Skolan rör alla

Jag har aldrig fått så många kommentarer som på föregående inlägg. Det här är ingen kommentarstät blogg så 48 kommentarer är enormt för mig. Tack, alla som orkat engagera sig. Jag känner mig tvingad att moderera kommentarer eftersom det annars hamnar så mycket spam där. Det är alltså inte så att jag stoppar vissa kommentarer, jag måste bara hinna se att de är riktiga kommentarer skrivna av människor först. När det gäller ilskna kommentarer är min åsikt att var och en skäms för sig själv, så jag släpper igenom allt. Ja, om det inte bryter mot någon lag, förstås. Här kommer en liten uppföljning till debatten om skolan.

Vi som arbetar professionellt med frågor om skolan har nog alla haft anledning att fundera över skolans position i samhället. En av de saker som skiljer skolan från andra samhälleliga institutioner är att alla har erfarenhet av skolan. Som elever. Varje vuxen medborgare måste, enligt lag, ha mångårig erfarenhet av hur det är att vara elev. Det förhållande gäller inte för någon annan institution. Det är vanligt att man haft kontakt med vården som patient eller anhörig men det är inte tvingande. Och väldigt få har haft mångårig, nästan daglig kontakt med vården.

Det gör att det finns många experter på skolan, även utanför den grupp som arbetar med skolan. Människor med viktiga erfarenheter, relevanta kunskaper och ofta även ett brinnande engagemang så snart skolan kommer på tal.

Det finns egentligen inget vettigt sätt att ta tillvara dessa kunskaper och åsikter idag. Det finns inga forum för medborgarens syn på skolan. Istället kan man nog säga att den professionella delen av skolan förringar dessa erfarenheter och, i den mån vi överhuvud taget gör något åt saken, försöker vi hålla allmänhetens åsikter så långt från verksamheten som möjligt. Vi försöker hantera det hela, så som man hanterar ett problem.

Samtidigt breder den stora tystnaden ut sig. Det är ganska tyst från de stora namnen inom skolforskning. Resultatet blir att debatten förs av alla andra. Och även om alla andra har högst relevanta erfarenheter och kunskaper om skolan kan vi inte föra debatten enbart på denna nivå. Politiker och en engagerad allmänhet är de som hörs medan det är tyst, åtminstone ganska tyst, från forskarhåll. Vi har en stor mängd mycket kunniga personer på våra universitet, men var är de när det blåser snålt kring skolan?

Resultatet blir en känslomässig debatt. Helt naturligt eftersom det är enskilda personers egna erfarenheter som ligger till grund för uttalanden. Och just här återfinns skillnaden mellan personliga erfarenheter och professionell kunskap om samma sak; den som uttalar sig som enskild person med erfarenheter har all rätt att förhålla sig känslomässigt till ämnet medan en professionell måste kunna tänka på metanivå.

Vi måste få hjälp av proffsen att se linjer, teman i det som händer. Vi behöver få historiska överblickar, hur synen på barn, kunskap och lärande har förändrats. Vi behöver förstå det politiska spelet, så att vi ser hur skolan har vuxit fram. Vi behöver få hjälp att reda ut vad som har att göra med personer och vad som handlar om systemet. Det är svåra frågor och de är ännu svårare när man sitter mitt i det hela med alla sina känslor. Gamla, obearbetade känslor från den egna skolgången, färska sår från barnens skolgång och kanske allmän ilska över hur världen utvecklas.

Så två saker är av största vikt i skoldebatten: vi måste hitta sätt att ta tillvara alla elevers erfarenheter av skolan och vi måste få professionell hjälp att utveckla tankeverktyg för att prata om skolan på samhällsnivå. Inget av detta betyder att vi alla kommer att vara överens men det kan betyda att vi får en mindre känslomässig debatt om skolan och i förlängningen en bättre skola.

En skolas kamp mot överheten?

