Category Archives: Genus

Skammandet av selfies

Under några dagar har jag skrivit om selfies på Instagram. Eftersom de har ändrat upplägget så att de nyaste inläggen inte längre hamnar överst gjorde jag en Storify av det: Skammande av selfies. Och för den som inte orkar med formatet instagramföreläsning kommer texten här (delvis obegriplig utan bilder):

1: Det här är såklart bara en fånig rubrik på en gammal artikel i en klicksökande tidning men samtidigt representerar den uppfattningar som jag ofta möter. Selfies som destruktiv kultur. Selfies som lite pinsamma. Selfies som tecken på en ytlig och sexualiserad samtid. Jag tänkte diskutera detta i en serie inlägg.

2: Selfies som genre har gamla anor. Såklart! Ingen nu levande människa kan ha missat genren självporträtt. Ändå talar många nedsättande om selfies. De får stå för människans förfall snarare än att vara en del av en aktad konstgenre. Varför är det så? Jag skissar på förklaringar i kommande inlägg. Bild: Helene Schjerfbecks Självporträtt med silverbakgrund, 1915. Åbo konstmuseum.

3: En förklaring till att selfies ses som nåt destruktivt är det gamla vanliga; att vi är så kvävande rädda för allt som är nytt. Selfies får då representera det okända nya som riskerar att förändra samhället så att vi inte längre känner igen oss. De här uttrycken för ångest över samtiden är nåt som varje generation ägnat sig åt och som vi riskerar att föra vidare om vi inte bryter detta här och nu. Varje tänkande människa kan ju säga ifrån och vägra reproducera unkna föreställningar om den yngre generationen som den värsta hittills. Vi kan avbryta varje sånt samtal vid fikabordet och förklara att vi känner igen snacket från när vi själva var de förtappade unga och att det gör att argumenten är förbrukade. Det är vårt förbaskade ansvar.

4: Ibland får jag höra att selfies (och sminktutorials på youtube) bidrar till förytligandet och sexualiserandet av samhället. Men nånstans måste väl ändå vuxna människor avkrävas en rimlig känsla för kronologi? De som möjligen kan sägas ta ytliga och sexualiserade bilder föddes in i en ytlig och sexualiserad värld! Hur skulle 14-åringar ha hunnit med att fördärva världen på den korta tiden? Det är fan skickligt gjort isf. Bilden föreställer en annonspelare från 1990-talet. Dagens 14-åringar var inte ens födda då. Även om vi vill motarbeta förytligande och kommersialisering har vi inte rätt att lägga ansvaret på de unga när vi själva har varit medskapare till världen som den ser ut idag. Vi ska stötta unga men inte skuldbelägga deras navigeringsstrategier.

5: Och så har vi det där med bekräftelsebehovet. Retoriken kring detta behov är så intressant! För det första räknas det som ett fult behov som helst inte ska fyllas och absolut inte uppvisas. Sömnbehov t ex är inte det minsta laddat. Inte ens behovet av sex eller att gå på toa är lika tabubelagt som bekräftelsebehovet. Ändå finns det där hos oss alla och det kräver att fyllas lika mycket som alla våra andra behov. För det andra: om vi nu har identifierat ett problem i hur dagens ungdom uppfyller sitt bekräftelsebehov och vi finner detta förkastligt, borde vi inte satsa på att fylla det på annat sätt? Borde vi inte hylla, berömma, gulla med, curla sönder dem så att de inte känner sig så behövande att de vänder sig till sociala medier? Istället för att gnälla på hur dagens unga väljer att leva sina liv.

6: Den viktigaste förklaringen till skammandet av selfies är nog ändå att tjejer var tidigt ute med selfies. Och allt som tjejer gillar är skräpkultur. Det är sen gammalt. Ta musik som exempel. Artister som har tjejer som sin stora fangrupp räknas automatiskt som fulkultur. Man kan säga att allt som kvinnor traditionellt har ägnat sig åt är lite sämre. Det är improduktivt, smålöjligt och ibland även destruktivt för samhället. Och det krävs ett enormt mod för att våga ta ställning för den typen av kultur. Därför tycker jag att det är viktigt att ta och publicera många selfies. Fina, fula, roliga, sorgliga, misslyckade, genomarbetade, slarviga, parodiska och seriöst menade som en del av ens personliga identitets- och relationsarbete. Dels mår alla bra av att arbeta med sin identitet och sina relationer, att dokumentera och reflektera över sitt liv och sitt mående. Dels blir det ett ställningstagande FÖR unga tjejer och deras kulturval och MOT patriarkala strukturer som förminskar allt som tjejer är först med. Vem är med mig?

