Category Archives: Debatt

Vi måste mota paniken

Tillsammans med några av de som roddade Nätpratsjouren, som jag skrev om härom dagen, skrev jag en debattartikel apropå den senaste tidens panikutbrott. Vi vuxna måste mota paniken i grind! publicerades i en hel rad landsortstidningar under förra veckan och idag i VK.

Vår uppmaning är att prata med barnen, utan att bli förskräckt, döma eller straffa. I stället för att begränsa barnens uttrycksmöjligheter genom att radera Periscope från telefonen, skaffa appen själv, lyssna på barnen och utforska den ihop. Fråga vad barnen gör på nätet på samma sätt som du frågar vad de gjort i skolan eller vart de ska när de går ut genom dörren hemma.

 

 

Mobiltelefoner i skolan

När det skrivs ilskna debattartiklar om att mobiltelefoner måste förbjudas, är det viktigt att inte luras in i den typen av resonemang. De som är för förbud har gjort en felaktig analys av problemet och då behöver vi andra styra över diskussionen till kärnfrågan. Som såklart inte är ifall elever ska få ha mobiltelefoner i skolan eller inte.

Kärnfrågan är hur barn ska få det bättre i skolan. Och det är alltid vuxnas ansvar. Alltid. Det är alltid läraren som har ansvaret för situationen i klassrummet. Vilket inte betyder att läraren alltid klarar av situationen ensam som den utvecklar sig alla gånger. Tvärtom är det lärarens ansvar att söka hjälp när situationen är ohållbar. Det är dock inte ok att lägga skulden på eleverna, deras beteende eller ens på tekniska hjälpmedel.

När antimobilsidan vill få det till att problemen i skolan beror på mobiler, har de i själva verket gjort precis som antiabortlobbyn gjort; de har kidnappat ett begrepp och gjort det synonymt med sin kamp. När antiabortlobbyn skanderar “Ja till livet” är det ingen som vill säga emot dem. Inte för att vi håller med dem utan för att det är omöjligt att säga emot “Ja till livet” med mindre än att framstå som helt vettlös. Deras argumentation är alltså manipulativ. Den syftar inte till att reda ut sakförhållanden utan till att lura motståndarna i en fälla.  Och när antimobillobbyn (som inte på nåt sätt är en organiserad lobby, utan mer en förtvivlad och dåligt informerad allmänhet) säger att de vill ha en fungerande skola, ja vem är jag att säga emot? Om jag debatterar emot dem på deras villkor, framstår jag som en barnhatare som vill att det ska gå illa för dagens ungdom, alternativt en naiv mespropp som inte förstår att vi måste ta i med järnhand mot dagens ungdom.

Den som hånar oss som kritiserar generella mobilförbud och andra uttryck för panikutbrott, ska veta att hen skriver in sig i en lång tradition av barnförakt. Där vi som försvarar barns rättigheter och vill avskaffa det pennalistiska systemet som stereotypiserar och diskriminerar barn, framställs som ultraliberala, låt-gå-ivrare utan ansvarstänkande. Och där barn framställs som icke tänkande varelser som får avvakta med rättigheter tills de har förtjänat dem eller blivit vuxna, beroende på vilket som kommer först.

Till dem vill jag säga: Gör det inte! Skriv inte in dig i den berättelsen (om du inte står för den människosynen alltså)! Det går att avstå. Det går att respektera barn och unga. Det går att avstå från att skratta med i det allmänna hånandet av barn och barnrättskämpar. Det är inte lätt, eftersom vi blev utsatta för samma hån som barn och det är så pennalistiska system fungerar; de reproducerar sig själva med skrämmande precision. Men självklart går det. Vi är alla tänkande varelser och vi kan fatta egna beslut.

Det gäller att ständigt arbeta sig tillbaka till kärnfrågan: hur ser vi till att det blir så bra som möjligt för barn? Så att skolan funkar som den ska för dem, så att de är trygga och glada, så att de kan vara trygga och glada i framtiden också. Det ska vi diskutera. Om och om igen. Tills alla barn går i en skola som fungerar och tills alla barn är trygga och glada.

 

PISA-debatten

pisa

Här ger jag en vinkel på PISA-debatten, som Skolverket skrev om i höstas. Mitt inlägg finns i Lärorik, som är Linköpings kommuns tidskrift för pedagogisk utveckling i skolan.

När Skolverket går ut och kommenterar den senaste delrapporten från PISA-studien används bland annat formuleringen att det är ”viktigt att ha en genomtänkt strategi för it-användningen i skolan” vilket i vissa läger har tolkats som att it-användningen är problemet och hos starka it-motståndare även som att Skolverket rekommenderar skolor att inte använda it. Jag tolkar formuleringen som att det är viktigt att ha en genomtänkt strategi för it-användningen i skolan. För vad betyder det egentligen när studien säger att det finns ett samband mellan hög it-användning och dåliga resultat i PISA?

