Internetsemlan™

February 10th, 2014 | Posted by admin in Debatt | Sociala medier - (Comments Off)

semla-

Jag vet att vi har pratat till leda om internetberoende men det blir dessvärre skrämmande aktuellt med jämna mellanrum. En av de senaste gångerna skrev jag och Marcin de Kaminski Kvacksalveri om dataspelsmissbruk i Aftonbladet. Idag skriver Sofia Mirjamsdotter Ryktet om internets farlighet är betydligt överdrivet på ledarplats i Sundsvalls Tidning. Och så sent som för några dagar sen skrev jag om Internet Addiction här i bloggen. Men inget händer. I princip samma frågor och farhågor kvarstår, där fokus ligger på, som Mirjamsdotter påpekar, de infrastrukturella elementen snarare än hur de används.

I ett radioprogram, som jag antar att rätt många har lyssnat på, berättar en företrädare för Internetakuten (nej, det är inte snabb tekniksupport) om sin satsning på kalasknasiga saker som mobildetox, stimulansfasta och vit månad. Och det låter ju roligt när jag skriver det så här eftersom det är så påhittat från början till slut men det är verkligen allvarliga saker. Jag hoppas, men har svårt att tro det, att den här kliniken har på fötterna när de tar bort stimulans, t ex. Att de förstår att stimulans i grunden är något vi måste ha. Jag hoppas att det är på nivån “ta en promenad i skogen och andas djupt” men namnet antyder att det skulle vara nyttigt att avstå från stimulans. Vilket det naturligtvis inte är. Och jag hoppas verkligen att de bara tar sig an människor som har tappat kontrollen över sina liv och inte, som programmet antyder, vem som helst som använder sig mycket av internet.

Självklart finns det de som inte klarar av spel, mobiler, datorer, sociala medier, nätsex, shopping och spel (några av de saker Internetakuten kallar missbruk) men det betyder inte att de måste a) sluta med det helt och hållet eller b) att någon nödvändigtvis ska måla upp det som ett allmänt problem och tjäna pengar på det. Istället får vi tänka på de här problemen som vi tänker när någon i vår omgivning inte kan skilja mellan arbete och fritid, t ex. Lösningen är mycket sällan att detoxa eller fasta eller sluta på jobbet. Det handlar om att hitta balans i livet.

Och balans i livet är exakt det internet ger de allra, allra flesta av oss. Vi kan hålla kontakt, vi kan dela glädje och sorg, vi kan bli peppade och peppa andra, vi kan se dem vi inte kan vara fysiskt nära och vi kan stimulera våra ständigt törstande hjärnor med kunskap och underhållning. Så jag vill kontra de här dumheterna med fasta och detox med att lansera internetsemlan™ som får stå som symbol för det härliga livet där nätet är en oumbärlig del. Visst skulle vi klara oss utan nätet men fy tusan vilket trassel det skulle bli. Istället vill jag se nätanvändning som att moffa i sig semlor; det blir varmt och gott i själen av allt fett och socker och ibland mår en lite illa efteråt (t ex efter att ha lyssnat på radioprogrammet om internetberoende) men det går snabbt över och sen vill en ju gärna ha en semla till.

Ja ok, det var jättelöjligt! Men inte löjligare än mobildetox, stimulansfasta och vit månad!

Lite om porrfilter (och en vettigare lösning)

October 7th, 2013 | Posted by admin in Debatt - (Comments Off)

Pornografi är svårt, av många skäl. Ett skäl är att det är svårt att enas om vad som är pornografi. Gränsen är flytande mellan helt vanliga skildringar av livet, erotiska skildringar och pornografi. Men det är bara ett av problemen. Dessutom kan man tycka olika om porr, även sådan där alla är överens om att det faktiskt är porr. Just detta faktum, att det inte finns någon klar och tydlig definition och att man kan ha olika uppfattning om porr är bra eller inte, är ett viktigt skäl till att filterlösningar för surfning inte fungerar. Ändå dyker det med jämna mellanrum upp försök att filtrera bort till exempel porr, företrädesvis från barnens surfande.

Nyligen publicerade Corren ett solskensreportage om ett nytt porrfilter - De skapade en spärr mot porr. Reportaget var  väldigt typiskt för en lokaltidning; okritisk rapportering av något som nån har gjort. I det här fallet var det småbarnsföräldrar som i nån sorts nymornad förskräckelse kommit på att man skulle kunna filtrera bort pornografi när barnen surfar. De hade inte kollat runt för att se om det redan finns såna lösningar eller om det finns anledningar att inte satsa på just filter. Istället räknar de med att det ska finnas en enkel lösning på ett komplext problem. Lite som när man låter elever skriva om “Ifall jag var president för en dag”. Som dagdröm är det väl ok att tänka sig att just jag har kommit på en smart lösning på ett problem som mänskligheten har brottats länge med,  men att tro att man verkligen har lösningen utan att kolla runt vad som finns och vad som är tänkt i frågan är inte ok. Ja, jag erkänner! Jag blir provocerad av vuxna människor som först 2013 kommer på att det finns porr på nätet. Oavsett om de har haft barn eller inte borde de väl ha hängt med i den allmänna debatten!

