Category Archives: Debatt

Inför ett förbud mot rasistisk organisering nu

Idag skriver jag tillsammans med ett stort antal antirasistiska debattörer i Aftonbladet om nazisternas närvaro i Almedalen.

73 debattörer: Inför ett förbud mot rasistisk organisering nu

”Sedan hämtade de judarna och jag protesterade inte, för jag var inte jude.” På fyra rader beskriver den kända dikten (tillskriven den tyske prästen Martin Niemöller) vikten av att bekämpa rasism innan det är för sent. Det kan vara värt att begrunda diktens innebörd igen. Sverige har upprepade gånger fått kritik från FN:s råd för mänskliga rättigheter för att inte ha ett tillräckligt starkt skydd mot rasism. Att den militanta nazistorganisationen Nordiska motståndsrörelsen (NMR) just nu tillåts ta plats i Almedalen är ytterligare ett bevis för att vi behöver göra mer.

 

I år väljer många att inte medverka under Almedalsveckan med anledning att NMR tillåts vara där. Samtidigt menar vissa att detta är en sida av yttrandefriheten som vi måste acceptera i ett demokratiskt samhälle. Yttrandefriheten är en av demokratins grundpelare, men den bör aldrig användas för att försvara nazisters rätt att hota och skrämma andra människor till tystnad. Därför vill vi uppmana Sverige att i enlighet med Regeringsformen och FN:s konvention mot alla former av rasdiskriminering införa ett förbud mot rasistisk organisering.

Vi vill lyfta tre argument:

  1.     Ju mer rasister tillåts sprida sina åsikter – desto mer normaliseras de. När de tillåts verka öppet, arrangera demonstrationer och rekrytera nya medlemmar så har de möjlighet att styra det offentliga samtalet. Förintelsen visar vilka konsekvenser det kan få.

 

  1.     NMR är bara ett exempel på rasistiska organisationer som har våld som metod. Förutom att det är ett direkt hot mot individers säkerhet och mänskliga rättigheter så är det också ett hot mot demokratin då det begränsar vissa människors yttrandefrihet.

 

  1.     Med en kriminalisering skulle det bli svårare för de rasistiska organisationerna att finansieras, vilket skulle begränsa deras möjlighet till spridning. Det skulle även vara lättare att stoppa enskilda nazister och hjälpa dem ur rörelsen genom att kriminalisera själva organiseringen i stället för att som nu bara kunna lagföra de enskilda brott som den leder till.

 

Sverige är ett av de länder som undertecknat FN:s konvention mot alla former av rasdiskriminering. Därmed har vi förbundit oss att “förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig handling straffbar enligt lag”.

Dessutom står följande i Regeringsformen: ”Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.”

FN-konventionen och Regeringsformen visar på att det i dagsläget redan finns lagligt stöd för att införa ett förbud mot rasistisk organisering. Med bakgrund i FN:s kritik mot Sverige kan ett sådant förbud ses som en skyldighet och en absolut nödvändighet att införa.

 

Vissa menar att en rörelse som finns under jord är svårare att hålla koll på för SÄPO, men det används inte som argument mot kriminalisering av trafficking, narkotikahandel eller för den delen terrorsamröre. Det finns en naiv tro att just rasism bekämpas bäst med ett öppet samtal, men av historien har vi lärt att det inte är så. Rasism har mycket lite med logiskt tänkande att göra – och kan därför inte bekämpas genom logiska resonemang. Rasismen vinner på att synas, och framförallt på att normaliseras.

Vi har redan idag lagstiftning som begränsar yttrandefriheten, men dessa begränsningar räcker inte. Inför ett förbud mot rasistisk organisering nu. Innan det är för sent.

