Det finns ingen quick fix mot näthat

Gothia, som ska ge ut min bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek, bloggade om den senaste diskussionen efter att DN skrivit om frågan. Vill du få ett meddelande när boken kommer ut? Skicka ett mejl till hilda.widaeus@gothiafortbildning.se.

Elza Dunkels, en av Sveriges ledande experter på unga och internet, är kritisk mot snabba lösningar för att få stopp på nätmobbning.
– Att stoppa vissa sajter eller appar gör att man skjuter ifrån sig ansvaret och lämnar barnen utan vägledning, säger hon till DN i dag tisdag.

Elza Dunkels är forskare vid Umeå universitet och har under 15 år studerat ungas nätanvändning. Hon betonar att nätmobbning är ett komplext fenomen och att vi vuxna måste signalera att vi är nyfikna och intresserade av vad unga har att säga.

– Vi behöver byta regelsamlingen mot ett ständigt pågående samtal om hat, kärlek och kränkningar, på och utanför nätet. Skolor behöver arbeta med frågor som allas lika värde, att alla har rätt att känna sig trygga och att det inte är ok att kränka andra.

Vi ställde några frågor till Elza med anledning av intervjun i DN och hennes kommande bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek.

Hur ser du på att använda filter eller att blocka vissa sajter?
– Det är ett enormt resursslöseri. Även om själva blockeringsverktyget skulle vara gratis (vilket det oftast inte är) så måste skolan använda värdefulla resurser till att administrera dessa tekniska verktyg. Och vi vet att de inte fungerar, det går alltid att ta sig runt dem. Att blockera eller övervaka hjälper inte barnen att utveckla vettiga förhållningssätt utan lämnar dem tvärtom ensamma med problemen.

Skiljer sig mobbning på nätet från mobbning i rummet?
– Egentligen inte så mycket. I grunden handlar det om kränkningar, som ofta börjar i skolan och fortsätter på nätet. Däremot finns det vissa drag hos nätet som gör att vi vågar säga mer, både positivt och negativt, och att vi lättare kan sprida sådant som är kränkande. Men det här särdraget gör det också lättare att få stöd från andra på nätet – det finns mycket kärlek där också.

Vilken roll har man som vuxen?
– Det är viktigt att komma ihåg att det är vi vuxna som har ansvaret, såväl föräldrar som skola och andra vuxna. Men skolan har ett särskilt ansvar tycker jag, dels för att lagen säger att skolan ansvarar för sina elever, dels för att skolan är en så bra arena för den här typen av komplexa livsfrågor. I skolan finns lärare och annan skolpersonal som har – eller bör ha – utbildning inom den här typen av frågor. I en familj är det lättare att det blir känslomässigt och det kan vara svårt när det bara finns en eller max två vuxna som ska försöka lösa komplicerade saker.

Just nu färdigställer Elza Dunkels manus till sin kommande bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek. Boken belyser ungas vardag på nätet och ger verktyg för hur skolpersonal kan arbeta mot nätmobbning och näthat.

Vill du få veta när Elza Dunkels bok är klar?
Skicka ett mejl till hilda.widaeus@gothiafortbildning.se

Läs ”Blockera sajter för att stoppa näthatet” på DN.se

Vad gör vi åt hatet?

I förra inlägget skrev jag om hatet och dess konsekvenser. Några av de konsekvenser vi kan se är att vissa röster tystnar helt eller delvis. Det är kanske inget konstigt i sig, att alla inte hörs hela tiden, men det är allvarligt när vi ser att några tystnar på grund av hat och hot. Och det otäcka är att risken är överhängande att de som faller ifrån är de som inte heller fick talutrymme innan internet. Det är alltså en maktfråga, men som jag skrev igår måste jag återkomma till det i ett separat inlägg. Nu tänkte jag bli nästan lite praktisk.

För det första måste vi börja titta bortom de enkla förklaringarna. Det är inte någon annan som hatar. Vi har byggt in hat i vår samtalskultur, men det går att byta spår, det bestämmer vi själva. Om det gick att införa program som Idol och Robinson, som blev så hårt kritiserade i början men som nu är en etablerad del av myskvällen i folkhemmet, går det att ta bort program som Svt Debatt och Trolljägarna och införa program som inte lyfter fram det värsta hos oss. Klart det blir kritik i början; det här är inte bra tv! Men vad som är bra tv är inte bara en fråga för tv-producenterna, det är också en fråga för oss. Ett steg på vägen är alltså att se över vår kulturella miljö. Vad accepterar vi? Hur argumenterar vi? Vilka är utsatta? Ger vi dem stöd? Men det är naturligtvis en mycket större fråga än bara ett par tv-programformat. Det här handlar om genomgripande samhällsfrågor om utanförskap och tillhörighet. Vi behöver ett ständigt pågående samtal om begränsande normer. Då först kommer vi att få en förändring till stånd.

