Category Archives: Juvenism

Skammandet av selfies

Under några dagar har jag skrivit om selfies på Instagram. Eftersom de har ändrat upplägget så att de nyaste inläggen inte längre hamnar överst gjorde jag en Storify av det: Skammande av selfies. Och för den som inte orkar med formatet instagramföreläsning kommer texten här (delvis obegriplig utan bilder):

1: Det här är såklart bara en fånig rubrik på en gammal artikel i en klicksökande tidning men samtidigt representerar den uppfattningar som jag ofta möter. Selfies som destruktiv kultur. Selfies som lite pinsamma. Selfies som tecken på en ytlig och sexualiserad samtid. Jag tänkte diskutera detta i en serie inlägg.

2: Selfies som genre har gamla anor. Såklart! Ingen nu levande människa kan ha missat genren självporträtt. Ändå talar många nedsättande om selfies. De får stå för människans förfall snarare än att vara en del av en aktad konstgenre. Varför är det så? Jag skissar på förklaringar i kommande inlägg. Bild: Helene Schjerfbecks Självporträtt med silverbakgrund, 1915. Åbo konstmuseum.

3: En förklaring till att selfies ses som nåt destruktivt är det gamla vanliga; att vi är så kvävande rädda för allt som är nytt. Selfies får då representera det okända nya som riskerar att förändra samhället så att vi inte längre känner igen oss. De här uttrycken för ångest över samtiden är nåt som varje generation ägnat sig åt och som vi riskerar att föra vidare om vi inte bryter detta här och nu. Varje tänkande människa kan ju säga ifrån och vägra reproducera unkna föreställningar om den yngre generationen som den värsta hittills. Vi kan avbryta varje sånt samtal vid fikabordet och förklara att vi känner igen snacket från när vi själva var de förtappade unga och att det gör att argumenten är förbrukade. Det är vårt förbaskade ansvar.

4: Ibland får jag höra att selfies (och sminktutorials på youtube) bidrar till förytligandet och sexualiserandet av samhället. Men nånstans måste väl ändå vuxna människor avkrävas en rimlig känsla för kronologi? De som möjligen kan sägas ta ytliga och sexualiserade bilder föddes in i en ytlig och sexualiserad värld! Hur skulle 14-åringar ha hunnit med att fördärva världen på den korta tiden? Det är fan skickligt gjort isf. Bilden föreställer en annonspelare från 1990-talet. Dagens 14-åringar var inte ens födda då. Även om vi vill motarbeta förytligande och kommersialisering har vi inte rätt att lägga ansvaret på de unga när vi själva har varit medskapare till världen som den ser ut idag. Vi ska stötta unga men inte skuldbelägga deras navigeringsstrategier.

5: Och så har vi det där med bekräftelsebehovet. Retoriken kring detta behov är så intressant! För det första räknas det som ett fult behov som helst inte ska fyllas och absolut inte uppvisas. Sömnbehov t ex är inte det minsta laddat. Inte ens behovet av sex eller att gå på toa är lika tabubelagt som bekräftelsebehovet. Ändå finns det där hos oss alla och det kräver att fyllas lika mycket som alla våra andra behov. För det andra: om vi nu har identifierat ett problem i hur dagens ungdom uppfyller sitt bekräftelsebehov och vi finner detta förkastligt, borde vi inte satsa på att fylla det på annat sätt? Borde vi inte hylla, berömma, gulla med, curla sönder dem så att de inte känner sig så behövande att de vänder sig till sociala medier? Istället för att gnälla på hur dagens unga väljer att leva sina liv.

