Category Archives: Dagens kunskapslucka

Jag stannar hemma!

Elza sitter och skriver på altanen hemma i Umeå.
Jag stannar hemma! (Vilket inte betyder att du slipper mig)

Under överskådlig tid kommer jag inte att åka runt och föreläsa, utan följer slaviskt Folkhälsomyndighetens rekommendationer att hålla avståndet (och tvätta händerna). Istället har jag ett upplägg som jag kallar Elza är hemma, där jag ger föreläsningar online. Du kan lämna din e-postadress om du vill få info när jag föreläser nästa gång. Dessa föreläsningar kostar pengar, men jag kommer även att använda andra kanaler där innehållet är gratis, t ex Instagram och TikTok.

Det finns så många poänger med att föreläsa online istället för att kuska runt. Förutom hygien- och hälsoaspekter är miljön ett viktigt argument. Vi kan inte hålla på som vi gjorde innan coronan! Jag tycker också att det här är en sak vi borde ha gjort för länge sedan. Nätutbildningar och nätmöten ser likadana ut idag som de gjorde för tre decennier sedan. Jag får andnöd när jag tänker på hur lite vi har uppnått på 30 år! Verktygen har fått andra namn och en del förbättrade funktioner men de flesta förändringar är bara kosmetiska. I grunden har vi samma usla sätt att mötas online; det är klumpigt och obekvämt, svårt att känna närvaro, det är kort sagt en helt annan upplevelse. Och så länge det är så stor skillnad kommer vi inte att på allvar kunna byta ut analoga möten mot digitala. Coronan har inneburit ett skutt framåt för digitaliseringen, av nödtvång har vi klivit över trösklar som vi varit för fega, lata eller stressade att kliva över förut. Jag tänker bidra till den här påtvingade chansen att låta digitaliseringen göra nytta där den är som bäst (och för att ingen ska bli arg: självklart ska vi ha kvar analoga möten, böcker, konserter, osv när det är de bästa lösningarna).

Sen kan det vara lättare för mig att stanna hemma än för många andra, så jag vill inte moralisera över andras resande. Jag har gott om utrymme att arbeta här hemma och jag har en väldigt stor familj så jag är knappast isolerad. Jag ser verkligen fram emot en längre tid utan att behöva bo på hotell, eller vara ensam i en främmande stad när hatet tar över mailboxen. Jag har dessutom en liten gnutta bacillskräck, så det är hur skönt som helst att inte behöva trängas med okända i kön till security eller sitta bredvid nån som inte lärt sig nysa i armvecket.

Vi ses på internet!

Jag fick RFSU-priset 2020!

Idag tillkännagav RFSU att jag är mottagare av 2020 år RFSU-pris! Läs även pressmeddelande och intervju i Ottar.

Jag fick en tavla med motiveringen och en kondomhållare med mitt namn ingraverat.

Jag är så glad och stolt över att få ta emot det här priset! Jag valde att inte tacka under prisutdelningen eftersom vi alla vet hur det kommer att sluta… Här kommer dock de ord jag skulle ha velat säga om jag inte varit en sån lipsill.

Jag vet inte hur jag ska kunna hitta ord för att tacka RFSU men jag ska göra ett försök. Det är alltid fint att bli uppmärksammad. De flesta av oss tycker nog att vi sliter och släpar och då är det skönt att få ett erkännande. Men detta! Detta går bortom allt jag nånsin kunnat föreställa mig. Att ens nämnas i samma mening som Elise Ottesen Jensen och hennes kamp är mer än jag någonsin skulle våga tänka själv. Jag ska erkänna att jag i mina mörkaste stunder har tänkt på henne och sagt till mig själv att kunde Ottar kriga på så kan väl jag! Jag riskerar inte fängelse för det jag säger, så jag ska inte sitta här och gnälla! Så tack snälla RFSU för att ni tycker att min insats är viktig!

