Med till synes outsinlig energi och stor kunskap föreläser, författar, bloggar, poddar och twittrar Jack Werner – för ung som gammal – om några av vår tids viktigaste frågor: källkritik och hur vi handskas med felaktigheter på Internet. Genom att betona vikten av etik men också varna för moralpanik utgör han en betydande och balanserad motvikt i en annars ofta polariserad debatt om internets för- och nackdelar.
Att Jack dessutom återkommande betonar att vuxnas roll i förhållande till barns farhågor och rädslor är att vara trygga och säkra, lugna och förstående, kort sagt: vuxna, gör honom till en mycket värdig mottagare av Surfa Lugnt-priset 2019.
Torkel Klingberg skriver i SvD den 23/2 att digitaliseringen av skolan sker i blindo och att försiktighetsprincipen borde användas innanutvecklingen får fortsätta. Försiktighetsprincipen används av bl a läkemedelsbranschen som ett sätt att undvika framtida läkemedelskatastrofer, genom att den som vill sälja ett läkemedel först måste visa att produkten är ofarlig. Digitaliseringen är dock inte en produkt, så vi kan inte applicera försiktighetsprincipen rakt av. Vissa produkter som möjliggör digitaliseringen är visserligen produkter: plattor, datorer, träningsarmband, mobiltelefoner, tv, wifi-styrd belysning. När det gäller sådan teknik kan vi kräva att de ska vara testade så att de är säkra innan de lanseras. Att jämställa digitaliseringen med de tekniska prylarna vore dock lika osmidigt som att jämställa sjuk- och hälsovården med läkemedelsindustrin; de hör självklart ihop men de inte är sammanlänkade så till den grad att vi kräver ett stopp för hela den medicinska forskningen och praktiken bara för att vi är kritiska till läkemedelsindustrin. Klingberg menar att skolans digitalisering borde stoppas tills vi vet mer. Jag säger tvärtom! Ska försiktighetsprincipen baseras på forskning om ungas nätanvändning borde försiktigheten vändas åt andra hållet. Vi borde se till att alla barn kan granska information, att de förstår när mobilen blir ett hinder och när den tillför något, hur de undviker att blir lurade av bedragare och sexuella förövare, tills vi helt säkert vet att det är riskfritt att sluta lära ut sådant.
Klingberg refererar till studier från främst USA och ett par egna erfarenheter som visade att det är svårare att läsa digital text. Klingberg menar att slutsatsen blir att stoppa digitaliseringen medan vi studerar detta närmare. Jag säger tvärtom! Även om resultaten skulle bli desamma, att skärmläsning ställer andra krav på läsaren än pappersläsning, är detta en tydlig fingervisning om att skolan borde bli bättre på att lära ut skärmläsning. Om inte skolan lär ut digital kompetens, hur ska elever då lära sig behärska digitala enheter? De elever som går i skolan idag måste kunna detta, oavsett vad vi tycker om den saken. Det är faktiskt värre än så; även de elever som har gått i skolan de senaste årtiondena borde ha fått med sig detta ut i livet. Vi har haft allmän tillgång till plattor och smarta telefoner i ett årtionde redan, och till internet i snart trettio år och ändå går årskull efter årskull ut utan att skolan har bidragit till deras digitala kompetens. Det betyder inte att alla dessa elever saknar kunskaper, tvärtom, men det betyder att de inte fått utveckla sina kunskaper systematiskt, utifrån en läroplan, med alla fördelar som kommer med det.
Vi måste sätta oss över känslan av att utvecklingen rusar iväg åt fel håll. Samhällets digitalisering är bara en följd av den tekniska utvecklingen, inte något som vi har att ta ställning för eller emot. Vi ska inte fråga oss hur vi kan stoppa utvecklingen, utan hur vi kan bli bättre på att stötta barn och unga så att de undviker risker och får ut maximalt av möjligheterna. Självklart ska vi kritiskt granska allt nytt som dyker upp, vi ska fråga oss om det nya verkligen är så bra som det påstås och vi ska tänka igenom var det finns risker. Samtidigt måste vi vara lika kritiska till det som inte är nytt, det som är så invant att vi inte längre ser det. Annars är risken stor att vi romantiserar det vi känner till, det som utgjorde vår egen uppväxt, även i de fall där allt inte var så rosenskimrande för alla.