 

 

 

Kristina Wicksell, Make Equal

Sarah Bohman, Raoul Wallenberg Academy

Alexander Hallberg, Sverok

Magnus Kolsjö, RFSL

Lovisa Fhager Havdelin, Teskedsorden

Carolina Engström, Friends

Hamza Ibrahim, Ensamkommandes förbund

Nina Tojzner, Judiska ungdomsförbundet

Felix Lekare, RFSL Ungdom

Hédi Fried, författare och psykolog

Livia Fränkel, föreläsare

Andrea H. Bustos, Flickaplattformen

Katarina Hedberg, Scouterna

Ellen Tejle, Fanzingo

Araia Ghirmai Sebhatu, Black Coffee

Titti Fränkel, Akademikerförbundet SSR

Ann Svensén, Individuell människohjälp

Sandra Rönnsved, Ung media

Eliot Wieslander, Läkare i världen

Lotta Sjöström Becker, Kristna fredsrörelsen

Annapia Johansson, Linje 17 mot rasism

Irma Flores Bertilsson, Unga feminister

Elza Dunkels, docent vid Umeå universitet

Michael Williams, FARR (Flyktinggruppernas Riksråd)

Lina Hultqvist, Sveriges elevkårer

Maria Johanson, Lika Unika och FQ, Forum – Kvinnor och funktionshinder

Mina Dennert, #jagärhär

Ronak Moaf Mirlashari, Streetgäris

Lisen Andréasson Florman, Nattskiftet

Elin Ahldén, Lennox PR

Martin Werner, River

Jenny Nguyen, Asylrättstudenterna Malmö och Lund

Björn Häll Kellerman, Unga rörelsehindrade

Rolf Lindqvist, Hudik mot rasism

Sanna Samuelsson, tidskriften Bang

Angelica Andersson, Dalarna mot rasism

Desirée Sterner, PeaceWorks

Leif Magnusson, Mångkulturellt centrum

Lola Ahmed, KFUM Göteborg

Jonathan Wahlström, Unga hörselskadade

Jenny Mörk, Antidiskrimineringsbyrån Helsingborg

Anki Elken, Randstad

Daniel Carnestedt, Refugees Welcome Stockholm

Per Hasselberg, Konstfrämjandet

Karolina Lisslö, Mattecentrum

Cecilia Andrén Nyström, Futebol dá força

Alfred Skogberg, Suicide Zero

Elias Carlberg, Sveriges interreligiösa råd

Anders Österberg, Unga Örnars Riksförbund

Shanga Aziz, Locker Room Talk

Anna Ingler, Kulturföreningen Podium

Johan Rådmark, Boo Folkets Hus

Kim Törnqvist, Bättre skolor

Annsofie Blixt, Tilia

Alexander Goldmann, Musiker Mot Rasism

Felicia Linsér, Sveriges ungdomsråd

Elisabeth Rosenbrand, Musikens makt

Irene Malmberg, Malmö mot Diskriminering

Danny Lam, TNKVRT

Johanna Lundin, Equalate

Johanna Salama, FreeZone

Jeanette Rahbe, Tjejjouren Väst

Cecilia Bödker Pedersen, Föreningen storasyster

Julia Östfeldt, Föreningen Tillsammans

Jandy Borelius, Rampen

Inan Senturk, Psykologigymnasiet

Hugo Od, We Link Sweden

Linn Alenius, jämlikt.nu

Chris-Emelie Denstedt, Uppsala tjejjour

Stina Balkfors, Tillitsverket

Oskar Wiik, SöderS – Södertörns högskolas studentkår

Victoria Manfred, Lingonkollektivet

Per Markus Risman, jagvillhabostad.nu

 

Pornografi som folkjävul

Efter mycket om och men har jag kommit fram till det jag egentligen tänkte säga: Det är förmodligen porren som är det nya svarta. Den nya folkjävulen, som vi förväntas lägga fokus på och motarbeta, för att slippa ta tag i komplexa samhällsproblem. Om du inte har läst mina tidigare inlägg rekommenderar jag att du gör det först. Det nya svarta, Folkjävulen tar form och Demonisering utgör en bra bakgrund till detta inlägg som annars lätt kan uppfattas som provocerande. Detta inlägg är alltså inte menat som en provokation utan tvärtom vill jag uppmana till nyansering av debatten.