Tack också för att ni tar ställning! För ni tar ställning genom att ge mig priset. Alla vågar inte ge mig stöd offentligt, men det gör ni och jag är oändligt tacksam för det. För hur skulle världen se ut om vi inte vågade stå upp för det vi tycker är viktigt? Och alldeles särskilt om det vi tycker är viktigt inte ger några sociala poäng. Det är ju ingen konst att stå upp för sånt som är publikfriande och populistiskt, då blir det ryggdunkar, kindpussar och inbjudningar till sociala evenemang. Den som däremot står upp för komplexa resonemang, forskningsförankring och annat tjafs, får nöja sig med spott och spe och DM med uppmuntrande tillrop som ”du förstår säkert att vi inte kan gå ut med det offentligt, men vi står naturligtvis på din sida”.

Nej, jag förstår inte det. Jag förstår inte att det finns de som tycker att allas lika värde och rättigheter är en viktig fråga men som inte vågar uttala sig offentligt. Jag har inget till övers för den som inte vill ta egna risker men tacksamt tar emot att jag blir kanonmat i debatten. Tvärtom tycker jag att det är allas ansvar att peka ut, debattera och motarbeta de vindar som drar över världen: konservatism, bigotteri och hat mot allt utanför den traditionella normen. Reaktionära krafter vill sparka tillbaka kvinnor och barn till underordning och återupprätta heteronormen, ruttnande maskulinitetsideal och tystnadskultur. De gör det försåtligare än någonsin i historien, genom att förklä den till forskning eller feminism och barnrättskamp och därför blir vårt upplysningsarbete ännu viktigare.

Fast egentligen tycker jag inte att vi ska klaga på de som tycker att alla är lika mycket värda. Även om det är viktigt att vi alla bidrar i kampen för ett bättre samhälle kan det finnas de som har goda skäl att avstå, det är inte upp till någon annan att bedöma. I den meningen får jag faktiskt skylla mig själv som inte bara skaffar mig ett annat jobb. (Vilket jag såklart funderar på att göra flera gånger i veckan.) På samhällsnivå är det en annan sak, där borde vi systematiskt identifiera och motarbeta de antidemokratiska strömningar som drar över världen.

Vi borde rikta fokus på alla de som stöttar reaktionära krafter, alla de som förklär sin egen samtidsångest till omsorg om barnen, alla de som är sexualfientliga så till den milda grad att de in i minsta detalj kan beskriva alla de sexuella praktiker som de så innerligt fördömer, alla de som medvetet vantolkar det jag och andra forskare säger och försöker sänka oss som personer och yrkesmänniskor. Vi borde inte slösa bort samhällets resurser på de förslag som har samlat flest kändisar, använder de fulaste retoriska greppen och levererar de enklaste lösningarna. Istället bör all offentlig verksamhet (och helst alla annan också) bygga på vetenskaplig grund, sund argumentation och respekt för allas lika värde och rättigheter.

Och samhället borde stötta alla som kämpar i motvind. Vi borde ha lärt oss av Ottars och suffragetternas öden och säkerställa att vi närmar oss svåra frågor systematiskt och rationellt. Tills det blir så ska jag använda RFSU:s pris som en påminnelse om att det är värt det. Jag ska inte sitta här och gnälla! Kunde Ottar så kan väl jag!

Tack RFSU! <3

Gäst i E-sportförälder

Jag har gästat Female Legends podcast E-sportförälder, som riktar sig till vuxna som har funderingar kring ungas e-sportande. Lyssna gärna och dela till någon du tror behöver höra!

Lyssna även på alla de andra avsnitten och se vilka viktiga saker Female Legends håller på med!

Bli patron!

Förlåt bilden men jag hittade ingen bättre!
Become a Patron!

Igår skickade jag synopsis till min bok till flera förlag. Det är inte världens vanligaste att göra så, men jag har bråttom. Mina patrons har fått läsa synopsis, tycka till om valet av titel och, om de vill, läsa manuset och komma med kommentarer. Så mitt tips till er är att bli patron. Förutom att du stöttar mitt arbete och köper loss tid som jag kan använda till det här som jag normalt gör gratis, får du alltså även veta vad jag gör först av alla.

