Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund

Kjällander, Susanne och Riddersporre, Bim (2019) Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund

I dagarna kom den här antologin ut, där jag skriver ett kapitel med namnet I mediepanikens fotspår: barns rätt till digital kompetens och säkerhet på nätet. Provläs boken här.

Så här skriver förlaget om boken:

Digital kompetens blir allt viktigare i förskolan, vilket både läroplanen och den nationella digitaliseringsstrategin slagit fast. I boken Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund, skriven av en rad framstående forskare inom områdetfår du hjälp att förverkliga såväl nationella styrdokument som dina egna visioner om digitala verktyg i förskolan. Med praktiknära forskning tas ett helhetsgrepp om digitaliseringen utifrån tre perspektiv: undervisning, profession och etik.

Kapitlen handlar bl.a. om programmering, virtual reality och adaptiva digitala lärspel men även om flerspråkighet, jämställdhet och föräldrasamverkan i förhållande till digitalisering. Digitalisering i förskolan är ett handfast hjälpmedel och innehåller konkreta exempel som illustrerar och inspirerar, men även problematiserar, denna tekniska förändring där inte minst pedagogernas roll blir än mer betydelsefull.

Utöver redaktörerna Susanne Kjällander och Bim Riddersporre medverkar även följande forskare i antologin:

  • Kerstin Ahlqvist
  • Barbro Bruce
  • Cecilia Caiman
  • Patrich Dorls
  • Elza Dunkels
  • Sofia J. Frankenberg
  • Agneta Gulz
  • Magnus Haake
  • Mia Heikkilä
  • Carina Hermansson
  • Torkel Klingberg
  • Hillevi Lenz Taguchi
  • Anne-Li Lindgren
  • Farzaneh Moinian
  • Christina Olin-Scheller
  • Anna Palmer
  • Hanna Palmér

Skolans digitalisering bör inte stoppas – tvärtom!

Detta är en debattartikel som infördes i SvD 5 mars 2019.

Torkel Klingberg skriver i SvD den 23/2 att digitaliseringen av skolan sker i blindo och att försiktighetsprincipen borde användas innanutvecklingen får fortsätta. Försiktighetsprincipen används av bl a läkemedelsbranschen som ett sätt att undvika framtida läkemedelskatastrofer, genom att den som vill sälja ett läkemedel först måste visa att produkten är ofarlig. Digitaliseringen är dock inte en produkt, så vi kan inte applicera försiktighetsprincipen rakt av. Vissa produkter som möjliggör digitaliseringen är visserligen produkter: plattor, datorer, träningsarmband, mobiltelefoner, tv, wifi-styrd belysning. När det gäller sådan teknik kan vi kräva att de ska vara testade så att de är säkra innan de lanseras. Att jämställa digitaliseringen med de tekniska prylarna vore dock lika osmidigt som att jämställa sjuk- och hälsovården med läkemedelsindustrin; de hör självklart ihop men de inte är sammanlänkade så till den grad att vi kräver ett stopp för hela den medicinska forskningen och praktiken bara för att vi är kritiska till läkemedelsindustrin. Klingberg menar att skolans digitalisering borde stoppas tills vi vet mer. Jag säger tvärtom! Ska försiktighetsprincipen baseras på forskning om ungas nätanvändning borde försiktigheten vändas åt andra hållet. Vi borde se till att alla barn kan granska information, att de förstår när mobilen blir ett hinder och när den tillför något, hur de undviker att blir lurade av bedragare och sexuella förövare, tills vi helt säkert vet att det är riskfritt att sluta lära ut sådant.

Klingberg refererar till studier från främst USA och ett par egna erfarenheter som visade att det är svårare att läsa digital text. Klingberg menar att slutsatsen blir att stoppa digitaliseringen medan vi studerar detta närmare. Jag säger tvärtom! Även om resultaten skulle bli desamma, att skärmläsning ställer andra krav på läsaren än pappersläsning, är detta en tydlig fingervisning om att skolan borde bli bättre på att lära ut skärmläsning. Om inte skolan lär ut digital kompetens, hur ska elever då lära sig behärska digitala enheter? De elever som går i skolan idag måste kunna detta, oavsett vad vi tycker om den saken. Det är faktiskt värre än så; även de elever som har gått i skolan de senaste årtiondena borde ha fått med sig detta ut i livet. Vi har haft allmän tillgång till plattor och smarta telefoner i ett årtionde redan, och till internet i snart trettio år och ändå går årskull efter årskull ut utan att skolan har bidragit till deras digitala kompetens. Det betyder inte att alla dessa elever saknar kunskaper, tvärtom, men det betyder att de inte fått utveckla sina kunskaper systematiskt, utifrån en läroplan, med alla fördelar som kommer med det.

Vi måste sätta oss över känslan av att utvecklingen rusar iväg åt fel håll. Samhällets digitalisering är bara en följd av den tekniska utvecklingen, inte något som vi har att ta ställning för eller emot. Vi ska inte fråga oss hur vi kan stoppa utvecklingen, utan hur vi kan bli bättre på att stötta barn och unga så att de undviker risker och får ut maximalt av möjligheterna. Självklart ska vi kritiskt granska allt nytt som dyker upp, vi ska fråga oss om det nya verkligen är så bra som det påstås och vi ska tänka igenom var det finns risker. Samtidigt måste vi vara lika kritiska till det som inte är nytt, det som är så invant att vi inte längre ser det. Annars är risken stor att vi romantiserar det vi känner till, det som utgjorde vår egen uppväxt, även i de fall där allt inte var så rosenskimrande för alla.

Vuxna är sårbara när det kommer till barn, oavsett om vår relation är personlig eller professionell. Vi vill skydda dem och det gör oss till tacksamma mottagare av larmrapporter. Dessvärre är det så att den som är rädd är ett sämre stöd för barn. Klingbergs enda bidrag till debatten när han målar upp ett skräckscenario med hjälp av ord som digitaliseringsträsket och kunskapsras, är att sprida obefogad oro till vuxna som i många fall redan är oroade. Det är direkt oansvarigt.

Elza Dunkels

Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete och internetforskare vid Umeå universitet.

Att ta det säkra före det osäkra

Se gärna den här videon med Joakim Jardenberg och fundera lite kring det här med samtida teknik och säkerhet.

Vi människor har en tendens att måla fan på väggen. Och vi som inte gör det (jag t ex har alldeles för dålig fantasi för att kunna komma på alla skräckscenarion) anklagas ofta för att vara teknikoptimister och ännu fulare saker. Men jag är mer orolig för vad som kan hända om vi alla ska vara pessimister, om vi alla ska ta det säkra före det osäkra än jag oroar mig för farorna med digitaliseringen.

För det jag ser, och det jag tycker att Jocke sätter fingret på i videon, är att framförallt marginaliserade grupper tjänar på digitaliseringen specifikt och civilisationens framsteg i allmänhet. Då kan det inte vara rätt att vi som klarar oss rätt bra ändå ska diktera villkoren. Vi som är vuxna, har hälsa, ekonomi och utbildning nog att navigera rätt nästan oavsett omständigheter.

Jag förstår att varje ny teknik för med sig problem. Ibland mycket stora problem. Och jag tar verkligen inte lätt på integritetsproblemet men vi måste också tänka ett varv till. Och tänka utanför vår egen grupptillhörighet inte minst.