Krama en missnöjd!

December 4th, 2014 | Posted by admin in Debatt - (0 Comments)

Den politiska krisen riskerar att utnyttjas av rasisterna, som till och med öppet uttalat att extravalet handlar om invandringsfrågan. Även om SD är rasister (det är ju bara att läsa deras partiprogram) är jag inte övertygad om att alla som röstat på dem är det. Den senaste rapporten om vilka som röstat och varför visar att det är just främlingsfientligheten som lockat väljare. Vilket faktiskt ändå inte betyder att de är rasister. Gränsen mellan missnöjd och främlingsfientlig är bara en fråga om kunskap, tror jag.

Det finns så mycket att vara missnöjd med i Sverige idag. Vi har en enorm grupp som är utförsäkrade. (Vad är det för idéer som ligger bakom fenomenet utförsäkring? Det är en sån galen idé, att det ska finnas en bortre gräns för sjukdom. Att bara tiden går, blir alla friska. Konsekvensen blir att sjuka tvingas jobba och dör i förtid som en konsekvens av detta.) Vi har skrämmande hög arbetslöshet, vi hör ständiga larmrapporter om skolan, vi låter gamla människor ligga i sitt eget kiss hela dagen. Och de senaste decenniernas retorik gör allt det här till individens problem, fast det är så uppenbart att det handlar om frågor som är nationella, internationella och globala. Till och med miljöfrågan ska vi lösa på egen hand genom att köpa ekologiskt, tänka lokalt och sortera våra sopor.

I ett sådant klimat blir det oerhört viktigt för individen att hitta någon att skylla på. Den här individretoriken säger visserligen att det är ditt eget fel; du får väl för fan rycka upp dig när det närmar sig utförsäkring och du får väl klippa dig och skaffa ett jobb om du inte har råd att gå till tandläkaren! I praktiken tror jag att det är för tungt att bära allt detta ansvar på egen hand. Det är inte alla som orkar med skammen att vara en misslyckad medborgare, en som inte bidrar, en som inte kom iväg på en rundresa i Asien mellan plugg och jobb. Och då är det skönt om någon erbjuder en syndabock. Vi har sett det förut. Inget väsentligt skiljer vår politiska situation från den i Tyskland mellan krigen.

Och det leder mig till tanken att många av de som röstar på SD, eller inte röstar alls, är missnöjda på goda grunder. Inte rasister eller främlingsfientliga i bemärkelsen att de hatar folk med annan etnisk bakgrund eller annan kultur än deras egen. Utan missnöjda som huggit chansen att skylla läget på någon annan.

Så när det nu blir val igen, borde vi alla krama en missnöjd. Vi borde hjälpas åt att jobba hårt för att få med oss de som röstat på SD till den andra sidan. Inte genom att gå i konflikt och anklaga dem för att vara rasister utan genom att omfamna, förstå, diskutera och förklara.

Du kanske invänder att det har vi testat och se hur det gick. Men jag menar inte att vi ska omfamna SD. De ÄR rasister. Punkt. Men alla deras väljare är nog inte det. Och de kan behöva lite förståelse och kunskap för att förstå sin egen situation i relation till flyktingar och tiggare och andra slagträn i debatten.

Personligen förstår jag alla som är arbetslösa, inte klarar tempot i plugget, är utförsäkrade, inte har råd att gå till tandläkaren, inte har råd att köpa nya glasögon, inte har råd att ta körkort och allt det där som de lurats att tro att invandrarna får gratis.

Om vi alla värvar en som tänker så, som säger att Sverige inte har råd med invandringen, har vi marginaliserat SD så att de inte får någon makt efter extravalet.

Näthat – hur hanterar vi det digitala hatet?

November 10th, 2014 | Posted by admin in Debatt | Näthat - (Comments Off)

Mobbning och hat är tyvärr fenomen som allt för få människor slipper undan i livet. När även dessa delar av den dagliga kommunikationen tagit steget ut på nätet så skapar det nya frågor som måste besvaras. Är näthatet en ny form av hat, eller är det bara forumet som förändrats? Hur ska samhället hantera detta problem? Behöver det ens hanteras?

Under sommaren 2013 meddelandes domen i Instagrammålet i Göteborg. 2014 har det lanserats integritetsförsäkringar och digitalskyddsförsäkringar,det har lanserats en utredning med särskilt syfte att stärka lagen kring näthat. Gamergate har tagit sexismen och hatet i spelvärlden fram i rampljuset. Det är ett ämne som oroar många och engagerar fler därtill.

Kom till Fores den 14/11 och lyssna på en expertpanel som ger sina perspektiv på frågan, och delta i konversationen efteråt. Anmäl dig här. Se även Facebookeventet.

Vår panel består av:

Elza Dunkels – Docent och forskare vid Umeå Universitet, som har specialiserat sig på ungas användande av nätet och deras förhållande till faror på internet.

Thomas Myrup Kristensen – Director of Public Policy för Facebook i Norden, Östeuropa och Ryssland.

Frida Blomgren – Konsult hos Ström2, och arbetar med området Digital Integritet där de tillhandahåller lösningar för att minska trakasserier och hot på internet.

Fler panelister tillkommer.

Samtalet modereras av Jacob Dexe, forskningsassistent hos Fores.

Tid: 14 november kl 15.00-16:00 – med efterföljande mingel

Plats: Fores lokaler, Bellmansgatan 10

Anmälan: Formulär eller epost till jacob.dexe@fores.se
Hjärtligt välkommen!

När någon som har det svårt knackar på vår dörr

October 28th, 2014 | Posted by admin in Debatt - (Comments Off)

Debattartikel om situationen för de som tigger, i dagens Västerbottenkuriren. Passar också på att svara på fler frågor i ett tidigare inlägg: Frågor och svar om tiggare.

När någon som har det svårt knackar på vår dörr

VK rapporterar att kommunledningen idag tisdag ska fatta beslut utifrån ett förslag från den grupp som utrett kommunens policy avseende utsatta EU-migranter, de som tigger på våra gator. Förslaget ska enligt uppgift vara att stänga de läger som byggts upp och skicka hem de EU-medborgare som bor där. Det finns flera allvarliga problem med förslaget.

