Porrfilter, ja tack!

Jag tycker att porrfilter vore en alldeles underbar idé. Fast jag vill gå ännu längre, jag önskar att vi kunde filtrera bort allt som barn oroas av och oroar sig för, se bilden från Ungar & Medier 2017. Men det går inte. Att filtrera bort saker från nätet fungerar inte, hur hett vi än önskar det. Det går att filtrera bort visst innehåll, t ex kommersiell pornografi. Det beror på att porrindustrin metataggar sina produkter själva, för att förenkla för kunderna att hitta just deras produkter. De har alltså gjort en viktig del av jobbet för den som ska konstruera ett filter. Utöver just denna del av pornografin är det oändligt mycket krångligare. Studier på filtrerade miljöer visar att många sidor som innehåller information om HBTQI ofta fastnar i innehållsfilter. Det beror bl a på att de ofta benämner könsdelar utan förskönande omskrivningar och att de ofta tar upp det som ofta ansetts vara kontroversiella ämnen rörande sexualitet. Barn och unga som söker information i frågor som rör HBTQI riskerar alltså att inte hitta den på skolans datorer. Då kan vi, i teorin, göra lite inställningar i filtret: i den här kommunen får man söka på HBTQI. Det kan ta lite tid och kräva lite tankearbete och research för att lista ut vilka ord som fastnar och hur man kan låta dessa slippa förbi utan att släppa igenom pornografi. Observera att detta är i teorin, i praktiken kommer vi aldrig att kunna konstruera ett filter som förstår vad som är vad, helt enkelt därför att vi människor är olika. Det finns de som inte tycker att barn ska kunna söka på ord som fitta och alltså gärna skulle ställa in filtret utifrån en lista med oönskade ord. Kanske tänker de att barn som behöver information om sexualitet kan använda neutralare ord, kanske vet de inte ens att det finns barn som aldrig har lärt sig ett annat ord för det kvinnliga könsorganet, eller som behöver veta vad fitta betyder därför att någon har kallat dem det. Det finns alltså en överhängande risk att det är normbärande vuxnas värderingar som får styra, inte för att de är onda och vill ta bort alla andras barns rättigheter, utan för att de helt enkelt inte känner till att det ser extremt olika ut och därför att de saknar erfarenheter utanför sin egen grupp.

Statens Medieråd (2017) Ungar & Medier 2017, s. 65.

Det är fullkomligt förjävligt att barn ska behöva utsättas för pornografi, filmer med djurplågeri, bilder av fattiga, sjukhusskildringar och dokumenterade övergrepp. Förjävligt. Och just därför, för att det är totalt oacceptabelt, måste vi ta frågan på allvar och söka lösningar som har dokumenterad effekt. Innehållsfilter har ingen dokumenterad effekt. Eller så här: de är i bästa fall verkningslösa, i sämsta fall kontraproduktiva.

Jag har sökt forskningsresultat som stöder kravet på filter i skolor men jag har gått bet. Och då pratar jag inte om någon slö sökning en enda gång, utan upprepad sökning i forskningsdatabaser. Jag har även bett filterförespråkarna berätta vilka studier de stöder sitt krav på men jag har inte fått svar. Och då pratar jag inte om att jag har frågat någon enstaka gång, utan tiotals gånger, men varje gång har de bara avslutat vårt samtal.  Jag har även bildat en Facebookgrupp för att samla forskning om filter och åldersverifiering i skolan (där flera av filterförepråkarna dessutom är medlemmar) men inte en enda studie som visar att filter fungerar har lagts in där.

Barn som växer upp idag är dubbelt utsatta. Dels utsätts de för fruktansvärt mycket olämpligt och olagligt innehåll via nätet, dels utsätts de för vuxnas slappa och oinformerade försök att skydda dem. På skolnivå såväl som på politisk nivå finns det så mycket okunskap, så många beslut som fattas i affekt, så litet intresse av att lyssna på ungas egna erfarenheter och inkludera dem i arbetet. Det är ovärdigt ett modernt samhälle att bry sig så lite om barns och ungas rättigheter!

