Category Archives: Floskler

Föräldrars anknytning till sina barn

Trenden med spa-badrum riskerar ge bristande anknytning mellan föräldrar och barn.

Se där en rubrik vi aldrig kommer att behöva läsa. Ändå är den exakt lika logisk som rubriker vi har sett i verkligheten, om att skärmar riskerar ge bristande anknytning mellan föräldrar och barn. Trenden med extremt dyra badrum och kök innebär för de allra flesta familjer att föräldrarna måste jobba mer än de skulle kunnat göra om det kändes ok att behålla sitt trista badrum och otidsenliga kök. Och ökad arbetstid innebär för de allra flesta familjer mindre tid med barnen och alltså föreligger en risk för bristande anknytning mellan föräldrar och barn. Men det sambandet är så självklart att det inte riktigt genererar några bra rubriker.

Ändå ser jag det som att spa-badrumsrubrikerna skulle vara bättre ur ett samhällsperspektiv eftersom de i bästa fall kan innebära att fler börjar ifrågasätta de ständigt ökade kraven på en lyxigare livsstil och i förlängningen kanske fler vuxna skulle hänga mer med barn. För det är mycket allvarligt om det är sant att vuxna ger mindre tid till sina barn. Mycket, mycket allvarligt. Men om det stämmer att vi umgås mindre än nånsin med våra barn, måste vi komma ihåg att den utvecklingen började långt innan vi fick smartphones.

Rubrikerna om skärmar och minskad anknytning innebär istället en risk i sig. Risken handlar om onödiga slitningar mellan grupper och individer och skuldbeläggande av redan utsatta grupper och individer. Här sammanfattar jag några argument mot alarmism i förhållande till föräldrar och skärmar.

  1. Det finns inga belägg för att just skärmtittande innebär en större risk i samspelet med barn. Vuxna har alltid gjort andra saker samtidigt som de umgåtts med barn. Det är inte rimligt att kräva av en ammande eller flaskmatande mamma att sitta och leende se sitt barn i ögonen under hela matningen. Det funkar för vissa, medan andra matar så många timmar om dygnet att de blir tokiga om de inte får titta åt sidan. Och om hen då tittar ut i det blå och gör handlingslistor i huvudet eller läser nyheterna på sin telefon spelar naturligtvis ingen roll. Det finns också de som helt enkelt inte ser barnet pga matningsmetod och det har såklart ingen negativ inverkan på relationen med barnet.
  2. Det som spelar roll är t ex hur föräldern i fråga mår, om hen kanske är deprimerad, känner sig ensam och osäker, om familjen lever i utanförskap, hot om utvisning, vräkning, uppsägning. Men då pratar vi om familjer i kris. Dessa familjer måste uppmärksammas av vården och få hjälp omedelbart. Annars riskerar barnet att fara illa. Denna kris kan i extrema fall ta sig uttryck i att föräldrarna bara ägnar sig åt sin skärm och inte åt barnet. Men då pratar vi extrema kriser och självklart ska vården uppmärksamma detta och ge stöd åt familjen.
  3. Och i det sammanhanget kan telefonen vara en livlina för den förälder som riskerar att fara illa av ensamhet, osäkerhet och isolering. Det är en parameter som aldrig syns i några som helst rubriker; att det borde vara en mänsklig rättighet att ha en smartphone, inte minst för nyblivna mammor och pappor.
  4. Den som förfasar sig över föräldrars skärmanvändning har alltså inget på fötterna utan agerar irrationellt och emotionellt. Det är ju nåt som händer vid varje teknikskifte, det finns det tydliga belägg för. Men bara för att nåt alltid händer betyder inte det att vi måste upprepa den historien. Vi är en civilisation. Vi kan tänka själva. Vi kan lära oss nåt av historien och se till att vi inte dras med i paniken kring skärmar.
  5. Förfasandet över föräldrars skärmanvändning riskerar att drabba en oerhört utsatt grupp väldigt hårt; nämligen ensamstående mammor. Och kanske alldeles särskilt unga ensamstående mammor utan stöd från familj och vänner. Precis som debatten om vaginal förlossning och amning hamnar diskussionen om föräldrars skärmanvändning väldigt snabbt i mammaskammande.

Jag vill avslutningsvis påpeka en sak, mest för att mina hatare ska veta att jag tänkt på detta och alltså behöver de inte höra av sig och tala om det för mig. Självklart vet jag att det finns de som i alla tänkbara bemärkelser tittar på sin skärm mer än vad som är nyttigt. Men det är inte upp till mig att avgöra det. Jag vet inte vad andra gör på sina skärmar, precis som ingen annan vet vad jag använder min telefon till. Det som ser ut som onödig skärmtid kan mycket väl vara en konversation som räddar liv. Eller som bara gör livet lite enklare. Den som själv tycker att hen borde trappa ner bör utan tvekan göra det men har inte rätt att projicera sina problem på andra. Svårare än så är det inte.

 

Skriv det inte på nätet om du inte skulle säga det öga mot öga

Nästa floskel som behöver problematiseras (den förra hittar du här) är ett vanligt förekommande råd:

Skriv det inte på nätet om du inte skulle säga det öga mot öga

Det kan vara en bra sak att tänka igenom vad man skriver och vad det kan få för konsekvenser. Det gäller alla – vuxen som barn – att man måste kunna stå för vad man säger och gör. Men det finns en risk med att inpränta detta som något generellt. Det finns situationer då man behöver komma förbi det sociala trycket och göra något man egentligen inte vågar.

