Imorgon 28/10 får jag motta Guldäpplets Jubileumsutmärkelse tillsammans med ett alldeles fantastiskt gäng digitaliseringsivrare. Jag får priset ”för perspektiv på ungas liv på nätet, de sociala medierna och deras betydelse för en ung generation”.

Guldäpplet delas varje år ut till lärare som ”utvecklar undervisningen med stöd av digitala verktyg, medier och arbetsformer”. Om ni frågar mig är det
den finaste utmärkelse en lärare kan få i Sverige. Jag är stolt över att många av mina professionella vänner har fått priset: se lista över alla pristagare genom åren.

I år firar Guldäpplet 20 år och delar då ut en jubileumsutmärkelse till andra aktörer som haft betydelse för digitaliseringen av skolan. Och här blir det verkligen tätt med vänner! Det känns som att alla vi som får detta pris har arbetat tillsammans på ett eller annat sätt under de senaste 20 åren. Så morgondagens Guldäpplets dag lär bli som en enda stor återträff!
Här finns alla som får jubileumspriset.

… och jag är inte imponerad. Daily Mail skriver om Facebooks respons på anklagelserna från Frances Haugen. Här följer några citat från artikeln med mina kommentarer.

…one of which will prompt users to take a break after too long on Instagram.

Vad betyder ”för länge”? Det finns inget stöd i forskning för vad som skulle vara en lämplig gräns. Dessutom betyder en sån åtgärd att man redan på förhand har bestämt att sociala medier är dåliga för oss, vilket inte heller har stöd i forskning.

… parents given as-yet-unspecified control over how their teenagers use the social media app.   

För att ta detta förslag på allvar behöver vi veta mer om hur de har kommit fram till att detta skulle utgöra ett skydd. De behöver på det hela taget vara öppna med vilken data de baserar sina ändringar på, hur de har analyserat data, om det finns forskare med i processen och vilka dessa isåfall är.

Det här är inte heller ett förslag som har stöd i forskning. Varför ska vårdnadshavare ha tillgång till information om sina tonåringars sociala medier? Vad ska de vuxna göra med den informationen?

We cannot, with a wave of the wand, make everyone’s life perfect. What we can do is improve our products, so that our products are as safe and as enjoyable to use.

Det här är ju en riktig halmgubbe! Ingen har ens antytt att de måste göra allas liv perfekta. Men framställt på det här sättet tänker han sig väl att det ska låta rimligt att de gör så gott de kan.

…allegedly ignoring internal research that revealed the social media platform harmed the mental health of teenage girls.

Den studien måste vi få se innan vi kan uttala oss om Haugens anklagelse. Mig veterligen finns det ingen forskningsstudie som har kommit fram till samma resultat så jag har lite svårt att tro att Facebook har gjort detta på ett korrekt sätt.

…that it would be halting its plans for Instagram Kids, a version of the app for those under 13 which will feature optional parental controls.  

Ja, det är rimligt. Facebook har knappast allmänhetens förtroende idag och bör inte laborera med tjänster till yngre innan de kan visa på vilka grunder de gör det. Jag misstänker att det bara är ett spel för gallerierna och ett sätt att slippa framtida kritik.

Nu är jag ju inte emot att yngre barn ska ha tillgång till sociala medier, jag tycker bara inte att Facebook är det bolag som bör hantera en sådan tjänst. Den bör inte heller startas av entreprenörer i alarmism och moralism. Återstår att vettiga och kunniga personer och organisationer tar tag i detta! Det är dags för en seriös open source social media platform.

…claiming that Facebook’s algorithms are ‘giant spam filters’ and, if removed, people would see more potentially harmful content like hate speech and misinformation. 

Det har var det sjukaste jag hört! Deras talesperson erkänner alltså att de tillåter så mycket skit på sin plattform att användarna måste ledas bort ifrån det med hjälp av algoritmer! Det rimmar faktiskt rätt bra med deras idé om att de ska påminna unga användare om att de tittat på mycket skadligt innehåll och att de bör titta på annat. De menar alltså att de redan vet vad som är skadligt. Intressant! Varför tillåter de sådant innehåll på sina plattformar över huvud taget? Kan det vara för att det ligger stora pengar i just detta innehåll?

Stockholm Pride kommer att till stor del ske på nätet i år och det är ett digert program. Själv har jag förmånen att få samtala med Kalle Röcklinger från RFSU under rubriken Sex och unga i en digital värld.