Jag vill redan här påpeka att jag inte på något sätt vurmar för pornografi. Egentligen tycker jag inte att mina personliga åsikter hör till saken men eftersom jag vet att panikdebatter ofta är som getingbon tänkte jag att det är lika bra att deklarera min ståndpunkt. Jag fattar inget av porr. Jag förstår rent ut sagt inte hur vuxna människor kan tycka att det är intressant. Så var det sagt. Jag har dock försökt lyssna på flera olika forskare och inte bara de som bekräftar mina egna tankar. För mig som ointresserad av porr vore det ju enklast om porr var skadligt och jag kunde haka på den känslomässiga debatten.

Men så enkelt är det ju aldrig. Och här kommer egentligen hela min poäng: det är aldrig så enkelt som att porren är roten till det onda. När det skrivs böcker och debattartiklar som framställer porren som ingången till trafficking, våldtäktskultur, skruvad sexsyn hos unga, osv, är detta inget annat än ett fruktansvärt förenklande av en komplex situation. Vi har en mängd olika andra förklaringar att ta hänsyn till. Vi måste tänka på stora samhällsförändringar som skett under den tid tillgången till porr har ökat; nedskärningar i skola och vård, en ökad press på många vuxna att arbeta och höja sin levnadsstandard, ökade ekonomiska klyftor, för att nämna några stora förändringar som sannolikt har påverkat barns levnadsvillkor negativt. Vi måste väga in patriarkatet som ligger som en stinkande våt filt över allt vi gör och tänker. Trafficking kommer ur en gravt objektifierande människosyn och en patriarkal miljö. Våldtäktskultur likaså. Att vi inte har tid eller lust att utbilda barn om sexualitet är ren och skär juvenism. Och så vidare. Det är där vi ska sätta in våra krafter.

För hur är det tänkt? Hur ska porren motarbetas? Vad ska förbjudas? Ska porren filtreras bort från nätet? Det panikartade förhållningssättet genererar fler frågor än svar.

Om vi däremot antar det perspektiv jag har skissat på, då finns det nånstans att börja. Vi kan motarbeta alla de destruktiva krafter som objektifierar barn och kvinnor. Och vi kan börja med det nu. Vi kan gå till oss själva och se vad vilka av våra handlingar som bidrar till objektifiering och exploatering av barn och kvinnor och börja ändra på det. Vi kan peka på missförhållanden och avbryta den som talar nedsättande och stereotypiserande om barn och kvinnor. Vi kan helt enkelt börja här och nu att aktivt motarbeta de destruktiva normer som ligger till grund för trafficking, sexuell exploatering, sjuklig sexualisering, våldtäktskulturen i allmänhet och våldtäkt mot barn i synnerhet.

Det här kanske inte är det sista jag skriver om den här frågan. Jag har fortfarande lite mer att säga om t ex nolltolerans, gatewayteorin och att spela barnkortet. Så håll utkik efter fler inlägg om du vill veta mer. Under tiden kan du läsa vidare i relaterade texter:

Sexologen Jack Lukkerz gästbloggade förra året: Om unga och porr

Robert Jacobsson: Pornwars och sexologers kamp för nyanser

Mina tidigare inlägg: Vi måste mota paniken! 

En föreläsning på Instagram: Nätpanik

TT gjorde en explainer om panik efter en intervju med mig: Har du fått cykelansikte?

 

Demonisering

Detta är en fortsättning på några inlägg om paniker: Det nya svarta och Folkjävulen tar form. Läs dem gärna först.

Demonisering är också en vanlig process under en panik. Ett fenomen eller en grupp målas ut som rakt igenom onda, vilket gör argumentationen lite mindre komplex. Om något målas ut som extremt farligt går det lättare att hävda att lagar inte ska följas, att misstänkta ska hängas ut eller att våld är ok. För så fungerar vi när det gäller det värsta av det värsta; vi kan acceptera åtgärder som normalt anses överdrivna eller rent av olagliga. Vi måste såklart ha det handlingsutrymmet för tillfällen då våra liv är hotade eller vi behöver skydda någon. Problemen uppstår om den där rätten vi tar oss i extrema situationer utvidgas till fenomen, individer eller grupper som är föremål för en panik.

