Category Archives: Filter

Mobilförbud och porrfilter

Times temanummer om nätporr från 1995.

När järnvägen började byggas och tågtrafiken kom in i folks liv väcktes nya frågor och stark oro; vad kan detta nya innebära? Borde inte hjärnan börja koka vid dessa vidunderliga hastigheter? Denna oro plockades upp, som oro i samhället alltid gör, av forskare och journalister. Seriös forskning bedrevs om järnvägens medicinska konsekvenser. På samma sätt bedrivs idag forskning om digitaliseringens medicinska konsekvenser. Och precis som att det idag regnar kvasivetenskaplig litteratur om nätet, utkom t ex boken Hurried to DeathOr, A Few Words of Advice on the Danger of Hurry and Excitement, Especially Addressed to Railway Travellers som bl a tog upp det nya fenomenet tidtabeller. Författaren menade att människans hjärna inte var gjord för att läsa tidtabeller. Kopplingen till dagens debatter om ögonskador på barn, minskad social kompetens, Facebookdepressioner och liknande är uppenbar. Hur ska vi förhålla oss till detta?

Jag tror att vi måste börja med att konstatera att det har låtit så här vid varje teknikskifte. Varje gång vi konfronteras med ett nytt medium uppstår en mediepanik, något som bl a Kirsten Drotner har utforskat. (Helt omistlig föreläsning med Drotner: Farlige medier). Eftersom vi idag har överblick över detta fenomen genom historien kan vi använda denna meta-kunskap till att inte trilla i exakt samma fälla som man gjort tidigare. Paniken kommer att gå över. Vi kommer att inse att de utmålade farorna inte var så farliga, precis som man gjorde när tåget kom. Vi vet det. Med historiens hjälp kan vi slå fast att det kommer att ske. Förr eller senare.

Om 10 år kommer vi att youtuba (eller vad det kommer att heta då) fram klipp från debatter om porrfilter i skolan och skratta gott åt tokerierna. Precis som vi gör idag med hårdrockstexter eller videovåld. Vi vet att det är så det kommer att sluta. Ändå rasar debatten om att införa porrfilter och mobilförbud i skolan. Hur ska vi förhålla oss till det?

Vi kan slå fast att det finns en lång tradition att reglera framåtskridande. Drotner kallar det en dubbelhet inför det nya. Ett av hennes exempel är när folk skulle lära sig läsa, vilket då var liktydigt med att läsa Bibeln. Att läsa Bibeln ansågs vara utvecklande för människor men samtidigt möjliggjorde läsning av mer populär litteratur som ansågs destruktiv. Det är samma dubbelhet som vi ser i dagens retorik. Samtidigt som vi får en IT-strategi för skolan, diskuteras på allvar porrfilter och mobilförbud i skolan.

I en känslomässig debatt om det nya, farliga är det vanligt att använda barn och unga som en sorts sanningsvittnen, t ex: Elever gillar mobilförbud i skolan. I normalfallet får barn sällan vara med och bestämma, men när det passar vuxnas agenda kan barns erfarenheter gärna lyftas fram. Samma typ av barnvittnen används av kampanjen #porrfribarndom i debattartiklen Inför porrfilter i alla skolor och förskolor:

Barnen har gjort sitt. De har berättat. Gjort oss medvetna och informerat om vad som inte funkar. Nu är det dags för oss vuxna att ta vid. Att agera förebilder och visa barnen att när de berättar, då lyssnar vi.

Och självklart ska vi lyssna på barn! Problemet med barnvittnen är 1) att vi bara lyssnar på barn när de säger nåt som passar vuxnas agenda och 2) vi utnyttjar barns brist på inflytande och makt för att genomföra begränsningar i barnens liv. Det finns ingen så enkel bild av hur barn tänker, lika lite som det finns en enhetlig bild av hur vuxna tänker. Många barn vill säkert ha porrfilter och mobilförbud i skolan, medan andra inte ser poängen med det. Det är vårt ansvar som vuxna att ha överblick och fatta de besluten, inte lämna det till barnen.

Jag tror alltså inte att vi ska ta fram forskning om effekterna och att teknikpositiva och tekniknegativa ska slå varandra i huvudet med resultaten. Jag tror att vi behöver förstå att även den effektforskning som görs idag befinner sig i en kontext. Och den kontexten är just mediepaniken. De som lyfter fram effektforskning idag som argument mot digitalisering gör det självklart för barnens bästa, men ibland räcker det inte att ha en god vilja. Ibland krävs det att man filosoferar kring samtiden också och försöker se var vi kan göra nytta och var vi bara gör skada.

Vi kan konstatera att internet är här för att stanna. Vi kan inte längre stoppa den utvecklingen, även om vi ville. Vi kan inte heller tänka ut alla faror i förväg eftersom våra tankemönster fortfarande befinner sig i den gamla tekniken. Det är utan tvekan svårt att förstå nya saker. I början har vi inte förmågan att greppa det nya och dess konsekvenser. Då får vi försöka identifiera riskerna när de uppstår och hitta på lösningar. Dessa lösningar måste vara långsiktiga och ta i beaktande att alla människor är olika.

Jag låter Drotner sammanfatta vad mediepaniker innebär:

Ur Kirsten Drotners föreläsning Farlige medier.

