Och månadens gästbloggare är… *trumvirvel*… Elza Dunkels! Elza är docent i pedagogiskt arbete och forskar bland annat om barn och internet. Bli inte förvånad om ämnen om ungas säkerhet på nätet dyker upp i ditt flöde inom kort. Men tills dess! Låt oss ge ordet till Elza för en vidare introduktion om sig själv och de ämnen hon kommer beröra under månadens gång.Har du redan nu en fråga till Elza? Kommentera!
Därefter ska jag skriva om några aktuella ämnen i tre blogginlägg. Det första finns ute redan nu och handlar om hur vi kan skydda barn på nätet.
Den 27 september kommer jag att livesända från Bredband 2:s Facebooksida. Kl 11.30 börjar jag svara på frågor, som man kan skicka in redan nu eller ställa direkt under livesändningen. Missa inte detta! Passa på att fråga eller tipsa nån i din närhet som har oroliga funderingar kring barn och digitalisering.
Vill du ställa en fråga till mig? Skriv din fråga som en kommentar under något av inläggen på Bredband2:s Facebook eller Instagram , så samlar vi ihop dem och sen svarar jag på så många jag hinner.
Vilka frågor kommer att dyka upp? En kvalificerad gissning är att det blir många frågor om ämnen som jag redan skrivit en del om:
Mitt i sommarens torraste period dyker ordet sharenting upp i svensk media. So who you gonna call? Net Busters! Så här kommer några av de inslag jag har varit med i. Men först en sammanfattning av det jag sagt:
Sharenting kommer inte att bli ett ord eller en grej i Sverige, eftersom vi tack och lov inte är vana att namnge fenomen och sen ge dem ogrundat stor uppmärksamhet. Att kalla det för sharenting låter påskina att föräldrar agerar fundamentalt annorlunda idag jämfört med tidigare generationer.
I grunden är det sunt att dela bilder på sina barn, för den som vill det. För den som inte vill dela eller se andras bilder går det alldeles utmärkt att låta bli att dela och att avfölja den som lägger ut barnbilder.
Vi måste alltid inhämta samtycke innan vi lägger ut bilder, text eller annat om andra.
När det gäller barn måste vårdnadshavarna representera barnet i samtyckesprocessen. Det betyder att de som vuxna måste fatta besluten helt på egen hand när barnen är väldigt små och tillsammans med barnen när de är så stora att de förstår mer.
Att helt utesluta postande om sina barn gör att det inte uppstår några naturliga situationer att prata om vad som gäller vid publicering på nätet och då måste de vuxna lära barnen det på annat sätt. Det är oerhört viktigt att barn får med sig detta sätt att tänka.
När vuxna frågar efter samtycke så snart de vill lägga ut nåt, skickar det signaler till barn (och andra vuxna) att detta är viktigt. Om detta blir en norm kan en samtyckeskultur få fäste på allvar, oavsett vad det gäller.
Vi kan inte bedöma barnbilder på nätet utifrån de tankar och värderingar som fungerade i den analoga tiden. Synen på bilder på nätet är under förändring. De barn som är vana vid massiv dokumentation på nätet kommer att tänka andra tankar än barn gjorde förr. Det är rätt stor chans att dessa barn får det lättare i sitt identitetsarbete och om vi vuxna sköter det här bra, att de kommer att kunna utveckla en positiv syn på sig själva och andra.
De problem många lyfter fram handlar snarare om gränslösa föräldrar än själva möjligheten att dela.
Så här beskriver AgeID själva hur det ska gå till.
Lite frågor och svar som inte hanns med i sin helhet i P4 Extra den 8 maj 2019:
– Vad innebär det här nya porrfiltret som man ska införa i Storbritannien?
Alla måste verifiera att de är över 18. Det kommer att kunna göras på lite olika sätt, bl a genom att använda AgeID, ungefär som vårt BankID men inte lika officiellt eftersom Storbritannien har valt att låta alla som vill erbjuda en lösning. Wired har gjort en genomgång av de största aktörerna.