För det första har riktningen i sambandet inte studerats. Vi vet till exempel inte om de ”extrema användarna”, som använder nätet mer än 6 timmar om dagen, väljer skärmen för att skolan misslyckats med deras utbildning eller om deras resultat dalat därför att de är extrema användare.

För det andra är själva mätskalan extremt godtycklig. Antalet minuter eleverna ”använder internet” förutsätts vara en mätbar enhet medan många i själva verket använder internet på ett eller annat sätt hela sin vakna tid. Att ”använda internet” är inte en begränsad aktivitet mer än att åka bil är en enda aktivitet. Förmodligen finns det de som använder internet lite i största allmänhet men de flesta gör något under sin internetanvändning. En vettig studie borde således ha mätt detta något istället. Med stor sannolikhet hade då andra mönster framträtt. Då hade it-användning kunnat beskrivas som något diversifierat, där avancerade lärandemönster samsas med och lättsam underhållning, där kunskapstörst och verklighetsflykt representerar vitt skilda kontexter och där i princip ingen aktivitet låter sig fångas med orden ”använda internet”. Vid en sådan beskrivning blir det tydligt att det är skolan vi måste granska kritiskt, inte ungas vanor i och utanför skolan.

När delrapporten slår fast att de elever som aldrig eller väldigt sällan använder it har de bästa skolresultaten säger det oss någonting viktigt om skolan. Det talar om att utbildningsväsendet i stort inte har utforskat och utnyttjat den potential till lärande och kunskapsutveckling som nätet erbjuder oss. De elever som delvis står utanför digitaliseringen klarar sig alltså bättre än andra. Fundera över det förhållandet en stund! De elever som delvis står utanför digitaliseringen klarar sig bättre än andra. Där har vi ett resultat vi bör diskutera!

När diskussionerna ensidigt handlar om farorna med hög it-användning riskerar vi att fokus hamnar helt fel. När vi låter hög it-användning bli syndabocken för dåliga skolresultat, eller ännu värre; låter dagens ungdom bli syndabocken, då spelar vi ett högt spel. Vi riskerar att försämra för de barn som på olika sätt fått bättre uppväxtvillkor tack vare nätet. Inte nödvändigtvis de som har det rätt bra, socioekonomiskt och trygghetsmässigt. Vi vet sedan tidigare att de klarar sig relativt bra, åtminstone som grupp betraktat. Men vi spelar med mer utsatta unga som insats. De som har hittat alternativa lärandestrategier eller alternativa sätt att söka hjälp. De som inte har stöd från vuxna i sitt utvecklande av metoder för att klara sig i livet. Dessa barn lämnas åt sitt öde om vi väljer att fokusera på antal minuter online istället för att prata om skolutveckling. Eller brist därpå. Om nu skolan misslyckas med så många elever som PISA tycks visa, är det en mycket allvarlig fråga som borde diskuteras med helt andra förtecken elevernas it-användning.

Det är utan tvekan svårt att tolka PISA på ett vettigt sätt. OECD har lyckats bra i sin marknadsföring och mätningen betraktas ibland som ett objektivt mätinstrument trots att det bara är ett av många tänkbara sätt att mäta framgångar. Men även om vi tar PISA som en vettig mätare och litar på att det ser illa ut för svensk skola, finns det en rad alternativa förklaringar som borde upp på agendan långt före it-användning. Till exempel de enorma nedskärningarna som genomfördes i början av 1990-talet och som med stor sannolikhet påverkat kvaliteten på utbildningen, både vad gäller eleverna och deras lärare. Den ökade arbetsbördan för lärare och byråkratiseringen av skolledartjänsterna är andra tänkbara delförklaringar. Vi bör i korthet vara försiktiga när vi så slarvigt fördelar skuld.

 

Blockering utsätter barn för större fara

Idag skriver jag en debattartikel i Dagens Samhälle. Jag hoppas att den får stor spridning och framförallt når beslutsfattare inom utbildningsväsendet. Det här är viktiga saker. Dela den gärna!

Blockering utsätter barn för större fara

Mobbning. Att blockera åtkomst för visst innehåll från skolans datorer kan låta vettigt, men är egentligen en riskabel lösning som i värsta fall får motsatt effekt: barnen får inte chansen att under vuxen ledning förstå potentiella faror på nätet.

På 90-talet var det vanligt att vissa webbplatser blockerades från skolors datorer med hänvisning till att elever utsattes för kränkningar där. Sedan dess har kunskapsläget förändrats radikalt och forskning har visat att den typen av åtgärder inte fungerar och att de i värsta fall fungerar i motsatt riktning.

Under hösten tycktes det dock bli en återgång till dessa gamla metoder när det rapporterades att ett antal skolor blockerat enskilda applikationer på skolans datorer. Åtgärderna vidtogs självklart med barnens bästa som mål men det är kortsiktiga lösningar som alltså riskerar att slå hårdare mot eleverna än om skolan inte alls hade agerat.

