Category Archives: Debatt

Om nyttan av att ha tråkigt 4

För ett år sedan påbörjade jag en serie bloggposter om den för mig förhatliga idén om att det är nyttigt att ha tråkigt, men så kom jag av mig precis när det började bli spännande. Läs avsnitt 1, 2 och 3 för här kommer fortsättningen sent omsider.

skalman

Det är kanske som vanligt att de här synsätten lämpar sig för medelklassens välfungerande barn, de som har en rejäl bokhylla i hemmet om de skulle visa intresse för läsning och vars föräldrar trollar fram den ena sportutrustningen efter den andra så snart barnet antyder att basket eller snowboard eller parkour skulle vara kul. De barnen kanske har uppbackningen att klara att bli uttråkade utan att det hotar deras välmående. Och här vill jag påpeka att jag inte krigar mot medelklassens barn. Hey, jag har själv närt en stor mängd medelklassbarn vid min barm. Jag älskar medelklassens barn. Men jag älskar också överklassens och underklassens och knarkarnas och barn som växer upp i arbetslöshet, utanförskap och psykisk ohälsa. Alla barn som kämpar och klarar sig eller brakar ihop och alla barn som aldrig behövt kämpa, med alla problem det för med sig. Och jag är inte säker på att vi vet helt säkert att alla klarar av att ha det tråkigt. Därför vill jag att vi tar det lite lugnt med påståenden som att det är nyttigt att ha tråkigt.

Hjärnan vill inte ha det tråkigt. Det är just det argument som tråkförespråkarna använder. Hjärnan vill inte ha det tråkigt och därför sätter den igång att producera kreativitet när den är tillräckligt uttråkad. Så säger teorin. Men har det testats på alla typer av hjärnor? Är det inte sannolikt att det är lite olika?

En mycket snabb och slarvig genomgång av forskning på området slår fast, precis som jag nämnde i mitt första inlägg, att tråkigt inte är ett väldefinierat och avgränsat koncept. Inom psykologin används dock boredom som ett begrepp. T ex i den välciterade studien The Role of Boredom Proneness in Self-Reported Anger and Aggression där man ser ett samband mellan benägenhet till uttråkning och aggression. Bara som ett exempel. Det finns också studier som visar på tydliga samband mellan känslor av uttråkning och drogmissbruk (här räknas även lagliga droger som tobak in), vilket är mycket allvarligt. Det är alltså inte på något sätt fastslaget att det är nyttigt att ha tråkigt.

Vi har inte rätt att välja att bara se det romantiska i att ha tråkigt. Vi har inte rätt att enbart sprida berättelsen om en ung människa som tillbringat ett halvår i gipsvagga för att växa upp och bli erkänd konstnär och som sedan lyfter fram just gipsvaggan som sin stora källa till kreativitet. Vi måste också berätta om den stora massa som riskerar att få sina liv förstörda av att ha tråkigt.

 

Panikdebatten forts.

Detta är en fortsättning från gårdagens Den farliga paniken.

mindre sex

Från Aktuellt 29/9.

Igår tog DN in en replik från Bjärwall, som jag citerar och kommenterar nedan. Mina kommentarer kursiverade. När Daniel Kardefelt-Winther och jag kritiserade hennes första artikel fick vi inte utrymme nog att även kritisera DN för publiceringen av sån uppenbar okritisk smörja. Den kritiken står vi dock fortfarande för. Och ännu tristare blir det när de låter Bjärwall få sista ordet. Media har ett ansvar för mediepanikerna. Medierna har ett stort ansvar för att barn skadas under en mediepanik. Som tur är ska jag prata om just detta för personal på SR senare i höst så jag får lite utlopp för min frustration. Jag är rejält uppladdad för det uppdraget nu.

Men nu tar vi Bjärwalls replik bit för bit. Först skriver hon (mitt svar kursiverat):

“Det här borde inte ens vara en debatt. Alla vi som engagerar oss mot den ökande psykiska ohälsan borde föra ett uppriktigt sökande samtal. Men så är det inte, många bevakar i stället sina positioner. Ibland är det fyndigt, som när DN:s techredaktör Linus Larsson raljerar över moralpanikens förlorade galenskap och landar i att vi som problematiserar samtidens tajta relation till internet trots allt inte är lika stolliga som de som menade att onani ger håriga händer (27/8). Man får tacka för det erkännandet. Men ofta är tonen förbryllande hård, som när forskaren Elza Dunkels på sin blogg kallar en DN-text där jag utforskar skärmtidens skadeverkningar för ”tramsartikel”.”