Och här vill jag passa på att påpeka att en panik inte bara kan handla om något neutralt som så småningom kommer att betraktas som helt normalt. När en av de klassiska panikerna, den som handlade om videon (se t ex vad Daniel Nordström skriver om detta), gick över började folk se videon som neutral; det var innehållet på videokassetterna som borde diskuteras. Men det finns andra paniker som inte övergår i att vi accepterar själva företeelsen, som t ex den panik som var kring knarkkungar på 80-90-talen. Det är ju ingen som tror att knarkkartellerna har lagt ner eller att knark inte är farligt men vi har börjat se knarkkungar som vidriga brottslingar utan att det står om dem i varje kvällstidning hela tiden och utan att göra dem till monster. Detta mer rationella sätt att tänka medför att vi kan ta reda på vad som driver knarkhandeln och hur knark påverkar samhället. Knarkkungar är inte demoner, de är del av en ekonomisk struktur som kan motarbetas.

Ett annat exempel som ligger närmare i tiden är sexuella förövare. I det fallet kommer vi självklart aldrig att acceptera deras handlingar som normala men när paniken börjar ebba ut kan vi prata om vad som skapar en pedofil t ex och därigenom också närma oss en lösning på problemen. Ett program som Kropp och själ: Diagnos Pedofil hade aldrig kunnat sändas när paniken kring pedofiler rasade som värst. Under den tiden kunde misstänkta förövare hängas ut och många tyckte att det var en bra idé att få veta var dömda eller misstänkta bodde. Det gick till och med att kokettera med att man tyckte att pedofiler skulle straffas utanför lagen.

För att vara rättvis mot alla oss som drogs med i just den paniken vill jag ändå inskärpa att vi ibland måste agera för att få lagar ändrade. När det gäller just barn är lagen inte kraftfull nog och barn offras påfallande ofta för att rättssäkerheten för vuxna ska säkerställas. Jag tror inte att paniken gällande just pedofiler kommer att gå över helt förrän vårt rättssystem skyddar barn lika bra som det skyddar vuxna. I den bemärkelsen är pedofiler inte längre bara folkjävlar utan lika mycket ett verkligt hot mot barn, framförallt utanför nätet, i barnets fysiska miljö.

Men tillbaka till demonisering:

Så länge vi demoniserar en företeelse kommer vår energi att riktas mot fel saker. Vi kommer inte att vara lika effektiva i skyddandet av potentiella offer eftersom våra reaktioner kommer att vara känslomässiga och inte rationella. Det är alltså ohyggligt viktigt att vi tidigt identifierar en panik och påbörjar den intellektuella process som kan bryta tillståndet. Vi behöver så snart som det bara är möjligt ifrågasätta uttrycken för en panik, påminna oss själva och andra om det historiska mönstret med paniker och tvinga oss att tänka rationellt. Det är inte lätt. Känslor tycks utgöra en starkare drivkraft än rationellt tänkande men med lite arbete går det att genomföra.

I nästa inlägg tänkte jag komma till saken: vad jag tror att dagens panik handlar om eller riskerar att börja handla om.

 

Folkjävulen tar form

Från inlagan till Rolling Stones Goats Head Soup från 1973.

Fortsättning från igår.

En folkjävul är alltså det som alla kan enas om är så farligt för barn och vuxna att det måste motarbetas, ofta till varje pris. När jag säger alla så menar jag självklart inte alla. Det är aldrig så att alla rycks med i en panik. I alla tider har det funnits folk som hållit sig lugna genom paniker. Ofta är det rätt svårt att vara den som inte rycks med. Det är betydligt enklare att låta sig svepas med i en panik. Den som skriver under på det farliga hamnar i en bättre social position än den som manar till eftertanke. Den som ändå dristar sig till att uppmana allmänheten att sansa sig framstår oftast som antingen brottsligt naiv eller som ultraliberal låt-gå-freak. Trots att det inte behöver vara så. Det kan bara handla om att försöka lyfta debatten till en rimligare nivå. Vilket jag alltså tänker försöka göra med dessa inlägg.