Gå gärna in på Facebookeventet.

Under överskådlig tid kommer jag inte att åka runt och föreläsa, utan följer slaviskt Folkhälsomyndighetens rekommendationer att hålla avståndet (och tvätta händerna). Istället har jag ett upplägg som jag kallar Elza är hemma, där jag ger föreläsningar online. Du kan lämna din e-postadress om du vill få info när jag föreläser nästa gång. Dessa föreläsningar kostar pengar, men jag kommer även att använda andra kanaler där innehållet är gratis, t ex Instagram och TikTok.

Det finns så många poänger med att föreläsa online istället för att kuska runt. Förutom hygien- och hälsoaspekter är miljön ett viktigt argument. Vi kan inte hålla på som vi gjorde innan coronan! Jag tycker också att det här är en sak vi borde ha gjort för länge sedan. Nätutbildningar och nätmöten ser likadana ut idag som de gjorde för tre decennier sedan. Jag får andnöd när jag tänker på hur lite vi har uppnått på 30 år! Verktygen har fått andra namn och en del förbättrade funktioner men de flesta förändringar är bara kosmetiska. I grunden har vi samma usla sätt att mötas online; det är klumpigt och obekvämt, svårt att känna närvaro, det är kort sagt en helt annan upplevelse. Och så länge det är så stor skillnad kommer vi inte att på allvar kunna byta ut analoga möten mot digitala. Coronan har inneburit ett skutt framåt för digitaliseringen, av nödtvång har vi klivit över trösklar som vi varit för fega, lata eller stressade att kliva över förut. Jag tänker bidra till den här påtvingade chansen att låta digitaliseringen göra nytta där den är som bäst (och för att ingen ska bli arg: självklart ska vi ha kvar analoga möten, böcker, konserter, osv när det är de bästa lösningarna).

Sen kan det vara lättare för mig att stanna hemma än för många andra, så jag vill inte moralisera över andras resande. Jag har gott om utrymme att arbeta här hemma och jag har en väldigt stor familj så jag är knappast isolerad. Jag ser verkligen fram emot en längre tid utan att behöva bo på hotell, eller vara ensam i en främmande stad när hatet tar över mailboxen. Jag har dessutom en liten gnutta bacillskräck, så det är hur skönt som helst att inte behöva trängas med okända i kön till security eller sitta bredvid nån som inte lärt sig nysa i armvecket.

Vi ses på internet!

Idag tillkännagav RFSU att jag är mottagare av 2020 år RFSU-pris! Läs även pressmeddelande och intervju i Ottar.

Jag är så glad och stolt över att få ta emot det här priset! Jag valde att inte tacka under prisutdelningen eftersom vi alla vet hur det kommer att sluta… Här kommer dock de ord jag skulle ha velat säga om jag inte varit en sån lipsill.

Jag vet inte hur jag ska kunna hitta ord för att tacka RFSU men jag ska göra ett försök. Det är alltid fint att bli uppmärksammad. De flesta av oss tycker nog att vi sliter och släpar och då är det skönt att få ett erkännande. Men detta! Detta går bortom allt jag nånsin kunnat föreställa mig. Att ens nämnas i samma mening som Elise Ottesen Jensen och hennes kamp är mer än jag någonsin skulle våga tänka själv. Jag ska erkänna att jag i mina mörkaste stunder har tänkt på henne och sagt till mig själv att kunde Ottar kriga på så kan väl jag! Jag riskerar inte fängelse för det jag säger, så jag ska inte sitta här och gnälla! Så tack snälla RFSU för att ni tycker att min insats är viktig!

Tack också för att ni tar ställning! För ni tar ställning genom att ge mig priset. Alla vågar inte ge mig stöd offentligt, men det gör ni och jag är oändligt tacksam för det. För hur skulle världen se ut om vi inte vågade stå upp för det vi tycker är viktigt? Och alldeles särskilt om det vi tycker är viktigt inte ger några sociala poäng. Det är ju ingen konst att stå upp för sånt som är publikfriande och populistiskt, då blir det ryggdunkar, kindpussar och inbjudningar till sociala evenemang. Den som däremot står upp för komplexa resonemang, forskningsförankring och annat tjafs, får nöja sig med spott och spe och DM med uppmuntrande tillrop som ”du förstår säkert att vi inte kan gå ut med det offentligt, men vi står naturligtvis på din sida”.