Nätet är en integrerad del av ungas liv och för de allra flesta överväger det positiva. Det finns dock risker, som till exempel kränkningar, desinformation och farliga kontakter. Forskare har studerat riskerna för att förstå vad som skyddar barn och varför vissa, men inte alla, råkar illa ut. Ett av de viktigaste resultaten från denna forskning är att barn som vågar berätta för någon om de råkar illa ut eller om de oroar sig för något generellt klarar sig bättre än de som inte känner förtroende för sin omgivning. Ett annat viktigt resultat är att erfarna nätanvändare har lättare att hantera oönskade situationer. De har lättare att navigera och sovra och de har lättare att söka hjälp.

Om vi ser till att alla barn har någon vuxen att vända sig till med frågor, funderingar eller larm om att något hänt. Om vi ser till att alla barn får träna sig i att navigera potentiellt farliga miljöer och lär sig att undvika det som är riskabelt. Om vi ser till att alla barn förstår att det inte är deras fel att de blir kränkta. Då har vi chansen att ge alla barn ett bra liv, på och utanför nätet.

Om vi däremot fortsätter att försöka hindra barn från att ens komma åt visst innehåll, motverkar det syftet att skydda barnen. De får inte chansen att under ledning studera och förstå potentiella faror. Eftersom de kan komma åt det oönskade innehållet genom sina mobiler eller på icke blockerade datorer är risken stor att de tvingas utforska farorna utan vuxenstöd. Om vuxna dessutom är fördömande och oförstående ökar risken att barnen inte berättar ifall något som de skulle behöva vuxenstöd för inträffar.

Att blockera vissa applikationer på skolans datorer kan således verka som en vettig åtgärd men är egentligen en kortsiktig lösning som i det långa loppet riskerar att skada eleverna. Om en populär mötesplats är grogrund för kränkningar, borde eleverna få skolans hjälp att lära sig navigera på den platsen, eller få stöd att helt undvika den. De ska självklart inte lämnas ensamma med dessa svåra frågor.

Vi som är vuxna borde i stället nyfiket fråga oss varför detta är så intressant för barnen. Vi borde förvånat fråga dem hur det kommer sig att just denna nya app används så mycket, vad som driver fram användningen. Och sedan applicera vår livserfarenhet på de resonemang som växer fram. På så sätt kan vi förse unga med verktyg att undvika faror och att hantera de problem som uppstår i stället för att lämna dem att själva eller tillsammans med jämnåriga hitta lösningar.

  • Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå Universitet och aktuell med boken “Nätmobbning, näthat och nätkärlek” (Gothia Fortbildning)

Om nyttan med att ha tråkigt 3

Lovade i mitt förra inlägg att berätta vad forskningen säger om att ha tråkigt. Ett av de tips jag fick när jag ställde frågan på Twitter var en föreläsning som var rätt tråkig men som jag ändå plågade mig igenom i hopp om en vetenskaplig ingång till frågan. Teresa Belton har forskat om barn och uttråkning och hon är en förespråkare för tanken att vi behöver ha tråkigt för att må bra. Hon redovisar studier som visar att barn som tittar på tv blir mindre fantasifulla än barn som inte tittar på tv och att de som tittar mindre på tv har ett rikare språk än de som tittar mycket på tv. Hon berättar också om teorin om att när du gör en sak gör du inte en annan, där hon då menar att när vi tittar på tv missar vi direkta, egenupplevda erfarenheter. Nu gav tyvärr föreläsningen inget svar på frågan, inte ens när det gäller tv. Mycket av det hon sa var ändå inte grundat i forskning utan i… (gissa tre gånger!)… åsikter och värderingar. T ex värderar Belton direkt samtal, öga mot öga, eller feromoner mot feromoner som hon säger, högre än annan interaktion. Och så kan det ju vara för vissa men vet vi att det är generellt? Det säger hon nämligen inget om. Hon bara levererar det som en sanning; att det är mer värt att träffas än att kommunicera via något medium. Det kan vara en åsikt och en känsla men nu var jag ju ute efter forskning. Dessutom redovisar hon forskning om barn, tv-tittande och kreativitet och sen hoppar hon snabbt till att berätta om en väldigt liten intervjustudie hon gjort med fullvuxna människor som hävdar att de har nått sina framgångar genom att ha det riktigt, riktigt tråkigt. En av dem har även deklarerat att han ska ha ett halvårs sociala medier-fasta. Det hoppet är helt ologiskt för mig. Vad har studier om tv-tittande och kreativitet med samtida medier att göra? Många av de aktiviteter vi använder mobilen till är så långt från tv-tittande det går att komma. Just det här hoppet har jag stött på flera gånger när jag sökt forskningens svar på tråkighetsfrågan; man redovisar gamla mediestudier och drar slutsatser angående nya medier. Så denna föreläsning gav inget stöd varken för tanken att det är nyttigt att ha tråkigt eller för att det är destruktivt att ha tråkigt.

