Varför lyssnar jag inte på radio?

En sak som legat och skvalpat i bakhuvudet sedan i somras är det här med hur vi skaffar oss information. Jag råkade svara en vän, kanske 10 år äldre än jag, att jag i princip inte lyssnar på radio. Hon blev otroligt upprörd och undrade hur jag håller mig informerad om jag inte lyssnar på radio. Jag blev lite ställd av frågan men fick rannsaka mig själv och fundera över hur mina kanaler ser ut. För några år sedan var det bloggar men jag märker att jag inte hinner läsa lika mycket idag, kanske för att jag får ut lika mycket av mikrobloggandet och att det har medfört att drivkraften att läsa bloggar inte är lika stark. Infontology skriver till exempel om informations- och interaktionsflödet i ett intressant inlägg som jag har sparat ända till nu. Det skrevs den 14/9 och jag såg på rubriken att jag ville läsa men inte förrän nu har jag hunnit. Vad betyder det?

Radio är för mig något som mormor och morfar hade på i bakgrunden för att ha koll på sjörapporten. Idag lyssnar jag på musikkanaler när jag kör bil för då kan jag lyssna koncentrerat. Att ha prat i bakgrunden är inte möjligt för mig, det skär i öronen eftersom de flesta radioapparater har så dåligt ljud och för att jag inte riktigt lyssnar. Om jag har pratradio på kan jag inte tänka själv. När jag läser stora eller små bloggar tänker jag samtidigt som jag läser och då funkar hjärnan ostört. Men när du diskar, då? Om jag ska göra såna hjärnlösa sysslor använder jag ju hjärnan till att tänka istället, inte vill jag lyssna på vad andra har valt ut. Så radio är inte riktigt min kanal.

Apropå nya och gamla kanaler: en liten skrattfest får man om man tittar på tv4-inslaget från... vänta ska jag kolla, kan det vara 1996? Den där psykologen har knappast jobbet kvar när detta skrivs. Extremt oprofessionellt att uttala sig så där om något man uppenbarligen inte kan något om. Hon var en veritabel citatmaskin.

"Vi kan bara hålla reda på ett visst antal sociala kontakter."
"Speciellt för barn och ungdomar är det oroande."
"Det är bara i de riktiga, verkliga mötena man kan skapa sig en identitet."

Vad driver en människa att ställa upp i tv bara för att visa hur lite hon kan? Nåt för en psykolog att bita i.

Twitter är det nya svarta

Jag tror att Twitter är det nya svarta, åtminstone för mig. Tempot i Twitter passar dagens arbetstempo bättre än det traditionella bloggformatet. Inte så att jag kommer att överge bloggandet inom överskådlig tid men jag märker att min RSS-läsare svämmar över av inlägg som jag antingen inte hinner titta på alls eller tittar på och konstaterar att jag måste läsa noga. Det var ju inte tanken. Folk skriver för mycket i bloggar. Det här är ett kort inlägg. Tillbaka till Twitter.

Nyhetstorka

Telefonen går varm här hemma nu när det inte händer något i Sverige. Vi kan ju ringa hon i Umeå, tänker de säkert. Och så gör de det. Senast ringde Expressen och ville prata om Twitter och den här pojken som har skrivit om att Twitter inte är något för ungdomar. Jag har inte ens brytt mig om att blogga om den där analysen för jag förstår inte varför det skulle vara en sån bomb. Twitter har aldrig framstått som en ungdomsgrej för mig så jag är inte förvånad. Däremot tycker jag att det var hur kul som helst att den 15-åriga pojken fick göra något viktigt och riktigt under sin praktikperiod och jag är mycket glad att hans rapport har fått så mycket uppmärksamhet.

Jag har dock inte sagt det som står i artikeln, men varför haka upp sig på detaljer?

Karlavagnen om sociala medier

Kvällens Karlavagnen i P4 hade temat Twitter och Facebook. De ringde mig i eftermiddags och frågade om jag kunde vara med och kommentera lite. Det blev ett 10 minuter långt samtal som jag fick föra ute på altanen, det är nåt skumt med mobiltäckningen i delar av vårt hus. Ni hittar programmet här. Jag kommer in efter 20 minuter i del 2, direkt efter Milow och Ayo Technology.

