Category Archives: Forskning

Alternativa flashar

I förra inlägget berättade jag om Emma Frans men glömde nämna det nya twitterkonto hon startat: @altflashar där hon lyfter fram nyheter som oftast försvinner i bruset. Följ! Läs också hennes blogg.

Jag ser också fram emot hennes bok:

Alarmism är också temat på den bok som Emma Frans just nu skriver för bokförlaget Volante. Arbetstiteln är ”Larmrapporten – att skilja vetenskap från trams”, förhoppningen är att den ska finnas ute i bokaffärerna i september.

– Huvudfokus är på larmrapporter. Hur ska man förhålla sig till studier som säger att blåbär skyddar mot cancer eller att gojibär är det farligaste som finns?

 

Om ingen tror på vetenskapen kommer den inte överleva

”Jag tror att jag har någon slags humorpotential”, säger Emma Frans.
Bild: Emma Sundelin

Emma Frans, en av våra största folkbildare, intervjuas i ETC.

Emma Frans har uppmärksammat fenomenet mansplaining på sina sociala medier – det vill säga när män förklarar saker, på ett ofta nedvärderande sätt, utan att ta hänsyn till att åhöraren kan ha större kunskaper i ämnet.

– Jag skrev ett blogginlägg som visar på att det finns vetenskaplig evidens på att män kommer till tals mycket mer och att män överskattar sin förmåga, Då fick jag väldigt mycket svar från män som förklarade att det inte var så, det blev en lite kul grej omkring det.

Efter det har hon har gett sig själv en ytterligare titel. Forskare, vetenskapsskribent – och fransplainare. Fransplaining är också namnet på hennes podcast, som just nu ligger på is på grund av tidsbrist.

– När jag fransplainar tar jag mig friheten att skjuta lite från höften – jag betraktar omvärlden genom mina vetenskapliga glasögon. Det är befriande eftersom jag i många andra sammanhang behöver kommunicera på ett sakligt och korrekt sätt.

Följ henne på @drEmmaFrans eller

Exploring the theory of childism as a bullying preventive measure

Ur Nya Dagligt Allehanda (1913) För och mot kvinnornas politiska rösträtt.

References

Alderson, Priscilla. (2005) Generation Inequalities. UK Health Watch 2005, 47-52.

Bromseth, Janne & Darj, Frida (2010) Normkritisk pedagogik: makt, lärande och strategier för förändring [Norm-critisizing pedagogy: power, learning and strategies for change]. Centrum för genusvetenskap, Uppsala University.

Drotner, K. (1999) Dangerous Media? Panic Discourses and Dilemmas of Modernity. Paedagogica Historica, 35(3): 593-619.

Dunkels, Elza (2016) Nätmobbning, näthat och nätkärlek – kunskap och strategier för en bättre vardag på nätet [Cyberbullying, cyberhate and cyberlove – knowledge and strategies for a better life online]. Stockholm, Gothia fortbildning.

Glick, Peter & Fiske, Susan (1996) The Ambivalent Sexism Inventory: Differentiating hostile and benevolent sexism. Journal of Personality and Social Psychology, Vol 70(3), 491-512.

Golding, William (1954) Lord of the Flies. London, Faber & Faber.

Michele Tracy Berger & Kathleen Guidroz (2009) The intersectional approach: transforming the academy through race, class & gender. Chapel Hill, University of North Carolina Press.

Nya Dagligt Allehanda (1913) För och mot kvinnornas politiska rösträtt.

Springhall, J. (1998) Youth, popular culture and moral panic: penny gaffs to gangsta-rap, 1830-1996. Basingstoke: Macmillan.

Ås, Berit. Hersketeknikker. Kjerringråd. Oslo (1978:3): 17–21.

 

World Anti Bullying Forum

Det här är en av de bilder jag kommer att visa vid min presentation.

Idag är jag på World Anti Bullying Forum som är Friends forskarkonferens. Friends har länge försökt närma sig forskningen efter att i många år ha arbetat med metoder som inte baserats på forskning. Men nu har det skett en kursändring och sedan några år arrangerar de alltså en internationell forskarkonferens i Stockholm. De har tagit in några väldigt intressanta keynotes.