Vuxna är sårbara när det kommer till barn, oavsett om vår relation är personlig eller professionell. Vi vill skydda dem och det gör oss till tacksamma mottagare av larmrapporter. Dessvärre är det så att den som är rädd är ett sämre stöd för barn. Klingbergs enda bidrag till debatten när han målar upp ett skräckscenario med hjälp av ord som digitaliseringsträsket och kunskapsras, är att sprida obefogad oro till vuxna som i många fall redan är oroade. Det är direkt oansvarigt.
Elza Dunkels
Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete och internetforskare vid Umeå universitet.
Annakarin och jag har båda forskat om nätanvändning ungefär lika länge, vi har haft kontakt, känt till varandras forskning men egentligen aldrig tänkt på att arbeta tillsammans. Förrän i våras. Vi var på samma konferens i London och föreläste om liknande saker, helt oberoende av varandra. Vid hotellfrukosten började vi prata om det förestående valet och hatet på nätet. Vi insåg plötsligt att vi har intervjuat de främsta experterna på näthat, experter som ingen frågar när det bjuds in till runda bordssamtal eller utredningar. Annakarin har pratat med det vi idag kallar för influencers men som hon väljer att se på som aktörer med stora konton och många följare. Jag har intervjuat unga. För oss var det inget dramatiskt eller nytänkande i att välja våra respektive informanter, det är helt i linje med vår syn på forskningens samhällsuppdrag. När vi började prata om det, förstod vi dock att det är unikt; vi har under många års tid följt och lyssnat på två grupper som har djupa kunskaper om näthat. Kanske är det även så att våra informantgrupper sitter på den viktigaste kunskapen eftersom den bygger på lång erfarenhet av att möta och hantera näthat, kunskap som ofta har utvecklats till ett väldigt högt personligt pris. Samtidigt är det grupper som sällan får komma till tals därför att de har låg samhällsstatus. Varför hade inte ens vi tänkt på detta tidigare?
Efter den där frukosten blev vi ivriga. Vi startade ett nytt forskningsprojekt, vi skrev synopsis till en bok, vi hade långa möten där vi arbetade med terminologi (något ni kommer att se att vi ständigt återkommer till i boken). Våren blev sommar, som blev högsommar och snart skulle det vara val. Vår ivrighet övergick i otålighet och vi bestämde oss för att skriva en kort, populariserad sammanfattning av våra rön så här långt, för att bidra till arbetet mot näthat, en sammanfattning av en bok som alltså inte ens är klar.
Omslaget till Näthat – förhållningssätt och strategier
Vi ville också få spridning på materialet. Så mitt i den stekheta sommaren kom vi på att om vi ger bort vårt bokmanus till någon som kan trycka och sprida, kan boken bli gratis och lätt tillgänglig. Den som var snabbast att tacka ja var LIN Education, vars konferens vi föreläst på i London. De tog hand om allt det praktiska och det som kostar pengar. I november var boken klar, på svenska och norska. Vi fick lansera den under SETT-dagerne i Oslo, ett fantastiskt roligt tillfälle som jag tänkte skriva om i ett särskilt inlägg.
Nu är det fritt att ladda ner boken som pdf på svenska eller norska. Vi är bara glada om ni delar länken och använder boken i alla sammanhang där den kan göra nytta.
Sen får ni hålla utkik. Annakarin och jag jobbar vidare med vårt gemensamma projekt så ni lär höra mycket mer från oss.
(Eller fundera över andra alternativ först.) Så här tänker jag:
Det är belagt om och om igen att det bästa för barn och unga är att 1. det finns samverkan mellan olika aktörer och 2. de vuxna som finns kring barnet äger frågorna.
Dessa viktiga punkter riskerar att motverkas av en inhyrd expert, som en föreläsare eller konsult. Det här kan möjligen uppfattas som kritik mot mig själv och andra som lever på att vara experter, men det är bara ett konstaterande om att vi ofta tänker fel. Experter behövs, men kanske inte i första hand för att åka runt och ta över andras uppgifter. Det är nämligen risken; att vi experter uppfattas som så spränglärda att det närmast förminskar de som egentligen är experter på sin egen kontext, de vuxna som befinner sig i barnens närhet, personligt eller professionellt.
Det finns alltså bättre sätt att använda oss som är experter, åtminstone i de flesta miljöer. Här kommer mitt förslag:
Starta en kunskapscirkel
Bilda en eller flera grupper av de professionella som ska arbeta med frågorna i relation till barn och unga. Tänk brett! Gå igenom vilka som i praktiken har kontakt med barnen, så att det inte bara blir pedagogisk personal eller elevhälsan. Kansli, lokalvård, skolledning, idrottsklubb, osv.