6: Den viktigaste förklaringen till skammandet av selfies är nog ändå att tjejer var tidigt ute med selfies. Och allt som tjejer gillar är skräpkultur. Det är sen gammalt. Ta musik som exempel. Artister som har tjejer som sin stora fangrupp räknas automatiskt som fulkultur. Man kan säga att allt som kvinnor traditionellt har ägnat sig åt är lite sämre. Det är improduktivt, smålöjligt och ibland även destruktivt för samhället. Och det krävs ett enormt mod för att våga ta ställning för den typen av kultur. Därför tycker jag att det är viktigt att ta och publicera många selfies. Fina, fula, roliga, sorgliga, misslyckade, genomarbetade, slarviga, parodiska och seriöst menade som en del av ens personliga identitets- och relationsarbete. Dels mår alla bra av att arbeta med sin identitet och sina relationer, att dokumentera och reflektera över sitt liv och sitt mående. Dels blir det ett ställningstagande FÖR unga tjejer och deras kulturval och MOT patriarkala strukturer som förminskar allt som tjejer är först med. Vem är med mig?

 

Skriv en debattartikel om sociala medier!

Ni som känner mig vet att jag vurmar för rättvisa. Och en sak som är orättvist är att inte alla får skriva indignerade debattartiklar om sociala medier. När det nu är så himla enkelt. Därför gjorde jag en innehållsanalys av den senaste i raden (men låt den för guds skull inte bli den sista!) och ställde samman en guide för dig som vill skriva en egen text. Kom igen! Alla kan göra det!

Debattartikel om sociala medier
– en guide för dig som aldrig provat förr

Att skriva en debattartikel om sociala medier, eller skärmtid, som är den korrekta termen i åsiktsdrivna texter, är inte så svårt som man skulle kunna tro. Du  behöver inte ha några kunskaper om det tema du väljer att debattera. Det enda du behöver göra är att utgå från en enskild händelse, nedan kallad anekdot, och sedan bygga upp ett samtidskritiskt resonemang utifrån denna enda händelse. Sen är du i hamn! Din text kommer att delas och hyllas av bittra vuxna vars liv sprungit ifrån dem. Du kommer att få sköna cynikerpoäng för att du inte okritiskt låter utvecklingen skena iväg. Och du kommer att håva in hånfulla skratt på bekostnad av människor vars liv du inte vet något om. Men det är väl knappast ditt ansvar? Så kasta dig över tangenterna och skriv!

Texten måste innehålla följande

  • En anekdot, som med fördel kan vara en egen iakttagelse som du gjort i din vardag.
  • Kraftfull markör att du inte själv tillhör den grupp som du planerar att skamma.
  • Gärna ytterligare en anekdot, för att förstärka argumenten med ännu ett bevis.
  • Generaliserande påstående om [samtiden/föräldrar/lärare/ungdomar].
  • Spydig nyansering av det nyss sagda så att det framgår att nyansering inte behövs.
  • Referens till amerikansk medicinsk medieforskning.
  • Fultolkning av nämnda forskningsresultat.
  • Egna påhittade slutsatser av forskningen och anekdoterna.
  • Vagt refererande till ”forskning visar”.
  • Ytterligare ett generaliserande påstående med hög igenkänningsfaktor.
  • Slutsats som skammar alla andra [samtiden/föräldrar/lärare/ungdomen av idag].

Välkommen in i den varma gemenskap där alla hatar samtiden, nätet och framför allt unga!

Om nyttan av att ha tråkigt 4

För ett år sedan påbörjade jag en serie bloggposter om den för mig förhatliga idén om att det är nyttigt att ha tråkigt, men så kom jag av mig precis när det började bli spännande. Läs avsnitt 1, 2 och 3 för här kommer fortsättningen sent omsider.

skalman

Det är kanske som vanligt att de här synsätten lämpar sig för medelklassens välfungerande barn, de som har en rejäl bokhylla i hemmet om de skulle visa intresse för läsning och vars föräldrar trollar fram den ena sportutrustningen efter den andra så snart barnet antyder att basket eller snowboard eller parkour skulle vara kul. De barnen kanske har uppbackningen att klara att bli uttråkade utan att det hotar deras välmående. Och här vill jag påpeka att jag inte krigar mot medelklassens barn. Hey, jag har själv närt en stor mängd medelklassbarn vid min barm. Jag älskar medelklassens barn. Men jag älskar också överklassens och underklassens och knarkarnas och barn som växer upp i arbetslöshet, utanförskap och psykisk ohälsa. Alla barn som kämpar och klarar sig eller brakar ihop och alla barn som aldrig behövt kämpa, med alla problem det för med sig. Och jag är inte säker på att vi vet helt säkert att alla klarar av att ha det tråkigt. Därför vill jag att vi tar det lite lugnt med påståenden som att det är nyttigt att ha tråkigt.