– Och det här ska alltså skydda barn på nätet. Kommer det göra det?
Nej tyvärr. Jag önskar, som alla andra, att det fanns ett sätt att ta bort det som är oönskat och bara ha kvar allt som är bra med nätet. Men låter sig helt enkelt inte göras. Det viktigaste skälet är att det inte går att definiera oönskat innehåll i allmänhet, inte ens om man enbart fokuserar enbart på pornografi. Och man måste ju definiera för att kunna skilja det ena från det andra.
Problemet är att den analys man gjort av problemet kommer från analoga medier. Där var det ju så att vuxna kunde styra rätt mycket vad barn skulle kunna se. Om vi ska ha fungerande lösningar måste analysen av problemet baseras på den verkligheten vi har idag.
– Så vad kan den här typen av filter istället få för effekt? Förvärra?
Ja, forskning om den här typen av tekniska lösningar visar entydigt att 1) de inte tar bort allt de är tänkta att ta bort och 2) att vuxna tenderar att släppa frågan lite, en teknisk lösning ger ofta en falsk känsla av säkerhet för de vuxna medan de alltså inte skyddar de unga.
Sen måste alla offentliga kostnader ställas mot nyttan. Det betyder att allt som ska införas t ex i skolan måste vara forskningsförankrat och detta har alltså inget som helst stöd i forskning.
– Den största porrsajten har 92 miljoner besökare – varje dag (och det är alltså bara EN sajt) Storbritannien står, efter USA, för den största delen av trafiken. Det är rätt många människor som kommer behöva lämna ut sina uppgifter till de här sajterna. Är det säkert?
Nej, det är ytterligare en kritik mot åldersverifiering. Den ska alltså skötas av kommersiella aktörer, utan insyn från myndigheter. Vad gör de med alla dessa data? Här skriver The Guardian om problemet. Personligen tycker jag inte att detta är det mest upprörande, eftersom de flesta av oss redan lämnar ut extremt mycket personlig data till vilka aktörer som helst. Det som oroar mig mer är att en stat fattar ett beslut 1) på så lösa grunder och 2) sedan lämnar implementeringen till kommersiella aktörer. Och det övergår mitt förstånd att inte fler oroat sig över att PornHub har stöttat den brittiska kampanjen för åldersverifiering. Hur är det möjligt att detta kunde passera obemärkt? Om de största aktörerna på porrmarknaden hade använt sina ekonomiska muskler till att motarbeta förslaget, hade det varit helt logiskt. Att de istället har stöttat förslaget skaver rejält och gör att vi borde fundera på vilka som stöttar dessa förslag, varför de stöttar och varifrån pengarna till alla kampanjer kommer.
– Men om den här typen av filter inte uppfyller syftet, att göra nätet säkrare för barn. Vad gör det?
Det handlar i korthet om att ge barn verktyg att hantera den här miljön, alltså verkligheten. Där det finns oönskat innehåll som de måste lära sig undvika.
Lika viktigt är det att barn som ändå råkar på innehåll som de inte mår bra av vågar berätta det för nån vuxen. Att få prata om det som hänt är ett sätt att reparera skadan. Därför är det extra olyckligt att vi har den här emotionella debatten om främst pornografi eftersom det framstår som om unga kan skadas för livet. Det minskar chansen att barn vågar berätta om sina funderingar eller om de sett något de inte mådde bra av, och då lämnar vi dem ensamma med frågan. Redan idag är det bara hälften av alla barn och unga som har pratat med nån vuxen om porr. Risken är alltså stor att det blir ännu värre nu.
