TOP

Skolverket hotar elev

May 17
Posted by admin in Debatt, Juvenism, Skola, Ungas rättigheter

17-åriga Elias Giertz går i gymnasiet och skriver just nu olika nationella prov precis som många i hans ålder. Efter två av proven bloggade han om upplevelsen i ett starkt kritiskt inlägg som fick stor spridning. Han startade även en namninsamling (som fortfarande är öppen) för att få till stånd en ändring i de nationella proven. En kritik som framförs är att proven är så isolerade från verkligheten:

Skriva manus för ett argumenterande tal i engelska var mitt uppdrag i torsdags. Jag har ju viss erfarenhet av talskrivning från min tid i Centerpartiet då jag skrev tal både åt mig själv och åt några av riksdagens ledamöter. Ibland på engelska. Av någon anledning fick jag då, på Centerpartiet, använda internet, rättstavningsfunktionen och till och med twittra när jag skrev talet. Jag fick till och med den stora ynnesten att be mina kollegor om hjälp om jag behövde bolla stavningen på ordet unconscious. Men! Tänka sig! På nationella provet fick jag inte det?!

Elias har viktig kritik att framföra och han gör det på ett föredömligt sätt. Han är välformulerad och nyanserad. Det är inte fråga om något hatiskt angrepp från en person som är ute efter att undergräva skolans verksamhet, utan snarare konstruktiv kritik från en person som är van att tänka kritiskt och uttrycka sig. Ändå visar det sig att Skolverket har kontaktat Elias och hotat med att dra in jurister. De vill att han tar bort de delar i blogginlägget som beskriver de nationella proven, med hänvisning till sekretess. I det mail som myndigheten skickade till Elias skriver man bland annat:

Nu lämnar du dock i din text ut information om enskilda prov som kan komma att återanvändas av Skolverket. Detta är problematiskt.

Här finns det mycket, mycket att säga om hanteringen. Om att en myndighet kontaktar en elev, som i det här fallet inte ens är myndig. Om att man försöker antyda att det kan vara brottsligt att sprida information om proven. Om att han som hotade i telefon förnekar det framför tv-kamerorna. Men det tar jag inte upp här för jag tycker att den viktigaste frågan för utbildningsväsendet är att diskutera hur i hela friden vi kan acceptera att det finns prov som eleverna inte får prata om.

Ur lärandesynpunkt är det mycket allvarligt. Ett provtillfälle ska vara ett lärtillfälle. Annars kan det inte motiveras. Att sålla agnarna från vetet och föra vara och en till hens rätta fålla är inte skäl nog. Det är ett skäl, ja, men det är inte ett skäl som kan stå för sig självt.

Utbildningsväsendet borde ha följande inställning till prov: Det här är ett nödvändigt ont som vi inte har lyckats lösa på något annat sätt ännu. Prov behövs, tills vi har kommit på något bättre sätt att bestämma vilka som ska få gå vidare till högre utbildning. Och så länge vi har detta nödvändiga onda måste vi se till att varje provtillfälle också är ett lärtillfälle. Allt annat är slöseri med elevernas tid och visar på bristande respekt för eleverna. Och motverkar utbildningens syfte. Och då har jag inte ens nämnt de elever som verkligen far illa av prov; elever som blir nervösa, elever som inte klarar att läsa, elever som inte klarar att läsa under press, osv.

Att Skolverket agerar genom att utöva påtryckningar på en elev som ventilerar sina tankar om ett prov han just tvingats genomgå är inget annat än en stor skandal och den visar egentligen bara på hur gammeldags nationella proven är, både till sin utformning och som idé. Det enda som skulle kunna rädda situationen är om tjänstemannen i fråga blir syndabock och Skolverket går ut och tar avstånd från hans agerande. Och tar tag i samtalet kring de nationella proven på allvar. Men som Elias själv säger har de haft sen i tisdags på sig och ingen har hört av sig.

elias

 

Stort grattis till den svenska skolan som har fostrat elever som Elias Giertz. Och ett stort STÅ PÅ DIG till Elias och hans familj.

