Pedofilen i appen

De senaste veckorna har det seglat upp en mycket, mycket otäck historia kring barn och internet. Det handlar om Talking Angela – en ganska populär app. Nu har det spridits ett rykte att pedofiler kan ta över ens telefon om man installerar appen. Det är väl inget konstigt i sig att rykten uppstår och särskilt inte när det handlar om omdiskuterade företeelser. Det otäcka i den här historien är att barn är de stora förlorarna.

Själva ryktet

Den som skrev om detta först, åtminstone på ett informerat och kunnigt sätt, var journalisten Jonas Redin på VK. Först skrev han en kort notis om att ryktet finns men att det inte är sant. Det som hände då var att han blev kontaktad av barn som ville prata om det här, både för att bli lugnade men också för att påpeka för Redin att ryktet visst var sant. Redin kontaktade då mig och Jack Werner och skrev ett längre reportage om Talking Angela och moderna myter i allmänhet. Jack Werner är, för den som missat det, Sveriges stora folkbildningsstjärna när det gäller företeelser på nätet. Han fick nyligen ett hedersomnämnande av Sveriges grävande journalister. Werner skriver om Talking Angela i Internet World.

Så här skriver Redin:

En kille mejlade mig just, och frågade hur vi kan veta att ryktet är falskt.

Frågan som borde ställas är den motsatta: varför skulle så otroliga rykten vara sanna?

Situationen sätter fokus på en viktig fråga: på nätet kan vad som helst skrivas, skickas, delas. Osanningar får enorm spridning, när fakta läggs fram är skadan redan skedd. Jag vet att barn och ungdomar får lära sig om källkritik i skolan när de arbetar med internet. Men det gäller att komma ihåg att källkritiken måste användas även på fritiden, när man hänger runt i sociala medier och läser varningar som skickas runt. Dela inte vidare, ifrågasätt och fundera istället: kan det verkligen stämma?

Och Werner uttrycker det så här:

Pedofiler och hackare blir i det sammanhanget vår tids tomtar och troll. Historien om Talking Angela är i allt väsentligt vår tids ”Råttan i pizzan”. Den ger lika mycket uttryck för vad vi som befolkning fruktar, och var vår kunskap om vår omvärld tar slut.

Sanningshalten

Självklart är det här ett falskt rykte. Det är inte praktiskt möjligt att en grupp pedofiler skulle skapa och administrera ett system som gör att de kan ta över barns mobiltelefoner. Det är inte heller överensstämmande med de metoder som är vanligast bland sexuella förövare som söker sina offer på nätet. Med andra ord är det inte rimligt att ryktet skulle vara sant och då är det ganska lämpligt att avfärda det. Utöver dessa enkla kontroller som vem som helst kan göra, går det ganska snabbt att söka på nätet och inse att det inte är första gången det här ryktet uppstår. Vilket då ger ännu bättre stöd för tanken att ryktet är en bluff.

Paniken som uppstår

Det som skrämmer mig mest i den här historien är två saker. För det första tycker jag att det är mycket sorgligt att alla dessa barn kontaktar en för dem okänd journalist när de oroar sig över något sånt här. De borde rimligen prata med sina föräldrar eller andra vuxna som finns omkring dem. Men det ver vi sedan tidigare att många barn saknar förtroende för att vuxna ska kunna hjälpa dem med de problem som uppstår kring nätet. Som jag beskriver i min föreläsning om säkerhet på nätet har vi med våra ogrundande varningar skapat en farligare situation för barnen. Dels genom att det blir så mycket svårare att berätta om något verkligen har hänt ifall barnen känt sig tvingade att bryta mot de konstiga reglerna om att inte lägga ut bilder, etc. Dels genom att många barn blir väldigt oroliga, helt i onödan. För det är ett problem att hoten vi pratar om är så diffusa. Det handlar om nån sorts förövare, med okända metoder, kanske är de organiserade, kanske är det grannen med jobb och familj, vi läser om dem i media, kanske kan de ta över telefonen, osv. Det är inga klara besked vi kan ge våra barn. Inte som att det är farligt att springa ut i gatan utan att se sig för eller att gå ut på svaga isar. Istället liknar de här hoten  gamla tiders varningar för troll och skogrå; det är motsägelsefulla historier med enbart anekdotiska bevis som grund.

