Sexveckan

Denna vecka arrangerar RFSU Sexveckan här i Umeå. Jag hade förmånen att få hålla en öppen föreläsning om manshat och toxiska maskuliniteter idag. Under föreläsningen nämnde jag en massa saker som jag länkar till här, så ni som var där slipper söka.

Imorgon håller jag ännu en föreläsning, Porrfilter – skydd för barn eller quick-fix för vuxna? Kom gärna till UB333 12.15 och hör vad forskningen säger om porrfilter!

PS. Det är såvitt jag vet den första föreläsningen om porrfilter i Sverige (alltså om vi med föreläsning menar en genomgång som bygger på kunskap) och det ska RFSU Umeå ha stort tack för. Det är väl en bra anledning att bli medlem?

Vad säger forskningen om barn, tonåringar och ”skärmar”?

Margareta Rönnberg, professor emeritus och orädd kämpe för barns rättigheter <3

Margareta Rönnberg, professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barnkultur och medier, har läst två av de mest alarmistiska böckerna om skärmar och sen gjort en ambitiös forskningsöversikt som debunkar många av deras påståenden. Allt detta fantastiska arbete ger hon oss i tre inlägg i sin forskningsblogg Barnisten. Nu finns hennes blogginlägg sammanställda till en artikel, som du kan läsa på skärm, skriva ut och dela. Margareta är en fantastiskt skarp forskare och en mycket tydlig förmedlare av barns perspektiv, så vi kan bara tacka för hennes hårda arbete och dela, dela, dela!

Artikeln är licensierad under CC-BY 2.5 SE. Referera som: Rönnberg, Margareta (2019) Vad säger forskningen om barn, tonåringar och ”skärmar”? Länkar till referenser finns i inläggen på Barnisten.

Lite media med Margareta:

Om skärmtid: Skolläkaren vet inte vad hon pratar om! och Små barn ska inte använda surfplattor.

Om mobilförbud: Sluta svamla om mobilerna

Om förskolebarns lek: Stötta barnens lek med figurer

Yngre barn har rätt till skärmtid!

Nedanstående är en debattartikel publicerad på SVT Opinion 6/9 2019.

Två yngre barn som leker med varsin skärm, en tredje tittar på. Foto: privat.
Skärmtid

Den nya läroplanen för förskolan ger yngre barn rätt till digitala verktyg, något som har blivit omdiskuterat. Kanske är det är svårt att få ihop bilden av ett litet barn och de negativa sidor av skärmanvändning som allt oftare lyfts fram.

Här tror jag att det är viktigt att titta på vad förskolebarn faktiskt gör med skärmar. Yngre barn använder skärmar främst för att lära, roa sig och ibland även interagera med andra,  till exempel samtala med en släkting som bor långt ifrån.

Det är alltså inga konstigheter som yngre barn ska ges tillgång till i förskolan. Digitaliseringen av förskolan handlar inte om att plattor ska ta över pedagogernas roll eller att lek ska ersättas av swipande och youtubande.

Istället handlar det om att ge förskolan nya eller kompletterande vägar att närma sig de mål som förskolan har. Det kan innebära att vuxna och barn tillsammans utforskar hur digitala verktyg kan användas, men också när plattor inte tillför något till leken och lärandet.

Skolverket har formulerat hur digital kompetens ska finnas med från förskolan och uppåt. Barn behöver förstå digitaliseringens påverkan på samhället, kunna använda och förstå digitala medier, ha ett kritiskt förhållningssätt och kunna lösa problem.

Det kan låta avancerat för en ettåring men målen är tänkta att anpassas efter kunskaps- och utvecklingsnivå.

I förskolan kan ”lösa ett problem” vara något så enkelt som att ropa på en vuxen om något går fel. Att våga fråga eller larma är nämligen en viktig del av den digitala kompetens som varje barn har rätt till.

Forskning visar att många barn inte vill involvera vuxna vid digitala problem. Dels är förtroendet för vuxnas förmåga att hjälpa låg, dels vill barn inte göra vuxna oroliga eller ledsna.