– Bestäm vilka frågor ni behöver fördjupa er i. – Ta del av samma material t ex en bok eller en föreläsning, se länkar nedan. – Träffas och arbeta mot ett gemensamt mål, t ex en uppdaterad plan för skolans likabehandlingsarbete, se listan nedan. – Nu är det ni som är experterna och som ska arbeta med era elever och vårdnadshavare.
– Ett av de viktigaste målen är att skapa samsyn kring den eller de frågor ni vill utveckla kunskap kring. Samsynen ska vara både teoretisk och praktiskt, alltså hur tänker ni om de här frågorna, vilka analyser gör ni och hur handlar ni i praktiken? – Ett annat viktigt mål är att ni utvecklar tankeverktyg som stärker er i den professionella (eller privata) relation ni redan har med barn och unga. Det är alltså inte frågan om att lära sig helt nya saker, utan att förstärka den befintliga kunskapen och förmågan med idéer, termer och förhållningssätt som uppdaterar det ni redan kan. – Ett sådant här arbetssätt ger erkännande åt deltagarnas befintliga kunskaper istället för att förminska dem. På det sättet påminner det om samtida lärandemodeller på nätet, där alla hjälps åt och ingen är mer expert än någon annan. – Sen finns det andra positiva effekter av ett sånt här arbetssätt som att gruppen svetsas ihop kring ett gemensamt mål, snarare än att matas med något som någon annan har bestämt att alla måste kunna. – Det är betydligt billigare och effektivare än att hyra in en expert.
Är mina föreläsningar alltså värdelösa?
Tvärtom. Jag är den första att skryta upp min förmåga att förklara komplexa problem på ett pedagogiskt sätt. Jag är extremt van att föreläsa för många olika målgrupper och jag är trygg i mina kunskaper och erfarenheter så jag vågar ta upp obekväma ämnen som verkligen måste få mer utrymme på alla nivåer i samhället. Jag är utan tvekan ett säkert kort för den som vill ha en föreläsning.
Men jag hoppas att i framtiden begränsa mitt föreläsande till konferenser (som ju ändå bara består av föreläsningar) och andra tillfällen då det helt enkelt inte finns någon grupp att svetsa samman i en kunskapscirkel. Jag tänker mig också att jag gör mest nytta i sammanhang där det finns professionella som behöver skakas om och få nya infallsvinklar.
Men vi vill ändå ha hjälp!
Det kan ni självklart få! Jag arbetar hårt med att nå ut med min kunskap på området och tvekar inte att vara till hjälp. Ni kan höra av er om ni vill ha mer konkreta tips för en kunskapscirkel, få lite frågor att arbeta med eller vill att jag leder den på distans. Ni vet var ni hittar mig 🙂
Idag uppmärksammas Safer Internet Day över hela Europa. Tanken med dagen är att vuxna ska tänka ett extra varv på ungas säkerhet på nätet och kanske ägna dagen åt aktiviteter kring frågan. I år känns den extra viktig eftersom vi befinner oss i en backlash när det gäller unga och nätet i allmänhet (t ex mobilförbud) och ungas säkerhet på nätet i synnerhet (t ex filter).
Det jag har svårast att förstå med de bakåtsträvande tongångarna, både vad gäller mobilförbud och filter, är hur förespråkarna vågar. De uppvisar ett otroligt mod, eller snarare dumdristighet! Hur vågar de kräva saker som enligt forskning om säkerhet på nätet riskerar att öka ungas utsatthet? Jag är alldeles för feg för att våga uttala mig utanför mitt kompetensområde. Jag skulle aldrig ta en så allvarlig sak på mitt ansvar. Förbud, varningar och tekniska hinder ökar klyftan mellan barn och vuxna! Det finns barn som har dött därför att de inte vågat larma till sina vuxna. Det finns barn som berättar om sömnsvårigheter därför att de inte vågar säga till nån vuxen att de blivit lurade att göra nåt dumt. Det finns barn som har ont i magen för att vuxna larmar och går på. Hur vågar vuxna bidra till det?
Det vi vet är egentligen bara ett par saker, men de är å andra sidan rätt väl belagda.