Nej, jag förstår inte det. Jag förstår inte att det finns de som tycker att allas lika värde och rättigheter är en viktig fråga men som inte vågar uttala sig offentligt. Jag har inget till övers för den som inte vill ta egna risker men tacksamt tar emot att jag blir kanonmat i debatten. Tvärtom tycker jag att det är allas ansvar att peka ut, debattera och motarbeta de vindar som drar över världen: konservatism, bigotteri och hat mot allt utanför den traditionella normen. Reaktionära krafter vill sparka tillbaka kvinnor och barn till underordning och återupprätta heteronormen, ruttnande maskulinitetsideal och tystnadskultur. De gör det försåtligare än någonsin i historien, genom att förklä den till forskning eller feminism och barnrättskamp och därför blir vårt upplysningsarbete ännu viktigare.

Fast egentligen tycker jag inte att vi ska klaga på de som tycker att alla är lika mycket värda. Även om det är viktigt att vi alla bidrar i kampen för ett bättre samhälle kan det finnas de som har goda skäl att avstå, det är inte upp till någon annan att bedöma. I den meningen får jag faktiskt skylla mig själv som inte bara skaffar mig ett annat jobb. (Vilket jag såklart funderar på att göra flera gånger i veckan.) På samhällsnivå är det en annan sak, där borde vi systematiskt identifiera och motarbeta de antidemokratiska strömningar som drar över världen.

Vi borde rikta fokus på alla de som stöttar reaktionära krafter, alla de som förklär sin egen samtidsångest till omsorg om barnen, alla de som är sexualfientliga så till den milda grad att de in i minsta detalj kan beskriva alla de sexuella praktiker som de så innerligt fördömer, alla de som medvetet vantolkar det jag och andra forskare säger och försöker sänka oss som personer och yrkesmänniskor. Vi borde inte slösa bort samhällets resurser på de förslag som har samlat flest kändisar, använder de fulaste retoriska greppen och levererar de enklaste lösningarna. Istället bör all offentlig verksamhet (och helst alla annan också) bygga på vetenskaplig grund, sund argumentation och respekt för allas lika värde och rättigheter.

Och samhället borde stötta alla som kämpar i motvind. Vi borde ha lärt oss av Ottars och suffragetternas öden och säkerställa att vi närmar oss svåra frågor systematiskt och rationellt. Tills det blir så ska jag använda RFSU:s pris som en påminnelse om att det är värt det. Jag ska inte sitta här och gnälla! Kunde Ottar så kan väl jag!

Tack RFSU! ❤

Jag har gästat Female Legends podcast E-sportförälder, som riktar sig till vuxna som har funderingar kring ungas e-sportande. Lyssna gärna och dela till någon du tror behöver höra!

Lyssna även på alla de andra avsnitten och se vilka viktiga saker Female Legends håller på med!

Avslutningsvis vill jag bara upprepa vikten av att vi inte larmar och går på. Alla dessa varningar kring nätet är farligt för barn och unga. Det är farligt därför att:

• Varningarna ökar risken att unga håller sina aktiviteter hemliga för vuxna. Och vårt enda sätt att skydda barn är se till att de vill prata med oss. Vi kan inte stötta unga om de tror att vi ska bli arga, rädda eller ledsna ifall de berättar.
• Varningarna riskerar att skuldbelägga den som råkar illa ut, t ex genom att bli offer för manipulation. Det blir som kort-kjol-debatten än en gång och så kan vi ju inte ha det.
• Varningarna baseras på känslomässiga reaktioner snarare än rationella. Och oroliga vuxna är självklart ett sämre stöd för unga än de som håller sig lugna och kan lyssna till ungas egna erfarenheter.
• Varningarna oroar även barn, helt i onödan. Barn ska inte behöva gå omkring med ångest för nåt de har gjort eller sett. Det är vuxnas ansvar att avlasta dem från oro, inte sprida den. Finns det på allvar nån som tror att barn inte uppfattar de huvudlösa påståendena om att hjärnan tar skada av skärmtid? Att de använder sina skärmar och mår bara fint? Jag tror inte det. Jag misstänker att många känner sig kluvna och stressade över hur deras användning hackar deras hjärnor, förstör deras intelligens, stressar deras synapser och förstör deras framtid. Det kan vi ändra på.