Samhällsnivå

Med samhällsnivå menar jag egentligen politik. På den här nivån behöver vi diskutera lagstiftning men också filosofiska resonemang om vår samtid, forskning som är relevant för att förstå vad som händer, osv. Eftersom så mycket av hatet styrs av diskrimineringsgrunderna, måste vi börja där. Normkritik är grunden till all samhällsförändring som kan minska hat. Ett tydligt inkluderande arbete finns på flera ställen, t ex älskar jag regeringens cyberfeminist och vad den titeln signalerar. Mycket, mycket mer såna tydliga ställningstaganden behövs, som motvikt till normaliseringen av sexism och rasism som vi sett på sista tiden.

Gruppnivå

Hit räknar jag utbildningsväsendet, vården, organisationer, företag, myndigheter, familjen, vänkretsar, osv. Alla sådana aktörer måste börja fundera på de här frågorna; hitta felen och lösningarna.

  • Hur pratar vi med varandra i den här gruppen?
  • Vilka har gruppens stöd och vilka står helt eller delvis utanför?
  • Har vi en plan för vad vi gör om någon blir utsatt?
  • Har vi en kultur där den som far illa kan berätta?
  • Har vi en kultur där vi går in och stöttar om nåt händer?

Både på samhälls- och gruppnivå måste vi se till att den som råkar ut för hat vågar berätta och att det finns en kultur av stöttande. Idag ser jag obehagliga tendenser att göra hatet till en personlig fråga, som jag berörde i mitt förra inlägg.

Här är det på plats att ta media i örat. Inte bara när det gäller programformat utan också vad de publicerar för att få till lite nerv. Varför ska det lilla fåtal som arbetar mot panikerna behöva jobba dygnet runt bara för att journalister väljer att föra fram tokiga tankar som faktiskt går att googla på och se att de är knasiga? Om inte det ständigt skedde skulle vi som är experter på området kunna få uttala oss om viktiga och riktiga frågor, som hur vi kan hjälpa de unga som faktiskt råkar illa ut. Just nu framstår det som om vi experter är nån sorts dårar vi också. Rosenkindade teknikoptimister som vill att alla bebisar ska vara på nätet hela tiden och som tycker att lite porr har väl aldrig skadat nån. Vi kan prata på andra sätt men vi hinner fan inte. Och då blir det helt fel. Det blir också helt fel att det går så mycket tid till nåt som faktiskt är skapat av medierna. Jag har så svårt att hålla mig när det talas illa om unga och då ställer jag upp fast jag varken hinner eller orkar. Och nu när jag har sagt nej, då faller det kravet på andra som kanske inte alls vill ha den rollen som jag har. För jag baxar gärna det här. Jag är sjukt bra på det och tycker att det är viktigt. Jag har en familj som stöttar mig i den tidvis rätt omfattande frånvaron, som inte tycker att jag är sämre för att jag svarar på en telefonintervju när jag gungar barnbarn i parken och som peppar mig att orka. Och så är det ju inte för alla. Det ska vara möjligt att vara internetforskare och sitta på sin kammare. Helst inte såklart eftersom det är viktigt att nå ut med sina resultat, men det kan göras på olika sätt. Att ta en radio- eller tv-debatt eller svara journalister i telefon i snitt två gånger i veckan (då slår jag ut det över hela året) är inte nåt alla vill eller bör vilja göra. Vilket för oss in på nästa nivå.

Individnivå

Individer måste tillåtas hitta strategier för att fungera. Det kan handla om att skydda sig själv, stötta andra och att inte bidra till hatet genom aktiva handlingar eller passivitet.

Att jag tar upp den här nivån betyder inte att jag gör hatet till en fråga som enskilda ska hantera. Tvärtom! Det är naturligtvis inte ett enskilt ansvar att tuffa till sig, att undvika vissa saker, att ge efter för hat och våld. Det är en samhällsfråga, inte en individfråga!