 

Read More
Comments (4)
TOP

Papperslösa

Mar 07
Posted by admin in #blogg100, Debatt

Morgonen när min pappa fyllde fem år vaknade han i ett militärtält i Slite på Gotland. Ett par dagar tidigare hade han kommit med sin mamma, pappa, syster och två kusiner med den sista båten från Riga i Lettland. Den allra sista båten som tog flyktingar över havet, undan utrensning och ockupation. Pappas sista minne av hemlandet var att de vinkade till farmor som inte orkade eller ville följa med på den osäkra flykten. Han fick inte ta med den trähäst på hjul som hans farfar hade snidat så den stod kvar på gården när droskan lite ryckigt satte av och tog dem mot havet och den båt de fått höra om. Trähästen och farmor blev allt mindre och så var de borta. Framme vid båten hade kaptenen redan börjat lägga ut och farfar bönade och bad kusken att köra ut i vattnet, fram till båten. Det berättades om en flaska fin sprit som bytte ägare för att kusken skulle våga sig ut. Det var bråttom! Kaptenen vägrade ta emot de sex extra passagerarna och sa att båten redan var överfull, det var en båt med plats för 200 och de var redan 300, om jag minns historierna rätt. Farfar vädjade: ta med barnen! När kaptenen ändå vägrade, tog farfar barnen ett i taget och slängde dem över relingen. Kaptenen gav upp och tog emot familjen. Resan över fick jag aldrig höra så mycket om, det var svåra minnen som fick ligga kvar inom resenärerna istället för att delas med oss som ändå aldrig skulle kunna förstå. Det finns en berättelse om en girig guldhandlare som hade en resväska full med guld som kastades överbord när det såg som mörkast ut, när den överfulla båten krängde i höststormen. Men det kan ha varit en av de här skrönorna som gjorde minnena lättare. Det var verkligen så; den historien gav ett äventyrets skimmer till min pappas flykt, en historia som också kom att trollbinda hans barnbarn många år senare. Pappas kusiner, en på mammas sida och en på pappas sida, fick följa med därför att deras föräldrar deporterats till Sibirien. En av papporna kom aldrig fram, han torterades till döds innan han hann fram till lägret där hans hustru fick tillbringa 25 helvetesår. Min farfar hade pengar och kontakter som gjorde att han kunde ta sig ut. Han hade blivit förvarnad, han hade förmodligen betalat pengar till folk som kunde ordna saker och han hade en flaska fin sprit att plocka fram i rätt ögonblick. Alla hade inte samma chanser. Pappa, hans syster och de två kusinerna växte upp som syskon i Sverige. Tack vare att svenskarna upprättade flyktingläger i Slite, ställde upp militärtält och lagade varm mat till alla. Och hjälpte farfar och farmor att köpa en vattenpistol till pappa den där dagen han fyllde fem år. Det gick inte an att slösa dricksvatten på att fylla vattenpistolen men en av soldaterna kom med sitt tvättfat efter att han rakat sig och erbjöd födelsedagsbarnet att använda det vattnet.

Och så säger de att vi inte kan ta emot alla flyktingar som behöver komma hit.

Jag säger håll käften och lyssna!

Dolly Parton – Deportee (Plane Wreck At Los Gatos)

 

Read More
Tags:
Comments Off
TOP

Vargar och pirater

Feb 28
Posted by admin in #blogg100, Debatt

Dokumentären om rättegången mot Pirate Bay gick härom kvällen på Svt. Finns att se på Svt Play eller köpa (och ja, den finns även på Pirate Bay). Det är en välgjord film, lite torrt berättande men med mycket känslor inblandade. Självklart är dokumentären gjord ur de åtalades synvinkel, den andra sidan av saken får man hitta på annat håll. Mediebevakningen, t ex.