 

Genusforskardag 12 april

Genusforskardagen vid Umeå universitet är öppen för alla utan anmälan, studenter är självklart också välkomna.

Program

10.15-12.00 Panelsamtal om genusforskningens möjligheter, villkor och utmaningar, Hörsal F, Humanisthuset

Lena Martinsson, moderator & ordförande SGf, Hans Adolfsson, rektor Umeå universitet, Malin Rönnblom, genusforskare, Ann Öhman, Umeå centrum för genusstudier och Kajsa Widegren, Nationella sekretariatet för genusforskning. 

13.00-16.00 Genusmaraton

13.00-14.00 Hörsal E (på svenska)

13.00-14.00 Hörsal F (In English)

Förskolans jämställdhetsuppdrag i en ojämställdvärld .Anna Olausson, Tillämpadutbildningsvetenskap

Presentation of the unit Epidemiology and Global health and its gender research

Barns inflytande i olika förskolor ur intersektionelltperspektiv. Carina Hjemér. Tillämpadutbildningsvetenskap

Meddling with middle modalities: mental health inequalities across intersections of income and gender in Northern Sweden. Per Gustafsson, Epidemiologyand Global Health

AcademicWriting! Förskollärare och fritidspedagoger, välfärdsprofessioner med genusdimensioner.Inger Erixon Arreman, Tillämpadutbildningsvetenskap

How do primary health care teams respond to women exposed to intimate partner violence and what does gender has to do with it?Isabel Goicolea, Epidemiology and Global Health

Svartvit med skinn: klass och kön bland ingenjörsstudenter.Maria Berge och Eva Silfver, Naturvetenskapernasoch matematikens didaktik

“It was like I had to fit into a category” –Care-seekers’ experiences of gender regulation in the Swedish trans-specific healthcare, Ida Linander, UCGS, Epidemiologyand Global Health

Sjukförsäkringen under tidigt 1900-tal -ett val mellan jämlikhet eller effektivitet? Liselott Eriksson, UCGS

“Being There for Youth”: Young people’s activism for creating the safe city in Sweden, Ann-Britt Coe, Epidemiology and Global Health

14.00-14.30 Fika, mingelochpostrar:

Social work in the wake of the refugee crisis. A gendered professions perspective. Evelyn Khoo, SocialWork

Emancipating Movements? Greta Bladh, UCGS

Parenting Support on Social Media -Challenging the roles of ‘skilled’ professionals and ‘risky’ young mothers. Magdalena Sjöberg, Sociology

14.30-15.30 HörsalE (påsvenska)

14.30-15.30 HörsalF (In English)

Mäns våld mot samiska kvinnor i nära relationer –rättsliga problematiseringar av utsatthet och ansvarstagande.Monica Burman, Juridiskt forum

Gender, Governance and Feminist Analysis. Missing in Action?Chris Hudson. PoliticalScience

Minne, utsatthet och moral. Diskurser om alkohol i våldtäkts-och misshandelsmål.Maritha Jacobsson & Stefan Sjögren, Socialt arbete

When research and teaching meet:Experience-based activities for raising awareness about gender stereotypes. Mats Deutschmann, Anders Steinvall, Inga Dennhag, Camilla Hakelind, LanguageStudies & Psychology

Digitala förbindelser -sociala nätverkssajterföricke-heterosexuella, Evelina Liliequist, Etnologi & digital humaniora

Illness and Distress of a Female Professor in Still Alice by Lisa Genova, Elena Glotova, Language Studies

Att vara tolerant –en genealogisk analys av olika toleranser och dess politiska implikationer. Sara Edenheim, UCGS

Feeling Like A Saint: Sensory Impressions and Female Hagiography in The Book of GostlyeGrace of Mechtildof Hackeborn”.GodelindePerk, Language Studies

Att ta natten tillbaka. Linda Sandberg, UCGS

In time: Queer(ing) Temporal Existence and Disability in Contemporary Cinema, JosefineWälivaara, Historical, Philosophical and Religious Studies

Så vacker utan spackel

Igår ringde en journalist och ville prata om den diskussion som uppstått kring kroppar och vikthets på nätet. Nu blev det inget samtal i radio om de här sakerna. Precis som många gånger tidigare tycker journalister att mina frågor och resonemang är intressanta, men hur gör man en nyhet av det? Frågorna är alldeles för luddiga för det. Och jag håller med. Jag vill inte göra mig skyldig till att avhandla ungas kroppsångest på 30 sekunder. Så även om det är synd att jag inte får prata om det här i radio idag, är jag egentligen lika glad för det. Och då tänkte jag använda den tid jag redan satt av till intervjun till att skriva lite om det istället.

