Nätkulturer

Under ett antal år har en ny, modernare form av brutalitet mot barn spridit sig. För min del började jag fundera på allvar efter att ha sett Dokument inifrån: Förgrymmade ungar om hur repressalier smyger sig in i skola och hem (hittar inte programmet, länken går till en beskrivning).

Sedan dess har det hänt mycket, mycket mer. Läs t ex om den här Camilla Hällgrens debattartikel om nyauktoritära strömningar. Skoldebatten har i långa stycken kommit att handla om det man kallar disciplin, utan att egentligen reflektera så mycket över varför man väljer ett sådant ord och vad det skulle betyda. Varför tycker man att det är just disciplin som saknas? Finns det ett direkt samband mellan “tydliga uppförande- och ordningsregler” och “respekten för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap” som Göran Hägglund antyder? Och isåfall, var finns det vetenskapliga stödet för det?

Det kan kännas som om det skulle finnas ett samband. Man skulle kunna tro att barnen när jag växte upp hade en himla respekt för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap eftersom vi var tuktade att uppföra oss bra när någon såg på. Och ännu mer så för generationen före som även kunde utsättas för fysiskt bestraffning. I min generations fall var det bara psykisk terror som exempelvis hot om en förstörd framtid eller att man skulle ringa hem till föräldrarna. (Undrar lite hur man tänkte där; vad var det stora hotet med att ringa hem till de vuxna som älskar en mer än alla andra?) Poängen är att det på ytan kan se ut som om man har lyckats inplantera respekt för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap men i själva verket har man lyckats få barnen att låtsas.

Att sen de allra flesta barn växer upp till någorlunda fungerande vuxna kanske inte alls har med saken att göra. Det kanske man gör alldeles oavsett. Såvida man inte utsätts för någon typ av övergrepp, för då kan det gå illa. Då är det inte alls säkert att varken uppfostran eller straff hjälper. Vi vet alltså inte idag att uppfostran egentligen hjälper. Om vi med uppfostran menar att man tillrättavisar, straffar, framställer hot, etc.Däremot finns det väldigt mycket stöd för idén om att kärlek under uppväxten ger en trygg förankring i den man är, en positiv självbild som i sin tur ger förmågan att älska och respektera andra. Ganska precis det som Göran Hägglund förespråkade. Oops, det är alltså så att respekten för människors lika värde, jämlikhet, demokrati och kamratskap nås med andra medel än den föreslagna disciplinen?

Och så häromdagen tog Hanne Kjöller i DN fram storsläggan i en riktigt otäck liten text: En rejäl utskällning kan också göra gott. Hon bygger hela sitt resonemang på ett nedsättande ord som jag skulle vilja att vi diskuterar lite; curlingbarn. Jag ställer inte upp på idén om att barn får bestämma allt idag, att vi behandlar dem för väl, att vi skämmer bort dem. Jag skulle hellre tolka det man kallar för curlingbarn som övergivna barn som ingen riktigt orkar med. Det verkar vara mycket vanligt bland föräldrar att arbeta så mycket att man drar på sig olika typer av sjukdomar. Det är naturligtvis resultatet av en mängd samhällsförändringar, men ändå ett faktum. I en sådan situation orkar man inte alltid med sina barn, de blir en belastning och ett dåligt samvete. Plötsligt blir barn i alla möjliga situationer en sorts värstingbarn som tar för sig eftersom ingen ger dem tid, uppmärksamhet och kärlek. Det är ett långt rimligare scenario än att föräldrarna engagerar sig för mycket i sina barn och sopar bort varje hinder i deras liv.

Vidare säger Kjöller att “den respekten” som föräldrar tidigare hade för skolan “ersatts av ett ständigt ifrågasättande” och att detta beror på att föräldrarna vill undvika konflikt. Så kan det definitivt vara men det kan också finnas fler förklaringar. Det kan finnas föräldrar som inte tror på att sätta upp en enad front mot barnen. Kommer ni ihåg de tankegångarna? Att det var viktigt att vuxenvärlden uppvisade enighet inför barnen. Man fick diskutera men absolut inte när barnen var med. De flesta tänker självklart inte så längre utan ser det som ett vettigt alternativ att kritisera skolan om en konflikt skulle uppstå. De kanske väljer att ställa sig bakom sitt barn när det verkar rimligt att det är skolan som har felat. Och många vet att det är extremt vanligt att skolan och förskolan har för lite resurser, kapar hörn för att spara pengar, att personalen inte orkar och andra förhållanden som bäddar för missar. Och alla vet att barn är människor, även om de är mindre, och att de omfattas av de mänskliga rättigheterna. De är inte några som ska bli vuxna och sen få ta del av samhällets rättigheter, de är redan där.

Sen drämmer Kjöller till med att “Utskällningarnas tid tycks förbi. Även om de då och då skulle behövas.” Det kan helt enkelt inte vara så att någon tror att man blir en bra människa av att behandlas illa. En utskällning är en kränkning. Om min chef skulle skälla ut mig skulle jag bli helt otroligt ledsen och nedstämd och antingen känna mig som en usel person eller bli arg på någon annan. Jag skulle knappast tänka: ja, just det, så där kan jag bli bättre till nästa gång. På samma sätt fungerar det naturligtvis för ett barn. Bara väldigt mycket värre. Barnet är helt beroende av den vuxna, vare sig det är en lärare eller en förälder.