Som en reaktion på Correns reportage uttalar sig sexologen Lack Lukkertz om pornografi: Sexualrådgivare: ”Pornografi är inte farligt”. Bland annat säger han

Paret Palmqvists nya internettjänst tycker Jack Lukkerz är en bra affärsidé, men inte särskilt lyckat för ungdomars framtida sexliv. Han har inga synpunkter på att små barn hindras från att hamna på porrsidor på internet, men när det kommer till tonåringar tror han att föräldrarna gör sig själva en otjänst.– Det signalerar skuld och skam. Risken är att barnen uppfattar att det är något man inte ska prata om för då blir mina föräldrar oroliga, säger han.

Här har Lukkerz en väldigt viktig poäng som går att applicera på mina frågor också; när vi moraliserar över sånt som många unga gör eller riskerar att göra, driver vi frågorna längre och längre ifrån ett förtroendefullt samtal. Fast vi mycket väl vet att just samtalet är det enda riktigt säkra sättet att hantera frågorna. Det här sättet att moralisera och brännmärka vissa frågor ser jag som en rest från 1970-talet då man på fullaste allvar spred listor på hur unga uppträder om de har börjat med droger, om de hyser extrema åsikter, osv. Det finns kvar sånt tänkande, ett bra exempel är Systembolagets Tonårsparlör. Och här vill jag poängtera att jag inte förordar nån sorts låt-gå-uppfostran. Tvärtom, tycker jag att det är slappt och ointresserat att försöka filtrera bort innehåll eller gå efter listor som någon ställt upp istället för att aktivt förmedla värderingar som gör att unga väljer bort det olämpliga men ändå känner sig fria att exempelvis utforska sexualitet på nätet. Nätet är ju en sån enastående resurs för just utforskande av sex och andra områden där vi inte är helt fria att samtala om de funderingar vi har.

Nästa utveckling i den här historien var två debattartiklar. Den första av Marcin de Kaminski - Filter stoppar inte porrsurfande - där han bland annat skriver

Nätfilter är en lösning som i bästa fall är overksam och i sämsta fall direkt kontraproduktiv. Resultatet riskerar i stället bli att ungas aktiva nyfikenhet resulterar i skuld, skam och tystnad.

Föräldraoro är ett mänskligt problem, som inte kan botas med tekniska innovationer.

Mycket viktigt påpekande. Var vill vi ha våra problem? Framme i ljuset eller under radarn? Det måste alla fråga sig innan vi väljer lösningar.

Men samma dag kom ytterligare en debattartikel och här blev jag allvarligt oroad. Det var en reaktion på sexologens uttalande om att inte skuldbelägga ungas eventuella porrsurfande. Under rubriken Avfärda inte porr som oskyldig fantasi skriver representanter för Kvinnojouren och Tjejjouren en känslomässig text om varför pornografi är av ondo. Problemet är att de svarar på fel saker. Det är inte så att man måste vara för pornografi för att vara emot filter. Det är inte heller så att man måste vara för pornografi för att förstå att vi inte får skuldbelägga unga som söker information, underhållning eller sexuell stimulans. Bland annat skriver de

”Porren är inte i sig ett problem” säger Lukkerz, ”den speglar samhällets normer och stereotyper”. Det är bara att gå ut på nätet och porrsurfa, så hittar vi mängder med porr. Utan att titta på filmerna kan man läsa lite om innehållet. Här följer några citat från en svensk erotiksida på nätet – meningar som beskriver en del av filmerna är bland annat, ”kåta tonårslika slynan”, ”tjej gängknullas och dubbelmackas”, ”kuksjuk slampa”, ”överklasslampa straffknullad”.

Det är ett fult retoriskt grepp att plocka fram vidriga citat och låta dem stå emot sexologens uttalande om att pornografi speglar samhällets normer. Självklart tycker ingen att det är ok att kalla någon för dessa saker! Om vi vill skapa en bättre värld för unga, är det en bättre idé att använda ärlig argumentation. Att polarisera diskussionen och antyda att meningsmotståndare stöttar den typen av uttalanden leder bara till djupare splittring och det kommer inte att omvända någon.

Vi är överens om att vi inte vill ha ett samhälle med de värderingar som citaten ovan representerar. Men hur får vi det samhället? Genom att på teknisk väg hindra barn från att komma åt materialet? Förut de problem som Lukkerz och de Kaminski redogör för, finns det en annan risk med ett sånt förfarande; barnen pekas ut som potentiella konsumenter – som några som måste hindras från att kolla på porr. Vilket är djupt förnedrande både för de unga och oss vuxna.

