#unselfie

March 24th, 2014 | Posted by admin in Genus | Juvenism | Mobbning | Näthat | Säkerhet | Sexism - (0 Comments)

Häromdagen gick Friends ut med en kampanj som de lite olyckligt kallade för #unselfie (olyckligt därför att det redan finns en helt annan kampanj med samma namn) som går ut på att alla ska ta bort sin profilbild och ersätta den med en svart ruta för att markera att det är insidan som räknas. Så snart kampanjen fick spridning blev många mycket upprörda över de antaganden som ligger bakom kampanjen: Att det är selfies som är problemet och att potentiella offer kan göra annorlunda så slipper de bli mobbade. En av de första som reagerade var Christina Stielli som skriver:

Självklart räknas insidan men det gör utsidan också. Det är liksom utsidan som SYNS mest och oftast. Lär istället våra barn och ungdomar att stå för den de är, både på insidan och utsidan. Nu lär Friends ut, i någon kampanj som sprids på facebook och som man utan att tänka efter i ett extra steg sprider, att vi ska dölja eller inte visa vår utsida för då går ungarna ”säkra”? Hur många fel gör Friends i ett enda slag?!

Hej Blekk skrev ett skarpt och kunnigt inlägg:

Friends verkar tro att kränkningarna slutar i samma sekund som att profilbilderna försvinner. I min mening har kränkningarna aldrig handlat om utseende, det har handlat om systematiskt hat mot tonårstjejer oberoende av deras utseende. Unga tjejer blir kränkta för att det finns en kultur idag där unga tjejer systematiskt blir hatade. Tjejer blir kallade för ”fitta”, ”hora”, ”slyna”, ”duckface”, ”feministfitta”, ”fetto” m.m. Det beror inte på hur tjejerna ser ut, tro mig. Tjejer har blivit kallade för ovan ord utan någon som helst koppling till deras utseende i många, många år.

Tjejer kränks på nätet, överallt, även i sociala medier där inga profilbilder är inblandade. Jag ser det varje dag, på twitter, ask.fm och tumblr. Att unga tjejer blir kränkta på nätet ”pga. sitt utseende” är väldigt långt från sanningen. Tjejerna blir kränkta enbart i egenskap av att vara tjejer.

Nu har Friends i två texter gått ut och försvarat sin kampanj. Först med ett eget pressmeddelande: Utmana utseendenormen i samhället och så idag i Aftonbladet Debatt. Inte med ett enda ord visar de att de tar till sig kritiken om att lägga skulden på de unga. Istället får de det att låta som om alla som kritiserar dem har missuppfattat budskapet. Friends generalsekreterare Arrhenius skriver: 

Det har stormat hårt kring #unselfie den här veckan vilket tyder på att många bryr sig om frågan om ungas trygghet på nätet. Tonen har bitvis varit väldigt hård och även det är ett bevis på att vi behöver lyfta frågan om hur vi kommunicerar mot varandra i sociala medier.

Nu låter den formuleringen som om det var lite bra att det blev en debatt. Och det är ju ett klassiskt retoriskt grepp, att hävda att ens egna argument är viktiga för debattens skull. Men debatten efter #unselfie har ju inte handlat om sakfrågan, alltså hur vi samtalar på nätet eller hur vi behandlar varandra på nätet. Istället har kritiken mot Friends handlat om att de skuldbelägger offren, så kallad victim blaming.

Och vad gäller tonen, är det inte så att vi som kritiserar Friends har en hård ton för att vi skriver på nätet. Vi skriver så här för att de har begått ett allvarligt övertramp.