En rad företag, kändisar och privatpersoner har gått ut på nätet och förklarat att man får se ut som man vill, som en reaktion mot den mycket utbredda vikt- och skönhetshetsen. Företag lanserar produkter med hjälp av att ta avstånd från begränsade ideal, kändisar lägger ut oredigerade bilder på hur hy och kropp ser ut och så internetfenomenet Killar som vill tala om för tjejer att de duger som de är.

Hurra, kan man tänka. Och det gör många. Men alla de här reklamkampanjerna och temana möter också kritik. En viktig kritik är att företag bara hakar på en trend som de snappat upp för att få sälja mer. Och så är det naturligtvis. Det gjorde de ju även innan de växlade spår, men då kanske det var ännu mer cyniskt. Så visst förtjänar företagen kritik för att de exploaterar människors osäkerhet men alla vi som delar den typen av reklam, för att den är så fin, kanske förtjänar allra mest kritik.

För det är ju inte ett dugg finare att visa upp en lite mulligare kropp och säga att alla duger som de är. Det är bara att flytta idealen en liten, liten bit. Ideal har alltid förändrats och vi kanske rent av står inför en förskjutning till ett rundare kroppsideal för kvinnor, vad vet jag? Men det kommer inte att hjälpa oss. Även om en tjock kvinna idag kan romantisera tiden då Anders Zorn ritade av rundhyllta kvinnor, så var det inte lättare att vara kvinna då. Det var lättare för den som såg ut som idealet då, men inte för den som var mager och eländig. Så vi ska inte sträva efter en förskjutning av idealen. Vi ska sträva efter att inte ha några ideal alls.

Och då kommer vi in på kritiken mot Killar som vill tala om för tjejer att de duger som de är. Det är jättefint att vilja ställa sig på tjejernas sida, att identifiera vilken osäkerhet många av tjejerna tampas med och vilja hjälpa till. Ett tidigt exempel är Joakim Hillsons Så vacker utan spackel. Och idag är nätet fullt av killar och män som håller upp en välment skylt med samma budskap ”Du är fin som du är och du behöver inte sminka dig”. Det de inte förstår är att de blir en del av det patriarkala systemet bara genom att lägga sig i. Och motreaktionen lät inte vänta på sig; ”Snälla, säg inte åt mig vad jag ska göra

Den enskilda personen eller handlingen kan uppfattas som god men sett i ett strukturellt perspektiv arbetar den för sexism och mot flickors och kvinnors frigörelse från sjuka ideal. Eftersom den inte egentligen bryter mot idealen, utan ersätter ett ideal med ett annat. Budskapet blir i förlängningen att den som sminkar sig (bär höga klackar/har kort kjol/fixar hår och naglar/tänker på vikten) är sämre än den som frigjort sig från sådant. Idealen är utbytta men själva idén med ideal och normer finns kvar.

Men framförallt upprätthåller bilderna med uppmaningar från killar den patriarkala traditionen att objektifiera tjejer. Det är han som ska tala om för henne hur hon ska vara. Han behöver inte lyssna på henne. Hans jobb är att tänka ut ett bra sätt för henne att vara. Och det som är destruktivt här är alltså objektifieringen. När en kille eller man tittar på en tjej eller kvinna på detta sätt, är det att objektifiera henne. Hon blir ett objekt för hans tankar och idéer. Sen kan de tankarna och idéerna vara hur bra som helst. Det är själva objektifieringen som är problemet, eftersom det underordnar henne.

Det går att bryta sånt här. Det går att träna sig i att inte objektifiera. Det är inte lätt men det går. Och det här gäller naturligtvis inte bara män. Alla kön måste lära sig att inte objektifiera kvinnor. Och det gäller inte heller bara kön, det gäller även andra parametrar för över- och underordning. Ett rätt aktuellt exempel är Friends hashtag #unselfie som objektifierade barn på ett otillbörligt sätt, fast tanken bakom det hela var att göra gott.