Den danska sociologen Kirsten Drotner är en av de flitigast citerade forskarna när det gäller mediepaniker. Hon menar att en panik karaktäriseras av att samtalet om det nya mediet är känslomässigt snarare än rationellt. Debatten är också moraliskt polariserad, dvs mediet i fråga framställs av de båda sidorna som antingen bra eller dåligt, där det dåliga får mest utrymme. Det är således en ytlig debatt som inte tar i beaktande att användarna kan fatta egna beslut eller att det diskuterade mediet kan ha olika användningsområden. Vidare framförs under mediepaniker påfallande ofta anekdoter som bevis för eller illustrationer av mediets farlighet. Man skulle kunna säga att samtalet under en panik är omoget och ytligt, för att fördjupas och tillåta komplexare resonemang när paniken så småningom klingar av.

En viktig sak att tänka på när det gäller vetenskapliga modeller, som den om paniker och folkjävlar, är att de inte per automatik utgör en bevisad beskrivning av verkligheten. De kan däremot vara tänkbara representationer av verkligheten, så att den blir beskrivbar och begriplig. Ett exempel på dålig passform är om jag tar en modell som är utvecklad för att förstå substansberoende och applicerar skärmtid på den. Då blir det bara rappakalja. För även om det kan verka som om data passar helt perfekt i modellen, krävs det också att den data som ska passas in går att kategorisera på samma sätt. Ska vi använda en modell för substansberoende för att förstå skärmtid måste alltså skärmtid vara jämförbart med knark. Och inte bara på ett ytligt plan som att vi har fått en känsla av att det är som att vara beroende av skärmen. Vi måste således vara alldeles oerhört försiktiga när vi använder existerande modeller. I kommande inlägg tänkte jag varsamt se om det jag misstänker är vår nya panik passar in i tankefigurerna panik och folkjävul. Stay tuned!

 

Det nya svarta

Stanley Cohens väldigt citerade verk Folk Devils & Moral Panics.

Jag är optimist till naturen. Alltså inte er vanliga vardagsoptimist utan bortom allt vett och sans optimistisk. Det är förmodligen medfött eftersom både min mamma och pappa klarade alldeles fruktansvärda saker i sina liv, med bibehållen kampvilja och utan att ge upp. Så jag skyller på genetiken när jag nu ska erkänna en sak.

Men först måste jag ge en bakgrund. Ända sedan jag skrev min doktorsavhandling har jag använt mig av teorier kring paniker – främst mediepaniker men även generellt moralpaniker – för att förklara saker jag sett. T ex den märkliga skillnad i sätt att tala om nätet som jag ganska snabbt identifierade; att barn och vuxna kan prata om samma sak men på så vitt skilda sätt. Teorin om ständigt återkommande paniker har hjälpt mig att förklara fenomenet. Närliggande finns tankefiguren folkjävul, som är idén om att oron är konstant medan föremålet växlar. Vi behöver alltså ha något att oroa oss för eller snarare att projicera vår samtidsångest på och det är detta som kallas för folkjävul. Ett tag var det knarkkarteller som var roten till allt ont, strax innan var det satanister och lite senare var det pappor som kidnappade sina barn, följt av pedofiler. Ja, ni kan säkert sätta ihop en bättre kronologi själva. Jag använder tankefiguren folkjävul som en modell för att förstå samtiden och jag ser gärna tillbaka på tidigare föremål för panik som ett sorts test; ”Pratar vi så om satanister idag? Nähä, då kommer vi inte heller att prata om internet på samma sätt om några år.”