Det är djupt olyckligt att många barn tänker så, när forskning visar att de tryggaste barnen är de som har förtroende för vuxna och vågar berätta när problem uppstår på nätet. Att på ett tidigt stadium lära barn att vuxna är intresserade av dialog är därför helt avgörande.

WHO antog nyligen riktlinjer för att få bukt med barns stillasittande. Man pekade då ut skärmtid som en tänkbar orsak och valde att, helt utan stöd i forskning, ge rekommendationer om skärmtid för barn under 5 år.

Det är minst sagt märkligt att ge rekommendationer som i princip är plockade ur luften, men kan ses som ett uttryck för de senaste årens emotionella debatt om barn och skärmar.

Skärmtid är egentligen ett meningslöst begrepp då det bara beskriver den tid som skärmen används, inte vad den används till.

Skärmtid kan alltså betyda skolarbete, videosamtal med familjen, att kolla fakta, organiserat näthat, porrsurfning och hackade konton. Det är ett så omfattande begrepp att det blir intetsägande.

Det som verkligen spelar roll för välbefinnandet är om aktiviteterna passar barnets intressen och utvecklingsnivå.

Vi är djupt inne i digitaliseringen, oavsett vad vi tycker om det. Alla medborgare behöver kunskaper och färdigheter för att hantera stora och snabba förändringar. Det är hög tid att även yngre barn får tillgång till digital kompetens. Att lära sig hantera skärmar är inte konstigare än att lära sig klippa med en trubbig sax, eller att konfronteras med trafiken under en vuxens överinseende.

Barn som får träna på något blir bättre på att hantera det, både i samtiden och i framtiden.

Barn som skyddas från allt som kan innebära minsta risk får aldrig chansen att utveckla förhållningssätt och strategier för att hantera det de möter. Det är den viktigaste anledningen till att yngre barn har rätt till mer skärmtid.

Alla dessa böcker om skärmtid

Idag regnar det böcker om skärmtid. Tyvärr är det mesta inriktat på att varna oss för farorna, vilket är djupt olyckligt. Det vore mer konstruktivt att se digitaliseringen som ett faktum och börja titta på hur vi kan förhålla oss till det för att få ut maximalt av fördelarna men slippa nackdelarna. Väldigt få av böckerna baserar sig på forskning och väldigt mycket utgår från deras författarens egna erfarenheter. ”Det vet man ju själv” är en sån sak som man kan kosta på sig att säga vid fikabordet men inte som forskare, inte ens i en populärvetenskaplig text. För det som händer då, är att man fejkar bekräftelse på läsarens egna tolkningar av sina personliga upplevelser. De tolkningarna kan självklart vara alldeles rimliga, men de kan också vara helt uppåt väggarna. Som i bilden nedan.

Text om 5G uppbyggd som en klassisk vandringssägen.

Den som känner sig dålig därför att det pågår en utbyggnad av 5G, har självklart inte rätt, men vi människor har en högt utvecklad förmåga att lägga pussel även med bitar som inte passar. Vår hjärna tycks vara så motiverad att förstå världen, att det inte spelar så stor roll om vi måste fila ner kanterna på pusselbitarna för att få dem att passa in.

Så det gäller att avslöja retoriska grepp som ”det vet man ju själv” och ställa sig frågan om det verkligen finns belägg för det eller om det handlar om att någon tolkar in sådant som inte finns i det de ser.

Det borde också vara allmänbildning att känna igen en vandringssägen, som bilden ovan är ett skolexempel på.

Ett annat retoriskt grepp som är vanligt när det kommer till digitaliseringen (även extremt vanliga hos rasister, sexister, transhatare, funkhatare, osv) är disclaimers, som t ex ”Jag är inte emot digitalisering, men…” En disclaimer läggs ofta in för att dölja talarens verkliga agenda. Hen låter då nyanserad och rimlig, till skillnad från teknikkramarna. Det blir ett sätt att undvika att bli avfärdad som bakåtsträvare och teknikhatare. Jfr ”jag är inte rasist, men…” och ”några av mina bästa vänner är bögar, men…”. Det som följer efter en disclaimer är raka motsatsen, men det budskapet mildras av att talaren först slår fast att hen inte är emot digitaliseringen.