Samtidigt som vi för de här resonemangen får vi inte glömma att enskilda individer har rätt att handla precis som de vill. Att titta in i kameran med valpblicken och säga nåt snällt till alla tjejer är inte en handling som vi andra har rätt att kritisera. Vi kan tala om att den bidrar till objektifiering av tjejer och sätta den i ett strukturellt sammanhang, men vi kan inte fördöma varken killen eller hans handling. Den, precis som Hillson, kan ge många tjejer den positiva knuff de behöver. Och de tjejer som blir peppade av sådana uppmaningar har rätt att bli det.

Det är alltså möjligt att agera på en personlig nivå utan att för den skull avfärda eller ens motarbeta den strukturella eller samhälleliga nivån. Det här har jag, Gun-Marie Frånberg och Camilla Hällgren skrivit om under namnet tårtmetaforen. Vi tänker oss de olika nivåerna som bottnarna i en tårta. Det kan vara den personliga nivån, gruppnivåer av olika slag, samhällsnivån eller en strukturell nivå. Och, precis som bottnarna i en tårta, finns alla nivåerna samtidigt. De utesluter inte varandra. Det är alltså möjligt att agera på en nivå ibland och på en annan ibland, eller på flera samtidigt. Vi har bara svårt att prata om det där hoppandet.

layer_cake

Bild: Camilla Hällgren. Från Young People and Online Risk, IGI (finns som e-bok på många bibliotek, annars maila mig om du vill läsa).

Exempelvis har många under sommaren gått ut med olika sätt att markera att de är trötta på att skämmas för sin vikt och nu vill känna sig stolta över sin kropp och visa det öppet. En del har då kritiserats för att inte vara tjocka nog för att få uttala sig på det sättet. Det kallas för att de tjocklajvar, alltså spelar tjocka. Och på en strukturell nivå kan den kritiken ha sitt berättigande, men knappast på den personliga. Den som har 10 kilos övervikt och inte mår bra av det kanske får avsevärt högre livskvalitet av att peppa sig själv att det är ok att se ut precis så. Hennes ställningstagande kanske inte för jämställdheten framåt, det kanske till och med försämrar förutsättningarna, men varje människa måste försöka leva sitt liv så bra som möjligt. Vi har ju som bekant bara ett sådant.

Och det där hoppandet mellan nivåerna, det behöver vi prata om mer. Vi behöver prata om att det är ok att göra så. Vi behöver vara mindre fördömande mot varandra, oavsett kön, vikt eller annat oväsentligt, och arbeta tillsammans för att få bort ideal och normtänkande. Individer gör ofta så gott de kan, det är grupp- och strukturnivåerna som är viktig att teoretisera omkring.

Jag tror att det är viktigt att se det hysteriska samtalet om tjockheten som ännu ett uttryck för det patriarkala förtrycket. Det finns ju inget i själva fetman som skulle göra den mer objektivt provocerande än andra saker. Så jag tror snarare att fetma har fått representera vår avsky för det okontrollerade och naturliga. Vår tid kännetecknas av kontroll eller åtminstone drömmen om kontroll. Jag ser det inom mitt forskningsfält där den ökade kontrollen av barn har varit tydlig de senaste 10 åren. Skamvrå i skolor och hem, böcker som Hur barnen tog makten (kan inte låta bli att le lite över den djupt symboliska titeln – skräcken att mista kontrollen). Och vad kan symbolisera brist på kontroll mer än en vällustigt fet kropp? Medan den som kan hålla sig inom ett rimligt kaloriintag i förhållande till sin aktivitetsnivå är den nya idealmänniskan; hon som svalt förhåller sig lite lagom till livets lekamliga glädjeämnen.

Vi behöver inte tala om för tjejer hur de ska vara eller hur de inte ska vara, inte ens för att vara snälla. Istället ska vi lyssna på hur de tänker kring sina uttryck. Och med lyssna menar jag att också ta in, inte bara samla vittnesmål för att missbruka dem och vända dem emot tjejerna. Det är nämligen ett mycket vanligt sätt att förhålla sig till flickors kroppsliga och kulturella uttryck. Att lyssna istället för att berätta är svårt. Det är mycket svårt när det gäller unga eftersom vi är så vana att vuxna ska bestämma över barn. Men det är ännu svårare när det handlar om tjejer, eftersom vi är så hjärntvättade att tjejer ska kontrolleras, formas och skyddas. Men det går, för den som verkligen vill!