Istället för att jaga tekniska lösningar på problemen bör vi långsiktigt arbeta med värderingar. Och då menar jag inte i första hand ungas värderingar, utan vuxnas. Det är inte krångligare än så egentligen. Våra unga behöver vuxna som tydligt och högljutt tar ställning mot en kvinnosyn som tillåter att våldtäktsmän går fria. De behöver föräldrar som delar på föräldradagarna, att båda könen delar på hushållsarbete och ansvar för barnen. De behöver höra normbrytande samtal och få veta att ens sexuella identitet inte är något som andra bestämmer. Flickor behöver bli lyssnade på lika mycket som pojkar. Barn behöver slippa höra vuxna använda sexuellt kränkande invektiv. Och både pojkar och flickor behöver lära sig att sätta gränser; du rör inte mig om jag inte vill!

Det är alltså så enkelt och så krångligt att både flickor och pojkar måste bli medvetna om sexistiska strukturer och att vi alla arbetar mot dem. Det vore enklare om det gick att hitta en snabbare lösning som innebär att vi inte behöver tänka så mycket och att vi inte behöver prata om svåra saker. Men den lösningen kommer vi aldrig att hitta. Så det är bara att gilla läget och fortsätta det hårda men lönsamma arbetet för en bättre värld för de som växer upp.

 

Demonisera inte de ungas nätkultur

June 11th, 2013 | Posted by admin in Debatt - (1 Comments)

Jag och min man skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet 8 juni:

I svallvågorna efter näthatsdebatten och i samband med den nu aktuella instagramrättegången förs ett märkligt offentligt samtal om ungdomskulturen på nätet. Den framställs som djupt destruktiv och hatisk, till skillnad från ungdomskulturen innan internet. Det här bekymrar oss på flera, lite paradoxala, sätt eftersom vi tycker oss skönja både en risk för trivialisering och demonisering av ungas situation.

När man pratar om uttryck för hat på nätet pratar man sällan om bakomliggande orsaker. Man pratar mer om de tekniska förutsättningarna för dessa uttryck. Internets förmåga att locka fram starka formuleringar är visserligen väl dokumenterad men detta räcker inte som förklaring till det som nu sker. Hatet måste också ha sitt ursprung någonstans. Kvinnohat, flickförakt och främlingsfientlighet fanns redan före internet och har bara hittat nya arenor. Extremt effektiva arenor, vilket möjligen har förstärkt hatet, eller kanske bara gjort det mer synligt än förut. Oavsett hur man vill betrakta hat och hot på nätet ligger ändå urgamla maktstrukturer till grund för hatet. Och när fokus hamnar på de nya uttrycken för hatet, riskerar vi att trivialisera dess strukturella jordmån.  När vi så tydligt lyfter fram modaliteten internet framför hatets innehåll, missar vi att flickor i alla tider har förfördelats och utsatts för sexuella kränkningar, att rasismen frodats i alla åldrar och samhällsskikt. Vi missar att prata om de bakomliggande orsakerna genom att trivialisera det som varit. Och att trivialisera det som varit leder knappast framåt, till en lösning.

Dessutom finns det en risk för demonisering av samtida uttryck. Vi vet sedan tidigare att ungdomskultur är svårt att förstå sig på; uttrycken ser annorlunda ut än de man är van vid, språket har förändrats, samtalsämnen likaså. Det som inte gick för sig att tala om under tidigare generationer, är rumsrent och acceptabelt i dag, vilket kan upplevas som hotfullt för den som börjar bli äldre. Det innebär att det finns en risk att vi demoniserar samtiden på ett sätt som vi inte har täckning för. Vi vet inte om det är farligare att vara ung idag. Vi vet inte om tonen är råare idag. Vi vet inte om fler utsätts. Vi kanske bara har fått syn på saker bättre genom att internet för upp dem till ytan. En instagramrättegång skulle inte ha kunnat komma till stånd på 1970-talet eftersom den tidens kränkningar inte fanns dokumenterade. De existerade bara i ögonblicket och bara mellan offer och förövare.

Som det offentliga samtalet förs finns en uppenbar risk att näthatarna görs till folkdemoner och att samhällsresurser läggs på häxjakt. Det finns redan ett regeringsuppdrag att skapa en attitydkampanj vars mål är att stävja näthat. Det vi i stället bör prata om är hur vi ska förhålla oss till det som verkligen är nytt. Hur ska vi tänka kring det faktum att en kränkning på nätet innebär sin egen dokumentation? Hur ska vi förhålla oss till de förstärkta uttrycken på nätet? Vad behöver vuxna och unga tänka på vid interaktion över nätet? Vi bör släppa diskussionen om på vilket sätt rasism, sexuella kränkningar och hat levereras och i större utsträckning koncentrera oss på de strukturella orsakerna och bevekelsegrunderna för dessa företeelser.

Att tala om hur saker var innan vi fick internet är inte lätt. Vi kan inte veta vad som verkligen har förändrats. Det kan på ytan se ut som om tonen är råare eller hatet är mer omfattande men det är inget vi kan fastställa statistiskt. För vissa kan det upplevas som mer hatiskt, som något vi inte känner igen från vår egen ungdom. För andra kan det vara exakt så där det kändes innan internet. Det finns alltså inte endast ett sätt att se på saken, det finns många olika före och efter internet.