Jag har inga egna tekniska och juridiska kunskaper i frågan och kan därför inte uttala mig om rimligheten i åtalet men på ett generellt plan tycker jag att samhället har lagt sig alltför platt inför upphovsrättsindustrins krav på lagföring av fildelare. Om inte annat är det skadligt för det allmänna rättsmedvetandet att ett samhälle använder så stora resurser för att sätta dit några enskilda medborgare för ett ganska litet brott bara för att offren för brottet är kommersiella aktörer med stort ekonomiskt och politiskt kapital. Det känns inte bra för folk i gemen att man jagar relativt unga fildelare med sådan frenesi samtidigt som man sväljer gigantiska kameler på annat håll. Och då får vi ju ett problem. Jag misstänker att fler än bara Pirate Bays närmaste vapendragare eller kompisar till 15-åriga fildelare som blivit av med sin dator får en bild av att rättssystemet är till för de som redan har pengar och makt.

Men de har ju begått brott, ska vi inte se allvarligt på det? Jo, naturligtvis. Men det skulle ha gått att sköta på ett annat sätt, utan att låta de kommersiella aktörerna använda vårt rättssystem för att statuera exempel. Industrin får hitta lösningar på sina problem som baserar sig i en verklighetsanalys snarare än att desperat försöka vrida klockan tillbaka. Hitta en lösning enligt principen you can steal our music but you can’t steal our t-shirts. Jag lever ju själv på sånt som är skyddat av lagen om upphovsrätt men jag ser det som min uppgift att hitta t-shirts i det jag gör snarare än att försöka jaga den som delar min bok för att spara tid och pengar.

copyright

Det var en bedövande och sorglig upplevelse att se filmen om Pirate Bay. Jag blev så oändligt ledsen av att se hur samhället, vi, hanterade den här situationen. För situation måste man ju ändå säga att det var, snarare än ett klassiskt brott. Det här handlade om några, från början väldigt unga, medborgare som valde att använda sina kunskaper på ett sätt som balanserade på det tillåtna. Det handlade inte om några förhärdade brottslingar med en kriminell identitet och agenda. Men vem vet? De kanske kan bli? Och samhället, vi, valde att hantera situationen genom att göra som industrin sa åt oss att göra istället för att lyssna på forskare och filosofer för att få svar på frågan om vad det var som egentligen var på gång. Vi vill inte ha ett samhälle som det Blå Tåget en gång beskrev med orden Sida vid sida, tillsammans stryker de fram… 

 

Read More
Tags:
Comments (3)
TOP

Vem stöttar den som vågar sig ut i debatten?

Feb 22
Posted by admin in #blogg100, Debatt, Forskning

I Umeå universitets debattforum Åsikten har Anne Grönlund skrivit om riskerna med att ge sig ut i debatten och vem som kommer att stå bakom en forskare som väljer att ta den tredje uppgiften på allvar. Så här skriver Anne:

Som forskare vill jag bygga broar mellan vetenskap och vardag. Jag ser det som självklart att rapportera till de skattebetalare som står för min lön. Så jag låter mig intervjuas, jag håller föredrag och sitter i paneler och jag skriver populärvetenskap.

Hon påpekar att när vi ger oss ut på detta sätt riskerar vi att hamna i sammanhang som vi inte riktigt har koll på. Och det finns ett till problem med den tredje uppgiften, eller samverkan som det kallas numera:

Universitetsledningar pratar mycket om att samverka med samhället, men talar de till mig? Räknas det jag gör alls som samverkan? Populärvetenskap väger lätt när vi räknar våra publiceringar och just inget alls i lönekuvertet. Och det moraliska stödet? På Umu:s hemsida följs rubriken Samverkan av formuleringar om att ”bidra till tillväxt” och att ”skapa nya produkter, tjänster och idéer.”

Men jag vill inte kränga varor; jag vill bidra till demokrati. Sprida kunskap som inkluderar så många som möjligt i en seriös debatt. Som motverkar masspsykos och järnrörsmakt. Och kanske näthat, om det är uttryck för en tillitskris i ett samhälle där eliten inte lyssnar. Som samhällsforskare vill jag inte tillhöra den eliten; jag vill ha örat mot marken och ansiktet mot vinden.

Jag hoppas precis som Anne att det finns utrymme för detta viktiga arbete – det som motverkar masspsykos och järnrörsmakt.