Se gärna min föreläsning Osynliga flickan i skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet på min Youtubekanal.

Mer läsning om denna fråga: Lady Dahmer, Hej Blekk, Ann-Charlotte Palmgrens avhandling Göra ätstörd – om flickskap, normativitet och taktik i bloggar och Invisible Girl.

 

45:e mäktigaste IT-kvinnan!


20209_10151162310523907_1032314775_n

Känns bra att Computer Sweden släppte de första (eller snarare sista) namnen på sin lista över de 50 mäktigaste IT-kvinnorna i Sverige just idag. Dels passar det för att fira att Feministiskt Initiativ gjorde ett fantastiskt val igår, dels behöver vi tröst för att rasismen och fascismen tagit plats i EU-parlamentet.

I år fick jag plats 45. Jag är alltså en av de mäktigaste IT-kvinnorna! Hurra! Stort tack till Computer Sweden för denna fina utmärkelse!

Dessutom finns en av mina kompisar och skolsveriges fixstjärna Karin Nygårds också på listan. Jag tycker att det är väldigt roligt att vi två, som ändå får sägas vara lite aviga mot våra respektive yrken får denna typ av uppmärksamhet. Jag ska utnyttja den maximalt!

Förra året hamnade jag på plats 23. Får väl träna hårdare inför nästa år så jag kommer högre.

Även om det är trist att behöva hamna på b-listan som ju kvinnolistan måste vara (varför skulle vi annars inte kunna vara med på IT-männens eller snarare IT-människornas lista?) är jag glad. Varje sätt att få uppmärksamhet till frågorna om ungas rättigheter är bra.

 

Öppen föreläsning om flickor, makt och nätet

maya_selfie

Idag kl 14 ger jag en kort föreläsning kallad Osynliga flickan i skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet på Youtube.

Förra veckan gav jag den här föreläsningen på barnkultursymposiet Synas, höras, finnas – plats för barnkultur! vid Stockholms universitet. Min plan var att streama föreläsningen eftersom den visade sig ligga skrämmande bra i tiden. Men något krånglade med mikrofonen och mitt i detta hade jag tydligen tryckt på av-knappen. Men jag ger den på Youtube istället.

Omslagsbilden är en selfie som jag fick låna av min dotter Maya.

Du är hjärtligt välkommen att lyssna live eller titta i efterhand på min Youtubekanal. Det finns även ett Facebookevent.

 

#unselfie

Häromdagen gick Friends ut med en kampanj som de lite olyckligt kallade för #unselfie (olyckligt därför att det redan finns en helt annan kampanj med samma namn) som går ut på att alla ska ta bort sin profilbild och ersätta den med en svart ruta för att markera att det är insidan som räknas. Så snart kampanjen fick spridning blev många mycket upprörda över de antaganden som ligger bakom kampanjen: Att det är selfies som är problemet och att potentiella offer kan göra annorlunda så slipper de bli mobbade. En av de första som reagerade var Christina Stielli som skriver:

Självklart räknas insidan men det gör utsidan också. Det är liksom utsidan som SYNS mest och oftast. Lär istället våra barn och ungdomar att stå för den de är, både på insidan och utsidan. Nu lär Friends ut, i någon kampanj som sprids på facebook och som man utan att tänka efter i ett extra steg sprider, att vi ska dölja eller inte visa vår utsida för då går ungarna ”säkra”? Hur många fel gör Friends i ett enda slag?!

Hej Blekk skrev ett skarpt och kunnigt inlägg:

Friends verkar tro att kränkningarna slutar i samma sekund som att profilbilderna försvinner. I min mening har kränkningarna aldrig handlat om utseende, det har handlat om systematiskt hat mot tonårstjejer oberoende av deras utseende. Unga tjejer blir kränkta för att det finns en kultur idag där unga tjejer systematiskt blir hatade. Tjejer blir kallade för ”fitta”, ”hora”, ”slyna”, ”duckface”, ”feministfitta”, ”fetto” m.m. Det beror inte på hur tjejerna ser ut, tro mig. Tjejer har blivit kallade för ovan ord utan någon som helst koppling till deras utseende i många, många år.