Oj, oj, denna söndagsmorgon börjar inte bra. DN:s bevakning av svenska skolan har kommit till något sorts parodisk klimax med Maciej Zarembas artikel om den synnerligen omdiskuterade friskolan Minerva här i Umeå. Nu är det faktiskt DN som väljer att namnge både skolan och dess lika omdiskuterade rektor. Det måste bara finnas en anledning till det men jag kan för mitt liv inte komma på vad det skulle vara. Ja, kanske att få karln kanoniserad. Det är nämligen en läsning som skapar ett lätt illamående, förmodligen även för folk utanför stan. Det är inte möjligt att det bara är vi som har annan information som reagerar mot den ohöljda hyllning som växer fram i artikeln. Är de kompisar eller har journalisten trollbundits av rektorn så till den milda grad att vi förväntas läsa om hela hans liv och alla oförrätter han utsatts för?

Det är, som ofta i DN, väldigt populistiska formuleringar kring skolan. Det är klart att den lektion om litteratur som inleder reportaget är ett exempel på trevlig och lämplig undervisning. Kanske skulle jag till och med kunna hålla med journalisten om att den är underbar. Fast jag skulle ha valt att glädjas och mysa åt elevernas klokheter snarare än att tillskriva processen den fantastiska undervisningen. Och här är väl den stora skillnaden. Zaremba må vara en duktig journalist, det är jag inte kunnig nog att bedöma, men han saknar uppenbart kunskaper om lärandeprocesser  och utbildningsväsende. Det är inte längre så att skolan ska se elever som tomma påsar som bara väntar på att en sträng men rättvis lärare ska fylla dem med innehåll. Den lektion som beskrivs i reportaget är resultatet av interaktion mellan individer med förkunskaper, analytisk förmåga och självständiga tankar. Dessa individer är en stor grupp elever och deras lärare, vilken är utbildad att leda dessa interaktiva processer enligt vissa regler, stipulerade i nationella styrdokument, vilka i sin tur bygger på det man skulle kunna kalla en samtida människo-,  lärande- och kunskapssyn. (Den meningen måste jag rama in!)

Lektionen är ett exempel på bra undervisning. Det är dock inte, som Zaremba vill låta påskina, ett sällsynt exempel på bra undervisning. Det är inte heller ett exempel på det som kommit att kallas katederundervisning. Och det är här Zaremba blir riktigt populistisk. Den lite känslosamma beskrivningen av den goda lektionen, lektionen som ger eleverna en bas att bygga sina liv på, får stå som exempel på det som “anses vara helt förkastlig av många pedagoger, i synnerhet de som utbildar vår lärarkår.” Och jag kan direkt svara nej, utan att kolla med de andra lärarutbildarna. Det är inte detta som vi anser vara förkastligt. Översitteri och psykisk misshandel, att inte se enskilda elever, att räkna i boken som pedagogisk modell, att låta proven och betygssättningen styra metod och innehåll. Det är exempel på undervisning som vi anser vara förkastlig. Och det är den typen av undervisning som, möjligen lite missvisande, fått öknamnet katederundervisning i debatten. Zaremba får det också att låta som om alternativet till den undervisning vi vill ha bort är att eleverna själva ska söka sig till Njals saga som blinda hönor.

Mer populism: rektorn har till råga på allt inte bjudits in att föreläsa vid lärarutbildningen i Umeå. Detta är dock inte speciellt märkligt eftersom det inte handlar om någon kontroversiell lärare och skolledare, sådana kan ju vara intressanta. Kontroversiell kan ju lika gärna betyda nyskapande på gränsen till att det retar folk. Något sådant rykte har inte Mindervaskolan. Det är en friskola och som sådan inte ett dugg intressantare än andra. Och de andra friskolornas rektorer får inte heller komma och föreläsa eftersom det förmodligen skulle bli tomt och innehållslöst och studenternas tid är mer värd än så.

Det är också ett fult grepp när Zaremba listar groteska felsteg och flagranta kunskapsluckor hos lärarstuderande. Vem som helst kan göra fel och när man samlar ihop misstagen kan vem som helst framstå som obildad idiot. Utan tvekan har lärarutbildningen, liksom varje annan utbildning, problem med studerande som egentligen borde söka sig någon annanstans. Vi kämpar på med det problemet. Det handlar inte om en lärarutbildning i bottenlös kris utan om historiska och politiska skäl som jag inte har plats att diskutera här.

