Category Archives: Debatt

Folkjävulen tar form

Från inlagan till Rolling Stones Goats Head Soup från 1973.

Fortsättning från igår.

En folkjävul är alltså det som alla kan enas om är så farligt för barn och vuxna att det måste motarbetas, ofta till varje pris. När jag säger alla så menar jag självklart inte alla. Det är aldrig så att alla rycks med i en panik. I alla tider har det funnits folk som hållit sig lugna genom paniker. Ofta är det rätt svårt att vara den som inte rycks med. Det är betydligt enklare att låta sig svepas med i en panik. Den som skriver under på det farliga hamnar i en bättre social position än den som manar till eftertanke. Den som ändå dristar sig till att uppmana allmänheten att sansa sig framstår oftast som antingen brottsligt naiv eller som ultraliberal låt-gå-freak. Trots att det inte behöver vara så. Det kan bara handla om att försöka lyfta debatten till en rimligare nivå. Vilket jag alltså tänker försöka göra med dessa inlägg.

Den danska sociologen Kirsten Drotner är en av de flitigast citerade forskarna när det gäller mediepaniker. Hon menar att en panik karaktäriseras av att samtalet om det nya mediet är känslomässigt snarare än rationellt. Debatten är också moraliskt polariserad, dvs mediet i fråga framställs av de båda sidorna som antingen bra eller dåligt, där det dåliga får mest utrymme. Det är således en ytlig debatt som inte tar i beaktande att användarna kan fatta egna beslut eller att det diskuterade mediet kan ha olika användningsområden. Vidare framförs under mediepaniker påfallande ofta anekdoter som bevis för eller illustrationer av mediets farlighet. Man skulle kunna säga att samtalet under en panik är omoget och ytligt, för att fördjupas och tillåta komplexare resonemang när paniken så småningom klingar av.

En viktig sak att tänka på när det gäller vetenskapliga modeller, som den om paniker och folkjävlar, är att de inte per automatik utgör en bevisad beskrivning av verkligheten. De kan däremot vara tänkbara representationer av verkligheten, så att den blir beskrivbar och begriplig. Ett exempel på dålig passform är om jag tar en modell som är utvecklad för att förstå substansberoende och applicerar skärmtid på den. Då blir det bara rappakalja. För även om det kan verka som om data passar helt perfekt i modellen, krävs det också att den data som ska passas in går att kategorisera på samma sätt. Ska vi använda en modell för substansberoende för att förstå skärmtid måste alltså skärmtid vara jämförbart med knark. Och inte bara på ett ytligt plan som att vi har fått en känsla av att det är som att vara beroende av skärmen. Vi måste således vara alldeles oerhört försiktiga när vi använder existerande modeller. I kommande inlägg tänkte jag varsamt se om det jag misstänker är vår nya panik passar in i tankefigurerna panik och folkjävul. Stay tuned!

 

Det nya svarta

Stanley Cohens väldigt citerade verk Folk Devils & Moral Panics.

Jag är optimist till naturen. Alltså inte er vanliga vardagsoptimist utan bortom allt vett och sans optimistisk. Det är förmodligen medfött eftersom både min mamma och pappa klarade alldeles fruktansvärda saker i sina liv, med bibehållen kampvilja och utan att ge upp. Så jag skyller på genetiken när jag nu ska erkänna en sak.

Men först måste jag ge en bakgrund. Ända sedan jag skrev min doktorsavhandling har jag använt mig av teorier kring paniker – främst mediepaniker men även generellt moralpaniker – för att förklara saker jag sett. T ex den märkliga skillnad i sätt att tala om nätet som jag ganska snabbt identifierade; att barn och vuxna kan prata om samma sak men på så vitt skilda sätt. Teorin om ständigt återkommande paniker har hjälpt mig att förklara fenomenet. Närliggande finns tankefiguren folkjävul, som är idén om att oron är konstant medan föremålet växlar. Vi behöver alltså ha något att oroa oss för eller snarare att projicera vår samtidsångest på och det är detta som kallas för folkjävul. Ett tag var det knarkkarteller som var roten till allt ont, strax innan var det satanister och lite senare var det pappor som kidnappade sina barn, följt av pedofiler. Ja, ni kan säkert sätta ihop en bättre kronologi själva. Jag använder tankefiguren folkjävul som en modell för att förstå samtiden och jag ser gärna tillbaka på tidigare föremål för panik som ett sorts test; ”Pratar vi så om satanister idag? Nähä, då kommer vi inte heller att prata om internet på samma sätt om några år.”

