Sitt i båten!

Jag har inte gett mig in i nedladdningsdebatten därför att det finns så fruktansvärt många som gör det men nu är allt så himla tokigt. När domen mot Pirate Bay har fallit gäller det att tala om ifall man är för eller emot. Och den som inte tydligt talar om att de är för framstår som motståndare, så jag vågar inte vara tyst längre. Det finns de som bättre kan argumentera för ett fritt internet men väldigt få som lyckas förklara varför det fria internet är dåligt. Annat än genom att dra upp hur bra det var förr, innan vi hade internet. Och alla de argumenten faller platt till marken. Eftersom vi faktiskt har internet. Vare sig vi vill eller inte. För mig är det en gåta att samhället ska dra svärd för att några branscher har misslyckats med sina affärsidéer. Det är ett mysterium att företagen i fråga vill schavottera med sina usla idéer men det kanske stämmer bra med den utbredda gnällkulturen - de skäms inte för sånt som jag tycker att man borde skämmas för. Men det är lika mycket ett mysterium att det plötsligt blev vårt gemensamma ansvar att rädda kapitalister som inte längre klarar att möta sin marknad. Jag trodde att det var grundtanken med kapitalism - att den som har en bra produkt får sälja men bara så länge nån vill ha varan. Ja, jag är nog inte bildad nog för att förstå det hela.

Det jag däremot kan förstå är att man ska sitta i båten om man inte vill trilla i vattnet. Och det gjorde inte Dick Harrison i Svt:s Agenda i söndags. Han är anställd av ett universitet om jag har förstått saken rätt. Vi som jobbar på universitet lyder under det så kallade lärarundantaget vilket verkligen inte är en båt vi vill vicka på alltför mycket. Det ger oss nämligen den lite stötande rätten att skriva böcker på arbetstid och sedan få dem utgivna. Det är inga pengar för de allra flesta. Jag kan ju berätta vad det handlar om för min del*: när min bok kommer ut får jag ett förskott på 8000:- som kommer att räknas av på den royalty jag kommer att få om ett och ett halvt år. Förskottet räcker till en tatuering och lite hårspray. Kanske kan vi beställa pizza för att fira också. Skulle min bok välta kiosken och sälja slut handlar det om ytterligare max 15000:- under de närmaste åren och då har jag förmodligen fått en ny tatueringsidé och hårsprayen är slut. Det är alltså småpengar när de är beskattade, även om jag tacksamt tar emot allt jag kan få. Att skriva en fackbok handlar för de allra flesta om andra saker än pengar. Så det argumentet faller ganska snabbt. Jag tycker att Harrison borde vara glad när han får höra att studenterna laddar ner hans bok, det är väl ett tecken på att han har gjort ett bra jobb. Han får nog lära sig tjäna pengar på annat, för internet är här nu. Han kan till exempel läsa vad Fredrik Wass har att säga om saken: Ni kan ta vårt innehåll men inte våra t-shirts. När man dessutom hör om alla som påstår att nedladdning inte alltid står i motsättning till försäljning blir det tydligt att vi pratar om väldigt, väldigt gamla tankar. Läs till exempel om Paolo Coelho, en medioker författare som lyckats sälja enorma mängder av sina lite skumma böcker bland annat genom att ta hjälp av fildelning. Han kan förmodligen leva på sina böcker. Titta gärna på den intressanta föreläsningen The Pirate's Dilemma.

* När det gäller min egen bok är jag lite kaxig eftersom jag inte skriver böcker eller föreläser på arbetstid, om det inte ligger i bemanningsplanen. Jag är en riktig bemanningsplansknarkare och har total koll på vad som är arbetstid och fritid. Vilket i sin tur beror på att jag har en svår kronisk sjukdom som måste hållas i schack och det gör man bäst genom att skilja mellan arbetstid och fritid. Så jag kan dansa i båten om jag vill!