Ibland handlar kritiken mot dessa tekniska lösningar om att det är lätt att ta sig förbi sådana spärrar. Så snart elever börjar kunna lite om datorer, är det inga problem att lära sig kringgå både filter och ålderskrav, t ex genom att använda sig av ett VPN. Men det är inte egentligen ett vettigt argument emot filter eller åldersverifiering. Dessa lösningar är förmodligen främst tänkta att skydda yngre, inte att till varje pris hindra alla från att komma åt pornografi. Och i teorin är det en bra tanke. Ingen vill ju att barn ska utsättas för pornografi. Huvudproblemet är dock att varken filter eller åldersverifiering faktiskt tar bort pornografi, utan bara en bråkdel av den.
Så här tycker jag att man ska tänka, oavsett om man har en professionell eller privat relation till de barn man oroar sig för: Kommer barnen att kunna skyddas från detta för alltid? Svaret är såklart nej, förr eller senare kommer de att använda en mobiltelefon eller sitta vid en dator utan filter. Det betyder att de måste få andra typer av stöd för att vara skyddade på riktigt. Barn i förskoleåldern behöver kunniga vuxna omkring sig, som inte låter dem klicka runt på plattor och som även berättar om det, inte bara låser skärmen till en app och sen är det klart.
Alla barn behöver
utifrån sin ålder och mognad, få stöd i att utveckla strategier att undvika det de inte mår bra av och ändå hitta sådant de behöver hitta, och
ständigt bli påminda om att de inte är ensamma, att de får och bör komma till vuxna med alla typer av frågor.
Vuxna behöver
ha verklig kunskap om barns villkor idag, så att lösningarna på de problem som uppstår i barnens liv inte baseras på hur saker förhöll sig i den egna uppväxten, och
modet att se och höra vad barn egentligen säger så att de kan se ett barn i ögonen och agera på det de ser. Och det innebär att släppa den snuttefilt som filter och åldersverifiering är och börja jobba med de svåra men verkliga frågorna.
Mer läsning
Porrfilter, ja tack! Här finns även länkar till forskningen jag refererar till ovan.
Snart kommer ännu en bok om digitalisering i förskolan, även den med ett kapitel av mig. Denna gång är Erika Kyrk-Seger redaktör. Jag hoppas att varje förskola skaffar båda böckerna och startar läsecirklar för personalen, så att fler får chans att arbeta med de här frågorna professionellt, och slipper använda sin fritid till kompetensutveckling.
Här kan ni läsa de avslutande styckena i mitt kapitel.
“De barn som inte får använda nätet under barndomen riskerar att hamna i ett liknande utanförskap, ett digitalt utanförskap, som gör att de kommer att få svårare att utveckla ett fungerande förhållningssätt till datorer och nätanvändning. De kan, liksom de barn som har fått utforska nätet utan stöd från vuxna, råka ut för er faror än de barn som haft en trygg och förtroendefull relation till både nätet och vuxna.
Min och andras forskning har visat att de flesta barn och unga som använder nätet har väl fungerande navigeringsstrategier och känner sig relativt nöjda och trygga med sin nätanvändning. Samtidigt framkommer det att de inte har haft några vuxna med sig i lärandeprocessen.
Det är förstås trösterikt att veta att de flesta barn känner sig orädda framför datorn, men det innebär samtidigt att det finns en grupp barn som inte gör det och som inte klarar sig lika bra eller har kunskapsluckor som gör att de riskerar att råka illa ut. För dessa barn blir det de vuxnas uppgift att finnas med och samtala med dem om nätet och lyssna på deras tankar.
När det gäller yngre barns nätanvändning, som ju är ett område fyllt av känslomässiga resonemang, kan det dock ibland vara svårt för vårdnadshavarna att hitta rätt bland alla larm och urskilja forskningsfronten. Här har förskolan en uppgift. Med sin styrka av att ha ett professionellt kollegium kan den fungera som en plats där barnen får systematiskt stöd i utvecklandet av sin digitala kompetens.”