Några exempel:

Du känner dig illa behandlad av någon du känner men har svårt att säga det när ni ses. Du testar att antyda lite via nätet och ni får igång ett samtal om denna svåra fråga. När ni ses öga mot öga har samtalet kommit lite längre och ni kan prata på ett sätt som du inte vågade innan.

***

Du mår dåligt men har ingen att prata med. Det är till och med så att du inte vågar säga vad du tänker på eftersom det verkar så galet. I ett anonymt forum kan du ställa frågor och få veta att du inte alls är galen och du vågar ta steget att söka hjälp.

Det finns mängder av akuta och viktiga områden där det är funktionellt att använda den känsla av anonymitet som nätet kan ge. Vi behöver prata om de här sakerna och låta barn veta att man inte alltid behöver stå för det man säger på nätet, att det är ok att söka hjälp anonymt, att man ibland behöver gömma sig bakom en skärm för att våga och så vidare.

Det får inte bli ett mantra som upprepas för att det känns bra för de vuxna. Självklart känns det rakryggat och ärligt att säga till barn att de ska stå för det de säger och gör, men då bortser vi från att det finns situationer där barn kan fara mer illa av att vara ärliga. Världen är inte alltid den vackra plats där alla gör som de borde och vi måste erkänna att det är så. Risken är annars att vi lämnar barn som behöver stöd åt sitt öde. När vi formulerar mantran som Skriv det inte på nätet om du inte skulle säga det öga mot öga har vi möjligen hjälpt några barn med uppförandet men sannolikheten är stor att dessa barn ändå hade klarat sig bra. Det enda de behövde var lite goda råd kring hur man uppför sig mot varandra. För andra barn kan det handla om betydligt viktigare saker än uppförande; att ta sig ur ett destruktivt förhållande, att våga vara den man är, att larma om övergrepp.

Så självklart ska vi prata om hur man uppför sig mot varandra, på och utanför nätet, men vi ska inte göra det i form av entydiga regler som gäller för alla i alla situationer.

 

Det är viktigt och utvecklande att ha tråkigt ibland

Jag tänkte skriva några inlägg om floskler som kan behöva problematiseras. Det är sådant jag stöter på i samtalet kring unga och nätet och som sägs som om det vore sanningar. Den första floskeln dök upp på Twitter idag men är ingalunda ny:

Det är viktigt och utvecklande att ha tråkigt ibland

I en artikel i Sydsvenska Dagbladet menar utbildningsforskaren Teresa Belton att det är bra för kreativiteten att ha tråkigt. Hon radar upp exempel på extremt kreativa personer som säger att tråkighet har varit bra för deras skapande; författare, konstnärer och skådespelare. Alla namngivna och med sin speciella historia om hur trist de hade det när de var små eller sjuka och hur de nu är superkreativa. Det är roligt att läsa och det är fina illustrationer av hur vissa människor kan anpassa sig, orma sig ur oönskade situationer, klara det omöjliga som det kan tyckas. Historien är full av dessa berättelser och vi älskar att höra dem. Så långt är jag med, men Beltons slutsats, som hon delar med många, behöver problematiseras. Vet vi att tråkighet är bra för kreativiteten? Det vi vet är att dessa personer tillskriver sina briljanta idéer perioder av uttråkning. Punkt. Vi vet inte om det är generellt. Att dra slutsatsen att det är nyttigt att ha tråkigt utifrån ett antal berättelser av detta slag kallas för att använda sig av anekdotiska bevis och är lika orimligt som att säga att rökning inte är farligt för att man känner en gammal gubbe som blev 112 år och som började röka när han var 9 år.

Det kan vara så att det är nyttigt att ha tråkigt men det kan lika gärna vara så att det är förödande för hjärnan att ha tråkigt men att vissa individer klarar detta bättre genom att de lyckas ta vara på tristessen och aktivera hjärnan till sådant som vi uppfattar som nyttigt.

Det hela landar i att våra tankar kring frågan styrs av våra värderingar. Om vi omfattar idén om att allt var bättre förr och att dagens samhälle inte kan leda till något bra, är det lätt att tolka utvecklingen kontra historien på just det sätt Belton gör; dagens barn har ju aldrig en tråkig stund, det kan väl inte vara bra? Och så skenar tankarna iväg.

Även barn är olika. Det finns barn som fantiserar ihop en hel värld av kottar och en vattenpöl men det finns också barn som blir handlingsförlamade och inte ser annat än kottar och en pöl. Det finns barn som kommer på de mest fantastiska idéer hela tiden och det finns de som måste ha hjälp och peppning för att få något gjort. Det finns barn som klarar att sitta av extremt tråkiga lektioner i skolan för att deras hjärna går på högvarv ändå och det finns de som bryts ner av tristessen och skadas för livet av att deras hjärna inte får arbeta med något vettigt.

Dessutom är det ett ociviliserat sätt att prata om andra, oftast barn, på detta nedvärderade sätt.

Det var min första floskel. Det kommer mer under hösten.