Hjärnan vill inte ha det tråkigt. Det är just det argument som tråkförespråkarna använder. Hjärnan vill inte ha det tråkigt och därför sätter den igång att producera kreativitet när den är tillräckligt uttråkad. Så säger teorin. Men har det testats på alla typer av hjärnor? Är det inte sannolikt att det är lite olika?

En mycket snabb och slarvig genomgång av forskning på området slår fast, precis som jag nämnde i mitt första inlägg, att tråkigt inte är ett väldefinierat och avgränsat koncept. Inom psykologin används dock boredom som ett begrepp. T ex i den välciterade studien The Role of Boredom Proneness in Self-Reported Anger and Aggression där man ser ett samband mellan benägenhet till uttråkning och aggression. Bara som ett exempel. Det finns också studier som visar på tydliga samband mellan känslor av uttråkning och drogmissbruk (här räknas även lagliga droger som tobak in), vilket är mycket allvarligt. Det är alltså inte på något sätt fastslaget att det är nyttigt att ha tråkigt.

Vi har inte rätt att välja att bara se det romantiska i att ha tråkigt. Vi har inte rätt att enbart sprida berättelsen om en ung människa som tillbringat ett halvår i gipsvagga för att växa upp och bli erkänd konstnär och som sedan lyfter fram just gipsvaggan som sin stora källa till kreativitet. Vi måste också berätta om den stora massa som riskerar att få sina liv förstörda av att ha tråkigt.

 

2016 års upplaga av debatten Sämre studenter

Jag orkar faktiskt inte bemöta Ann Heberlein när hon skriver att dagens ungdom inte kan nåt, utan hänvisar bara till en debattartikel som jag och Johan skrev för tre år sedan: Årets upplag av debatten Sämre studenter.

Vi som tillhör den äldre generationen, som gick i skolan när man fortfarande fick hota och utdela straff, kan utan ansträngning irritera oss på dem som har vuxit upp med en större frihet, som fått utveckla kreativitet och självförtroende där vi lärde oss kopiera och vilja vara något vi ännu inte var. Det är lätt att förstå men icke desto mindre fel.

Det blir väldigt tjatigt om jag ska skriva en ny debattartikel varje år, så jag länkar bara till den ungefär en gång per år 🙂

 

2006 ringde och ville ha sina nyheter tillbaka

Igår dök det upp två supertrista nyheter som kastar oss tillbaka minst tio år i samtalet om unga och nätet.

  1. Några som kallar sig Berättarministeriet lanserade en app – Läs upp – som är tänkt att stimulera barns läslust genom att (ni anar aldrig…) tvinga dem att läsa några sidor innan de får göra nåt kul på plattan. Alltså, läsa en text på skärmen, därefter svara på några kontrollfrågor (så att de inte ska fuska och bara skrolla förbi) och därefter kan de belöna sig med nåt riktigt roligt som att spela spel. Det här är så dumt så jag knappt vet var jag ska börja. Kunde ingen i projektet ställt frågan om det är verksamt att tvinga barn att läsa? Hade de ingen referensgrupp av folk som kan nåt om barn och läsning? Hur är det tänkt att detta ska signalera läslust, när det mest talar om för barnen att läsning är nåt man gör för att sedan få en belöning. Själva läsningen är inte kul, men om du läser riktigt duktigt kan du kanske få gör nåt roligt sen. Jag förstår att de menar väl. Men det räcker inte. Man kan inte hitta på vilka tokigheter som helst och komma undan med att man i alla fall gör något. Eller att man i alla fall tänker på barnen. Man måste hålla sig uppdaterad! Och det är just därför som alla vettiga projekt håller sig med en referensgrupp. Nån som kan styra samtalet rätt och tipsa om artiklar som Give boys screentime and they’ll start to read eller Hur Minecraft lärde min 9-åriga son med Aspergers att skriva och läsa. (Tipstack till en av mina bästa tipskranar, Fredrik Karlsson)
  2. Sen kör Sydsvenskan en serie om den farliga skärmtiden där nån som kallar sig familjerådgivare påstår att vuxna har kapitulerat kring skärmtiden. Jag skulle ju sagt precis tvärtom; det finns väl inget som engagerar vuxna idag så mycket som skärmtid! Vi vuxna kanske har kapitulerat inför många andra saker men åsikter om skärmtid, där står vi fortfarande vid frontlinjen. Hon säger bland annat:

    ”Jag tror att vi mår bättre av att umgås. Skärmen är här för att stanna och vi har mer och mer av våra liv där. Men skärmen kan aldrig ersätta det fysiska samtalet.”

    Som om det finns ett antingen eller! Det är tydligt att hon inte är kunnig på ämnet barn och skärmar. Hon är säkert duktig på familjerådgivning men hon skulle behöva läsa in sig på just skärmar. Åtminstone innan hon uttalar sig om dem.

När man argumenterar på det sätt som både Läs upp och familjerådgivaren gör, bidrar man till en tradition av juvenism och teknikrädsla. Man nedvärderar barn och deras intressen och förmår inte se vilka vinster samtida teknik ger, därför att man målar upp potentiella risker istället för att lyhört studera det som händer. Det står naturligtvis var och en fritt att vara barnhatare och teknikfientlig men jag tycker att man ska man vara medveten om att det är just denna berättelse man skriver in sig i, en berättelse där barn behöver tuktas eller kanske bara luras lite och en berättelse där det nya står för fördärvet. Dessutom gäller åsiktsfriheten bara privatpersoner. Professionella, som forskare och praktiker som arbetar med barn, kan inte välja att upprätthålla populistiska förhållningssätt till unga. Alla som arbetar med unga måste ha ett uppdaterat synsätt på unga, både i etisk och juridisk mening. Teknikfientligheten är det svårt att förbjuda men jag tycker ändå att även den är viktig att fundera över innan man okritiskt köper den. För vi har ju facit i hand. Vi vet att teknikrädslan kommer ha gått över inom några år. Inte så att vi inte längre är rädda för det nya, utan så att rädslan har flyttat till nåt ännu nyare. Och då kommer vi att prata om skärmar med varm röst och säga saker som att ”när mina barn var små, då lekte de minsann så fint med sina skärmar, men dagens barn, de bara…” Nu vet vi ju inte vad som kommer att ta över vår rädsla, men vi vet att den dagen kommer. Och eftersom vi vet det, borde vi väl kunna gena lite genom den här cirkeln redan innan gen sluts? Vi borde kunna tänka kritiska tankar om våra egna tankar och inse att vi bara upprepar förbrukade argument, både om dagens ungdom och om nya företeelser.

 

Mobiltelefoner i skolan

När det skrivs ilskna debattartiklar om att mobiltelefoner måste förbjudas, är det viktigt att inte luras in i den typen av resonemang. De som är för förbud har gjort en felaktig analys av problemet och då behöver vi andra styra över diskussionen till kärnfrågan. Som såklart inte är ifall elever ska få ha mobiltelefoner i skolan eller inte.

Kärnfrågan är hur barn ska få det bättre i skolan. Och det är alltid vuxnas ansvar. Alltid. Det är alltid läraren som har ansvaret för situationen i klassrummet. Vilket inte betyder att läraren alltid klarar av situationen ensam som den utvecklar sig alla gånger. Tvärtom är det lärarens ansvar att söka hjälp när situationen är ohållbar. Det är dock inte ok att lägga skulden på eleverna, deras beteende eller ens på tekniska hjälpmedel.