Att Friends inte tar ansvar för vad de ställt till med, utan bara berättar om och om igen hur de tänkte när de tänkte fel, är helt vansinnigt. Det är vansinnigt ur pr-synpunkt eftersom de bara gräver sig djupare och djupare ner i ett träsk av självrättfärdigande. Men det är också vansinnigt ur verksamhetssynpunkt. Friends verksamhet handlar om att skydda barn från kränkningar. Om de då inser att de riskerar att kränka barn genom sin kampanj, borde de ju backa. De borde be om ursäkt, ta in experter och lära sig något av sitt misstag. Det är ju samma sak som gäller för barn och vuxna: Det är inte farligt att göra fel. Livet går vidare och det smärtsamma går över. Det viktiga är att lära sig något av sina misstag.

Det är ingen tvekan om att Friends menar väl. De vill skydda barn. Men de har inte kompetensen att göra det. De måste knyta till sig experter, som till exempel Hej Blekk och andra med genuin kunskap om de här frågorna. Det gäller verkligen inte bara Friends. Tiden har sprungit förbi många av de traditionellt goda krafterna i samhället, som från början byggde sitt engagemang på medkänsla snarare än kunskap. Idag går inte det längre och även de ideella, goda aktörerna behöver bara professionella. En mycket bra analys av vad som hände finns hos Deeped Strandh.

Det finns mycket mer att säga om detta. Några saker sa jag i en intervju i Expressen innan allt det här hände:

Elza Dunkels menar att självexponeringen på nätet generellt är något bra. Dessutom har hon en teori om att selfies kan öka förståelsen för både sig själv och för sin omgivning. Selfies kan också bidra till att könsrollerna snabbare kan luckras upp.

– Vi vet att vi människor behöver jobba med relationer och identitet. Men alldeles särskilt under ungdomsåren, och där har bland annat selfies blivit ett viktigt verktyg. Att vi för en diskussion om hur vanliga selfies tas, där killarna spänner musklerna och tjejerna plutar med läpparna, kan också bidra till att stereotyperna lättare löses upp, säger hon.

Och ännu lite mer säger jag i min föreläsning Osynliga flickan i skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet på onsdag kl 14 i min Youtubekanal.

 

Ny antologi om kränkningar i skolan

February 17th, 2014 | Posted by admin in Forskning | Genus | Mobbning | Näthat | Nätmobbning - (Comments Off)

År 2011 publicerade Skolverket en utvärdering av olika metoder för att motverka mobbning vilket väckte debatt och gav upphov till frågor. Nu har forskare vid olika lärosäten, bland annat Umeå universitet, gjort uppföljande studier som publicerats i antologin Kränkningar i skolan – analyser av problem och lösningar.

Antologin omfattar åtta kapitel som utvecklar kunskaper till stöd för skolornas arbete mot diskriminering, trakasserier och kränkande behandling. För två av kapitlen svarar Gun-Marie Frånberg och Elza Dunkels från institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap vid Umeå universitet. De har lämnat bidrag som handlar om könsskillnader i mobbning i skolan och vad som särskiljer kränkningar på nätet.

Situationen för de elever som under lång tid utsätts för mobbning präglas av komplexitet och om mobbningen inte upphör förvärras situationen och eleven påverkas på allt fler områden. Forskarna menar att sociala relationer har stor betydelse för att motverka de problem mobbningen medför och att det är viktigt att de utsatta kommer in i den sociala gemenskapen utan att mobbare ”straffas”. Insatser som förbättrar relationerna mellan offer och mobbare har visat sig effektiva för dem som utsatts under längre eller kortare tid.

Flickor, pojkar och kränkningar

Gun-Marie Frånberg, professor i pedagogiskt arbete söker i sitt kapitel svar på frågan varför mobbning av flickor respektive pojkar påverkas olika av skolors insatser. Studien beskriver könsskillnader på gruppnivå, till exempel om reaktioner på utsatthet, och refererar forskning som beskriver generella könsskillnader i relation till kränkningar och mobbning.