Read More
Tags:
Comments Off
TOP

Årets upplaga av debatten Sämre studenter

Jan 03
Posted by admin in Debatt, Juvenism, Lärande, Skola, Ungas rättigheter

Ett inlägg i den ständigt återkommande debatten om dagens unga och utbildning som jag skrivit tillsammans med med Johan Nordlander, lektor i engelsk lingvistik. Tillsammans har vi över 30 års erfarenhet av att undervisa på universitet. Jag firar dessutom 25 år som lärare i år, 10 av dessa på högstadiet och gymnasiet, 15 år på universitet, 3 dagar på mellanstadiet.

I UNT skriver åtta universitetslärare om studenters språkkunskaper under rubriken Våra studenter kan inte svenska. I korthet går texten ut på att lärarna inte längre kan vara tysta avseende studenters kunskapsnivå. De ser det som att “när de saknar redskapet för att ta till sig humanistisk vetenskap – språket – måste vi slå larm”. Med historisk precision dyker liknande utbrott upp; någon retar sig på utvecklingen i utbildningsväsendet och slår larm som det ofta kallas. Vi tycker att det finns två allvarliga fel med den här typen av resonemang.

Det första felet handlar om hur man analyserar utvecklingen.

Under en följd av år har vi som undervisar vid universitetet noterat sjunkande förkunskaper hos studenterna som kommer till oss från gymnasiet.

Vi undervisar också på universitet. Vi och andra med oss ser en annan utveckling som kanske inte betecknas “sjunkande förkunskaper” utan förändrade förkunskaper. Inte alls bara gällande det man brukar kalla för stoff, alltså innehållslig kunskap, utan lika mycket handlar det om förändrade sätt att tänka, orientera sig, prioritera. Vi som tillhör den äldre generationen, som gick i skolan när man fortfarande fick hota och utdela straff, kan utan ansträngning irritera oss på dem som har vuxit upp med en större frihet, som fått utveckla kreativitet och självförtroende där vi lärde oss kopiera och vilja vara något vi ännu inte var. Det är lätt att förstå men icke desto mindre fel. Vi borde i stället fira segern att de som är födda på 80- och 90-talen är så fria i sitt sätt att tänka, prata och skriva. Att inte ge skolbarn en vettig utbildning är inte en konsekvens av ett sådant tänkande, tvärtom.

Det andra felet handlar om att vi som lärare måste ta ansvar för den utveckling som sker i samhället. Och det är skolan och universiteten oerhört dåliga på att göra. Vi har en tendens att skylla våra tillkortakommanden på antingen de unga eller utbildningssystemet. När det i själva verket oftast handlar om att det är vi inte har hängt med. Vi ska inte gå in i detalj på hur vi inte följer med i samhällsutvecklingen, det leder till en alltför lång text, men vi vill markera att det är viktigt att våra ungdomars utbildning utvecklas. Allt annat är djupt ahistoriskt och absurt; vi vill ju inte ha vare sig antiken eller 50-talet tillbaka, varför skulle vi då vilja ha 80-talet tillbaka? Och eftersom lärarna inte var nöjda då heller, så… osv.

Man kan också tänka sig att en lärare inte alltid behöver se övergripande strukturer i allt. När en student inte förstår hur man använder ett ord behöver det inte vara ett strukturellt fel; man kan kunna olika saker utan att ha en generellt låg kunskapsnivå. Det är viktigt att hålla i minnet att studenter på universitet är vuxna människor som ska ta sig igenom en utbildning på egen hand och att de satsar pengar på att få denna utbildning. Det är stor skillnad mot den i praktiken 12-åriga obligatoriska skolan. Om en student inte förstår ett ord måste hen kolla upp det. Och det betyder inte per automatik att skolan har misslyckats.

Ur vår utbildningspolitiska syn kommer också en syn på språket. Det innebär att i skolan och akademin bör språket i första hand vara ett verktyg för kommunikation och inte, som faktiskt implicit är andemeningen i artikeln, en socialt-hierarkisk markör vars primära syfte är att upprätthålla en struktur av typen “vi (de äldre, utbildade och etablerade som vet) mot dem (de unga, ännu-ej-utbildade och oetablerade som inte vet)”.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.)