- Nej, det har med säkerheten att göra, förstår du

Landstinget i Jämtland går in i garderoben och där inne sitter redan Bromölla kommun och en del andra. De stänger av Facebook med hänvisning till säkerheten. Självklart är det inte ett politiskt beslut utan något som säkerhetsmänniskorna har tagit. Det är roligt/sorgligt/skrämmande att man kommer undan med odemokratiska beslut med hänvisning till säkerhet på det här sättet. Det finns ju undantag inbyggda i den demokratiska processen eftersom det ibland kan bli akut - vid plötslig fara kan vi inte vänta på folkomröstningar t ex. Men när det gäller just IT-säkerhet ser vi om och om igen att man använder riskerna för att skrämma folk att låta den demokratiska processen kringås.

Dessutom är det så dumt så man måste göra undantag redan från början:

– Däremot har en del politiker som vill ha kontakt med sina väljare via Facebook hört av sig. Vi ska se om det går att lösa via lånedatorer, säger Christersson.

De måste skaffa lånedatorer till de som behöver Facebook! För att de förbjöd Facebook! Hallå! Borde det inte få dem själva att tänka till? Nej, förstår du, det har med säkerheten att göra. IT-säkerheten.

Digital trappa

Hittat hos Dataföreningen: IVA:s satsning Internetframsyn (som redan i namnet längtar tillbaka till 50-talet) har verkligen levererat. En digital trappa! Man har tydligen kommit fram till att vi inte pratar om samma sak alla gånger vi pratar om digital kompetens. Vissa gör vissa saker med datorn och vissa gör annat. Och då tänkte de strukturera det hela så att vi vet vad folk gör och i vilken ordning. Nej, förlåt, man ska inte vara ironisk på internet, men det här är bara så dumt. Jag har tidigare kritiserat satsningen för att inte ta med unga användares perspektiv och här brakade de rakt in i mina värsta farhågor. De har modet eller dumheten att föreslå ett nytt slags datorkörkort! Ingen med något som helst vett kommer att haka på detta. Jo, förresten, de som vill sälja skräp kommer att sätta ihop kurser enligt den digitala trappan. Det får bara inte hända.

Här har ni trappan. Det är bara att börja klättra:

Trappsteg 1: Uppsöker webbplatser för information, t.ex. kommunal information eller tågtider.

Trappsteg 2: Enklare internettjänster som till exempel e-post, anmälan till evenemang på internet.

Trappsteg 3: Mer avancerade internettjänster som internetbank, e-handel.

Trappsteg 4: Använder snabbmeddelanden (instant messaging) och telefonitjänster, till exempel Skype.

Trappsteg 5: Är aktiv i sociala nätgemenskaper. Konsumerar media online som t ex musik, radio, videoklipp, nyhetsbrev.

Trappsteg 6: Nästan ständigt uppkopplad. Skapar eget innehåll (bloggar, bilder, video etc). Använder mobilt internet. Ser på IP-TV. Spelar on-line spel.

Trappsteg 7: Använder internet som en naturlig del i både yrkes- och fritidsliv. Betraktar inte längre internet som ett eget begrepp utan ser det som en av grundförutsättningarna för de flesta yrkes- och vardagsaktiviteterna.

Hur ska vi översätta internet?

Crosspostat från Umeå live:

Vad är det där Apberget för nåt? Det är som en ungdomsgård fast på internet.

När vi som är vuxna ska sätta oss in i nåt nytt - som internet - så måste vi jämföra det med nåt annat, nåt som vi känner oss bekväma med. Vi försöker hitta gamla motsvarigheter till nya fenomen och genom jämförelsen begripa det nya. Vi fungerar helt enkelt så som psykologiska varelser, att vi måste använda vår förförståelse för att begripa nya saker. Den som däremot är uppvuxen med internet kan närma sig nätfenomen från ett annat håll och kan förstå det nya mer utifrån dess unika förutsättningar.