Varken den svenska skolan eller lärarutbildningen befinner sig i en sådan kris som Zaremba antyder i artikeln. Vi har våra problem och vissa av dem är mycket stora. Utan tvekan tvingas många elever igenom en oacceptabel skolgång och utan tvekan skulle lärarutbildningen kunna bli mycket, mycket bättre. Men man får inte glömma att båda dessa institutioner drivs av utbildade och erfarna proffs som kan styra förbi de värsta blindskären. Det är också så att de som går igenom dessa utbildningar är kompetenta medborgare som har en egen drivkraft utöver den som utbildningen kan ge dem. De faller inte alla ihop bara för att det finns skitdåliga lärare, skräplektioner, bakåtsträvande lärarutbildningar och hemska skolor.

Genusforskning

När man inte förstår något finns det stor risk att man blir aggressiv. Det gäller de flesta av oss även om objekten för förvirringen varierar. Kön är en av de saker som vi vill ha koll på. Väldigt många av oss reagerar med förvirring när vi inte kan fastställa kön på en person, några av oss reagerar dessutom med aggression. Ett exempel: I årets omgång av Big Brother finns en transsexuell kvinna bland deltagarna. Det har skapat, helt planenligt förstås, många delikata situationer i huset och diskussioner i tv-sofforna. Själv skäms jag lite för att jag envisas med att påpeka att hon verkligen inte ser ut som en kille som blivit tjej varje gång jag pratar om henne. Trots att jag verkligen, verkligen tycker att det är en icke-fråga vilket kön hon har nu eller vilket kön hon hade när hon föddes, måste jag bekräfta hennes val genom att upprepa att könsbytet blev lyckat. Lyckat utifrån vems värderingar? Längre än så har jag alltså inte kommit.

En annan könsfråga som skapar förvirring och aggressioner är den om en könsmaktsordning. Härom dagen blev jag och mina kollegor upphöjda till genusforskare av en sån här knasboll som gjort det till sin grej att kritisera allt som har genus som prefix. Men det var lite kul samtidigt eftersom vi har haft svårt att bli antagna i genusforskarkollektivet på vår arbetsplats. Men nu kan jag alltså fritt använda epitetet.

Sen hittade jag via Mats Olsson ytterligare en sån här rörig person som vill kritisera teorin om en könsmaktsordning. Han är om möjligt ännu rörigare än grabbarna på Genusnytt eftersom han inte verkar vara påläst. Istället väljer han att referera lite allmänt till sånt han har hört att folk sagt. I vissa fall låter han dessa uttalanden om könsmaktsordning tala mot varandra och därmed är saken bevisad: denna teori kan inte stämma eftersom de olika argumenten talar mot varandra. Genidrag! Eftersom han inte hänvisar till några källor finns det ingen som kan argumentera emot den här soppan. Om nu inte de personer han har hört säga något råkar läsa och känna igen sig…

Det här är en liten kultur för sig, där de redan frälsta peppar varandra med sjuka exempel på vad våra skattepengar används till. Det fungerar väl som vilket sekt som helst kan jag tänka mig. Alla människor behöver bekräftelse och när man får det stannar man kvar till varje pris även om det innebär att göra våld på logiskt tänkande. Och det är inget jag vill kritisera i sig. Det är bra att få bekräftelse men det bästa vore om vi alla kan få det överallt. Om samhället vore så öppet och tillåtande att alla fick plats och därmed bekräftelse skulle vi inte få såna här skruvade grupperingar. Det är lika bra att påpeka det redan nu så slipper vi diskutera det i kommentarsfältet: det är naturligtvis lika vanligt med sekter som bildas kring det motsatta. Många grupper som vill utforska könsmaktsordningen hamnar i en återvändsgränd där deltagarna bara vittnar om oförrätter och inte kommer vidare därför att gruppen sluter sig mer och mer. Alla som arbetar mot sexism hamnar dock inte i den situationen.

Det var en kul utflykt att läsa och kommentera i dessa skyttegravar men det leder dessvärre inte någonvart. Det är verkligen som att ställa upp på en paneldebatt anordnad av en sekt; man kommer inte att nå fram med ett enda budskap. Så nu vänder jag dem ryggen och kollar på Big Brother som kvällsnöje istället.