Sen är det självklart inget fel på hjärnforskare, men… (nej förlåt, jag kunde inte låta bli) … vi måste börja prata om VAD olika forskare är experter på. Jag är docent vid ett välrenommerat universitet, men jag skulle aldrig våga uttala mig om säkerhet på oljeriggar i Nordatlanten, eftersom jag forskar inom ämnet pedagogiskt arbete. Den som är hjärnforskare kan mycket väl vara expert på barns och ungas nätanvändning men behöver inte vara det. Jag däremot är expert på just det och då kan jag uttala mig i sådana frågor. Vilket såklart inte betyder att jag kan allt och vet allt, men tillräckligt mycket för att veta var jag ska leta för att hitta sådant jag inte vet.

Vi som utsätts för forskning och populärvetenskap måste sätta den i ett rimligare sammanhang, t ex genom att se på den med teknikhistorien som bakgrund eller granska deras argument utifrån ett barnrättsperspektiv. Jag har skrivit om det lite mer utförligt i mina böcker men också i Järnvägssjuka och skärmtid och En mörk eller ljus berättelse om nätet och den filmade föreläsningen Förbud och filter – digital kompetens i skolan.

Porrfilter, ja tack!

Jag tycker att porrfilter vore en alldeles underbar idé. Fast jag vill gå ännu längre, jag önskar att vi kunde filtrera bort allt som barn oroas av och oroar sig för, se bilden från Ungar & Medier 2017. Men det går inte. Att filtrera bort saker från nätet fungerar inte, hur hett vi än önskar det. Det går att filtrera bort visst innehåll, t ex kommersiell pornografi. Det beror på att porrindustrin metataggar sina produkter själva, för att förenkla för kunderna att hitta just deras produkter. De har alltså gjort en viktig del av jobbet för den som ska konstruera ett filter. Utöver just denna del av pornografin är det oändligt mycket krångligare. Studier på filtrerade miljöer visar att många sidor som innehåller information om HBTQI ofta fastnar i innehållsfilter. Det beror bl a på att de ofta benämner könsdelar utan förskönande omskrivningar och att de ofta tar upp det som ofta ansetts vara kontroversiella ämnen rörande sexualitet. Barn och unga som söker information i frågor som rör HBTQI riskerar alltså att inte hitta den på skolans datorer. Då kan vi, i teorin, göra lite inställningar i filtret: i den här kommunen får man söka på HBTQI. Det kan ta lite tid och kräva lite tankearbete och research för att lista ut vilka ord som fastnar och hur man kan låta dessa slippa förbi utan att släppa igenom pornografi. Observera att detta är i teorin, i praktiken kommer vi aldrig att kunna konstruera ett filter som förstår vad som är vad, helt enkelt därför att vi människor är olika. Det finns de som inte tycker att barn ska kunna söka på ord som fitta och alltså gärna skulle ställa in filtret utifrån en lista med oönskade ord. Kanske tänker de att barn som behöver information om sexualitet kan använda neutralare ord, kanske vet de inte ens att det finns barn som aldrig har lärt sig ett annat ord för det kvinnliga könsorganet, eller som behöver veta vad fitta betyder därför att någon har kallat dem det. Det finns alltså en överhängande risk att det är normbärande vuxnas värderingar som får styra, inte för att de är onda och vill ta bort alla andras barns rättigheter, utan för att de helt enkelt inte känner till att det ser extremt olika ut och därför att de saknar erfarenheter utanför sin egen grupp.

Statens Medieråd (2017) Ungar & Medier 2017, s. 65.

Det är fullkomligt förjävligt att barn ska behöva utsättas för pornografi, filmer med djurplågeri, bilder av fattiga, sjukhusskildringar och dokumenterade övergrepp. Förjävligt. Och just därför, för att det är totalt oacceptabelt, måste vi ta frågan på allvar och söka lösningar som har dokumenterad effekt. Innehållsfilter har ingen dokumenterad effekt. Eller så här: de är i bästa fall verkningslösa, i sämsta fall kontraproduktiva.