Vuxnas ansvar

Det kan lätt upplevas som ansvarsfullt att vara lyhörd för rykten om faror på nätet. Alla har nån gång hört att en ansvarfull vuxen har koll på vad barnen gör på nätet. Exakt vad det här “ha koll” betyder är däremot lite oklart. För tio år sedan handlade det om att vara vuxen på nätet, ungefär som vuxen på stan. Hänga på ungas mötesplatser, lägga sig i bråk, finnas till hands, kolla vilka fester som är på gång. För fem år sen handlade det om att installera programvara i datorn, filtrera och använda säkra sökverktyg. Tills sådana metoder avslöjades som ännu mer osäkra än att inte göra något alls. Idag skulle jag säga att det handlar mer om att kunna alla orden, veta vad de olika apparna är och att inte bli tagen på sängen. Ingen vill vara den där rektorn på en skola i Göteborg som råkade haspla ur sig att hen inte visste vad Instagram var. Och den känslan är en riktigt bra grogrund för rykten. Ingen vill vara den där föräldern som inte visste vad Talking Angela var den dag det visar sig att pedofiler har tagit över alla barns telefoner.

I själva verket är vuxnas ansvar i den här soppan att vara just vuxna. Att inte tillåta sig att rusa åstad och få panik, utan stå stadig med fötterna på jorden och vara den där trygga punkten barnen behöver när mardrömmarna om pedofilen i appen härjar. Vi har inte rätt att lämna våra barn ensamma med de här ohyggliga funderingarna. Vårt ansvar är att applicera normalt kritiskt tänkande på det vi får höra talas om och förmedla detta till alla som inte har vår livserfarenhet. Jag skulle vilja påstår att innan internet och efter att vi slutade tro på troll fanns en gyllene ålder så just detta var vuxnas roll; lunga, försäkra, berätta att livet går vidare. Idag ser jag många likheter med det irrationella skyddandet av barn som tron på det övernaturliga tvingade fram. Pedofiler och appar är så abstrakta och främmande att vi hellre varnar en gång för mycket. Och ger våra barn mardrömmar. Helt i onödan.

För visst vet väl alla att barn inte löper större risk att bli våldtagna på nätet än i de miljöer där det alltid har skett övergrepp? Det är bara media som målar upp en bild av en epidemisk utveckling. Det är fortfarande så att de flesta barn som blir våldtagna blir det av en person i sin fysiska närhet. Och en person som de borde kunna lita på; en förälder, en styvförälder, en tränare, personal eller partner.

Och det mest motsägelsefulla är att på tomtar- och trolltiden fanns det inga vettiga sätt att informera sig. Men det gör det idag. Mycket bra sätt. Så om vuxna kunde lära sig att söka och kritiskt granska information, som ju ändå finns på nätet, skulle barns vardag bli mycket, mycket bättre.

 

Mötesplats skola 28-29/10

Under Mötesplats skola i Göteborg kommer jag och några av de andra författarna till en antologi om skolan i samtiden hålla ett seminarium om vår bok. Det är en vecka kvar tills anmälningstiden går ut så skynda dig att anmäla dig om du är intresserad.

Vår bok är en antologi som försöker närma sig frågan om en skola i samtiden från olika håll. Det handlar om praktiska exempel, filosofiska betraktelser och forskning, som alla vill bidra till att svara på frågan hur tar vi med oss skolan in i samtiden? Och i ärlighetens namn handlar det egentligen om IT och lärande men säg det inte till nån! För det är snarare en bok som förutsätter att samtida medier är en naturlig del av skolan, inte en separat kul grej för vissa. Och därför kämpar vi hårt för att inte lyfta fram det som en bok om IT i skolan. Arbetsnamnet är, precis som seminariet, Interaktiva medier och lärande – några perspektiv på en skola i samtiden. Jag gillar namnet!

Seminariet har formen av speed-dating med författare. Det är många korta presentationer av de olika kapitlen och tid för frågor och kommentarer från auditoriet. Kul, varierande och lärorikt, med andra ord.