Men samhället, det är ju vi. Så om vi ska tänka praktiskt måste arbetet ske på många nivåer samtidigt. Och en av dessa är den personliga. Samtidigt som vi anlägger ett normkritiskt perspektiv på hatet, rättsväsendets funktion ses över, media tar sitt ansvar och så vidare, måste individen överleva dagen. Vi behöver skapa strategier och vi behöver prata om att alla har rätt att skydda sig. Praktiska saker som:

  • Det är inte ett etikettsbrott att blocka någon eller plocka bort någon från sin kontaktlista. Att inte följa någon tillbaka behöver inte vara ett statement, det kan lika gärna vara ett praktiskt ställningstagande.
  • Det är ok att tacka nej till Svt Debatt eller P1 Morgon eller nåt annat som erfarenhetsmässigt genererar hat. Att tacka nej betyder inte att en vägrar ta debatten.
  • Vi behöver diskutera när det är ok att använda nätets spridningspotential till sin egen fördel, t ex genom att outa nån som trakasserar en. Och när en behöver vara försiktig med det.
  • Var och en måste få bestämma nivå. Exempelvis när det gäller filtrering av t ex mail eller hur mycket en svarar i telefon. För den som är utsatt kan det vara ok att förlora vettiga mail och samtal mellan varven för att få ha tryggheten att våga öppna inboxen eller vakna på morgonen.

Och så vidare. Det finns strategier och alla behöver diskutera dem men alla behöver inte göra lika.

Men nu ska jag skriva klart boken om detta!

Hatet och dess konsekvenser

Jag har dragit mig ur det offentliga samtalet ett par veckor, därför att hatet blev lite för mycket för mig. Genom en olycklig slump blev det en sån stor mängd på en gång. Att få hat är annars vardag för mig, precis som det är för många, men nu hamnade jag i spärreld mellan hatiska P1-lyssnare, en före detta alfahanne som hela sitt yrkesliv oemotsagt fått sopa mattan med såna som mig och mina helt enormt oprofessionella chefer. Det var mer än jag pallade.

Eftersom det här blir ett långt inägg vill jag passa på att tacka för allt stöd redan här, eftersom alla inte kommer att läsa hela. Vartenda litet ord betyder massor! Några har tagit stöttandet till helt nya nivåer: enormt tack till er! Några har skickat ett gilla eller vänligt ord, på och utanför nätet: enormt tack till er! Och att vara helt tyst kan lätt tolkas som stöd för hatet. Det är viktigt att tänka på. Att vi är tydliga med vilken sida vi är på. Jag har ofta tänkt på det i samband med de som tigger; hur visar vi att vi inte hatar tiggare fast vi inte har pengar att ge i varje burk? Det är samma dilemma här, möjligen lite enklare att lösa eftersom det är snabbt gjort att klicka på gilla eller fyra av ett leende. Mer än så behövs inte.

Att jag drar mig undan betyder inte att ni slipper mig. Jag har flera redan genomförda intervjuer på väg ut tidningar och tv, som kommer att publiceras under våren. Här är en: panelsamtal om etik i sociala medier. Men jag pratar inte med media över huvud taget just nu. Jag gör vissa jobb men det blir mer på mina egna villkor. Ett av de jobben är mitt svårt försummade bokmanus med arbetsnamnet Nätkärlek, näthat och nätmobbning. Och som en del i det arbetet kommer här några tankar kring hatet och dess konsekvenser.

Vad är hat?

Vi kan ju börja fastställa att all kritik inte är hat. Att kritisera någon kan vara ett konstruktivt sätt att föra saker framåt och det är en väl etablerad del av akademin. Jag vill särskilt poängtera att Lagercrantz angrepp på mig inte heller faller under kategorin hat eftersom han angrep mig som forskare. Att han gjorde det så fult och dumt beror på andra saker. Så det är inte hat att kritisera min forskning, däremot är det hat att kritisera mig som person, att ifrågasätta mitt intellekt och andra ovidkommande saker. Det är inte heller hat att kritisera företag eller myndigheter. När fenomenet näthat började diskuteras var det en del företag som menade att de blev utsatta för hat. Den diskussionen dog snabbt ut, förmodligen för det vore att spä ut begreppet så att det blir oanvändbart. Men det kan bli hat om det drabbar enskilda anställda. Om enskilda företrädare som inte är i en sån position att det bör ingå i deras jobb blir angripna kan det räknas som hat.

Det finns ingen juridisk definition av näthat så det är nåt vi måste diskutera framöver. Och en viktig aspekt är då att den som utsätts måste vara den som sätter gränserna. Det är ingen tävling i vem som får mest hat. Vi är alla olika. Våra gränser är olika. Hat kan rinna av om förutsättningarna är de rätta men det ska inte vara ett krav att alla ska orka ta emot vad som helst. Här blir det viktigt att anlägga ett maktperspektiv, vilket jag ska återkomma till senare. Det är ohyggligt viktigt men får inte plats här.

Vilka är hatarna?