– Insatser mot mobbning har olika effekt på mobbning av flickor och pojkar. En förklaring är att mobbning av flickor oftare är social och mobbning av pojkar oftare är fysisk. En annan är att samhällets normer om kvinnligt och manligt också finns i skolan, och kommer till uttr yck till exempel i lärarnas för väntningar på eleverna.  Elever utvecklar ofta sin identitet i förhållande till vad de uppfattar som ideal för sitt kön. En enskild individ kan inte förstås utifrån vilket kön den tillhör, men kunskaper om generella könsmönster kan bidra till en bredare förståelse för vad som utspelar sig i skolan, säger Gun-Marie Frånberg.

Kränkningar på nätet 

Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete, fokuserar i sitt kapitel på vad som särskiljer kränkningar via nätet. Dunkels refererar till intervjuer med lärare, skolledare och elever och annan forskning för att beskriva upplevelser av kränkningar på nätet.

– Unga som utsätter andra för mobbning på nätet ser det ofta som rättfärdigade svar eller motattacker, inte som angrepp.  Det verkar också vara lättare att ge igen när mobbningen sker på nätet än i skolan, säger Elza Dunkels.

I hennes kapitel framkommer att tekniska lösningar inte är vägen för att få stopp på kränkningarna på nätet. Däremot är det viktigt med en ständig och öppen kommunikation mellan vuxna och barn om allt som händer på nätet. Det kan hjälpa barnen att självständigt välja att agera etiskt.

Avslutningsvis diskuterar hon hur kränkningar på nätet kan motverkas.

– Lärare behöver skaffa sig ett mer komplext förhållningssätt till kränkningar på nätet genom att lära sig mer om sociala relationer på nätet.

Antologin som kom ut i tryckt form i mitten av januari, har också kapitel som handlar om hur kränkningar uppstår i skolan, om långvarig utsatthet, om elever som utsätts av skolpersonal och om vilken omfattning och effekt skolans insatser har mot mobbning och kränkningar på nätet, vad det är som särskiljer elever som kränker och mobbar, samt vad det är som kännetecknar skolor som är framgångsrika i arbetet mot mobbning.

Ladda ner antologin.

bild

Just nu befinner jag mig i ett förtjusande litet hus i Visbys innerstad (bilden är tagen från mitt skrivbord) och ägnar hela dagarna åt att skriva på ett bokmanus. Arbetsnamnet är Näthat, närkärlek och nätmobbning, precis som den föreläsning jag åker runt med också. Mycket av materialet är det som kallas konceptuellt material, det vill säga filosofiska resonemang utifrån min och andras forskning. Resonemang som svarar på frågor som Hur ska vi förhålla oss till det här som nu ändå ser ut som det gör? Men det finns också mycket material från den rapport jag skrivit på uppdrag av Skolverket och som – tro det eller ej – kommer ut denna månad. Det har varit en mycket långdragen historia med många olika censurnivåer, jag tror att det kallas gatekeepers, och redaktörsnivåer. Och många olika viljor. Det var vid ett tillfälle nära ögat att jag hade varit tvungen att använda mig av ordet cybermobbning! Det hade jag aldrig kunnat gå med på naturligtvis. Jag har ju min stolthet att tänka på, oavsett om jag skulle kunnat skylla på redaktören. Cyber är ett ord som ses som obsolet i svenskan idag och jag är för fåfäng för att riskera att anklagas för att vara kvar i den halvmoderna tiden då ordet cyber fortfarande användes, ca 2002 som allra senast. Nåja, ni kan alltså se fram emot Skolverkets Antologi om kränkningar i skolan och mitt kapitel Vad är särskilt med kränkningar på nätet? inom ett par veckor.