Lucka 24: Varning för varning

Avslutningsvis vill jag bara upprepa vikten av att vi inte larmar och går på. Alla dessa varningar kring nätet är farligt för barn och unga. Det är farligt därför att:

  • Varningarna ökar risken att unga håller sina aktiviteter hemliga för vuxna. Och vårt enda sätt att skydda barn är se till att de vill prata med oss. Vi kan inte stötta unga om de tror att vi ska bli arga, rädda eller ledsna ifall de berättar.
  • Varningarna riskerar att skuldbelägga den som råkar illa ut, t ex genom att bli offer för manipulation. Det blir som kort-kjol-debatten än en gång och så kan vi ju inte ha det.
  • Varningarna baseras på känslomässiga reaktioner snarare än rationella. Och oroliga vuxna är självklart ett sämre stöd för unga än de som håller sig lugna och kan lyssna till ungas egna erfarenheter.
  • Varningarna oroar även barn, helt i onödan. Barn ska inte behöva gå omkring med ångest för nåt de har gjort eller sett. Det är vuxnas ansvar att avlasta dem från oro, inte sprida den. Finns det på allvar nån som tror att barn inte uppfattar de huvudlösa påståendena om att hjärnan tar skada av skärmtid? Att de använder sina skärmar och mår bara fint? Jag tror inte det. Jag misstänker att många känner sig kluvna och stressade över hur deras användning hackar deras hjärnor, förstör deras intelligens, stressar deras synapser och förstör deras framtid. Det kan vi ändra på.

Sådär, nu är sista luckan avklarad. Det har varit ett mycket större åtagande än jag trodde när jag fick idén. Jag förstod nog att det skulle bli en del jobb, men jag tänkte tvinga mig själv att få det gjort eftersom jag behövde få ihop ett bokmanus om just de här frågorna. Den tanken blev starkare när jag fick sånt gensvar och idag har jag fått in pengar så att jag kan ta ett par veckor ledigt och skriva. Har du tankar om vad som behövs? Håll utkik, eller maila mig direkt. Vill du bidra? Du kan stötta mig på Patreon, bidra via PayPal, Facebook eller Swish (qr-kod nedan). God jul och tack för att ni följde! <3

Skanna om du vill swisha ditt bidrag till mig, annars: 0702735323.

Lucka 23: Jullovstips

Kom ihåg att det är lika roligt att leka med kottar!

Dan före dan tänkte jag ta upp några av de orosmoment som brukar ventileras i samband med skärmar: nyttan av att ha tråkigt och att bli stressad av sociala medier.

”Det är nyttigt att ha tråkigt” är ett extremt vanligt uttalande när barns uppväxtvillkor diskuteras. Skärmarna har spätt på den debatten med sin inbyggda möjlighet att slippa ha tråkigt. Vilket alltså diskuteras som om det vore ett problem. För mig, som får stresspåslag av att stå i en kö, är det en räddning att kunna göra nåt kul med mobilen så att stressen lägger sig. Jag misstänker att det ligger en hel del gamla ruttna normer i synsättet att det skulle vara nyttigt att ha tråkigt. För några år sedan tröttnade jag på det hurtfriska traderandet av tråkighetens nytta, att jag bestämde mig för att gräva lite. Kanske skulle det visa sig att det var som det där med att man inte ska simma en timme efter maten, som återberättas generation efter generation, utan att vara det minsta sann, tänkte jag. Delvis var det så.

Det visade sig att den forskning jag hittade till stor del bestod av berättelser om mänskliga öden, där tråkigheten hade sporrat individer till stordåd. Intressant läsning, men inte mycket mer än det. Vi kan i princip lära oss en sak från dessa anekdoter: för vissa människor är det nyttigt att ha tråkigt. De lär oss dock inte att det är nyttigt att ha tråkigt i allmänhet.

”Similarly, well-known neuroscientist Susan Greenfield said she had little to do as a child and spent much time drawing and writing stories. These became the precursors of her later work, the scientific study of human behaviour. She still chooses paper and pen over a laptop on a plane, and looks forward with relish to these constrained times.”