Och det var egentligen hit jag ville komma. I över tio år har jag pratat om paniker och folkjävlar i mina föreläsningar. Det har varit rätt tacksamt egentligen. Det har inte varit svårt att göra sig rolig på panikernas bekostnad, om jag säger så. Men så hände något. För ett år sedan avtog exemplen. Från att ha dykt upp med skrattretande regelbundenhet blev det plötsligt rätt tyst. Och under våren har jag (och det var här min obotliga optimism fällde mig) även dristat mig att påstå att panikerna kring nätet kanske är över. Att den jättekorta panik som uppstod när Pokémon Go (som faktiskt ändå fortsatte) lanserades kan ha varit den sista. Till mitt försvar måste sägas att i teorin om paniker ingår att de ska gå över. Det är liksom den bärande idén. Om en panik fortsätter är det troligen inte en panik utan befogad oro. Som oron för barn nära vatten. Det är inget som varken kan eller ska gå över eftersom det är farligt om barn som inte kan simma är ensamma i vatten.

Men nu har jag förstått att jag ropade hej för tidigt. Jag har hoppats och hoppats så mycket att jag tolkade tecknen fel. Min generande optimism la tjuvben för mig. Inte har panikerna gått över! För idag insåg jag vad som är det nya svarta. Och det tänkte jag berätta om i nästa inlägg. Stay tuned!

 

1984

George Orwells framtidsdystopi 1984 har spelat en enorm roll för mitt politiska tänkande. Så stor att jag läst den om och om igen därför att jag har haft en känsla av att det är viktigt att hålla Orwells berättelse levande. Och jag var tydligen inte ensam om att tycka att det var dags att läsa den igen efter att Trump blev president. De flesta vet säkert vad romanen handlar om och kan på ett ungefär beskriva vad nyspråk är men det är ändå en himla skillnad att läsa den från pärm till pärm. Orwell var inte bara en skarp analytiker, han var också en lysande författare. Som läsare sugs jag in i Winstons vardag och jag lider alla kval han lider. Så romanen är mer än ett stycke lysande samhällskritik, den är lika mycket en suggestiv stridsskrift som varnar oss för vad som kan hända om vi inte ser upp. Som jag tolkar det varnar Orwell för främst två saker: att odemokratiska krafter får definiera om begrepp och att de får komma undan med sina retoriska manövrer.

I 1984 har partiet all makt inte för att de har kämpat för det de tycker är en god sak och vunnit utan för att ha makt. Partiet har knäckt koden för oinskränkt och evig makt. De har analyserat maktens uppgång och fall genom historien och kommit fram till att det enda sättet är att inte ha något ideologi, att inte tro på något annat än just makt. Känns det bekant? Det viktiga är t ex inte att slåss mot en fiende, det är att slåss överhuvudtaget. Fienden växlar men kriget består. Känns det bekant? Storebror är inte ens en person utan bara en position, möjligen en marionett. Känns det bekant?