De flesta barn som råkar ut för kontaktförsök av sexuella förövare navigerar klokt förbi denna potentiella risk. Några barn faller för manipulationen men det finns alltså något som gör att de flesta klarar sig. Då bör vi fokusera på att identifiera detta något.
I EU Kids Online valde vi att kalla detta något för motståndskraft (resilience på engelska).
Motståndskraft kan bestå av en trygghet i sig själv och en tillit till omgivningen, som ger barnet en stark känsla av att ha en plats i världen och att det finns vuxna som lyssnar och respekterar.
Motståndskraft kan också bestå av utvecklade förhållningssätt och rutiner, en sorts nätsmarthet som kickar in när något verkar skumt eller barnet råkat ut för nåt.
Motståndskraft kan också vara att barnet fått mandat att känna efter hur det känns och agera på den känslan. Alltså att inte vara väluppfostrad i bemärkelsen lydig, utan att det även finns utrymme för att ljuga sig ur en svår situation, backa från ett löfte eller säga ifrån när nånting känns fel.
Vi vet också att många sexuella förövare är skickliga manipulatörer. De får snabbt offret att känna sig medskyldigt till övergreppet. Det betyder att vi inte bara måste vara noga med att inte skuldbelägga barn och unga, vi måste vara övertydliga i detta.
Som ni ser av min korta lista kan förbud, varningar och tekniska hinder motverkautvecklandet av motståndskraft. Vuxna kan inte ta rollen som övervakare och samtidigt bygga förtroende med barn. Vuxna kan inte sätta upp förbud och sedan förvänta sig att barn ska larma om nåt händer. Barn behöver träna upp sina förhållningssätt och rutiner, genom att använda nätet, mycket och tidigt. Inte nödvändigtvis tillsammans med vuxna men i en miljö där vuxna är intresserade, engagerade, respektfulla och närvarande när de behövs. Det är sånt vi borde fokusera på idag!
Ni kanske har sett att centerkvinnorna har startat en kampanj för en porrfri skola där man förordar filter på alla skoldatorer. Det strider ju mot all forskning på området så jag spelade in en liten film som sammanfattar kritiken mot den typen av satsningar.
För den som vill läsa mer rekommenderar jag mina böcker. Här länkar jag till förlagens sidor men böckerna finns såklart hos alla bokhandlare också.
Vad gör unga på nätet? Kanske främst kapitlet Säkerhet till salu och avsnittet Tekniska lösningar på mänskliga problem. Tänk bara på att boken ska uppdateras och en tredje upplaga kommer ut i januari. Inget kring filter kommer dock att skrivas om så det kan ni gärna läsa.
Sammanfattningsvis ser vi att det finns skillnader när vi jämför barn med NPF med barn utan sådana diagnoser. Några av de farhågor som var upprinnelsen till vår undersökning har stärkts. Barn med NPF använder generellt medier mer än genomsnittet. De är mer utsatta på nätet, t ex blir de mobbade ungefär dubbelt så ofta. Vi ser även att föräldrar till dessa barn oroar sig mer och i högre grad upplever att de saknar information och vägledning för att kunna vara ett stöd för sina barn på nätet. Tilläggas bör att resultatet också berättar om positiva erfarenheter av nätet för barn med NPF.
Nätkoll har tillsammans med Hagafilm tagit fram ett antal fantastiska filmer på olika teman som rör unga och nätet. Jag hade förmånen att få vara med på premiärvisningen av filmerna tillsammans med de unga skådespelarna och filmarna. Du hittar alla filmer på Nätkolls Youtubekanal. Det är mycket väl spenderad tid att titta på filmerna!
Det är ett otroligt effektivt upplägg där varje tema visas från två vinklar; den ungas och förälderns. Som denna som handlar om sociala medier:
Nätkoll har tagit fram ett omfattande föräldramaterial som kan användas i studiecirklar. Där finns ett häfte för deltagarna, ett för ledaren och en lärobok, kallat kunskapsdel. Det är alltså gratis utbildningsmaterial! Målgruppen är föräldrar till barn med neuropsykiatriska diagnoser men det mesta är universellt så alla kan använda det.
Nätkoll har tagit fram är ett elevmaterial – Koll på nätet – där eleven får ett antal dilemman att fundera över. Till det finns en lärarhandledning att ladda ner. Materialet är inte specifikt för barn med NPF-diagnoser, utan är tänkt att kunna användas av alla. Däremot är kommunikationen anpassat för målgruppen. Det finns också en trailer:
