Category Archives: Childism

Om nyttan av att ha tråkigt 4

För ett år sedan påbörjade jag en serie bloggposter om den för mig förhatliga idén om att det är nyttigt att ha tråkigt, men så kom jag av mig precis när det började bli spännande. Läs avsnitt 1, 2 och 3 för här kommer fortsättningen sent omsider.

skalman

Det är kanske som vanligt att de här synsätten lämpar sig för medelklassens välfungerande barn, de som har en rejäl bokhylla i hemmet om de skulle visa intresse för läsning och vars föräldrar trollar fram den ena sportutrustningen efter den andra så snart barnet antyder att basket eller snowboard eller parkour skulle vara kul. De barnen kanske har uppbackningen att klara att bli uttråkade utan att det hotar deras välmående. Och här vill jag påpeka att jag inte krigar mot medelklassens barn. Hey, jag har själv närt en stor mängd medelklassbarn vid min barm. Jag älskar medelklassens barn. Men jag älskar också överklassens och underklassens och knarkarnas och barn som växer upp i arbetslöshet, utanförskap och psykisk ohälsa. Alla barn som kämpar och klarar sig eller brakar ihop och alla barn som aldrig behövt kämpa, med alla problem det för med sig. Och jag är inte säker på att vi vet helt säkert att alla klarar av att ha det tråkigt. Därför vill jag att vi tar det lite lugnt med påståenden som att det är nyttigt att ha tråkigt.

Hjärnan vill inte ha det tråkigt. Det är just det argument som tråkförespråkarna använder. Hjärnan vill inte ha det tråkigt och därför sätter den igång att producera kreativitet när den är tillräckligt uttråkad. Så säger teorin. Men har det testats på alla typer av hjärnor? Är det inte sannolikt att det är lite olika?

En mycket snabb och slarvig genomgång av forskning på området slår fast, precis som jag nämnde i mitt första inlägg, att tråkigt inte är ett väldefinierat och avgränsat koncept. Inom psykologin används dock boredom som ett begrepp. T ex i den välciterade studien The Role of Boredom Proneness in Self-Reported Anger and Aggression där man ser ett samband mellan benägenhet till uttråkning och aggression. Bara som ett exempel. Det finns också studier som visar på tydliga samband mellan känslor av uttråkning och drogmissbruk (här räknas även lagliga droger som tobak in), vilket är mycket allvarligt. Det är alltså inte på något sätt fastslaget att det är nyttigt att ha tråkigt.

Vi har inte rätt att välja att bara se det romantiska i att ha tråkigt. Vi har inte rätt att enbart sprida berättelsen om en ung människa som tillbringat ett halvår i gipsvagga för att växa upp och bli erkänd konstnär och som sedan lyfter fram just gipsvaggan som sin stora källa till kreativitet. Vi måste också berätta om den stora massa som riskerar att få sina liv förstörda av att ha tråkigt.

 

Periscope

Nej jag tänker inte uttala mig om Periscope. Dels har jag inte tid just nu, dels tycker jag att det är ovärdigt att säga samma saker som jag gjorde nyss, bara för att det kommit en ny app som nån idiot ska börja larma om. I de fall media ändå vill ha ett citat från mig ger jag härmed mitt tillstånd att klippa och klistra från tidigare artiklar. Jag kan på rak arm säga att jag uttalat mig om Ask, Talking Angela och till och med Twitter (det där sista bör ni dock källkolla innan ni citerar för jag kan minnas fel). Jag har ungefär detsamma att säga idag.

Ni förstår ju själva att vi inte kan ha det så här. Vi kan inte hålla på och lyssna på s k larm så snart nån vuxen inte grejar sitt uppdrag. De får larma och gå på, men vi ska inte ge dem utrymme i media, fikarumsdiskussioner eller tankar. Låt dem larma, de tröttnar snart.

Jag kommer att säga nej till alla frågor som rör Periscope men jag gör härmed ett generellt uttalande som kan appliceras på denna och framtida små panikutbrott. Vsg.