Denna syn på språket betyder att de exempel som används i debattartikeln alla faller platt. Alla med någon sorts språk förstår vad studenterna menar med ”gav födsel till” och ”menar på”. Att ”tar plats” har börjat användas som ”äger rum” är inget konstigt. Detta är en så kallad kalkering (från engelskan) och är ett exempel på ett uråldrigt språkligt fenomen som vi måste leva med. Vi kan gärna hålla emot så länge det går om det känns bättre men historien visar oss att språkutvecklingen vinner i längden och att alternativet är ett dött språk.

Sen kan vi inte annat än hålla med författarna om att det är viktigt att  få “landets beslutsfattare att tilldela svenskundervisningen de resurser som behövs”. Men det ska vara relevant svenskundervisning, förankrad i samtiden. Skolsatsningar behövs oavbrutet så länge som skolan konserverar eller förstärker strukturella skillnader i samhället. Utbildning är den enda vägen ur diskriminering och stereotypisering men själva skolgången kan arbeta emot sådana mål om man inte gjort vettiga analyser.

Elza Dunkels, lektor i pedagogiskt arbete, Umeå universitet

Johan Nordlander, lektor i engelsk lingvistik, Umeå universitet

Read More
Comments (1)
TOP

Inte bara tekniken utvecklas

Dec 12
Posted by admin in Debatt, Juvenism, Lärande, Skola

Igår gick den fantastiska och skrämmande dokumentären om West Memphis Three i Svt – Paradise Lost 3. I korthet handlar den om tre oskyldigt dömda pojkar som tvingats leva större delen av sina liv i fängelse medan den riktiga mördaren med största sannolikhet finns kvar i frihet. Men förutom att det är en gripande och upprörande historia om idioti och masspsykos, väldigt likt det som hände i Norden under samma tid, väl beskrivet av Jan Guillou i Häxornas försvarare, är det en berättelse om en förändrad människosyn.

Jag tror att detta är viktigt att ha med sig i alla diskussioner om utveckling – att vi ständigt utvecklas, att vår människosyn utvecklas. Utveckling av tankar är en väsentlig komponent i det vi kallar civilisation. Det vanligaste är att vi använder ordet civilisation som motsats till barbari, dvs att ett civiliserat samhälle vill öka kunskap och komma bort från fördomar, vill ge alla människor lika rättigheter, osv. Civilisation innebär således utveckling, det är inget som skapats en gång för alla utan som skapas av våra handlingar. Man kan säga att för varje generation kommer vi längre bort från barbariet; kunskapen ökar och fördomarna minskar, empatin ökar och rädslan för det främmande minskar.

I Paradise Lost blir det smärtsamt tydligt att samhället har utvecklats. Det är verkligen inte bara de tekniska förutsättningarna som blivit bättre, som ger utredarna möjlighet att spåra dna, leta likheter med andra brott, osv. Lika mycket har det skett en utveckling när det gäller människosyn. Rättegången mot de tre barnen 1993 är en uppvisning i den tidens okunskap och fördomar. Och i Sverige var vi inte ett dugg bättre. Vi hade samma typ av häxjakt mot allt det som samhället rätteligen avskyr och som man valde att se i varje hörn. Självutnämnda experter, pressande förhör med rädda barn, förutbestämda teorier som formar perceptionen, allt detta är ingredienser i dokumentären men också i våra svenska rättsskandaler som har med pedofili, satanism och barnamord att göra.

Vi kanske inte tror det men vi har kommit en lång bit på vägen sedan 90-talet. Det är inte möjligt att dra igång en häxjakt på samma sätt idag som det var då. Vilket inte betyder att vi kan luta oss tillbaka och tro att allt är bra. Tvärtom ska vi lära oss av historien. Vi har inte råd att drabbas av historisk minnesförlust årtionde efter årtionde.

