I programmet för Almedalen 2019 fanns det flera seminarier som tog upp ungas nätanvändning och skolans digitalisering. De flesta ur ett riskperspektiv, inte minst togs innehållsfilter upp som en tänkbar lösning. På måndagen hade jag ett mingel där vi var flera med kunskaper om dessa frågor och vi kom ofrånkomligen in på det skeva utbudet. Tillsammans började vi planera för att arrangera ett eget seminarium, utanför det officiella programmet. När nu Almedalen är tänkt som en arena för demokrati, borde vi bidra med våra kunskaper! Under några intensiva dagar planerade vi, dag som natt, sökte lokal, diskuterade upplägg, värvade paneldeltagare som kunde belysa ämnet ur sina respektive perspektiv. Panelen består av Brit Stakston, Myra Åhbeck Öhrman, Ängla Eklund, Katarina Stensson, Hans Olsson, och Elza Dunkels. Filmad av Richard Gatarski, WeStreamU.
Tanken var alltså inte att ha en debatt, utan att låta experterna tala till punkt. Vi tycker att det saknas ett perspektiv i den intensiva debatten om filter i skola och förskola, nämligen vad forskning och beprövad erfarenhet säger om hur filter fungerar och om det ger ett skydd. Vi är överens med filterförespråkarna om att det finns innehåll på nätet som är oönskat och i många fall skadligt för barn att ta del av, så det var inte något vi diskuterade. Vårt samtal ville istället besvara frågan om innehållsfilter över huvud taget fungerar som ett skydd mot oönskat innehåll på nätet.
Vi vill tacka alla som kom och lyssnade, alla som följde samtalet via Facebook, Richard Gatarski och WeStreamU som ställde upp och både streamade och filmade under vansinniga väderförhållanden och Humanisterna som lånade ut sitt tält och sin ljudutrustning till oss.
Du kan se filmen eller lyssna på samtalet som podcast. Båda kan laddas ner och bäddas in om du vill lägga upp dem i din egen kanal. Båda verken är licensierade under CC BY – välkommen att använda!
Om du vill ladda ner ljudfilen finns den även som podcast.
Så här beskriver AgeID själva hur det ska gå till.
Lite frågor och svar som inte hanns med i sin helhet i P4 Extra den 8 maj 2019:
– Vad innebär det här nya porrfiltret som man ska införa i Storbritannien?
Alla måste verifiera att de är över 18. Det kommer att kunna göras på lite olika sätt, bl a genom att använda AgeID, ungefär som vårt BankID men inte lika officiellt eftersom Storbritannien har valt att låta alla som vill erbjuda en lösning. Wired har gjort en genomgång av de största aktörerna.
– Och det här ska alltså skydda barn på nätet. Kommer det göra det?
Nej tyvärr. Jag önskar, som alla andra, att det fanns ett sätt att ta bort det som är oönskat och bara ha kvar allt som är bra med nätet. Men låter sig helt enkelt inte göras. Det viktigaste skälet är att det inte går att definiera oönskat innehåll i allmänhet, inte ens om man enbart fokuserar enbart på pornografi. Och man måste ju definiera för att kunna skilja det ena från det andra.
Problemet är att den analys man gjort av problemet kommer från analoga medier. Där var det ju så att vuxna kunde styra rätt mycket vad barn skulle kunna se. Om vi ska ha fungerande lösningar måste analysen av problemet baseras på den verkligheten vi har idag.
– Så vad kan den här typen av filter istället få för effekt? Förvärra?
Ja, forskning om den här typen av tekniska lösningar visar entydigt att 1) de inte tar bort allt de är tänkta att ta bort och 2) att vuxna tenderar att släppa frågan lite, en teknisk lösning ger ofta en falsk känsla av säkerhet för de vuxna medan de alltså inte skyddar de unga.
Sen måste alla offentliga kostnader ställas mot nyttan. Det betyder att allt som ska införas t ex i skolan måste vara forskningsförankrat och detta har alltså inget som helst stöd i forskning.
– Den största porrsajten har 92 miljoner besökare – varje dag (och det är alltså bara EN sajt) Storbritannien står, efter USA, för den största delen av trafiken. Det är rätt många människor som kommer behöva lämna ut sina uppgifter till de här sajterna. Är det säkert?