Jag ser det inte som förbryllande att tonen blir hård. Bjärwalls artikel ÄR trams. Det finns inget vetenskapligt stöd för det hon säger, tvärtom, och hon väljer att inte ställa några kritiska frågor till den bok hon refererar till. Hade hon gjort det, eller konsulterat någon expert på området, hade hon fått veta att det finns en överhängande risk att hennes artikel underblåser en pågående panik och föräldrars obefogade oro. Det tryggaste för barn och unga vore att ha lugna och sansade vuxna omkring sig. Vuxna som kan se barnen i ögonen och agera på det de ser, utan att dras med i olika drev, enbart förankrade i känslor av undergång och en mörknande framtid. Vi vet med säkerhet att även denna panik kommer att passera, att vi kommer att skratta när vi slutligen avkodat nätet som rum och skärmar som gränssnitt. Det är inget konstigt, det är en naturlig utveckling. Men vi är tänkande varelser och vi accepterar inte naturliga processer om de är destruktiva. Tvärtom, försöker vi bryta mönster som förstör för oss. I det här fallet är risken att unga råkar illa ut. Vi som är vuxna kommer att klara oss. Så om vi mest bryr oss om vuxna, kan vi fortsätta panikera. Om vi däremot också tänker på unga och alla som på andra sätt är utanför normen, då måste vi göra vårt yttersta för att mota paniken.

Bjärwall fortsätter: “Men – detta infernaliskt svåra ord att få gehör för i denna debatt – vi måste också tala om nätanvändningens avigsidor. Detta vet vi: Runt om i världen är barn och unga beredda att ta till våld, riskera relationerna till sina närmaste och försumma sin fysiska hälsa för att slippa slita sig från digitala spel och sociala medier. Samtidigt ökar den psykiska ohälsan bland barn och unga.”

Det här är ju en extremt selektiv bild av världsläget. Ja vi vet mer om psykisk ohälsa men vi vet fortfarande inte vad som är ökning och vad som handlar om att fler äntligen kan prata om det. Vi vet inte heller allt om orsakerna. Och det finns betydligt mer kvalificerande antaganden än att de har med skärmtid att göra. För det första har vi inte haft skärmtid mer än ungefär 20 år och för det andra sammanfaller den iakttagna ökningen bättre i tid med de stora nedskärningarna inom skola och vård som genomfördes i slutet av 1980-talet. Men det är svårare frågor att samtala om. Vem ska vi anklaga för att vi struntade i barn, valde bort välfärd för de som inte kunde försvara sig och istället använde upp pengarna till annat? Nej då blir det lättare att söka orsakerna under gatlyktan eftersom det är ljusare där: hell, vi kan väl skylla på nätet. Eller varför inte på ungas egna val av aktiviteter?

Vidare skriver Bjärwall: “Hänger det ihop? Allt fler studier tyder på det, men Dunkels och hennes kollega Daniel Kardefelt-Winther skriver i DN Kultur att tanken är gammalmodig. Det är ett vanligt invektiv som kastas mot den som försöker nyansera bilden av barns och ungas nätanvändning. Men att studera detta möjliga samband är inte gammalmodigt, det är i högsta grad framtidsorienterat när allt tyder på att vi kommer att tillbringa alltmer tid på nätet.”

Här väljer Bjärwall, förhoppningsvis med flit, att blanda ihop begreppen. Det vi säger är att den typen av påverkansstudier är gammalmodiga, på goda grunder. Det är också så att hennes angreppspunkt (“dagens ungdom”) är gammalmodig, vilket stöds av historiska studier av introducerandet av ny teknik. Sen ställer hon gammalmodigt mot framtidsorienterat därför att vi kommer att tillbringa alltmer tid på nätet. Va? Hon måste väl förstå att det inte automatiskt blir modernt bara för att vi pratar om framtiden. Det går att ha ett gammeldags förhållningssätt även om man talar om ett samtida fenomen. 

Bjärwall igen: “Forskning om negativa effekter har dominerat i snart tjugo år, skriver Dunkels och Kardefelt-Winther. Skam vore det annars, eftersom ett av forskningens mest centrala uppdrag är att identifiera problem. Men denna problematiserande forskning gör inte så stort avtryck. Det kan, som jag skrev, bero på att den inte har tillgång till dataindustrins pr-resurser på det sätt som den positivt orienterade forskningen har.”