För det första kan vi inte skicka hem en människa för vilken ”hem” är en plats där hen blir trakasserad, spottad på och förföljd på grund av sin etniska tillhörighet. Där ”hem” är ett land med skyhög arbetslösheten och där den romska gruppen i princip står utanför arbetsmarknaden, där inget egentligt socialt skydd finns och där barnen kränks i skolan på grund av ett strukturellt förtryck starkare än de flesta kan föreställa sig.

För det andra förefaller utredarna ha utgått från lagens strängaste tolkning, vilket i praktiken innebär att de som tigger på våra gator inte skyddas av varken socialtjänst eller sjukvårdssystem. Det är möjligt att tolka lagen på ett annat sätt. Inte minst blir detta tydligt när andra kommuner framgångsrikt har hittat värdiga, mänskliga lösningar.

Det är de facto ett problem att det finns människor som tigger på våra gator, som inte har mat nog, som bor i ouppvärmda, tillfälliga bostäder, utan tillgång till vatten och avlopp. Det är ett problem att gravida kvinnor sitter ute och tigger på dagarna och sover i kylan på nätterna, utan tillgång till mödravård och näringsrik mat. Det är ett problem att barn inte får gå i skolan eller leka med andra barn. Det är ett problem att mammor och pappor svälter och fryser för att ge sina barn grundläggande saker som just mat och värme. Det är ett problem att de människor som utsätter sig för vårt hårda klimat flyr från en än värre situation i sina hemländer. Men lösningen kan aldrig bli att skicka hem dem.

Det stora problemet är nämligen inte att de finns på våra gator eller att de byggt sina läger i vår geografiska närhet. Det stora problemet är att de har det så svårt. Att klaga på att de finns här är egoistiskt och självcentrerat. Kommunens förslag visar att de söker en lösning där vi blir av med de som tigger, oavsett om beslutet riskerar människors liv och hälsa. Kommunens förslag går ut på att problemet ska försvinna från vår horisont så att vi slipper se det, inte att lösa problemet med människors utanförskap och utsatthet.

Det är utan tvekan svårt när problemen framträder så tydligt att vi inte längre kan ignorera dem. Det är oerhört svårt att plötsligt behöva förhålla sig till en grupp människor som vi kunnat ömka på avstånd tidigare. Att romer behandlas illa i alla delar av världen är ingen nyhet, det nya är bara att vi tvingas hjälpa dem. Nu finns de mitt ibland oss och deras situation kräver av oss att vi tar ställning och att vi agerar utifrån detta ställningstagande. Umeåbornas enorma engagemang visar dessutom att det är möjligt och önskvärt.

När någon som har det svårt knackar på vår dörr, då öppnar vi. Det är ett moraliskt krav i en civilisation. Att lämna en utsatt människa utanför när vi har ett sådant överflöd är inte ett alternativ. Det vore djupt oetiskt av kommunen att välja en lösning som bygger på stenhård tolkning av lagen snarare än empati. Det går att tolka lagen annorlunda, att läsa in lagens mening snarare än bokstav. Umeåborna har öppnat sina dörrar, sina plånböcker och sina hjärtan för de som tigger. Nu är det dags att kommunen också gör det.

 

Frågor och svar om tiggare

October 15th, 2014 | Posted by admin in Debatt - (4 Comments)

Detta inlägg uppdateras fortlöpande. Främst utifrån kommentarsfältet till Moralisk skyldighet att hjälpa tiggarna.

Vi i Sverige har ställts inför en helt ny situation de senaste åren. Fattiga människor har kommit till vårt land för att söka ett bättre liv. Några vill stanna här, skaffa sig jobb, låta sina barn växa upp här. Några vill återvända hem och bygga en bättre framtid med de pengar de fått ihop. Det är en fattigdom som alltid har funnits, den enda skillnaden är att nu kan vi se den; vi måste konfronteras med det obehagliga att inte alla har mat för dagen och tak över huvudet. Till detta ska läggas att de flesta av dessa nytillkomna är romer, en grupp som historiskt har hatats och smutskastats i alla länder, inte minst i Sverige. Det finns alltså två starka anledningar till att främlingsfientligheten* har blossat upp gentemot tiggarna. Den första är att vi känner obehag inför den nya situationen, att vi måste se att människor har det så här illa. Den andra är den mytbildning som redan omger romer, läs gärna etnologen Britt-Inger Lundqvist här och här. Läs t ex Hans Caldaras självbiografi I betraktarens ögon. Han är rom född och uppvuxen i Sverige och känner igen historierna som sprids idag. Exakt samma myter spreds när Caldaras var barn på 1950-talet, med bara vissa detaljer utbytta. Detta faktum är viktigt att ha med sig när tiggarnas situation diskuteras. För om samma påhittade historier går igen, är det rimligt att anta att de är just påhittade. Det är inget annat än moderna myter. Men några av de här sakerna har folk sett med egna ögon och då kan det väl inte vara lögn? Här nedan kommer svar på några av de frågor och påståenden jag har stött på.

Men först vill jag passa på att tacka alla underbara människor som ställer upp och hjälper tiggarna. Det skickas pengar, det samlas ihop kläder och sovsäckar, det handlas mat och blöjor, det organiseras medicinska team. Och alla gör det för att de vill hjälpa den som har det sämre. Jag skulle tro att vi som engagerar oss är fler än de som hatar, men hatarna dyker upp då och då och jag tror att det är bra att kämpa med upplysning av dessa samtidigt.

Q: Är det någon som öppnar sin dörr eller sin plånbok för A-lagarna på stan? Dom är ju också utanför samhället, men där valde man att stänga av värmen på vasaplan för att folk tyckte att det var jobbigt att dom satt i busskurerna när dom frös.

A: Det är fruktansvärt att någon ska behöva vara utanför samhället, oavsett nationalitet. Att stänga av värmen i busskurerna eller sätta upp hinder för att sova på parkbänkar är inget annat än barbari. Självklart ska vi hjälpa A-lagarna också! Se även nedanstående svar.

Q: Borde vi inte ta hand om våra egna först?