När det gäller att skydda barn och unga från alla de risker som nätet medför finns det inga som helst genvägar. Vi måste införa obligatorisk fungerande sex- och samlevnadsundervisning i skolan, så att barn och unga får veta allt det de idag tvingas söka efter på nätet. Vi måste vara tydliga, rent av övertydliga, med att ge barn mandat att känna efter och agera på hur det känns, så att de inte blir lätta offer för manipulation. Vi måste börja lyssna till barns frågor och larm om vad de upplever på nätet, så att vuxna blir bättre på att stötta och så att fler vågar larma. Vi måste börja ta in barns och ungas erfarenheter i arbetet mot kränkningar, på och utanför nätet. Vi måste öka samhällets insatser för att hjälpa barn och unga som lever i psykisk ohälsa, så att de inte blir lätta offer för sexuella förövare. Och vi måste lägga skulden för barns utsatthet där den hör hemma: hos oss som är vuxna idag och vårt sätt att leva. Barn som växer upp idag föddes in i en ytlig, sexualiserad värld där kvinnor och flickor kränks i alla tänkbara situationer utan att nån reagerar. Det ansvaret försvinner inte bara för att vi fick internet. I en värld där kvinnors livslön år efter år är lägre än mäns, där en flicka anmäler att hon får sexuella kommentarer av en vuxen på skolan utan att några åtgärder vidtas, där barns och ungas utsatthet görs till deras eget problem, där sexuella förövare kan ångra sig offentligt och sedan bli hyllade för sin styrka, där kanske vi får räkna med att det uppstår skit även bland barnen. Att lägga skulden på nätet, eller porren, är bara ett sätt att slippa ta verkligt ansvar. Allt jag listade här ovan har stöd i forskning om ungas säkerhet på nätet, läs t ex mina böcker för mer info. Alla mina förslag kostar dock pengar och engagemang och därför kommer de inte att få samma genomslag som förslaget om porrfilter på alla skolor. Lösningen handlar om att omfördela samhällets resurser, från vuxna till barn, och som det ser ut idag vill många vuxna göra tvärtom.

Att installera filter för pengar som kunde gå till undervisning och elevvård är inte bara dumt, det är direkt oansvarigt. Jag förstår rent ut sagt inte hur de vågar införa eller förorda metoder som är så genomdåliga. Jag skulle aldrig våga sätta barns och ungas liv och välmående på spel på det sättet.

Läslista

Overaa, J. (2014). Website blocked: Filtering technology in schools and school libraries. SLIS Student Research Journal, 4(2).

Critcher, Chas (2003) Moral panics and the media. Buckingham, Open University Press.

Przybylski, Andrew K. & Nash, Victoria (2018) Internet Filtering and Adolescent Exposure to Online Sexual Material. Cyberpsychology, Behavior, and Social Networking, 21(7).

Almedalen 2018 – uppdaterad

Här har ni mitt program under Almedalsveckan. Kom fram och säg hej om du ser mig!

Uppdatering

Idag söndag 1/7 gör jag ett inhopp i den ohyggligt namnkunniga panelen

Gigekonomin, influencers och journalistiken. Hur står det till med etiken och demokratin?

Jag ersätter Lovett Jallow (!!!!) som är sjuk. Jag önskar henne såklart snabb bättring och att vi får sitta i panelen båda två.

måndag har jag fyra programpunkter. Puh! Men alla fyra är så viktiga så det är bara att kriga på. Jag får prata om porrfilter, ungas psykiska ohälsa och #metoo.

Behövs digitala eller analoga innehållsfilter i skolan?

Pornografi och annat olämpligt material är något som våra elever möter dagligen i sin skolmiljö. Hur kan vi på bästa sätt stötta och förhindra att eleverna utsätts för olämpligt material? Digitaliseringen förändrar och utvecklar många områden, hur ser framtiden ut för smarta digitala filter?

Våld, sexuella övergrepp och psykisk ohälsa – 50.000 samtal med barn och unga

Tjej-, trans- och ungdomsjourerna i Sverige är tillsammans den största aktören för stöd på nätet. Antalet stödsamtal till jourerna har ökat enormt men verksamheterna bygger på ideella krafter och resurserna är otillräckliga. Hur ska politikerna ta ansvar för barn och ungas utsatthet?

Så går vi vidare efter metoo?