Här har vi en helt annan bild av vilken forskning som får genomslag. Jag vet ju själv hur lite utrymme jag får för mina rön som kan räknas som positiva (de är självklart ändå problematiserande, jag tror Bjärwall använder begreppet fel*) och hur mycket de forskningsrön som varnar för något exponeras.

Mer ur repliken: “Dunkels och Kardefelt-Winther skriver att jag anklagar akademin för ”forskningsfusk”. Men det handlar inte om fusk, det handlar om kommersialisering. Om korsbefruktningar i olika former, som exempelvis det så kallade forskningscentret Mobile Life Centre i Kista eller enheter inom svenska universitet som samarbetar med dataindustrin. Här styr företagen delvis vilken forskning som blir av. Ofta är den fokuserad på att skapa underhållning.”

Fast här finns inget annat att säga än det vi skrev i vårt svar: det går inte att mörka såna samarbeten och det går således att kolla upp vilka studier som finansieras av “dataindustrin”. Allt annat än ett öppet redovisande är nämligen just forskningsfusk och det måste man ha mer på fötterna för att anklaga nån för*.

Vidare i repliken: “Ett av de mest kontroversiella orden i denna debatt är skärmtid. Det är begripligt. Ordet ger associationer till auktoritärt föräldraskap som slår ner förbudsskyltar i familjelivet. Dessutom är det en osmidig beteckning för något som kan rymma högst skilda aktiviteter, från studier till våldsporr. Men det är ändå ett ord som har sitt existensberättigande, eftersom den samlade tid vi tillbringar vid våra skärmar är lika med den samlade tid som tas från annat, till exempel aktiviteter där andra sinnen än syn och hörsel väcks till liv.”

Superbra exempel på trams. Det går inte att först säga att skärmtid är allt i livet och sen säga att det ändå är ett problem eftersom det ökar. Jag vet inte vad retorikerna kallar det fula knepet. Jag vet vad jag kallar det*.

menändå

Bjärwall igen: “Jag får mejl, sms och faktiskt också pappersbrev från föräldrar, lärare, psykologer och även en del unga vuxna som delar mitt kritiska perspektiv. Många forskare, till exempel neurovetaren Katarina Gospic, har också varnat för den ökande nätanvändningen. Ändå kallas vi som granskar digitaliseringens baksidor för alarmister.”

Jag får mail, sms och pappersbrev från folk som säger att jag är ful och dum i huvet, att jag borde sluta forska eftersom jag är så jävla dålig på det och att jag har betalt av “branschen”. Det betyder inget även om det ibland kan kännas så när många säger samma sak. Det här är det vi forskare kallar anekdotisk bevisföring*. Utan tvekan går det att hitta skrämmande exempel på osund skärmtid men det får inte styra vårt tänkande kring frågan. Vi får inte förledas att tro att ett barn vars spelande tagit över livet endast behöver hjälp att minska sitt spelande och skutta tillbaka till skolan. Vi får inte heller låta den oro vi har för ett fåtal unga drabba det stora flertal som har fått bättre liv just tack vare sin omfattande skärmtid. Det är vårt ansvar att tänka djupare och allvarligare på frågan än så.

Och så kommer replikens slutkläm: “Well, det är i så fall svagt klämtande alarmbjällror, överröstade av dataindustrins ständigt pågående klang- och jubelföreställning. Men det är roligt att någon hör oss.”

Det gäller att skilja mellan “dataindustrin” och oss andra som forskar och arbetar med de här frågorna utifrån ett intresse, ett samhällsansvar och en kunskap som sträcker sig bortom skräckscenarier. Skräckmånglarna är inte svagt klämtande, de är högljudda och får i det närmaste obegränsat utrymme i media. När Aktuellt ville ta upp debatten, bokade de in Bjärwall först, sen ringde de mig och tjatade. När jag förklarade att jag varken hade tid eller ville riskera hatet efteråt sa hon som ringde: “Men du är ju så bra på det här”. Ja men ring mig först nästa gång då! Tänkte jag men glömde att säga. Det kommer nämligen inte att hända. Det är inte sant att media har ett intresse för att föra fram båda sidor. Vi som nyanserar kommer alltid i andra rummet eftersom vi inte genererar klick om jag får uttrycka mig lite slarvigt. Vi genererar bara mycket hårt arbete med att släcka bränder och en outsinlig källa med hat. Från de som har hört ljudet från alarmbjällror.