Jag har sökt forskningsresultat som stöder kravet på filter i skolor men jag har gått bet. Och då pratar jag inte om någon slö sökning en enda gång, utan upprepad sökning i forskningsdatabaser. Jag har även bett filterförespråkarna berätta vilka studier de stöder sitt krav på men jag har inte fått svar. Och då pratar jag inte om att jag har frågat någon enstaka gång, utan tiotals gånger, men varje gång har de bara avslutat vårt samtal.  Jag har även bildat en Facebookgrupp för att samla forskning om filter och åldersverifiering i skolan (där flera av filterförepråkarna dessutom är medlemmar) men inte en enda studie som visar att filter fungerar har lagts in där.

Barn som växer upp idag är dubbelt utsatta. Dels utsätts de för fruktansvärt mycket olämpligt och olagligt innehåll via nätet, dels utsätts de för vuxnas slappa och oinformerade försök att skydda dem. På skolnivå såväl som på politisk nivå finns det så mycket okunskap, så många beslut som fattas i affekt, så litet intresse av att lyssna på ungas egna erfarenheter och inkludera dem i arbetet. Det är ovärdigt ett modernt samhälle att bry sig så lite om barns och ungas rättigheter!

När det gäller att skydda barn och unga från alla de risker som nätet medför finns det inga som helst genvägar. Vi måste införa obligatorisk fungerande sex- och samlevnadsundervisning i skolan, så att barn och unga får veta allt det de idag tvingas söka efter på nätet. Vi måste vara tydliga, rent av övertydliga, med att ge barn mandat att känna efter och agera på hur det känns, så att de inte blir lätta offer för manipulation. Vi måste börja lyssna till barns frågor och larm om vad de upplever på nätet, så att vuxna blir bättre på att stötta och så att fler vågar larma. Vi måste börja ta in barns och ungas erfarenheter i arbetet mot kränkningar, på och utanför nätet. Vi måste öka samhällets insatser för att hjälpa barn och unga som lever i psykisk ohälsa, så att de inte blir lätta offer för sexuella förövare. Och vi måste lägga skulden för barns utsatthet där den hör hemma: hos oss som är vuxna idag och vårt sätt att leva. Barn som växer upp idag föddes in i en ytlig, sexualiserad värld där kvinnor och flickor kränks i alla tänkbara situationer utan att nån reagerar. Det ansvaret försvinner inte bara för att vi fick internet. I en värld där kvinnors livslön år efter år är lägre än mäns, där en flicka anmäler att hon får sexuella kommentarer av en vuxen på skolan utan att några åtgärder vidtas, där barns och ungas utsatthet görs till deras eget problem, där sexuella förövare kan ångra sig offentligt och sedan bli hyllade för sin styrka, där kanske vi får räkna med att det uppstår skit även bland barnen. Att lägga skulden på nätet, eller porren, är bara ett sätt att slippa ta verkligt ansvar. Allt jag listade här ovan har stöd i forskning om ungas säkerhet på nätet, läs t ex mina böcker för mer info. Alla mina förslag kostar dock pengar och engagemang och därför kommer de inte att få samma genomslag som förslaget om porrfilter på alla skolor. Lösningen handlar om att omfördela samhällets resurser, från vuxna till barn, och som det ser ut idag vill många vuxna göra tvärtom.

Att installera filter för pengar som kunde gå till undervisning och elevvård är inte bara dumt, det är direkt oansvarigt. Jag förstår rent ut sagt inte hur de vågar införa eller förorda metoder som är så genomdåliga. Jag skulle aldrig våga sätta barns och ungas liv och välmående på spel på det sättet.

Läslista

Overaa, J. (2014). Website blocked: Filtering technology in schools and school libraries. SLIS Student Research Journal, 4(2).

Critcher, Chas (2003) Moral panics and the media. Buckingham, Open University Press.

Przybylski, Andrew K. & Nash, Victoria (2018) Internet Filtering and Adolescent Exposure to Online Sexual Material. Cyberpsychology, Behavior, and Social Networking, 21(7).

Unga som offer för vuxnas beskydd

Ni har säkert läst om senaste Youtubegate, om inte kan ni titta på #ensakidag där Joakim Jardenberg berättar.