Med till synes outsinlig energi och stor kunskap föreläser, författar, bloggar, poddar och twittrar Jack Werner – för ung som gammal – om några av vår tids viktigaste frågor: källkritik och hur vi handskas med felaktigheter på Internet. Genom att betona vikten av etik men också varna för moralpanik utgör han en betydande och balanserad motvikt i en annars ofta polariserad debatt om internets för- och nackdelar.
Att Jack dessutom återkommande betonar att vuxnas roll i förhållande till barns farhågor och rädslor är att vara trygga och säkra, lugna och förstående, kort sagt: vuxna, gör honom till en mycket värdig mottagare av Surfa Lugnt-priset 2019.
Torkel Klingberg skriver i SvD den 23/2 att digitaliseringen av skolan sker i blindo och att försiktighetsprincipen borde användas innanutvecklingen får fortsätta. Försiktighetsprincipen används av bl a läkemedelsbranschen som ett sätt att undvika framtida läkemedelskatastrofer, genom att den som vill sälja ett läkemedel först måste visa att produkten är ofarlig. Digitaliseringen är dock inte en produkt, så vi kan inte applicera försiktighetsprincipen rakt av. Vissa produkter som möjliggör digitaliseringen är visserligen produkter: plattor, datorer, träningsarmband, mobiltelefoner, tv, wifi-styrd belysning. När det gäller sådan teknik kan vi kräva att de ska vara testade så att de är säkra innan de lanseras. Att jämställa digitaliseringen med de tekniska prylarna vore dock lika osmidigt som att jämställa sjuk- och hälsovården med läkemedelsindustrin; de hör självklart ihop men de inte är sammanlänkade så till den grad att vi kräver ett stopp för hela den medicinska forskningen och praktiken bara för att vi är kritiska till läkemedelsindustrin. Klingberg menar att skolans digitalisering borde stoppas tills vi vet mer. Jag säger tvärtom! Ska försiktighetsprincipen baseras på forskning om ungas nätanvändning borde försiktigheten vändas åt andra hållet. Vi borde se till att alla barn kan granska information, att de förstår när mobilen blir ett hinder och när den tillför något, hur de undviker att blir lurade av bedragare och sexuella förövare, tills vi helt säkert vet att det är riskfritt att sluta lära ut sådant.
Klingberg refererar till studier från främst USA och ett par egna erfarenheter som visade att det är svårare att läsa digital text. Klingberg menar att slutsatsen blir att stoppa digitaliseringen medan vi studerar detta närmare. Jag säger tvärtom! Även om resultaten skulle bli desamma, att skärmläsning ställer andra krav på läsaren än pappersläsning, är detta en tydlig fingervisning om att skolan borde bli bättre på att lära ut skärmläsning. Om inte skolan lär ut digital kompetens, hur ska elever då lära sig behärska digitala enheter? De elever som går i skolan idag måste kunna detta, oavsett vad vi tycker om den saken. Det är faktiskt värre än så; även de elever som har gått i skolan de senaste årtiondena borde ha fått med sig detta ut i livet. Vi har haft allmän tillgång till plattor och smarta telefoner i ett årtionde redan, och till internet i snart trettio år och ändå går årskull efter årskull ut utan att skolan har bidragit till deras digitala kompetens. Det betyder inte att alla dessa elever saknar kunskaper, tvärtom, men det betyder att de inte fått utveckla sina kunskaper systematiskt, utifrån en läroplan, med alla fördelar som kommer med det.
Vi måste sätta oss över känslan av att utvecklingen rusar iväg åt fel håll. Samhällets digitalisering är bara en följd av den tekniska utvecklingen, inte något som vi har att ta ställning för eller emot. Vi ska inte fråga oss hur vi kan stoppa utvecklingen, utan hur vi kan bli bättre på att stötta barn och unga så att de undviker risker och får ut maximalt av möjligheterna. Självklart ska vi kritiskt granska allt nytt som dyker upp, vi ska fråga oss om det nya verkligen är så bra som det påstås och vi ska tänka igenom var det finns risker. Samtidigt måste vi vara lika kritiska till det som inte är nytt, det som är så invant att vi inte längre ser det. Annars är risken stor att vi romantiserar det vi känner till, det som utgjorde vår egen uppväxt, även i de fall där allt inte var så rosenskimrande för alla.