* Fotnot: För att förenkla tillvaron för mina hatare har jag *-märkt de delar av texten där jag använder retoriska knep för att göra en poäng. Sådana är nämligen förbehållna manliga forskare och debattörer. När jag på olika sätt använder min position i samhället som ett maktmedel för att göra min röst hörd och för att understryka mitt budskap, påpekas detta med imponerade noggrannhet. “Påpekas”. Jag är alltså medveten om att jag bryter mot könsnormen vid åtminstone de ställen jag märkt med en *. Ni behöver således inte maila mig om detta. Tack på förhand.

 

Den farliga paniken

IMG_3058

Av nån anledning kom Pokémon Go att hamna i fokus i just denna debatt, även om Bjärwall faktiskt inte kritiserar just det spelet. Jag kommer att återkomma till just Pokémon Go lite senare och diskutera panikutbrottet som kom av sig.

Journalisten Katarina Bjärwall, som bland annat skrivit en bok om mobilen som boja, skrev en extremt alarmistisk och overderhäftig artikel på DN:s kultursida, med en rubrik som hon förhoppningsvis inte satt själv: Jakten på Pikachu hotar våra sinnen. Artikeln baserar sig på en rakt igenom okritisk läsning av en bok skriven av en amerikansk psykolog som även säljer kurer mot mobilberoende. Ja, ni fattar. Kvalificerat trams men rätt förföriskt skrivet och på en väldigt bra plats i en väldigt spridd tidning en lördag när folk har tid att läsa.

Internetforskaren Daniel Kardefelt-Winther och jag skrev ett svar: Pokémon Go hotar knappast barnens hälsa, där vi framför kritik mot boken och Bjärwalls brist på kritiska perspektiv. Vår kritik mot DN:s publicering fick strykas av utrymmesskäl. Själva kritiken kvarstår dock; det är djupt oansvarigt av en stor tidning att spä på de oroskänslor som många vuxna redan bär på, när vi vet att själva panikutbrotten riskerar att göra livet svårare för både vuxna och barn.

Det här tycks vara ett oändligt arbete, som helt enkelt måste göras. En vacker dag kommer vi att youtuba klipp från den här tiden och skratta. Men under tiden kommer barn att råka illa ut på grund av paniken. Det är inte ok. Och det är vårt ansvar – alla vi som förstår detta samband – att ständigt kriga på, att tjata och tjata om risken med paniker.

Läs även denna genomgång av varför det är fel att jämföra skärmar med substanser: Why calling screentime ‘digital heroin’ is digital garbage.

Jag roade mig med att leta rätt på några av mina försök att hindra paniker genom åren: Sydsvenskan 2008 om arbetsgivares googling, Svenska Dagbladet 2009 om avklädda bilder, Helsingborgs Dagblad 2010 om troll, Folkbladet 2011 om näthat, Computer Sweden 2011 om värderingar, Helsingborgs Dagblad 2013 om paniker generellt, Aftonbladet 2014 om selfies, ETC 2015 om skärmtid, Sydsvenskan 2016 om Periscope, P4 Västerbotten 2016 om sexuella förövare. Nu hoppas jag att 2016 var det sista året…

 

Att trolla eller bli trollad

Jag har skrivit en hel del om troll och trollning tidigare, inte minst i min senaste bok, där ett avsnitt heter Trollkunskap. Idag dök det upp uppmaningar att inte mata trollen, i samband med en riktigt alarmistisk och dåligt underbyggd artikel i DN. Att inte mata trollen är en metafor som betyder att troll tjänar på att vi nappar på deras krokar, att vi helt enkelt gör precis som de vill att vi ska göra. Det är ofta en relevant uppmaning – när vi möter troll ska vi inte gå på deras trålanden efter kommentarer, vrede, uppmärksmahet, tid.

Men det finns problem.

Dels är internettroll inte ett väldefinierat begrepp. Det används ofta väldigt svepande. Ibland menar man verkligen anonyma troll som bara ägnar sig åt att sabotera verkliga samtal, ibland folk som är allmänt dumma i huvet, och så allt däremellan. Det gör att vi får svårt att enas kring en strategi. När är det troll, som alltså inte ska matas, och när är det idioter som behöver sägas emot? För om alla som säger dumheter på nätet ska räknas som troll, och troll inte ska matas, då ska alla vi som sitter inne med kunskap om något viktigt hålla tyst. För att inte mata trollen! Det blir såklart ohållbart.

