BRIS-tidningen

Nytt nummer av BRIS-tidningen (observera att deras webb inte är uppdaterad):

Temanummer om barn till missbrukare:

De brukar kallas "de glömda barnen", eftersom de inte syns och inte hörs. Enligt Statens Folkhälsoinstitut lever 385 000 barn, eller 20 procent av alla barn, i en familj där en förälders, eller föräldrarnas, alkoholkonsumtion är, eller kan bli, skadlig för den som dricker.

BRIS-tidningen "tema barn till missbrukare" tar bland annat upp hur vuxna kan se, och stötta de här barnen, var det finns hjälp att få och om samhällets regelverk räcker för att stötta och hjälpa de här barnen.

BRIS har analyserat sommarens kontakter kring området missbruk. Många av barnen berättar för BRIS om föräldrar vars missbruk som pågår nästan dagligen och som pågått mycket länge. De berättar om rädslor och oro, om fysisk och psykisk misshandel och om vanvård och omsorgssvikt. Och om hur gärna barnen vill ha tillbaka sina föräldrar som de är när de är nyktra.

Magkänsla dyker upp på fler ställen

Barnombudsmannen använde i sitt senaste blogginlägg rubriken Anmälningar, magkänsla och barns rättssäkerhet. Det var lite lustigt eftersom jag tidigare på dagen sett en film på temat magkänsla, hittad via Twitter hos Free Range Kids. FRK är en webbplats, en bok, en kommunikationskanal för Lenore Skenazy som tydligen engagerat sig mot det skruvade säkerhetstänkande som framförallt USA verkar vara inne på.

Precis som BO skriver påpekar Skenazy att magkänsla är en osäker metod att diagnosticera hur ett barn har det. Skenazy skriver bland annat

Too bad the Ad Council sat out the McCarthy hearings — it could have had a field day! “If you even SUSPECT your neighbor is a Communist…” And it’s really sad we didn’t have 30- second TV spots in Salem in the 1600s: “If thou even SUSPECTETH sorcery…”

Att se och lyssna till vad barn säger, explicit och implicit, och sedan agera utifrån det man får veta är en säkrare metod. Att med sin professionella kunskap, eller livserfarenhet om man är lekman, sovra informationen och bilda sig en hel bild av situationen. Inte leta efter säkra tecken på det ena och det andra, för då närmar vi oss häxjakten igen. En bra ingång till det här tänkandet ger Jan Guillous bok Häxornas försvarare. Allt det här kräver naturligtvis tid. Vi kan inte förvänta oss att proffs som ständigt arbetar med med näsan ovanför vattenytan ska hinna bilda sig en vettig uppfattning av situationen.

Jag tror att det är viktigt att vi tar de här frågorna om att se på största allvar och att vi förstår psykologin bakom att inte se. Om vi erkänner att vi helst väljer bort att se det som är hemskt och som strider mot vår världsbild, kan vi motarbeta de sidorna hos oss själva. Det finns säkert de som kan förklara hur det där hänger ihop rent psykologiskt, jag är nöjd med att veta att människor är sådana och kämpa mot de tendenserna när jag märker av dem. Själv har jag vid två tillfällen anmält misstänkt barnmisshandel och det var inget som gick av sig självt. Först slogs jag med mig själv i flera dagar innan jag agerade. Ett av barnen i fråga hade sagt det rent ut till mig i en skolkorridor där vi råkade befinna oss ensamma en kort stund. Men jag tänkte att om jag möter det här barnet igen när hon har blivit vuxen ska hon inte vilja säga till mig att jag svek henne. Det fick bli mitt rättesnöre och jag ringde och hela helvetet brakade lös. Båda fallen inträffade för över tio år sedan och det är inte över än. Som anmälare får man ta all skit för att man är så ond så man anklagar en oskyldig vuxen för något så hemskt men man får av sekretesskäl inte någon återkoppling så att man får veta hur det gick. Det är med andra ord bara, bara hemskt att anmäla men man måste göra det. Det ingår i kontraktet och jag kommer att göra det igen, utan att tveka nästa gång. Man dör inte av det men det finns en mikroskopisk chans att man hjälper en skyddslös människa.

Imorgon kommer det lite mer om det skruvade säkerhetstänkandet.

…men fråga mig bara!

Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Ungdomsstyrelsen kommer i september att publicera ett nytt informationsmaterial, en vägledning om sexuell exploatering ”Men fråga mig bara. Om sexuell exploatering och hur du kan hjälpa utsatta barn och unga”. Vägledningen riktar sig till de som arbetar med barn och unga och kommer från mitten av september kunna beställas genom Ungdomsstyrelsen.

Under tre kostnadsfria seminarier i Stockholm (8/10), Västerås (6/10) och Nässjö (16/10) kommer materialet att presenteras tillsammans med några fördjupande föreläsningar. I Stockholm är det Linda Jonsson, som föreläser från Online projektet.

Se och sprid inbjudan: http://www.ungdomsstyrelsen.se/kat/1,2070,1640,00.html

Anti-mobbningsprogrammen får kritik

Så kom då Skolverkets rapport om anti-mobbningsprogram för skolorna. Det har varit en utdragen process med många intressen att bevaka men nu finns rapporten På tal om mobbning ute. En av forskarna som fick uppdraget är min kollega och tidigare handledare Gun-Marie Frånberg som uttalar sig i dagens VK. Kommentarerna till artikeln är ungefär som förväntat - hälften tycker att vetenskapen ska hålla sig utanför såna här saker där syftet uppenbarligen är gott och hälften har haft egna tankar åt det här hållet och är glada att någon uppmärksammar det hela.

Självklart förstår även Skolverket och forskarna att Friends enbart har goda syften, men precis som jag har varit inne på när det gäller Bris, tex, räcker det inte. Man måste även göra gott, inte bara tänka gott. Och om syftet motverkas av det man gör så har det inte så stor betydelse om man menade väl eller inte.

Jag tycker iallafall att det är tufft av både Skolverket och de kontrakterade forskarna att gå ut med detta för det kommer inte att vara lätt den närmaste tiden. Det finns folk som har investerat pengar och prestige i anti-mobbningsprogrammen och de kommer att slåss med alla medel som står till buds. Jag hoppas för alla skolbarns skull att de kan skippa sina egna intressen och fundera på vad de kan lära sig av rapporten istället.

Groominglag i Sverige

Janne Svärdhagen berättar i sin blogg om att Sverige fått sin första lag om vuxnas sexuella kontakter med barn på nätet. Där hittar jag även en länk till Viktigare lagar och förodningar där man kan läsa hur lagen är utformad.

Lagen är inte tänkt enbart för nätkontakter utan omfattar alla typer av förberedelser för sexuella brott mot barn. Det är självklart inte en dag för tidigt att vi har en sån här lag, det är en stor skandal att man inte kunnat hitta lagrum för uppenbara förberedelser för brott tidigare, men det visar ju bara vilket uselt skydd barn har i lagen. Rättssäkerhet hänvisas ofta till - och då pratar man nästan enbart om att vuxna ska skyddas från falska anklagelser. Sen får vi se hur effektiv lagen blir i praktiken men oavsett hur det går är det viktigt att samhället tydligt signalerar att den här typen av aktiviteter är brottsliga. Så ett stort tack till alla som drivit frågan, bland andra Mats Andersson på Netscan. Sen kan man tycka vad man vill om privatspanare och skrämselföreläsare men sanningen är att just Mats Andersson har gjort ett stort och viktigt arbete för att påverka makthavare att skydda barn på nätet.

…men fråga mig bara!

Pressmeddelande från Ungdomsstyrelsen:

Ett seminarium om internet och sexuell exploatering av barn och unga. Boken ...men fråga mig bara!, är en ny vägledning för personal inom socialtjänst, skola, ungdomsmottagning, polis och andra yrkesgrupper som behöver mer kunskap på området. Syftet är att göra det lättare att identifiera och möta sexuellt exploaterade barn och unga. Boken är framtagen av Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Ungdomsstyrelsen.