Gemensamt för mediepanikutbrotten är:

  • De är starkt normativa och känslomässiga
  • Enskilda exempel lyfts fram som generella
  • Medierna polariseras, det är antingen svart eller vitt, för eller emot, bra eller dåligt.
  • Medierna anses ha stor effekt.
  • Enskilda förlopp och extrema exempel leder till medieexponering som leder till professionell intervention som leder till reglering.
  • Debatten sägs handla om medier men i själva verket pratar man om kulturella värden och samhällets normer.
  • Detta är internationella fenomen.

Vi kan alltså bestämma oss här och nu för att bryta paniken. Vi har den kunskapen och kan föregå med gott exempel. Vi kan förkasta argument som användes redan när boken påstods depravera ungdomen, när serietidningar var destruktiva, när den som lyssnade på hårdrock blev satanist, osv.

Vi vet att den panik vi är mitt uppe i, den om nätet och mobiler, kommer att gå över förr eller senare. Och då är det vårt ansvar att låta detta ske förr snarare än senare. För det finns risker med panikerna. En risk som beskrivits av bl a Adam Thierer är att det uppstår onödiga spänningar i samhället, mellan grupper och individer. Dessa spänningar kommer alltså att försvinna till slut men de som utsatts för skammandet kommer ändå att ha varit utsatta, det kommer inget att kunna ändra på. Här hittar du en kort film där Thierer själv berättar om det han kallar technopanics som ofta får styra policybeslut, precis som vi ser idag, t ex när Socialdemokraterna går ut med ett krav på eller löfte om totalt mobiltelefonförbud i skolorna.

Utifrån min forskning ser jag ännu en risk. De har visat sig, föga förvånande, att nätvana barn har lättare att hantera risker än barn som inte använder nätet så mycket. De har lättare att larma om nåt inträffar och de har lättare att skaka av sig det som hänt och ta det mindre personligt, vilket styr hur de påverkas av det som hänt. Det betyder att begränsningar som mobiltelefonförbud i skolan kan innebära att fler unga blir mer utsatta på nätet. Jag vill gärna trycka på detta: begränsningar som mobiltelefonförbud i skolan kan innebära att fler unga blir mer utsatta på nätet. Förbud, filter och begränsningar kan öka utsattheten bland unga. Förbud och skammande av ungas aktiviteter och intressen ökar klyftan mellan vuxna och barn. Det är mycket allvarligt eftersom forskningen säger att det bästa vi kan göra för att skydda barn på nätet är att se till att alla barn har förtroende för minst en vuxen som de kan prata med om det som händer på nätet. Filter riskerar att signalera att viss typ av pornografi är dåligt medan annat destruktivt innehåll är ok. Filter riskerar också att signalera att annat som fastnar i filtret, som information om sex, HBTQ-frågor, t ex. De barn som växer upp med filter får inte heller träna på att undvika oönskat innehåll tillsammans med vuxna. Filter har också den olyckliga effekten att vuxna lätt invaggas i falsk säkerhet – det finns ju ett filter som skyddar. Dessutom har filter en riktigt dålig egenskap; de funkar inte. Det går helt enkelt inte att precisera ett filter så att olämpligt innehåll filtreras bort medan lämpligt innehåll går att komma åt. Det är mig veterligen ingen annan än tillverkarna av filter som ens påstår att de fungerar.

Alla föräldrar och alla som arbetar professionellt med barn och unga, borde alltså verka för att alla barn får lära sig använda nätet och mobiler på ett rimligt sätt. Vi måste förbereda dem, både för samtiden och framtiden. Som det ser ut idag har de flesta barn och unga utvecklat sina navigeringsstrategier själva eller tillsammans med jämnåriga. Det är ju fantastiskt bra att vi har så smarta unga att de hittar vägar att identifiera risker och klara sig undan dem, men det är inte ok att vi har lämnat dem ensamma med det arbetet. Vi vet inte heller om dessa motstrategier fungerar och om de fungerar för alla. Det finns en överhängande risk att de som klarar sig bäst är de som har bäst förutsättningar i livet i övrigt, de som har tillit till sina vuxna och som vet att det finns nån där som stöttar om det händer nåt. Och så kan vi ju inte bygga en policy. Det är vårt ansvar att rusta alla barn och unga med nätsmarthet, med bra rutiner, med självförtroende och hjälpa dem utveckla motståndskraft. Och det gör vi inte med förbud. Tvärtom ger förbud och filter motsatta signaler. Det vi har att göra nu är att skapa förtroende så att barn vänder sig till vuxna, inte öka den klyfta som finns idag.

Källor

Thierer, Adam (2012) Technopanics, Threat Inflation, and the Danger of an Information Technology Precautionary Principle. Minnesota Journal of Law, Science & Technology, Vol. 14, No. 1, 2013; George Mason University Mercatus Center Working Paper No. 12-09.

Drotner, Kirsten (1999). Dangerous Media? Panic Discourses and Dilemmas of ModernityPaedagogica Historica. Routledge.

Dunkels, Elza (2016) Nätmobbning, näthat och nätkärlek – kunskap och strategier för en bättre vardag på nätet. Gothia fortbildning.

Höjer, Henrik (2005) Järnvägssjukans uppgång och fall. Forskning och framsteg.

Vill du lära dig mer?

Forskning och framsteg: Livet framför skärmen.

Prof Margareta Rönnbergs blogg Barnisten, t ex Beror verkligen ökningen av barns närsynthet på det myckna ”skärmtittandet”? På bokläsning?

Se avsnittet om filter i tv-serien Black Mirror: Arkangel.

Läs Jan Guillous Häxornas försvarare.

Nätpanik – en föreläsning om små barn och nätet.