Teresa Bolton är en av de forskare som strösslar med den här typen av anekdoter. Sen finns det andra, mer seriösa studier som har visat samband (dock ej orsakssamband) mellan hög uttråkningsgrad och känslor av aggression mot sig själv och en hel del annat självdestruktivt beteende. Jag tycker att det är ett väldigt intressant område och jag kommer nog att gräva mer i det men tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att vi faktiskt inte vet om det är nyttigt för alla individer att ha bli uttråkad. Den som vet att hen mår bra av det, bör naturligtvis se till att ha det lite småtrist mellan varven. Den som har lagt märke till att hens barn uppfinner ett nytt land, börjar bygga en båt eller liknande så snart det blir tråkigt, bör naturligtvis se till att det uppstår sådana luckor. Den som däremot är tveksam, eller rent av har identifierat att hens barn uppvisar destruktiva drag när känslan av att hjärnan inte har något att göra infinner sig, bör naturligtvis avhålla sig från att påstå saker. Och även säga till när andra gör det.

Bara för att ingen nu ska bli irriterad, känns det som att jag måste deklarera att jag absolut inte är en sån som tycker att barn ska ha ett späckat schema på sin fritid. Själv är jag ordförande i ledighetskommittén och har inte en rastlös cell i min kropp. Det handlar inte om det. Det handlar om att vissa människor inte orkar med att hjärnan går ner i aktivitet i en kö, på en bussresa, på en själsdödande tråkig lektion i skolan, på ett personalmöte där allt hade kunnat punktas upp i ett mail och röstats om i ett enkelt quiz. Vissa tycker att sånt kan vara vilsamt, men inte alla. Det kan bero på många saker. Oavsett orsak har ingen rätt att säga till ett barn att det är nyttigt att ha tråkigt. Det är ok att säga ”Jag har lagt märke till att du brukar hitta på en massa roliga saker när du inte har nåt att göra, så jag tror att du orkar ha tråkigt en stund.” men det är inte ok att upprepa nyttan av att ha tråkigt som ett mantra.

”Mitt barn får prestationsångest av sociala medier” är nästa påstående jag tänkte diskutera. Jag tror nämligen inte att det är likes och kommentarer som är orsaken till negativa känslor i samband med användning av sociala medier. Att det finns rapporter om Facebookdepression, Instagramångest eller Snapchatstress, för att inte tala om Tiktokkris (kom ihåg var ni läste det först!), betyder inte mer än att någon har lyckats få ungdomar att berätta att de kan känna sig otillräckliga, att alla verkar ha så mycket roligare, att alla andra har råd att åka på semester, osv. Inget nytt under solen, således. Att dölja hur många likes en bild får kommer aldrig att ändra på det faktum att många människor jämför sig med varandra på daglig basis, oavsett om det är på eller utanför nätet. Jag blir trött av satsningar som Instagram och Facebook gjort:

Tidigare i år började Instagram att gömma hur många likes en bild har fått […] Ambitionen: Att minska like-stress och ”destruktiva jämförelser”.

Om du eller ditt barn känner stress över att ni stannar hemma på jullovet medan alla andra åker till fjällen eller Dubai, tycker jag att ni snarare ska uppmuntra sociala medier och ta tillfället i akt att tala med barnen om avundsjuka och andra känslor när en jämför sig med andra.

Att känna sig avundsjuk på andra är inte ett nytt fenomen, men med sociala medier blir det synligare. Vi matas med andras framgång och lycka – något som för barn kan vara extra svårt att hantera. Grundproblemet här är känslan av att andra har det bättre än en själv. Det är smartare att ta tillfället i akt att jobba med den känslan än att försöka få barnen att sluta hänga på Instagram eller Snapchat under lovet.

Jullovet kan vara en alldeles utmärkt förevändning att prata om såna här saker med sina barn. Berätta att en själv bär på sådana tankar, men att det inte är rationella tankar. Få barnen att förstå att det vi ser på Facebook eller Instagram är en väldigt liten del av någons liv. Vi får aldrig se hela människors liv, på eller utanför nätet. Alla har garanterat problem, även de som verkar ha ett perfekt liv. Ta chansen att diskutera sådana saker. Det är viktigt att barnen tidigt får hjälp att utveckla strategier för att hantera känslor och sinnesstämningar som kan väckas av sociala medier och även för att vara en bra kompis och stötta andra. De vuxna kanske kan vara förebilder genom att lägga ut nåt som inte är finputsat; en osminkad bild, ett misslyckat kakbak, eller en närbild på bostadens största dammråtta, som jag gör varje år.

God jul! Här får ni julklappen att er julstädning duger som den är. Om ni drabbas av tvivel, kan ni jämföra er med vårt sovrumsgolv.