Jag har verkligen inte gjort nån översikt av vilken typ av forskning som finns men jag kan se att en hel del av den forskning jag snubblar på är psykologisk och ofta kopplad till att barn har tråkigt i skolan, t ex begåvade barn som inte utmanas av skolarbetet. Och det är ju djupt oroande att vissa barn blir uttråkade i skolan, men jag hoppas och tror att det inte är en av de saker som menas med att det är nyttigt att ha tråkigt. Att ha tråkigt i skolan låter destruktivt i mina öron. Det finns faktiskt forskning som tyder på just detta, att det är farligt att vara uttråkad. Och det ska jag komma in på i det förhoppningsvis avslutande inlägget om några dagar.

Om nyttan med att ha tråkigt 2

Detta är en fortsättning på mitt inlägg om tråkighet. Det finns tydligen så mycket att säga att det blir en hel serie inlägg.

Ett problem med debatten är att vi kanske menar olika saker. Att ha tråkigt kan betyda minst två saker. Jag har försökt bena upp:

  • Att inte ha något att göra, som i att vara uttråkad och inte kunna sysselsätta sig med något.
  • Att det man har att göra är så tråkigt att man inte står ut.

Den första punkten, att inte ha något att göra, verkar vara den vanligaste, åtminstone när debattens vågor går höga. Och här tror jag att vi ofta blandar ihop vuxnas och barns upplevelser. Jag frågade efter forskning om detta på Twitter, eftersom jag hittade så lite själv, och fick en hel del tips. Inte så mycket forskning dock, men den lilla som fanns ska jag berätta om senare. Men en väldigt populär podcast är tydligen Not to Self som har en kampanj som de kallar Bored and Brilliant. Den var ohyggligt tramsig så jag orkade inte lyssna på hela, så rätta mig om de byter spår mot slutet, men i princip handlade Bored and Brilliant om att skaffa sig en annan relation till sin telefon. Bara där slår jag bakut; jag har ingen relation till min telefon. Jag har en relation till de människor och de arenor och nyhetskanaler jag står i kontakt med genom min telefon. Men hur som helst, de var inne på att telefonen och människan har en osund relation och så kom det vittnesmål efter vittnesmål om hur telefonanvändningen skapat ett meningslöst tidsslöseri där man egentligen inte gör någonting vettigt och att lösningen var att våga lägga ifrån sig telefonen för att bli ”bored” och därigenom upptäcka hur fullkomligt livet blir när man egentligen inte gör någonting vettigt. När livet blir ett meningslöst stirrande ut i tomma intet och därigenom bra. Ja, ni fattar. Det jag inte fattar är att de inte upptäckte den logiska luckan innan de la ut programmet.

Men jag tror att just det här resonemanget illustrerar en viktig sak; att inte ha något att göra kan vara helt olika saker för vuxna och barn. De flesta vuxna sitter fast i ett ekorrhjul av jobb, utbildning, familj, städning, yttre krav på perfektion, räkningar och sömnbrist. Några kan ha gått kurs i mindfullness och jobbar som ekorrar för att få en lugnare tillvaro, men för många vuxna är det en ouppnåelig dröm att inte ha något att göra en liten stund. Medan det för många barn är en ohygglig plåga som varar i eoner och som måste motarbetas till varje pris.

Den andra punkten, att den föreliggande aktiviteten inte är stimulerande, dyker också upp i debatten. Särskilt om unga. Det är inte lika många som tycker att vuxna måste bita ihop och stå ut lite mer. Det kan ha att göra med att vuxna inte kan påstå med lika stor auktoritet att de själva står ut dagligen, medan det är hur enkelt som helst att påstå att ”när jag var barn, då hade vi det minsann inte så roligt alla gånger”. Klassiskt maktutövande, alltså.

Men varför anses det vara nyttigt att ha tråkigt? Vad är målet med den omhuldade tråkigheten? Jo, det är att bli kreativ, att hitta på saker, att stimulera fantasin. Och det är här jag efterfrågar vetenskapligt stöd. Vet vi verkligen att det förhåller sig så? Det tänkte jag ta upp i nästa avsnitt.

 

Om nyttan med att ha tråkigt 1

Jag stöter ofta på uttryck som att det är bra för barn att ha tråkigt. Gärna i samband med att folk pratar om hur det var att vara barn förr i relation till hur barn har det idag. Det har gnagt i mig. För att citera mig själv (älskar ni inte också den meningen?):

Jag tycker att det låter ociviliserat att påstå att en annan grupp mår bra av att ha det tråkigt. Ha tråkigt själv om det är så kul! Dessutom har jag aldrig sett några belägg för att det stämmer, det kan lika gärna vara en skröna att hjärnan mår bra av att ha tråkigt. Om det är möjligt att ha kul mest hela tiden, även när man lär sig saker, så tycker jag att det är något vi ska välkomna.

För det är just andra som ska ha tråkigt, oftast barn. De som själva bestämmer sig för att ha tråkigt ibland får självklart göra det. De har förmodligen upptäckt att de behöver vila hjärnan ibland men att uppmana andra kräver lite mer på fötterna.