A: De som tigger på gatorna är våra egna. Antingen kan vi se dem som EU-medborgare och då har vi alla ett ansvar, eller så kan vi se dem som medmänniskor, oavsett nationalitet. Men det finns en skillnad. Den som har svenskt medborgarskap och som befinner sig i utsatthet, hemlöshet, tiggeri eller liknande har ett skydd i och med vårt sociala skyddsnät. Hen har tillgång till vård, utbildning, socialhjälp, osv. De som vi pratar om här har inte det. Det blir därför egentligen ingen konflikt mellan grupperna. Jag tror också att det är viktigt att vi inte ställer svaga grupper mot varandra. Visst kan grupper behöva ställas mot varann när pengarna inte räcker till allt, men varför ska två extremt utsatta grupper tävla om resurserna? Varför inte ställa svaga grupper mot starka? Varför måste högt betalda politiker och tjänstemän ha ny dator vart tredje år? Kan inte de pengarna gå till äldrevård eller barnomsorg? Varför måste det byggas nya fantastiska byggnader när det finns folk som sover på en parkbänk?

Q: Varför bor de här om det nu är så eländigt och de inte har tak över huvudet? De kan väl åka hem.

A: Själva frågan är egentligen ett svar på varför. Om någon väljer att stå ut med allt detta elände här i Sverige – hunger, kyla, sjukdomar, utsatthet, bespottning – hur eländigt är det då i det land de kom ifrån? Vi måste försöka sätta oss in i hur utsatta och marginaliserade de är i sina hemländer och på så sätt förstå varför de kommit hit. För att vi kan hjälpa till.

 

Q: Är det inte att göra dem en björntjänst, att hjälpa dem här? Då kanske de stannar här och blir permanent hemlösa.

A: Det går naturligtvis att resonera så, att tänka sig att hjälpen ska finnas på nationell nivå. Sverige kan försöka påverka t ex Rumänien så att romerna får det bättre där. Men det är ett långsiktigt och rätt tröstlöst arbete, som definitivt måste ske. Medan regeringarna och EU arbetar med frågan, dör folk på våra gator. Och vi har chansen att hjälpa dem. Att gå förbi en tiggare därför att man vill ha en strukturell lösning blir därför djupt cyniskt. När någon svälter på våra gator är det vår moraliska skyldighet att hjälpa till. Vi kan alltså lugnt hjälpa enskilda tiggare samtidigt som det sker ett politiskt och humanitärt arbete på andra nivåer också.

 

Q: De har ju mobiltelefoner. Då kan de väl inte vara särskilt fattiga.

A: Eftersom de är hemlösa är mobiltelefonen ännu viktigare än den är för oss som har ett hem (och väldigt många av oss har mobil). Telefonen är livlinan, deras enda sätt att nå familjen, här eller i hemlandet, och deras enda sätt att bli nådda. Det går inte att skicka brev till ett tiggarläger så telefonen är det enda sättet för familjen att få kontakt med den som rest hundratals mil för att få ihop pengar.

 

Q: Det finns historier om tiggare som står och räknar enorma sedelbuntar inne i en elektronikbutik.

A: De här historierna kan vara vandringsmyter. Fundera ett varv till innan du tror på dem. Men även om det skulle vara sant kan det finnas helt naturliga förklaringar. Det kan vara några som har tiggt ihop pengar under längre tid och ska skicka till sin familj. Det kan vara kriminella tiggare som räknar sitt byte. Lite mindre rimligt att kriminella skulle räkna pengarna så öppet, men självklart finns det kriminella även bland tiggarna. Det ska naturligtvis inte spilla över på icke-kriminella tiggare, lika lite som vi har fördomar mot alla danskar bara för att vi känner till en dansk som rånat en bank. När det gäller just elektronikbutiker har jag sett många tiggare som går in för att få lite värme och spela lite spel på någon demodator. Båda dessa saker unnar jag dem.

 

Q: Jag har sett tiggare sitta och äta ett skrovmål. Inte ens jag har råd att unna mig ett skrovmål.

A: Det kan finnas flera förklaringar. Det kan vara så att tiggaren har sparat och sparat för att få ihop till ett varmt mål mat. Det kan också vara så att någon har betalat för maten. Många gör nämligen så att de bjuder tiggare på mat utan att stanna själva, för att tiggaren ska få behålla sin integritet.

Men den här frågan föranleder också att vi tänker lite extra omkring offer. Hur ska man vara för att räknas som ett offer? Det finns ganska strikta gränser för den som gör anspråk på att vara offer. Gränser som inte finns för oss andra. Jag skulle aldrig drömma om att kommentera en kollegas val av lunchmat med att det var onödigt lyxigt, har hen inget viktigare att lägga pengarna på? Men just de tankarna tycks dyka upp så snart det handlar om fattiga eller på annat sätt utsatta personer. Vi tycker alltså om att moralisera kring deras situation. Och det har vi naturligtvis inte rätt att göra, lika lite som vi har rätt att kritisera den som har tak över huvudet för hur hen använder sin lön. Det kan vara svårt att avhålla sig från att moralisera men det går att träna upp det förhållningssättet.

 

Q: Kan vi svenskar bara ställa upp en husvagn på en parkering och bo där om vi vill?

A: Nej det kan vi inte och det vill inte heller de flesta av oss. Det finns hemlösa fattiga som vuxit upp i Sverige med all den trygghet som vi normalt har men de får inte heller ställa upp en husvagn eller ett tält var som helst och bara flytta in. Men nu pratar vi om skyddslösa människor som alltså inte omfattas av socialförsäkringssystemet. De kostar inte samhället en enda krona. Förutom akutsjukvård som vi självklart ger till alla, oavsett nationalitet, får de inget av samhället, läs mer här. Det lilla de får, får de från privatpersoner och ideella organisationer.

 

Q: De har ju bilar och husvagnar. Kan de inte sälja dem och leva på de pengarna ett tag?