Katedern som symbol

När skolminister Björklund i DN med emfas säger att det är “Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder” så menar han det symboliskt. Det handlar knappast om att läraren ska förskansa sig bakom katedern och regera därifrån. Han gör det på ett fult sätt och försöker göra kopplingar mellan kritiken mot auktoritära metoder och den svenska skolans dåliga resultat. Dels finns det inget skäl att göra den kopplingen, dels beror de dåliga resultaten på vilka mätningar man tror på. Om vi går efter Pisamätningarna ger jag inte mycket för påståendena, eftersom det är mätningar som görs utan att kontextualisera siffrorna. Länderna som jämförs är extremt olika och det är enbart hårt mätbara kunskaper som ingår. Går vi däremot efter siffror som säger att unga människor idag mår relativt dåligt, får mycket medicin utskriven och att ungefär en fjärdedel av alla elever lämnar grundskolan utan betyg i alla ämnen, då är jag med. Då pratar vi om landspecifika förhållanden och då blir det relevant. Däremot kan jag då ännu mindre se kopplingen mellan icke-auktoritära undervisningsmetoder och dessa förhållanden. Det måste vara annat som spelat in. Vad sägs om folkhemmets nedmontering? Ständiga och ökade neddragningar inom barnomsorg och skola sedan 80-talet? Det finns i alla fall fler förklaringar än den som Björklund biter sig fast i.

Men tillbaka till katedern. Trots att Björklund gör sig lite dum när han använder ordet kateder på det där sättet så menar han det självklart symboliskt. Och då blir det lite roligt när jag hos Jonas Hällebrand hittar en intervju med ordföranden i Lärarnas Riksförbund som faktiskt inte har förstått det utan försvarar katederundervisning rent konkret. Själva katedern hamnar i centrum för hennes röriga resonemang och hon flackar lite med blicken när hon försöker improvisera ihop lite indignation över att läraren inte skulle få ha någonstans att lägga sina böcker och pennor. Det är riktigt illa men kanske tog hon bara chansen att prata om lärare som nedvärderade. Jag skäms å hennes vägnar när hon trasslar in sig och visar hur lite hon vet om a) skolans verklighet och b) skolutveckling och utbildningsforskning.

Nog skulle man kunna “låta katedern vara symbolen för undervisning, kunskap och kvalitet”. Det spelar väl ingen roll vilket ord vi använder för det. Men nu var det faktiskt inte så Björklund använde det. Han ville att vi skulle associera katedern med ordning och reda, med läraren som auktoritet.

Det kommer aldrig att hända. Även om Björklund får många röster genom dina populistiska utspel och genom att antyda att det var bättre förr så är det helt enkelt inte möjligt att gå bakåt i utvecklingen. Tack och lov har vi uppfostrat våra barn att inte ta skit och det går därför inte att lösa skolans problem med hjälp av hårdare tag. Sen är det ingen tvekan om att skolan mäste bli bättre på att ta hand om alla, att förmedla kunskap och att få alla att växa men det sker naturligtvis inte med hjälp av gamla metoder. Det behöver vi inte ens diskutera.

Läs mer om #merkateder på Twitter.

Vi borde inte bli bäst på it

Månadens krönika i Computer Sweden handlar om regeringens satsning på att bli bäst i världen på IT. Och om hur dumt jag tycker att det är. Ungefär.

Vi borde inte bli bäst på it

Jag råkade nämna vad jag trodde var en del av en ungdomskultur på nätet – nämligen förkortningen pos – för mina barn.

De tittade på mig med tom blick:

– Vadå pos? Vad skulle det betyda?

– Jamen, försökte jag, det är en förkortning: Parent Over Shoulder.

– Varför ska man skriva det?

– Ifall mamma står och tittar och man vill tipsa kompisen att inte skriva något olämpligt, sa jag med en min som säger att ”jag förstår hur ni ungdomar tänker”.

– Haha, om någon skrev så till mig skulle jag svara något i stil med ”jag har fixat det där knarket som du ville ha”. Parent over shoulder, vem bryr sig?

Det där lite otillfredsställande samtalet illustrerar vår tid rätt bra. En hel generation har hunnit bli vuxna och nya barn har hunnit sätta sig vid datorerna.

Att ha vuxit upp med irc och pos är en helt annan sak än att ha vuxit upp med Facebook och afk.

Det finns unga där ute som missade hela Lunarstormgrejen för att de var för små och ändå pratar vi väldigt ofta om unga och nätet i mycket svepande ordalag.