Anledningen till att partiet lanserar nyspråk är att hindra felaktiga tankar. Nyspråk bygger alltså på idén att den som saknar begrepp för ett fenomen inte kan tala om eller tänka om det (jag skriver lite om det i min bok men då kopplat till frigörelse på nätet, inte till nyspråk som sådant). Och detta blir så skrämmande relevant när så många idag försöker definiera om ord som yttrandefrihet, censur och demokrati. När yttrandefrihet definieras om till att betyda att vem som helst får säga vad som helst till vem som helst när som helst och var som helst, se t ex Almedalen och Bokmässan. När censur definieras om till att omfatta en bokhandel som inte vill saluföra nazistisk smörja och när demokrati plötsligt betyder att tyckande är lika mycket värt som kunskap och att odemokratiska krafter får förhindra ett demokratiskt samtal, se t ex Almedalen och Bokmässan.

Vi måste alltså vara varsamma med språket i den bemärkelsen att vi inte tillåter att odemokratiska aktörer kidnappar vissa begrepp. Låter vi dem komma undan med det kan vi snart inte längre diskutera allas lika värde, därför att ord som yttrandefrihet, censur och demokrati har kommit att betyda så mycket och så lite att de i praktiken är obrukbara.

Låt det inte ske! Läs 1984 igen! Låt inte nazisterna få en plats på Bokmässan eller i Almedalen!

 

Panelsamtal om hot och hat på nätet

Den 10 februari arrangerar juridiska institutionen vid Göteborgs universitet ett panelsamtal om hot och hat på nätet där jag deltar i panelen.

Panelsamtalet syftar till att skapa förutsättningar för en konstruktiv dialog om hat och hot på nätet, om olika risker och faror kopplade till fenomenet, hur det påverkar olika grupper i samhället, vad det finns för olika möjligheter att motverka hat och hot på nätet samt hur lagstiftningen fungerar, inte fungerar och skulle kunna fungera.

Eftermiddagen inleds med en föreläsning: Criminalising hate crime internationally: towards a restorative approach to combating the globalisa- tion of hatred? av Mark Walters, Reader in Criminal Law and Criminal Justice vid Sussex university, tillika ordförande för International Network for Hate studies.

I panelens sitter Gabriel Byström, journalist och författare som nyligen tilldelades utmärkelsen Torgny Segerstedts frihetspenna, Mina Dennert, journalist och författare, initiativtagare till #jagärhär och Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete, specialiserad inom unga och internet.

Anmälan senast 6/2. Läs mer här (pdf).

 

Skärmberoende

Den här veckan har ägnats åt dataspel och beroendefrågan, i två inlägg av Daniel Kardefelt-Winther: ett i tisdags och ett i onsdags. Därefter länkade jag till den debattartikel om frågan som jag skrivit under tillsammans med en massa forskare på området. Nu tänkte jag ge några avslutande ord om beroende och skärmar.

Förutom att forskningsläget måste anses vara extremt skakigt, som diskuterats tidigare den här veckan, ser jag flera problem med att låna terminologi från beroendefältet.

Dels riskerar man att patologisera fenomen och utövare. Genom att använda sjukdomsterminologi framstår spelande och spelare som något sjukt. Även den som spelar på ett för omgivningen acceptabelt sätt kan alltså ses som sjuk. Kanske inte akut sjuk men potentiellt sjuk. De bör se upp så att de inte fastnar och omgivningen bör vara vaksamma så att spelandet inte går över styr. Och detta trots att vi inte har några som helst belägg för att spelande eller annan skärmtid kan skapa ett beroende. Vi riskerar då att missa hela den sunda användningen, som ändå får betraktas som den övervägande delen.

Dels kan sjukdomsterminologin bli ännu en vattendelare mellan oss och dom, t ex mellan spelare och icke-spelare eller mellan unga och vuxna. Och det är ett problem ur samhällsperspektiv. Målet för ett samhälle måste vara ett inkluderande synsätt, där de som har mer makt lyssnar även på de som har mindre makt. Om vi låter beroendeivrarna få definiera problemen är risken överhängande att maktstrukturer förstärks.