En del barn kan vara tveksamma till att ens använda sociala medier därför att de inte har något kul att lägga upp. Varför inte försöka komma på något roligt som går att göra hemma? Fånga upp de här funderingarna i flykten och fundera tillsammans över vad som vore roligt att lägga upp. Har man inte råd att åka på semester kanske man kan dokumentera sin samling (visst har alla minst en sån?) och berätta om den, göra experiment i köket, filma sina intressen för att lära ut till andra, eller något annat enkelt och billigt. Kanske egna unboxing-videos?

I år måste dessutom vara det bästa året någonsin att prata om klimatfrågan. Nu kan en säga “Kolla vad bra vi har det – vi stannar hemma och sparar därmed på miljön.” Fundera på vad barn och vuxna kan lägga ut för bilder på det temat i stället. De här tankarna kan sporra en diskussion med barnen om existentiella frågor som annars kan kännas svåra att närma sig. Prata om utseende, insida, utsida, kroppar, funktion, sexualitet och andra frågor som aktualiseras i sociala medier. Prata om vad som är viktigt i livet. Vad gör dem lyckliga? Gör en lista och ändra i den allt eftersom. Kanske går det att förvandla till en fotoutmaning som barnen kan lägga upp i sociala medier? Ta en bild varje dag på något som är viktigt.

Det kan också vara en idé att fundera ett varv över vilka man följer i sociala medier. Får man ont i magen av vissa som man följer – avfölj dem eller gör en inställning så att deras postningar inte syns. Man måste inte följa alla, även om det är ens kompisar.

Med risk för att verka tjatig: att skylla nedstämdhet på ”like-stress” riskerar att förminska den påverkan som destruktiva normer har på våra liv och det faktum att även barn påverkas av den. Det riskerar också att dölja verkliga orsaker till nedstämdhet och skuldbelägga de unga användarna för fenomen som har funnits åtminstone så länge vi har kunnat dokumentera människors liv.

Lucka 22: Skärmtid

Skärmtid som begrepp började användas då det bara fanns stationära datorer och man ville få överblick över hur länge folk använde de där tingestarna. Då gick det att mäta antal timmar och minuter, eftersom mätobjektet satte sig ner framför sin skärm och gjorde i princip inte något annat under tiden*. Det var en enkel beräkning, antingen hade du skärmtid eller inte. Idag är det inte så. Beroende på hur vi definierar skärmtid, om den ska vara aktiv eller om passiv tid räknas också, skulle vi kunna säga att många av oss har 24 timmars skärmtid per dygn. Det gör att som mätinstrument är skärmtid obsolet och jag tycker att det borde sluta användas helt i forskningssammanhang.

Skärmtid är också ett alldeles för vitt begrepp för att vara till någon som helst nytta. Eftersom skärmtid kan innebära allt mellan himmel och jord, blir det oanvändbart eftersom det inte beskriver någon aktivitet eller ens typ av aktivitet. Det är det grundläggande skälet till att vi aldrig kommer att kunna besvara frågan om skärmtid är bra eller dåligt, som jag skrev om i lucka 3. Vi kan lika gärna ställa frågan om livet är bra eller dåligt, så har vi gjort det ordentligt.

Att påstå att skärmarna har orsakat stillasittandet riskerar att förminska de belagda orsakerna, som stillasittande vuxna, städer byggda för bilar, att det första som möter en är en rulltralla medan trapphuset ligger bakom branddörrar, elgräsklippare, osv. I årtionden har vi byggt samhället för att slippa röra oss, men det blir väldigt tungt om vi ska rannsaka vårt eget beteende. Om vi själva måste börja gå överallt, det finns det inte tid för! Om kommunen att prioritera gång- och cykelvägar framför nya parkeringshus, det kräver kanske att beslutsfattarna också styra om sin livsstil. Då är det enklare och billigare att skylla på skärmarna. Då slipper vi själva ta ansvar, vi slipper förändra vår bekväma livsstil och vi kan lägga skulden och ansvaret på den yngre generationen. Smart ju!

”Younger children need face to face social interaction and screens are no substitute for this.”