Objekten skiftar men jakten på folkdemoner fortgår. Attitydkampanjer och rop på nya lagar gällande näthat ger i bästa fall kortsiktiga lösningar. I sämsta fall tar det fokus från de strukturella problem som utgör grunden för hatet.

Elza Dunkels, nätforskare vid Umeå universitet

Johan Nordlander, språkvetare vid Umeå universitet

 

Mammor

May 26th, 2013 | Posted by admin in Debatt | Genus - (1 Comments)

581276_10150882488373907_1219754256_n

Eftersom jag tycker att mors dag är en sån idiotisk sak om man vill få bort patriarkala strukturer tänker jag inte fira dagen men mina tankar går ändå till alla mammor en sån här dag. Det kan inte hjälpas. Jag blev nyligen både mormor och farmor och tänker ofta på hur fantastiska mammorna till dessa små är. Jag hade faktiskt glömt bort hur tufft det är att vänta och få barn. Och då menar jag inte de fysiska umbärandena, utan omgivningens krav. Man ska sluta röka, man får inte dricka, man får inte bli för tjock, man får inte vara för smal. Är man för snygg blir folk avundsjuka, går man i mjukisar och en för stor t-shirt har man släppt allt. Folk har rätt att klappa en på magen, som ju ändå måste anses vara en rätt intim del av kroppen. Folk tycker sig ha rätt att ha åsikter om hur mamman ska föda och hur barnet sedan ska få i sig näring. Varje beslut hos en blivande mamma är politiskt, aldrig personligt. Och ändå måste det vara det mest personliga man kan göra, att upplåta sin kropp till ett nytt litet liv. Folk har åsikter om saker som i andra fall skulle anses vara väldigt personliga ställningstaganden för den eller de som ska få barn.

Här kan det vara på sin plats att säga att jag är full av beundran för alla pappor som tar ansvar för sina barn också. Och de blir bara fler och fler. När jag fick mina barn var de inte alls lika många. Jag fick barn med en av dem som ville bli pappa på riktigt, som har delat allt med mig, men runt omkring oss fanns det pappor som levde sina liv som om det inte kommit in något nytt i deras liv. Idag är det många, många fler som är pappor på riktigt. Men det finns en skillnad mellan mammor och pappor; pappor behöver inte bombarderas med goda råd hela tiden, om sina kroppar och om ditt uppförande. Ja, det händer ju att pappor får opåkallade råd från kända och okända om hur de ska sköta sina barn. Och att de får uppmuntrande tillrop för att de är så fina att de tar hand om sina barn. Så vi har lång väg att gå innan mammor och pappor får samma behandling.

Men idag skulle jag vilja skicka mina varmaste tankar till alla starka mammor, som klarar av att föda och knyta an till sitt barn, som kämpar sig igenom amning och sen lyckas sluta amma, just när det börjar gå bra. Till alla mammor som har svårt att knyta an till sitt barn. Till alla mammor och pappor som flaskmatar, som lär barnen äta fast mat tidigt eller jättesent. Till alla som lyckas få sitt barn att sova hela natten och till alla som vankar omkring eller kör runt i bilen i panik. Till alla som har sitt barn sovandes i egen säng och alla som ger upp och sover i en stor hög tillsammans. Till alla som laddar ner babyappar för att få en liten stund själv och alla som läser sina barn till sömns varje natt. Till alla som orkar och inte orkar. Till alla som tar hand om andras barn och som blivit mammor på andra sätt än genom att föda dem.

På sätt och vis är det ett jobb man gör när man väntar barn. Utan nya barn skulle  landet, samhället och mänskligheten försvinna, så på ett vis kan man säga att alla mammor gör en insats för sitt land, samhället eller mänskligheten. Men samtidigt är det inte ett jobb utan ett personligt öde, frivilligt eller ofrivilligt. Och det betyder att mammor inte är underställda sitt land, samhället eller mänskligheten. Däremot måste alla vi andra ska göra allt för att stötta föräldrar. Men på deras villkor. Vi har inte rätt att dra till med (förmodligen påhittade) kinesiska ordspråk som att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn och sen kliva in i någons personliga sfär. Det är vänligt av byn att hjälpa till där det behövs men byn har inte rätt att ingripa mot föräldrarnas vilja.

Köp inte tårtor och blommor. Uppmärksamma mammor och pappor på allvar varje dag istället.

17-åriga Elias Giertz går i gymnasiet och skriver just nu olika nationella prov precis som många i hans ålder. Efter två av proven bloggade han om upplevelsen i ett starkt kritiskt inlägg som fick stor spridning. Han startade även en namninsamling (som fortfarande är öppen) för att få till stånd en ändring i de nationella proven. En kritik som framförs är att proven är så isolerade från verkligheten:

Skriva manus för ett argumenterande tal i engelska var mitt uppdrag i torsdags. Jag har ju viss erfarenhet av talskrivning från min tid i Centerpartiet då jag skrev tal både åt mig själv och åt några av riksdagens ledamöter. Ibland på engelska. Av någon anledning fick jag då, på Centerpartiet, använda internet, rättstavningsfunktionen och till och med twittra när jag skrev talet. Jag fick till och med den stora ynnesten att be mina kollegor om hjälp om jag behövde bolla stavningen på ordet unconscious. Men! Tänka sig! På nationella provet fick jag inte det?!