Det finns utan tvekan problem. Det finns stora problem med att många unga mår dåligt idag. Det finns fler än nånsin som struntar i att gå till skolan. Det finns klasskillnader som tar sig uttryck i utanförskap, våld och ett ointresse för samhällsfrågor. Men det är inte hela bilden. På många sätt har vi en bättre värld än nånsin. Vilket är naturligt; vi lever i en civilisation och en civilisation strävar hela tiden efter förkovring och förbättring. Och framförallt går det inte att skylla problemen på skärmar. För att få så här stora problem med skolan krävs betydligt hårdare insatser än att bara ge barnen tillgång till skärmar. T ex kan man kraftigt skära ner på de ekonomiska resurserna till skolan, eller införa tätare standardiserad mätning av elevernas mätbara resultat. För att få ner ungas psykiska hälsoläge kan man också skära ner på de ekonomiska resurserna till förskola, barnavård, mödravård, barnpsyk och socialtjänst. Det är långt rimligare att söka orsakerna till dagens problem i den änden än att försöka hitta orsaken i spelande och allmän skärmanvändning.

Vi som kritiserar beroendebegreppet är alltså inte naiva teknikoptimister. Det är vi som tar ansvar för frågan. Den som bara har hittat en syndabock eller en folkjävul är den som är naiv och undviker att ta ansvar.

Om du vill läsa mer om detta kan jag rekommendera mina böcker Vad gör unga på nätet? och Nätmobbning, näthat och nätkärlek. Jag har också skrivit oräkneliga blogginlägg om frågan, t ex:

Om varför det är farligt att starta och underblåsa paniker kring nätet: Den farliga paniken. Debatten fortsätter här: Panikdebatten forts.

Om ett av de återkommande debattämnena: Mobiltelefoner i skolan.

Om det stora kriget om #skärmtid

Och så den orimligt långa men kanske viktigaste texten: Lagom är bäst.

Ni kan också se Net Nannys inlägg om skärmtid.

 

Debattartikel: Slopa diagnosen dataspelsmissbruk

Ett gäng forskare och jag har skrivit under en debattartikel om det som avhandlades här igår och i förrgår. I korthet hävdar vi att det kommer att leda till större problem om dataspelsmissbruk blir en diagnos enligt WHO:s standard ICD-11. Så här avslutas debattartikeln:

In brief, including this diagnosis in ICD-11 will cause significantly more harm than good. Given the immaturity of the existing evidence base, it will negatively impact the lives of millions of healthy video gamers while being unlikely to provide valid identification of true problem cases. Therefore, as stated previously, we suggest to remove the proposed category for Gaming Disorder.

Läs hela artikeln här.

Skriv en debattartikel om sociala medier!

Ni som känner mig vet att jag vurmar för rättvisa. Och en sak som är orättvist är att inte alla får skriva indignerade debattartiklar om sociala medier. När det nu är så himla enkelt. Därför gjorde jag en innehållsanalys av den senaste i raden (men låt den för guds skull inte bli den sista!) och ställde samman en guide för dig som vill skriva en egen text. Kom igen! Alla kan göra det!

Debattartikel om sociala medier
– en guide för dig som aldrig provat förr

Att skriva en debattartikel om sociala medier, eller skärmtid, som är den korrekta termen i åsiktsdrivna texter, är inte så svårt som man skulle kunna tro. Du  behöver inte ha några kunskaper om det tema du väljer att debattera. Det enda du behöver göra är att utgå från en enskild händelse, nedan kallad anekdot, och sedan bygga upp ett samtidskritiskt resonemang utifrån denna enda händelse. Sen är du i hamn! Din text kommer att delas och hyllas av bittra vuxna vars liv sprungit ifrån dem. Du kommer att få sköna cynikerpoäng för att du inte okritiskt låter utvecklingen skena iväg. Och du kommer att håva in hånfulla skratt på bekostnad av människor vars liv du inte vet något om. Men det är väl knappast ditt ansvar? Så kasta dig över tangenterna och skriv!