I debatten kan det förefalla som om yngre barn är hänvisade till skärmar och att de riskerar att inte få kroppskontakt, missar motorisk utveckling, att barn inte längre leker, osv. Jag vill inte peka ut enskilda debattörer så jag länkar inte här, men ni har säkert sett alla argumenten. Debattörernas retoriska grepp går ut på att peka på enskilda exempel, t ex att barn gärna spelar pusselspel på en platta, och sedan medvetet överdriva omfattningen och konsekvenserna för att få det att låta som om det skulle vara allt de små barnen får göra nu för tiden. Men finns det nån som på allvar tror att barn inte behöver kropps- och ögonkontakt? Som pga skärmar har slutat ha fysisk kontakt med sina barn? Det har jag mycket svårt att tro. Visst kan det tänkas att det finns vårdnadshavare som lämnar barnen med en skärm och inte pratar med dem, håller i dem eller ser dem i ögonen, men det är ett extremt scenario. Då beskriver vi en familj som har stora problem och som måste få hjälp. Det är inte en rättvisande beskrivning av barns generella uppväxtvillkor.

Visst finns det problem, mer eller mindre allvarliga beroende på individ och situation. Dessa måste vi hitta bättre sätt att förhålla oss till än att romantisera det som har varit och skamma det som är nytt. Ett vettigare förhållningssätt kan innehålla tankar om acceptabla förluster; att vi vinner något men förlorar något annat vid varje ny teknikintroduktion. Vi fick sämre sömn när vi fick elektricitet och ändå är det idag en ytterst extrem hållning att vi ska sluta med el. Ett rimligt förhållningssätt tar också hänsyn till att individer och grupper kan reagera olika och att vi inte kan utgå från våra egna känslor och reaktioner när vi ska tänka om det nya.

Här måste jag få ranta lite över ett av de knasigaste uttrycken för skärmpaniken så det roligaste argumentet av dem alla. Jag har tagit det från Twenge men ni har nog hört det i nästan exakt samma ord hos andra.

”Even Steve Jobs limited his kids’ use of the devices he brought into the world.”

När blev Steve Jobs en auktoritet på barnuppfostran? Eller ens på digitalisering? Var han inte helt enkelt entreprenör och affärsman? Och förlåt mina fördomar, men jobbar de inte nära nog dygnet runt där nere i Silcon Valley? Hur skulle de då ha haft tid att skaffa sig erfarenheter av barns uppväxtvillkor? Det går naturligtvis att argumentera för att de som har skapat våra digitala verktyg har kunskap som vi inte har och därför kan göra mer informerade val än vi kan. Men även om de skulle ha rätt, varför är lösningen att ta bort verktygen, varför stöttar vi inte barn att hantera dem? Tror de på allvar att en skärmfri uppväxt är bra i en digitaliserad värld? Tydligen är det många som gör det och orsaken är nog främst den rådande mediepaniken, som har skapat ett nytt manus för Ansvarig Förälder™. Manuset föreskriver en strikthet i relation till sina barns skärmanvändning, nästan som under videovåldsdebatten, då en Ansvarig Förälder™ aldrig skulle köpa en video och högljutt deklarerade detta faktum så snart tillfälle gavs. De stackars föräldrar som hade skrapat ihop en årslön och köpt en Beta Max (VHS är säkert bara en fluga) fick såklart svårt att berätta hur de såg på saken. Idag inser alla att det inte skulle ha varit relevant ifall skaparna av Video 2000 hade gått ut och berättat att de inte längre trodde på sin produkt, eftersom de kände till vilka särskilda funktioner det var som gjorde att ungdomar numera slaktar varandra efter att ha sett på video.

Jag tänker mig att det där fenomenet borde ha ett namn. Det där att vi tenderar att lyssna på den som är omvänd än den som har hållit en konsekvent linje hela tiden. Läraren som bytte sida och började argumentera för disciplin, den förre storrökaren som larmar om KOL. Det känns antagligen som om de sitter på kunskap som bara kan fås genom den specifika erfarenheten att ha varit på den mörka sidan och därefter skådat ljuset. Ibland verkar det vara en grej som kommer med åldern och jag har faktiskt fått en fråga om det från en journalist. ”Har du inte börjat byta sida, du som börjar bli gammal?” Inte formulerad exakt så, men andemeningen var tydlig. Tja, vem vet? Det tycks finnas pengar i det, så ni kanske ser mig på andra sidan nästa år.