Sådär, nu är sista luckan avklarad. Det har varit ett mycket större åtagande än jag trodde när jag fick idén. Jag förstod nog att det skulle bli en del jobb, men jag tänkte tvinga mig själv att få det gjort eftersom jag behövde få ihop ett bokmanus om just de här frågorna. Den tanken blev starkare när jag fick sånt gensvar och idag har jag fått in pengar så att jag kan ta ett par veckor ledigt och skriva. Har du tankar om vad som behövs? Håll utkik, eller maila mig direkt. Vill du bidra? Du kan stötta mig på Patreon, bidra via PayPal, Facebook eller Swish (qr-kod nedan). God jul och tack för att ni följde! ❤

Dan före dan tänkte jag ta upp några av de orosmoment som brukar ventileras i samband med skärmar: nyttan av att ha tråkigt och att bli stressad av sociala medier.

”Det är nyttigt att ha tråkigt” är ett extremt vanligt uttalande när barns uppväxtvillkor diskuteras. Skärmarna har spätt på den debatten med sin inbyggda möjlighet att slippa ha tråkigt. Vilket alltså diskuteras som om det vore ett problem. För mig, som får stresspåslag av att stå i en kö, är det en räddning att kunna göra nåt kul med mobilen så att stressen lägger sig. Jag misstänker att det ligger en hel del gamla ruttna normer i synsättet att det skulle vara nyttigt att ha tråkigt. För några år sedan tröttnade jag på det hurtfriska traderandet av tråkighetens nytta, att jag bestämde mig för att gräva lite. Kanske skulle det visa sig att det var som det där med att man inte ska simma en timme efter maten, som återberättas generation efter generation, utan att vara det minsta sann, tänkte jag. Delvis var det så.

Det visade sig att den forskning jag hittade till stor del bestod av berättelser om mänskliga öden, där tråkigheten hade sporrat individer till stordåd. Intressant läsning, men inte mycket mer än det. Vi kan i princip lära oss en sak från dessa anekdoter: för vissa människor är det nyttigt att ha tråkigt. De lär oss dock inte att det är nyttigt att ha tråkigt i allmänhet.

”Similarly, well-known neuroscientist Susan Greenfield said she had little to do as a child and spent much time drawing and writing stories. These became the precursors of her later work, the scientific study of human behaviour. She still chooses paper and pen over a laptop on a plane, and looks forward with relish to these constrained times.”

Teresa Bolton är en av de forskare som strösslar med den här typen av anekdoter. Sen finns det andra, mer seriösa studier som har visat samband (dock ej orsakssamband) mellan hög uttråkningsgrad och känslor av aggression mot sig själv och en hel del annat självdestruktivt beteende. Jag tycker att det är ett väldigt intressant område och jag kommer nog att gräva mer i det men tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att vi faktiskt inte vet om det är nyttigt för alla individer att ha bli uttråkad. Den som vet att hen mår bra av det, bör naturligtvis se till att ha det lite småtrist mellan varven. Den som har lagt märke till att hens barn uppfinner ett nytt land, börjar bygga en båt eller liknande så snart det blir tråkigt, bör naturligtvis se till att det uppstår sådana luckor. Den som däremot är tveksam, eller rent av har identifierat att hens barn uppvisar destruktiva drag när känslan av att hjärnan inte har något att göra infinner sig, bör naturligtvis avhålla sig från att påstå saker. Och även säga till när andra gör det.

Bara för att ingen nu ska bli irriterad, känns det som att jag måste deklarera att jag absolut inte är en sån som tycker att barn ska ha ett späckat schema på sin fritid. Själv är jag ordförande i ledighetskommittén och har inte en rastlös cell i min kropp. Det handlar inte om det. Det handlar om att vissa människor inte orkar med att hjärnan går ner i aktivitet i en kö, på en bussresa, på en själsdödande tråkig lektion i skolan, på ett personalmöte där allt hade kunnat punktas upp i ett mail och röstats om i ett enkelt quiz. Vissa tycker att sånt kan vara vilsamt, men inte alla. Det kan bero på många saker. Oavsett orsak har ingen rätt att säga till ett barn att det är nyttigt att ha tråkigt. Det är ok att säga ”Jag har lagt märke till att du brukar hitta på en massa roliga saker när du inte har nåt att göra, så jag tror att du orkar ha tråkigt en stund.” men det är inte ok att upprepa nyttan av att ha tråkigt som ett mantra.