Vi är vuxna. Vi har inte rätt att känna oss hotade av nåt som barn gör. Oavsett vad de gör. Vårt ansvar är att avstå från den typen av reaktioner. Självklart kan känslor av hot, panik och dysfori bubbla upp, men det ingår i vuxenheten att hantera dessa känslor utan att agera på dem. Vad barn än hittar på för nytt och dumt är det vårt ansvar att lyssna, fråga, fundera och att applicera våra värderingar och våra erfarenheter på det inträffade. Det är vår skyldighet att prata, ventilera, förhandla och komma överens. Varje gång nåt nytt och otäckt inträffar, måste vi fråga oss: Vad liknar detta? Vad liknar det inte? Hur gjorde vi sist/på 1800-talet/på 80-talet/osv? Det är vi som är vuxna. Vi är inte hotade av det barn gör. Alla som säger det har fel. Vuxna och barn befinner sig i en ojämn maktrelation, där vi vuxna har övermakten och där barn ibland reagerar på sin underordning genom aggressiva beteenden. Men det ger oss inte rätt att agera på känslan av att vara hotad.

Meddelas endast på detta sätt.

 

Små barn och internet – nästa generations behov och vanor

IMG_8556

Imorgon arrangerar Svt ett seminarium (som tyvärr inte sänds, det är på plats som gäller) om små barn och internet. Jag kommer att ha tre teman i min föreläsning: barnsyn, moralism och historisk kontext. Här är några av mina inspirationskällor till denna föreläsning för er som vill fundera vidare efter seminariet eller som missar det och ändå vill veta mer i frågan.

Historisk kontext

Forskning och framsteg har en artikel om Järnvägssjukans uppgång och fall som jag skamligen tänker dra växlar på. No pun intended!

Barnsyn

Margareta Rönnbergs nystartade blogg om barn och media har ett helt lysande inlägg om forskning och barn: iPads nu OK för barn under 2 år! Läkare har svängt 100 procent!

Moralism

Och som så många gånger förr tänker jag berätta om artikeln  How children lost the right to roam in four generations och prata om vad den egentligen säger oss om hur vi pratar om barns uppväxt.

Och glöm inte att läsa William Goldings Flugornas herre!

 

Om nyttan med att ha tråkigt 3

Lovade i mitt förra inlägg att berätta vad forskningen säger om att ha tråkigt. Ett av de tips jag fick när jag ställde frågan på Twitter var en föreläsning som var rätt tråkig men som jag ändå plågade mig igenom i hopp om en vetenskaplig ingång till frågan. Teresa Belton har forskat om barn och uttråkning och hon är en förespråkare för tanken att vi behöver ha tråkigt för att må bra. Hon redovisar studier som visar att barn som tittar på tv blir mindre fantasifulla än barn som inte tittar på tv och att de som tittar mindre på tv har ett rikare språk än de som tittar mycket på tv. Hon berättar också om teorin om att när du gör en sak gör du inte en annan, där hon då menar att när vi tittar på tv missar vi direkta, egenupplevda erfarenheter. Nu gav tyvärr föreläsningen inget svar på frågan, inte ens när det gäller tv. Mycket av det hon sa var ändå inte grundat i forskning utan i… (gissa tre gånger!)… åsikter och värderingar. T ex värderar Belton direkt samtal, öga mot öga, eller feromoner mot feromoner som hon säger, högre än annan interaktion. Och så kan det ju vara för vissa men vet vi att det är generellt? Det säger hon nämligen inget om. Hon bara levererar det som en sanning; att det är mer värt att träffas än att kommunicera via något medium. Det kan vara en åsikt och en känsla men nu var jag ju ute efter forskning. Dessutom redovisar hon forskning om barn, tv-tittande och kreativitet och sen hoppar hon snabbt till att berätta om en väldigt liten intervjustudie hon gjort med fullvuxna människor som hävdar att de har nått sina framgångar genom att ha det riktigt, riktigt tråkigt. En av dem har även deklarerat att han ska ha ett halvårs sociala medier-fasta. Det hoppet är helt ologiskt för mig. Vad har studier om tv-tittande och kreativitet med samtida medier att göra? Många av de aktiviteter vi använder mobilen till är så långt från tv-tittande det går att komma. Just det här hoppet har jag stött på flera gånger när jag sökt forskningens svar på tråkighetsfrågan; man redovisar gamla mediestudier och drar slutsatser angående nya medier. Så denna föreläsning gav inget stöd varken för tanken att det är nyttigt att ha tråkigt eller för att det är destruktivt att ha tråkigt.