Elias har viktig kritik att framföra och han gör det på ett föredömligt sätt. Han är välformulerad och nyanserad. Det är inte fråga om något hatiskt angrepp från en person som är ute efter att undergräva skolans verksamhet, utan snarare konstruktiv kritik från en person som är van att tänka kritiskt och uttrycka sig. Ändå visar det sig att Skolverket har kontaktat Elias och hotat med att dra in jurister. De vill att han tar bort de delar i blogginlägget som beskriver de nationella proven, med hänvisning till sekretess. I det mail som myndigheten skickade till Elias skriver man bland annat:

Nu lämnar du dock i din text ut information om enskilda prov som kan komma att återanvändas av Skolverket. Detta är problematiskt.

Här finns det mycket, mycket att säga om hanteringen. Om att en myndighet kontaktar en elev, som i det här fallet inte ens är myndig. Om att man försöker antyda att det kan vara brottsligt att sprida information om proven. Om att han som hotade i telefon förnekar det framför tv-kamerorna. Men det tar jag inte upp här för jag tycker att den viktigaste frågan för utbildningsväsendet är att diskutera hur i hela friden vi kan acceptera att det finns prov som eleverna inte får prata om.

Ur lärandesynpunkt är det mycket allvarligt. Ett provtillfälle ska vara ett lärtillfälle. Annars kan det inte motiveras. Att sålla agnarna från vetet och föra vara och en till hens rätta fålla är inte skäl nog. Det är ett skäl, ja, men det är inte ett skäl som kan stå för sig självt.

Utbildningsväsendet borde ha följande inställning till prov: Det här är ett nödvändigt ont som vi inte har lyckats lösa på något annat sätt ännu. Prov behövs, tills vi har kommit på något bättre sätt att bestämma vilka som ska få gå vidare till högre utbildning. Och så länge vi har detta nödvändiga onda måste vi se till att varje provtillfälle också är ett lärtillfälle. Allt annat är slöseri med elevernas tid och visar på bristande respekt för eleverna. Och motverkar utbildningens syfte. Och då har jag inte ens nämnt de elever som verkligen far illa av prov; elever som blir nervösa, elever som inte klarar att läsa, elever som inte klarar att läsa under press, osv.

Att Skolverket agerar genom att utöva påtryckningar på en elev som ventilerar sina tankar om ett prov han just tvingats genomgå är inget annat än en stor skandal och den visar egentligen bara på hur gammeldags nationella proven är, både till sin utformning och som idé. Det enda som skulle kunna rädda situationen är om tjänstemannen i fråga blir syndabock och Skolverket går ut och tar avstånd från hans agerande. Och tar tag i samtalet kring de nationella proven på allvar. Men som Elias själv säger har de haft sen i tisdags på sig och ingen har hört av sig.

elias

 

Stort grattis till den svenska skolan som har fostrat elever som Elias Giertz. Och ett stort STÅ PÅ DIG till Elias och hans familj.

 

Papperslösa

March 7th, 2013 | Posted by admin in #blogg100 | Debatt - (Comments Off)

Morgonen när min pappa fyllde fem år vaknade han i ett militärtält i Slite på Gotland. Ett par dagar tidigare hade han kommit med sin mamma, pappa, syster och två kusiner med den sista båten från Riga i Lettland. Den allra sista båten som tog flyktingar över havet, undan utrensning och ockupation. Pappas sista minne av hemlandet var att de vinkade till farmor som inte orkade eller ville följa med på den osäkra flykten. Han fick inte ta med den trähäst på hjul som hans farfar hade snidat så den stod kvar på gården när droskan lite ryckigt satte av och tog dem mot havet och den båt de fått höra om. Trähästen och farmor blev allt mindre och så var de borta. Framme vid båten hade kaptenen redan börjat lägga ut och farfar bönade och bad kusken att köra ut i vattnet, fram till båten. Det berättades om en flaska fin sprit som bytte ägare för att kusken skulle våga sig ut. Det var bråttom! Kaptenen vägrade ta emot de sex extra passagerarna och sa att båten redan var överfull, det var en båt med plats för 200 och de var redan 300, om jag minns historierna rätt. Farfar vädjade: ta med barnen! När kaptenen ändå vägrade, tog farfar barnen ett i taget och slängde dem över relingen. Kaptenen gav upp och tog emot familjen. Resan över fick jag aldrig höra så mycket om, det var svåra minnen som fick ligga kvar inom resenärerna istället för att delas med oss som ändå aldrig skulle kunna förstå. Det finns en berättelse om en girig guldhandlare som hade en resväska full med guld som kastades överbord när det såg som mörkast ut, när den överfulla båten krängde i höststormen. Men det kan ha varit en av de här skrönorna som gjorde minnena lättare. Det var verkligen så; den historien gav ett äventyrets skimmer till min pappas flykt, en historia som också kom att trollbinda hans barnbarn många år senare. Pappas kusiner, en på mammas sida och en på pappas sida, fick följa med därför att deras föräldrar deporterats till Sibirien. En av papporna kom aldrig fram, han torterades till döds innan han hann fram till lägret där hans hustru fick tillbringa 25 helvetesår. Min farfar hade pengar och kontakter som gjorde att han kunde ta sig ut. Han hade blivit förvarnad, han hade förmodligen betalat pengar till folk som kunde ordna saker och han hade en flaska fin sprit att plocka fram i rätt ögonblick. Alla hade inte samma chanser. Pappa, hans syster och de två kusinerna växte upp som syskon i Sverige. Tack vare att svenskarna upprättade flyktingläger i Slite, ställde upp militärtält och lagade varm mat till alla. Och hjälpte farfar och farmor att köpa en vattenpistol till pappa den där dagen han fyllde fem år. Det gick inte an att slösa dricksvatten på att fylla vattenpistolen men en av soldaterna kom med sitt tvättfat efter att han rakat sig och erbjöd födelsedagsbarnet att använda det vattnet.