Även om vi ska vara vaksamma är det viktigt att vi är medvetna om att inte bara tekniken förbättras, utan att även vi människor förbättras. Och det är något som kan användas som argument i en rad sammanhang. Vi kan t ex inte titta bakåt när det gäller skolan. Skolan på 50-talet, som tycks vara en idealskola för många som deltar i debatten, var anpassad för den människosyn som rådde då. Idag ser vi på människor i allmänhet och barn i synnerhet på ett annat sätt. Vi ser också på kunskap och lärande på ett annat sätt. Därför är det inte möjligt att återskapa skolan som den var när katedern stod där katedern ska stå och när eleverna tog av sig kepsen och svarade “ja, magistern” på alla frågor.

Se gärna Paradise Lost 3 med dessa ögon, finns på Svt play 6 dagar till.

Read More
Comments Off
TOP

Det kanske faktiskt är en uppmaning att skriva på väggen

Nov 21
Posted by admin in Debatt, Juvenism

I Umeå invigdes nyligen konstverket Lev! som bland annat består av texter av Sara Lidman. På marken har bokstäver som bildar orden ”Skriv något på väggen så att andra får veta hur du har det” lagts in i rostfritt stål. Denna del av konstverket tejpades över vid själva invigningen med hänvisning till att “Folk med funktionshinder och annat kan ta det som att man ska skriva på väggen”. Politikerna tog beslutet att censurera delar av konstverket för att de var oroliga att citatet skulle tas som en uppmaning att klottra. Läs mer om det hela här. P4 Västerbotten har gjort ett fint bildspel där man kan se delar av verket.

Utan att vara insatt i Sara Lidmans författarskap tänker jag att det censurerade citatet skulle kunna tolkas som just precis det Umeås politiker oroar sig för. Vi kanske inte behöver gå omvägar och tolka citatet symboliskt; det kanske faktiskt är en uppmaning att skriva på väggen.  Om jag förstår saken rätt kämpade Sara Lidman för demokrati. Hon ville att periferin ska få plats i ett samhälle där centrum väldigt ofta är det enda som räknas.

Och Umeås politiker tillhör de i samhället som har talutrymme; de tillhör utan tvekan centrum. De har en arena från vilken de kan ropa ut sina idéer, sin frustration och sina åsikter. Men alla har inte den möjligheten. För några medborgare är väggar ett alternativ till politiskt engagemang som vi normalt ser det. Eller snarare, att skriva på väggar kan för vissa av oss vara politiskt engagemang. Det kan också vara vandalism, självklart är det så. Att skriva på väggen eller klottra på väggen kan vara två olika sätt att uttrycka samma sak. Det är svårt för en utomstående att bedöma om någon har vandaliserat eller förmedlat viktiga saker.

Jag är alltså inte säker på att vi behöver oroa oss för att citatet ska missuppfattas av sådana som inte är ”du eller jag” som Hans Lindberg lär ha sagt. Vi kanske ska se det som att både du och jag och de andra gör rätt i att tolka Sara Lidmans ord bokstavligen. Skriv på väggen, gör din röst hörd även om du inte tillhör de grupper i samhället som har en scen att tala ifrån. Citatet kan vara demokratiskt sprängstoff i en tid då icke-demokratiska krafter härjar.

Demokrati är att skapa utrymme för att få höra hur alla har det. Och ibland behöver vi använda väggar för att få höra.

Read More
Comments Off
TOP

Friends mobbningssimulator

Oct 10
Posted by admin in Childism, Debatt, Mobbning

Jag har inte provat Friends nya mobbningssimulator av flera skäl. Dels vill jag inte i onödan ge andra applikationer tillgång till Facebook, dels känns hela grejen djupt oetisk. Som en av sönerna sa: Mobbningssimulatorn känns lika smart som att inte äta på några veckor för att se hur fattiga har det. Eller som köpfri vecka. Eller internetfri månad. En överklassgrej helt enkelt. Någon som däremot har provat är Sofia Mirjamsdotter och hon skriver om det här. Men trots att jag inte har provat har jag några kritiska åsikter (hey, what did you expect?):

Först lite om formen. Det här är otroligt oviktigt i sammanhanget men jag kan inte undgå att reta mig på nån som 2012 tycker att det är en bra grej att göra en app som ska kopplas till Facebook. De flesta skulle tvärtom behöva lära sig att inte ge andra applikationer tillgång till olika konton. Och det grafiska uttrycket! Jag älskar Erik Eriksson lika mycket som alla andra men det där skribblet känns lika 2009 som fb-kopplingen. Var det en reklambyrå som hade nåt över?