  • Nu är inte det helt sant att man inte kunde göra så mycket annat, eftersom det var många, främst yngre, som gjorde flera saker på en gång även framför en tjockskärm. Det gick dock att mäta tiden framför skärmen på ett tydligt sätt.

Lucka 21: WHO:s rekommendationer

Alla har säkert sett rubrikerna.

Ur SvD:s serie Skärmstriden.

Men hur många har läst rekommendationerna? Där står det fler ord om fastspända barn än om skärmar, men hur många tidningsrubriker handlade om barnvagnar, bilbarnstolar och bärsjalar? Antagligen ingen, eftersom det inte blir lika klickvänligt, men även utan rubriker borde fler ha kunnat plocka upp att WHO:s rekommendationer fokuserar på  att stillasittandet har ökat och att man har identifierat skärmar som en tänkbar orsak bland flera. Tänkbar, alltså, det är man noga med att flika in.

Jag roade mig med att söka på orden “who riktlinjer barnvagn” och fick ingen träff på en tidningsrubrik, (vilket jag fick i stor mängd när jag bytte ut barnvagn mot skärmtid), men väl åtta relaterade sökningar, där ingen innehöll ordet barnvagn men fem innehöll ordet skärmtid. No research intended. Just saying.

WHO fick allvarlig kritik från forskare, bland annat därför att de inte har någon vetenskaplig grund för sina rekommendationer kring skärmtid. De har alltså plockat åldersrekommendationerna ur en hatt! Jag skulle gärna ha suttit med på det mötet, för jag förstår inte hur folk resonerar när de bestämmer sig för att ge ut en guide som de har hittat på. En av författarna berättar så här om arbetet:

… the group found no advantage to introducing them under the age of three, and not just because of concerns over reduced physical activity.

“Social and cognitive skills are better developed with another person rather than a screen,” she said. “Interactive play with care-givers is absolutely vital for child development, particularly in these early years.”

Ni som har följt den här julkalendern ser direkt att detta är ett av de retoriska knep som är så vanliga när det kommer till skärmar: de har ställt upp en falsk motsättning mellan två saker som inte på något sätt utesluter varandra. Att uttala sig så är ett underkännande av andras bedömningar. Det är ett föråldrat sätt att se på föräldraskap, där normen är det som ska läras ut i förhoppningen att alla åtminstone ska sträva efter att göra likadant. Det är dock ett sätt som utesluter och förminskar alla som befinner sig utanför normen, och leder till att den som vill bli accepterad av omvärlden antingen måste göra våld på sig själv och inte möta sitt barns behov eller låtsas göra det när andra ser på.

I bakvattnet på rekommendationerna regnade det dåliga råd till föräldrar, råd som byggde på rubriken ovan snarare än WHO:s faktiska innehåll. Jag blir orolig när folk som är experter på annat, t ex, uttalar sig om skärmtid utan att ha egen kompetens på området. Jag kan hålla med om att det räcker att läsa in sig på aktuell forskning, ifall en redan har annan kompetens, t ex som barnpsykolog, skolläkare eller hjärnforskare. Att referera till WHO:s rekommendationer utan att ha läst dem, är dock oseriöst och oprofessionellt. Vi måste bli tydligare med vad olika forskare är experter på. Jag är docent vid ett välrenommerat universitet, men jag skulle aldrig våga uttala mig om säkerhet på oljeriggar i Nordatlanten, eftersom jag forskar inom ämnet pedagogiskt arbete. Den som är hjärnforskare kan mycket väl vara expert på barns och ungas nätanvändning men behöver inte vara det. Jag däremot är expert på just det och då kan jag uttala mig i sådana frågor. Vilket såklart inte betyder att jag kan allt och vet allt, men tillräckligt mycket för att veta var jag ska leta för att hitta sådant jag inte vet.