”Mitt barn får prestationsångest av sociala medier” är nästa påstående jag tänkte diskutera. Jag tror nämligen inte att det är likes och kommentarer som är orsaken till negativa känslor i samband med användning av sociala medier. Att det finns rapporter om Facebookdepression, Instagramångest eller Snapchatstress, för att inte tala om Tiktokkris (kom ihåg var ni läste det först!), betyder inte mer än att någon har lyckats få ungdomar att berätta att de kan känna sig otillräckliga, att alla verkar ha så mycket roligare, att alla andra har råd att åka på semester, osv. Inget nytt under solen, således. Att dölja hur många likes en bild får kommer aldrig att ändra på det faktum att många människor jämför sig med varandra på daglig basis, oavsett om det är på eller utanför nätet. Jag blir trött av satsningar som Instagram och Facebook gjort:

Tidigare i år började Instagram att gömma hur många likes en bild har fått […] Ambitionen: Att minska like-stress och ”destruktiva jämförelser”.

Om du eller ditt barn känner stress över att ni stannar hemma på jullovet medan alla andra åker till fjällen eller Dubai, tycker jag att ni snarare ska uppmuntra sociala medier och ta tillfället i akt att tala med barnen om avundsjuka och andra känslor när en jämför sig med andra.

Att känna sig avundsjuk på andra är inte ett nytt fenomen, men med sociala medier blir det synligare. Vi matas med andras framgång och lycka – något som för barn kan vara extra svårt att hantera. Grundproblemet här är känslan av att andra har det bättre än en själv. Det är smartare att ta tillfället i akt att jobba med den känslan än att försöka få barnen att sluta hänga på Instagram eller Snapchat under lovet.

Jullovet kan vara en alldeles utmärkt förevändning att prata om såna här saker med sina barn. Berätta att en själv bär på sådana tankar, men att det inte är rationella tankar. Få barnen att förstå att det vi ser på Facebook eller Instagram är en väldigt liten del av någons liv. Vi får aldrig se hela människors liv, på eller utanför nätet. Alla har garanterat problem, även de som verkar ha ett perfekt liv. Ta chansen att diskutera sådana saker. Det är viktigt att barnen tidigt får hjälp att utveckla strategier för att hantera känslor och sinnesstämningar som kan väckas av sociala medier och även för att vara en bra kompis och stötta andra. De vuxna kanske kan vara förebilder genom att lägga ut nåt som inte är finputsat; en osminkad bild, ett misslyckat kakbak, eller en närbild på bostadens största dammråtta, som jag gör varje år.

En del barn kan vara tveksamma till att ens använda sociala medier därför att de inte har något kul att lägga upp. Varför inte försöka komma på något roligt som går att göra hemma? Fånga upp de här funderingarna i flykten och fundera tillsammans över vad som vore roligt att lägga upp. Har man inte råd att åka på semester kanske man kan dokumentera sin samling (visst har alla minst en sån?) och berätta om den, göra experiment i köket, filma sina intressen för att lära ut till andra, eller något annat enkelt och billigt. Kanske egna unboxing-videos?

I år måste dessutom vara det bästa året någonsin att prata om klimatfrågan. Nu kan en säga ”Kolla vad bra vi har det – vi stannar hemma och sparar därmed på miljön.” Fundera på vad barn och vuxna kan lägga ut för bilder på det temat i stället. De här tankarna kan sporra en diskussion med barnen om existentiella frågor som annars kan kännas svåra att närma sig. Prata om utseende, insida, utsida, kroppar, funktion, sexualitet och andra frågor som aktualiseras i sociala medier. Prata om vad som är viktigt i livet. Vad gör dem lyckliga? Gör en lista och ändra i den allt eftersom. Kanske går det att förvandla till en fotoutmaning som barnen kan lägga upp i sociala medier? Ta en bild varje dag på något som är viktigt.

Det kan också vara en idé att fundera ett varv över vilka man följer i sociala medier. Får man ont i magen av vissa som man följer – avfölj dem eller gör en inställning så att deras postningar inte syns. Man måste inte följa alla, även om det är ens kompisar.

Med risk för att verka tjatig: att skylla nedstämdhet på ”like-stress” riskerar att förminska den påverkan som destruktiva normer har på våra liv och det faktum att även barn påverkas av den. Det riskerar också att dölja verkliga orsaker till nedstämdhet och skuldbelägga de unga användarna för fenomen som har funnits åtminstone så länge vi har kunnat dokumentera människors liv.