Bloggmobbning

Eftersom jag så hårt hävdar det finns ingen nätmobbning men ändå har målat in mig i skrivandet om just precis nätmobbning, tänkte jag att mitt nya utrop får bli bloggmobbningen lever och frodas! Men här tror jag att det handlar om andra saker än det man brukar mena med nätmobbning. Om nätmobbning är mobbning i ett annat rum än det fysiska är förmodligen bloggmobbning i högsta grad framkallad av erbjudanden hos samtida teknik. Blev tipsad om ett hatinlägg om några av våra mest tittade videobloggare, unga kvinnor allihop. Skribenten sätter själv stämpeln bloggmobbning på sitt inlägg och menar att han kanske inte borde ha skrivit det. Jag tycker nog att det var ganska bra att han skrev för han visar på en rätt omfattande folkrörelse. Det är ett nöje många ägnar sig åt, att skicka runt länkar eller bara skicka runt datorn i soffan, titta, skrika av skratt och hata. Och ofta är det just unga kvinnor som bloggar, ett faktum man kan använda till sitt eget försvar såsom Deepedition gör, till exempel:

Disclaimer: jag vet att jag säkert får en hord av dessa bloggerskors läsare som förklarar att

• jag är avundsjuk på deras framgång. Svar: nä, inte ett dugg.
• jag har ingen humor. Svar: jodå – jag tycker de här filmerna är oerhört roande. Faktiskt så garvar jag högt när jag ser dem.
• jag är elak mot unga tjejer som är framåt. Svar: inte alls – jag konstaterar bara att det nog är illa för Sverige om det här är vår framtid.
• jag är dum i huvudet. Svar: Det är jag säkert. Ni med.

Jag förstår ilskan och skratten, känner själv att fjortonåringen i mig tittar fram när jag tittar på Mogi och Amanda. Därifrån till att låta fjortonåringen blogga om det är däremot ett stort steg. Ett steg som en vuxen aldrig borde ta. Både Mogi och Amanda är exempel på ung kultur och bör studeras om man är intresserad av sin samtid.

Det är inte på något sätt illa ställt med Sveriges framtid. Det ser rätt bra ut om vi har en populär bloggare som utforskar språket, i tider när ingen vill plugga språk. Vi ser också exempel på unga kvinnor som utan att be om ursäkt visar upp det de är intresserade av för tillfället. Det finns inget som är nytt och upprörande här. Det här är inte vår framtid, det är vår samtid. Det här är våra medmänniskor, många av dem i färd med att hitta en plats för sig själva och ett sätt att finnas som de själva och omvärlden kan acceptera. Det vi som vuxna kan göra är att stötta dem, trösta när det går illa och säga att det ordnar sig. När du tror att världen ska gå under för att alla skrattar åt dig ska du veta att den gör inte det. Du kommer att överleva allt det onda och du kommer att bli glad igen. Du är bra, du duger, du får ta plats, du får finnas precis som alla som är elaka mot dig. Och förhoppningsvis går du så hel ur det att du inte måste jävlas med folk när du blir vuxen.

Uppdatering: Hittade just detta via Twitter: Ung bloggare dödshotad. Sov på saken, säger expert. Bloggcoach, nytt yrke.

OMG, act your age!

Nu har jag smyghållit på ett ilsket inlägg ett par dagar. Jag brukar nämligen inte bara slänga ur mig de arga inläggen utan låta tanken i trappan hinna ikapp mig först. Nu fick jag däremot lite eldunderstöd från Lina Ydrefelt som varit i Norge och föreläst. Hon börjar låta lika trött på situationen som många andra. När ska ketchupeffekten komma? När ska det lossna så att vi kan prata om barn som kompetenta medborgare, som subjekt? När ska det betraktas som suspekt att visa porrbilder på stora skärmar inför en förskräckt publik? När ska poletten trilla ner?