Dels är taktiken att ignorera, inte länka och låta dem tyna bort inte helt vattentät. Vi vet inte ens om den fungerar helt i regelrätta trollmiljöer, som t ex rasistiska forum, osv. Vi måste alltså förbehålla oss rätten att bedöma varje situation utifrån hur vi själva uppfattar den. Ibland är det enda rätta att säga emot, därför att det finns många som annars tar tystnaden som medhåll. (Det finns faktiskt ett drag av snobberi i att inte svara ibland, vilket jag fick förklarat för mig av en journalist på Svt Opinion. Jag tackade nej till att bemöta det här skändliga påhoppet* på mig med motiveringen att han har gjort självmål, att alla fattar hur dumt det där är. Men redaktören sa lite försiktigt att är du säker på att det inte är bara du och dina kollegor som förstår det? Och jag rodnade, där jag gick och handlade med telefonen i örat. Såklart! Han har ju rätt! Ska jag vara så himla fin i kanten att jag inte kan förnedra mig och skriva ett svar?)

Så det må så vara att de sitter och hånler bakom sin skärm och tänker: fick dig att skriva! Men då får det vara så. Då får de skratta åt mig. Jag är beredd att ta den risken eftersom den eventuella vinsten överväger: det kan vara så att någon lyssnar och förstår att det jag kritiserar är trams. Som dagens tramsartikel i DN Kultur.

Jag tycker det är varje vuxens ansvar att gå till motangrepp när vi anser att vi vet något som motsäger dumheter, oavsett om det handlar om tiggare, invandring, skärmtid eller annat ämne där bigotteri gärna frodas. Att slå ifrån sig därför att man är rädd att förlora ansiktet om det skulle visa sig vara en ren trollning är inte ok.

* PS. Vill ni veta hur det gick med mitt svar till Svt Opinion? Läs hela historien här.

 

2016 års upplaga av debatten Sämre studenter

Jag orkar faktiskt inte bemöta Ann Heberlein när hon skriver att dagens ungdom inte kan nåt, utan hänvisar bara till en debattartikel som jag och Johan skrev för tre år sedan: Årets upplag av debatten Sämre studenter.

Vi som tillhör den äldre generationen, som gick i skolan när man fortfarande fick hota och utdela straff, kan utan ansträngning irritera oss på dem som har vuxit upp med en större frihet, som fått utveckla kreativitet och självförtroende där vi lärde oss kopiera och vilja vara något vi ännu inte var. Det är lätt att förstå men icke desto mindre fel.

Det blir väldigt tjatigt om jag ska skriva en ny debattartikel varje år, så jag länkar bara till den ungefär en gång per år 🙂

 

Vi måste mota paniken

Tillsammans med några av de som roddade Nätpratsjouren, som jag skrev om härom dagen, skrev jag en debattartikel apropå den senaste tidens panikutbrott. Vi vuxna måste mota paniken i grind! publicerades i en hel rad landsortstidningar under förra veckan och idag i VK.

Vår uppmaning är att prata med barnen, utan att bli förskräckt, döma eller straffa. I stället för att begränsa barnens uttrycksmöjligheter genom att radera Periscope från telefonen, skaffa appen själv, lyssna på barnen och utforska den ihop. Fråga vad barnen gör på nätet på samma sätt som du frågar vad de gjort i skolan eller vart de ska när de går ut genom dörren hemma.

 

 

Mobiltelefoner i skolan

När det skrivs ilskna debattartiklar om att mobiltelefoner måste förbjudas, är det viktigt att inte luras in i den typen av resonemang. De som är för förbud har gjort en felaktig analys av problemet och då behöver vi andra styra över diskussionen till kärnfrågan. Som såklart inte är ifall elever ska få ha mobiltelefoner i skolan eller inte.

Kärnfrågan är hur barn ska få det bättre i skolan. Och det är alltid vuxnas ansvar. Alltid. Det är alltid läraren som har ansvaret för situationen i klassrummet. Vilket inte betyder att läraren alltid klarar av situationen ensam som den utvecklar sig alla gånger. Tvärtom är det lärarens ansvar att söka hjälp när situationen är ohållbar. Det är dock inte ok att lägga skulden på eleverna, deras beteende eller ens på tekniska hjälpmedel.