Förutom jag själv och Simon Lindgren, som är redaktörer för boken, är följande författare med och pratar om sitt kapitel: Carl Heath, Ebba Ossiannilsson, Christina Löfving, Anette Svensson, Alastair Creelman, Annika Agélii Genlott och Stefan Pålsson. Ni hör ju att vi har fått med de bästa av de bästa i utbildningssverige!

Kom och lyssna och diskutera med oss!

 

Digitaliseringen i skolan – krävs en nationell strategi?

I juli var jag nere på Gotland för Almedalsveckan. Det är tredje året jag är med och pratar om mina frågor. Första året sa jag som avslutning på ett seminarium att min förhoppning inför framtiden var att vi inte skulle stå här igen nästa år och älta samma saker. Nu blir det inte riktigt så, utan samma farhågor och funderingar är lika aktuella år efter år. Oavsett det har varje seminarium varit givande, åtminstone för mig själv.

Min främsta poäng under det här seminariet var att skolministern måste leda utvecklingen i skola och lärarutbildning. Vi fokuserar alltför mycket på hur långt vi har kommit idag, inte de delar av utbildningsväsendet som halkar efter. Och där behöver skolministern peka med hela handen.

Se hela seminariet på Lärarkanalen. Och den uppmärksamma tittaren ser att de små runda blåmärken mina små barnbarn har nypit fram på mina armar matchar klänningen perfekt. Jag lämnar inget år slumpen!

 

Uppdaterade gratisresurser

I våras sammanställde jag en lista över gratis resurser för utbildningar om unga och nätet. Nu har jag uppdaterat den lite. Hör av dig om du har fler tips så lägger jag ut en ny lista i höst.

Utbildningsmaterial för yngre

Statens medierådNosa på nätet – ett utbildningspaket för yngre barn. Tanken är att utveckla ett allmänt kritiskt förhållningssätt snarare än att träna sig i specifika nätbeteenden.

Statens medierådJag <3 internet – ett utbildningsmaterial för barn i mellanstadieåldern. Här har jag lite kritik. Det är ett bra material men de envisas med rådet att inte använda sitt riktiga namn på nätet. Farligt och dumt! I övrigt är det ett väl genomarbetat material. Jag skulle dock vilja uppmana den lärare som ska använda det att vara uppmärksam på ifall eleverna svarar som de tror att de borde svara. Många barn är lika påverkade av medierapporteringen och debatten om unga och nätet som deras vuxna och vet ungefär hur vi förväntar oss att de ska säga. Försök visa att de får tänka fritt kring de här frågorna, så får alla ut mer av övningarna.

UngdomsstyrelsenSes offline? – ett metodmaterial för dig som arbetar på högstadiet eller gymnasiet, i fritidsverksamheter eller ungdomsorganisationer.

InternetfondenUnga och Internet – en guide för lärare och föräldrar som tar upp ett antal vanliga scenarier som kan inträffa på skolan, i hemmet eller i kompiskretsen. Till varje fallbeskrivning hör ett antal frågeställningaroch reflektioner från en expertpanel. (Den här tar jag upp även bland vuxenböckerna eftersom den både innehåller viktig kunskap för vuxna och konkreta tips på arbete med elever).

Informationsmaterial för vuxna

Elza DunkelsRåd till vuxna – tips till dig som har unga nätanvändare i din närhet.

InternetfondenUnga och Internet – en guide för lärare och föräldrar som tar upp ett antal vanliga scenarier som kan inträffa på skolan, i hemmet eller i kompiskretsen. Till varje fallbeskrivning hör ett antal frågeställningaroch reflektioner från en expertpanel.

Net Nanny svarar på dina frågor – en frågelåda om unga och nätet, där Elza Dunkels besvarar frågorna utifrån aktuell forskning. Du kan ställa frågor anonymt och få svar i bloggen eller personligen via mail.

Statens medierådVåldsamma datorspel och aggression – en översikt av forskningen 2000–2011. En sammanfattning av vad forskningen säger om våldsamma datorspel och aggression.

UngdomsstyrelsenUtsatt – en sammanfattning av de viktigaste resultaten ur rapporten Se mig, Ungdomsstyrelsens ungdomsenkät 2012 samt myndighetens erfarenheter av regeringsuppdraget kring sexuell exploatering av unga via nätet.