I höst presenterar vi boken på seminarier i Västerås, Stockholm och Nässjö. Vi förmedlar kunskap om sexuell exponering och exploatering via nätet men erbjuder också verktyg för att våga ställa de svåra frågorna.

Vi berättar om ungas liv online, ungas egna attityder och vad som är viktigt att tänka på när man möter unga som drabbats av sexuella övergrepp.

Välkommen med din anmälan: http://www.ungdomsstyrelsen.se/kat/1,2070,1640,00.html

Trends in Arrests of Online Predators

De utan tvekan flitigaste forskarna när det gäller sexuella förövare på nätet är Janis Wolak, David Finkelhor och Kimberly Mitchell i New Hampshire. Om inte annat kan man se det i deras egna referenslistor som till mer än hälften innehåller deras egna verk. Men så blir det ju när man är ensam om det man gör så det är inget konstigt. Det konstiga är möjligen att inte fler studier om sånt här finansieras men det kan i sin tur ha att göra med att de flesta offren är unga flickor och den typen av forskning är inte högvilt bland finansiärer. Kolla till exempel vad som händer när pojkar halkar efter i skolan eller när pojkar upptäcker ett nytt medium - oj vad det strösslas medel! Men nu ska vi vara tacksamma att dessa kloka personer finns. Den senaste rapporten slår bland annat fast att

• Sexuella förövare är inte en enhetlig grupp ("highly motivated, repetitive, aggressive") som man ibland kan misstänka när man läser andra rapporter eller mediabevakning. Problemet är mycket mer komplext än så.
• Endast 1 % av alla sexuella övergrepp mot barn utgörs av sådana som har initierats över nätet (baserat på anhållanden - det finns självklart ett stort mörkertal åt båda hållen).
• Det finns inte fakta som stöder antagandet att internet främjar en epidemi av sexuella brott mot unga.
• De flesta förövarna var öppna med sina intentioner att ha sex med offret.
• Studien gav inga bevis för att det finns sexuella förövare som förföljer eller rövar bort offer baserat på den information offret lämnat på mötesplatser på nätet.
• Och viktigast av allt menar de att det är dags att omarbeta dagens råd till unga när det gäller säkerhet på nätet. Kom ihåg var ni hörde det först.
  

Hittat hos Marlene Charlotte Larsen.

Barnen, BRIS och it 2009

Ur BRIS pressmeddelande:

Rapporten "Barnen, BRIS och it 2009" är en granskning av ungas kontakter med BRIS under år 2008 om deras frågor och problem kring livet på nätet, samt en beskrivning av BRIS som aktör på Internet.
"Barnen, BRIS och it 2009" är den tredje rapporten av fyra i projektet "Det unga Internet" som drivs av Medierådet och BRIS, med finansiering från EU.

Antalet stödjande kontakter i BRIS alla stödverksamheter för barn och unga under förra året som handlade om Internet, datorer eller mobiltelefoner ökade med 13 procent jämfört med år 2007.

Överhuvudtaget har BRIS kontakter med barn och unga via nätet ökat kraftigt under år 2008. Under året hade BRIS mer än 40 000 webbaserade stödjande kontakter, vilket inkluderar BRIS forum "Diskussionsforum", "Glädjekällan" och "Dikt och Novell" på BRIS.se samt BRIS-mejlen och BRIS-chatten.
Totalt är det en ökning med 30 procent jämfört med år 2007.

Kontakterna på "Diskussionsforum" ökade mest, under året publicerades 27 000 inlägg där barn och unga stöttar varandra i svåra frågor.

- BRIS webbaserade kontakter är idag en avgörande del av vår verksamhet. Det är tydligt att de unga helst vill hantera allvarliga frågor via Internet. Barnens respons på BRIS-chatten visar att den kan bli hur stor som helst och den enorma ökningen i Diskussionsforum visar hur bra stöd barn och ungdomar vill och kan ge varandra, säger Thomas Jonsland, författare till rapporten och it-samordnare på BRIS.

Studien visar bland annat att många unga ser Internet som en möjlighet till att uppmärksamhet och bekräftelse genom att använda bilder, filmer och webcam, och på så sätt stärka sitt självförtroende.

Den relativa anonymiteten på nätet spelar stor roll ungas agerande eftersom de kan välja hur mycket information de ger ut om sig själva till andra. Anonymiteten kan också vara positiv på andra sätt, många beskriver att det är bara via tangentbordet och Internet som de kan beskriva hur de mår.

Jag har skärt mig några gånger, men det var länge sen jag gjorde det nu. jag träffade en tjej på internet. hon var jättesnäll, en bästa vän som jag träffade på internet! jag pratar med henne varje dag med sms eller med telefon. Hon har fått mig att må bra, fått mig att känna mig värdig, älskad och omtyckt. Man kan säga att hon har räddat livet på mig.
Mejl från kille 15 år

Men anonymiteten kan också bidra till ökad utsatthet genom att de också kan göra saker som de annars inte skulle göra.
Det allra vanligast var att de it-relaterade kontakterna handlade om kamrat- och kärleksrelationer, ungefär 50 procent av kontakterna rörde det området.

Ungefär 10 procent av kontakterna handlade om kränkningar, hot och övergrepp. I vart sjätte av de kontakterna hade våld eller hot även skett öga mot öga.

En del av kontakterna berör ungas oro och bekymmer kring föräldrars användande av Internet, datorer och mobiltelefoner.

Och även årets rapport visar tydligt hur frånvarande vuxna i allmänhet är i de ungas vardagliga liv på nätet.

Rapporten bifogas i pressmeddelandet och finns även tillgänglig för nedladdning på BRIS.se.

Studien "Barnen, BRIS och it 2009" presenteras på ett frukostseminarium onsdag 29 april klockan 09.00 på Skandiasalen i Skandiahuset, Stockholm.
För mer information om seminariet, gå in på BRIS.se.

OMG, act your age!

Nu har jag smyghållit på ett ilsket inlägg ett par dagar. Jag brukar nämligen inte bara slänga ur mig de arga inläggen utan låta tanken i trappan hinna ikapp mig först. Nu fick jag däremot lite eldunderstöd från Lina Ydrefelt som varit i Norge och föreläst. Hon börjar låta lika trött på situationen som många andra. När ska ketchupeffekten komma? När ska det lossna så att vi kan prata om barn som kompetenta medborgare, som subjekt? När ska det betraktas som suspekt att visa porrbilder på stora skärmar inför en förskräckt publik? När ska poletten trilla ner?

Många av de problem man brukar diskutera inom mitt forskningsområde – skola, lärarutbildning, ungas nätanvändning – har sina rötter i att många vuxna är lite barnsliga, som jag ser det. Här använder jag ordet barnslig i dess grundläggande betydelse – någon som agerar och tänker som ett barn – och inte i någon överförd, nedsättande mening. Det finns ju barn som agerar på ett vuxet sätt och det skrämmer mig lika mycket, barn som har total koll på nycklar, veckoschemat och gympagrejer fast de är alldeles för små. Jag vill bara rycka nycklarna ur handen på dem och säga att jag tar hand om dem så kan du vara lite barnsligare. Här kan man ju resonera så att de här definitionerna jag leker med i själva verket är sociala konstruktioner och att det inte finns något absolut barnsligt eller vuxet. Jag skulle ändå vilja påstå att det finns en hållning, en medveten linje, som civilisationen följer när vi har utvecklat den här sociala uppdelningen mellan barn och vuxna. Det finns en medveten koppling till värderingar som många kan enas kring när vi säger att barn har svårare att göra informerade val och att de kan behöva hjälp med det, till exempel.