Och så säger de att vi inte kan ta emot alla flyktingar som behöver komma hit.

Jag säger håll käften och lyssna!

Dolly Parton – Deportee (Plane Wreck At Los Gatos)

 

Vargar och pirater

February 28th, 2013 | Posted by admin in #blogg100 | Debatt - (3 Comments)

Dokumentären om rättegången mot Pirate Bay gick härom kvällen på Svt. Finns att se på Svt Play eller köpa (och ja, den finns även på Pirate Bay). Det är en välgjord film, lite torrt berättande men med mycket känslor inblandade. Självklart är dokumentären gjord ur de åtalades synvinkel, den andra sidan av saken får man hitta på annat håll. Mediebevakningen, t ex.

Jag har inga egna tekniska och juridiska kunskaper i frågan och kan därför inte uttala mig om rimligheten i åtalet men på ett generellt plan tycker jag att samhället har lagt sig alltför platt inför upphovsrättsindustrins krav på lagföring av fildelare. Om inte annat är det skadligt för det allmänna rättsmedvetandet att ett samhälle använder så stora resurser för att sätta dit några enskilda medborgare för ett ganska litet brott bara för att offren för brottet är kommersiella aktörer med stort ekonomiskt och politiskt kapital. Det känns inte bra för folk i gemen att man jagar relativt unga fildelare med sådan frenesi samtidigt som man sväljer gigantiska kameler på annat håll. Och då får vi ju ett problem. Jag misstänker att fler än bara Pirate Bays närmaste vapendragare eller kompisar till 15-åriga fildelare som blivit av med sin dator får en bild av att rättssystemet är till för de som redan har pengar och makt.

Men de har ju begått brott, ska vi inte se allvarligt på det? Jo, naturligtvis. Men det skulle ha gått att sköta på ett annat sätt, utan att låta de kommersiella aktörerna använda vårt rättssystem för att statuera exempel. Industrin får hitta lösningar på sina problem som baserar sig i en verklighetsanalys snarare än att desperat försöka vrida klockan tillbaka. Hitta en lösning enligt principen you can steal our music but you can’t steal our t-shirts. Jag lever ju själv på sånt som är skyddat av lagen om upphovsrätt men jag ser det som min uppgift att hitta t-shirts i det jag gör snarare än att försöka jaga den som delar min bok för att spara tid och pengar.

copyright

Det var en bedövande och sorglig upplevelse att se filmen om Pirate Bay. Jag blev så oändligt ledsen av att se hur samhället, vi, hanterade den här situationen. För situation måste man ju ändå säga att det var, snarare än ett klassiskt brott. Det här handlade om några, från början väldigt unga, medborgare som valde att använda sina kunskaper på ett sätt som balanserade på det tillåtna. Det handlade inte om några förhärdade brottslingar med en kriminell identitet och agenda. Men vem vet? De kanske kan bli? Och samhället, vi, valde att hantera situationen genom att göra som industrin sa åt oss att göra istället för att lyssna på forskare och filosofer för att få svar på frågan om vad det var som egentligen var på gång. Vi vill inte ha ett samhälle som det Blå Tåget en gång beskrev med orden Sida vid sida, tillsammans stryker de fram… 

 

Vem stöttar den som vågar sig ut i debatten?

February 22nd, 2013 | Posted by admin in #blogg100 | Debatt | Forskning - (Comments Off)

I Umeå universitets debattforum Åsikten har Anne Grönlund skrivit om riskerna med att ge sig ut i debatten och vem som kommer att stå bakom en forskare som väljer att ta den tredje uppgiften på allvar. Så här skriver Anne:

Som forskare vill jag bygga broar mellan vetenskap och vardag. Jag ser det som självklart att rapportera till de skattebetalare som står för min lön. Så jag låter mig intervjuas, jag håller föredrag och sitter i paneler och jag skriver populärvetenskap.