När antimobilsidan vill få det till att problemen i skolan beror på mobiler, har de i själva verket gjort precis som antiabortlobbyn gjort; de har kidnappat ett begrepp och gjort det synonymt med sin kamp. När antiabortlobbyn skanderar “Ja till livet” är det ingen som vill säga emot dem. Inte för att vi håller med dem utan för att det är omöjligt att säga emot “Ja till livet” med mindre än att framstå som helt vettlös. Deras argumentation är alltså manipulativ. Den syftar inte till att reda ut sakförhållanden utan till att lura motståndarna i en fälla.  Och när antimobillobbyn (som inte på nåt sätt är en organiserad lobby, utan mer en förtvivlad och dåligt informerad allmänhet) säger att de vill ha en fungerande skola, ja vem är jag att säga emot? Om jag debatterar emot dem på deras villkor, framstår jag som en barnhatare som vill att det ska gå illa för dagens ungdom, alternativt en naiv mespropp som inte förstår att vi måste ta i med järnhand mot dagens ungdom.

Den som hånar oss som kritiserar generella mobilförbud och andra uttryck för panikutbrott, ska veta att hen skriver in sig i en lång tradition av barnförakt. Där vi som försvarar barns rättigheter och vill avskaffa det pennalistiska systemet som stereotypiserar och diskriminerar barn, framställs som ultraliberala, låt-gå-ivrare utan ansvarstänkande. Och där barn framställs som icke tänkande varelser som får avvakta med rättigheter tills de har förtjänat dem eller blivit vuxna, beroende på vilket som kommer först.

Till dem vill jag säga: Gör det inte! Skriv inte in dig i den berättelsen (om du inte står för den människosynen alltså)! Det går att avstå. Det går att respektera barn och unga. Det går att avstå från att skratta med i det allmänna hånandet av barn och barnrättskämpar. Det är inte lätt, eftersom vi blev utsatta för samma hån som barn och det är så pennalistiska system fungerar; de reproducerar sig själva med skrämmande precision. Men självklart går det. Vi är alla tänkande varelser och vi kan fatta egna beslut.

Det gäller att ständigt arbeta sig tillbaka till kärnfrågan: hur ser vi till att det blir så bra som möjligt för barn? Så att skolan funkar som den ska för dem, så att de är trygga och glada, så att de kan vara trygga och glada i framtiden också. Det ska vi diskutera. Om och om igen. Tills alla barn går i en skola som fungerar och tills alla barn är trygga och glada.

 

PISA-debatten

pisa

Här ger jag en vinkel på PISA-debatten, som Skolverket skrev om i höstas. Mitt inlägg finns i Lärorik, som är Linköpings kommuns tidskrift för pedagogisk utveckling i skolan.

När Skolverket går ut och kommenterar den senaste delrapporten från PISA-studien används bland annat formuleringen att det är ”viktigt att ha en genomtänkt strategi för it-användningen i skolan” vilket i vissa läger har tolkats som att it-användningen är problemet och hos starka it-motståndare även som att Skolverket rekommenderar skolor att inte använda it. Jag tolkar formuleringen som att det är viktigt att ha en genomtänkt strategi för it-användningen i skolan. För vad betyder det egentligen när studien säger att det finns ett samband mellan hög it-användning och dåliga resultat i PISA?

För det första har riktningen i sambandet inte studerats. Vi vet till exempel inte om de ”extrema användarna”, som använder nätet mer än 6 timmar om dagen, väljer skärmen för att skolan misslyckats med deras utbildning eller om deras resultat dalat därför att de är extrema användare.

För det andra är själva mätskalan extremt godtycklig. Antalet minuter eleverna ”använder internet” förutsätts vara en mätbar enhet medan många i själva verket använder internet på ett eller annat sätt hela sin vakna tid. Att ”använda internet” är inte en begränsad aktivitet mer än att åka bil är en enda aktivitet. Förmodligen finns det de som använder internet lite i största allmänhet men de flesta gör något under sin internetanvändning. En vettig studie borde således ha mätt detta något istället. Med stor sannolikhet hade då andra mönster framträtt. Då hade it-användning kunnat beskrivas som något diversifierat, där avancerade lärandemönster samsas med och lättsam underhållning, där kunskapstörst och verklighetsflykt representerar vitt skilda kontexter och där i princip ingen aktivitet låter sig fångas med orden ”använda internet”. Vid en sådan beskrivning blir det tydligt att det är skolan vi måste granska kritiskt, inte ungas vanor i och utanför skolan.

När delrapporten slår fast att de elever som aldrig eller väldigt sällan använder it har de bästa skolresultaten säger det oss någonting viktigt om skolan. Det talar om att utbildningsväsendet i stort inte har utforskat och utnyttjat den potential till lärande och kunskapsutveckling som nätet erbjuder oss. De elever som delvis står utanför digitaliseringen klarar sig alltså bättre än andra. Fundera över det förhållandet en stund! De elever som delvis står utanför digitaliseringen klarar sig bättre än andra. Där har vi ett resultat vi bör diskutera!