Texten måste innehålla följande

  • En anekdot, som med fördel kan vara en egen iakttagelse som du gjort i din vardag.
  • Kraftfull markör att du inte själv tillhör den grupp som du planerar att skamma.
  • Gärna ytterligare en anekdot, för att förstärka argumenten med ännu ett bevis.
  • Generaliserande påstående om [samtiden/föräldrar/lärare/ungdomar].
  • Spydig nyansering av det nyss sagda så att det framgår att nyansering inte behövs.
  • Referens till amerikansk medicinsk medieforskning.
  • Fultolkning av nämnda forskningsresultat.
  • Egna påhittade slutsatser av forskningen och anekdoterna.
  • Vagt refererande till ”forskning visar”.
  • Ytterligare ett generaliserande påstående med hög igenkänningsfaktor.
  • Slutsats som skammar alla andra [samtiden/föräldrar/lärare/ungdomen av idag].

Välkommen in i den varma gemenskap där alla hatar samtiden, nätet och framför allt unga!

När normbärarna ska definiera normkritik

Jag blev ombedd att sitta i en panel som Studieförbundet Vuxenskolan arrangerade om folkbildning och framtiden. Det blev lite stökigt mot slutet och jag tappade humöret men det var ju inte jag som envisades med att tala oinformerat och nedsättande och därför ser jag det inte som mitt ansvar att se till att behålla en god stämning. Det kunde faktiskt han ha tänkt på. Eller så hade man kunnat välja en panel som kändes trygg för alla. Jag kommer helt klart att kolla upp paneler innan jag tackar ja i framtiden.

Det är såklart inte mitt stoltaste ögonblick att jag tyckte att det var lämpligt att göra skjut-mig-tecknet i en debatt men jag är fortfarande så arg på att mansplainandet fick passera och att ingen ännu har hört av sig och bett om ursäkt, så jag bryr mig just nu inte ett dugg.

Det är en sjukt tråkig debatt som jag inte rekommenderar er att se men vill ni gotta er åt att jag blir arg är det en dryg halvtimme från slutet.

 

Om nyttan av att ha tråkigt 4

För ett år sedan påbörjade jag en serie bloggposter om den för mig förhatliga idén om att det är nyttigt att ha tråkigt, men så kom jag av mig precis när det började bli spännande. Läs avsnitt 1, 2 och 3 för här kommer fortsättningen sent omsider.

skalman

Det är kanske som vanligt att de här synsätten lämpar sig för medelklassens välfungerande barn, de som har en rejäl bokhylla i hemmet om de skulle visa intresse för läsning och vars föräldrar trollar fram den ena sportutrustningen efter den andra så snart barnet antyder att basket eller snowboard eller parkour skulle vara kul. De barnen kanske har uppbackningen att klara att bli uttråkade utan att det hotar deras välmående. Och här vill jag påpeka att jag inte krigar mot medelklassens barn. Hey, jag har själv närt en stor mängd medelklassbarn vid min barm. Jag älskar medelklassens barn. Men jag älskar också överklassens och underklassens och knarkarnas och barn som växer upp i arbetslöshet, utanförskap och psykisk ohälsa. Alla barn som kämpar och klarar sig eller brakar ihop och alla barn som aldrig behövt kämpa, med alla problem det för med sig. Och jag är inte säker på att vi vet helt säkert att alla klarar av att ha det tråkigt. Därför vill jag att vi tar det lite lugnt med påståenden som att det är nyttigt att ha tråkigt.

Hjärnan vill inte ha det tråkigt. Det är just det argument som tråkförespråkarna använder. Hjärnan vill inte ha det tråkigt och därför sätter den igång att producera kreativitet när den är tillräckligt uttråkad. Så säger teorin. Men har det testats på alla typer av hjärnor? Är det inte sannolikt att det är lite olika?