Ett problem är ju att ”tråkigt” inte är ett väldefinierat och avgränsat koncept. En del kanske tänker mer i termer av att råka ut för mindre roliga saker, andra pratar om ren uttråkning, när inget händer och kroppen och hjärnan skriker efter stimulans. Jag tror också att det finns en risk att vi vuxna lägger in våra erfarenheter från vuxenlivet och glömmer barndomens känsla av att inte ha nåt at göra. För en stressad vuxen kan det verka som en dröm att bara sitta och göra ingenting, lite som när man nästan längtar efter att bli dunderförkyld för att det verkar så mysigt att ligga i sängen och läsa och dricka te. Varsågod och önska dig detta, men låt andra människor vara, tycker jag.

Det är också viktigt att vi som är forskare underbygger våra uttalanden med antingen forskningsstöd eller en deklaration av den människosyn som ligger bakom det vi säger. Beroende på vad vi säger, såklart. En forskare som går ut och säger att det är ju kul att ha lite kul ibland kanske inte behöver stötta detta uttalande alls. Det ligger i själva ordens betydelse att den meningen fungerar. Men om en forskare säger att det är bra att ha lite tråkigt ibland, då är det ett uttalande som behöver annan stöttning än att mamma sa alltid så eller att det vet man väl

Fortsättning följer.

 

Att visa var en står

Idag skriver Hanna Fahl i DN om att det är dags att politiker lyssnar till alla oss som inte står för det onda, det uteslutande, det rasistiska.

Det är dags att lyssna på oss nu, vi som är antirasister, vi som är den stora majoriteten som inte röstar på Sverigedemokraterna, vi som tror på medmänsklighet och vill hjälpa. Vi som har tröttnat på att minoritetens hatsajter får sätta agendan, tröttnat på hur ordval som ”volymer” och ”kostnader” sprider sig som virus i det offentliga samtalet när man egentligen menar människor. Vi som har tröttnat på den här skiten.

Hon skriver så bra och det är en sån viktig påminnelse; att vi faktiskt är i majoritet. Och jag förstår verkligen inte varför det är vi som ska vara tysta! Det har cirkulerat en del kritik mot att folk berättar om hur de hjälpt nån som tigger och att hen blev si och så glad. Kritiken handlar om att det är fult att skrymta med sitt engagemang. Fina handlingar ska ske i tysthet. Men något skaver. Jag håller inte med. Faktum är att jag har tänkt precis tvärtom. Jag tror att det är viktigt att berätta, högt och ljudligt, om sitt engagemang för den som har det svårt. Inte för att få godhetspoäng i nån sjuk tävling med sina medpriviligerade, inte för att objektifiera den som är utsatt. Utan tvärtom för att göra oss alla till subjekt, till tänkande varelser och för att upprätta värdighet i vår relation. Att berätta om sitt engagemang blir då en politiskt handling, för att visa att vi finns och ge andra styrka att fortsätta den hårda kampen mot ondska. Att inskärpa med sina handlingar att det inte finns ett vi och ett dom, bara ett enda stort vi.

Första gången jag tänkte på detta vara förra året när jag hjälpte en kvinna som kommit hit från Rumänien för att tigga. Hon var sjuk och hungrig. Jag hade bil och ett kontokort så det blev så att jag följde henne till vårdcentralen, apoteket och sist Lidl innan jag skjutsade hem henne till en utkyld husvagn där hon skulle vila och ta sin medicin för att bli frisk. På alla tre ställena märkte jag att folk omkring oss var nyfikna på det udda paret. Det var väldigt tydligt vilka vi var. Jag i mina etniskt typiska kläder, hon i sina. Vi pratade på varsitt språk och med tecken, men mest satt vi tysta eller jag försökte tolka utan att prata över huvudet på henne. Och folk tittade, öppet eller i smyg, men det kändes verkligen att vi hade ögon på oss. Först blev jag lite störd och såg mig inte omkring, osäker på vilka blickar jag skulle möta. Fullproppad med propaganda om de onda krafterna och folks missnöje med att folk tigger på våra gator, tittade jag stint i kvinnans ögon eller ner i golvet. Men sen testade jag att se mig omkring. Jag tänkte att om jag ser ut som att jag tycker att det är jobbigt, sänder det märkliga signaler. Så jag mötte folks blickar (och nu ryser jag när jag skriver det) och fick nästan hålla mig från att börja gråta. Alla blickar jag mötte var vänliga, uppmuntrande, små blyga leenden som betydde: Bra! Jag fattar vad du gör och jag gillar det.

Alla tycktes förstår situationen utan att jag behövde förklara. Och alla var på samma sida. Hon på apoteket sa att det var så hemskt att medicinen inte är gratis för den som är utfattig. Och på Lidl frågade han i kassan om det var dagens goda gärning och sa att det är bra, vi behöver inte så mycket som vi har, vi kan dela med oss.

Och då tänkte jag att vi skulle behöva en signal, nåt sätt att visa vilken sida vi står på. Det går ju inte att lägga i alla muggar och alla kan inte göra stora insatser men vi kan visa att de goda är fler än de onda. Ett leende, även om det inte möts med ett leende tillbaka, är en sån grej. Ett hej till den som tigger kan vara ett sätt att visa respekt för en medmänniska men också ett sätt att visa andra som går förbi att jag inte är en sån som spottar eller väser okvädningsord.