Men tillbaka till min bok. Jag kommer att ha ett bokmanus tillräckligt klart för någon annan att läsa den 20 december. (Ja, jag är så organiserad så jag har ett datum för detta! Kan vi gå vidare till sakfrågan?) Frågan är vad jag ska göra av manuset, vem som ska få läsa det och hur det ska publiceras. Allra helst vill jag publicera det som vi har gett ut Invisible Girl, alltså gratis över nätet så att det är lätt att sprida och förhoppningsvis läsa. Men det finns problem med det. Vi var en hel redaktion i det fallet så vi var många som kunde hjälpas åt med korrekturläsning, kritik, osv. Sen hade vi finansiering för kostnaderna som uppstår om man vill att det ska sättas snyggt och i vårt fall även finnas i pappersformat. Om jag hade pengar skulle jag hyra in någon som gör förlagets jobb och ge ut den som e-bok och print-on-demand, men jag har inte de resurserna. Det finns även nackdelar med att ge ut böcker på det sättet och det handlar paradoxalt nog om just spridningen. Många som jag vänder mig till vill fortfarande läsa en pappersbok och de vill använda traditionella kanaler när de skaffar boken. Och naturligtvis att det är kul att finnas i bokform, snarare än en trist pdf…

Så jag tar gärna emot tips. På alternativa sätt att ge ut, men även gärna förslag från förlagen. Så får jag se vad jag väljer till mitt manus. Jag har lagt ner min själ i detta manus och det är inget jag vill slarva bort.

Kort beskrivning av boken

Näthat, närkärlek och nätmobbning är en lättläst bok som tar upp frågor om negativa och positiva yttringar på nätet. Boken baseras på en forskningsöversikt om nätmobbning som författaren gjort på uppdrag av Skolverket. Målgruppen är lärare, lärarstuderande, föräldrar men även andra yrkesgrupper som arbetar med unga samt vuxna i allmänhet som funderar på de här frågorna. Ur innehållsförteckningen:

  • Finns verkligen nätmobbning?
  • Näthat
  • Nätkärlek
  • Nätmobbning
  • Förekomst
  • Upplevelser av nätmobbning
  • Upptrappade konflikter
  • Skolans ansvar
  • Vad kan vi göra?
  • Förhållningssätt

Självskador och nätet

August 21st, 2013 | Posted by admin in Juvenism | Mobbning | Nätmobbning | Säkerhet - (Comments Off)

Fram till för några år sedan handlade kopplingen mellan nätet och självskador om att diskutera forum på nätet där självskadebeteenden fick bränsle snarare än att den som skadade sig fick hjälp. Sedan kom det signaler om att unga skadade sig själva även på nätet, inte bara samtalade på nätet om fysiska skador. Nu blev denna fråga högaktuell i samband med ett omtalat självmord i England, då en ung flicka tog sitt liv och detta kopplades ihop med att hon fått mängder av kränkande frågor på ask.fm.

Under de veckor som gått sedan självmordet har jag fått många frågor från journalister som vill skriva om den här nya faran. Jag har i vanlig ordning försökt nyansera det hela, genom att säga att ett självmord alltid är mer komplext än att en enda teknisk applikation kan ha orsakat det och genom att säga att det är naturligt att vi söker efter en förklaring som vi kan leva med. Och det verkar vara lättare att leva med att ask.fm förstör människors liv än att tänka sig att en 14-åring hade så stora problem att hon valde att dö.

Och nu när ask.fm till slut gått med på att delta i utredningen kring flickans kommunikation, visar det sig att det med stor sannolikhet är flickan själv som skickat de flesta kränkande frågorna. Till sig själv alltså. Här stannar världen ett ögonblick och vi måste tänka lite. En liten flicka satt och skrev kränkande meddelanden till sig själv och nu är hon död. Vad betyder det? Vi måste tänka efter. Vi kan inte kosta på oss att rusa åstad med spekulationer. Särskilt inte media. Jag tycker till exempel inte att någon journalist någonstans borde ha kontakt med föräldrar vars barn precis tagit sitt liv. De anhöriga har helt andra behov i det läget och det måste media respektera. Även om de anhöriga själva tar kontakt. Att spekulera i media om varför någon tar sitt liv går inte att göra på ett värdigt sätt.