Jag har verkligen inte gjort nån översikt av vilken typ av forskning som finns men jag kan se att en hel del av den forskning jag snubblar på är psykologisk och ofta kopplad till att barn har tråkigt i skolan, t ex begåvade barn som inte utmanas av skolarbetet. Och det är ju djupt oroande att vissa barn blir uttråkade i skolan, men jag hoppas och tror att det inte är en av de saker som menas med att det är nyttigt att ha tråkigt. Att ha tråkigt i skolan låter destruktivt i mina öron. Det finns faktiskt forskning som tyder på just detta, att det är farligt att vara uttråkad. Och det ska jag komma in på i det förhoppningsvis avslutande inlägget om några dagar.

Om nyttan med att ha tråkigt 2

Detta är en fortsättning på mitt inlägg om tråkighet. Det finns tydligen så mycket att säga att det blir en hel serie inlägg.

Ett problem med debatten är att vi kanske menar olika saker. Att ha tråkigt kan betyda minst två saker. Jag har försökt bena upp:

  • Att inte ha något att göra, som i att vara uttråkad och inte kunna sysselsätta sig med något.
  • Att det man har att göra är så tråkigt att man inte står ut.

Den första punkten, att inte ha något att göra, verkar vara den vanligaste, åtminstone när debattens vågor går höga. Och här tror jag att vi ofta blandar ihop vuxnas och barns upplevelser. Jag frågade efter forskning om detta på Twitter, eftersom jag hittade så lite själv, och fick en hel del tips. Inte så mycket forskning dock, men den lilla som fanns ska jag berätta om senare. Men en väldigt populär podcast är tydligen Note to Self som har en kampanj som de kallar Bored and Brilliant. Den var ohyggligt tramsig så jag orkade inte lyssna på hela, så rätta mig om de byter spår mot slutet, men i princip handlade Bored and Brilliant om att skaffa sig en annan relation till sin telefon. Bara där slår jag bakut; jag har ingen relation till min telefon. Jag har en relation till de människor och de arenor och nyhetskanaler jag står i kontakt med genom min telefon. Men hur som helst, de var inne på att telefonen och människan har en osund relation och så kom det vittnesmål efter vittnesmål om hur telefonanvändningen skapat ett meningslöst tidsslöseri där man egentligen inte gör någonting vettigt och att lösningen var att våga lägga ifrån sig telefonen för att bli ”bored” och därigenom upptäcka hur fullkomligt livet blir när man egentligen inte gör någonting vettigt. När livet blir ett meningslöst stirrande ut i tomma intet och därigenom bra. Ja, ni fattar. Det jag inte fattar är att de inte upptäckte den logiska luckan innan de la ut programmet.

Men jag tror att just det här resonemanget illustrerar en viktig sak; att inte ha något att göra kan vara helt olika saker för vuxna och barn. De flesta vuxna sitter fast i ett ekorrhjul av jobb, utbildning, familj, städning, yttre krav på perfektion, räkningar och sömnbrist. Några kan ha gått kurs i mindfullness och jobbar som ekorrar för att få en lugnare tillvaro, men för många vuxna är det en ouppnåelig dröm att inte ha något att göra en liten stund. Medan det för många barn är en ohygglig plåga som varar i eoner och som måste motarbetas till varje pris.

Den andra punkten, att den föreliggande aktiviteten inte är stimulerande, dyker också upp i debatten. Särskilt om unga. Det är inte lika många som tycker att vuxna måste bita ihop och stå ut lite mer. Det kan ha att göra med att vuxna inte kan påstå med lika stor auktoritet att de själva står ut dagligen, medan det är hur enkelt som helst att påstå att ”när jag var barn, då hade vi det minsann inte så roligt alla gånger”. Klassiskt maktutövande, alltså.

Men varför anses det vara nyttigt att ha tråkigt? Vad är målet med den omhuldade tråkigheten? Jo, det är att bli kreativ, att hitta på saker, att stimulera fantasin. Och det är här jag efterfrågar vetenskapligt stöd. Vet vi verkligen att det förhåller sig så? Det tänkte jag ta upp i nästa avsnitt.

 

Om nyttan med att ha tråkigt 1

Jag stöter ofta på uttryck som att det är bra för barn att ha tråkigt. Gärna i samband med att folk pratar om hur det var att vara barn förr i relation till hur barn har det idag. Det har gnagt i mig. För att citera mig själv (älskar ni inte också den meningen?):

Jag tycker att det låter ociviliserat att påstå att en annan grupp mår bra av att ha det tråkigt. Ha tråkigt själv om det är så kul! Dessutom har jag aldrig sett några belägg för att det stämmer, det kan lika gärna vara en skröna att hjärnan mår bra av att ha tråkigt. Om det är möjligt att ha kul mest hela tiden, även när man lär sig saker, så tycker jag att det är något vi ska välkomna.

