Certifiering av webbplatser

Bitos har valt att göra precis det jag varnade för när jag var på EUKO-möte i Lissabon, nämligen certifiera webbplatser utifrån säkerhet. Bitos är det man kallar branschens egen organisation och man har ett etiskt råd där man arbetar med säkerhetsfrågor. Jag förstår tanken med White Lists, att man skulle kunna tala om vilka webbplatser som är farligare än andra och kunna varna eller hindra barn från att vara på dessa platser. Nu är inte livet riktigt så enkelt och det kan ha blivit krångligare än nånsin när vi fick internet. Att certifiera vissa webbplatser är inte som att certifiera produkter eftersom de flesta webbplatser idag byggs upp av användarskapat innehåll. Om det var som förr i tiden att innehållet kom från en sändare och förväntades mottas av någon annan än sändaren kanske det skulle fungera. Och några av de certifierade webbplatserna är sådana till större delen, exempelvis Aftonbladet. Man kan säga något om sändaren och dess ambitioner på olika säkerhetsnivåer. Vi kan också bestämma oss för att inte certifiera webbplatser som har som marknadsför pornografi. Men hur ska vi göra med Facebook? Kan vi certifiera själva skalet, verktygen som tillhandahålls för att användarna ska fylla det med innehåll? Det verkar konstigt eftersom jag som användare inte tydligt skiljer mellan verktyget och innehållet. Det blir poänglöst och mest bara ett ytligt sätt att få tyst på kritik. Rubriken lyder Branschen tar sitt ansvar.

I ärlighetens namn är den av EU föreslagna White List något annat än Bitos certifiering eftersom det finns tydliga kriterier för just Bitos godkännande. Det handlar om vissa säkerhetsrutiner som får ses som någon lägstanivå och för EU:s del var det frågan om att publicera en lista på webbplatser som föräldrar med gott samvete kunde låta sina barn besöka. Så det är inte exakt samma sak men till viss del är båda inne på tanken om en tekniska lösning på ett mänskligt problem och vi vet ju hur det ligger till med sådana. De finns inte. Det är tråkigt men sant, lite som tomten. Man skulle verkligen vilja att han fanns men måste bittert konstatera att så inte är fallet.

Ytlighet 4

Där jag kommer ifrån är ytlighet och fixering vid det man först ser hos en människa ett drag som man förväntas arbeta bort allt eftersom man mognar. Vuxna talar om för barn att det inte är utsidan som räknas och att man ska tänka efter en extra gång innan man dömer en person eftersom det inte är helt säkert att man har tolkat personens beteende korrekt. Jag vet inte men inte är det verkligen så vi förhåller oss till unga i allmänhet och ungas nätbeteende i synnerhet? I den kontexten är det snarare regel att man ska titta lite snabbt på nåt nytt och innan någon annan har hunnit uttala sig komma med en svepande generalisering utifrån det första man ser. När jag var i Lissabon ville någon att vi skulle sätta ihop en White List med webbplatser som är kvalitetsgranskade och alltså ok för föräldrar och lärare att rekommendera till sina barn. Nu får man väl förlåta just den gruppen eftersom många har forskat om medier väldigt länge och kommer från en tid där medier var en sorts sändare av information till mottagare som bara tog emot. Det blir inte lika enkelt med användarskapat innehåll som ju nätet till stor del består av. Men hela tanken är så rolig och lite sorglig.

Vi kanske borde ägna de sista dagarna av året åt att formulera ett kollektivt nyårslöfte som går ut på att fördjupa det offentliga samtalet om unga och nätet och att vi ska våga erkänna frågornas komplexitet.

Ytlighet 2

Jag var med om en rätt otrevlig sak under hösten. Vid ett seminarium ville en person i publiken veta hur jag kunde försvara omslaget till min avhandling. Hon menade att det var sexuellt laddat och att det skickade fel signaler till unga kvinnor. Jag minns inte exakt vad hon sa, jag blev lite förbluffad. Sexuellt laddat? Jag fick be en som satt i publiken om att få låna hans exemplar av boken för att se vad hon menade. Personligen tror jag bara att hon har lite snuskig fantasi men ok, jag var ändå tvungen att svara när jag fick frågan. Och det här var ett av de sällsynta tillfällen då jag utnyttjade min makt från scenen, jag blev faktiskt så himla arg på henne. Vad jag vet har det bara hänt en gång tidigare att jag mer eller mindre har skällt ut någon i publiken. Det får man helt enkelt inte göra, man får se till att inte bli provocerad. Men när jag stod där med boken i handen och tittade på söta lilla x som ställde upp på bilden i sina coolaste kläder blev jag som en lejonhona som måste försvara sin unge mot angripare. Det är sant att vi lever i en värld där sex tar en allt större plats i det offentliga rummet och där främst unga flickor objektifieras i allt högre utsträckning men det är vårt ansvar som vuxna att se till att det inte blir så. Det är inte så att flickor och kvinnor ska avstå från att använda sig av traditionellt kvinnliga symboler för att på något mystiskt vis solidarisera sig med kampen mot objektifiering. Tvärtom, ska vi erövra dessa symboler, vi ska avmagnetisera dem och göra dem så vardagliga att det blir ok att vara flicka. Jag har bara rätt att kritsera mig själv, min grupp och dem som har makten, inte sparka neråt. Det är alldeles självklart att jag inte får sjunka så lågt att jag angriper den som är utsatt för allt det här. Istället ska jag använda den makt jag har för att ge flickor en arena där de får tolka och uttrycka sig själva. Men det är så typiskt att angripa unga flickors klädsel, oavsett om det gäller ifall de ska ha sjal, bh eller visa magen. Bort med tassarna från flickors klädsel, säger jag. Vi har inte ens rätt att tycka nåt om den över huvud taget förrän vi är lika kritiska mot tjocka gubbar som exponerar sin ohälsosamma mage eller andra manliga maktattribut. Då kan vi prata om saken.