Tjejer kränks på nätet, överallt, även i sociala medier där inga profilbilder är inblandade. Jag ser det varje dag, på twitter, ask.fm och tumblr. Att unga tjejer blir kränkta på nätet ”pga. sitt utseende” är väldigt långt från sanningen. Tjejerna blir kränkta enbart i egenskap av att vara tjejer.

Nu har Friends i två texter gått ut och försvarat sin kampanj. Först med ett eget pressmeddelande: Utmana utseendenormen i samhället och så idag i Aftonbladet Debatt. Inte med ett enda ord visar de att de tar till sig kritiken om att lägga skulden på de unga. Istället får de det att låta som om alla som kritiserar dem har missuppfattat budskapet. Friends generalsekreterare Arrhenius skriver: 

Det har stormat hårt kring #unselfie den här veckan vilket tyder på att många bryr sig om frågan om ungas trygghet på nätet. Tonen har bitvis varit väldigt hård och även det är ett bevis på att vi behöver lyfta frågan om hur vi kommunicerar mot varandra i sociala medier.

Nu låter den formuleringen som om det var lite bra att det blev en debatt. Och det är ju ett klassiskt retoriskt grepp, att hävda att ens egna argument är viktiga för debattens skull. Men debatten efter #unselfie har ju inte handlat om sakfrågan, alltså hur vi samtalar på nätet eller hur vi behandlar varandra på nätet. Istället har kritiken mot Friends handlat om att de skuldbelägger offren, så kallad victim blaming.

Och vad gäller tonen, är det inte så att vi som kritiserar Friends har en hård ton för att vi skriver på nätet. Vi skriver så här för att de har begått ett allvarligt övertramp.

Att Friends inte tar ansvar för vad de ställt till med, utan bara berättar om och om igen hur de tänkte när de tänkte fel, är helt vansinnigt. Det är vansinnigt ur pr-synpunkt eftersom de bara gräver sig djupare och djupare ner i ett träsk av självrättfärdigande. Men det är också vansinnigt ur verksamhetssynpunkt. Friends verksamhet handlar om att skydda barn från kränkningar. Om de då inser att de riskerar att kränka barn genom sin kampanj, borde de ju backa. De borde be om ursäkt, ta in experter och lära sig något av sitt misstag. Det är ju samma sak som gäller för barn och vuxna: Det är inte farligt att göra fel. Livet går vidare och det smärtsamma går över. Det viktiga är att lära sig något av sina misstag.

Det är ingen tvekan om att Friends menar väl. De vill skydda barn. Men de har inte kompetensen att göra det. De måste knyta till sig experter, som till exempel Hej Blekk och andra med genuin kunskap om de här frågorna. Det gäller verkligen inte bara Friends. Tiden har sprungit förbi många av de traditionellt goda krafterna i samhället, som från början byggde sitt engagemang på medkänsla snarare än kunskap. Idag går inte det längre och även de ideella, goda aktörerna behöver bara professionella. En mycket bra analys av vad som hände finns hos Deeped Strandh.

Det finns mycket mer att säga om detta. Några saker sa jag i en intervju i Expressen innan allt det här hände:

Elza Dunkels menar att självexponeringen på nätet generellt är något bra. Dessutom har hon en teori om att selfies kan öka förståelsen för både sig själv och för sin omgivning. Selfies kan också bidra till att könsrollerna snabbare kan luckras upp.

– Vi vet att vi människor behöver jobba med relationer och identitet. Men alldeles särskilt under ungdomsåren, och där har bland annat selfies blivit ett viktigt verktyg. Att vi för en diskussion om hur vanliga selfies tas, där killarna spänner musklerna och tjejerna plutar med läpparna, kan också bidra till att stereotyperna lättare löses upp, säger hon.

Och ännu lite mer säger jag i min föreläsning Osynliga flickan i skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet på onsdag kl 14 i min Youtubekanal.

 

Och där slog jag i glastaket

Idag blev en märklig dag. På eftermiddagen har jag pratat på ett seminarium om forskare och mediebevakning. Jag fick äran att vara den som pratade om sociala (och lite även om asociala) medier. Arrangörer var, förutom Umeå universitet, forskningsråden Formas, Forte, Vetenskapsrådet och VINNOVA samt Vetenskap & Allmänhet. Fint värre kändes det att få frågan. Jag gillar ju att fundera på de där frågorna och jag har lång erfarenhet av att använda nätet för att nå ut med min forskning.