Och det var egentligen hit jag ville komma. I över tio år har jag pratat om paniker och folkjävlar i mina föreläsningar. Det har varit rätt tacksamt egentligen. Det har inte varit svårt att göra sig rolig på panikernas bekostnad, om jag säger så. Men så hände något. För ett år sedan avtog exemplen. Från att ha dykt upp med skrattretande regelbundenhet blev det plötsligt rätt tyst. Och under våren har jag (och det var här min obotliga optimism fällde mig) även dristat mig att påstå att panikerna kring nätet kanske är över. Att den jättekorta panik som uppstod när Pokémon Go (som faktiskt ändå fortsatte) lanserades kan ha varit den sista. Till mitt försvar måste sägas att i teorin om paniker ingår att de ska gå över. Det är liksom den bärande idén. Om en panik fortsätter är det troligen inte en panik utan befogad oro. Som oron för barn nära vatten. Det är inget som varken kan eller ska gå över eftersom det är farligt om barn som inte kan simma är ensamma i vatten.

Men nu har jag förstått att jag ropade hej för tidigt. Jag har hoppats och hoppats så mycket att jag tolkade tecknen fel. Min generande optimism la tjuvben för mig. Inte har panikerna gått över! För idag insåg jag vad som är det nya svarta. Och det tänkte jag berätta om i nästa inlägg. Stay tuned!

 

1984

George Orwells framtidsdystopi 1984 har spelat en enorm roll för mitt politiska tänkande. Så stor att jag läst den om och om igen därför att jag har haft en känsla av att det är viktigt att hålla Orwells berättelse levande. Och jag var tydligen inte ensam om att tycka att det var dags att läsa den igen efter att Trump blev president. De flesta vet säkert vad romanen handlar om och kan på ett ungefär beskriva vad nyspråk är men det är ändå en himla skillnad att läsa den från pärm till pärm. Orwell var inte bara en skarp analytiker, han var också en lysande författare. Som läsare sugs jag in i Winstons vardag och jag lider alla kval han lider. Så romanen är mer än ett stycke lysande samhällskritik, den är lika mycket en suggestiv stridsskrift som varnar oss för vad som kan hända om vi inte ser upp. Som jag tolkar det varnar Orwell för främst två saker: att odemokratiska krafter får definiera om begrepp och att de får komma undan med sina retoriska manövrer.

I 1984 har partiet all makt inte för att de har kämpat för det de tycker är en god sak och vunnit utan för att ha makt. Partiet har knäckt koden för oinskränkt och evig makt. De har analyserat maktens uppgång och fall genom historien och kommit fram till att det enda sättet är att inte ha något ideologi, att inte tro på något annat än just makt. Känns det bekant? Det viktiga är t ex inte att slåss mot en fiende, det är att slåss överhuvudtaget. Fienden växlar men kriget består. Känns det bekant? Storebror är inte ens en person utan bara en position, möjligen en marionett. Känns det bekant?

Anledningen till att partiet lanserar nyspråk är att hindra felaktiga tankar. Nyspråk bygger alltså på idén att den som saknar begrepp för ett fenomen inte kan tala om eller tänka om det (jag skriver lite om det i min bok men då kopplat till frigörelse på nätet, inte till nyspråk som sådant). Och detta blir så skrämmande relevant när så många idag försöker definiera om ord som yttrandefrihet, censur och demokrati. När yttrandefrihet definieras om till att betyda att vem som helst får säga vad som helst till vem som helst när som helst och var som helst, se t ex Almedalen och Bokmässan. När censur definieras om till att omfatta en bokhandel som inte vill saluföra nazistisk smörja och när demokrati plötsligt betyder att tyckande är lika mycket värt som kunskap och att odemokratiska krafter får förhindra ett demokratiskt samtal, se t ex Almedalen och Bokmässan.

Vi måste alltså vara varsamma med språket i den bemärkelsen att vi inte tillåter att odemokratiska aktörer kidnappar vissa begrepp. Låter vi dem komma undan med det kan vi snart inte längre diskutera allas lika värde, därför att ord som yttrandefrihet, censur och demokrati har kommit att betyda så mycket och så lite att de i praktiken är obrukbara.