Men sen ser jag ett antal problem med själva mobbningssimulatorn. För det första, och jag vet att jag alltid säger samma sak: varför denna fokusering på nätmobbning? Det är ju mobbning generellt som är problemet. Friends säger att man vill få vuxna att förstå hur illa det är med nätmobbning. Det är ett vällovligt syfte men de saknar analys av problemet. Brist på analys är ju väldigt vanligt och alldeles särskilt i den här branschen, unga och nätet. Man identifierar ett problem och tar den första lösning som dyker upp i huvudet och sen är det för sent att backa. En analys av problemet hade kunnat innehålla funderingar på 1) vad vuxna generellt saknar kunskap om och 2) den kontext i vilken nätmobbning uppstår. Här har man missat båda som jag ser det.

Den grupp man vänder sig till, alltså vuxna som inte har kunskap om hur illa det är med nätmobbning, är inga som jag träffar. Och då träffar jag enormt många vuxna och pratar med dem om just nätmobbning, både live under mina föreläsningar och via nätet. Vilket inte utesluter att de finns. Men man kanske ska akta sig för att se vuxna som en homogen grupp ifall man identifierat en sådan grupp. Min erfarenhet är tvärtom att många vuxna har en uppfattning om att nätmobbning är farligare än annan mobbning. Det de skulle behöva är alltså något annat. Kanske punkt två: hjälp att sätta nätmobbningen i ett sammanhang. Jag skulle tro att de flesta vuxna behöver mer kunskap om samtida mobbningsforskning. Att förstå strukturerna som tillåter mobbning, att fundera över varför lärare inte ser mobbning i skolan, varför det står i många likabehandlingsplaner att offret ska berätta vad som händer, varför mobbare och offer ofta förväntas sluta fred, osv.

Sen tänker jag också på att vuxna inte heller är en homogen grupp i den bemärkelsen att de behöver veta mer om mobbning. Många vuxna har varit mobbade, många vuxna är fortfarande mobbade, många vuxna har barn som mobbas. Att skicka in någon i en mobbningssimulator utan att kunna ta hand om dem efteråt – jag är inte psykolog men det ringer inte bra i mina öron.

Jag kan höra svaren på min kritik i huvudet (rätta mig senare om jag har fel): Vi vill sätta fokus på denna viktiga fråga. Ja, det är en viktig fråga men ändamålen helgar inte medlen. Om resultatet blir att vuxna blir förskräckta över tonen på nätet, över känslan av att det kommer nära, och så vidare, då blir dessa vuxna sämre på att ta hand om sina barn. Alla vuxna, oavsett om de är lärare eller föräldrar, behöver känna sig trygga och självsäkra nog att stötta barnen. De behöver ha trygghet att konfrontera mobbare, att prata med offer, att lyssna lyhört och agera modigt, att sätta sig upp mot skolan eller fotbollsklubben. Inte panikartat vända sig mot nätet som ett sorts spöke som man inte kan få grepp om. Mobbning är inte ett spöke. Vi vet mycket mer om mobbning än vi gjorde tidigare men kunskapen ökar inte av att vi vet vilka fula tillmälen som sprids på nätet. För det är inte det som är kärnan.

Read More
Comments (2)
TOP

Dags att gå till elefantkyrkogården?