Metoo slog ner som en bomb i höstas. Yrkesgrupp efter yrkesgrupp startade uppror och krävde förändringar. Men var har skett och hur tar vi oss vidare?

Digitalisering och psykisk hälsa – hur får vi ungdomar att må bättre? 

Trenden kring psykisk hälsa bland unga är omdebatterad, så även hur våra uppkopplade liv påverkar – mobilen orsakar stress och sömnbrist, men är också en källa till glädje. Vad funkar, vad funkar inte och vad kan vi göra annorlunda i digitaliseringen?

tisdag deltar jag i ett frukostmöte och berättar om mitt samarbete med Telenor kring källkritik på nätet. Det är ett event med personlig inbjudan så det finns inte med i programmet.

onsdag får jag prata ännu mer källkritik. Hurra! Detta är en av de bokningar jag hade förra året, när jag ställde in pga NMR. Så det känns extremt roligt att ATEA (som har ett digert program i år) ville ha dit mig i år. Denna gång förstärkt med IIS Björn Appelgren (här har ni Björns programpunkter).

Hur kan barn och unga bli medvetna källkritiska mediekonsumenter?

Det talas mycket om hur viktigt det är att barn och unga lär sig skilja sant från falskt och att de utvecklar sin källkritiska förmåga. Ett problem som det talas mindre om är att många vuxna har svårt att navigera bland sanningar och desinformation på nätet. Hur kan skolan hantera denna utmaning?

Som sagt: ser du mig i vimlet, stoppa mig och säg hej! Och kom på alla mina seminarier!

 

 

Mobilförbud och porrfilter

Times temanummer om nätporr från 1995.

När järnvägen började byggas och tågtrafiken kom in i folks liv väcktes nya frågor och stark oro; vad kan detta nya innebära? Borde inte hjärnan börja koka vid dessa vidunderliga hastigheter? Denna oro plockades upp, som oro i samhället alltid gör, av forskare och journalister. Seriös forskning bedrevs om järnvägens medicinska konsekvenser. På samma sätt bedrivs idag forskning om digitaliseringens medicinska konsekvenser. Och precis som att det idag regnar kvasivetenskaplig litteratur om nätet, utkom t ex boken Hurried to DeathOr, A Few Words of Advice on the Danger of Hurry and Excitement, Especially Addressed to Railway Travellers som bl a tog upp det nya fenomenet tidtabeller. Författaren menade att människans hjärna inte var gjord för att läsa tidtabeller. Kopplingen till dagens debatter om ögonskador på barn, minskad social kompetens, Facebookdepressioner och liknande är uppenbar. Hur ska vi förhålla oss till detta?

Jag tror att vi måste börja med att konstatera att det har låtit så här vid varje teknikskifte. Varje gång vi konfronteras med ett nytt medium uppstår en mediepanik, något som bl a Kirsten Drotner har utforskat. (Helt omistlig föreläsning med Drotner: Farlige medier). Eftersom vi idag har överblick över detta fenomen genom historien kan vi använda denna meta-kunskap till att inte trilla i exakt samma fälla som man gjort tidigare. Paniken kommer att gå över. Vi kommer att inse att de utmålade farorna inte var så farliga, precis som man gjorde när tåget kom. Vi vet det. Med historiens hjälp kan vi slå fast att det kommer att ske. Förr eller senare.

Om 10 år kommer vi att youtuba (eller vad det kommer att heta då) fram klipp från debatter om porrfilter i skolan och skratta gott åt tokerierna. Precis som vi gör idag med hårdrockstexter eller videovåld. Vi vet att det är så det kommer att sluta. Ändå rasar debatten om att införa porrfilter och mobilförbud i skolan. Hur ska vi förhålla oss till det?

Vi kan slå fast att det finns en lång tradition att reglera framåtskridande. Drotner kallar det en dubbelhet inför det nya. Ett av hennes exempel är när folk skulle lära sig läsa, vilket då var liktydigt med att läsa Bibeln. Att läsa Bibeln ansågs vara utvecklande för människor men samtidigt möjliggjorde läsning av mer populär litteratur som ansågs destruktiv. Det är samma dubbelhet som vi ser i dagens retorik. Samtidigt som vi får en IT-strategi för skolan, diskuteras på allvar porrfilter och mobilförbud i skolan.