Hon påpekar att när vi ger oss ut på detta sätt riskerar vi att hamna i sammanhang som vi inte riktigt har koll på. Och det finns ett till problem med den tredje uppgiften, eller samverkan som det kallas numera:

Universitetsledningar pratar mycket om att samverka med samhället, men talar de till mig? Räknas det jag gör alls som samverkan? Populärvetenskap väger lätt när vi räknar våra publiceringar och just inget alls i lönekuvertet. Och det moraliska stödet? På Umu:s hemsida följs rubriken Samverkan av formuleringar om att ”bidra till tillväxt” och att ”skapa nya produkter, tjänster och idéer.”

Men jag vill inte kränga varor; jag vill bidra till demokrati. Sprida kunskap som inkluderar så många som möjligt i en seriös debatt. Som motverkar masspsykos och järnrörsmakt. Och kanske näthat, om det är uttryck för en tillitskris i ett samhälle där eliten inte lyssnar. Som samhällsforskare vill jag inte tillhöra den eliten; jag vill ha örat mot marken och ansiktet mot vinden.

Jag hoppas precis som Anne att det finns utrymme för detta viktiga arbete – det som motverkar masspsykos och järnrörsmakt.

Ett inlägg i den ständigt återkommande debatten om dagens unga och utbildning som jag skrivit tillsammans med med Johan Nordlander, lektor i engelsk lingvistik. Tillsammans har vi över 30 års erfarenhet av att undervisa på universitet. Jag firar dessutom 25 år som lärare i år, 10 av dessa på högstadiet och gymnasiet, 15 år på universitet, 3 dagar på mellanstadiet.

I UNT skriver åtta universitetslärare om studenters språkkunskaper under rubriken Våra studenter kan inte svenska. I korthet går texten ut på att lärarna inte längre kan vara tysta avseende studenters kunskapsnivå. De ser det som att “när de saknar redskapet för att ta till sig humanistisk vetenskap – språket – måste vi slå larm”. Med historisk precision dyker liknande utbrott upp; någon retar sig på utvecklingen i utbildningsväsendet och slår larm som det ofta kallas. Vi tycker att det finns två allvarliga fel med den här typen av resonemang.

Det första felet handlar om hur man analyserar utvecklingen.

Under en följd av år har vi som undervisar vid universitetet noterat sjunkande förkunskaper hos studenterna som kommer till oss från gymnasiet.

Vi undervisar också på universitet. Vi och andra med oss ser en annan utveckling som kanske inte betecknas “sjunkande förkunskaper” utan förändrade förkunskaper. Inte alls bara gällande det man brukar kalla för stoff, alltså innehållslig kunskap, utan lika mycket handlar det om förändrade sätt att tänka, orientera sig, prioritera. Vi som tillhör den äldre generationen, som gick i skolan när man fortfarande fick hota och utdela straff, kan utan ansträngning irritera oss på dem som har vuxit upp med en större frihet, som fått utveckla kreativitet och självförtroende där vi lärde oss kopiera och vilja vara något vi ännu inte var. Det är lätt att förstå men icke desto mindre fel. Vi borde i stället fira segern att de som är födda på 80- och 90-talen är så fria i sitt sätt att tänka, prata och skriva. Att inte ge skolbarn en vettig utbildning är inte en konsekvens av ett sådant tänkande, tvärtom.

Det andra felet handlar om att vi som lärare måste ta ansvar för den utveckling som sker i samhället. Och det är skolan och universiteten oerhört dåliga på att göra. Vi har en tendens att skylla våra tillkortakommanden på antingen de unga eller utbildningssystemet. När det i själva verket oftast handlar om att det är vi inte har hängt med. Vi ska inte gå in i detalj på hur vi inte följer med i samhällsutvecklingen, det leder till en alltför lång text, men vi vill markera att det är viktigt att våra ungdomars utbildning utvecklas. Allt annat är djupt ahistoriskt och absurt; vi vill ju inte ha vare sig antiken eller 50-talet tillbaka, varför skulle vi då vilja ha 80-talet tillbaka? Och eftersom lärarna inte var nöjda då heller, så… osv.

Man kan också tänka sig att en lärare inte alltid behöver se övergripande strukturer i allt. När en student inte förstår hur man använder ett ord behöver det inte vara ett strukturellt fel; man kan kunna olika saker utan att ha en generellt låg kunskapsnivå. Det är viktigt att hålla i minnet att studenter på universitet är vuxna människor som ska ta sig igenom en utbildning på egen hand och att de satsar pengar på att få denna utbildning. Det är stor skillnad mot den i praktiken 12-åriga obligatoriska skolan. Om en student inte förstår ett ord måste hen kolla upp det. Och det betyder inte per automatik att skolan har misslyckats.