Jag kommer att tänka på den här händelsen när jag läser om it-minister Anna-Karin Hatt och hennes plan att Sverige ska bli bäst i världen på it.

Det låter ju ambitiöst och bra, men i 2000-talets konkurrensinriktade samhälle gäller det inte bara att vara bra, man måste vilja vara bäst. Så det är väl lika bra att satsa högt.

Sverige ska bli världens mest framgångsrika digitala samhälle, skriver regeringen om sitt nystartade arbete med en digital agenda.

Det agendan missar är att it är lite för brett för att man ska kunna vara bäst rakt över. It är inte ett kunskapsområde, utan en mängd kunskapsområden.

Faktum är att jag tycker att it-minister är en omöjlig post. Till och med utrikesministern har ett mindre ansvarsområde än it-ministern, för var i hela friden slutar området it?

Du kan ju inte ens knyppla i dag utan att det finns en it-koppling.

Vi borde således ha en mängd ministrar med särskilt ansvar för it, just för att det kan vara så mycket: teknik, kultur, kärlek, hat, utbildning, politik, sex, språk, integration, utslagning, vård, brottslighet och bistånd. Listan kan göras oändlig.

Att påstå att Sverige vill bli bäst på it är att visa hur lite vi egentligen har förstått. Det verkar onödigt att avslöja sig redan i början.

Eftersom Sverige tillhör de länder som brukar vara snabba på att anamma ny teknik har vi hunnit träna mycket. Våra barn har alltså sedan två generationer vant sig vid ett liv genomsyrat av datorer och internet.

Ett sätt för oss att behålla någon sorts tätposition skulle vara att erkänna att området är extremt diversifierat och inte går att hålla ihop som ett enda kunskapsområde. Vi skalar bort den enhetliga stämpeln it. Vi pratar inte längre om internet som något homogent.

Som första land utser vi en mängd it-ministrar: utbildningsminister med särskilt ansvar för it, socialminister med särskilt ansvar för it, kultur- och idrottsminister med särskilt ansvar för it, justitieminister med särskilt ansvar för it, barn- och äldreminister med särskilt ansvar för it.

Ja, ni fattar. Då skulle vi faktiskt kunna säga att vi är världens modernaste land.

Ta betalt!

På internationella kvinnodagen passar jag på att dubbelposta på två av mina bloggar eftersom jag har ett starkt behov av att skriva om kvinnors situation, i akademin och i allmänhet. Nu blev det inte så himla mycket könsvinkel på det, snarare en människovinkel. Nåja.

Ni skulle bli förvånade om ni visste vilka personer och organisationer som försöker få mig att jobba gratis åt dem. Det är inte småhandlarna som sliter på en skola eller en kommun som förklarar situationen och argumenterar för att jag ska komma dit och hjälpa dem helt gratis. Nej, det är utan undantag stora, relativt rika organisationer som förklarar för mig att de har en liten budget, att de andra inte tar betalt, att konferensen har ett vällovligt syfte. Jag tar argumenten ett och ett:

  • ”Vi har en liten budget”. Ja, det är trist att höra. De kanske vill öka på sin budget så att allt de önskar sig ryms? Alternativt sänka kraven? De som ställer frågan arbetar sällan gratis. De är ofta anställda och har en hygglig lön medan de ringer runt och ber andra arbeta gratis.
  • ”De andra föreläsarna tar inte betalt”. Ja, det är trist att höra. Men begripligt. Det finns två grupper som är pigga på att jobba gratis. Den ena är de oetablerade som blir väldigt glada och smickrade för frågan och som mer än gärna tar chansen att bli etablerade. Jag har varit där och gjort det och jag är enormt tacksam för de chanser jag fick. Idag är min situation en annan. Den andra gruppen är de som har finansiering från annat håll och som kan åka ut på arbetstid och göra gott. Sån är inte jag. När jag föreläser är det istället för annat jobb, jag måste ha inkomsterna. De professorer som ställer upp gratis är äldre, etablerade och män. Deras situation och min går inte att beskriva på samma dag. Jag har exakt noll kronor i forskningsfinansiering vilket betyder att om jag ska forska, vilket jag ju tycker att jag ska, måste jag dra in pengar till detta själv. Och just nu gör jag det genom att föreläsa. Något annat sätt finns inte. Och risken är stor att jag tacksamt tar emot chansen att stå på samma scen som de stora elefanterna, äta middag med dem, hoppas att lite stjärnglans dammar av sig på mig. Men det är bara dumt. Det kommer bara att ge mig en flashback från tonårstiden och det är ovärdigt för en vuxen människa.
  • Konferensen har ett vällovligt syfte. Ja, det är klart. Jag föreläser inte på konferensen med ondskefullt syfte så det behöver vi inte diskutera.