InternetfondenCopyright – Copyleft – förklarar vad upphovsrätt är och hur den påverkar skapande och kommunikation, samt att hjälpa den som vill använda sig av upphovsrättslicenser. Här förklaras hur öppna licenser kan användas för att hjälpa skapande människor att dela med sig av sina alster.

InternetfondenKällkritik på Internet – en guide för att navigera på nätet. För att kunna värdera trovärdigheten hos informationen på nätet behövs verktyg och även grundläggande kunskaper om hur webben fungerar. Oavsett om du gör research för ett skolarbete, surfar för nöjes skull eller arbetar med informationsinhämtning finns det metoder att tillgå i sökandet efter fakta och sanningar på nätet. Guiden tar upp allt från traditionell källkritik till hur du spårar upp nättjänsters geografiska hemvist.

Joakim JardenbergFår jag fotografera dig naken? – fem frågor på tal om näthat. Resurs för att förstå upphovsrätt och annat relaterat på nätet. Diskussionsmaterial.

Dela! – ett nätverk för alla som är intresserade av att dela idéer, frågor och erfarenheter om skola, utbildning och lärande.

Almedalen

Första veckan i juli samlas stora delar av – vad ska vi kalla det? – opinionsbildare i Visby för att framföra sina olika budskap under politikerveckan. De senaste två åren har jag varit där och pratat om unga och nätet och så även i år. Jag kommer att medverka i två seminarier.

Det första är på tisdagen, Digitaliseringen i skolan – krävs en nationell strategi? arrangerat av Lärarförbundet. Där kommer jag att prata med Jan Gulliksen, ordförande Digitaliseringskommissionen samt professor i Människa-datorinteraktion vid KTH, Paula Örn, 1:e vice ordförande kommunstyrelsen, Ale kommun, Maria Stockhaus, ordförande Barn- och ungdomsnämnden i Sollentuna kommun samt ordförande SKL:s utbildningsberedning, Frida Edman, marknadschef, Lin Education. Eva-Lis Sirén, ordförande, Lärarförbundet och Fredrik Svensson, Rektorsakademien Utveckling som är moderator. Så här beskrivs seminariet:

Digital kompetens är en av framtidens nyckelkompetenser och är avgörande i en modern och likvärdig skola. Stora satsningar på digitala verktyg görs i många skolor. Men skillnaderna är stora mellan kommunernas ambitioner. Krävs en nationell strategi för det digitala lärandet i skolan?

Sen är jag med på onsdagen i ett seminarium arrangerat av Fryshuset: Ingen rädder för nätet här. Där ska jag prata med Helena Meyer, föreläsare och debattör, verksamhetsansvarig Fryshusets Nätvandrare och Johnny Lindqvist, Surfa Lugnt om:

När tragiska händelser inträffar i anknytning till Internet får det ofta stort genomslag i media, exempelvis upploppen utanför Plusgymnasiet i Göteborg. Benämningen ”näthat” har blivit ett nytt ord i var mans vokabulär, men är hat och kränkningar verkligen något som har kommit med Internet?

Om du är i Almedalen kanske vi ses. Det är väldigt ensamt bland alla människor den där veckan, så jag hoppas att du hejar på mig om du ser mig.

 

Panelsamtal om digital kompetens

21 maj åker jag ner till Stockholm för att delta i ett panelsamtal om digital kompetens som anordnas av UR och Forum för levande historia. Kostnadsfritt deltagande, anmälan senast 13 maj men det är begränsat antal platser så det är nog en bra idé att skynda sig.

För 15 år sedan publicerades första utgåvan av … om detta må ni berätta… av Stéphane Bruchfeld och Paul A. Levine. Boken som i tryckt form spridits i nästan 1,5 miljoner exemplar har haft stort genomslag för spridandet av kunskaperna om Förintelsen och brott mot mänskligheten under andra världskriget.

Forum för levande historia har i djupintervjuer med lärare undersökt hur boken kan utvecklas för att passa i det mer digitala klassrummet. UR har bidragit med länkar till sitt rika programmaterial. Hur kan vi utifrån våra olika uppdrag stödja och bidra till att utveckla den digitala kompetensen i skolan?