Ur vår utbildningspolitiska syn kommer också en syn på språket. Det innebär att i skolan och akademin bör språket i första hand vara ett verktyg för kommunikation och inte, som faktiskt implicit är andemeningen i artikeln, en socialt-hierarkisk markör vars primära syfte är att upprätthålla en struktur av typen “vi (de äldre, utbildade och etablerade som vet) mot dem (de unga, ännu-ej-utbildade och oetablerade som inte vet)”.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.)

Denna syn på språket betyder att de exempel som används i debattartikeln alla faller platt. Alla med någon sorts språk förstår vad studenterna menar med ”gav födsel till” och ”menar på”. Att ”tar plats” har börjat användas som ”äger rum” är inget konstigt. Detta är en så kallad kalkering (från engelskan) och är ett exempel på ett uråldrigt språkligt fenomen som vi måste leva med. Vi kan gärna hålla emot så länge det går om det känns bättre men historien visar oss att språkutvecklingen vinner i längden och att alternativet är ett dött språk.

Sen kan vi inte annat än hålla med författarna om att det är viktigt att  få “landets beslutsfattare att tilldela svenskundervisningen de resurser som behövs”. Men det ska vara relevant svenskundervisning, förankrad i samtiden. Skolsatsningar behövs oavbrutet så länge som skolan konserverar eller förstärker strukturella skillnader i samhället. Utbildning är den enda vägen ur diskriminering och stereotypisering men själva skolgången kan arbeta emot sådana mål om man inte gjort vettiga analyser.

Elza Dunkels, lektor i pedagogiskt arbete, Umeå universitet

Johan Nordlander, lektor i engelsk lingvistik, Umeå universitet

Inte bara tekniken utvecklas

December 12th, 2012 | Posted by admin in Debatt | Juvenism | Lärande | Skola - (Comments Off)

Igår gick den fantastiska och skrämmande dokumentären om West Memphis Three i Svt – Paradise Lost 3. I korthet handlar den om tre oskyldigt dömda pojkar som tvingats leva större delen av sina liv i fängelse medan den riktiga mördaren med största sannolikhet finns kvar i frihet. Men förutom att det är en gripande och upprörande historia om idioti och masspsykos, väldigt likt det som hände i Norden under samma tid, väl beskrivet av Jan Guillou i Häxornas försvarare, är det en berättelse om en förändrad människosyn.

Jag tror att detta är viktigt att ha med sig i alla diskussioner om utveckling – att vi ständigt utvecklas, att vår människosyn utvecklas. Utveckling av tankar är en väsentlig komponent i det vi kallar civilisation. Det vanligaste är att vi använder ordet civilisation som motsats till barbari, dvs att ett civiliserat samhälle vill öka kunskap och komma bort från fördomar, vill ge alla människor lika rättigheter, osv. Civilisation innebär således utveckling, det är inget som skapats en gång för alla utan som skapas av våra handlingar. Man kan säga att för varje generation kommer vi längre bort från barbariet; kunskapen ökar och fördomarna minskar, empatin ökar och rädslan för det främmande minskar.

I Paradise Lost blir det smärtsamt tydligt att samhället har utvecklats. Det är verkligen inte bara de tekniska förutsättningarna som blivit bättre, som ger utredarna möjlighet att spåra dna, leta likheter med andra brott, osv. Lika mycket har det skett en utveckling när det gäller människosyn. Rättegången mot de tre barnen 1993 är en uppvisning i den tidens okunskap och fördomar. Och i Sverige var vi inte ett dugg bättre. Vi hade samma typ av häxjakt mot allt det som samhället rätteligen avskyr och som man valde att se i varje hörn. Självutnämnda experter, pressande förhör med rädda barn, förutbestämda teorier som formar perceptionen, allt detta är ingredienser i dokumentären men också i våra svenska rättsskandaler som har med pedofili, satanism och barnamord att göra.

Vi kanske inte tror det men vi har kommit en lång bit på vägen sedan 90-talet. Det är inte möjligt att dra igång en häxjakt på samma sätt idag som det var då. Vilket inte betyder att vi kan luta oss tillbaka och tro att allt är bra. Tvärtom ska vi lära oss av historien. Vi har inte råd att drabbas av historisk minnesförlust årtionde efter årtionde.

Även om vi ska vara vaksamma är det viktigt att vi är medvetna om att inte bara tekniken förbättras, utan att även vi människor förbättras. Och det är något som kan användas som argument i en rad sammanhang. Vi kan t ex inte titta bakåt när det gäller skolan. Skolan på 50-talet, som tycks vara en idealskola för många som deltar i debatten, var anpassad för den människosyn som rådde då. Idag ser vi på människor i allmänhet och barn i synnerhet på ett annat sätt. Vi ser också på kunskap och lärande på ett annat sätt. Därför är det inte möjligt att återskapa skolan som den var när katedern stod där katedern ska stå och när eleverna tog av sig kepsen och svarade “ja, magistern” på alla frågor.

Se gärna Paradise Lost 3 med dessa ögon, finns på Svt play 6 dagar till.