Den sista tiden har jag skrivit om mobbning över nätet och läst mycket av den forskning som finns. Nu var det ganska snabbt gjort för det är verkligen inte många studier som är publicerade. En sak som slog mig är att det är rätt oklart hur vi ska översätta från det vi brukar kalla riktiga livet till internet. Många forskare har valt att referera till gamla resultat om mobbning, alltså resultat som kom till innan internet dök upp i barns liv. Och utan att reflektera närmare försöker de föra över resultaten till nätet. Ett exempel: Det finns studier som visar att övervakning får ner frekvensen av mobbning, dvs ju fler vuxna som övervakar barns skolmiljö, desto mindre mobbning. Om man vill använda dessa resultat på mobbning som sker över nätet gäller det att veta vad som motsvarar övervakning, vad som motsvarar skolmiljö, vad som motsvarar vuxna, osv. Den första tanke som dyker upp är kanske inte den rätta. Att övervaka alla mötesplatser för unga på nätet, är det en bra motsvarighet? Nja, jag misstänker att det skulle vara som att sätta upp övervakningskameror i alla hörn på en skola, på toan, i uppehållsrummet, etc. Så det svåra nu är alltså att förstå hur vi ska översätta resultaten från traditionella studier till barns nya umgängesmiljö.

Bromölla bibliotek på Facebook

Kristianstadsbladet skriver om kampen för att Bromöllas bibliotek ska få finnas på Facebook. En artikel igår och en idag där även jag får uttala mig (även om jag lite väl snabbt blev utsedd till docent). För mig som inte måste stå med stövlarna i leran är det lätt att flina lite och säga att vi kommer att skratta åt hur kommunen hanterade det här om några år. För det kommer vi garanterat att göra, skratta åt att jurister letar efter ett värsta tänkbart scenario och agerar för att skydda etablissemanget mot det. Men för bibliotikarerna som uppvisar fantasi, farmåtanda, nyfikenhet och respekt för unga besökare är det nog inte lika lätt att flina. Bromölla bibliotek - vi är många som är på er sida! Läs även bloggen Bibliotek utan förbud.

Hat och strukturer III

Det tredje jag tänkte på när det gäller oron för hat och nätet är att vi har en drivkraft att hellre vilja se det som är långt borta. Vi orkar inte ta till oss det som händer nära så vi lägger energin på sånt som är lägre bort. Det blir inte lika hotfullt då. Jag misstänker att vår fixering vid mobbning över nätet är ett utslag för just detta. Istället för att diskutera orsaker hos oss människor till detta nya fenomen söker vi yttre orsaker och lösningar; det är teknikens fel, det är Lunarstorms fel, det är de öppna kommentarsfältens fel. Riktigt så enkelt kommer det aldrig att bli, inte ens om vi blandar in tekniken. Vi kommer alltid att brottas med mänskliga problem, ungefär samma problem som har beskrivits i litteraturen så länge vi haft sådan. Men så länge vi inte ens orkar se det som mänskliga problem utan skyller på annat så kommer vi inte ens att närma oss en lösning.

Och på tal om det ringde DN i helgen och ville veta om jag hade en kommentar till att Fredrik Virtanen slutar blogga... Och? ville jag ju helst säga, men det gjorde jag inte. Här kan ni läsa vad jag sa. En kul detalj är att det är måååånga som bloggat om just denna artikel. Ämnet rör upp känslor, minst sagt.

Hat och strukturer II

Den andra tanke som dyker upp när det handlar om hat och mobbning över nätet är den om vem som har tolkningsföreträde. Vi som har makt över samtalsarenan måste vara noga med att inte utgå från att det finns en sanning och ett sätt att se på saken. För några är det så att internet har inneburit fler och värre övergrepp. För några är det ingen skillnad, mobbningen i skolan följde ändå med hem i huvudet. För några har internet inneburit en öppning mot ett bättre liv. Vi som står ljusår från mobbning har inte rätt att göra kategoriska uttalanden som inte respekterar den som är offer. För inbyggt i systemet finns vår obändiga önskan att glömma. I den här önskan finns dessutom den fullt begripliga men likväl osmakliga viljan att försköna sin egen uppväxt. Vi hör det i uttalanden som "på min tid slogs man schysst". Hur i friden skulle det gå till? Eller "på min tid hittade vi på egna lekar och behövde inte sitta framför datorn". Det var inte alltid bättre förr! Några har en ljus och fin barndom, både idag och förr, och några har ett helvete. För de allra flesta går det bra. Men generellt blir det bättre och bättre med tiden bara av den anledningen att vi vet mer och mer. Generellt får barn det bättre och bättre, generellt blir vi mer och mer civilicerade.