För det är just andra som ska ha tråkigt, oftast barn. De som själva bestämmer sig för att ha tråkigt ibland får självklart göra det. De har förmodligen upptäckt att de behöver vila hjärnan ibland men att uppmana andra kräver lite mer på fötterna.

Ett problem är ju att ”tråkigt” inte är ett väldefinierat och avgränsat koncept. En del kanske tänker mer i termer av att råka ut för mindre roliga saker, andra pratar om ren uttråkning, när inget händer och kroppen och hjärnan skriker efter stimulans. Jag tror också att det finns en risk att vi vuxna lägger in våra erfarenheter från vuxenlivet och glömmer barndomens känsla av att inte ha nåt at göra. För en stressad vuxen kan det verka som en dröm att bara sitta och göra ingenting, lite som när man nästan längtar efter att bli dunderförkyld för att det verkar så mysigt att ligga i sängen och läsa och dricka te. Varsågod och önska dig detta, men låt andra människor vara, tycker jag.

Det är också viktigt att vi som är forskare underbygger våra uttalanden med antingen forskningsstöd eller en deklaration av den människosyn som ligger bakom det vi säger. Beroende på vad vi säger, såklart. En forskare som går ut och säger att det är ju kul att ha lite kul ibland kanske inte behöver stötta detta uttalande alls. Det ligger i själva ordens betydelse att den meningen fungerar. Men om en forskare säger att det är bra att ha lite tråkigt ibland, då är det ett uttalande som behöver annan stöttning än att mamma sa alltid så eller att det vet man väl

Fortsättning följer.

 

Den oändliga historien

Just när det kändes som att samtalsklimatet blivit mildare, som att barns rättigheter hamnat lite mer i fokus och vuxnas oro lite mer i bakgrunden slår Nyhetsmorgon i tv4 till med full kraft. De har en barnpsykolog som svarar på tittarnas frågor ibland och idag valde hon att prata om nätpedofiler. Ni får själva se klippet och göra er en uppfattning men i min värld var det som att kliva fem år tillbaka i tiden.

Märkligt nog var hon påläst. Det var slutsatserna som blev fel. Hon kände till forskning om att kontaktförsöken kan liknas vid spam, dvs många som söker offer kastar ut enormt många krokar eftersom de vet att de får napp ibland. Väldigt sällan men tillräckligt ofta, som med spam (BRÅ). Hon kände också till att de flesta som utsätts har en svår social situation utanför nätet (hon kan ha läst min bok t ex).

Men slutsatserna, att det är skitfarligt för alla hela tiden, de grundar sig inte på de fakta hon redovisade. Det enda som det här inslaget kan leda till är att hon hetsar vuxna till skyddsåtgärder som i bästa fall inte har någon effekt och i värsta fall skadar barnen mer.

Psykologen fokuserar mycket på sin egen oro och det verkar vara vuxnas oro som är det viktiga. Barnets känslor eller behov verkar inte vara viktiga. Hon uppmanar föräldrarna att hindra sina barn från att ta med smartphonen på toaletten. Trots att hon har koll på att de flesta barn som våldtas råkar ut för det i en miljö där de borde kunna vara trygga och av en person som de borde kunna lita på; en förälder, en styvförälder, en tränare, dagispersonal. Om det blir ok för vuxna att hålla koll på barnens mobil har man förberett för dessa vuxna att fortsätta sina övergrepp. Retoriken kring ungas säkerhet på nätet hjälper pedofiler och barnmisshandlare utanför nätet att bygga en gated community där övergreppen kan pågå ostört.

Det är väldigt tråkigt att ett tv-program med så många tittare avslutar med råd direkt från 90-talet. Lägg inte ut bilder på nätet för “det drar liksom till sig såna här personer”. Detta uttalande har verkligen ingen förankring i vetenskaplig kunskap. Tvärtom. Det visar också på en otäck syn på barn. Juvenism i sin renaste form. Läs mina råd till vuxna istället.