Det är, precis som Hanna Fahl skriver, många många fler som är antirasister, som har tänkt längre än i termer av kostnader och gränser, som tänker att det inte finns ett vi och ett dom, bara ett enda stort vi. Och om vi delar med oss av små insatser som vi gör, är det ett sätt att visa vilken sida vi står på. Om nån sen väljer att kalla det skrymtande, får det stå för dem. Att berätta är också ett sätt att tipsa andra om vad en faktiskt kan göra. Att det går att handla åt någon utan att de måste flytta in i ens källare. Att det går att bjuda hem någon för att tvätta kläder och duscha och äta en middag, utan att det måste bli ett livslångt åtagande. Att det går att köpa billigt kött och koka en stor gryta och åka med den till ett läger utan att det kostar mer än en hämtpizza. Och att det går att träna upp sig i att säga nej, idag har jag inte råd eller denna gång kan jag inte. Och att det inte är av otacksamhet som någon ber om mer eller ber om nåt annat – det är av desperation.

Jag tänker börja berätta mycket, mycket mer om vad jag gör och hur jag tänker. Gör det du också! Kärleksbomba sönder hatarna!

* Jag vill inte att det ska verka som att gör det jag beskriver ovan särskilt ofta. Jag gör det jag kan, orkar och hinner men jag är inte någon djupt engagerad aktivist. Uppdraget att skjutsa och följa med på vårdcentralen snubblade jag på genom att jag är med i en Facebookgrupp för aktivister och att jag just den kvällen hade möjlighet att hjälpa till. Så ett tips är att gå med i en sådan grupp. Många goda saker kommer ur dessa grupper. Här i Umeå heter gruppen Hjälp Västerbottens tiggare och i en rättvis värld skulle grundarna och medlemmarna få fredspriset. Eller, inte vet jag, stöd från kommunen?

 

Hatfest ikväll!

Det är hatfest i min inbox ikväll och alla är välkomna. Jag vänder mig särskilt till dig som i övrigt inte har nån relation till mig men som av rimliga orsaker har en tydlig bild av vem jag är och vad jag står för. Känn efter! Nog finns det nåt irriterande hos en kvinna som mig? Nån som är så stor på sig utan att egentligen har åstadkommit nåt särskilt? Nån som uttalar sig så ensidigt om barn men som rimligtvis inte kan ha några själv, för varför skulle hon då säga som hon gör? Du kan säkert tänka ut fler skäl att kontakta mig.

Det är ju en DEMOKRATISK RÄTTIGHET att säga allt som far igenom ens huvud. Vi måste bevaka den rättigheten så att det inte plötsligt blir så att bara den som har nåt att säga får göra det. Jävla storebrorsfasoner! Nej, få ur dig det du grubblar på, helst direkt till den du irriterar dig på! Och snabbt, innan ilskan går över! Har vi inte YTTRANDEFRIHET i det här landet, eller? Jo, just det!

Och dessutom verkar ju kreti och pleti få uttala sig om vad som helst idag, så varför skulle inte du också få ha en åsikt? Tänk också på att det här är viktiga frågor. Mycket viktigare än att fira Valborgsmässoafton med nära och kära. Mycket viktigare än dina personliga problem. Faktum är att de kanske rent av bleknar när du börjar tänka på hur jävla dum jag är och på vilka sätt du kan göra livet lite svårare för nån som verkar ha glidit fram på en räkmacka hela livet och som dessutom är så JÄVLA FUL. Så ta dig samman, uppbåda all din ilska, skaka av dig eventuella tankar på att ditt liv har viktigare syften och börja peppa för en redig hatfest!

Glöm inte att den bästa kryddan för någon som verkligen vågar ta debatten är VERSALER och stora mängder utropstecken!!!!!!!!!!! Varmt välkommen efter Kulturnyheterna ikväll!*

* Ovanstående var ett omoget utbrott av ironi. Det provocerades fram av stora mängder adrenalin som rusat runt i min kropp under morgonen. Ikväll visar nämligen Kulturnyheterna en intervju som gjordes innan jag slutade prata med media. Så jag ägnar dagen åt stålsättning. Jag vet hur P1-lyssnarna tänker vid det här laget men Kulturnyhetstittarna vet jag inget om. Innan kvällen är över vet jag även det.

För den som vill veta hur jag verkligen tänker om de här frågorna finns ett par blogginlägg som jag också hann skriva innan jag blev sjukskriven: Hatet och dess konsekvenser och Vad gör vi åt hatet?

 

Lagom är bäst?

Jag har från flera håll fått höra att det finns en uppfattning att det här med skärmtid har med olika perspektiv att göra så jag tänkte reda ut lite hur det förhåller sig. Det sista jag vill göra är ju att sitta på mina höga akademikerhästar och slåss med andra akademiker. Det är verkligen inte planen. Att det blev så har med andra saker att göra, vilket jag kommer att återkomma till så snart jag hinner.