Hat och strukturer I

Hatet på nätet har aktualiserats bland annat genom att Linda Skugge gick ut och sa att hon slutar blogga. Mängder av infallsvinklar finns naturligtvis på detta. Jag kände mig tvingad att tacka nej till en direktsänd debatt i tv4 på torsdag kväll, för att jag är så trött och vill träffa mina barn lite när det är ledigheter. Men frågan satte igång en massa funderingar hos mig, förstås, och jag tänke ägna några inlägg åt dem. Som nämnts tidigare är jag norrlänning så jag VÄGRAR skriva långa inlägg. Hellre många och korta.

Ett av problemen med debatter om hat och mobbning över nätet är att ämnet är omoget. Vi har inte haft problemen tillräckligt länge för att vi ska ha utvecklat mogna, genomtänkta tankar omkring detta. Istället säger vi det första som dyker upp i huvet: Men fy så hemskt! Ska det verkligen vara så här? Och så är debattnivån satt. Man radar upp anekdoter och lyfter aldrig samtalet till en högre nivå. Och på anekdotnivån finns egentligen inget mer att säga än: Men fy så hemskt! Ska det verkligen vara så här?

Jag har ibland beklagat mig över att folk alltid ska prata om sina egna barn med mig. Som om jag av alla människor är intresserad av att höra hur deras tonåring sitter och gör det ena och det andra framför datorn. Berätta det för nån som inte vet! Jag har förvånats över hur i övrigt professionella forskare inte lyckas föra ett samtal på nån sorts strukturell nivå om detta, utan ska relatera allt till sina egna barn. Jag vill poängtera att det inte gäller mer än en bråkdel av alla jag träffar men jag har ändå funderat över saken. Idag kom jag på att det här är ett utslag av omogenheten hos ämnet. Vi har inte hunnit längre.

Nu hoppas jag att debatten på torsdag kväll blir bra. Själv kommer jag inte att titta, jag VET att jag kommer att bli arg för att jag inte är där och ställer skåpet där det ska stå. Kaxig, jag?

Sena anammare

Jag har intresserat mig för de tidiga anammarna när jag har skissat på mina tre stadier (motorsågsmassakern, telefontipsen och symaskinen). Med blandade känslor har jag studerat dessa personer; de är smarta nog att ta in nya idéer men samtidigt är de förmodligen per definition ofta teknokrater, vilket gärna hamnar i konflikt med humanism. I morse slog det mig att vi andra också borde ha ett namn (snabbt hittade jag förslag till sådana i Rogers diffussionsteori, men här tar jag det inte så systematiskt). Det är ju vi som är de sena anammarna! Vi som säger saker som: Det verkar ju onödigt. För oss måste saker ha en tydlig nytta innan den kan accepteras eftersom vår fantasi inte räcker till. Vi förstår inte att nyttan kan komma efteråt och ändå bli enorm. Vi inser inte värdet av gammaldags god just in case-lärande utan vill att allt ska vara just in time. Och då blir det ibland för sent eftersom man inte alltid hinner lära sig precis när kunskapen behövs.

Men det jag egentligen kom på var att vi också har en plats i det här systemet. Det är trist att behöva erkänna att jag tillhör den grupp som ser till att vi inte hoppar över skaklarna, men det är nog sant. De sena anammarna behövs för att vi inte ska byta system eller infrastruktur så fort nån av de tidiga får för sig att det är bra. Alltså har jag och många med mig en plats i den tekniska ekologin men, SUCK, vilken trist och oromantisk plats.