Nej, det är ytterligare en kritik mot åldersverifiering. Den ska alltså skötas av kommersiella aktörer, utan insyn från myndigheter. Vad gör de med alla dessa data? Här skriver The Guardian om problemet. Personligen tycker jag inte att detta är det mest upprörande, eftersom de flesta av oss redan lämnar ut extremt mycket personlig data till vilka aktörer som helst. Det som oroar mig mer är att en stat fattar ett beslut 1) på så lösa grunder och 2) sedan lämnar implementeringen till kommersiella aktörer. Och det övergår mitt förstånd att inte fler oroat sig över att PornHub har stöttat den brittiska kampanjen för åldersverifiering. Hur är det möjligt att detta kunde passera obemärkt? Om de största aktörerna på porrmarknaden hade använt sina ekonomiska muskler till att motarbeta förslaget, hade det varit helt logiskt. Att de istället har stöttat förslaget skaver rejält och gör att vi borde fundera på vilka som stöttar dessa förslag, varför de stöttar och varifrån pengarna till alla kampanjer kommer.
– Men om den här typen av filter inte uppfyller syftet, att göra nätet säkrare för barn. Vad gör det?
Det handlar i korthet om att ge barn verktyg att hantera den här miljön, alltså verkligheten. Där det finns oönskat innehåll som de måste lära sig undvika.
Lika viktigt är det att barn som ändå råkar på innehåll som de inte mår bra av vågar berätta det för nån vuxen. Att få prata om det som hänt är ett sätt att reparera skadan. Därför är det extra olyckligt att vi har den här emotionella debatten om främst pornografi eftersom det framstår som om unga kan skadas för livet. Det minskar chansen att barn vågar berätta om sina funderingar eller om de sett något de inte mådde bra av, och då lämnar vi dem ensamma med frågan. Redan idag är det bara hälften av alla barn och unga som har pratat med nån vuxen om porr. Risken är alltså stor att det blir ännu värre nu.
Ibland handlar kritiken mot dessa tekniska lösningar om att det är lätt att ta sig förbi sådana spärrar. Så snart elever börjar kunna lite om datorer, är det inga problem att lära sig kringgå både filter och ålderskrav, t ex genom att använda sig av ett VPN. Men det är inte egentligen ett vettigt argument emot filter eller åldersverifiering. Dessa lösningar är förmodligen främst tänkta att skydda yngre, inte att till varje pris hindra alla från att komma åt pornografi. Och i teorin är det en bra tanke. Ingen vill ju att barn ska utsättas för pornografi. Huvudproblemet är dock att varken filter eller åldersverifiering faktiskt tar bort pornografi, utan bara en bråkdel av den.
Så här tycker jag att man ska tänka, oavsett om man har en professionell eller privat relation till de barn man oroar sig för: Kommer barnen att kunna skyddas från detta för alltid? Svaret är såklart nej, förr eller senare kommer de att använda en mobiltelefon eller sitta vid en dator utan filter. Det betyder att de måste få andra typer av stöd för att vara skyddade på riktigt. Barn i förskoleåldern behöver kunniga vuxna omkring sig, som inte låter dem klicka runt på plattor och som även berättar om det, inte bara låser skärmen till en app och sen är det klart.
Alla barn behöver
utifrån sin ålder och mognad, få stöd i att utveckla strategier att undvika det de inte mår bra av och ändå hitta sådant de behöver hitta, och
ständigt bli påminda om att de inte är ensamma, att de får och bör komma till vuxna med alla typer av frågor.
Vuxna behöver
ha verklig kunskap om barns villkor idag, så att lösningarna på de problem som uppstår i barnens liv inte baseras på hur saker förhöll sig i den egna uppväxten, och
modet att se och höra vad barn egentligen säger så att de kan se ett barn i ögonen och agera på det de ser. Och det innebär att släppa den snuttefilt som filter och åldersverifiering är och börja jobba med de svåra men verkliga frågorna.
Mer läsning
Porrfilter, ja tack! Här finns även länkar till forskningen jag refererar till ovan.