När diskussionerna ensidigt handlar om farorna med hög it-användning riskerar vi att fokus hamnar helt fel. När vi låter hög it-användning bli syndabocken för dåliga skolresultat, eller ännu värre; låter dagens ungdom bli syndabocken, då spelar vi ett högt spel. Vi riskerar att försämra för de barn som på olika sätt fått bättre uppväxtvillkor tack vare nätet. Inte nödvändigtvis de som har det rätt bra, socioekonomiskt och trygghetsmässigt. Vi vet sedan tidigare att de klarar sig relativt bra, åtminstone som grupp betraktat. Men vi spelar med mer utsatta unga som insats. De som har hittat alternativa lärandestrategier eller alternativa sätt att söka hjälp. De som inte har stöd från vuxna i sitt utvecklande av metoder för att klara sig i livet. Dessa barn lämnas åt sitt öde om vi väljer att fokusera på antal minuter online istället för att prata om skolutveckling. Eller brist därpå. Om nu skolan misslyckas med så många elever som PISA tycks visa, är det en mycket allvarlig fråga som borde diskuteras med helt andra förtecken elevernas it-användning.

Det är utan tvekan svårt att tolka PISA på ett vettigt sätt. OECD har lyckats bra i sin marknadsföring och mätningen betraktas ibland som ett objektivt mätinstrument trots att det bara är ett av många tänkbara sätt att mäta framgångar. Men även om vi tar PISA som en vettig mätare och litar på att det ser illa ut för svensk skola, finns det en rad alternativa förklaringar som borde upp på agendan långt före it-användning. Till exempel de enorma nedskärningarna som genomfördes i början av 1990-talet och som med stor sannolikhet påverkat kvaliteten på utbildningen, både vad gäller eleverna och deras lärare. Den ökade arbetsbördan för lärare och byråkratiseringen av skolledartjänsterna är andra tänkbara delförklaringar. Vi bör i korthet vara försiktiga när vi så slarvigt fördelar skuld.

 

Blockering utsätter barn för större fara

Idag skriver jag en debattartikel i Dagens Samhälle. Jag hoppas att den får stor spridning och framförallt når beslutsfattare inom utbildningsväsendet. Det här är viktiga saker. Dela den gärna!

Blockering utsätter barn för större fara

Mobbning. Att blockera åtkomst för visst innehåll från skolans datorer kan låta vettigt, men är egentligen en riskabel lösning som i värsta fall får motsatt effekt: barnen får inte chansen att under vuxen ledning förstå potentiella faror på nätet.

På 90-talet var det vanligt att vissa webbplatser blockerades från skolors datorer med hänvisning till att elever utsattes för kränkningar där. Sedan dess har kunskapsläget förändrats radikalt och forskning har visat att den typen av åtgärder inte fungerar och att de i värsta fall fungerar i motsatt riktning.

Under hösten tycktes det dock bli en återgång till dessa gamla metoder när det rapporterades att ett antal skolor blockerat enskilda applikationer på skolans datorer. Åtgärderna vidtogs självklart med barnens bästa som mål men det är kortsiktiga lösningar som alltså riskerar att slå hårdare mot eleverna än om skolan inte alls hade agerat.

Nätet är en integrerad del av ungas liv och för de allra flesta överväger det positiva. Det finns dock risker, som till exempel kränkningar, desinformation och farliga kontakter. Forskare har studerat riskerna för att förstå vad som skyddar barn och varför vissa, men inte alla, råkar illa ut. Ett av de viktigaste resultaten från denna forskning är att barn som vågar berätta för någon om de råkar illa ut eller om de oroar sig för något generellt klarar sig bättre än de som inte känner förtroende för sin omgivning. Ett annat viktigt resultat är att erfarna nätanvändare har lättare att hantera oönskade situationer. De har lättare att navigera och sovra och de har lättare att söka hjälp.

Om vi ser till att alla barn har någon vuxen att vända sig till med frågor, funderingar eller larm om att något hänt. Om vi ser till att alla barn får träna sig i att navigera potentiellt farliga miljöer och lär sig att undvika det som är riskabelt. Om vi ser till att alla barn förstår att det inte är deras fel att de blir kränkta. Då har vi chansen att ge alla barn ett bra liv, på och utanför nätet.