Joakim Jardenberg: Pedofiler på youtube är ett verkligt problem – men det finns också problem med kritiken. #ensakidag

Samtidigt skrev Jack Werner om problemet med vuxnas försök att skydda barn: Den som bestraffar barn för att de kränkts skapar tysta barn. Hurra, så bra ni är, Joakim och Jack!

Jag har skrivit om detta förr, t ex Skuldbelägg inte offren och tänkte lägga till några tankar från min forskningshorisont. Fler tips finns längst ner på sidan.

Det finns stora risker med debatten som den verkar arta sig. Det har att göra med brister i analysen av vad som är problemet. Vi har alltså tre huvudsakliga ingredienser i den här soppan:

  1. En plattform, Youtube, som gör det möjligt för vem som helst att lägga ut vad som helst,
  2. barn och unga som identifierar möjligheter att uttrycka sig, konsumera och producera kultur utifrån sina egna intressen, med andra ord nappar de på erbjudandet och omformar det till att passa sina egna behov
  3. och en grupp vuxna som inte omfattar demokratiska värden som allas lika rättigheter och värde, utan exploaterar barns och ungas praktiker för sina egna syften, helt utan hänsyn till de som lagt ut filmerna.

Av dessa tre aktörer finns det en som har ansvaret, nämligen den tredje, förövarna. En sexuell förövare bär ansvaret för sina handlingar. Punkt.

Vill vi gå vidare i problemformuleringen och -lösningen kan vi lägga ett visst ansvar på aktör nummer ett, plattformen. På samma sätt som vi analyserar gatubelysning, arkitektur, stadsplanering, osv när vi vill minska riskerna för mäns sexuella våld på offentliga platser, kan vi kräva mer av Youtube. I den analysen finns ändå grundidén kvar, att förövaren är ansvarig för sina handlingar. Det kan absolut vara så att Youtube behöver se över sin affärsmodell och att vi behöver ställa högre krav på dem för att de ska skärpa sig. Låta kapitalismen göra jobbet, med andra ord. Men det är fortfarande inte en rimlig analys om vi inte också tar med förövarna i lösningen. Om vi hoppar över den aktör som bär det yttersta ansvaret är enda som har hänt att vi har försökt stoppa manifestationen av problemet, inte problemet. Vi har satt ett plåster på, så att vi ska slippa ta tag i det vidriga problemet med de sexuella förövarna.

Men in från kulisserna kommer nu vuxna och pratar om aktör nummer två, barn och unga som producerar innehåll på Youtube. Det är vuxna som sekundsnabbt har skaffat sig en bild av problemet och sen gått igång på sina känslor. Känslorna är självklart rimliga. Vem mer än förövarna tycker att detta är en bra grej? Men eftersom vi a) befinner oss mitt i en mediepanik kring nätet och dess olika erbjudanden och b) inte har för vana att inhämta barns och ungas perspektiv på saker pga juvenism, rusas det åstad och skriks efter enkla lösningar.

I samma stund som vi börjar prata om att användarna ska ändra sina praktiker, då har vi skapat ett ännu större problem. När folk börjar prata om att varna för eller rent av förbjuda ungas egna inspelningar påYoutube, då har vi försatt barn och unga i en farligare situation än innan. Då hamnar de unga användare som är offer i hela den här vidriga härvan i den korseld som vuxnas räddningsförsök ofta utgör. Vi har gett vapen tillförövarna. Ett sådant tilltag (vanligt som det är) bygger på en slapp analys, ett lite lojt konstaterande av typen ”här är det nåt skit på gång, det får de fan sluta med, dagens ungdom”. Vi kan absolut behöva prata med unga om detta problem, vara ett stöd, så där som vuxna ska vara. Men det är fortfarande inte en rimlig analys om vi stannar där. Det enda som har hänt är att vi har tittat på hur problemet manifesterar sig och försökt stoppa manifestationen, inte problemet.