Twitter

Nu har jag twittrat ett tag och tänkte göra en kort utvärdering. Det var svårt att komma in i det hela eftersom Twitter i princip bara har en funktion - att tala om vad man tänker på eller gör - att mikroblogga. Dessutom är formatet speciellt eftersom man bara har 140 tecken på sig, vilket gör det till en utmaning att formulera sig kort och koncist. Borde egentligen passa nordbor väldigt bra eftersom vi ändå skriver och talar skogshuggarprosa. Men sen blev det lite kul när jag hittade några intressanta personer att följa och när folk började följa mig. De twittrare jag själv följer är den vanliga blandningen av släkt, vänner och arbetskamrater och sen några forskare och myndighetspersoner. Att följa kändisar intresserar mig egentligen inte även om jag vet att det är en stor, stor grej. Å andra sidan tycker jag inte om att läsa skvallertidningar heller och jag gissar att det är samma sak. Dolly Parton följer jag däremot men det är inte hon själv som skriver om vad hon gör utan hennes stab som talar om när man kan se Dolly på tv och när man kan rösta på henne till CMT-galan. Just den marknadsföringsmöjligheten ser jag som en positiv sak med Twitter, att man snabbt kan nå ut till folk som är intresserade och alla andra slipper bli bombade med information.

Jag följer också den nya myndigheten för krisinformation och självklart ska de använda Twitter. Det går snabbt att få ut information och i de fall man behöver berätta mer än vad som ryms på 140 tecken lägger man in en länk.

Annars ser jag Twitter som lite för smalt för min del. Jag kommer inte att orka logga in jämt och ständigt och uppdatera. Provade att koppla Twitter till Facebook så att allt jag twittrade om kom upp som status på FB men det funkade inte för mig eftersom jag snabbt insåg att de två applikationerna skiljer sig åt allt för mycket. På FB har jag en personligare ton och vill inte uppdatera statusen så ofta. På Twitter kan jag skriva mer forskningsinriktade kommentarer, visserligen blandat med personliga, hur ofta jag vill. Det har lite att göra med push- och pullkänslan. Möjligen om jag hittar ett sätt att välja när jag vill korspublicera men det känns som att jag skulle kunna mikroblogga i den vanliga bloggen istället.

Och sen är frågan om jag ska twittra på engelska eller svenska. Framförallt efter konferensen igår blev jag lite peppad att blogga lite på engelska. Jag fick frågan om jag vill föreläsa över nätet för TLTG och självklart vill jag det. Och i såna sammanhang är det bra att ha en förlängning av den kontakten, t ex genom Twitter. Igår letade en av föreläsarna upp mig på Twitter under de andra föreläsningarna och vi satt och kommenterade det hela i realtid och det var både kul och nyttigt.

I gårdagens Expressen säger jag att jag funderar på att sluta twittra så det är väl bäst att göra det, även om jag definitivt inte sa så till journalisten. Vill du följa mig till dess är adressen http://twitter.com/dunkels.

Twitterfountain

Man kan hälla sitt twittrande och flickrande i en fontän som sedan rullar upp det i en liten ruta, som jag har gjort i bloggen. Ett problem är väl att det knappast lönar sig att fiffa med sin blogg längre eftersom de flesta använder olika typer av syndikering och därmed aldrig besöker själva webbsidan. Ett annat problem för min del är att allt som har med öl av typen dunkel kommer med i strömmen men det kan jag stå ut med. I övrigt är det mest bara jag och mina barn som heter Dunkels, åtminstone är det mest vi som finns på Twitter och Flickr, så det mesta som hamnar i min fontän har med mig att göra på ett eller annat sätt. Ett lite större problem är att tjänsten inte klarar å, ä, ö. Man behöver inte ens skaffa ett konto, bara välja Adjust, Copy och sen klistra in koden på lämpligt ställe.

Ska ge Twitter en chans

Jag har tidigare antytt att jag tillhör gruppen sena anammare, den som jag brukar ironisera om när jag föreläser. Det är vi som inte begriper vad nya saker ska vara bra för, vi måste få bevis på att det tillför något i våra liv innan vi börjar använda det. Vi behövs självklart lika mycket som de tidiga anammarna men det är en sån trist roll. Man kan ju trösta sig med att man aldrig kommer att behöva finnas med på pinsamma bilder från förr, dock.

Nu har jag iallafall bestämt mig för att ge Twitter en ärlig chans. Jag blir lite intresserad bara genom att så många andra är så intresserade. Själv förstår jag ännu inte tjusningen. Jag inser att det är lite som statusen på Facebook men att man inte behöver vara vän med folk för att de ska få läsa. De personer jag själv följer har jag lagt in i min reader så blir det enklare. Mitt problem idag är hur jag ska komma ihåg att twittra. Och om vad. Ja, vi får se vad det blir och om nån vill följa mig kan ni följa dunkels.