När antimobilsidan vill få det till att problemen i skolan beror på mobiler, har de i själva verket gjort precis som antiabortlobbyn gjort; de har kidnappat ett begrepp och gjort det synonymt med sin kamp. När antiabortlobbyn skanderar “Ja till livet” är det ingen som vill säga emot dem. Inte för att vi håller med dem utan för att det är omöjligt att säga emot “Ja till livet” med mindre än att framstå som helt vettlös. Deras argumentation är alltså manipulativ. Den syftar inte till att reda ut sakförhållanden utan till att lura motståndarna i en fälla.  Och när antimobillobbyn (som inte på nåt sätt är en organiserad lobby, utan mer en förtvivlad och dåligt informerad allmänhet) säger att de vill ha en fungerande skola, ja vem är jag att säga emot? Om jag debatterar emot dem på deras villkor, framstår jag som en barnhatare som vill att det ska gå illa för dagens ungdom, alternativt en naiv mespropp som inte förstår att vi måste ta i med järnhand mot dagens ungdom.

Den som hånar oss som kritiserar generella mobilförbud och andra uttryck för panikutbrott, ska veta att hen skriver in sig i en lång tradition av barnförakt. Där vi som försvarar barns rättigheter och vill avskaffa det pennalistiska systemet som stereotypiserar och diskriminerar barn, framställs som ultraliberala, låt-gå-ivrare utan ansvarstänkande. Och där barn framställs som icke tänkande varelser som får avvakta med rättigheter tills de har förtjänat dem eller blivit vuxna, beroende på vilket som kommer först.

Till dem vill jag säga: Gör det inte! Skriv inte in dig i den berättelsen (om du inte står för den människosynen alltså)! Det går att avstå. Det går att respektera barn och unga. Det går att avstå från att skratta med i det allmänna hånandet av barn och barnrättskämpar. Det är inte lätt, eftersom vi blev utsatta för samma hån som barn och det är så pennalistiska system fungerar; de reproducerar sig själva med skrämmande precision. Men självklart går det. Vi är alla tänkande varelser och vi kan fatta egna beslut.

Det gäller att ständigt arbeta sig tillbaka till kärnfrågan: hur ser vi till att det blir så bra som möjligt för barn? Så att skolan funkar som den ska för dem, så att de är trygga och glada, så att de kan vara trygga och glada i framtiden också. Det ska vi diskutera. Om och om igen. Tills alla barn går i en skola som fungerar och tills alla barn är trygga och glada.

 

Periscope

Nej jag tänker inte uttala mig om Periscope. Dels har jag inte tid just nu, dels tycker jag att det är ovärdigt att säga samma saker som jag gjorde nyss, bara för att det kommit en ny app som nån idiot ska börja larma om. I de fall media ändå vill ha ett citat från mig ger jag härmed mitt tillstånd att klippa och klistra från tidigare artiklar. Jag kan på rak arm säga att jag uttalat mig om Ask, Talking Angela och till och med Twitter (det där sista bör ni dock källkolla innan ni citerar för jag kan minnas fel). Jag har ungefär detsamma att säga idag.

Ni förstår ju själva att vi inte kan ha det så här. Vi kan inte hålla på och lyssna på s k larm så snart nån vuxen inte grejar sitt uppdrag. De får larma och gå på, men vi ska inte ge dem utrymme i media, fikarumsdiskussioner eller tankar. Låt dem larma, de tröttnar snart.

Jag kommer att säga nej till alla frågor som rör Periscope men jag gör härmed ett generellt uttalande som kan appliceras på denna och framtida små panikutbrott. Vsg.

Vi är vuxna. Vi har inte rätt att känna oss hotade av nåt som barn gör. Oavsett vad de gör. Vårt ansvar är att avstå från den typen av reaktioner. Självklart kan känslor av hot, panik och dysfori bubbla upp, men det ingår i vuxenheten att hantera dessa känslor utan att agera på dem. Vad barn än hittar på för nytt och dumt är det vårt ansvar att lyssna, fråga, fundera och att applicera våra värderingar och våra erfarenheter på det inträffade. Det är vår skyldighet att prata, ventilera, förhandla och komma överens. Varje gång nåt nytt och otäckt inträffar, måste vi fråga oss: Vad liknar detta? Vad liknar det inte? Hur gjorde vi sist/på 1800-talet/på 80-talet/osv? Det är vi som är vuxna. Vi är inte hotade av det barn gör. Alla som säger det har fel. Vuxna och barn befinner sig i en ojämn maktrelation, där vi vuxna har övermakten och där barn ibland reagerar på sin underordning genom aggressiva beteenden. Men det ger oss inte rätt att agera på känslan av att vara hotad.