Ett rimligt sätt att analysera problemet vore att konstatera att det är sjuka jävla vuxna, utan förankring i en modern syn på människors lika värde och rättigheter, som är de skyldiga här. Det är män med bristande empati, närda av kvinnohat och med egna erfarenheter av övergrepp, inte vet jag. Det där får de som kan sånt tänka ut. Men det är förövarnas fel att det här händer. Jag vet inte ens varför jag måste skriva en sån mening. Det är förövarnas fel. Ja, det ligger i själva definitionen av ordet förövare, det är en person som är skyldig. Jag kan inte säga hur vi ska stoppa dem, bara att det är mot dem som vi måste agera. Vi kan inte upprepa om och om igen att det inte går att få tag i dem, eller rehabilitera dem, eller att det blir jobbigt att konfrontera män med jobb och familj och anklaga dem för att sitta och surfa runt efter barn som de sedan exploaterar.Det är utan tvekan svårt, men det ger oss inte rätt att lägga skulden och ansvaret för förändring på offren. Eller på plattformen. Det är exakt lika dumt som att leta efter sina nycklar där det är ljusast, istället för att leta där man tror att man har tappat dem. Exakt lika dumt.

Vi vuxna måste lära oss att vara ett stöd för unga. Lyssna, prata, fråga, fundera tillsammans. Inte låtsas som att inget hänt men inte heller överföra våra panikkänslor på dem. Inte hindra dem och med våra handlingar antyda att de kanske har någon liten del i skulden ändå. Det går tack och lov inte längre att säga till kvinnor och flickor att de kanske inte skulle ha haft sådär kort kjol, men det är inga som helst problem att säga åt en ung människa att det var en dum idé att lägga ut det där på nätet. Förklara den logiken för mig, den som kan.

Vidare läsning, tittning och lyssning:

Filmad föreläsning där jag berättar om juvenism, unga och nätet. (Kul detalj: de klippte faktiskt inte bort det eventuella förtal jag ägnade mig åt på slutet.)

Inlägg från 2013, dessvärre fortfarande relevant: Spela inte förövarna i händerna!

Krönika i Korsväg: En mörk eller ljus berättelse om nätet.

Lyssna på alla poddar jag har varit gäst i!

Skammandet av selfies

Under några dagar har jag skrivit om selfies på Instagram. Eftersom de har ändrat upplägget så att de nyaste inläggen inte längre hamnar överst gjorde jag en Storify av det: Skammande av selfies. Och för den som inte orkar med formatet instagramföreläsning kommer texten här (delvis obegriplig utan bilder):

1: Det här är såklart bara en fånig rubrik på en gammal artikel i en klicksökande tidning men samtidigt representerar den uppfattningar som jag ofta möter. Selfies som destruktiv kultur. Selfies som lite pinsamma. Selfies som tecken på en ytlig och sexualiserad samtid. Jag tänkte diskutera detta i en serie inlägg.

2: Selfies som genre har gamla anor. Såklart! Ingen nu levande människa kan ha missat genren självporträtt. Ändå talar många nedsättande om selfies. De får stå för människans förfall snarare än att vara en del av en aktad konstgenre. Varför är det så? Jag skissar på förklaringar i kommande inlägg. Bild: Helene Schjerfbecks Självporträtt med silverbakgrund, 1915. Åbo konstmuseum.

3: En förklaring till att selfies ses som nåt destruktivt är det gamla vanliga; att vi är så kvävande rädda för allt som är nytt. Selfies får då representera det okända nya som riskerar att förändra samhället så att vi inte längre känner igen oss. De här uttrycken för ångest över samtiden är nåt som varje generation ägnat sig åt och som vi riskerar att föra vidare om vi inte bryter detta här och nu. Varje tänkande människa kan ju säga ifrån och vägra reproducera unkna föreställningar om den yngre generationen som den värsta hittills. Vi kan avbryta varje sånt samtal vid fikabordet och förklara att vi känner igen snacket från när vi själva var de förtappade unga och att det gör att argumenten är förbrukade. Det är vårt förbaskade ansvar.

4: Ibland får jag höra att selfies (och sminktutorials på youtube) bidrar till förytligandet och sexualiserandet av samhället. Men nånstans måste väl ändå vuxna människor avkrävas en rimlig känsla för kronologi? De som möjligen kan sägas ta ytliga och sexualiserade bilder föddes in i en ytlig och sexualiserad värld! Hur skulle 14-åringar ha hunnit med att fördärva världen på den korta tiden? Det är fan skickligt gjort isf. Bilden föreställer en annonspelare från 1990-talet. Dagens 14-åringar var inte ens födda då. Även om vi vill motarbeta förytligande och kommersialisering har vi inte rätt att lägga ansvaret på de unga när vi själva har varit medskapare till världen som den ser ut idag. Vi ska stötta unga men inte skuldbelägga deras navigeringsstrategier.