En demoversion av …om detta må ni berätta… som e-bok presenteras den 21 maj i samband med ett panelsamtal som vi arrangerar tillsammans med Utbildningsradion (UR). Möt Elza Dunkels, fil dr i pedagogiskt arbete, som forskat om ungas nätanvändning, Peter Karlberg, expert användning av it i skolan från Skolverket och våra mediepedagoger, som visar hur materialet kan användas i skolan. Även de två myndighetscheferna Eskil Franck och Erik Fichtelius deltar.

Tid: Tisdag 21 maj, kl. 15.00-17.00.

Plats: Forum för levande historias lokaler, Stora Nygatan 10 i Gamla Stan, Stockholm.

Mat och dryck serveras. Anmälan senast 13 maj till eva.bergius@levandehistoria.se OBS! Begränsat antal platser. Först till kvarn gäller.

 

Hur hantera kränkningar på internet?

Under Settdagarna blev jag intervjuad av Lärarkanalen om hur skolan kan hantera kränkningar på nätet och lite om hur skolan kan använda nätet i undervisningen: Hur hantera kränkningar på internet? Titta gärna på de andra filmade intervjuerna.

Kritisk hållning

flashback

Mer om digital kompetens. Nätet skapar helt nya förutsättningar för källkritik. Sociala medier har som regel användargenererat innehåll, det vill säga att användarna själva skapar innehållet i medierna. Det är något helt annat än den modell vi är vana vid, med en tydlig sändare och relativt passiva mottagare. När vi pratar om nätet är sändare och mottagare inte ens en bra metafor eftersom rollerna är så invecklade och samma person kan vara sändare och mottagare beroende på situation och tidpunkt. Vi måste tänka annorlunda om källkritik när vi inte längre kan urskilja en tydlig avsändare till det budskap vi ska ta ställning till. Vi kan till exempel inte längre prata om trovärdiga källor, något som var ett viktigt begrepp förr i tiden. Det handlar inte längre om att identifiera vissa personer, organisationer, toppdomäner (ja, det här är inget jag hittar på själv!) som trovärdiga. Det handlar inte heller längre om en auktoritär monolog med en tydlig början och slut, utan om en ständigt pågående och öppen dialog. Med andra ord ställer detta krav på andra kunskaper, färdigheter och förhållningssätt än vad som gällde tidigare. Och en allmänt kritisk hållning är en väsentlig del av den digitala kompetensen. Jag skrev om detta i en krönika 2010.

Jag tycker att de här resonemangen, den här förändringen, visar ganska tydligt att vi är mitt uppe i en förändring av människosynen. Vi är mitt i en process där vi får ihop människan till en helhet, till skillnad från den äldre synen med olika roller i olika situationer. Det här är något vi måste prata mycket om och psykologer kan säkert sätta ord på det bättre än jag kan. Vilket inte hindrar mig från att stjäla ett psykologbegrepp till morgondagens inlägg om föräldramanuset.

 

Trollkunskap

Tomtar och troll1

Ett exempel på digital kompetens är kunskap om troll och hur de fungerar. Nu gjorde jag direkt ett kardinalfel och kallade kunskap för kompetens. Så menar jag inte. Kunskap om troll är bara början; man måste veta att de finns och vad de gör. Sen kommer själva kompetensen – hur kan man tänka och agera kring troll?

Innan internet fanns behövde vi inte kunna så mycket om troll. Klart att det alltid funnits människor som tycker om att retas och driva folk in i situationer där man sen kan skratta åt dem, men sådana personer fick inte så stort handlingsutrymme före internet. Idag är det något man måste räkna med; att de som kommenterar eller lägger ut innehåll gör det bara för att “provocera fram känslomässiga svar, gräl eller utdragna ofruktbara diskussioner“. Och med den kunskapen kan man alltså utveckla ett förhållningssätt för att lägga energi på rätt saker.