Ändå är det något, jag vill helst inte fundera på vad, som gör att väldigt många vuxna agerar utifrån drivkrafter som vi vanligen accepterar endast hos barn. Vi vet till exempel att människan normalt utvecklas från att vara centrerad vid sin egen person till att kunna tänka på andra och offra sig själv för andra. Det är för det mesta en rent biologisk och psykologisk process även om det självklart även ingår en hel del socialiserande också. Så varför är det ok att vara vuxen idag och bara tänka på sin egen överlevnad/vinning/glädje/behov? Och det är just den grejen jag kallar för barnslighet. Det är ok under uppväxten att prioritera sig själv: nu vill jag ha mat och då skriker jag oavsett hur irriterande det är för mamma och pappa. Det är inte ok när man blivit vuxen. På samma sätt som det inte är ok att tjäna pengar på att barn far illa. De som gör så är barnsliga eftersom de sätter sin egen vinning före barns behov. Som forskare måste jag kritisera sådant offentligt utan att tänka på att någon kan bli stött för att jag har allvarlig kritik att framföra mot deras verksamhet. Det vore barnsligt eftersom det vore att utgå från mig själv som person och hur jag mår. Jag skulle ju i första hand bry mig om det sociala obehag som kan uppstå när jag träffar dessa personer senare. Att bry sig om vuxna människors känslor så till den grad att uppdraget att skydda barn försummas är att jämställa med korruption. En sorts vänskapskorruption som jag misstänker är vanlig på skolor – man vill inte stöta sig med föräldrarna – och på myndigheter – det gäller att vara vän med alla. Personligen kan jag inte bry mig mindre och jag skiter faktiskt i om mitt jobb skulle vara i fara för den sakens skull. Jag har uppmanat mina barn att inte vara allt för rädda om sina jobb och jag står för det fullt ut. Ett jobb där man måste dagtinga med sitt samvete är lika mycket värt som gammalt diskvatten. I vår familj sparar vi inte på gammalt diskvatten. Nu är det lätt för mig att säga så eftersom jag i drygt 10 år har haft chefer som fullt ut stöttar mina många avhopp från det ena och det andra och påhopp på annat...

Att vara vuxen innebär en hel del saker. Det innebär bland annat att man inte alltid kan välja vad man vill göra hela dagarna. Att bli förälder innebär ännu fler saker. Man kan till exempel inte längre förverkliga alla sina drömmar om de krockar med föräldraskapet. Man kan inte alltid åka iväg på spahelg med sin partner, hur mycket man än tycker att man behöver det eftersom de vuxnas behov alltid är mindre än barnens. Det är ett vuxet sätt att se på förhållandet mellan barn och vuxna och det är vuxnas skyldighet att sträva efter att agera vuxet. Sen kanske man inte alltid lyckas, eller snarare, man kommer rätt så ofta att misslyckas. Det jag blir fundersam över är hur retoriken ser ut, det är nästan som om det är ok idag att inte ens sträva efter att agera vuxet. Den här gnällkulturen vi har utvecklat (och som jag gnäller över nu) är på många sätt en barnslig hållning eftersom den ofta sätter den egna personen i fokus och ignorerar andras sätt att tänka.

Så jag skulle vilja förorda färre spahelger för vuxna och ett seriöst försök att agera utifrån sin ålder. Hm, det där låter faktiskt bättre på engelska: Oh My God, act your age, är något man kan utbrista men det låter verkligen styltigt att utbrista: Agera utifrån din ålder!

Är det för att barn är så svåra att knäcka som vuxna måste slå dem så hårt?

Rubriken har jag stulit från Malin Ullgren i DN som avslutar sin recension av Sofia Rapp Johanssons bok Tills skulderbladen blivit vingar med just de orden. Jag tror att hon är inne på något oerhört viktigt när hon formulerar den frågan. Är det för att barn är så svåra att knäcka som vuxna måste slå dem så hårt? Varför är det så svårt att låta barnen vara subjekt? Varför måste de vara objekt för vår forskning, för våra insatser, för vår oändliga välvilja? Jag kommer inte att vara mer konkret än så här just nu, ni får fylla i figuren själva med era egna erfarenheter. Det brukar ju vara så med romaner där man kan misstänka att det finns en verklighetsbakgrund att folk läser in sig själva eller folk de känner i karaktärerna fast de kan ha helt fel. Så jag tänker mig att alla som läser detta har egna funderingar som fungerar som exempel på när barn är subjekt eller objekt och bara kan fylla i strecken mellan prickarna. Om inte, kan det säkert bli en artikel av detta så småningom.

Mobbningsdomen

Sydsvenskan (Kan det vara Sveriges mest peppade dagstidning?) skriver om mobbningsdomen idag:

Fyra av de fem åtalade tonårstjejerna dömdes i dag för att ha ofredat sin skolkamrat på en skola i Hörby. Samtliga dömdes till 20 timmars ungdomstjänt. Åtalet ogillas i ett fall.

Mig veterligen är det första gången vi ser en mobbningsdom som går på detta sätt men jag kan ha fel. Hur som helst är det intressant att ett gäng väldigt unga mobbare faktiskt döms och ännu intressantare är det att internet har en sån central roll. Jag har inte läst domen men jag blev uppringd av en journalist som hade läst den och det verkar som om man använt dokumenterade incidenter från internet som bevisning.

Hon har också blivit hotad på Lunarstorm. En av de dömda tjejerna skrev vid ett tillfälle att: "Hoppas du tar självmord nån dag för skulle fan inte vilja va som du fy fan jag ska spotta och pissa på din grav din lilla hora".

Jag hoppas att någon har tid att fundera och gräva lite djupare i den här domen och vad som ligger bakom. Det kan säga rätt mycket om ett samhälle. Vad säger det om att vara flicka idag? Vad säger det om att vara ung idag? Vad säger det om hur vi ser på mobbning? På internet? Den del av åtalet som ogillas av domstolen var nämligen enligt Sydsvenskan:

Orsaken till att åtalet ogillas mot en av de fem tjejerna beror på att hon inte gick på den aktuella skolan.

Skriv under barnuppropet

Några framstående forskare har formulerat ett upprop om att Sverige, nu när barnet århundrade är över, måste inarbeta barnkonventionen i lagstiftningen:

År 1989 antogs FN:s barnkonvention. Den ratificerades av Sverige 1990. Trots detta har vi ännu inte inarbetat den i svensk lag, till skillnad från Norge. Detta innebär att brott mot konventionen inte kan beivras i Sverige. Vi uppmanar våra lagstiftare i alla partier och vår regering att göra barnkonventionen till svensk lag. Nästa höst ska Sverige vara EU:s ordförande. Inordna barnkonventionen i den svenska lagen till dess. Det skulle visa på ett ledarskap värt att ta efter. Våra barn är värda den respekten i lagarna.

Skriv under det här.

Någon har tänkt, och gjort det bra

Ibland blir man så glad så det inte riktigt går att dölja. Jag sitter med ett lyckligt flin på läpparna. Skulle bara kolla adressen till umo.se eftersom jag nämner dem i en text jag skriver och råkade få syn på panikknappen som finns lätt tillgänglig på varje sida hos. Om man klickar på den flyttas man blixtsnabbt till webbläsarens startsida. Så himla genomtänkt! Någon har verkligen tänkt på de unga användarna - mycket ovanligt. Sån tur att det finns bra folk som jobbar med rätt saker. Dessutom har man en informationstext om hur man kan dölja sina spår i webbläsaren. Heja, UMO! Bra att de fick forskningspengar så det är nåt av projekten som bevakar barns rättigheter.

Sms:a en femtilapp

Skicka HEM till nummer 72900 så skänker du 50 kronor till Stadsmissionens julkampanj.

Om livet 2

Flera av flickorna som blev våldtagna av Alexandramannen berättar både i boken och i förundersökningsmaterialet att de hade svårt att säga nej eftersom de redan hade lovat honom. Så även om löftena var ett resultat av hans ständiga tjatande och påtryckningar, tyckte alltså flera av hans offer att de var skyldiga honom sex. Inte heller det här säger oss något om internet men det säger oss en hel del om hur väluppfostrade flickorna var. När man läser om det eller, som jag tyvärr fick göra, hör inspelningar från telefonavlyssningen, blir det så uppenbart att flera av hans offer har lång träning i att sätta andra framför sig själv. Trots att hela hennes organism skrek åt henne att gå därifrån, att lägga på luren, att blocka honom, så åkte hon till sin våldtäktsman, ibland om och om igen. Det är som jag ser det den absolut viktigaste lärdomen av Sveriges största våldtäktshärva: vi måste fundera på hur vi uppfostrar våra flickor.

When you gonna make up your mind? When you gonna love you as much as I do?

Om livet 1

Boken Alexandramannen tittar uppfordrande på sin ägare, svart och punkrosa. Nu har jag läst den, till slut, men jag vet inte vad jag ska säga om den. Den måste läsas. Alla måste läsa den. Förmodligen har de flesta redan läst den, det är nog bara jag som är så feg och i det längsta värjer mig för att må dåligt.

Läs boken och tala sen om för mig att det viktigaste som finns är att ställa datorn i vardagsrummet eller att tala om för barnen att de ska välja falska identiteter när de är ute på nätet. Läs kapitel för kapitel, läs hur flickorna berättar om hur de drogs in i aktiviteter som har tagit deras tonår ifrån dem och säg sen att det här har lärt oss något om hur internet funkar och att våldtäkterna hade kunnat undvikas om vuxna visste mer om vad som pågår därute. Jag tror inte att du kommer att göra det. Det vi lär oss av fallbeskrivningarna är istället något om hur livet funkar. Al Suhairy är det vi kallar för ett jävla sjukhuvud där jag kommer ifrån och att skydda sig mot såna som han är något vi måste lära oss, vuxna som barn. Man ska inte behöva ha träffat en sån farlig person för att veta vad man ska se upp med, istället borde vi prata öppet om såna här saker så att alla blir uppmärksamma. Han använde klassiska metoder för att bryta ner folk, samma som torterare och sekter använder. Varför skulle något annat än kunskap om livet hjälpa som skydd mot det?

Mamma, pappa, varför är det så kallt? Mamma, pappa, var är allt?

ENISA - nya säkerhetsregler

ENISA - European Network and Information Security Network Agency - har publicerat en rapport om barn i vad de kallar virtuella världar. Jag antar att de menar på nätet, fast de inte vill säga det. Några punkter som de själva lyfter fram i sitt pressmeddelande handlar om tips till vuxna:

1. Keep the computer in a common room.
2. Set house Internet/mobiles rules if and how to use virtual worlds.
3. When activating a child‘s account, always do it using the parent’s email address.
4. Be aware that parental consent should be required to process sensitive personal data, for chat rooms, send unsolicited commercial e-mails, etc.
5. Have children use neutral nicknames, not their real ones.
6. Communicate with your children about their experiences. Encourage them to tell if they feel uncomfortable or threatened online.

Jag blir verkligen ledsen om den här rapporten får spridning.

Idag sitter jag hemma och läser med tungt hjärta. Ända sedan den kom ut har jag haft boken Alexandramannen i bokhyllan men inte vågat läsa den. Men författaren Katja Wagner (hon är verkligen inte feg!) ingår i Medierådets föreläsarstall och därför träffades vi i onsdags. Då bestämde jag mig för att ta tag i mig själv och läsa boken. Det måste dock göras hemma i soffan och ett kapitel i taget, sen måste jag göra annat en stund. Nästa vecka bloggar jag om mina reflektioner. Här kommer Martina McBride som tröst. Roll the stone away, let the guilty pay, it's Independance Day. Här i en version tillsammans med Pat Benatar.

Självmord och ilska 2

Jag hade fel i mitt förra inlägg, på många plan. För det första skrev journalisten ändå om mig, trots att jag sågade hans resonemang rakt av. Läs här i Metro Teknik. Jag har tydligen sagt att

”Förr kände man sig oftast fredad när man hade lämnat skolan. På grund
av internet pågår i dag mobbningen på olika plan.”
Elza Dunkels, filosofie doktor vid Umeå universitet som disputerat på nätkulturer.

Självklart har jag inte sagt så! Tvärtom är jag noga med att påpeka att det är en missuppfattning att mobbningen stannar på skolgården. Istället följer den med i huvudet eller hjärtat eller var man nu vill placera smärta. Jag orkar inte ringa honom och bråka.

För det andra hade jag fel när det gäller kopplingen mellan självmord och internet. Den finns tydligen eller så är även dessa experter felciterade. Jag orkar inte ta den diskussionen med folk som borde veta bättre. Det är väl bara att gratulera den som kan så mycket och kan dra så långtgående slutsatser, antar jag.

Självmord och ilska

En okuvlig bibliotikarie skriver idag om Svt och Uppdrag granskning som tydligen tagit upp självmordssajter precis efter handboken. Jag ska försöka se programmet vid tillfälle men jag förstår redan nu hur det är upplagt: närbilder som antyder att en ung människa inte längre lever, lite skärm, lite tangentbord, sorgsna och förvirrade efterlevande fast inte de närmaste utan lite skolkamrater, citat från självmord.com eller vad det nu kan vara för adresser, upprörda fackmän som uttalar sig fast kanske inte om det de är experter på, ett litet studiosamtal som fokuserar på att det är väl själva fan att det här ska förekomma och alla fattar väl att det skulle vara bättre om vi hittar nåt att förbjuda. Hur nära kom jag? Men läs smarta, hårdbloggande Linas inlägg om programmet, jag gissar ju bara.

Jag blev kontaktad av en journalist (listigt vidareskickad av en kollega...) som ville skriva om det här, eller som förmodligen redan hade skrivit om det och bara ville ha en expert att nämna som stöd. Eftersom han inte kommer att skriva något utifrån vårt samtal refererar jag det här: Han frågade om jag hade hört talas om det senaste fallet av självmord kopplat till internet. Det hade jag inte och han berättade att föräldrarna inte velat kommentera det hela. Han undrade om jag hade hört talas om något annat fall där internet hade orsakat ett självmord. Nej, sa jag. Vet du någon annan som kan känna till det, undrade han. Nej, sa jag, det finns ingen annan som kan känna till något om det. Vi har, så vitt jag förstår, inte sån kunskap om självmord att vi kan koppla ett enskilt självmord till en företeelse på det sättet. Och mest troligt är det en orsak till att föräldrarna inte vill prata med dig eftersom det är djupt kränkande att försöka reducera en människas liv och lidande till en enda händelse eller en enda företeelse. Ungefär så.

Det är motbjudande och ohederligt att gräva i människors lidande för att göra billiga poänger av det. Hederligt vore däremot att söka orsaker i ett större sammanhang eller röka ut folk som vill tjäna pengar på att vi har problem. Sen tycker jag att det känns väldigt, väldigt sent att vakna upp nu, 2008, och inse med fuktiga ögon att världen inte bara är vacker och att det även avspeglas på internet.

Studie om nätet och sexuella övergrepp

Läser på Umeå Live (som jag har lämnat ifall någon undrar varför det är så tyst från mig där...) att Ungdomsstyrelsen har fått i uppdrag av regeringen att göra en studie om sexuell exploatering av barn och unga på internet.

Till att börja med ska vi göra en studie om ungdomars attityder till och erfarenheter av sexuell exponering och sexuellt utnyttjande.

Det hela ska vara klart om ett och ett halvt år. Det har en hel del beröringspunkter med det jag håller på med så jag får nog hålla ett öga på det de kommer fram till. Suveränt att regeringen satsar på denna typ av kunskapsutveckling!

Ny tjänst mot barnpornografi

Läser i Jan Svärdhagens blogg om en gratistjänst mot barnpornografi som Telia tillsammans Netclean tagit fram. Läs mer i DN. Jan gör en bra analys av läget och det är extremt bra att inte alla stämmer in i hyllningskören. Annars är det lätt att hylla sånt här eftersom det ingår i scriptet (mitt nya favoritord) för ansvarstagande vuxen med lite insikt i frågan.

Den här typen av initiativ är mycket svåra att kritisera eftersom de bygger uteslutande på välvilja och ett kritiskt förhållningssätt kan därför misstolkas som kritik mot saken i sig. Det är emellertid viktigt att förhålla sig lika kritisk till vällovliga initiativ som till uppenbart oetiska. Ett vällovligt initiativ kan göra lika stor skada om det bygger på en felaktig analys, det skulle till och med kunna göra mer skada eftersom det farliga är dolt i goda intentioner. Det finns nämligen en överhängande risk att åtgärden blir ett sätt att lugna vuxna och att det därigenom blir ett större hot mot barnen än det skulle ha varit utan. Alla typer av lösningar som lugnar vuxna måste ses med stor skepsis eftersom de per automatik triggar en passivitet som endast gynnar förövarna. 

Det viktiga är att fortsätta arbeta på flera plan samtidigt; titta på vad som kan göras tekniskt och juridiskt, forskning om hur övergrepp går till, vilka som blir offer och förövare. Och att ständigt ha en helhetssyn för att hitta lösningar på problemet snarare än dölja symptomen.

Blogging for Hope

Crosspostat från Umeå live:

Idag, 15 maj, vill Amnesty att vi som bloggar ska skriva om mänskliga rättigheter. Kampanjen Blogging for Hope sprider sig som en löpeld mellan olika bloggar. Förutom bloggandet kan man stödja Amnestys arbete för mänskliga rättigheter genom att bli sms-aktivist.

Jag tänkte skriva om barns rättigheter eftersom det ligger närmast min forskning. I min avhandling började jag utforska begreppet childism. Har inte hittat nåt bra svenskt ord än eftersom de få texter som finns är på engelska. Childism handlar om att identifiera maktstrukturer i samhället som bygger på ålder, precis som vi har upptäckt maktstrukturer som bygger på kön och etnicitet. Utforskandet av denna struktur skulle kunna leda till att vi avslöjar och motarbetar diskriminering av medborgare för att de är unga.

Childism är lite krångligare än sexism och rasism. Dessa två maktstrukturer har vi lärt oss känna igen och så småningom förstått att de inte bygger på faktiska förhållanden, till exempel att kvinnor skulle vara sämre på det ena och det andra och därför ska ha lägre lön. När det gäller unga medborgare är det däremot så att maktstrukturen till vissa delar är naturlig och önskvärd. Vuxna måste ha ansvar för barn och livserfarenhet ger ibland ett naturligt och önskvärt övertag. Men inte alltid. Det finns, helt enkelt, ett bruk och ett missbruk av den makt som vuxna måste ha över unga. Vilket gör det svårt att prata om childism. Jag får ibland höra "jaha, så nu ska barn bestämma allt, eller?". Vilket i och för sig var precis vad man sa när rasism och sexism började diskuteras på allvar. Det är svårt att inse att man ingår i en sjuk maktstruktur och att man måste mista vissa privilegier. Det är inget konstigt med den känslan, men eftersom vi anser oss vara civiliserade har vi inget val. Vi måste ständigt och tålmodigt motarbeta orättfärdiga maktstrukturer. Oavsett var i hierarkin vi befinner oss.

Ibland möts jag av en trött suck när jag pratar om barns plats i maktstrukturer. Och där har vi ytterligare ett problem med utvecklandet av teorier kring ålder och makt - alla som har en röst i frågan befinner sig på samma sida. Vi som kan uttala oss om detta är alla vuxna och per definition inte intresserade av att släppa ifrån oss makt.

Eftersom så lite skrivits om childism har jag letat inspiration och teorier i texter om sexism och rasism. En inspiration har varit författaren och journalisten Oivvio Polite. I den lysande essäsamlingen White like me, som finns i pocket, skriver han på sidan 49:

Ordet "invandrardebatten" ger som tidigare "kvinnosaksfrågan" eller "judefrågan" en idé om vem som talar och vem som omtalas [...] Detta är inte hårklyverier utan ett försök att ta upp kampen på det ursprungliga våldets arena. Det är ett försök att finna och låsa de ord som möjliggör brinnande flyktingförläggningar.

Vi måste lära oss känna igen när vuxnas övertag över barn blir sjukt. Vi måste finna och låsa de ord som möjliggör att lärare trakasserar elever, att pappor och mammor låser in sina barn, att omvärlden struntar i att se när ett barn far illa.

Alexandramannen

Sitter på Domarkurs IV på Vår Gård i Saltsjöbaden och lyssnar på några av de som var med och fick Alexandramannen dömd. Det är ett fruktansvärt material som visas upp. Den dömde är en oerhört manipulativ person och de stackars flickorna har inte haft en chans. Jag är full av beundran för de som arbetar med de här svåra ärendena, själv skulle jag aldrig orka. I morse föreläste jag om min forskning och har sen haft möjlighet att stanna kvar och höra de andra föreläsarna. Mycket, mycket bra för min fortsatta forskning att få alla dessa intryck, kontakter och infallsvinklarna. Men det tar på krafterna att få veta sånt som man inte vill ska existera över huvud taget. Mer tid och pengar till alla som orkar forska om sånt här! Det är vi skyldiga våra barn!

Barn i vanskelige situationer

Imorgon åker jag till Mo i Rana i Norge för att tala på konferensen Barn i vanskelige situationer. Högskolen i Nesna som har en del av sin utbildning förlagd till Mo i Rana har varit oerhört aktiva i arbetet mot övergrepp mot barn. Nu ordnar man återigen en konferens på ämnet och det går att följa den över nätet.

Pervers rättvisa

Återbloggat från Dataföreningens Bloggstafetten:

På Kanal 5 går ett program om pedofiler på nätet - To Catch a Predator. Det är en amerikansk nyhetskanal som provocerar sexuella förövare att ta kontakt med potentiella offer över internet. Förövarna är vuxna män som chattar med barn och stämmer träff för att våldta dem. Programmakarna arrangerar en mötesplats i ett hus där förövaren tror att han ska träffa ett barn som är ensam hemma hela helgen. Istället blir de filmade, konfronterade och till sist arresterade och i de flesta fall dömda till långa straff.

Eftersom programmet görs i USA kan man provocera fram brott. I Sverige är det dessutom inte olagligt att förbereda för en våldtäkt genom att chatta med barn om sex, det blir olagligt först när en våldtäkt sker. Så tv-programmets metoder kan vara väldigt främmande för oss. Förutom detta tycks man i USA ha brottsrubriceringar som andas 1800-tal: indecent language är ett exempel.

Tv-teamet tar hjälp av Perverted Justice – en organisation som har funnits sedan 2003 och som har som mål att avslöja sexuella förövare som använder internet för att komma i kontakt med sina offer. Det här tv-programmet är edutainment i ordets absolut djupaste mening, en kombination av education och entertainment. Programmet lär ut hur sjuka människor det finns, hur de tänker kring sin brottslighet och hur de går tillväga för att skaffa sig tillgång till offer. Samtidigt är det underhållning av den typ som bjöds på Colosseum: vi får frossa i avsky och få utlopp för en viktig del av vårt straffsystem – hämnden.

En viktig orsak till att programmet ändå funkar är programledaren Chris Hansen. Han lyckas hålla balansen mellan kallt presenterande av fakta och respekt för den människa han just avslöjat. Han läser med neutral röst från chattloggarna där mannen framför honom i detalj beskriver de sexuella aktiviteter han föreslagit för en 13-årig flicka. Utan att se föraktfull ut lyssnar han på de lögner och undanflykter som strömmar ur förövarna. Han upprepar deras påståenden om offrens egen vilja att ha sex med dem som för att kolla att han har fått alla fakta rätt. Det är inte många som skulle klara att leda det här programmet och behålla allas människovärde.