A: Det skulle de säkert kunna göra men det är ju som att sälja vinterkläderna för att ta sig igenom sommaren – till slut blir det vinter igen och då blir det förmodligen ännu dyrare att skaffa nytt. Jag misstänker att de som verkligen äger någon form av bostad gärna vill behålla den. Dessutom är det inte så att alla verkligen äger sin bil, tält eller husvagn. Många hyr en plats i en bil eller ett tält, antingen av snälla människor som vill hjälpa till eller av ockrare som vill tjäna pengar på samhällets fattigaste.

 

Q: Jag har hört att det är dumt att ge pengar eftersom tiggeriet drivs av ligor som kasserar in pengarna.

A: Det finns kriminella som utnyttjar fattiga för att tjäna pengar, som det alltid har gjort. Folk som hyr ut platser där de kan sitta och tigga, folk som pressar tiggarna på pengar, folk som hyr ut undermåliga bostäder och folk som säljer dyra resor till Sverige med falska löften om enorma inkomster. Vi som vill hjälpa måste hitta sätt att nysta i detta och polisanmäla kriminella.

De flesta som jobbar med den här frågan gör dock bedömningen att de flesta tiggare är här på eget bevåg, läs mer här. De kan vara organiserade i den bemärkelsen att de rest tillsammans, att de bor tillsammans, osv. Men det handlar i de flesta fall inte om ligor eller maffia. Ett sätt att undvika att göda kriminell verksamhet är att bjuda på mat, fråga vad de helst vill ha, prata, lära känna, besöka lägren. Så den som oroar sig för detta får lägga ner lite mer jobb än att bara lägga pengar i en burk.

 

Q: Det finns en film som visar att tiggare fejkar funktionsnedsättning. Jag känner mig lurad.

A: Vi kan först slå fast att det bara är den som skänkt pengar till de tiggare som fejkar som kan känna sig lurad. Så om du inte faktiskt är lurad, kan du sluta läsa här. Och det enklaste är att sluta reta sig på att de fejkar. Strunta i tiggarna, ge dem inte pengar om du inte vill. Och läs gärna Sara Meidells vassa analys av hatet.

Men om du har skänkt pengar och känner sig lurad av att några tiggare överdriver eller helt och hållet ljuger om sin situation, måste vi resonera lite till. Om du själv befann dig i en desperat situation, där du eller din familj riskerar att svälta ihjäl, skulle du förmodligen också ta till alla metoder för att få in pengar. Du kanske t o m skulle fejka eller överdriva funktionsnedsättning. Hur vi framställer oss är inget objektivt, fast eller neutralt. Det finns inget som en äkta eller falsk människa. Vi kan och har rätt att definiera oss själva, utifrån önskemål, möjlighet och behov. Någon skulle kunna hävda att jag egentligen inte ser ut som jag gör när jag är på jobbet, eftersom jag har på mig rena snygga kläder och har sminkat mig och fixat håret. Det finns ingen väsentlig skillnad mellan detta fejkade utseende och en tiggares fejkade funktionsnedsättning för att göra oss mer givmilda.

Sen skulle jag vilja rikta mig till de som gjorde filmen. Det är verkligen dags att ni tänker igenom era prioriteringar. Ni har alltså ägnat en hel dag åt att filma två människor som inte har gjort er något ont. Det finns ingen anledning att hata den som bara råkar finnas i din närhet. Om ni har skänkt dem pengar och känner er lurade kan ni höra av er till mig så ska jag betala er de pengar ni förlorat. Men om ni aldrig har skänkt pengar tycker jag att ni ska fortsätta att inte ge men samtidigt också strunta i tiggarna. Låt dem bara vara. Lev era liv som ni vill men sparka inte på den som ligger.

 

Det var den sista frågan som jag har samlat på mig. Hör gärna av er om ni har fler så uppdaterar jag allt eftersom.

 

* Jag tänker mig att detta är främlingsfientlighet i ordets rätta bemärkelse. Idag används ordet som förskönande omskrivning för rasism, för att göra den rasistiska ideologin mer rumsren. Men hatet mot tiggare kan inte automatiskt sägas vara rasism. Snarare är det just xenofibi, alltså en orimlig rädsla för det främmande. Och det är ju hoppfullt, eftersom xenofobi har ett botemedel, nämligen kunskap och upplysning.

Så vacker utan spackel

August 12th, 2014 | Posted by admin in Debatt | Genus | Juvenism | Sexism - (Comments Off)

Igår ringde en journalist och ville prata om den diskussion som uppstått kring kroppar och vikthets på nätet. Nu blev det inget samtal i radio om de här sakerna. Precis som många gånger tidigare tycker journalister att mina frågor och resonemang är intressanta, men hur gör man en nyhet av det? Frågorna är alldeles för luddiga för det. Och jag håller med. Jag vill inte göra mig skyldig till att avhandla ungas kroppsångest på 30 sekunder. Så även om det är synd att jag inte får prata om det här i radio idag, är jag egentligen lika glad för det. Och då tänkte jag använda den tid jag redan satt av till intervjun till att skriva lite om det istället.

En rad företag, kändisar och privatpersoner har gått ut på nätet och förklarat att man får se ut som man vill, som en reaktion mot den mycket utbredda vikt- och skönhetshetsen. Företag lanserar produkter med hjälp av att ta avstånd från begränsade ideal, kändisar lägger ut oredigerade bilder på hur hy och kropp ser ut och så internetfenomenet Killar som vill tala om för tjejer att de duger som de är.

Hurra, kan man tänka. Och det gör många. Men alla de här reklamkampanjerna och temana möter också kritik. En viktig kritik är att företag bara hakar på en trend som de snappat upp för att få sälja mer. Och så är det naturligtvis. Det gjorde de ju även innan de växlade spår, men då kanske det var ännu mer cyniskt. Så visst förtjänar företagen kritik för att de exploaterar människors osäkerhet men alla vi som delar den typen av reklam, för att den är så fin, kanske förtjänar allra mest kritik.

För det är ju inte ett dugg finare att visa upp en lite mulligare kropp och säga att alla duger som de är. Det är bara att flytta idealen en liten, liten bit. Ideal har alltid förändrats och vi kanske rent av står inför en förskjutning till ett rundare kroppsideal för kvinnor, vad vet jag? Men det kommer inte att hjälpa oss. Även om en tjock kvinna idag kan romantisera tiden då Anders Zorn ritade av rundhyllta kvinnor, så var det inte lättare att vara kvinna då. Det var lättare för den som såg ut som idealet då, men inte för den som var mager och eländig. Så vi ska inte sträva efter en förskjutning av idealen. Vi ska sträva efter att inte ha några ideal alls.