Låt det inte ske! Läs 1984 igen! Låt inte nazisterna få en plats på Bokmässan eller i Almedalen!

 

Panelsamtal om hot och hat på nätet

Den 10 februari arrangerar juridiska institutionen vid Göteborgs universitet ett panelsamtal om hot och hat på nätet där jag deltar i panelen.

Panelsamtalet syftar till att skapa förutsättningar för en konstruktiv dialog om hat och hot på nätet, om olika risker och faror kopplade till fenomenet, hur det påverkar olika grupper i samhället, vad det finns för olika möjligheter att motverka hat och hot på nätet samt hur lagstiftningen fungerar, inte fungerar och skulle kunna fungera.

Eftermiddagen inleds med en föreläsning: Criminalising hate crime internationally: towards a restorative approach to combating the globalisa- tion of hatred? av Mark Walters, Reader in Criminal Law and Criminal Justice vid Sussex university, tillika ordförande för International Network for Hate studies.

I panelens sitter Gabriel Byström, journalist och författare som nyligen tilldelades utmärkelsen Torgny Segerstedts frihetspenna, Mina Dennert, journalist och författare, initiativtagare till #jagärhär och Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete, specialiserad inom unga och internet.

Anmälan senast 6/2. Läs mer här (pdf).

 

Skärmberoende

Den här veckan har ägnats åt dataspel och beroendefrågan, i två inlägg av Daniel Kardefelt-Winther: ett i tisdags och ett i onsdags. Därefter länkade jag till den debattartikel om frågan som jag skrivit under tillsammans med en massa forskare på området. Nu tänkte jag ge några avslutande ord om beroende och skärmar.

Förutom att forskningsläget måste anses vara extremt skakigt, som diskuterats tidigare den här veckan, ser jag flera problem med att låna terminologi från beroendefältet.

Dels riskerar man att patologisera fenomen och utövare. Genom att använda sjukdomsterminologi framstår spelande och spelare som något sjukt. Även den som spelar på ett för omgivningen acceptabelt sätt kan alltså ses som sjuk. Kanske inte akut sjuk men potentiellt sjuk. De bör se upp så att de inte fastnar och omgivningen bör vara vaksamma så att spelandet inte går över styr. Och detta trots att vi inte har några som helst belägg för att spelande eller annan skärmtid kan skapa ett beroende. Vi riskerar då att missa hela den sunda användningen, som ändå får betraktas som den övervägande delen.

Dels kan sjukdomsterminologin bli ännu en vattendelare mellan oss och dom, t ex mellan spelare och icke-spelare eller mellan unga och vuxna. Och det är ett problem ur samhällsperspektiv. Målet för ett samhälle måste vara ett inkluderande synsätt, där de som har mer makt lyssnar även på de som har mindre makt. Om vi låter beroendeivrarna få definiera problemen är risken överhängande att maktstrukturer förstärks.

Det finns utan tvekan problem. Det finns stora problem med att många unga mår dåligt idag. Det finns fler än nånsin som struntar i att gå till skolan. Det finns klasskillnader som tar sig uttryck i utanförskap, våld och ett ointresse för samhällsfrågor. Men det är inte hela bilden. På många sätt har vi en bättre värld än nånsin. Vilket är naturligt; vi lever i en civilisation och en civilisation strävar hela tiden efter förkovring och förbättring. Och framförallt går det inte att skylla problemen på skärmar. För att få så här stora problem med skolan krävs betydligt hårdare insatser än att bara ge barnen tillgång till skärmar. T ex kan man kraftigt skära ner på de ekonomiska resurserna till skolan, eller införa tätare standardiserad mätning av elevernas mätbara resultat. För att få ner ungas psykiska hälsoläge kan man också skära ner på de ekonomiska resurserna till förskola, barnavård, mödravård, barnpsyk och socialtjänst. Det är långt rimligare att söka orsakerna till dagens problem i den änden än att försöka hitta orsaken i spelande och allmän skärmanvändning.