Min filosofi när det gäller att ta betalt ser ungefär ut så här: jobbet har jag för att försörja min familj. Sen har jag ett roligt jobb som jag har kämpat mig till men det ska inte blandas ihop med att göra saker frivilligt. Bara för att det är roligt ska man inte arbeta utan lön. Om jag ska jobba måste det ge pengar till familjen, annars är det djupt omoraliskt att vara borta från familjen. Självklart med undantag för egna aktiviteter som jag gör för min egen skull eller altruistiska aktiviteter. Men att arbeta gratis åt någon tar tid från det enda verkligt viktiga uppdrag jag har i livet; mig själv och min familj. Om jag då tar betalt kan pengarna jag få tillföra något till familjen (något till studion, en resa, hämtpizza). Alltför många akademiker är så uppfyllda av den bekräftelse de får på jobbet att de inte klarar av prioriteringarna. Och risken är ännu större för kvinnor för då får man lägga till att vi är uppfostrade att serva och tillfredsställa.

Förhoppningen är att alla människor ska växa upp och göra ungefär det som de vill göra. Att de flesta som vuxna slipper vara tonårens wannabe:s. För kvinnor i akademin tycks det vara så att wannabe-positionen är den enda som erbjuds. Fläng runt på alla möten, skicka in oändligt många forskningsansökningar, tacka ja, tacka ja, tacka ja. Har du tur blir du en av oss. Men nej, så blir det ju förstås inte. Istället kommer du att ha offrat allt som är viktigt i ditt liv och fått tillbaka… ingenting alls.

Så ta betalt! Det gäller naturligtvis både män och kvinnor. Ta betalt för det du är bra på och var stolt över det!

Önskar er alla en bra internationell kvinnodag. En spotifylista, kanske?

Det är inte ok

Vi är många som skrattat gott åt Stavros Loucas åsikter i en för övrigt rätt töntig intervju i Sydsvenska dagbladet härom dagen. Själv gick jag ett steg längre och ställde samma intervjufrågor till mig själv för att ironisera lite över Loucas ifrågasättande av evolutionen. Men det här är betydligt allvarligare än så, egentligen.

En allvarlig detalj är också att väldigt få av de personer jag pratat med om detta har funderat på om han menar allvar. Jag svalde intervjun omedelbart. Vad betyder det? Att det sipprar in såna här tankar även i Sverige? Det är en rätt stor bransch i de anglosaxiska länderna, något som Richard Dawkins har varit med att avslöja, bland annat genom sin bok Illusionen om gud och en väldigt bra tv-serie som finns som dvd-box. När jag på detta sätt nämner just Dawkins är det bara för att ha någon att hänvisa till och inte för att jag tror på allt han säger och gör. Det kan vara viktigt att påpeka för den som eventuellt kommer att reta sig på det här inlägget. Jag tycker till exempel inte att man behöver ta ställning i frågan om huruvida gud finns. Det är upp till var och en att fundera över livet och självständigt eller efter grupptryck välja tro. Det viktiga är att vi inte för in åsikter som grundar sig i tro i skolan.

Det finns vissa grunder för ett civiliserat samhälle som vi inte kan frångå utan mycket omfattande debatt. En av dem är att det offentliga livet, till exempel skolan, måste följa demokratiska principer. En annan är att i viktiga sammanhang, till exempel skolan, måste den kunskap man lutar sig mot följa vetenskapliga principer. Börjar vi nagga dessa principer i kanterna har vi ingen styrning längre och går per definition bakåt i utvecklingen. Om man nu anser att civilisation är framåt. I ett värderelativt samhälle kan det möjligen diskuteras men här förutsätter jag att vi har vissa värderingar gemensamt, exempelvis allas lika värde, en typisk följd av just civilisationen.