Många av de problem man brukar diskutera inom mitt forskningsområde – skola, lärarutbildning, ungas nätanvändning – har sina rötter i att många vuxna är lite barnsliga, som jag ser det. Här använder jag ordet barnslig i dess grundläggande betydelse – någon som agerar och tänker som ett barn – och inte i någon överförd, nedsättande mening. Det finns ju barn som agerar på ett vuxet sätt och det skrämmer mig lika mycket, barn som har total koll på nycklar, veckoschemat och gympagrejer fast de är alldeles för små. Jag vill bara rycka nycklarna ur handen på dem och säga att jag tar hand om dem så kan du vara lite barnsligare. Här kan man ju resonera så att de här definitionerna jag leker med i själva verket är sociala konstruktioner och att det inte finns något absolut barnsligt eller vuxet. Jag skulle ändå vilja påstå att det finns en hållning, en medveten linje, som civilisationen följer när vi har utvecklat den här sociala uppdelningen mellan barn och vuxna. Det finns en medveten koppling till värderingar som många kan enas kring när vi säger att barn har svårare att göra informerade val och att de kan behöva hjälp med det, till exempel.

Ändå är det något, jag vill helst inte fundera på vad, som gör att väldigt många vuxna agerar utifrån drivkrafter som vi vanligen accepterar endast hos barn. Vi vet till exempel att människan normalt utvecklas från att vara centrerad vid sin egen person till att kunna tänka på andra och offra sig själv för andra. Det är för det mesta en rent biologisk och psykologisk process även om det självklart även ingår en hel del socialiserande också. Så varför är det ok att vara vuxen idag och bara tänka på sin egen överlevnad/vinning/glädje/behov? Och det är just den grejen jag kallar för barnslighet. Det är ok under uppväxten att prioritera sig själv: nu vill jag ha mat och då skriker jag oavsett hur irriterande det är för mamma och pappa. Det är inte ok när man blivit vuxen. På samma sätt som det inte är ok att tjäna pengar på att barn far illa. De som gör så är barnsliga eftersom de sätter sin egen vinning före barns behov. Som forskare måste jag kritisera sådant offentligt utan att tänka på att någon kan bli stött för att jag har allvarlig kritik att framföra mot deras verksamhet. Det vore barnsligt eftersom det vore att utgå från mig själv som person och hur jag mår. Jag skulle ju i första hand bry mig om det sociala obehag som kan uppstå när jag träffar dessa personer senare. Att bry sig om vuxna människors känslor så till den grad att uppdraget att skydda barn försummas är att jämställa med korruption. En sorts vänskapskorruption som jag misstänker är vanlig på skolor – man vill inte stöta sig med föräldrarna – och på myndigheter – det gäller att vara vän med alla. Personligen kan jag inte bry mig mindre och jag skiter faktiskt i om mitt jobb skulle vara i fara för den sakens skull. Jag har uppmanat mina barn att inte vara allt för rädda om sina jobb och jag står för det fullt ut. Ett jobb där man måste dagtinga med sitt samvete är lika mycket värt som gammalt diskvatten. I vår familj sparar vi inte på gammalt diskvatten. Nu är det lätt för mig att säga så eftersom jag i drygt 10 år har haft chefer som fullt ut stöttar mina många avhopp från det ena och det andra och påhopp på annat...

Att vara vuxen innebär en hel del saker. Det innebär bland annat att man inte alltid kan välja vad man vill göra hela dagarna. Att bli förälder innebär ännu fler saker. Man kan till exempel inte längre förverkliga alla sina drömmar om de krockar med föräldraskapet. Man kan inte alltid åka iväg på spahelg med sin partner, hur mycket man än tycker att man behöver det eftersom de vuxnas behov alltid är mindre än barnens. Det är ett vuxet sätt att se på förhållandet mellan barn och vuxna och det är vuxnas skyldighet att sträva efter att agera vuxet. Sen kanske man inte alltid lyckas, eller snarare, man kommer rätt så ofta att misslyckas. Det jag blir fundersam över är hur retoriken ser ut, det är nästan som om det är ok idag att inte ens sträva efter att agera vuxet. Den här gnällkulturen vi har utvecklat (och som jag gnäller över nu) är på många sätt en barnslig hållning eftersom den ofta sätter den egna personen i fokus och ignorerar andras sätt att tänka.

Så jag skulle vilja förorda färre spahelger för vuxna och ett seriöst försök att agera utifrån sin ålder. Hm, det där låter faktiskt bättre på engelska: Oh My God, act your age, är något man kan utbrista men det låter verkligen styltigt att utbrista: Agera utifrån din ålder!