En mycket snabb och slarvig genomgång av forskning på området slår fast, precis som jag nämnde i mitt första inlägg, att tråkigt inte är ett väldefinierat och avgränsat koncept. Inom psykologin används dock boredom som ett begrepp. T ex i den välciterade studien The Role of Boredom Proneness in Self-Reported Anger and Aggression där man ser ett samband mellan benägenhet till uttråkning och aggression. Bara som ett exempel. Det finns också studier som visar på tydliga samband mellan känslor av uttråkning och drogmissbruk (här räknas även lagliga droger som tobak in), vilket är mycket allvarligt. Det är alltså inte på något sätt fastslaget att det är nyttigt att ha tråkigt.

Vi har inte rätt att välja att bara se det romantiska i att ha tråkigt. Vi har inte rätt att enbart sprida berättelsen om en ung människa som tillbringat ett halvår i gipsvagga för att växa upp och bli erkänd konstnär och som sedan lyfter fram just gipsvaggan som sin stora källa till kreativitet. Vi måste också berätta om den stora massa som riskerar att få sina liv förstörda av att ha tråkigt.

 

Panikdebatten forts.

Detta är en fortsättning från gårdagens Den farliga paniken.

mindre sex

Från Aktuellt 29/9.

Igår tog DN in en replik från Bjärwall, som jag citerar och kommenterar nedan. Mina kommentarer kursiverade. När Daniel Kardefelt-Winther och jag kritiserade hennes första artikel fick vi inte utrymme nog att även kritisera DN för publiceringen av sån uppenbar okritisk smörja. Den kritiken står vi dock fortfarande för. Och ännu tristare blir det när de låter Bjärwall få sista ordet. Media har ett ansvar för mediepanikerna. Medierna har ett stort ansvar för att barn skadas under en mediepanik. Som tur är ska jag prata om just detta för personal på SR senare i höst så jag får lite utlopp för min frustration. Jag är rejält uppladdad för det uppdraget nu.

Men nu tar vi Bjärwalls replik bit för bit. Först skriver hon (mitt svar kursiverat):

“Det här borde inte ens vara en debatt. Alla vi som engagerar oss mot den ökande psykiska ohälsan borde föra ett uppriktigt sökande samtal. Men så är det inte, många bevakar i stället sina positioner. Ibland är det fyndigt, som när DN:s techredaktör Linus Larsson raljerar över moralpanikens förlorade galenskap och landar i att vi som problematiserar samtidens tajta relation till internet trots allt inte är lika stolliga som de som menade att onani ger håriga händer (27/8). Man får tacka för det erkännandet. Men ofta är tonen förbryllande hård, som när forskaren Elza Dunkels på sin blogg kallar en DN-text där jag utforskar skärmtidens skadeverkningar för ”tramsartikel”.”

Jag ser det inte som förbryllande att tonen blir hård. Bjärwalls artikel ÄR trams. Det finns inget vetenskapligt stöd för det hon säger, tvärtom, och hon väljer att inte ställa några kritiska frågor till den bok hon refererar till. Hade hon gjort det, eller konsulterat någon expert på området, hade hon fått veta att det finns en överhängande risk att hennes artikel underblåser en pågående panik och föräldrars obefogade oro. Det tryggaste för barn och unga vore att ha lugna och sansade vuxna omkring sig. Vuxna som kan se barnen i ögonen och agera på det de ser, utan att dras med i olika drev, enbart förankrade i känslor av undergång och en mörknande framtid. Vi vet med säkerhet att även denna panik kommer att passera, att vi kommer att skratta när vi slutligen avkodat nätet som rum och skärmar som gränssnitt. Det är inget konstigt, det är en naturlig utveckling. Men vi är tänkande varelser och vi accepterar inte naturliga processer om de är destruktiva. Tvärtom, försöker vi bryta mönster som förstör för oss. I det här fallet är risken att unga råkar illa ut. Vi som är vuxna kommer att klara oss. Så om vi mest bryr oss om vuxna, kan vi fortsätta panikera. Om vi däremot också tänker på unga och alla som på andra sätt är utanför normen, då måste vi göra vårt yttersta för att mota paniken.