Och då kommer vi in på kritiken mot Killar som vill tala om för tjejer att de duger som de är. Det är jättefint att vilja ställa sig på tjejernas sida, att identifiera vilken osäkerhet många av tjejerna tampas med och vilja hjälpa till. Ett tidigt exempel är Joakim Hillsons Så vacker utan spackel. Och idag är nätet fullt av killar och män som håller upp en välment skylt med samma budskap ”Du är fin som du är och du behöver inte sminka dig”. Det de inte förstår är att de blir en del av det patriarkala systemet bara genom att lägga sig i. Och motreaktionen lät inte vänta på sig; ”Snälla, säg inte åt mig vad jag ska göra

Den enskilda personen eller handlingen kan uppfattas som god men sett i ett strukturellt perspektiv arbetar den för sexism och mot flickors och kvinnors frigörelse från sjuka ideal. Eftersom den inte egentligen bryter mot idealen, utan ersätter ett ideal med ett annat. Budskapet blir i förlängningen att den som sminkar sig (bär höga klackar/har kort kjol/fixar hår och naglar/tänker på vikten) är sämre än den som frigjort sig från sådant. Idealen är utbytta men själva idén med ideal och normer finns kvar.

Men framförallt upprätthåller bilderna med uppmaningar från killar den patriarkala traditionen att objektifiera tjejer. Det är han som ska tala om för henne hur hon ska vara. Han behöver inte lyssna på henne. Hans jobb är att tänka ut ett bra sätt för henne att vara. Och det som är destruktivt här är alltså objektifieringen. När en kille eller man tittar på en tjej eller kvinna på detta sätt, är det att objektifiera henne. Hon blir ett objekt för hans tankar och idéer. Sen kan de tankarna och idéerna vara hur bra som helst. Det är själva objektifieringen som är problemet, eftersom det underordnar henne.

Det går att bryta sånt här. Det går att träna sig i att inte objektifiera. Det är inte lätt men det går. Och det här gäller naturligtvis inte bara män. Alla kön måste lära sig att inte objektifiera kvinnor. Och det gäller inte heller bara kön, det gäller även andra parametrar för över- och underordning. Ett rätt aktuellt exempel är Friends hashtag #unselfie som objektifierade barn på ett otillbörligt sätt, fast tanken bakom det hela var att göra gott.

Samtidigt som vi för de här resonemangen får vi inte glömma att enskilda individer har rätt att handla precis som de vill. Att titta in i kameran med valpblicken och säga nåt snällt till alla tjejer är inte en handling som vi andra har rätt att kritisera. Vi kan tala om att den bidrar till objektifiering av tjejer och sätta den i ett strukturellt sammanhang, men vi kan inte fördöma varken killen eller hans handling. Den, precis som Hillson, kan ge många tjejer den positiva knuff de behöver. Och de tjejer som blir peppade av sådana uppmaningar har rätt att bli det.

Det är alltså möjligt att agera på en personlig nivå utan att för den skull avfärda eller ens motarbeta den strukturella eller samhälleliga nivån. Det här har jag, Gun-Marie Frånberg och Camilla Hällgren skrivit om under namnet tårtmetaforen. Vi tänker oss de olika nivåerna som bottnarna i en tårta. Det kan vara den personliga nivån, gruppnivåer av olika slag, samhällsnivån eller en strukturell nivå. Och, precis som bottnarna i en tårta, finns alla nivåerna samtidigt. De utesluter inte varandra. Det är alltså möjligt att agera på en nivå ibland och på en annan ibland, eller på flera samtidigt. Vi har bara svårt att prata om det där hoppandet.

layer_cake

Bild: Camilla Hällgren. Från Young People and Online Risk, IGI (finns som e-bok på många bibliotek, annars maila mig om du vill läsa).

Exempelvis har många under sommaren gått ut med olika sätt att markera att de är trötta på att skämmas för sin vikt och nu vill känna sig stolta över sin kropp och visa det öppet. En del har då kritiserats för att inte vara tjocka nog för att få uttala sig på det sättet. Det kallas för att de tjocklajvar, alltså spelar tjocka. Och på en strukturell nivå kan den kritiken ha sitt berättigande, men knappast på den personliga. Den som har 10 kilos övervikt och inte mår bra av det kanske får avsevärt högre livskvalitet av att peppa sig själv att det är ok att se ut precis så. Hennes ställningstagande kanske inte för jämställdheten framåt, det kanske till och med försämrar förutsättningarna, men varje människa måste försöka leva sitt liv så bra som möjligt. Vi har ju som bekant bara ett sådant.

Och det där hoppandet mellan nivåerna, det behöver vi prata om mer. Vi behöver prata om att det är ok att göra så. Vi behöver vara mindre fördömande mot varandra, oavsett kön, vikt eller annat oväsentligt, och arbeta tillsammans för att få bort ideal och normtänkande. Individer gör ofta så gott de kan, det är grupp- och strukturnivåerna som är viktig att teoretisera omkring.

Jag tror att det är viktigt att se det hysteriska samtalet om tjockheten som ännu ett uttryck för det patriarkala förtrycket. Det finns ju inget i själva fetman som skulle göra den mer objektivt provocerande än andra saker. Så jag tror snarare att fetma har fått representera vår avsky för det okontrollerade och naturliga. Vår tid kännetecknas av kontroll eller åtminstone drömmen om kontroll. Jag ser det inom mitt forskningsfält där den ökade kontrollen av barn har varit tydlig de senaste 10 åren. Skamvrå i skolor och hem, böcker som Hur barnen tog makten (kan inte låta bli att le lite över den djupt symboliska titeln – skräcken att mista kontrollen). Och vad kan symbolisera brist på kontroll mer än en vällustigt fet kropp? Medan den som kan hålla sig inom ett rimligt kaloriintag i förhållande till sin aktivitetsnivå är den nya idealmänniskan; hon som svalt förhåller sig lite lagom till livets lekamliga glädjeämnen.