Vi får inte låta de här åsikterna få fäste i den svenska skolan. Det kan omöjligt vara förenligt med styrdokumenten att vi har lärare som jämställer bibelns beskrivningar av något över huvud taget med vedertagna eller omdiskuterade fakta. Vi har religionsfrihet i det här landet och det betyder inte bara att Louca får ha sin tro hur mycket han vill, det betyder också att jag ska slippa ha den. Han får gå i kyrkan eller synagogan eller källarlokalen och jag är beredd att göra mycket för att försvara hans rätt att göra det men han får inte arbeta i skolan om han går ut offentligt och visar att han inte följer samhällets grundprinciper.

Evolutionsteorin är inte en teori bland många andra. Det är den vi har att bygga på just nu. Kreationister är inte missförstådda vetenskapsmän i stil med till exempel de första strängteoretikerna. Naturligtvis vill kreationister, i likhet med till exempel rasister, gärna bli uppfattade så men det är vår plikt att inte låta dem ta det handlingsutrymmet.

Rundabordssamtal om it i skola och utbildning

IT-minister Hatt har samlat nyckelpersoner till rundabordssamtal om it i skola och utbildning. Samtalet ingår i en serie samtal inför en digital agenda. Det finns mycket att säga om detta. Jag har inte hört hela samtalet än, det rullar i bakgrunden när jag skriver detta, men det börjar inte särskilt insiktsfullt. IT-ministern blandar ihop saker, tycker jag. Man kan inte stirra sig blind på vad statistiken säger om vad elever kan och inte, t ex. Och snälla ministern, kan vi inte släppa verktygsmetaforen i det här sammanhanget? Det visar bara att man inte kan ha en IT-minister. Vem kan påstå att de har IT-kompetens? Ingen, förstås, eftersom IT inte är ett enda kunskapsområde utan ett kluster av kunskapsområden.

Uppdatering 60 minuter in i filmen: än så länge är det bara en deltagare som har levererat något utöver självskryt, gamla tankesätt, anglicismer och floskler: den enda inbjudna eleven. Han hade ju gjort en analys utifrån sin direkta erfarenhet. Varför bjuder man in folk som bara vill tala i egen sak?

Uppdatering 1:30 in i filmen: det blir nästan bara värre allt eftersom. Elevrepresentanten är fortfarande bäst och den uppfattningen delar jag med alla i panelen, uppenbarligen. Alla vill tala om att han är bra, vilket inte är så konstigt. Dels har han tänkt till, dels har han varit med om det samtalet handlar om. Men viktigast av allt, han utstrålar liv till skillnad från ett flertal av talarna där liklukten börjar sätta in redan. Bra sagt, Ann-Katrin Agebäck, att påpeka den höga snittåldern! Ålder i sig är väl inget problem men låt för fasen inte folk säga virituell (sic!) och molnet och approach och försöka sälja in sin egen produkt.

Flashbackhistorien

Det som känns svårast i en sån där tv-diskussion där man får 2-3 minuters taltid är att få fram att det handlar om att tänka annorlunda. Alltså att ställa om våra tankar och vårt sätt att se på den här händelsen. Vi kan inte diskutera vad internet har gjort med oss eller hur ungdomen av idag uppför sig. För det är totalt irrelevant. Vi måste prata om hur vi kan översätta nätet för att förstå det.

Som en av mina söner påpekade verkar programledarna i Nyhetsmorgon (jag har varit där förut och pratat med just det här paret) tagit på sig rollen som stora bebisar. De tittar på en med valpblicken och ställer frågor som man inte trodde vuxna människor kan ställa. Det är knappast för att de är korkade utan görs med en väl genomtänkt tanke – att frågorna ska spegla hur man tänker ute i stugorna. Och det sympatiserar jag med. Jag sa även till researchern som ringde dagen innan att jag gärna tar de där frågorna där man får chansen att arbeta emot en del fördomar. Nu inser jag hur naiv jag var – det är klart att man inte kan hoppas på att göra sånt på ett par minuter. Ett sånt där framträdande kan möjligen fungera som språngbräda för att nå ut med ett seriöst budskap en annan gång. Så jag skrev ihop något som sammanfattar det jag pratade med researchern om och det publiceras på Cybernormer idag.