5: Och så har vi det där med bekräftelsebehovet. Retoriken kring detta behov är så intressant! För det första räknas det som ett fult behov som helst inte ska fyllas och absolut inte uppvisas. Sömnbehov t ex är inte det minsta laddat. Inte ens behovet av sex eller att gå på toa är lika tabubelagt som bekräftelsebehovet. Ändå finns det där hos oss alla och det kräver att fyllas lika mycket som alla våra andra behov. För det andra: om vi nu har identifierat ett problem i hur dagens ungdom uppfyller sitt bekräftelsebehov och vi finner detta förkastligt, borde vi inte satsa på att fylla det på annat sätt? Borde vi inte hylla, berömma, gulla med, curla sönder dem så att de inte känner sig så behövande att de vänder sig till sociala medier? Istället för att gnälla på hur dagens unga väljer att leva sina liv.

6: Den viktigaste förklaringen till skammandet av selfies är nog ändå att tjejer var tidigt ute med selfies. Och allt som tjejer gillar är skräpkultur. Det är sen gammalt. Ta musik som exempel. Artister som har tjejer som sin stora fangrupp räknas automatiskt som fulkultur. Man kan säga att allt som kvinnor traditionellt har ägnat sig åt är lite sämre. Det är improduktivt, smålöjligt och ibland även destruktivt för samhället. Och det krävs ett enormt mod för att våga ta ställning för den typen av kultur. Därför tycker jag att det är viktigt att ta och publicera många selfies. Fina, fula, roliga, sorgliga, misslyckade, genomarbetade, slarviga, parodiska och seriöst menade som en del av ens personliga identitets- och relationsarbete. Dels mår alla bra av att arbeta med sin identitet och sina relationer, att dokumentera och reflektera över sitt liv och sitt mående. Dels blir det ett ställningstagande FÖR unga tjejer och deras kulturval och MOT patriarkala strukturer som förminskar allt som tjejer är först med. Vem är med mig?

 

Skriv en debattartikel om sociala medier!

Ni som känner mig vet att jag vurmar för rättvisa. Och en sak som är orättvist är att inte alla får skriva indignerade debattartiklar om sociala medier. När det nu är så himla enkelt. Därför gjorde jag en innehållsanalys av den senaste i raden (men låt den för guds skull inte bli den sista!) och ställde samman en guide för dig som vill skriva en egen text. Kom igen! Alla kan göra det!

Debattartikel om sociala medier
– en guide för dig som aldrig provat förr

Att skriva en debattartikel om sociala medier, eller skärmtid, som är den korrekta termen i åsiktsdrivna texter, är inte så svårt som man skulle kunna tro. Du  behöver inte ha några kunskaper om det tema du väljer att debattera. Det enda du behöver göra är att utgå från en enskild händelse, nedan kallad anekdot, och sedan bygga upp ett samtidskritiskt resonemang utifrån denna enda händelse. Sen är du i hamn! Din text kommer att delas och hyllas av bittra vuxna vars liv sprungit ifrån dem. Du kommer att få sköna cynikerpoäng för att du inte okritiskt låter utvecklingen skena iväg. Och du kommer att håva in hånfulla skratt på bekostnad av människor vars liv du inte vet något om. Men det är väl knappast ditt ansvar? Så kasta dig över tangenterna och skriv!

Texten måste innehålla följande

  • En anekdot, som med fördel kan vara en egen iakttagelse som du gjort i din vardag.
  • Kraftfull markör att du inte själv tillhör den grupp som du planerar att skamma.
  • Gärna ytterligare en anekdot, för att förstärka argumenten med ännu ett bevis.
  • Generaliserande påstående om [samtiden/föräldrar/lärare/ungdomar].
  • Spydig nyansering av det nyss sagda så att det framgår att nyansering inte behövs.
  • Referens till amerikansk medicinsk medieforskning.
  • Fultolkning av nämnda forskningsresultat.
  • Egna påhittade slutsatser av forskningen och anekdoterna.
  • Vagt refererande till ”forskning visar”.
  • Ytterligare ett generaliserande påstående med hög igenkänningsfaktor.
  • Slutsats som skammar alla andra [samtiden/föräldrar/lärare/ungdomen av idag].