Bjärwall fortsätter: “Men – detta infernaliskt svåra ord att få gehör för i denna debatt – vi måste också tala om nätanvändningens avigsidor. Detta vet vi: Runt om i världen är barn och unga beredda att ta till våld, riskera relationerna till sina närmaste och försumma sin fysiska hälsa för att slippa slita sig från digitala spel och sociala medier. Samtidigt ökar den psykiska ohälsan bland barn och unga.”

Det här är ju en extremt selektiv bild av världsläget. Ja vi vet mer om psykisk ohälsa men vi vet fortfarande inte vad som är ökning och vad som handlar om att fler äntligen kan prata om det. Vi vet inte heller allt om orsakerna. Och det finns betydligt mer kvalificerande antaganden än att de har med skärmtid att göra. För det första har vi inte haft skärmtid mer än ungefär 20 år och för det andra sammanfaller den iakttagna ökningen bättre i tid med de stora nedskärningarna inom skola och vård som genomfördes i slutet av 1980-talet. Men det är svårare frågor att samtala om. Vem ska vi anklaga för att vi struntade i barn, valde bort välfärd för de som inte kunde försvara sig och istället använde upp pengarna till annat? Nej då blir det lättare att söka orsakerna under gatlyktan eftersom det är ljusare där: hell, vi kan väl skylla på nätet. Eller varför inte på ungas egna val av aktiviteter?

Vidare skriver Bjärwall: “Hänger det ihop? Allt fler studier tyder på det, men Dunkels och hennes kollega Daniel Kardefelt-Winther skriver i DN Kultur att tanken är gammalmodig. Det är ett vanligt invektiv som kastas mot den som försöker nyansera bilden av barns och ungas nätanvändning. Men att studera detta möjliga samband är inte gammalmodigt, det är i högsta grad framtidsorienterat när allt tyder på att vi kommer att tillbringa alltmer tid på nätet.”

Här väljer Bjärwall, förhoppningsvis med flit, att blanda ihop begreppen. Det vi säger är att den typen av påverkansstudier är gammalmodiga, på goda grunder. Det är också så att hennes angreppspunkt (“dagens ungdom”) är gammalmodig, vilket stöds av historiska studier av introducerandet av ny teknik. Sen ställer hon gammalmodigt mot framtidsorienterat därför att vi kommer att tillbringa alltmer tid på nätet. Va? Hon måste väl förstå att det inte automatiskt blir modernt bara för att vi pratar om framtiden. Det går att ha ett gammeldags förhållningssätt även om man talar om ett samtida fenomen. 

Bjärwall igen: “Forskning om negativa effekter har dominerat i snart tjugo år, skriver Dunkels och Kardefelt-Winther. Skam vore det annars, eftersom ett av forskningens mest centrala uppdrag är att identifiera problem. Men denna problematiserande forskning gör inte så stort avtryck. Det kan, som jag skrev, bero på att den inte har tillgång till dataindustrins pr-resurser på det sätt som den positivt orienterade forskningen har.”

Här har vi en helt annan bild av vilken forskning som får genomslag. Jag vet ju själv hur lite utrymme jag får för mina rön som kan räknas som positiva (de är självklart ändå problematiserande, jag tror Bjärwall använder begreppet fel*) och hur mycket de forskningsrön som varnar för något exponeras.

Mer ur repliken: “Dunkels och Kardefelt-Winther skriver att jag anklagar akademin för ”forskningsfusk”. Men det handlar inte om fusk, det handlar om kommersialisering. Om korsbefruktningar i olika former, som exempelvis det så kallade forskningscentret Mobile Life Centre i Kista eller enheter inom svenska universitet som samarbetar med dataindustrin. Här styr företagen delvis vilken forskning som blir av. Ofta är den fokuserad på att skapa underhållning.”

Fast här finns inget annat att säga än det vi skrev i vårt svar: det går inte att mörka såna samarbeten och det går således att kolla upp vilka studier som finansieras av “dataindustrin”. Allt annat än ett öppet redovisande är nämligen just forskningsfusk och det måste man ha mer på fötterna för att anklaga nån för*.