Vi vet att nätpedofiler finns och vi börjar få rapporter och forskning på ämnet, till exempel Brottsförebyggande rådets rapport Vuxnas sexuella kontakter med barn via internet. Mycket mer kunskap behövs dock. För de flesta av oss är det en helt ny värld som öppnas när man besöker Perverted Justice eller tittar på To Catch a Predator. Man får se så sjukt sjuka människor som ser ut som vuxna men som uppför sig som barn – ouppfostrade barn, dessutom. Det är människor som inte kan sätta sig in i andras situation, som ljuger och bedrar utan att blinka. Det är människor som har skapat en moral vars inre logik gör det tillåtet att lura och våldta ett barn för att det tillfredsställer deras behov.

Och här blir det intressant. Här kan vi lära oss något om oss människor. De här förövarna går nämligen omkring bland oss; de är lärare, byggarbetare, domare, arbetslösa, präster, pappor, farbröder, söner. Nästa steg borde bli att vi lär oss känna igen dem. Inte för att de har horn och svans utan för att de har mysko resonemang när de pratar om vissa saker. Det bara måste vara så att vi kan höra vad de säger om vi bara lyssnar. Det kan inte vara möjligt att de är så skickliga på att byta tankesätt att de aldrig nånsin avslöjar sig.

Jag tror att vi kan lära oss att lyssna så att vi hör när det skär sig i resonemangen och att vi kan lära oss att gräva vidare. Inte på det läskiga sätt som Perverted Justice eller To Catch a Predator gör eftersom de faktiskt provocerar fram brott som vi inte vet om de skulle ha inträffat annars. Det är ju så att man kan ha en pedofil läggning utan att vara brottsling, om man inte agerar på sin drift. Själva läggningen eller sjukdomen får inte betraktas som brottslig.

Det finns mänskligare sätt för samhället att reagera på dessa problem, sätt som går ut på att hjälpa sjuka människor att bli friska. Det finns exempel på kampanjer som försöker få folk med pedofil läggning att söka vård innan de begår ett övergrepp. Jag har ingen koll på hur framgångsrika dessa kampanjer har varit men självklart är det viktigt att tillhandahålla förebyggande vård, för att undvika framtida övergrepp.

Och det fantastiska är att vi har ett suveränt verktyg idag – internet. Internet som gör att vårt beteende kommer upp till ytan på ett sätt vi aldrig tidigare sett. Samtidigt som det finns skäl att anta att fler pedofiler kommer i kontakt med offer genom internet har vi fått fler möjligheter att avslöja pedofiler. Offer kan också söka hjälp via nätet eller hitta andra offer och inse att de inte är ensamma. Det finns fler initiativ som Perverted Justice där man använder nätets egenskaper för att snabbt dokumentera och sprida information.

Det är dock inte oproblematiskt att plötsligt få möjligheten att fotografera en blottare med mobilen och kunna publicera bilden snabbare än man hinner tänka efter. Rättssäkerheten är hotad av själva hastigheten och den stora spridningen.

Dessutom tillkommer det faktum att allt man lägger ut på nätet med största sannolikhet finns kvar för evigt. Men då har vi bara talat om förövarnas rättssäkerhet. Nästan alltid när vi till vardags talar om rättssäkerhet är det just de misstänkta förövarna man oroar sig för. I själva verket tryggas ju rättssäkerheten för vissa med den här typen av möjligheter, nämligen offren. Om jag kan vända mig om och fotografera den som kladdar på mig i tunnelbanan och lägga ut bilden på Holla Back så är min rättssäkerhet tryggad. Rent teoretiskt skulle dock förövaren kunna hinna undan och den jag fotograferar är i själva verket en oskyldig person som råkade stå bredvid.

I självförsvarssammanhang brukar man lära ut att man ska skrika, slå tillbaka och ta plats. Den enda som tjänar på att offret tystnar och drar sig tillbaka är förövaren. Internet tycks ge fler chansen att skrika, slå tillbaka och ta plats.

Politisk vilja är en förnyelsebar resurs

En bra sak med att springa på löpband (eller min nya favorit: elliptisk träning!) är att man kan titta på tv på de mest obscena tider på dygnet. Morgon-tv ser jag t ex aldrig annars, men på gymmet har jag plockat upp många intressanta trådar. Den senaste var fullständigt otippad. Amerikanska politiker hamnar inte på min topplista och jag skulle aldrig ha drömt om att lyssna till Al Gore när han talade till den svenska riksdagen (efter 50:40). Men igår gjorde jag det och fick höra en one-liner som hette duga. Han avslutade med att säga att politisk vilja är en förnyelsebar resurs. Det är extremt viktigt att påpeka detta och jag är så glad att han formulerade det så väl. Vi kan om vi bara vill. Och vi kan vakna varje morgon med inställningen att nu ska vi göra något. Gore tänkte väl mest på miljön men hans tanke är applicerbar på exakt allt som är politiskt styrt. T ex vårt förhållande till barn.

Spela T9

Den suveräna tidningen Språk skriver i senaste numret om T9 och andra skrivstöd för mobiltelefoner. Jag har två tips inför julen:

1. Ge bort en prenumeration på Språk. Den är inte alls bara till för språknördar utan verkligen för alla som talar ett språk.
2. Spela T9. Det går till så här: man sitter några stycken med varsin mobiltelefon. Alla måste ha T9 eller liknande aktiverat. Sen sitter man helt enkelt och leker med funktionen och läser högt för de andra. Hur roligt som helst, man kan hålla på i timmar.

Såg ni förresten att Sverige fick sin egen debatt om betygssättning av lärare? Jag skrev om den tyska domen i tisdags. Jag blir faktiskt lika illa berörd varje gång jag inser att vi inte alla spelar på samma lag. Att det finns folk som inte har barns bästa som första prioritering. Jag vänjer mig aldrig.

Tyskland godkänner öppnare skola

SvD berättar om en dom i Tyskland. En webbplats där elever kan betygsätta lärare får finnas kvar med motiveringen att yttrandefriheten väger tyngre än lärares eventuella känslor inför detta.

– Den skapar önskvärd kommunikation och interaktion och gör skolan mer transparent, motiverade rättens ordförande sitt beslut. Yttrandefrihet är dock inte gränslös. Ingen har rätt att yttra sig kränkande eller medvetet såra eller håna lärare.

Det var en bra formulering av vad det handlar om. Och ett sällsynt fall av att en tanke är filtrerad genom värdegrunden innan den yttras.

Om våldet och debatten

Vi måste inse att det är en journalist på DN som har fått för sig att det gynnar hans intressen att formulera debatten så att jordens undergång verkar vara nära. Blev glatt överraskad när jag såg vår kulturminister säga att lagstiftning inte är någon lösning. Däremot kantrar det hela när psykiatriker intervjuas i dagens DN. Inte så att jag påstår att dessa proffs har fel, utan för att de blandar ihop saker. Ja, det finns barn som absolut inte kan hantera nätets frihet. Dessa barn är för det mesta samma barn som har stora svårigheter i riktiga livet. Det är barn som vi inte tar hand om. Vi har resurserna att identifiera och hjälpa dessa barn men vi prioriterar att inte göra det. DÄR ligger de stora problemen. Att diskutera internets skuld är att devalvera problemen och att skjuta skulden på något abstrakt och utanför oss själva.

En nyckel till vuxenvärldens beteende i den här frågan finns också i dagens artikel:

- Det tynger mig att bli påmind om de svarta och plågsamma sidorna av manligheten som vi människor dras med, säger han.

Ja, det är plågsamt men kanske nödvändigt att vi får syn på dessa mekanismer. Först när de är synliga kan vi göra något åt dem. Vi får inte backa för att det är plågsamt. Det är inte internets fel att dessa problem finns. Det är inte heller internet som är lösningen. Men vi kan utnyttja att nätet lyfter upp mänskliga företeelser till ytan och på så sätt få tag i dem.

Den pågånde diskussionen i DN har inte hjälpt till med varken det ena eller det andra.