Det vi behöver fundera över är varför digitala självskador förekommer, i vilka sammanhang och hos vilka individer. Vi behöver fundera över om uttrycket är vettigt; har det något med självskadebeteende att göra eller är det något annat? Och vi behöver fundera över hur vi kan stötta barn som mår dåligt.

Läs mer om självmordet här och här. Värt att notera: för bara fem år sedan gick det inte att läsa amerikanska bloggar som handlade om ungas säkerhet på nätet. De var normativa, uppvisade en stor dos juvenism och de gick hela tiden på ytan. Idag har det hänt mycket även där. Världen blir långsamt en bättre plats.

I höst kommer äntligen min forskningsöversikt om nätmobbning ut. Det har varit en otroligt lång process där Skolverket har granskat och ändrat och granskat igen. Och igår fick jag besked att nu är det äntligen dags… för den sista granskningen! Så i höst ska det bli offentligt. Och då tycker jag att det är dags att föreläsa om det hela. Lite har jag redan testat på er som hört mig det sista halvåret men en hel del nytt kommer ifrån själva rapporten.

Så är ni intresserade av de här frågorna kan ni skicka en förfrågan till bokning@kulturer.net eller gå in på www.kulturer.net/forelasningar och fylla i ett formulär så kontaktar vi dig.

Kort beskrivning av föreläsningen:

Näthat och nätmobbning har fått stort utrymme i media, medan den vänskapliga kärlek som flödar inte fått lika stor uppmärksmahet. Det finns förklaringar till att uttrycken på nätet blir så starka, både i positiv och negativ riktning. Några av dem diskuteras i föreläsningen som också ger praktiska råd för att hantera hat och kränkningar på nätet. Föreläsningen baseras på den forskningsöversikt om kränkande behandling på nätet som jag skrivit på uppdrag av Skolverket - Finns nätmobbning? ges ut av Skolverket under hösten 2013.

“Jag hade mobbat sönder dig”

April 30th, 2013 | Posted by admin in #blogg100 | Mobbning - (Comments Off)

Idag finns det bara en text att läsa, på hela internet. Patrik Lundbergs krönika i Helsingborgs Dagblad. En viktig text som binder samman det vi vet om mobbning och det vi inte vill veta.

Vi kan byta skola, stad och land, men vi kommer inte undan. De ser oss ändå. Det är som om det lyser en aura kring oss. De kommer att försöka kliva på dig igen.

Mobbare är sådana som växer upp och fortsätter förstöra. När mina brister syns är det som om min ryggmärg skriker: tryck ner någon annan, så glömmer de hur ful jag är. Jag försöker värja mig, men det äter upp mig.

Jag hoppas att alla som arbetar med barn läser. Och förstår att det är ett system. Inte individer. Jag hoppas att den gamla synen på mobbning kastas på eldarna ikväll och att vi tillsammans ser till att det blir bättre.

 

Hur hantera kränkningar på internet?

April 26th, 2013 | Posted by admin in #blogg100 | Digital kompetens | Forskning | Lärande | Mobbning | Skola - (Comments Off)

Under Settdagarna blev jag intervjuad av Lärarkanalen om hur skolan kan hantera kränkningar på nätet och lite om hur skolan kan använda nätet i undervisningen: Hur hantera kränkningar på internet? Titta gärna på de andra filmade intervjuerna.

Mobbningsforskning

March 1st, 2013 | Posted by admin in #blogg100 | Mobbning - (1 Comments)

Det pågår en debatt bland mobbningsforskare, en ganska hätsk debatt. Om jag från mitt partiska hörn får beskriva situationen skulle jag säga att det är äldre tiders mobbningsforskare mot nyare. Gammalt hederligt revirtänkande, alltså. Det viktiga man arbetar med – att förstå hur mobbning fungerar för att barn ska få det bättre – försvinner i ivern att vara nestorn i branschen. Å, vad jag hoppas att jag aldrig hamnar i den sitsen själv! Men det är lätt att säga om andra och svårt att göra det själv.