Vi behöver inte tala om för tjejer hur de ska vara eller hur de inte ska vara, inte ens för att vara snälla. Istället ska vi lyssna på hur de tänker kring sina uttryck. Och med lyssna menar jag att också ta in, inte bara samla vittnesmål för att missbruka dem och vända dem emot tjejerna. Det är nämligen ett mycket vanligt sätt att förhålla sig till flickors kroppsliga och kulturella uttryck. Att lyssna istället för att berätta är svårt. Det är mycket svårt när det gäller unga eftersom vi är så vana att vuxna ska bestämma över barn. Men det är ännu svårare när det handlar om tjejer, eftersom vi är så hjärntvättade att tjejer ska kontrolleras, formas och skyddas. Men det går, för den som verkligen vill!

Se gärna min föreläsning Osynliga flickan i skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet på min Youtubekanal.

Mer läsning om denna fråga: Lady Dahmer, Hej Blekk, Ann-Charlotte Palmgrens avhandling Göra ätstörd – om flickskap, normativitet och taktik i bloggar och Invisible Girl.

 

Att carpa livet

July 30th, 2014 | Posted by admin in Debatt | Nätkärlek | Öppenhet | Sociala medier - (Comments Off)

Så här års flödar främst två saker i sociala medier, och då kanske främst Facebook: lyckliga rapporter från fina sommarupplevelser och klagomål på alla idioter som lägger ut lyckliga rapporter från fina sommarupplevelser. Jag har ju funderat mycket på det där, som en del av mitt arbete. Och jag tror så här:

De flesta av oss kämpar på i rätt hård motvind. Det är jobb, arbetslöshet, pengar, räkningar, förhållanden, ensamhet, oro för barn och föräldrar, oro för den egna framtiden, krig och miljöförstöring. Men vi hittar sätt att kliva upp på morgonen och få till en så bra tillvaro vi bara kan. Och ett av de sätten är att hugga tag i de positiva ögonblicken när de uppstår. Det är en urgammal strategi, men den har fått nya verktyg i och med sociala medier. Vi kan plocka upp kameran när ett sånt ögonblick uppstår eller när vi suckar lyckligt inombords och är tacksamma för det vi har. Vi kan spara ögonblicket, men framförallt kan vi dela det.

Delandet kan fungera som en sorts affirmation; det bekräftar för mig själv att livet bär. Och det kan vara helt fantastiskt läkande. Och då menar jag inte bara för den som delar utan även för den som tar emot. Lite av det blå Medelhavet spiller över på mig där jag sitter hemma i stan hela sommaren. Några knasiga semesteridéer får mina tankar att snurra lite och den fina filmen på någons bebis och hundvalp gör mig varm i hjärtat.

För den som inte reagerar så, är det bara att ta bort folk ur flödet. Det är inget oförskämt i det. Tanken om att alla ska få vara med i allas flöden är en rest från den analoga tiden. Lika självklart som det är att alla i ett rum, en klass eller en grupp ska vara med när vi träffas i rummet, lika självklart är det att alla INTE måste vara med i allt på nätet. Plocka bort det du retar dig på! Skapa ett flöde som ger dig kraft och energi, inte ett som drar ner dig.

Personligen har jag aldrig sett den där mytiska statusuppdateringen med cupcakes som alla pratar om. Det kan vara så att jag umgås i fel kretsar, eller så kan det vara så att den där personen inte finns. Hen som alla retar sig på för att alla bakprojekt blir så lyckade, för att partnerna är uuunderbaaar och för att barnens första tand, tokiga ord och fina betyg läggs ut. Hen kämpar nog lika hårt som alla vi andra gör. För handen på hjärtat, känner du någon som är så äckligt lyckad att hen förtjänar hån för att livet leker ibland?

 

 

Tystnaden som uppstår…

June 21st, 2014 | Posted by admin in Debatt | Säkerhet | Snake Oil - (Comments Off)

Jag trampade i ett getingbo häromdagen. I ärlighetens namn visste jag inte ens att Schultz var inblandad förrän rätt sent. Faktum är att jag tänkte tipsa den första journalisten om att prata med honom också men jag glömde bort det medan vi pratade. Och jag blev mycket förvånad när jag såg att den person som har hamrat ut näthatets faror på bästa sändningstid i tv även låg bakom detta som jag tolkade som senaste på Snake Oil-fronten. Igår kom hans svar och jag skickade just in en replik, men hela dagen igår kände jag mig som Indiana Jones i den där scenen där han ska duellera med piska men plötsligt tröttnar och drar fram en pistol; jag blev så sjukt trött på den där tonen i hans svar så jag orkade inte ens läsa hela texten förrän idag.

Mårten Schultz vill få det till att försäkringar byggde folkhemmet, men det gjorde de naturligtvis inte. Och Internetworld vill få det till att debatten rasar, men det gör den naturligtvis inte. Det här är en struntfråga egentligen och jag inser att alla försäkringsbolag kommer att göra samma sak inom kort. Jag tycker bara att det är viktigt att nån vågar kalla saker vid dess rätta namn. Och jag är ju rätt bra på det så jag tog one for the team. Fast så himla mycket till team är vi tydligen inte. För det mest intressanta i den här historien för mig har varit tystnaden som tydligen uppstår när en kritiserar en person som Mårten Schultz. Jag kan räkna på mina två framtänder hur många det är som stått upp för mig och mina argument. Det kan ju bero på flera saker. Jag har väldigt många färre följare än Schultz, självklart. Det var midsommarhelg. Men jag köper inte riktigt det. Jag tycker att det har varit mycket, mycket intressant att iaktta reaktionerna. Slutsatsen blir: tjafsa inte med vissa.

Pussar och kramar till er två som sa nåt!

Gå och rösta på mors dag!