Det handlar så väldigt lite om olika perspektiv. Olika perspektiv är viktigt att ha, ibland även avgörande för om en fråga belyses seriöst eller inte. Att inta ett genusperspektiv eller ett barnperspektiv är oerhört viktigt. Dessvärre har idén om perspektiv börjat användas på ett slarvigt sätt när saker ska debatteras. När jag skulle kommentera sexuella övergrepp mot barn i Uppdrag granskning ville de ha med en skräckföreläsare också. “För att få fler perspektiv än ett” som de sa. De ville alltså balansera forskningsperspektivet med ett cyniskt, okunnigt, kommersiellt perspektiv? Det är ju inte seriöst. Hela debatten lider av någon sorts Svt Debatt-sjuka där märkliga människor med märkliga åsikter ska debattera viktiga frågor med folk som faktiskt kan något. Det låter ju jättefint att anlägga olika perspektiv på en fråga, därför att det är det i grunden. Det här missbruket av ordet har dock ställt till mycket skada. Så jag tycker att vi ska vara väldigt noggranna med ord som perspektiv och inte använda det så slarvigt.

Inom vissa områden finns det fler än ett forskningsläger, alltså det finns forskare som har kommit fram till olika resultat som är motstridiga. I fallet om unga och nätet är det inte så. Det finns inte flera forskningsläger. Däremot finns det åsikter, till exempel de som framförs av barnläkarna Lagercrantz och Victorin. Ingen av dessa två forskar om unga och nätet. Det de skriver baserar sig på andra saker; kunskap om barns hälsa, känslor, åsikter. Därav min kritik mot dem. Jag kritiserar dem alltså inte i deras kapacitet som läkare utan för att de uttalar sig om sådant de inte har kunskap om. Det blir ju dessutom extra allvarligt när de har så fina titlar. Det låter som om man skulle kunna lita på dem. Jag skulle faktiskt säga att de har ett större ansvar just på grund av sina titlar. De borde vara försiktiga när de uttalar sig.

Det finns fina försök till att nyansera debatten, bland annat skrev Andreas Ekström en relevant krönika på ämnet. Men även han faller i fällan att prata om den här debatten som om den handlade om två läger med lika mycket på fötterna och att det för alla andra handlar om att välja läger. Nu är han långt ifrån ensam om att resonera så här, jag tar bara hans krönika som ett aktuellt exempel. När man resonerar så här jämställer man alltså forskning med åsikter. Nu låter det som om jag sätter forskning över allt annat men så är det inte. I många fall kan man behöva ta forskning med en nypa salt och gå på sin egen känsla och erfarenhet. Och det är ju precis vad väldigt många gör i just det här fallet, så varför är jag inte nöjd med det? Det beror på att just detta område – unga och nätet – är så svårt att bedöma utifrån gammal erfarenhet. Jag har beskrivit det närmare i min bok Vad gör unga på nätet? men i korthet handlar det om att tekniken står i vägen för att vi ska kunna se klart i den här frågan. Det är lätt att fastna i dystopiska tankar om teknik som tar makten över människan, om dagens ungdom som antingen inte klarar nåt alls eller som hotar samhället med sitt agerande. Och eftersom dessa känslomässiga argument så lätt tar över behöver vi forskningen. Vi behöver nåt rationellt som kan ge oss tankeverktyg för att förstå vår samtid. Så att vi inte offrar barn på vägen. Eller föräldrar i just detta fall.

Det är också lite slarvigt att slänga sig med floskler som att lagom är bäst. Jag älskar vårt svenska lagom och håller, precis som alla andra, med om att i allmänhet är lagom alltid bäst. Men i så här allvarliga frågor går det inte att säga så, för då balanserar man på gränsen till särskilda förhållningssätt för nätet, vilket direkt öppnar för tankar om generella gränser för exempelvis skärmtid. Observera att jag skriver att generella gränser är av ondo. Det är alltså inte gränser överlag jag vänder mig emot. Självklart ska föräldrar begränsa sina barns skärmtid! Det är befängt att tro att det är det debatten handlar om. Debatten handlar om att vissa menar att skärmtid i sig när något negativt som ska balanseras av annat. Och att det här andra är riktigt och viktigt. Till skillnad från skärmtid. Däri ligger problemet, eftersom sådana tankar enbart bygger på fördomar och känslor. Forskningen visar något annat. Till exempel: För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. För vissa barn är det livsviktigt att få vara mycket på nätet. Och de barnen ska också rymmas i debatten. Det ska inte bara vara den någorlunda bildade etniska majoritetens medelklass och deras barn som ska diskuteras. Och för övrigt finns de barn jag pratar om även där. Så det går inte att säga (som jag faktiskt på allvar har hört): jo men mina barn, som inte har några problem, de behöver begränsningar. Vi tar stora risker när vi pratar om nätet och skärmar som en särskild företeelse. Mycket stora risker. Och om vi pratar om att balansera skärmtid och riktigt liv, då tar vi ännu större risker. Lagom är bäst gäller ju inte misshandel och kränkningar, till exempel. Om nätet är ett sätt att komma bort från sånt, går det inte att säga att lagom är bäst. Ja, bara som ett exempel.