Skolverket beställde en utvärdering av antimobbningsprogram och rapporten kom ut 2011. Den blev utsatt för massiv kritik från företrädare för de antimobbningsprogram som undersöktes. Vilket inte är så märkligt med tanke på att programmen sågades rätt rejält av den stora och detaljerade utvärderingen. Dels sågades idén med kommersiella program – forskarna menade att skolpersonal redan kan arbeta mot mobbning, dels sågades flera av de ingående elementen i programmen.

I senaste numret av Pedagogiska magasinet svarar Annika Hjelm från Skolverket på en del av kritiken. Hon skriver bland annat

Frågan om mobbning och kränkningar i skolan är komplex. Det handlar om strukturer och kultur i skolan, processer i klassen och individuella egenskaper i samspel. Varje skola måste ha en genomtänkt strategi och ett arbetssätt som är väl förankrat hos all personal och hos eleverna och som utgår från skolans egna förutsättningar.

Läs mer om mobbning även på Vetenskapsrådets webbplats under Tema mobbning. Under våren kommer Skolverkets antologi om mobbning ut. Jag har skrivit ett kapitel om nätmobbning.

 

Nu är näthatet mycket, mycket hett. Det går inte att undvika ordet, varken i sociala eller asociala medier. Och mest diskuteras om och hur hatarna ska kunna lagföras. Det är naturligtvis viktigt. Fruktansvärda berättelser lyfts fram om folk som inte får hjälp, som uppmanas sluta blogga för att slippa hot, som frivilligt väljer att dra sig undan för att slippa, etc. Jag säger inget om detta men skulle ändå vilja lyfta fram två saker som vi ofta glömmer att prata om.

För det första borde vi tona ner nätkopplingen i fenomenet näthat. Det här är ju något som vi seriösa internetforskare ständigt och jämt får säga; vi måste förstå att detta inte är något nytt eller något specifikt för nätet. Och anledningen till att vi måste tjata om detta är att det fasen inte sätter sig, år efter år pratar vi ändå om nätmobbning och näthat som om det är en ny fiende att slåss mot. Och detta sätt att tänka skymmer sikten så att vi inte ser vad som egentligen sker. Vi missar att prata om att hatet kommer någonstans ifrån. Det finns där ute, med eller utan nät. Vi vet att skärmkommunikation har en tendens att förstärka våra uttryck men grunden – åsikterna, den bristande kunskapen – kommer någonstans ifrån. Jag tänker ofta på näthat som ett sätt att få kika in i folks tankar, alltså folk som jag inte umgås med och därför inte kan ta del av deras tankevärld. Och jag umgås inte med rasister eller sexister så jag får inte såna tankar levererade på fester eller vid fikabordet. Någonstans finns det ändå människor som pratar om kvinnor, barn, homosexuella, invandrare på det hatiska och okunniga sättet även vid fikabord och fester. DET borde vi prata om!

För det andra skulle jag så innerligt önska att vi pratade mer om den andra sidan av samma mynt; att våra uttryck förstärks vid samtal över nätet. Och den andra sidan har inget namn. Vi får ge den ett namn, den får heta nätkärlek. All den kärlek och peppning som flödar på nätet, all uppmuntran och altruism, det osjälviska delandet av kunskap och idéer. Tänk om vi kunde prata mer om det och tänk om vi kunde se hur vi sakta, sakta tar med oss detta sätt att vara till rummet. <3 internet!