May 25th, 2014 | Posted by admin in Debatt - (Comments Off)

Idag är det mors dag – ett kommersiellt jippo som jag inte ger mycket för. Jag skrev mer om det för två år sedan, om du vill läsa finns det här. Men det blir ändå lite fint och symboliskt att vi kan använda mors dag 2014 till att påverka EU-parlamentet så att det blir bättre för mammor i världen. Och då menar jag inte bara för mammor i EU. Vi kan påverka så att jämställdhetsfrågor hamnar högt på agendan och att inkludering på ett globalt plan blir en fråga. Vi ska inte använda EU till att stänga ute folk som behöver komma hit! Det utesluter självklart att rösta på de så kallade sverigedemokraterna. Nu ser vi till att de åker ut ur alla politiska sammanhang!

Själv kommer jag att rösta rosa i båda valen i år. Det gör jag därför att jag tycker att jämställdhet är en viktig och övergripande fråga som kan understödja i princip alla andra viktiga frågor. När vi uppnår jämställdhet försvinner många av de problem samhället kämpar med. Alla kön slavar under patriarkatets förtryck och det måste vi göra något åt.

Ytterligare ett argument för att rösta rosa är att Gudrun Schyman är en så fruktansvärt bra partiledare. I min bok finns bara en som är i hennes klass och det är Piratpartiets Anna Troberg. Men jämställdheten är som sagt den viktigaste frågan för mig, även om Piratpartiet driver en del ohyggligt viktiga frågor också.

Så använd din rätt att rösta idag. Ta på dig finkläderna och promenera iväg och förändra världen!

 

Internetsemlan™

February 10th, 2014 | Posted by admin in Debatt | Sociala medier - (Comments Off)

semla-

Jag vet att vi har pratat till leda om internetberoende men det blir dessvärre skrämmande aktuellt med jämna mellanrum. En av de senaste gångerna skrev jag och Marcin de Kaminski Kvacksalveri om dataspelsmissbruk i Aftonbladet. Idag skriver Sofia Mirjamsdotter Ryktet om internets farlighet är betydligt överdrivet på ledarplats i Sundsvalls Tidning. Och så sent som för några dagar sen skrev jag om Internet Addiction här i bloggen. Men inget händer. I princip samma frågor och farhågor kvarstår, där fokus ligger på, som Mirjamsdotter påpekar, de infrastrukturella elementen snarare än hur de används.

I ett radioprogram, som jag antar att rätt många har lyssnat på, berättar en företrädare för Internetakuten (nej, det är inte snabb tekniksupport) om sin satsning på kalasknasiga saker som mobildetox, stimulansfasta och vit månad. Och det låter ju roligt när jag skriver det så här eftersom det är så påhittat från början till slut men det är verkligen allvarliga saker. Jag hoppas, men har svårt att tro det, att den här kliniken har på fötterna när de tar bort stimulans, t ex. Att de förstår att stimulans i grunden är något vi måste ha. Jag hoppas att det är på nivån “ta en promenad i skogen och andas djupt” men namnet antyder att det skulle vara nyttigt att avstå från stimulans. Vilket det naturligtvis inte är. Och jag hoppas verkligen att de bara tar sig an människor som har tappat kontrollen över sina liv och inte, som programmet antyder, vem som helst som använder sig mycket av internet.

Självklart finns det de som inte klarar av spel, mobiler, datorer, sociala medier, nätsex, shopping och spel (några av de saker Internetakuten kallar missbruk) men det betyder inte att de måste a) sluta med det helt och hållet eller b) att någon nödvändigtvis ska måla upp det som ett allmänt problem och tjäna pengar på det. Istället får vi tänka på de här problemen som vi tänker när någon i vår omgivning inte kan skilja mellan arbete och fritid, t ex. Lösningen är mycket sällan att detoxa eller fasta eller sluta på jobbet. Det handlar om att hitta balans i livet.

Och balans i livet är exakt det internet ger de allra, allra flesta av oss. Vi kan hålla kontakt, vi kan dela glädje och sorg, vi kan bli peppade och peppa andra, vi kan se dem vi inte kan vara fysiskt nära och vi kan stimulera våra ständigt törstande hjärnor med kunskap och underhållning. Så jag vill kontra de här dumheterna med fasta och detox med att lansera internetsemlan™ som får stå som symbol för det härliga livet där nätet är en oumbärlig del. Visst skulle vi klara oss utan nätet men fy tusan vilket trassel det skulle bli. Istället vill jag se nätanvändning som att moffa i sig semlor; det blir varmt och gott i själen av allt fett och socker och ibland mår en lite illa efteråt (t ex efter att ha lyssnat på radioprogrammet om internetberoende) men det går snabbt över och sen vill en ju gärna ha en semla till.

Ja ok, det var jättelöjligt! Men inte löjligare än mobildetox, stimulansfasta och vit månad!

Lite om porrfilter (och en vettigare lösning)

October 7th, 2013 | Posted by admin in Debatt - (Comments Off)

Pornografi är svårt, av många skäl. Ett skäl är att det är svårt att enas om vad som är pornografi. Gränsen är flytande mellan helt vanliga skildringar av livet, erotiska skildringar och pornografi. Men det är bara ett av problemen. Dessutom kan man tycka olika om porr, även sådan där alla är överens om att det faktiskt är porr. Just detta faktum, att det inte finns någon klar och tydlig definition och att man kan ha olika uppfattning om porr är bra eller inte, är ett viktigt skäl till att filterlösningar för surfning inte fungerar. Ändå dyker det med jämna mellanrum upp försök att filtrera bort till exempel porr, företrädesvis från barnens surfande.

Nyligen publicerade Corren ett solskensreportage om ett nytt porrfilter – De skapade en spärr mot porr. Reportaget var  väldigt typiskt för en lokaltidning; okritisk rapportering av något som nån har gjort. I det här fallet var det småbarnsföräldrar som i nån sorts nymornad förskräckelse kommit på att man skulle kunna filtrera bort pornografi när barnen surfar. De hade inte kollat runt för att se om det redan finns såna lösningar eller om det finns anledningar att inte satsa på just filter. Istället räknar de med att det ska finnas en enkel lösning på ett komplext problem. Lite som när man låter elever skriva om “Ifall jag var president för en dag”. Som dagdröm är det väl ok att tänka sig att just jag har kommit på en smart lösning på ett problem som mänskligheten har brottats länge med,  men att tro att man verkligen har lösningen utan att kolla runt vad som finns och vad som är tänkt i frågan är inte ok. Ja, jag erkänner! Jag blir provocerad av vuxna människor som först 2013 kommer på att det finns porr på nätet. Oavsett om de har haft barn eller inte borde de väl ha hängt med i den allmänna debatten!