Vuxna är sårbara när det kommer till barn, oavsett om vår relation är personlig eller professionell. Vi vill skydda dem och det gör oss till tacksamma mottagare av larmrapporter. Dessvärre är det så att den som är rädd är ett sämre stöd för barn. Klingbergs enda bidrag till debatten när han målar upp ett skräckscenario med hjälp av ord som digitaliseringsträsket och kunskapsras, är att sprida obefogad oro till vuxna som i många fall redan är oroade. Det är direkt oansvarigt.
Elza Dunkels
Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete och internetforskare vid Umeå universitet.
Annakarin och jag har båda forskat om nätanvändning ungefär lika länge, vi har haft kontakt, känt till varandras forskning men egentligen aldrig tänkt på att arbeta tillsammans. Förrän i våras. Vi var på samma konferens i London och föreläste om liknande saker, helt oberoende av varandra. Vid hotellfrukosten började vi prata om det förestående valet och hatet på nätet. Vi insåg plötsligt att vi har intervjuat de främsta experterna på näthat, experter som ingen frågar när det bjuds in till runda bordssamtal eller utredningar. Annakarin har pratat med det vi idag kallar för influencers men som hon väljer att se på som aktörer med stora konton och många följare. Jag har intervjuat unga. För oss var det inget dramatiskt eller nytänkande i att välja våra respektive informanter, det är helt i linje med vår syn på forskningens samhällsuppdrag. När vi började prata om det, förstod vi dock att det är unikt; vi har under många års tid följt och lyssnat på två grupper som har djupa kunskaper om näthat. Kanske är det även så att våra informantgrupper sitter på den viktigaste kunskapen eftersom den bygger på lång erfarenhet av att möta och hantera näthat, kunskap som ofta har utvecklats till ett väldigt högt personligt pris. Samtidigt är det grupper som sällan får komma till tals därför att de har låg samhällsstatus. Varför hade inte ens vi tänkt på detta tidigare?
Efter den där frukosten blev vi ivriga. Vi startade ett nytt forskningsprojekt, vi skrev synopsis till en bok, vi hade långa möten där vi arbetade med terminologi (något ni kommer att se att vi ständigt återkommer till i boken). Våren blev sommar, som blev högsommar och snart skulle det vara val. Vår ivrighet övergick i otålighet och vi bestämde oss för att skriva en kort, populariserad sammanfattning av våra rön så här långt, för att bidra till arbetet mot näthat, en sammanfattning av en bok som alltså inte ens är klar.
Omslaget till Näthat – förhållningssätt och strategier
Vi ville också få spridning på materialet. Så mitt i den stekheta sommaren kom vi på att om vi ger bort vårt bokmanus till någon som kan trycka och sprida, kan boken bli gratis och lätt tillgänglig. Den som var snabbast att tacka ja var LIN Education, vars konferens vi föreläst på i London. De tog hand om allt det praktiska och det som kostar pengar. I november var boken klar, på svenska och norska. Vi fick lansera den under SETT-dagerne i Oslo, ett fantastiskt roligt tillfälle som jag tänkte skriva om i ett särskilt inlägg.
Nu är det fritt att ladda ner boken som pdf på svenska eller norska. Vi är bara glada om ni delar länken och använder boken i alla sammanhang där den kan göra nytta.
Sen får ni hålla utkik. Annakarin och jag jobbar vidare med vårt gemensamma projekt så ni lär höra mycket mer från oss.
(Eller fundera över andra alternativ först.) Så här tänker jag:
Det är belagt om och om igen att det bästa för barn och unga är att 1. det finns samverkan mellan olika aktörer och 2. de vuxna som finns kring barnet äger frågorna.