I en känslomässig debatt om det nya, farliga är det vanligt att använda barn och unga som en sorts sanningsvittnen, t ex: Elever gillar mobilförbud i skolan. I normalfallet får barn sällan vara med och bestämma, men när det passar vuxnas agenda kan barns erfarenheter gärna lyftas fram. Samma typ av barnvittnen används av kampanjen #porrfribarndom i debattartiklen Inför porrfilter i alla skolor och förskolor:

Barnen har gjort sitt. De har berättat. Gjort oss medvetna och informerat om vad som inte funkar. Nu är det dags för oss vuxna att ta vid. Att agera förebilder och visa barnen att när de berättar, då lyssnar vi.

Och självklart ska vi lyssna på barn! Problemet med barnvittnen är 1) att vi bara lyssnar på barn när de säger nåt som passar vuxnas agenda och 2) vi utnyttjar barns brist på inflytande och makt för att genomföra begränsningar i barnens liv. Det finns ingen så enkel bild av hur barn tänker, lika lite som det finns en enhetlig bild av hur vuxna tänker. Många barn vill säkert ha porrfilter och mobilförbud i skolan, medan andra inte ser poängen med det. Det är vårt ansvar som vuxna att ha överblick och fatta de besluten, inte lämna det till barnen.

Jag tror alltså inte att vi ska ta fram forskning om effekterna och att teknikpositiva och tekniknegativa ska slå varandra i huvudet med resultaten. Jag tror att vi behöver förstå att även den effektforskning som görs idag befinner sig i en kontext. Och den kontexten är just mediepaniken. De som lyfter fram effektforskning idag som argument mot digitalisering gör det självklart för barnens bästa, men ibland räcker det inte att ha en god vilja. Ibland krävs det att man filosoferar kring samtiden också och försöker se var vi kan göra nytta och var vi bara gör skada.

Vi kan konstatera att internet är här för att stanna. Vi kan inte längre stoppa den utvecklingen, även om vi ville. Vi kan inte heller tänka ut alla faror i förväg eftersom våra tankemönster fortfarande befinner sig i den gamla tekniken. Det är utan tvekan svårt att förstå nya saker. I början har vi inte förmågan att greppa det nya och dess konsekvenser. Då får vi försöka identifiera riskerna när de uppstår och hitta på lösningar. Dessa lösningar måste vara långsiktiga och ta i beaktande att alla människor är olika.

Jag låter Drotner sammanfatta vad mediepaniker innebär:

Ur Kirsten Drotners föreläsning Farlige medier.

Gemensamt för mediepanikutbrotten är:

  • De är starkt normativa och känslomässiga
  • Enskilda exempel lyfts fram som generella
  • Medierna polariseras, det är antingen svart eller vitt, för eller emot, bra eller dåligt.
  • Medierna anses ha stor effekt.
  • Enskilda förlopp och extrema exempel leder till medieexponering som leder till professionell intervention som leder till reglering.
  • Debatten sägs handla om medier men i själva verket pratar man om kulturella värden och samhällets normer.
  • Detta är internationella fenomen.

Vi kan alltså bestämma oss här och nu för att bryta paniken. Vi har den kunskapen och kan föregå med gott exempel. Vi kan förkasta argument som användes redan när boken påstods depravera ungdomen, när serietidningar var destruktiva, när den som lyssnade på hårdrock blev satanist, osv.

Vi vet att den panik vi är mitt uppe i, den om nätet och mobiler, kommer att gå över förr eller senare. Och då är det vårt ansvar att låta detta ske förr snarare än senare. För det finns risker med panikerna. En risk som beskrivits av bl a Adam Thierer är att det uppstår onödiga spänningar i samhället, mellan grupper och individer. Dessa spänningar kommer alltså att försvinna till slut men de som utsatts för skammandet kommer ändå att ha varit utsatta, det kommer inget att kunna ändra på. Här hittar du en kort film där Thierer själv berättar om det han kallar technopanics som ofta får styra policybeslut, precis som vi ser idag, t ex när Socialdemokraterna går ut med ett krav på eller löfte om totalt mobiltelefonförbud i skolorna.