PS. Space2u är nog Sveriges bästa webbhotell. Deras servicenivå förbluffar mig varje gång jag har trasslat till det på nåt sätt. Det sitter folk och svarar på mail och åtgärdrar problem i realtid! De svarar lika snabbt på mail som jag gör :-)

Blogg som verktyg 3

Jag fick tre intressanta frågor från en journaliststudent som hade läst min artikel på Svt Opinion och jag tänkte besvara dem här i bloggen:

Vilket argument för anonyma bloggar ser du som viktigast?

Demokratiargumentet, som vi här i nord och väst ofta glömmer bort. Att få framföra sina tankar fritt och anonymt är ett skydd för maktmarginaliserade. I Sverige kanske det inte handlar om politiskt förtryck även om det inte går att utesluta, mest kanske det är aktuellt för barn som misshandlas och våldtas i hemmet, t ex. Det här är ett så viktigt inslag i demokratin fast så svårt att bevaka därför att de personer som är satta att administrera demokratin i regel tillhör den bildade (men oreflekterade) medelklassen och kan ha svårt att tänka ut andra livsscenarion.

Ser du några nackdelar i anonyma bloggar? Jag tänker bland annat på att anonymiteten även ger utrymme för icke privata aktörer att yttra sig utan att röja sin identiet. Att företag och förespråkare för olika politiska partier kan sprida gratis textreklam?

Klart det finns nackdelar men dessa är ständiga följeslagare till demokratin. Även Microsoft får uttala sig i Sverige, om vi säger så. Baksidorna av denna form av yttrandefrihet är inte det minsta allvarligare än de som fanns innan internet kom. Det gäller att avslöja mediet och förstå hur vi kan leva med både för- och nackdelarna. Och framförallt måste alla såna här problem viktas mot varandra. Om det kan bevisas att folk missbrukar en sorts frihet så måste det vara ställt utom allt tvivel att det är viktigare än alla fördelar denna frihet har innan man bygger bort friheten. Vi får alltså inte låta några skurkar vara viktigare än barn, t ex. Vi har en tendens att överdriva omfattningen av fusk och missbruk och vi kan bli lite för ivriga att göra nåt åt det. I den ivern är det lätt att glömma offren.

Hur bedömer vi som läsare objektiviteten i en text om vi inte vet avsändaren och dess motiv?

Jag ser det som enklare nu när vi har internet av den enkla anledningen att dessa frågor hamnar på agendan på ett sätt som de inte gjorde tidigare. Vi tvingas helt enkelt bli källkritiska redan som barn och arbetar då fram ett förhållningssätt som är vettigare än det gamla sättet att se på saken, nämligen att det skulle finnas någonting objektivt. Vi kanske inte känner till avsändaren och dess motiv men vi kan lära oss avläsa sådant genom att träna vårt källkritiska öga. Då får vi ett förhållningssätt som stämmer bättre överens med ett modernt samhälle, både vad gäller synen på människan och synen på kunskap. Vi accepterar inte auktoriteter på samma sätt som tidigare och ser kunskap som något som är under ständig utveckling.

Sack the net nanny, talk to your kids

I en intervju med Howard Rheingold får man läsa mycket klokt:

“There is a real fear that parents have that their kids are knowledgeable about the technology and they are not,” Rheingold says. “The answer has to do with trust and communication - talk to your kids about what they are doing online.”

Han nämner också något som jag är inne på i min avhandling (bl a på s. 42):

He says advertising that stirs fear of online stalkers misleads: "Over 90 per cent of sexual abuse of children happens either within families or neighbours. In the other 10 per cent most of the strangers were not met over the internet. Yes, we should teach kids to be careful online, but we should not concentrate our education efforts solely on that."

Hittat på Smartmobs. Har jag förresten berättat att jag ätit middag med Howard Rheingold?

Vad berättar barn om Internet, IT och mobiltelefoner?

Bris har gjort en undersökning som finns att ladda ner här. Rapporten stöder mycket av det jag kommer fram till i min avhandling: att barn har stor nytta och glädje av internet men att det finns en hel del orosmoln. Visserligen handlar Bris rapport mest om problem men det ligger ju i sakens natur eftersom barn aktivt måste söka upp Bris och då gör det mest när de vill ventilera problem.

Småtjejer åker alltid dit på allt

Jag skrev en kommentar till Jan Svärdhagens viktiga inlägg om destruktiva webbplatser (Oj, snabb uppdatering, Janne!). Men eftersom kommentarer blir så kortfattade tänkte jag passa på att utveckla tankarna här.

Det handlar alltså om webbplatser som samlar framförallt unga med olika typer av psykiska problem. Exempelvis Pro-ana som lyfter fram anorexi som en livsstil istället för ett sjukdomstillstånd, Pro-mia som handlar om bulimi och andra typer av självdestruktiva beteenden som framställs på detta sätt. På ytan verkar det förfärligt och förkastligt. Men om vi tänker ett steg längre så inser vi alla att de här webbplatserna bara är symptom. Symptom på en sjukdom, naturligtvis, men även symptom på en obefintlig vård.

Om de här människorna, som i stor utsträckning är unga flickor, inte får vård kan de inte förväntas ha sjukdomsinsikt. I det läget blir alla som försöker få henne att börja äta, sluta kräkas, sluta skära sig, sluta bränna sig, en fiende. För det är ju nån som försöker ta ifrån henne det enda som känns riktigt. Nån som försöker förändra hennes personlighet. Eller det som hon har kommit att se som sin personlighet.

Vi har inte rätt att skjuta in oss på symptomen, hur illa vi än tycker om dem. För om vi skulle få bort dem så stillar det vår oro och gör att vi kan titta på Idol och äta chips i lugn och ro. Det hjälper inte den som är sjuk. Istället ska vi säga "fasen, jag visste inte att det var så här illa!" DET är den verkliga lärdomen. Inte att internet har gjort det enklare för sjuka människor att hitta varann och att peppa varann att fortsätta vara sjuka. När vi har ordnat det så att även den som har ätstörningar får lika bra vård som den som brutit benet, då kan vi prata om saken. Tills dess måste den som är sjuk få slappna av en liten stund ibland tillsammans med andra som tänker likadant. Det har vi inte rätt att ta ifrån henne bara för att vi vill ha sinnesfrid.

Det finns en allvarlig risk att hela den här frågan är ålders- och könsrelaterad. Hade det sett ut så här om det var medelålders män som råkade ut för de här sjukdomarna? Som det ser ut idag är det främst unga kvinnor, även om det självklart finns undantag. Jag är så trött på att vi reagerar med reptilhjärnan så fort en tjej försöker bryta sig loss. Nu lägger vi av med det, eller hur?

Vad är kopplingen mellan V-Tech och spel?

Efter massakern i Virginia uppstod som väntat en diskussion om våld på olika plan. Flera bloggar uppmärksammade det faktum att den vanliga mobben i USA snabbt gick ut och anklagade datorspelande för att ligga bakom massakern. Sen började det sippra ut rykten om att det vid husrannsakan hos förövaren inte fanns en enda spelkonsoll eller datorspel. Det kan vara precis hur det vill med sanningshalten, jag tycker ändå att det är intressant att diskutera. En bloggare (och nu är jag så stressad så jag har inte koll på vem) frågade om Dr. Phil och hans anti-allt-som-unga-tycker-är-kul-polare kommer att gå ut med nya påståenden. Kommer de t ex att sätta även frånvaron av spel i ett sammanhang och undra om Cho hade mått bättre om han fått avreagera sig på spel? Jag vet extremt lite om amerikansk kultur och vad som ligger bakom vurmen för vapen men jag tycker mig kunna se att den livssituation som Cho hade inte var sund; han stod utanför alla sociala sammanhang och verkade signalera oerhört starkt att han inte orkade längre. Och jag vet också att många, många människor både här och i USA mycket hellre gömmer sig bakom ett fördömande av spel eller nån annan obegriplig företeelse än tar tag i en medmänniska som mår dåligt. För att orka se och hjälpa en annan människa krävs mod och styrka. För att fördöma nåt man inte begriper krävs bara att man säger det första som dyker upp i huvudet.