Meddelas endast på detta sätt.

 

Små barn och internet – nästa generations behov och vanor

IMG_8556

Imorgon arrangerar Svt ett seminarium (som tyvärr inte sänds, det är på plats som gäller) om små barn och internet. Jag kommer att ha tre teman i min föreläsning: barnsyn, moralism och historisk kontext. Här är några av mina inspirationskällor till denna föreläsning för er som vill fundera vidare efter seminariet eller som missar det och ändå vill veta mer i frågan.

Historisk kontext

Forskning och framsteg har en artikel om Järnvägssjukans uppgång och fall som jag skamligen tänker dra växlar på. No pun intended!

Barnsyn

Margareta Rönnbergs nystartade blogg om barn och media har ett helt lysande inlägg om forskning och barn: iPads nu OK för barn under 2 år! Läkare har svängt 100 procent!

Moralism

Och som så många gånger förr tänker jag berätta om artikeln  How children lost the right to roam in four generations och prata om vad den egentligen säger oss om hur vi pratar om barns uppväxt.

Och glöm inte att läsa William Goldings Flugornas herre!

 

Om nyttan med att ha tråkigt 3

Lovade i mitt förra inlägg att berätta vad forskningen säger om att ha tråkigt. Ett av de tips jag fick när jag ställde frågan på Twitter var en föreläsning som var rätt tråkig men som jag ändå plågade mig igenom i hopp om en vetenskaplig ingång till frågan. Teresa Belton har forskat om barn och uttråkning och hon är en förespråkare för tanken att vi behöver ha tråkigt för att må bra. Hon redovisar studier som visar att barn som tittar på tv blir mindre fantasifulla än barn som inte tittar på tv och att de som tittar mindre på tv har ett rikare språk än de som tittar mycket på tv. Hon berättar också om teorin om att när du gör en sak gör du inte en annan, där hon då menar att när vi tittar på tv missar vi direkta, egenupplevda erfarenheter. Nu gav tyvärr föreläsningen inget svar på frågan, inte ens när det gäller tv. Mycket av det hon sa var ändå inte grundat i forskning utan i… (gissa tre gånger!)… åsikter och värderingar. T ex värderar Belton direkt samtal, öga mot öga, eller feromoner mot feromoner som hon säger, högre än annan interaktion. Och så kan det ju vara för vissa men vet vi att det är generellt? Det säger hon nämligen inget om. Hon bara levererar det som en sanning; att det är mer värt att träffas än att kommunicera via något medium. Det kan vara en åsikt och en känsla men nu var jag ju ute efter forskning. Dessutom redovisar hon forskning om barn, tv-tittande och kreativitet och sen hoppar hon snabbt till att berätta om en väldigt liten intervjustudie hon gjort med fullvuxna människor som hävdar att de har nått sina framgångar genom att ha det riktigt, riktigt tråkigt. En av dem har även deklarerat att han ska ha ett halvårs sociala medier-fasta. Det hoppet är helt ologiskt för mig. Vad har studier om tv-tittande och kreativitet med samtida medier att göra? Många av de aktiviteter vi använder mobilen till är så långt från tv-tittande det går att komma. Just det här hoppet har jag stött på flera gånger när jag sökt forskningens svar på tråkighetsfrågan; man redovisar gamla mediestudier och drar slutsatser angående nya medier. Så denna föreläsning gav inget stöd varken för tanken att det är nyttigt att ha tråkigt eller för att det är destruktivt att ha tråkigt.