Om man bara nöjer sig med kunskapen om att troll existerar och är vanligt förekommande, är risken att man inte reagerar på sådant som är värt att reagera på. Ett exempel är ett omtalat självmord som direktsändes på Flashback och blev hett diskuterat efteråt, av många skäl. Förutom det fruktansvärda i att en människa tog sitt liv och gjorde det så offentligt, diskuterades det faktum att självmordet faktiskt hade en publik. Enligt uppgift ska flera personer ha bevittnat det hela utan att försöka hindra självmordet. Det fanns de som gjorde stora insatser för att försöka stoppa självmordet men det som diskuterades mest var att några faktiskt satt framför sin dator och hejade på det hela. Det finns många olika saker att säga om det, och alla de sakerna dök upp i debatten; den förråade samtiden, att unga idag inte förstår värdet av ett människoliv, och andra dumheter som inte har något som helst stöd i vetenskaplig kunskap om unga idag eller förr i tiden. Men det jag tar med mig som kunskap för framtiden av denna tragedi är att några av de som hejade på berättade efteråt att de trodde att självmordet var en bluff. Oavsett om det är en lam ursäkt eller inte, är det viktigt att vi lyssnar noga på den typen av resonemang.

Vi måste prata mer, vuxna som barn, om hur man hanterar situationer som denna. Om man misstänker att det inte är på riktigt, att det är en trollning man blir utsatt för, hur ska man agera då? Vi behöver prata om vad som är viktigast i en sån situation; är det att visa sig smart och kritisk och tydligt markera att man inte går på sånt knep? Eller är det viktigare att chansa på att situationen är på riktigt och agera som om den vore det, även om det kan innebära att man får stå där med skammen att ha blivit trollad?

En sådan situation har dykt upp i mitt arbete. Den frågetjänst, Unga online, som Marcin de Kaminski och jag startade för att ge vetenskapligt grundade svar på allmänhetens frågor om unga och nätet har kantrat en aning. Vi får nämligen rätt många frågor om mobbning, vilket vi ju inte är experter på. Jag ser inga problem med att svara dock, jag forskar om nätmobbning och jag är utbildad och erfaren lärare, vilket ger mig en rätt bra grund att stå på. Och jag gör bedömningen att om det är trollfrågor så får det vara så. Jag svarar som om det är ett barn som ställer ärliga frågor om en svår situation. Om någon sitter på andra sidan och skrattar, så får det vara så.

Digital kompetens i praktiken med andra ord. Jag vet att trollen finns och tar med det i beräkningen men jag väljer att riskera andras eventuella hån därför att det finns en chans att det är på riktigt. Vilket även illustrerar min tanke om att digital kompetens till stor del handlar om något så luddigt som livskunskap.

 

Digital kompetens

nyckel

Digital kompetens är en av EU:s nyckelkompetenser, alltså kompetens man behöver för att kunna leva ett bra liv. EU enades om en sorts ramar och sen ska varje medlemsland diskutera detaljerna. Ur Nyckelkompetenser för livslångt lärande – en europeisk referensram:

Alla medborgare behöver i våra dagar livslångt lärande. Vi behöver utveckla våra färdigheter och kompetenser hela livet igenom, inte bara för att kunna utnyttja vår personliga potential och aktivt delta i det samhälle vi lever i, utan också för att ha chans att lyckas på en arbetsmarknad i ständig förändring.

De åtta kompetenser man enades om från början är:

1. Kommunikation på modersmålet.
2. Kommunikation på främmande språk.
3. Matematiskt kunnande och grundläggande vetenskaplig och teknisk kompetens.
4. Digital kompetens.
5. Lära att lära.
6. Social och medborgerlig kompetens.
7. Initiativförmåga och företagaranda.
8. Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer

Jag har redan från början hävdat att det är av yttersta vikt att vi ser kompetenserna inte som kunskaper eller enskilda färdigheter utan som något mer komplext. Annars är det lätt hänt att just digital kompetens ses som just färdigheter, eftersom det var så vi började introducera digital teknik i utbildningsväsen och vardag; teknikkurser, teknikprat, påpekanden om hur annorlunda allt är idag. Men om begreppet digital kompetens ska fyllas med något vettigt måste vi gå längre än så. Men tiden har gått och ingen pratar längre om att teknikkurser ska vara grunden för den digitala kompetensen. Men vad ska det vara istället?

Under veckan som kommer tänkte jag ta upp några av de idéer jag har om detta. Det är också de har sakerna jag kommer att ta upp när jag pratar på SETT på onsdag och torsdag. Imorgon börjar jag med trollkunskap.