Oct 09
Posted by admin in Childism, Debatt, Genus, Sexism, Ungas rättigheter

Jag hoppas verkligen att jag kommer att förstå när det är dags att dra mig tillbaka och sätta mig under ett träd med mina sura tankar om hur världen utvecklas. Igår läste jag att barnläkaren Hugo Lagercrantz hade uttalat sig om att barn under tre år inte ska se på tv. Jag trodde att han var skändligen felciterad men sen hittade jag en intervju i Aktuellt där det visade sig att han hade sagt exakt allt det och lite till. Det kanske är taskigt att kritisera en så uppenbart frånsprungen gammal man men han ställde faktiskt upp i tv med sina groteska uttalanden. Mina huvudpunkter:

1. Har aldrig tidigare hört någon använda den där historien om bokens intåg i utbildningsväsendet så där! Att sensmoralen är att man ska vara rädd när man inför något nytt. Hur gick det till när han vände hela historien bak och fram?

2. Man ska akta sig för att romantisera sin egen barndom. “Fjärilar ska ses i naturen, inte i en Ipad”. I den bästa av världar växer alla upp i Bullerbyn med kossor och fjärilar runt hörnet, vuxna som orkar och hinner se barnen, massor av kompisar, ingen som mobbas, långa sommarlov med frihet att utforska världen. Men det har aldrig varit så att alla barn haft en perfekt uppväxt, inte ens på den tiden när alla visste hur en ko luktar. Vi behöver alla medel för att ge barn stimulans och kunskap. Ett besök i naturen, ett ipad-spel där man lär sig hur djuren låter, en stund i knät. Listan kan göras hur lång som helst.

3. “Pojkar ska skuggboxas och brottas – det tror jag är nyttigt”! Jag kommenterar inte ens den. Eller jo, jag måste! Varför skulle det vara särskilt nyttigt för pojkar att slåss? Lekslagsmål är ett bra sätt att dölja och bortförklara mobbning och det är ett perfekt sätt att hålla små pojkar inom en sexistisk ram som skadar både samhället och individerna. En person som uttalar sig så om pojkars och flickors olika behov ska inte företräda sitt yrke längre.

4. Varför skulle just surfplattan ta över den mänskliga kontakten? De vuxna som av olika skäl inte orkar med sina barn eller elever kommer att ta till vilka medel som helst för att slippa barnen ett tag. Och vilken teknik de väljer är egalt. Klart som fan att barn ska ha kontakt med människor, massor av kontakt. Men surfplattan eller tv:n är inte problemet. Den sociala utslagning som gör att några föräldrar inte orkar är ett problem. Den nedmontering av välfärden som gör att några lärare inte orkar med sitt jobb är ett problem. Den hets som gör att några föräldrar som har jobb ägnar sig för mycket åt jobbet och för lite åt barnen är ett problem. Den nybrutalitet som brer ut sig, som tillåter att barn behandlas som mindre värda är ett problem. För att ta några exempel på helt teknikoberoende hinder för barn att få ett bra liv.

5. Det är närmast kriminellt att slänga ur sig påståenden som att man kan se att de barn som tittar mycket på tv har ökad kriminalitet och sociala problem. Naturligtvis menar han inte att de barn som tittar mycket på tv drabbas av dessa problem men han la upp det som om det var så han menade. Kopplingen är, antar jag, att föräldrarna inte funnits där för sina barn och detta lett till en mängd saker: bland annat att barnen suttit mycket framför tv:n och att de senare har blivit kriminella och fått sociala problem. Han får fasen laxa upp forskningsresultat om det är nåt annat han menar!

Read More
Comments (6)
TOP

Socialtjänsten ska möta unga online

Jun 28
Posted by admin in Debatt, Säkerhet

Ska du till Almedalen i år? Då tycker jag att du ska kliva upp tidigt på tisdagen och diskutera sociala medier och socialtjänsten med Surfa Lugnt och Fryshuset. 8-9 är det paneldebatt på Högskolan: Socialtjänsten ska möta unga online – men är sociala medier rätt forum?

Medverkande är Elza Dunkels, forskare kring unga och internet, Umeå Universitet. Helena Meyer, Nätvandrarsamordnare, Fryshuset. Pia Widegren, lärare/nätvandrare, Motala kommun. Karolina Markström, fältsekreterare/nätvandrare, Motala kommun. Marko Määttä moderator, Surfa Lugnt.

Blir kul, kom dit!

Read More
Comments Off