Vi som kritiserar beroendebegreppet är alltså inte naiva teknikoptimister. Det är vi som tar ansvar för frågan. Den som bara har hittat en syndabock eller en folkjävul är den som är naiv och undviker att ta ansvar.

Om du vill läsa mer om detta kan jag rekommendera mina böcker Vad gör unga på nätet? och Nätmobbning, näthat och nätkärlek. Jag har också skrivit oräkneliga blogginlägg om frågan, t ex:

Om varför det är farligt att starta och underblåsa paniker kring nätet: Den farliga paniken. Debatten fortsätter här: Panikdebatten forts.

Om ett av de återkommande debattämnena: Mobiltelefoner i skolan.

Om det stora kriget om #skärmtid

Och så den orimligt långa men kanske viktigaste texten: Lagom är bäst.

Ni kan också se Net Nannys inlägg om skärmtid.

 

Debattartikel: Slopa diagnosen dataspelsmissbruk

Ett gäng forskare och jag har skrivit under en debattartikel om det som avhandlades här igår och i förrgår. I korthet hävdar vi att det kommer att leda till större problem om dataspelsmissbruk blir en diagnos enligt WHO:s standard ICD-11. Så här avslutas debattartikeln:

In brief, including this diagnosis in ICD-11 will cause significantly more harm than good. Given the immaturity of the existing evidence base, it will negatively impact the lives of millions of healthy video gamers while being unlikely to provide valid identification of true problem cases. Therefore, as stated previously, we suggest to remove the proposed category for Gaming Disorder.

Läs hela artikeln här.

Skriv en debattartikel om sociala medier!

Ni som känner mig vet att jag vurmar för rättvisa. Och en sak som är orättvist är att inte alla får skriva indignerade debattartiklar om sociala medier. När det nu är så himla enkelt. Därför gjorde jag en innehållsanalys av den senaste i raden (men låt den för guds skull inte bli den sista!) och ställde samman en guide för dig som vill skriva en egen text. Kom igen! Alla kan göra det!

Debattartikel om sociala medier
– en guide för dig som aldrig provat förr

Att skriva en debattartikel om sociala medier, eller skärmtid, som är den korrekta termen i åsiktsdrivna texter, är inte så svårt som man skulle kunna tro. Du  behöver inte ha några kunskaper om det tema du väljer att debattera. Det enda du behöver göra är att utgå från en enskild händelse, nedan kallad anekdot, och sedan bygga upp ett samtidskritiskt resonemang utifrån denna enda händelse. Sen är du i hamn! Din text kommer att delas och hyllas av bittra vuxna vars liv sprungit ifrån dem. Du kommer att få sköna cynikerpoäng för att du inte okritiskt låter utvecklingen skena iväg. Och du kommer att håva in hånfulla skratt på bekostnad av människor vars liv du inte vet något om. Men det är väl knappast ditt ansvar? Så kasta dig över tangenterna och skriv!

Texten måste innehålla följande

  • En anekdot, som med fördel kan vara en egen iakttagelse som du gjort i din vardag.
  • Kraftfull markör att du inte själv tillhör den grupp som du planerar att skamma.
  • Gärna ytterligare en anekdot, för att förstärka argumenten med ännu ett bevis.
  • Generaliserande påstående om [samtiden/föräldrar/lärare/ungdomar].
  • Spydig nyansering av det nyss sagda så att det framgår att nyansering inte behövs.
  • Referens till amerikansk medicinsk medieforskning.
  • Fultolkning av nämnda forskningsresultat.
  • Egna påhittade slutsatser av forskningen och anekdoterna.
  • Vagt refererande till ”forskning visar”.
  • Ytterligare ett generaliserande påstående med hög igenkänningsfaktor.
  • Slutsats som skammar alla andra [samtiden/föräldrar/lärare/ungdomen av idag].

Välkommen in i den varma gemenskap där alla hatar samtiden, nätet och framför allt unga!