Friends mobbningssimulator

Jag har inte provat Friends nya mobbningssimulator av flera skäl. Dels vill jag inte i onödan ge andra applikationer tillgång till Facebook, dels känns hela grejen djupt oetisk. Som en av sönerna sa: Mobbningssimulatorn känns lika smart som att inte äta på några veckor för att se hur fattiga har det. Eller som köpfri vecka. Eller internetfri månad. En överklassgrej helt enkelt. Någon som däremot har provat är Sofia Mirjamsdotter och hon skriver om det här. Men trots att jag inte har provat har jag några kritiska åsikter (hey, what did you expect?):

Först lite om formen. Det här är otroligt oviktigt i sammanhanget men jag kan inte undgå att reta mig på nån som 2012 tycker att det är en bra grej att göra en app som ska kopplas till Facebook. De flesta skulle tvärtom behöva lära sig att inte ge andra applikationer tillgång till olika konton. Och det grafiska uttrycket! Jag älskar Erik Eriksson lika mycket som alla andra men det där skribblet känns lika 2009 som fb-kopplingen. Var det en reklambyrå som hade nåt över?

Men sen ser jag ett antal problem med själva mobbningssimulatorn. För det första, och jag vet att jag alltid säger samma sak: varför denna fokusering på nätmobbning? Det är ju mobbning generellt som är problemet. Friends säger att man vill få vuxna att förstå hur illa det är med nätmobbning. Det är ett vällovligt syfte men de saknar analys av problemet. Brist på analys är ju väldigt vanligt och alldeles särskilt i den här branschen, unga och nätet. Man identifierar ett problem och tar den första lösning som dyker upp i huvudet och sen är det för sent att backa. En analys av problemet hade kunnat innehålla funderingar på 1) vad vuxna generellt saknar kunskap om och 2) den kontext i vilken nätmobbning uppstår. Här har man missat båda som jag ser det.

Den grupp man vänder sig till, alltså vuxna som inte har kunskap om hur illa det är med nätmobbning, är inga som jag träffar. Och då träffar jag enormt många vuxna och pratar med dem om just nätmobbning, både live under mina föreläsningar och via nätet. Vilket inte utesluter att de finns. Men man kanske ska akta sig för att se vuxna som en homogen grupp ifall man identifierat en sådan grupp. Min erfarenhet är tvärtom att många vuxna har en uppfattning om att nätmobbning är farligare än annan mobbning. Det de skulle behöva är alltså något annat. Kanske punkt två: hjälp att sätta nätmobbningen i ett sammanhang. Jag skulle tro att de flesta vuxna behöver mer kunskap om samtida mobbningsforskning. Att förstå strukturerna som tillåter mobbning, att fundera över varför lärare inte ser mobbning i skolan, varför det står i många likabehandlingsplaner att offret ska berätta vad som händer, varför mobbare och offer ofta förväntas sluta fred, osv.

Sen tänker jag också på att vuxna inte heller är en homogen grupp i den bemärkelsen att de behöver veta mer om mobbning. Många vuxna har varit mobbade, många vuxna är fortfarande mobbade, många vuxna har barn som mobbas. Att skicka in någon i en mobbningssimulator utan att kunna ta hand om dem efteråt – jag är inte psykolog men det ringer inte bra i mina öron.

Jag kan höra svaren på min kritik i huvudet (rätta mig senare om jag har fel): Vi vill sätta fokus på denna viktiga fråga. Ja, det är en viktig fråga men ändamålen helgar inte medlen. Om resultatet blir att vuxna blir förskräckta över tonen på nätet, över känslan av att det kommer nära, och så vidare, då blir dessa vuxna sämre på att ta hand om sina barn. Alla vuxna, oavsett om de är lärare eller föräldrar, behöver känna sig trygga och självsäkra nog att stötta barnen. De behöver ha trygghet att konfrontera mobbare, att prata med offer, att lyssna lyhört och agera modigt, att sätta sig upp mot skolan eller fotbollsklubben. Inte panikartat vända sig mot nätet som ett sorts spöke som man inte kan få grepp om. Mobbning är inte ett spöke. Vi vet mycket mer om mobbning än vi gjorde tidigare men kunskapen ökar inte av att vi vet vilka fula tillmälen som sprids på nätet. För det är inte det som är kärnan.

Dags att gå till elefantkyrkogården?

Jag hoppas verkligen att jag kommer att förstå när det är dags att dra mig tillbaka och sätta mig under ett träd med mina sura tankar om hur världen utvecklas. Igår läste jag att barnläkaren Hugo Lagercrantz hade uttalat sig om att barn under tre år inte ska se på tv. Jag trodde att han var skändligen felciterad men sen hittade jag en intervju i Aktuellt där det visade sig att han hade sagt exakt allt det och lite till. Det kanske är taskigt att kritisera en så uppenbart frånsprungen gammal man men han ställde faktiskt upp i tv med sina groteska uttalanden. Mina huvudpunkter:

1. Har aldrig tidigare hört någon använda den där historien om bokens intåg i utbildningsväsendet så där! Att sensmoralen är att man ska vara rädd när man inför något nytt. Hur gick det till när han vände hela historien bak och fram?