Utifrån min forskning ser jag ännu en risk. De har visat sig, föga förvånande, att nätvana barn har lättare att hantera risker än barn som inte använder nätet så mycket. De har lättare att larma om nåt inträffar och de har lättare att skaka av sig det som hänt och ta det mindre personligt, vilket styr hur de påverkas av det som hänt. Det betyder att begränsningar som mobiltelefonförbud i skolan kan innebära att fler unga blir mer utsatta på nätet. Jag vill gärna trycka på detta: begränsningar som mobiltelefonförbud i skolan kan innebära att fler unga blir mer utsatta på nätet. Förbud, filter och begränsningar kan öka utsattheten bland unga. Förbud och skammande av ungas aktiviteter och intressen ökar klyftan mellan vuxna och barn. Det är mycket allvarligt eftersom forskningen säger att det bästa vi kan göra för att skydda barn på nätet är att se till att alla barn har förtroende för minst en vuxen som de kan prata med om det som händer på nätet. Filter riskerar att signalera att viss typ av pornografi är dåligt medan annat destruktivt innehåll är ok. Filter riskerar också att signalera att annat som fastnar i filtret, som information om sex, HBTQ-frågor, t ex. De barn som växer upp med filter får inte heller träna på att undvika oönskat innehåll tillsammans med vuxna. Filter har också den olyckliga effekten att vuxna lätt invaggas i falsk säkerhet – det finns ju ett filter som skyddar. Dessutom har filter en riktigt dålig egenskap; de funkar inte. Det går helt enkelt inte att precisera ett filter så att olämpligt innehåll filtreras bort medan lämpligt innehåll går att komma åt. Det är mig veterligen ingen annan än tillverkarna av filter som ens påstår att de fungerar.

Alla föräldrar och alla som arbetar professionellt med barn och unga, borde alltså verka för att alla barn får lära sig använda nätet och mobiler på ett rimligt sätt. Vi måste förbereda dem, både för samtiden och framtiden. Som det ser ut idag har de flesta barn och unga utvecklat sina navigeringsstrategier själva eller tillsammans med jämnåriga. Det är ju fantastiskt bra att vi har så smarta unga att de hittar vägar att identifiera risker och klara sig undan dem, men det är inte ok att vi har lämnat dem ensamma med det arbetet. Vi vet inte heller om dessa motstrategier fungerar och om de fungerar för alla. Det finns en överhängande risk att de som klarar sig bäst är de som har bäst förutsättningar i livet i övrigt, de som har tillit till sina vuxna och som vet att det finns nån där som stöttar om det händer nåt. Och så kan vi ju inte bygga en policy. Det är vårt ansvar att rusta alla barn och unga med nätsmarthet, med bra rutiner, med självförtroende och hjälpa dem utveckla motståndskraft. Och det gör vi inte med förbud. Tvärtom ger förbud och filter motsatta signaler. Det vi har att göra nu är att skapa förtroende så att barn vänder sig till vuxna, inte öka den klyfta som finns idag.

Källor

Thierer, Adam (2012) Technopanics, Threat Inflation, and the Danger of an Information Technology Precautionary Principle. Minnesota Journal of Law, Science & Technology, Vol. 14, No. 1, 2013; George Mason University Mercatus Center Working Paper No. 12-09.

Drotner, Kirsten (1999). Dangerous Media? Panic Discourses and Dilemmas of ModernityPaedagogica Historica. Routledge.

Dunkels, Elza (2016) Nätmobbning, näthat och nätkärlek – kunskap och strategier för en bättre vardag på nätet. Gothia fortbildning.

Höjer, Henrik (2005) Järnvägssjukans uppgång och fall. Forskning och framsteg.

Vill du lära dig mer?

Forskning och framsteg: Livet framför skärmen.

Prof Margareta Rönnbergs blogg Barnisten, t ex Beror verkligen ökningen av barns närsynthet på det myckna ”skärmtittandet”? På bokläsning?

Se avsnittet om filter i tv-serien Black Mirror: Arkangel.

Läs Jan Guillous Häxornas försvarare.

Nätpanik – en föreläsning om små barn och nätet.