Välkommen in i den varma gemenskap där alla hatar samtiden, nätet och framför allt unga!

Om nyttan av att ha tråkigt 4

För ett år sedan påbörjade jag en serie bloggposter om den för mig förhatliga idén om att det är nyttigt att ha tråkigt, men så kom jag av mig precis när det började bli spännande. Läs avsnitt 1, 2 och 3 för här kommer fortsättningen sent omsider.

skalman

Det är kanske som vanligt att de här synsätten lämpar sig för medelklassens välfungerande barn, de som har en rejäl bokhylla i hemmet om de skulle visa intresse för läsning och vars föräldrar trollar fram den ena sportutrustningen efter den andra så snart barnet antyder att basket eller snowboard eller parkour skulle vara kul. De barnen kanske har uppbackningen att klara att bli uttråkade utan att det hotar deras välmående. Och här vill jag påpeka att jag inte krigar mot medelklassens barn. Hey, jag har själv närt en stor mängd medelklassbarn vid min barm. Jag älskar medelklassens barn. Men jag älskar också överklassens och underklassens och knarkarnas och barn som växer upp i arbetslöshet, utanförskap och psykisk ohälsa. Alla barn som kämpar och klarar sig eller brakar ihop och alla barn som aldrig behövt kämpa, med alla problem det för med sig. Och jag är inte säker på att vi vet helt säkert att alla klarar av att ha det tråkigt. Därför vill jag att vi tar det lite lugnt med påståenden som att det är nyttigt att ha tråkigt.

Hjärnan vill inte ha det tråkigt. Det är just det argument som tråkförespråkarna använder. Hjärnan vill inte ha det tråkigt och därför sätter den igång att producera kreativitet när den är tillräckligt uttråkad. Så säger teorin. Men har det testats på alla typer av hjärnor? Är det inte sannolikt att det är lite olika?

En mycket snabb och slarvig genomgång av forskning på området slår fast, precis som jag nämnde i mitt första inlägg, att tråkigt inte är ett väldefinierat och avgränsat koncept. Inom psykologin används dock boredom som ett begrepp. T ex i den välciterade studien The Role of Boredom Proneness in Self-Reported Anger and Aggression där man ser ett samband mellan benägenhet till uttråkning och aggression. Bara som ett exempel. Det finns också studier som visar på tydliga samband mellan känslor av uttråkning och drogmissbruk (här räknas även lagliga droger som tobak in), vilket är mycket allvarligt. Det är alltså inte på något sätt fastslaget att det är nyttigt att ha tråkigt.

Vi har inte rätt att välja att bara se det romantiska i att ha tråkigt. Vi har inte rätt att enbart sprida berättelsen om en ung människa som tillbringat ett halvår i gipsvagga för att växa upp och bli erkänd konstnär och som sedan lyfter fram just gipsvaggan som sin stora källa till kreativitet. Vi måste också berätta om den stora massa som riskerar att få sina liv förstörda av att ha tråkigt.

 

2016 års upplaga av debatten Sämre studenter

Jag orkar faktiskt inte bemöta Ann Heberlein när hon skriver att dagens ungdom inte kan nåt, utan hänvisar bara till en debattartikel som jag och Johan skrev för tre år sedan: Årets upplag av debatten Sämre studenter.

Vi som tillhör den äldre generationen, som gick i skolan när man fortfarande fick hota och utdela straff, kan utan ansträngning irritera oss på dem som har vuxit upp med en större frihet, som fått utveckla kreativitet och självförtroende där vi lärde oss kopiera och vilja vara något vi ännu inte var. Det är lätt att förstå men icke desto mindre fel.

Det blir väldigt tjatigt om jag ska skriva en ny debattartikel varje år, så jag länkar bara till den ungefär en gång per år 🙂