På förmiddagen hade jag ett möte med min prefekt och studierektor där de meddelade lite i förbigående att från och med 1 juli får jag inte längre vara tjänstledig på deltid. Jag har varit tjänstledig i varierande omfattning i flera år, främst för att kunna göra just det där jag skulle prata om på eftermiddagen. Det tar tid att nå ut med sin forskning och den tiden finns inte i bemanningsplanerna. Men det är inte hela sanningen. Jag orkar inte jobba heltid på grund av att jag har en sjukdom som begränsar mig fysiskt. Därför är det bra att ha ett jobb där jag bara använder hjärnan. En bra kompromiss har varit tjänstledighet på deltid så att jag kan ligga hemma i soffan och blogga eller svara när journalister ringer.

Och nu är det slut.

Jag har skrutit om min arbetsgivare i alla dessa år. De förstår att jag är en tillgång och ger mig därför rätt fria händer, har jag sagt. När andra klagat på att deras lärosäte inte ser med blida ögon på tjänstledighet och frånvaro för att göra annat, har jag berättat att min varit med på tåget. Att de förstod värdet av att ha en modig forskare som syns och hörs. Jag har på min egen bekostnad kuskat land och rike kring och representerat Umeå universitet och vi har båda haft glädje av det. Det berömda glastaket har lyst med sin frånvaro. Senast igår berättade jag för någon att jag har så goda kontakter med pressavdelningen på universitetet, något som faktiskt inte gäller alla. Men till slut slog jag också i glastaket. Eller flög för nära solen kanske.

Hur som helst är det slut med tjänstledighet för min del. Jag blev erbjuden att gå ner i tjänst, alltså att säga upp mig på deltid. Det var väl ett erbjudande, det!

Just nu vet jag inte vad jag ska göra. Det susar i huvudet efter den hårda smällen och jag är glad att jag tog mig igenom eftermiddagen och fick göra det jag är bäst på. Men nu när jag kom hem, kom verkligheten tillbaka. Från och med 1 juli  kommer det inte att finnas tid att åka på intressanta möten, föreläsa, skriva böcker, debattartiklar och hitta på grejer.

Jag har hur som helst haft 10 fantastiska år som det närmaste en rockstjärna en forskare kan komma. Det kan ingen ta ifrån mig!

Ny antologi om kränkningar i skolan

År 2011 publicerade Skolverket en utvärdering av olika metoder för att motverka mobbning vilket väckte debatt och gav upphov till frågor. Nu har forskare vid olika lärosäten, bland annat Umeå universitet, gjort uppföljande studier som publicerats i antologin Kränkningar i skolan – analyser av problem och lösningar.

Antologin omfattar åtta kapitel som utvecklar kunskaper till stöd för skolornas arbete mot diskriminering, trakasserier och kränkande behandling. För två av kapitlen svarar Gun-Marie Frånberg och Elza Dunkels från institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap vid Umeå universitet. De har lämnat bidrag som handlar om könsskillnader i mobbning i skolan och vad som särskiljer kränkningar på nätet.

Situationen för de elever som under lång tid utsätts för mobbning präglas av komplexitet och om mobbningen inte upphör förvärras situationen och eleven påverkas på allt fler områden. Forskarna menar att sociala relationer har stor betydelse för att motverka de problem mobbningen medför och att det är viktigt att de utsatta kommer in i den sociala gemenskapen utan att mobbare ”straffas”. Insatser som förbättrar relationerna mellan offer och mobbare har visat sig effektiva för dem som utsatts under längre eller kortare tid.

Flickor, pojkar och kränkningar

Gun-Marie Frånberg, professor i pedagogiskt arbete söker i sitt kapitel svar på frågan varför mobbning av flickor respektive pojkar påverkas olika av skolors insatser. Studien beskriver könsskillnader på gruppnivå, till exempel om reaktioner på utsatthet, och refererar forskning som beskriver generella könsskillnader i relation till kränkningar och mobbning.

– Insatser mot mobbning har olika effekt på mobbning av flickor och pojkar. En förklaring är att mobbning av flickor oftare är social och mobbning av pojkar oftare är fysisk. En annan är att samhällets normer om kvinnligt och manligt också finns i skolan, och kommer till uttr yck till exempel i lärarnas för väntningar på eleverna.  Elever utvecklar ofta sin identitet i förhållande till vad de uppfattar som ideal för sitt kön. En enskild individ kan inte förstås utifrån vilket kön den tillhör, men kunskaper om generella könsmönster kan bidra till en bredare förståelse för vad som utspelar sig i skolan, säger Gun-Marie Frånberg.