Friends mobbningssimulator

October 10th, 2012 | Posted by admin in Childism | Debatt | Mobbning - (2 Comments)

Jag har inte provat Friends nya mobbningssimulator av flera skäl. Dels vill jag inte i onödan ge andra applikationer tillgång till Facebook, dels känns hela grejen djupt oetisk. Som en av sönerna sa: Mobbningssimulatorn känns lika smart som att inte äta på några veckor för att se hur fattiga har det. Eller som köpfri vecka. Eller internetfri månad. En överklassgrej helt enkelt. Någon som däremot har provat är Sofia Mirjamsdotter och hon skriver om det här. Men trots att jag inte har provat har jag några kritiska åsikter (hey, what did you expect?):

Först lite om formen. Det här är otroligt oviktigt i sammanhanget men jag kan inte undgå att reta mig på nån som 2012 tycker att det är en bra grej att göra en app som ska kopplas till Facebook. De flesta skulle tvärtom behöva lära sig att inte ge andra applikationer tillgång till olika konton. Och det grafiska uttrycket! Jag älskar Erik Eriksson lika mycket som alla andra men det där skribblet känns lika 2009 som fb-kopplingen. Var det en reklambyrå som hade nåt över?

Men sen ser jag ett antal problem med själva mobbningssimulatorn. För det första, och jag vet att jag alltid säger samma sak: varför denna fokusering på nätmobbning? Det är ju mobbning generellt som är problemet. Friends säger att man vill få vuxna att förstå hur illa det är med nätmobbning. Det är ett vällovligt syfte men de saknar analys av problemet. Brist på analys är ju väldigt vanligt och alldeles särskilt i den här branschen, unga och nätet. Man identifierar ett problem och tar den första lösning som dyker upp i huvudet och sen är det för sent att backa. En analys av problemet hade kunnat innehålla funderingar på 1) vad vuxna generellt saknar kunskap om och 2) den kontext i vilken nätmobbning uppstår. Här har man missat båda som jag ser det.

Den grupp man vänder sig till, alltså vuxna som inte har kunskap om hur illa det är med nätmobbning, är inga som jag träffar. Och då träffar jag enormt många vuxna och pratar med dem om just nätmobbning, både live under mina föreläsningar och via nätet. Vilket inte utesluter att de finns. Men man kanske ska akta sig för att se vuxna som en homogen grupp ifall man identifierat en sådan grupp. Min erfarenhet är tvärtom att många vuxna har en uppfattning om att nätmobbning är farligare än annan mobbning. Det de skulle behöva är alltså något annat. Kanske punkt två: hjälp att sätta nätmobbningen i ett sammanhang. Jag skulle tro att de flesta vuxna behöver mer kunskap om samtida mobbningsforskning. Att förstå strukturerna som tillåter mobbning, att fundera över varför lärare inte ser mobbning i skolan, varför det står i många likabehandlingsplaner att offret ska berätta vad som händer, varför mobbare och offer ofta förväntas sluta fred, osv.

Sen tänker jag också på att vuxna inte heller är en homogen grupp i den bemärkelsen att de behöver veta mer om mobbning. Många vuxna har varit mobbade, många vuxna är fortfarande mobbade, många vuxna har barn som mobbas. Att skicka in någon i en mobbningssimulator utan att kunna ta hand om dem efteråt – jag är inte psykolog men det ringer inte bra i mina öron.

Jag kan höra svaren på min kritik i huvudet (rätta mig senare om jag har fel): Vi vill sätta fokus på denna viktiga fråga. Ja, det är en viktig fråga men ändamålen helgar inte medlen. Om resultatet blir att vuxna blir förskräckta över tonen på nätet, över känslan av att det kommer nära, och så vidare, då blir dessa vuxna sämre på att ta hand om sina barn. Alla vuxna, oavsett om de är lärare eller föräldrar, behöver känna sig trygga och självsäkra nog att stötta barnen. De behöver ha trygghet att konfrontera mobbare, att prata med offer, att lyssna lyhört och agera modigt, att sätta sig upp mot skolan eller fotbollsklubben. Inte panikartat vända sig mot nätet som ett sorts spöke som man inte kan få grepp om. Mobbning är inte ett spöke. Vi vet mycket mer om mobbning än vi gjorde tidigare men kunskapen ökar inte av att vi vet vilka fula tillmälen som sprids på nätet. För det är inte det som är kärnan.