Är inte all barnforskning relevant?

Jo, det är den. Men forskning om unga och nätet är inte detsamma som medicinsk forskning. Det går inte att ställa olika typer av forskning mot varandra på det sättet. Alla forskare följer en vetenskaplig process och forskningen blir därmed relevant för sitt sammanhang, men vi studerar olika saker. Jag har till exempel tittat på ungas nätanvändning i en kontext där de unga själva fått berätta om sitt användande och utifrån det dragit slutsatser om hur vi vuxna kan förhålla oss till det. Medicinska forskare kan exempelvis studera barns kroppsliga utveckling i relation till skärmtid. Kriminologer kan studera barn som råkar ut för förövare på nätet. Båda är exempel på viktig och relevant forskning, men när vi ska diskutera skärmtid kan vi inte bara titta på detta ur en enda synvinkel.

Det finns två huvudsakliga problem med de påståenden om unga och nätet som jag kritiserat nyligen:

  1. Kontext. De sätter inte skärmtiden i en relevant kontext. Istället isolerar de den från andra omständigheter som styr en människas liv, på ett väldigt olyckligt sätt. För även om det vore sant att barns språkutveckling hämmas (vilket det ju alltså inte är) om de leker med plattor, måste vi ta hänsyn till att plattor finns och att de kommer att finnas i barns liv framöver också. Att iaktta försiktighetsprincipen som Lagercrantz förordar skulle vara att utsätta barn för ett gigantiskt experiment med en hel generations välmående som insats. Barn kommer att utsättas för skärmar, idag och i framtiden. Att som förälder eller skola inte vara med på det tåget är detsamma som att låta barn själva identifiera problem och hitta motstrategier. Som det faktiskt har varit länge redan och som jag och andra forskare varnar för. Internet är en salig blandning av livsviktigt och livsfarligt och allt däremellan och barn behöver systematiskt stöd för att navigera. Att erkänna det är ett sätt att kontextualisera barns skärmtid och vi behöver mer sånt. Inte resonemang som isolerar skärmtid utan att se till barns liv som helhet.
  2. Relevans. När mina motståndare använder uttryck som “bra balans mellan digitalt och verkligt liv” och att barn behöver mänsklig kontakt istället för att peka på skärmar, visar det på en djup okunskap om vad som pågår vid en skärm. De är inte inlästa på den senaste forskningen om barns liv och vad samtida medier används till. De går på sin ytliga uppfattning, baserad på det de egna iakttagelserna i den egna praktiken. Och när det gäller de medicinska delarna har de självklart på fötterna. Det är sambandet mellan skärmtid och ohälsa de borde läsa in sig på. Precis som de måste läsa in sig om de stöter på en tidigare okänd sjukdom eller om det kommer nya medicinska rön.

Det finns inte tid eller plats för mig att i detalj berätta för dem hur deras resonemang blir felaktiga och vilka källor de istället bör gå till. Det är inte heller mitt jobb om jag ska vara ärlig. Det är deras professionella skyldighet att ha koll på nya rön som berör deras verksamhet. Eller avstå från att uttala sig.

Men finns det då inga problem med skärmar?

Jo, massor! Det finns de som sitter mer än vad som är hälsosamt för dem, det finns hat och hot och övergrepp, det finns ergonomiska problem som är akuta att ta tag i, det finns risker med desinformation och extremisering. Men som debatten har varit på sista tiden har jag haft fullt upp med att avfärda de allra grövsta uttalanden att jag inte hunnit ner till nån sorts nyansering. Och det är ett problem med alla dessa okunniga men namnkunniga som uttalar sig om unga och nätet – vi som kan något får inget talutrymme. Vi används som kanonmat i en enda jättestor Svt Debatt och de stora förlorarna är barnen.

Det är inte någon lek att se till att barn får en bra uppväxt, så mycket vet vi idag. Och i den kunskapen ingår att vi ska vara försiktiga med att lyssna till varningar. Vi ska istället vända vår omsorg om barnen mot just barnen. Vad får dem att må bra? Inte: vad säger de svarta rubrikerna? Utan: vad säger mitt barns ögon? Lyssna till barn och lyssna noga, det är vårt ansvar. Och inget slafsigt, tendensiöst lyssnande som Åse Victorin gör sig skyldig till:

På min mottagning möter jag dagligen barn och ungdomar som spenderar mer än heltid efter skolan framför skärmen. De söker mig för allt från nackproblem, sömnsvårigheter, nedstämdhet, ensamhet, övervikt och vad värre är, ofta en känsla av meningslöshet. När jag frågar om dataspelen ger dem mycket får jag alltid samma svar. ”Nej, de ger mig inget, men de är kul.”

Den här typen av slappt lyssnande gynnar ingen, varken de unga eller samhället i stort. Det måste vi sluta med, till förmån för seriöst, djupt och respektfullt lyssnande.