Kränkningar på nätet 

Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete, fokuserar i sitt kapitel på vad som särskiljer kränkningar via nätet. Dunkels refererar till intervjuer med lärare, skolledare och elever och annan forskning för att beskriva upplevelser av kränkningar på nätet.

– Unga som utsätter andra för mobbning på nätet ser det ofta som rättfärdigade svar eller motattacker, inte som angrepp.  Det verkar också vara lättare att ge igen när mobbningen sker på nätet än i skolan, säger Elza Dunkels.

I hennes kapitel framkommer att tekniska lösningar inte är vägen för att få stopp på kränkningarna på nätet. Däremot är det viktigt med en ständig och öppen kommunikation mellan vuxna och barn om allt som händer på nätet. Det kan hjälpa barnen att självständigt välja att agera etiskt.

Avslutningsvis diskuterar hon hur kränkningar på nätet kan motverkas.

– Lärare behöver skaffa sig ett mer komplext förhållningssätt till kränkningar på nätet genom att lära sig mer om sociala relationer på nätet.

Antologin som kom ut i tryckt form i mitten av januari, har också kapitel som handlar om hur kränkningar uppstår i skolan, om långvarig utsatthet, om elever som utsätts av skolpersonal och om vilken omfattning och effekt skolans insatser har mot mobbning och kränkningar på nätet, vad det är som särskiljer elever som kränker och mobbar, samt vad det är som kännetecknar skolor som är framgångsrika i arbetet mot mobbning.

Ladda ner antologin.

Den osynliga pojken

Nu brinner det i knutarna om man vill vara med i vårt nya projekt Invisible Boy. 1 oktober är sista dagen att skicka in förslag till medverkan. Vi söker efter bidrag som på olika sätt belyser hur det är att vara eller bli pojke idag. Och med bidrag menar vi forskning, konst, film, musik, poesi, dans och annat som vi inte ens kan fantisera ihop. I vårt förra projekt Invisible Girl fick vi väldigt otippade bidrag och vi hoppas på samma mångfald denna gång. Bidragen ramlar in och vi ryser lika mycket när vi läser dessa som när vi läste om den osynliga flickan; så smarta och modiga människor det finns!

Varmt välkommen med ditt förslag!

Så här ser vårt call for participation ut:

In June 2012 The Invisible Girl project was completed with the publication of the book Invisible Girl and a conference in Umeå, Sweden. It is now time to launch a new project, aiming at the publication of another book.

The Invisible Girl project was underpinned by the assumption that we live in a sexist society, where girls and women are underprivileged, stereotyped and discriminated. However, this does not mean that men in general suppress women or that men and boys in general are privileged. The sexist power structure seems to have negative consequences for both sexes. Men generally have a shorter life expectancy than women; boys can be noted to under-achieve in certain school subjects, boys who are sexually abused and boys with eating disorders are made invisible. So it was only natural for us to decide that our next project will be the Invisible Boy.

This is a call for participation in our multidisciplinary research project The Invisible Boy. What does it mean to become a boy today? How does boyhood manifest itself in different contexts? How can we describe fathers and sons in contemporary society? Can we make the invisible boy visible in ways alternative to those of media?

We invite researchers and artists to contribute with research papers, works of art or anything else providing critical perspectives to studies of boys and boyhood. Please send us your proposal, which should be no longer than the equivalent of one page of text, before October 1, 2013. The selection process will take place in October and November and all contributors will be notified before December 1. The authors selected for publication will be asked to send in their final contributions by March 1, 2014. Publication is estimated to take place in the winter of 2014.

Please don’t hesitate to contact us if you have questions. We hope that you are interested in contributing to the Invisible Boy or that you know someone who might be. Please feel free to distribute this call widely.

Umeå in June 2013

Professor Gun-Marie Frånberg, gun-marie.franberg@edusci.umu.se
PhD Camilla Hällgren, camilla.hallgren@edusci.umu.se
PhD Elza Dunkels, elza.dunkels@edusci.umu.se

Department of Applied Educational Science
Umeå University, Sweden