Vidare i repliken: “Ett av de mest kontroversiella orden i denna debatt är skärmtid. Det är begripligt. Ordet ger associationer till auktoritärt föräldraskap som slår ner förbudsskyltar i familjelivet. Dessutom är det en osmidig beteckning för något som kan rymma högst skilda aktiviteter, från studier till våldsporr. Men det är ändå ett ord som har sitt existensberättigande, eftersom den samlade tid vi tillbringar vid våra skärmar är lika med den samlade tid som tas från annat, till exempel aktiviteter där andra sinnen än syn och hörsel väcks till liv.”

Superbra exempel på trams. Det går inte att först säga att skärmtid är allt i livet och sen säga att det ändå är ett problem eftersom det ökar. Jag vet inte vad retorikerna kallar det fula knepet. Jag vet vad jag kallar det*.

menändå

Bjärwall igen: “Jag får mejl, sms och faktiskt också pappersbrev från föräldrar, lärare, psykologer och även en del unga vuxna som delar mitt kritiska perspektiv. Många forskare, till exempel neurovetaren Katarina Gospic, har också varnat för den ökande nätanvändningen. Ändå kallas vi som granskar digitaliseringens baksidor för alarmister.”

Jag får mail, sms och pappersbrev från folk som säger att jag är ful och dum i huvet, att jag borde sluta forska eftersom jag är så jävla dålig på det och att jag har betalt av “branschen”. Det betyder inget även om det ibland kan kännas så när många säger samma sak. Det här är det vi forskare kallar anekdotisk bevisföring*. Utan tvekan går det att hitta skrämmande exempel på osund skärmtid men det får inte styra vårt tänkande kring frågan. Vi får inte förledas att tro att ett barn vars spelande tagit över livet endast behöver hjälp att minska sitt spelande och skutta tillbaka till skolan. Vi får inte heller låta den oro vi har för ett fåtal unga drabba det stora flertal som har fått bättre liv just tack vare sin omfattande skärmtid. Det är vårt ansvar att tänka djupare och allvarligare på frågan än så.

Och så kommer replikens slutkläm: “Well, det är i så fall svagt klämtande alarmbjällror, överröstade av dataindustrins ständigt pågående klang- och jubelföreställning. Men det är roligt att någon hör oss.”

Det gäller att skilja mellan “dataindustrin” och oss andra som forskar och arbetar med de här frågorna utifrån ett intresse, ett samhällsansvar och en kunskap som sträcker sig bortom skräckscenarier. Skräckmånglarna är inte svagt klämtande, de är högljudda och får i det närmaste obegränsat utrymme i media. När Aktuellt ville ta upp debatten, bokade de in Bjärwall först, sen ringde de mig och tjatade. När jag förklarade att jag varken hade tid eller ville riskera hatet efteråt sa hon som ringde: “Men du är ju så bra på det här”. Ja men ring mig först nästa gång då! Tänkte jag men glömde att säga. Det kommer nämligen inte att hända. Det är inte sant att media har ett intresse för att föra fram båda sidor. Vi som nyanserar kommer alltid i andra rummet eftersom vi inte genererar klick om jag får uttrycka mig lite slarvigt. Vi genererar bara mycket hårt arbete med att släcka bränder och en outsinlig källa med hat. Från de som har hört ljudet från alarmbjällror.

* Fotnot: För att förenkla tillvaron för mina hatare har jag *-märkt de delar av texten där jag använder retoriska knep för att göra en poäng. Sådana är nämligen förbehållna manliga forskare och debattörer. När jag på olika sätt använder min position i samhället som ett maktmedel för att göra min röst hörd och för att understryka mitt budskap, påpekas detta med imponerade noggrannhet. “Påpekas”. Jag är alltså medveten om att jag bryter mot könsnormen vid åtminstone de ställen jag märkt med en *. Ni behöver således inte maila mig om detta. Tack på förhand.