Som en reaktion på Correns reportage uttalar sig sexologen Lack Lukkertz om pornografi: Sexualrådgivare: ”Pornografi är inte farligt”. Bland annat säger han

Paret Palmqvists nya internettjänst tycker Jack Lukkerz är en bra affärsidé, men inte särskilt lyckat för ungdomars framtida sexliv. Han har inga synpunkter på att små barn hindras från att hamna på porrsidor på internet, men när det kommer till tonåringar tror han att föräldrarna gör sig själva en otjänst.– Det signalerar skuld och skam. Risken är att barnen uppfattar att det är något man inte ska prata om för då blir mina föräldrar oroliga, säger han.

Här har Lukkerz en väldigt viktig poäng som går att applicera på mina frågor också; när vi moraliserar över sånt som många unga gör eller riskerar att göra, driver vi frågorna längre och längre ifrån ett förtroendefullt samtal. Fast vi mycket väl vet att just samtalet är det enda riktigt säkra sättet att hantera frågorna. Det här sättet att moralisera och brännmärka vissa frågor ser jag som en rest från 1970-talet då man på fullaste allvar spred listor på hur unga uppträder om de har börjat med droger, om de hyser extrema åsikter, osv. Det finns kvar sånt tänkande, ett bra exempel är Systembolagets Tonårsparlör. Och här vill jag poängtera att jag inte förordar nån sorts låt-gå-uppfostran. Tvärtom, tycker jag att det är slappt och ointresserat att försöka filtrera bort innehåll eller gå efter listor som någon ställt upp istället för att aktivt förmedla värderingar som gör att unga väljer bort det olämpliga men ändå känner sig fria att exempelvis utforska sexualitet på nätet. Nätet är ju en sån enastående resurs för just utforskande av sex och andra områden där vi inte är helt fria att samtala om de funderingar vi har.

Nästa utveckling i den här historien var två debattartiklar. Den första av Marcin de Kaminski – Filter stoppar inte porrsurfande – där han bland annat skriver

Nätfilter är en lösning som i bästa fall är overksam och i sämsta fall direkt kontraproduktiv. Resultatet riskerar i stället bli att ungas aktiva nyfikenhet resulterar i skuld, skam och tystnad.

Föräldraoro är ett mänskligt problem, som inte kan botas med tekniska innovationer.

Mycket viktigt påpekande. Var vill vi ha våra problem? Framme i ljuset eller under radarn? Det måste alla fråga sig innan vi väljer lösningar.

Men samma dag kom ytterligare en debattartikel och här blev jag allvarligt oroad. Det var en reaktion på sexologens uttalande om att inte skuldbelägga ungas eventuella porrsurfande. Under rubriken Avfärda inte porr som oskyldig fantasi skriver representanter för Kvinnojouren och Tjejjouren en känslomässig text om varför pornografi är av ondo. Problemet är att de svarar på fel saker. Det är inte så att man måste vara för pornografi för att vara emot filter. Det är inte heller så att man måste vara för pornografi för att förstå att vi inte får skuldbelägga unga som söker information, underhållning eller sexuell stimulans. Bland annat skriver de

”Porren är inte i sig ett problem” säger Lukkerz, ”den speglar samhällets normer och stereotyper”. Det är bara att gå ut på nätet och porrsurfa, så hittar vi mängder med porr. Utan att titta på filmerna kan man läsa lite om innehållet. Här följer några citat från en svensk erotiksida på nätet – meningar som beskriver en del av filmerna är bland annat, ”kåta tonårslika slynan”, ”tjej gängknullas och dubbelmackas”, ”kuksjuk slampa”, ”överklasslampa straffknullad”.

Det är ett fult retoriskt grepp att plocka fram vidriga citat och låta dem stå emot sexologens uttalande om att pornografi speglar samhällets normer. Självklart tycker ingen att det är ok att kalla någon för dessa saker! Om vi vill skapa en bättre värld för unga, är det en bättre idé att använda ärlig argumentation. Att polarisera diskussionen och antyda att meningsmotståndare stöttar den typen av uttalanden leder bara till djupare splittring och det kommer inte att omvända någon.

Vi är överens om att vi inte vill ha ett samhälle med de värderingar som citaten ovan representerar. Men hur får vi det samhället? Genom att på teknisk väg hindra barn från att komma åt materialet? Förut de problem som Lukkerz och de Kaminski redogör för, finns det en annan risk med ett sånt förfarande; barnen pekas ut som potentiella konsumenter – som några som måste hindras från att kolla på porr. Vilket är djupt förnedrande både för de unga och oss vuxna.

Istället för att jaga tekniska lösningar på problemen bör vi långsiktigt arbeta med värderingar. Och då menar jag inte i första hand ungas värderingar, utan vuxnas. Det är inte krångligare än så egentligen. Våra unga behöver vuxna som tydligt och högljutt tar ställning mot en kvinnosyn som tillåter att våldtäktsmän går fria. De behöver föräldrar som delar på föräldradagarna, att båda könen delar på hushållsarbete och ansvar för barnen. De behöver höra normbrytande samtal och få veta att ens sexuella identitet inte är något som andra bestämmer. Flickor behöver bli lyssnade på lika mycket som pojkar. Barn behöver slippa höra vuxna använda sexuellt kränkande invektiv. Och både pojkar och flickor behöver lära sig att sätta gränser; du rör inte mig om jag inte vill!

Det är alltså så enkelt och så krångligt att både flickor och pojkar måste bli medvetna om sexistiska strukturer och att vi alla arbetar mot dem. Det vore enklare om det gick att hitta en snabbare lösning som innebär att vi inte behöver tänka så mycket och att vi inte behöver prata om svåra saker. Men den lösningen kommer vi aldrig att hitta. Så det är bara att gilla läget och fortsätta det hårda men lönsamma arbetet för en bättre värld för de som växer upp.