2. Man ska akta sig för att romantisera sin egen barndom. “Fjärilar ska ses i naturen, inte i en Ipad”. I den bästa av världar växer alla upp i Bullerbyn med kossor och fjärilar runt hörnet, vuxna som orkar och hinner se barnen, massor av kompisar, ingen som mobbas, långa sommarlov med frihet att utforska världen. Men det har aldrig varit så att alla barn haft en perfekt uppväxt, inte ens på den tiden när alla visste hur en ko luktar. Vi behöver alla medel för att ge barn stimulans och kunskap. Ett besök i naturen, ett ipad-spel där man lär sig hur djuren låter, en stund i knät. Listan kan göras hur lång som helst.

3. “Pojkar ska skuggboxas och brottas – det tror jag är nyttigt”! Jag kommenterar inte ens den. Eller jo, jag måste! Varför skulle det vara särskilt nyttigt för pojkar att slåss? Lekslagsmål är ett bra sätt att dölja och bortförklara mobbning och det är ett perfekt sätt att hålla små pojkar inom en sexistisk ram som skadar både samhället och individerna. En person som uttalar sig så om pojkars och flickors olika behov ska inte företräda sitt yrke längre.

4. Varför skulle just surfplattan ta över den mänskliga kontakten? De vuxna som av olika skäl inte orkar med sina barn eller elever kommer att ta till vilka medel som helst för att slippa barnen ett tag. Och vilken teknik de väljer är egalt. Klart som fan att barn ska ha kontakt med människor, massor av kontakt. Men surfplattan eller tv:n är inte problemet. Den sociala utslagning som gör att några föräldrar inte orkar är ett problem. Den nedmontering av välfärden som gör att några lärare inte orkar med sitt jobb är ett problem. Den hets som gör att några föräldrar som har jobb ägnar sig för mycket åt jobbet och för lite åt barnen är ett problem. Den nybrutalitet som brer ut sig, som tillåter att barn behandlas som mindre värda är ett problem. För att ta några exempel på helt teknikoberoende hinder för barn att få ett bra liv.

5. Det är närmast kriminellt att slänga ur sig påståenden som att man kan se att de barn som tittar mycket på tv har ökad kriminalitet och sociala problem. Naturligtvis menar han inte att de barn som tittar mycket på tv drabbas av dessa problem men han la upp det som om det var så han menade. Kopplingen är, antar jag, att föräldrarna inte funnits där för sina barn och detta lett till en mängd saker: bland annat att barnen suttit mycket framför tv:n och att de senare har blivit kriminella och fått sociala problem. Han får fasen laxa upp forskningsresultat om det är nåt annat han menar!

En studie i childism

Tisdagskvällar kan mycket väl bli en studie i childism om man väljer att lägga ett par timmar på Svt1. Ikväll går andra avsnittet av dokusåpan Ung & bortskämd som, antar jag, är gjord för att vi ska förfasa oss över hur den unga generationen säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig efterrätten vid matbordet, lägger benen i kors och tyranniserar sina lärare. Programmet är mycket förrädiskt klippt och jag kan tänka mig att de missar som tillskrivs de stackars bortskämda ungdomarna är sådant vi alla skulle kunna göra (som att räkna varje ägg för sig istället för att räkna rader gånger kolumn…). Om man sedan klipper ihop det på rätt sätt framstår ju vem som helst som ett rikspucko.

Det intressanta med programmet är den berättelse som ligger till grund för klippningen, nämligen att ungdomen av idag har sämre förutsättningar att klara livet och om vi inte griper in går det åt skogen. Klassisk childism med andra ord.

I kväll börjar en annan dokusåpa på samma kanal, direkt efter Ung och bortskämd – Par i terapi. Det ska bli intressant att se om dessa par framställs i liknande dager; som människor som har låtit sina liv kollapsa och på grund av lathet, dumhet eller illvilja är lite mindre dugliga än genomsnittet eller om det finns en annan berättelse bakom denna programidé. Jag poppar popcorn och bänkar mig med spänning framför denna thriller.