Jag har verkligen inte gjort nån översikt av vilken typ av forskning som finns men jag kan se att en hel del av den forskning jag snubblar på är psykologisk och ofta kopplad till att barn har tråkigt i skolan, t ex begåvade barn som inte utmanas av skolarbetet. Och det är ju djupt oroande att vissa barn blir uttråkade i skolan, men jag hoppas och tror att det inte är en av de saker som menas med att det är nyttigt att ha tråkigt. Att ha tråkigt i skolan låter destruktivt i mina öron. Det finns faktiskt forskning som tyder på just detta, att det är farligt att vara uttråkad. Och det ska jag komma in på i det förhoppningsvis avslutande inlägget om några dagar.

Om nyttan med att ha tråkigt 2

Detta är en fortsättning på mitt inlägg om tråkighet. Det finns tydligen så mycket att säga att det blir en hel serie inlägg.

Ett problem med debatten är att vi kanske menar olika saker. Att ha tråkigt kan betyda minst två saker. Jag har försökt bena upp:

  • Att inte ha något att göra, som i att vara uttråkad och inte kunna sysselsätta sig med något.
  • Att det man har att göra är så tråkigt att man inte står ut.

Den första punkten, att inte ha något att göra, verkar vara den vanligaste, åtminstone när debattens vågor går höga. Och här tror jag att vi ofta blandar ihop vuxnas och barns upplevelser. Jag frågade efter forskning om detta på Twitter, eftersom jag hittade så lite själv, och fick en hel del tips. Inte så mycket forskning dock, men den lilla som fanns ska jag berätta om senare. Men en väldigt populär podcast är tydligen Note to Self som har en kampanj som de kallar Bored and Brilliant. Den var ohyggligt tramsig så jag orkade inte lyssna på hela, så rätta mig om de byter spår mot slutet, men i princip handlade Bored and Brilliant om att skaffa sig en annan relation till sin telefon. Bara där slår jag bakut; jag har ingen relation till min telefon. Jag har en relation till de människor och de arenor och nyhetskanaler jag står i kontakt med genom min telefon. Men hur som helst, de var inne på att telefonen och människan har en osund relation och så kom det vittnesmål efter vittnesmål om hur telefonanvändningen skapat ett meningslöst tidsslöseri där man egentligen inte gör någonting vettigt och att lösningen var att våga lägga ifrån sig telefonen för att bli ”bored” och därigenom upptäcka hur fullkomligt livet blir när man egentligen inte gör någonting vettigt. När livet blir ett meningslöst stirrande ut i tomma intet och därigenom bra. Ja, ni fattar. Det jag inte fattar är att de inte upptäckte den logiska luckan innan de la ut programmet.

Men jag tror att just det här resonemanget illustrerar en viktig sak; att inte ha något att göra kan vara helt olika saker för vuxna och barn. De flesta vuxna sitter fast i ett ekorrhjul av jobb, utbildning, familj, städning, yttre krav på perfektion, räkningar och sömnbrist. Några kan ha gått kurs i mindfullness och jobbar som ekorrar för att få en lugnare tillvaro, men för många vuxna är det en ouppnåelig dröm att inte ha något att göra en liten stund. Medan det för många barn är en ohygglig plåga som varar i eoner och som måste motarbetas till varje pris.

Den andra punkten, att den föreliggande aktiviteten inte är stimulerande, dyker också upp i debatten. Särskilt om unga. Det är inte lika många som tycker att vuxna måste bita ihop och stå ut lite mer. Det kan ha att göra med att vuxna inte kan påstå med lika stor auktoritet att de själva står ut dagligen, medan det är hur enkelt som helst att påstå att ”när jag var barn, då hade vi det minsann inte så roligt alla gånger”. Klassiskt maktutövande, alltså.

Men varför anses det vara nyttigt att ha tråkigt? Vad är målet med den omhuldade tråkigheten? Jo, det är att bli kreativ, att hitta på saker, att stimulera fantasin. Och det är här jag efterfrågar vetenskapligt stöd. Vet vi verkligen att det förhåller sig så? Det tänkte jag ta upp i nästa avsnitt.