Jag har för första gången på länge tagit mig för att presentera min forskning på en konferens. Så mycket av min tid går åt till andra saker men nu har jag några extremt intressanta saker på gång och då tänkte jag att det är dags att stöta och blöta ett av projekten med andra forskare. Och även tvinga mig själv att nå ut med min forskning internationellt. Så jag tänkte röra om lite i grytan och presentera

Exploring the theory of childism as a bullying preventive measure

This paper aims to offer an additional perspective on harassment and discrimination by problematizing children’s position in society. Drawing on the theory of childism (Alderson, 2005, Dunkels, 2016), it explores the concept of a power structure underpinned by age and its possible implications for childhood conditions in general and bullying in particular. The theory of childism claims that it is possible to identify a power structure that allows and promotes discrimination and stereotyping of children and youth, and the present paper offers a possible development of this theory. For this purpose the paper uses gender theory, specifically that of ambivalent sexism (Glick & Fiske, 1996) and intersectional theory (Berger & Guidroz, 2009). Furthermore, it uses the Swedish concept normkritik (Bromseth & Darj, 2010), which claims that destructive societal norms need to be de-constructed and in this process, privilege is identified and challenged. The paper concludes that childism amounts to being an existing power structure that needs to be exposed and counteracted in order to promote equal rights and prevent bullying.

Alderson, Priscilla. (2005) Generation Inequalities. UK Health Watch 2005, 47-52.

Bromseth, Janne & Darj, Frida (2010) Normkritisk pedagogik: makt, lärande och strategier för förändring [Norm-critisizing pedagogy: power, learning and strategies for change]. Centrum för genusvetenskap, Uppsala University.

Dunkels, Elza (2016) Nätmobbning, näthat och nätkärlek – kunskap och strategier för en bättre vardag på nätet [Cyberbullying, cyberhate and cyberlove – knowledge and strategies for a better life online]. Stockholm, Gothia fortbildning.

Glick, Peter & Fiske, Susan (1996) The Ambivalent Sexism Inventory: Differentiating hostile and benevolent sexism. Journal of Personality and Social Psychology, Vol 70(3), 491-512.

Michele Tracy Berger & Kathleen Guidroz (2009) The intersectional approach: transforming the academy through race, class & gender. Chapel Hill, University of North Carolina Press.

 

Bild- och medieundervisning med demokratisk potential

Bild- och medieundervisning kan göra att elever får lättare att uttrycka sina åsikter samtidigt som deras upplevelser, erfarenheter och kunskaper blir synliga. I elevernas bildskapande kommer en mångfald perspektiv fram, vilket även kan nyansera stereotypa uppfattningar. Det visar en avhandling vid Göteborgs universitet, berättar forskning.se.

Läs Annika Hellmans doktorsavhandling Visuella möjlighetsrum. Gymnasieelevers subjektskapande i bild och medieundervisning.

 

Föräldrars anknytning till sina barn

Trenden med spa-badrum riskerar ge bristande anknytning mellan föräldrar och barn.

Se där en rubrik vi aldrig kommer att behöva läsa. Ändå är den exakt lika logisk som rubriker vi har sett i verkligheten, om att skärmar riskerar ge bristande anknytning mellan föräldrar och barn. Trenden med extremt dyra badrum och kök innebär för de allra flesta familjer att föräldrarna måste jobba mer än de skulle kunnat göra om det kändes ok att behålla sitt trista badrum och otidsenliga kök. Och ökad arbetstid innebär för de allra flesta familjer mindre tid med barnen och alltså föreligger en risk för bristande anknytning mellan föräldrar och barn. Men det sambandet är så självklart att det inte riktigt genererar några bra rubriker.

Ändå ser jag det som att spa-badrumsrubrikerna skulle vara bättre ur ett samhällsperspektiv eftersom de i bästa fall kan innebära att fler börjar ifrågasätta de ständigt ökade kraven på en lyxigare livsstil och i förlängningen kanske fler vuxna skulle hänga mer med barn. För det är mycket allvarligt om det är sant att vuxna ger mindre tid till sina barn. Mycket, mycket allvarligt. Men om det stämmer att vi umgås mindre än nånsin med våra barn, måste vi komma ihåg att den utvecklingen började långt innan vi fick smartphones.

