Strangelove är uppenbara.

Måste läsas i sin helhet. Skönlitteratur, musik och film (förmodligen även andra kulturella uttryck men jag konsumerar så lite sånt) funkar ofta på det här sättet att man får syn på sin samtid. Det är underbart: jag kommer aldrig att kunna se skolministern som nån annan än Dr Strangelove från och med nu. Tack, Mats!

Kris i skolan

Ugglemamma tipsar om radioprogrammet Kris i skolan. Usch och fy! Vilket förfärande program! Reportrarna har tagit uttalanden av Jan Björklund, vår skolminister, och kollat dessa mot forskning. Och det visar sig att han ljuger och förvränger fakta för att få stöd för sina hemska uttalanden om att den svenska skolan är värst i världen på alla plan. Det kan visserligen vara hopklippt för att få Björklund att framstå som en idiot men om man ska tro programmet så är det precis så han framstår. Som en företrädare för anti-intellektualism och populism. Han använder dimmiga argument och svänger sig med floskler och när han sagt dumheterna tillräckligt många gånger framstår de ju som sanningar. Skolministern måste antingen göra avbön eller avgå!