Om vi däremot fortsätter att försöka hindra barn från att ens komma åt visst innehåll, motverkar det syftet att skydda barnen. De får inte chansen att under ledning studera och förstå potentiella faror. Eftersom de kan komma åt det oönskade innehållet genom sina mobiler eller på icke blockerade datorer är risken stor att de tvingas utforska farorna utan vuxenstöd. Om vuxna dessutom är fördömande och oförstående ökar risken att barnen inte berättar ifall något som de skulle behöva vuxenstöd för inträffar.

Att blockera vissa applikationer på skolans datorer kan således verka som en vettig åtgärd men är egentligen en kortsiktig lösning som i det långa loppet riskerar att skada eleverna. Om en populär mötesplats är grogrund för kränkningar, borde eleverna få skolans hjälp att lära sig navigera på den platsen, eller få stöd att helt undvika den. De ska självklart inte lämnas ensamma med dessa svåra frågor.

Vi som är vuxna borde i stället nyfiket fråga oss varför detta är så intressant för barnen. Vi borde förvånat fråga dem hur det kommer sig att just denna nya app används så mycket, vad som driver fram användningen. Och sedan applicera vår livserfarenhet på de resonemang som växer fram. På så sätt kan vi förse unga med verktyg att undvika faror och att hantera de problem som uppstår i stället för att lämna dem att själva eller tillsammans med jämnåriga hitta lösningar.

  • Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå Universitet och aktuell med boken “Nätmobbning, näthat och nätkärlek” (Gothia Fortbildning)

Om nyttan med att ha tråkigt 3

Lovade i mitt förra inlägg att berätta vad forskningen säger om att ha tråkigt. Ett av de tips jag fick när jag ställde frågan på Twitter var en föreläsning som var rätt tråkig men som jag ändå plågade mig igenom i hopp om en vetenskaplig ingång till frågan. Teresa Belton har forskat om barn och uttråkning och hon är en förespråkare för tanken att vi behöver ha tråkigt för att må bra. Hon redovisar studier som visar att barn som tittar på tv blir mindre fantasifulla än barn som inte tittar på tv och att de som tittar mindre på tv har ett rikare språk än de som tittar mycket på tv. Hon berättar också om teorin om att när du gör en sak gör du inte en annan, där hon då menar att när vi tittar på tv missar vi direkta, egenupplevda erfarenheter. Nu gav tyvärr föreläsningen inget svar på frågan, inte ens när det gäller tv. Mycket av det hon sa var ändå inte grundat i forskning utan i… (gissa tre gånger!)… åsikter och värderingar. T ex värderar Belton direkt samtal, öga mot öga, eller feromoner mot feromoner som hon säger, högre än annan interaktion. Och så kan det ju vara för vissa men vet vi att det är generellt? Det säger hon nämligen inget om. Hon bara levererar det som en sanning; att det är mer värt att träffas än att kommunicera via något medium. Det kan vara en åsikt och en känsla men nu var jag ju ute efter forskning. Dessutom redovisar hon forskning om barn, tv-tittande och kreativitet och sen hoppar hon snabbt till att berätta om en väldigt liten intervjustudie hon gjort med fullvuxna människor som hävdar att de har nått sina framgångar genom att ha det riktigt, riktigt tråkigt. En av dem har även deklarerat att han ska ha ett halvårs sociala medier-fasta. Det hoppet är helt ologiskt för mig. Vad har studier om tv-tittande och kreativitet med samtida medier att göra? Många av de aktiviteter vi använder mobilen till är så långt från tv-tittande det går att komma. Just det här hoppet har jag stött på flera gånger när jag sökt forskningens svar på tråkighetsfrågan; man redovisar gamla mediestudier och drar slutsatser angående nya medier. Så denna föreläsning gav inget stöd varken för tanken att det är nyttigt att ha tråkigt eller för att det är destruktivt att ha tråkigt.

Jag har verkligen inte gjort nån översikt av vilken typ av forskning som finns men jag kan se att en hel del av den forskning jag snubblar på är psykologisk och ofta kopplad till att barn har tråkigt i skolan, t ex begåvade barn som inte utmanas av skolarbetet. Och det är ju djupt oroande att vissa barn blir uttråkade i skolan, men jag hoppas och tror att det inte är en av de saker som menas med att det är nyttigt att ha tråkigt. Att ha tråkigt i skolan låter destruktivt i mina öron. Det finns faktiskt forskning som tyder på just detta, att det är farligt att vara uttråkad. Och det ska jag komma in på i det förhoppningsvis avslutande inlägget om några dagar.