Rubrikerna om skärmar och minskad anknytning innebär istället en risk i sig. Risken handlar om onödiga slitningar mellan grupper och individer och skuldbeläggande av redan utsatta grupper och individer. Här sammanfattar jag några argument mot alarmism i förhållande till föräldrar och skärmar.

  1. Det finns inga belägg för att just skärmtittande innebär en större risk i samspelet med barn. Vuxna har alltid gjort andra saker samtidigt som de umgåtts med barn. Det är inte rimligt att kräva av en ammande eller flaskmatande mamma att sitta och leende se sitt barn i ögonen under hela matningen. Det funkar för vissa, medan andra matar så många timmar om dygnet att de blir tokiga om de inte får titta åt sidan. Och om hen då tittar ut i det blå och gör handlingslistor i huvudet eller läser nyheterna på sin telefon spelar naturligtvis ingen roll. Det finns också de som helt enkelt inte ser barnet pga matningsmetod och det har såklart ingen negativ inverkan på relationen med barnet.
  2. Det som spelar roll är t ex hur föräldern i fråga mår, om hen kanske är deprimerad, känner sig ensam och osäker, om familjen lever i utanförskap, hot om utvisning, vräkning, uppsägning. Men då pratar vi om familjer i kris. Dessa familjer måste uppmärksammas av vården och få hjälp omedelbart. Annars riskerar barnet att fara illa. Denna kris kan i extrema fall ta sig uttryck i att föräldrarna bara ägnar sig åt sin skärm och inte åt barnet. Men då pratar vi extrema kriser och självklart ska vården uppmärksamma detta och ge stöd åt familjen.
  3. Och i det sammanhanget kan telefonen vara en livlina för den förälder som riskerar att fara illa av ensamhet, osäkerhet och isolering. Det är en parameter som aldrig syns i några som helst rubriker; att det borde vara en mänsklig rättighet att ha en smartphone, inte minst för nyblivna mammor och pappor.
  4. Den som förfasar sig över föräldrars skärmanvändning har alltså inget på fötterna utan agerar irrationellt och emotionellt. Det är ju nåt som händer vid varje teknikskifte, det finns det tydliga belägg för. Men bara för att nåt alltid händer betyder inte det att vi måste upprepa den historien. Vi är en civilisation. Vi kan tänka själva. Vi kan lära oss nåt av historien och se till att vi inte dras med i paniken kring skärmar.
  5. Förfasandet över föräldrars skärmanvändning riskerar att drabba en oerhört utsatt grupp väldigt hårt; nämligen ensamstående mammor. Och kanske alldeles särskilt unga ensamstående mammor utan stöd från familj och vänner. Precis som debatten om vaginal förlossning och amning hamnar diskussionen om föräldrars skärmanvändning väldigt snabbt i mammaskammande.

Jag vill avslutningsvis påpeka en sak, mest för att mina hatare ska veta att jag tänkt på detta och alltså behöver de inte höra av sig och tala om det för mig. Självklart vet jag att det finns de som i alla tänkbara bemärkelser tittar på sin skärm mer än vad som är nyttigt. Men det är inte upp till mig att avgöra det. Jag vet inte vad andra gör på sina skärmar, precis som ingen annan vet vad jag använder min telefon till. Det som ser ut som onödig skärmtid kan mycket väl vara en konversation som räddar liv. Eller som bara gör livet lite enklare. Den som själv tycker att hen borde trappa ner bör utan tvekan göra det men har inte rätt att projicera sina problem på andra. Svårare än så är det inte.

 

A Digital Safety Model for Understanding Teenager Internet User’s Concerns

Idag är jag i Tallinn och agerar opponent på Birgy Lorenz avhandling A Digital Safety Model for Understanding Teenager Internet User’s Concerns.

Jag kan ju inte säga nåt om den så här innan allt är klart men ämnet är såklart mycket aktuellt så den bör intressera många forskare världen över. Återkommer med recension.