Varje utskällning är ett nederlag för den vuxna. Varje bestraffning är ett övergrepp. Sen kan alla göra misstag. Det beror på att vi är människor. Jag har skällt på mina barn och det var fel. Det var just nederlag när jag inte kunde vara så vuxen som jag ville vara och som barnet behövde att jag var. Men det är en annan sak, att man begår misstag, att man inte orkar allt. Det som är otäckt är att det finns folk som argumenterar för de här misstagen redan i förväg, när de är sansade och inte arga eller rädda. Precis så ser nybrutaliteten ut och nu är det fan dags att vi pratar om det här.

Veckans Uppdrag granskning och Debatt (12.20 in i programmet) i Svt har handlat om ett par i Sandviken som anklagades för sexuella övergrepp och barnpornografibrott varpå deras barn omhändertogs omdelbart och därefter var borta från föräldrarna i 68 dagar. Det visade sig vara helt grundlösa anklagelser och paret frikändes i tingsrätten, förvaltningsdomstolen och hovrätten.

Det finns mycket som har gått fel i det här fallen men kritiken efter Uppdrag granskning har mest riktats mot kommunen som valde att gå så hårt fram, själva anmälningen är inte så kritiserad av förklarliga skäl. Först och främst får kommunen kritik för att man agerade genom att tvångsomhänderta barnen efter en enda persons anmälan och sedan för att man inte gick på tingsrättens linje utan behöll barnen även efter den friande domen. Även efter att föräldrarna friats helt i den tredje domstolen väljer kommunen att försvara sitt agerande. När man återlämnar vårdnaden av barnen till föräldrarna är det med en kommentar i utredningen om att föräldrarna agerat gränslöst med avseende på integritet och intimitet, ungefär.

Ett sätt att försöka förstå vad som hände är att fundera i termer av masspsykoser som häxprocesser, ungefär som Jan Guillou gör i Häxornas försvarare. Det är helt enkelt svårt att värja sig mot strömningar i samhället. Och det verkar inte vara lättare för den som är professionell. Rent teoretiskt borde det vara vi lekmän som dras med när barn ska ses med förövarens ögon, när varje kontaktförsök mellan barn och vuxen kan vara ett fall av stranger danger, osv. Men i praktiken verkar det vara lika svårt för proffsen att värja sig, kanske ännu svårare. De måste oftare än vi andra stå till svars för sitt agerande. Och då kan det lätt slå över. Sandvikens kommun ville naturligtvis inte schavottera i media som de som inte gjorde något, om det nu visat sig att anklagelsen var riktig. Så långt kan man förstå hur det gick till.

Men jag ser två allvarliga problem i efterspelet. Det första är att kommunen hela tiden tycks agera utifrån någon sorts konfliktidé. De har behandlat föräldrarna som enbart brottslingar inte som brottslingar OCH föräldrar. För hur det än skulle gå i det här fallet är de barnens föräldrar och kommer så att vara även efter en eventuell fällande dom. Barnen och föräldrarna måste ha en relation, för barnens skull. En mycket begränsad och konstig relation om föräldrarna har förgripit sig på dem, men barnen kommer alltid att behöva hjälp med att bearbeta det som hänt. Och när de nu blev friade skulle kommunen ha samarbetat för att hjälpa familjen att läka. Föräldrarnas energi ska inte gå åt till att fundera över den kränkning de upplevt, den ska gå åt till att stötta barnen, att vara föräldrar. Ändå har just det här “för barnens skull” använts av kommunen för att försvara sitt agerande. Att spela barnkortet har blivit en sorts utväg, det man kan göra för att vinna varje diskussion. T ex sa den stackars kvinnan som var i Debatt för att representera kommunen att man agerade för barnens bästa och att det då kan bli så att vuxna kommer i kläm. (Hon har f ö dementerat att hon var drogad i tv – “Jag körde bil hem“. Betryggande argument där.) Om och om igen hävdade de att barnen inte har tagit skada. Nu är jag inte barnpsykolog så rätta mig om jag har fel men de flesta barn tar väl skada av att hämtas på dagis av en okänd och sedan vara ifrån sina föräldrar i 68 dagar. Vi måste våga vara kritiska även mot barnkortet. Barnens bästa och för barnens skull är inte konstanter som betyder något utan att man har sammanhanget klart för sig.

Det andra problemet är att man återlämnar barnen med en brasklapp: föräldrarna har inte begått något brott men de har agerat gränslöst. Utan att precisera vad som är gränslöst. Så kan man aldrig någonsin göra. Dels är det olämplig att föräldrarna inte få veta vad som räknas som gränslöst i deras beteende, så att de kan ändra sig. Dels är det extremt osäkert för barnen att de återlämnas till föräldrar som agerar gränslöst utan att man har en plan för hur situationen ska bli bättre. Ett minimikrav är en lista på saker som räknas som gränslöst. Då kan den listan debatteras öppet. Föräldrarna kunde välja att offentliggöra den och vi kunde alla diskutera om man får sova naken när man har barn, om man får filma nakna barn, etc. Men allra bäst vore väl om föräldrarna erbjöds stöd för att bli mindre gränslösa, ett rådgivande samtal, gå en kurs. Nu förstår jag det som att brasklappen är sorts eftersläng, ett sätt att rädda ansiktet, utan att det egentligen finns någon lista över gränslöst beteende. Vilket ju inte gör saken ett dugg bättre.

Alla barn har rätt till beskydd men socialtjänsten får inte ha tolkningsföreträde när det gäller att definiera vad detta beskydd består av.