Det kanske inte är krångligare än att vi måste bli bättre på att anpassa oss efter det samhälle vi faktiskt har, inte argumentera som om samtiden är farligare än nånsin och nöja oss med det. Det funkar inte att vi har självutnämnda experter som ger hittepåråd till föräldrar. När det faktiskt finns forskare som vet vad de talar om, som kan ge oss seriösa, inkluderande råd, inte hurtfriska tillrop om mer träning och mindre skärmtid. Vi behöver råd som förutsätter att barn använder skärmar och att det är en naturlig och viktig del av deras lek, lärande och sociala samspel.

Lucka 20: Källa på det?

Kellyanne Conway som i direktsändning myntade uttrycket alternativa fakta.

”Svenska elever måste få bättre utbildning i källkritik”. Det är ett inte helt ovanligt sätt att argumentera när källkritik kommer på tal. Helt rimligt, ifall det är så att svenska elever får dålig utbildning i källkritik. Mindre rimligt ifall det vi försöker lösa är det enorma samhällsproblem som manifesterar sig i desinformationskampanjer, misstro mot vetenskap, trollfabriker och försök att manipulera demokratin. För det är naturligtvis inte svenska elevers dåliga utbildning i källkritik som ligger bakom det problemet. Där får vi nog söka lösningar på annat håll. Hur gammal var hon som myntade uttrycket alternativa fakta? Rätt svar: gammal nog för att inte kategoriseras som ungdom. Det samma gäller trollfabriker och exakt varje annat fenomen som har med sanning och lögn att göra; det är inte ungdomar som startar och det är inte heller ungdomar som underhåller dem genom sitt agerande.

Nu är det alltid enklare att analysera problem som om de vore ungdomsproblem; att påstå att selfies bidrar till sexualisering och utseendefixering av unga är betydligt enklare än att tvingas inse att en har varit medskapare till den sexualiserade och utseendefixerade värld som dessa unga föddes in i. Det är betydligt lättare att skriva upprörda krönikor om hur flickor borde vara än att konfrontera män som uppför sig tölpaktigt. Och det är betydligt mindre smärtsamt att försöka lösa problemen med näthat och desinformation genom att utbilda ungdomen, än att tvingas ta tag i att charlataner får fortsätta trots att de är avslöjade, att det finns vuxna som på allvar säger saker som ”jag delar inte dina fakta”, ungefär som ”jag delar inte din uppfattning”. Obs sann historia!

Det blir dessutom extra skevt att lägga problemen med just källkritik på unga. Under tiden som vi har diskuterat hur unga bäst ska utbildas i källkritik har det nämligen utvecklats en hel kultur på nätet där källor efterfrågas på exakt varje påstående. ”Källa på det?” är en fråga som är vanlig i alla miljöer som är potentiellt tveksamma att använda som källa. I forum och på Wikipedia har dessa unga fostrats att vara kritiska till information som läggs fram. Tänker en efter är det rätt självklart att den som använder användargenererade kanaler måste ha tydliga strategier för att förhålla sig till allt som påstås. Det fungerar inte att alla ska gå på nit efter nit och sedan eventuellt lära sig navigera i de enorma mängderna information som är tillgängliga. Det gjorde mig glad att upptäcka denna kultur, med ett osjälviskt delande av kunskaper och samtidigt strikta krav på saklighet och belägg för varje påstående. Jag kan dock inte bortse från den lilla varningsklocka som ringer; jovisst ser det bra ut, fantastiska strategier, smarta lösningar på allvarliga problem, men vet vi verkligen att det funkar? Ja, till viss del är det ingen tvekan om att det här handlar om strategier som alla borde lära sig, men vi vet inte om det gäller alla. Det finns nämligen ingen systematik i detta lärande. Eftersom lärandet har skett på egen hand eller tillsammans med jämnåriga, ibland till priset av dyrköpta misstag, kan vi kan alltså inte veta om alla elever lär sig eller om det är som vanligt, att de barn som har det ordnat omkring sig i övrigt, är de som klarar sig bäst.

Med inläggen om unboxing, selfies och källkritik har jag försökt ge ett annat perspektiv på fenomen där jag tycker att tolkningen ofta blir väldigt snäv. Antagligen beror det på att så många utgår från sin egen situation och läser in sådant som präglat deras eget liv. Och det kan funka men det är inte alltid som ens egen tolkning är relevant. Att anta en annans perspektiv är svårt, men när det handlar om barn är vi helt enkelt tvungna att försöka.