 

Skärmberoende

Den här veckan har ägnats åt dataspel och beroendefrågan, i två inlägg av Daniel Kardefelt-Winther: ett i tisdags och ett i onsdags. Därefter länkade jag till den debattartikel om frågan som jag skrivit under tillsammans med en massa forskare på området. Nu tänkte jag ge några avslutande ord om beroende och skärmar.

Förutom att forskningsläget måste anses vara extremt skakigt, som diskuterats tidigare den här veckan, ser jag flera problem med att låna terminologi från beroendefältet.

Dels riskerar man att patologisera fenomen och utövare. Genom att använda sjukdomsterminologi framstår spelande och spelare som något sjukt. Även den som spelar på ett för omgivningen acceptabelt sätt kan alltså ses som sjuk. Kanske inte akut sjuk men potentiellt sjuk. De bör se upp så att de inte fastnar och omgivningen bör vara vaksamma så att spelandet inte går över styr. Och detta trots att vi inte har några som helst belägg för att spelande eller annan skärmtid kan skapa ett beroende. Vi riskerar då att missa hela den sunda användningen, som ändå får betraktas som den övervägande delen.

Dels kan sjukdomsterminologin bli ännu en vattendelare mellan oss och dom, t ex mellan spelare och icke-spelare eller mellan unga och vuxna. Och det är ett problem ur samhällsperspektiv. Målet för ett samhälle måste vara ett inkluderande synsätt, där de som har mer makt lyssnar även på de som har mindre makt. Om vi låter beroendeivrarna få definiera problemen är risken överhängande att maktstrukturer förstärks.

Det finns utan tvekan problem. Det finns stora problem med att många unga mår dåligt idag. Det finns fler än nånsin som struntar i att gå till skolan. Det finns klasskillnader som tar sig uttryck i utanförskap, våld och ett ointresse för samhällsfrågor. Men det är inte hela bilden. På många sätt har vi en bättre värld än nånsin. Vilket är naturligt; vi lever i en civilisation och en civilisation strävar hela tiden efter förkovring och förbättring. Och framförallt går det inte att skylla problemen på skärmar. För att få så här stora problem med skolan krävs betydligt hårdare insatser än att bara ge barnen tillgång till skärmar. T ex kan man kraftigt skära ner på de ekonomiska resurserna till skolan, eller införa tätare standardiserad mätning av elevernas mätbara resultat. För att få ner ungas psykiska hälsoläge kan man också skära ner på de ekonomiska resurserna till förskola, barnavård, mödravård, barnpsyk och socialtjänst. Det är långt rimligare att söka orsakerna till dagens problem i den änden än att försöka hitta orsaken i spelande och allmän skärmanvändning.

Vi som kritiserar beroendebegreppet är alltså inte naiva teknikoptimister. Det är vi som tar ansvar för frågan. Den som bara har hittat en syndabock eller en folkjävul är den som är naiv och undviker att ta ansvar.

Om du vill läsa mer om detta kan jag rekommendera mina böcker Vad gör unga på nätet? och Nätmobbning, näthat och nätkärlek. Jag har också skrivit oräkneliga blogginlägg om frågan, t ex:

Om varför det är farligt att starta och underblåsa paniker kring nätet: Den farliga paniken. Debatten fortsätter här: Panikdebatten forts.

Om ett av de återkommande debattämnena: Mobiltelefoner i skolan.

Om det stora kriget om #skärmtid

Och så den orimligt långa men kanske viktigaste texten: Lagom är bäst.

Ni kan också se Net Nannys inlägg om skärmtid.

 

Debattartikel: Slopa diagnosen dataspelsmissbruk

Ett gäng forskare och jag har skrivit under en debattartikel om det som avhandlades här igår och i förrgår. I korthet hävdar vi att det kommer att leda till större problem om dataspelsmissbruk blir en diagnos enligt WHO:s standard ICD-11. Så här avslutas debattartikeln:

In brief, including this diagnosis in ICD-11 will cause significantly more harm than good. Given the immaturity of the existing evidence base, it will negatively impact the lives of millions of healthy video gamers while being unlikely to provide valid identification of true problem cases. Therefore, as stated previously, we suggest to remove the proposed category for Gaming Disorder.

Läs hela artikeln här.