Dessa viktiga punkter riskerar att motverkas av en inhyrd expert, som en föreläsare eller konsult. Det här kan möjligen uppfattas som kritik mot mig själv och andra som lever på att vara experter, men det är bara ett konstaterande om att vi ofta tänker fel. Experter behövs, men kanske inte i första hand för att åka runt och ta över andras uppgifter. Det är nämligen risken; att vi experter uppfattas som så spränglärda att det närmast förminskar de som egentligen är experter på sin egen kontext, de vuxna som befinner sig i barnens närhet, personligt eller professionellt.
Det finns alltså bättre sätt att använda oss som är experter, åtminstone i de flesta miljöer. Här kommer mitt förslag:
Starta en kunskapscirkel
Bilda en eller flera grupper av de professionella som ska arbeta med frågorna i relation till barn och unga. Tänk brett! Gå igenom vilka som i praktiken har kontakt med barnen, så att det inte bara blir pedagogisk personal eller elevhälsan. Kansli, lokalvård, skolledning, idrottsklubb, osv.
– Bestäm vilka frågor ni behöver fördjupa er i. – Ta del av samma material t ex en bok eller en föreläsning, se länkar nedan. – Träffas och arbeta mot ett gemensamt mål, t ex en uppdaterad plan för skolans likabehandlingsarbete, se listan nedan. – Nu är det ni som är experterna och som ska arbeta med era elever och vårdnadshavare.
– Ett av de viktigaste målen är att skapa samsyn kring den eller de frågor ni vill utveckla kunskap kring. Samsynen ska vara både teoretisk och praktiskt, alltså hur tänker ni om de här frågorna, vilka analyser gör ni och hur handlar ni i praktiken? – Ett annat viktigt mål är att ni utvecklar tankeverktyg som stärker er i den professionella (eller privata) relation ni redan har med barn och unga. Det är alltså inte frågan om att lära sig helt nya saker, utan att förstärka den befintliga kunskapen och förmågan med idéer, termer och förhållningssätt som uppdaterar det ni redan kan. – Ett sådant här arbetssätt ger erkännande åt deltagarnas befintliga kunskaper istället för att förminska dem. På det sättet påminner det om samtida lärandemodeller på nätet, där alla hjälps åt och ingen är mer expert än någon annan. – Sen finns det andra positiva effekter av ett sånt här arbetssätt som att gruppen svetsas ihop kring ett gemensamt mål, snarare än att matas med något som någon annan har bestämt att alla måste kunna. – Det är betydligt billigare och effektivare än att hyra in en expert.
Är mina föreläsningar alltså värdelösa?
Tvärtom. Jag är den första att skryta upp min förmåga att förklara komplexa problem på ett pedagogiskt sätt. Jag är extremt van att föreläsa för många olika målgrupper och jag är trygg i mina kunskaper och erfarenheter så jag vågar ta upp obekväma ämnen som verkligen måste få mer utrymme på alla nivåer i samhället. Jag är utan tvekan ett säkert kort för den som vill ha en föreläsning.
Men jag hoppas att i framtiden begränsa mitt föreläsande till konferenser (som ju ändå bara består av föreläsningar) och andra tillfällen då det helt enkelt inte finns någon grupp att svetsa samman i en kunskapscirkel. Jag tänker mig också att jag gör mest nytta i sammanhang där det finns professionella som behöver skakas om och få nya infallsvinklar.
Men vi vill ändå ha hjälp!
Det kan ni självklart få! Jag arbetar hårt med att nå ut med min kunskap på området och tvekar inte att vara till hjälp. Ni kan höra av er om ni vill ha mer konkreta tips för en kunskapscirkel, få lite frågor att arbeta med eller vill att jag leder den på distans. Ni vet var ni hittar mig 🙂
Idag uppmärksammas Safer Internet Day över hela Europa. Tanken med dagen är att vuxna ska tänka ett extra varv på ungas säkerhet på nätet och kanske ägna dagen åt aktiviteter kring frågan. I år känns den extra viktig eftersom vi befinner oss i en backlash när det gäller unga och nätet i allmänhet (t ex mobilförbud) och ungas säkerhet på nätet i synnerhet (t ex filter).