Harm and Offence in Media Content

Sonia Livingstone, som nog får räknas som det största namnet i Europa när det gäller unga och nätet, har kommit ut med en bok - Harm and Offence in Media Content. Boken finns sammanfattad i en pdf-fil för gratis nedladdning, mycket bra service. Om ni ska läsa sammanfattningen rekommenderar jag att ni hoppar över det som heter Exectutive Summary och går direkt på Conclusions. Det sistnämnda är nämligen en upprepning av det första fast med lite mer kött på benen. Boken avhandlar negativa sidor hos medier, alltså inte bara nya medier, och berör inte alls fördelarna. Det är en litteraturstudie och kan alltså sägas sammanfatta det forskningen säger om negativ påverkan av media. Superintressant!

Sen måste jag få citera:

‘… for some children, under some conditions, some television is harmful. For some children under the same conditions, or for the same children under other conditions, it may be beneficial. For most children, under most conditions, most television is probably neither particularly harmful nor particularly beneficial’ (Schramm, Lyle, & Parker, 1961, p.11).

Stipendier för skolor

Skandia utlyser ett stipendium för skolor som har bra arbetsmetoder mot mobbning. Lite bråttom att söka, 28 februari är sista dagen. En bra sak med den här typen av stipendier är att goda idéer får uppmärksamhet och därigenom spridning.

Dessutom utlyser MSU medel för samverkan kring barn som far illa.

Ny metod mot mobbning testas

Mer från Svenskfinland. Skolporten berättar om Finlands Svenska Lärarförbund som lanserar "en ny metod mot mobbning":

En ny metod mot mobbning börjar testas i 39 skolor runt om i landet i höst. Bland annat planeras en virtuell inlärningsmiljö och en guidebok för föräldrarna.

Metoden KiVa skola har utvecklats vid Centrum för inlärningsforskning och institutionen för psykologi vid Åbo universitet.

På projektets hemsida finns inte mycket mer information, men man kan utläsa att professor Dan Olweus är en av de sakkunniga. Nu är inte alla överens med Olweus om teorierna kring mobbning och just teorierna måste ju vara grunden för en bra metod. Jag har inte heller förstått hur man tänkt sig att det man på finlanssvenska kallar virtuell inlärningsmiljö ska kunna bidra. I bästa fall fungerar det som Swedkid. I sämsta fall som en bok fast på internet.

Zephyr - övervakar Myspace

Smartmobs berättar att Myspace planerar att lansera ett verktyg för att underlätta föräldrars övervakning av sina barn på Myspace. Det ska inte användas till att läsa barnens mail eller se deras profil men:

Parents will be able to use the software, named "Zephyr," to find out what name, age and location their children use to represent themselves on MySpace.

Jag är inte riktigt säker på att jag begriper poängen med det hela och då misstänker jag att det är ungefär som när Luleå kommun köper in en filterlösning till alla skolor eller när någon köper Urkund - det handlar om att tysta kritiker. Vid en snabbgoogling hittar jag inget mer än den artikel som Smartmobs nämner så jag vet varken om detta är sant eller när det är tänkt att lanseras. Men jag delar journalistens oro för att den här typen av verktyg ska användas mot de barn som det är tänkt att skydda. Vem ska kolla att det är föräldrar som över vakar de barn de har rätt att övervaka?

Hm, det här påminner mig om Squill. Får ta och kolla vad som hände med den grejen... Jag var in och squillade mig själv (kändes som om jag gjorde nåt skumt) med följande resultat:En angränsande sak är det som kallas sousveillance (undervakning?) som Future Now skriver om idag. Det är ju alltså inte det samma som medborgargarden och andra skumma saker utan ett sätt att låta allmänheten bidra till den lagliga brottsbekämpningen.

danah boyd om övergrepp och panik

danah boyd skriver idag mycket klokt om övergrepp på barn och panik bland vuxna. danah påpekar det viktiga faktum att den största risken finns i hemmet och har hittat en artikel som verkar värd att läsa - The Facts About Online Sex Abuse and Schools:

We can never eliminate all risk; but there are ways to maximize our students' safety while using these incredibly powerful tools. Each tool needs to be analyzed individually to ascertain its benefits and the specific risks it might present. From there, thoughtful people can find solutions to the student safety issues that may arise.

Skriv på ECPATs upprop

Så där, nu är alla helger och sånt avklarade och jag sätter igång med arbetet på allvar. Under ledigheten har jag fått hjälp av några som svarade på min efterlysning dagarna före jul. Helt underbart att ha en så stor och heterogen seminariegrupp! Jag fick massor av kloka kommentarer; de allra flesta gjorde att jag genast insåg hur jag måste ändra i min text och sen fick jag några kommentarer som jag inte håller med om men som hjälper mig att förstå hur texten kan uppfattas av en utomstående. Allt till enorm hjälp. Än en gång STORT tack till er som tog tid och energi för detta!

Sen vill jag uppmana alla att skriva under den namninsamling ECPAT har dragit igång för att få mer resurser till polisens barnpornografigrupp. Trots att namninsamlingar och kedjebrev på internet är tungt stigmatiserade tycker jag att detta är en alltför viktig fråga. Så sprid adressen, på papperslappar om det så krävs: www.ecpat.se/petition.asp?p_id=12.

Hard Candy

I lördags såg vi till slut Hard Candy (tack, [...] för filmen!). Jag har oroat mig för att den skulle vara för otäck och skjutit upp det hela. Nu är jag så glad att jag såg den, även om jag fortfarande känner mig överkörd av en ångvält. Filmen hamnar på min topp-10 alla kategorier. Förutom att ämnet - pedofiler som raggar över internet - är intressant så var manus, skådespelare och regi något av det mest briljanta jag sett. Jag måste se om filmen och studera hur de rent filmtekniskt lyckades med detta mästerverk. Fem skådespelare och jag tänkte inte på det förrän eftertexterna började rulla. Från första sekunden drabbar filmen oss åskådare och låter oss inte slappna av förrän alldeles i sista filmrutan. Magmusklerna känns som om jag tränat ett långpass snarare än suttit i soffan.

Alla som har kvar att se den bör sluta läsa nu och genast ladda ner den (men duka inte upp popcorn och sånt för ni vill inte äta medan ni tittar). Mina kommentarer nedan avslöjar för mycket av handlingen så de är bara för alla som redan sett filmen:

******************************

• Det var lysande hur de lurade oss alla att hon skulle förföra alternativt bjuda ut sig alldeles i början och så handlade det egentligen om att hon testade förövaren och befann honom skyldig.
• Jag är helt tagen av tjejens monolog en bit in i filmen där hon sammanfattar samhällets alla argument till pedofilernas försvar, för att sedan krossa dem intellektuellt en efter en. Jag har aldrig hört det så väl formulerat tidigare och aldrig heller förstått hur djupt rotade dessa argument är. Hur vi faktiskt försvarar ett av de vidrigaste brotten, även om vi på ytan just idag tycks bedriva ett krig mot förövarna som personer.
• Filmen handlar väldigt lite om internet, men det lilla som sägs är fantastiska exempel på frigörande teknikanvändning (underbart uttryck - kan man säga så?): hur hon förföljer och kollar upp honom i olika chattar, hur hon hittar bilder i hans dator och en adress att skicka dem till.
  
• Det här är en film för alla som på ett eller annat sätt är engagerade i barn; nära-barn-professionella, föräldrar, släktingar, politiker. Alla i en sån position borde se den.
  
• Och jag tycker att de lyckades bra med balansen mellan det obehagliga, det riktigt fruktansvärt obehagliga och det emancipierande. För som åskådare orkar man inte ta in hur mycket hemskt som helst och risken är att det blir kontraproduktivt. Nu blev vi som publik stärkta i känslan att det går att göra nåt. Det är inte hopplöst.