Det jag har svårast att förstå med de bakåtsträvande tongångarna, både vad gäller mobilförbud och filter, är hur förespråkarna vågar. De uppvisar ett otroligt mod, eller snarare dumdristighet! Hur vågar de kräva saker som enligt forskning om säkerhet på nätet riskerar att öka ungas utsatthet? Jag är alldeles för feg för att våga uttala mig utanför mitt kompetensområde. Jag skulle aldrig ta en så allvarlig sak på mitt ansvar. Förbud, varningar och tekniska hinder ökar klyftan mellan barn och vuxna! Det finns barn som har dött därför att de inte vågat larma till sina vuxna. Det finns barn som berättar om sömnsvårigheter därför att de inte vågar säga till nån vuxen att de blivit lurade att göra nåt dumt. Det finns barn som har ont i magen för att vuxna larmar och går på. Hur vågar vuxna bidra till det?
Det vi vet är egentligen bara ett par saker, men de är å andra sidan rätt väl belagda.
De flesta barn som råkar ut för kontaktförsök av sexuella förövare navigerar klokt förbi denna potentiella risk. Några barn faller för manipulationen men det finns alltså något som gör att de flesta klarar sig. Då bör vi fokusera på att identifiera detta något.
I EU Kids Online valde vi att kalla detta något för motståndskraft (resilience på engelska).
Motståndskraft kan bestå av en trygghet i sig själv och en tillit till omgivningen, som ger barnet en stark känsla av att ha en plats i världen och att det finns vuxna som lyssnar och respekterar.
Motståndskraft kan också bestå av utvecklade förhållningssätt och rutiner, en sorts nätsmarthet som kickar in när något verkar skumt eller barnet råkat ut för nåt.
Motståndskraft kan också vara att barnet fått mandat att känna efter hur det känns och agera på den känslan. Alltså att inte vara väluppfostrad i bemärkelsen lydig, utan att det även finns utrymme för att ljuga sig ur en svår situation, backa från ett löfte eller säga ifrån när nånting känns fel.
Vi vet också att många sexuella förövare är skickliga manipulatörer. De får snabbt offret att känna sig medskyldigt till övergreppet. Det betyder att vi inte bara måste vara noga med att inte skuldbelägga barn och unga, vi måste vara övertydliga i detta.
Som ni ser av min korta lista kan förbud, varningar och tekniska hinder motverkautvecklandet av motståndskraft. Vuxna kan inte ta rollen som övervakare och samtidigt bygga förtroende med barn. Vuxna kan inte sätta upp förbud och sedan förvänta sig att barn ska larma om nåt händer. Barn behöver träna upp sina förhållningssätt och rutiner, genom att använda nätet, mycket och tidigt. Inte nödvändigtvis tillsammans med vuxna men i en miljö där vuxna är intresserade, engagerade, respektfulla och närvarande när de behövs. Det är sånt vi borde fokusera på idag!
Ni kanske har sett att centerkvinnorna har startat en kampanj för en porrfri skola där man förordar filter på alla skoldatorer. Det strider ju mot all forskning på området så jag spelade in en liten film som sammanfattar kritiken mot den typen av satsningar.
För den som vill läsa mer rekommenderar jag mina böcker. Här länkar jag till förlagens sidor men böckerna finns såklart hos alla bokhandlare också.
Vad gör unga på nätet? Kanske främst kapitlet Säkerhet till salu och avsnittet Tekniska lösningar på mänskliga problem. Tänk bara på att boken ska uppdateras och en tredje upplaga kommer ut i januari. Inget kring filter kommer dock att skrivas om så det kan ni gärna läsa.