Hatarna är vi. Vem som helst kan bli hatare. Det är inte så att unga hatar mer. Kanske till och med tvärtom, om det skulle gå att mäta. Många av de konflikter som uppstår på nätet handlar om fullvuxna människor med jobb och familj, ofta även husdjur, som inte kan hålla sig. Konfliktfyllda områden är barn, föräldraskap och husdjur, förutom det uppenbara politik och livsåskådning där rasism, homohat, sexism, barnhat, funkhat och andra hatiska idéer göder mycket av de hatfulla uttrycken. Och då menar jag inte bara knasbollar som odlar sitt hat i ensamhet eller tillsammans med likatänkande. De finns också, men en stor del av hatet sköts av helt vanliga människor. Och inte bara på nätet. Hatet sipprar in i diskussioner på jobbet, på insändarsidorna, framför tv:n med barnen inom hörhåll.

Det här är viktigt att komma ihåg. Vi får inte demonisera hataren. Vi kan och bör vara mycket kritiska och avståndstagande till hatet, men vara försiktiga med att skjuta ifrån oss hatarna. Det är inte som i Trolljägarna där hataren är en ensam tokboll i Norrlands inland, isolerad på nån gård men med snabbt bredband och keps. Om vi gör hataren till en folkdjävul har vi skjutit ifrån oss problemet och erkänner inte att det finns strukturer bakom näthatet. Då blir det en speciell företeelse som vi inte behöver ta ansvar för.

Varför får hatet såna allvarliga konsekvenser?

Idag hamnar hatet på en personlig nivå. När jag blir utsatt är det mitt ansvar att ta hand om det. Det är dels mitt personliga ansvar att se till att orka, dels ska jag själv se till att det inte händer igen, till exempel genom att inte prata offentligt om provokativa saker. I mitt fall har jag pratat om provokativa saker som allas lika värde och rättigheter, ökad respekt för barn och småbarnsföräldrar, så det är inga dramatiska eller kontroversiella grejer jag säger.

Det handlar också om ett debattklimat. Det har alltid funnits hat mot den som uttalar sig offentligt. Innan internet klagades och hatades via telefonsamtal och brev men de flesta behöll sitt hat inom en mindre krets. I och med internet har fler chansen att snabbt få iväg sitt hat till den det berör. Det är den ena förändringen. Den andra stora förändringen är att fler upplever det som en rättighet att få säga sitt. Jag vet inte vad det beror på, kanske Svt-Debattifieringen av samhället, där det lyfts upp som intressant vad vem som helst har att säga. Och det är det, i grunden, men det finns en baksida. Fler verkar tycka att de har rätt att vara med i samtalet. De tänker förmodligen att deras ilska behöver få utlopp och då kontaktar de den de är arga på direkt. I praktiken får det konsekvensen att när jag har uttalat mig offentligt får jag höra många av de aggressioner som i vanliga fall skulle ha stannat vid köksbordet och tv-soffan. Men nu har de nått mig. Det finns en skönhet i detta, att saker kommer upp till ytan. För samhället är det en viktig demokratisk utveckling som vi ska vårda och hitta förhållningssätt till. Men det kommer att leda till att enskilda får betala ett högt pris och det kan vi inte acceptera. Vi måste hitta rutiner för att hantera problemen och dessa rutiner måste utarbetas på flera nivåer samtidigt.

Och det skriver jag mer om i nästa inlägg.

Etik i sociala medier

Det här är nåt av det roligaste och trevligaste jag har gjort! Det var ren och skär lyx att sitta där med tre proffsiga och empatiska kuratorer som i sin verksamhet möter barn, framförallt barn i svårigheter, och prata om de här viktiga frågorna. Många gånger när jag är ute och pratar får jag nästan börja  från början och förklara varför det är viktigt att barn respekteras och får en röst och då hinner samtalet inte komma in på viktiga frågor. Här var det så självklart och jag bara fyllde i med mina grejer. Så vi hann prata om viktiga och riktiga frågor. Här kan du läsa mer om Etik i sociala medier – ett samtal om barn och nätet, som spelades in i Tänktankens monter på SETT. Det är långt men det går att ladda ner som podcast på Itunes eller lyssna på Soundcloud, så du kan göra annat medans.

Och jag säger bara: lyllos de barn som får träffa de fina kuratorerna Jonas Söderlund, Olof Hedtjärn och Martin Brav!

 

Näthat – Trakasserier och hot på Internet

Juridiska institutionen vid Umeå universitet inbjuder till seminarium omkring

Näthat – Trakasserier och hot på Internet

Mobbing, kränkningar och förföljelser på Internet och i sociala medier har uppmärksammats alltmer under senare år. Näthat ses som ett stort samhällsproblem, och det förs en pågående diskussion omkring såväl rättsliga som andra åtgärder för att komma tillrätta med problemet. Under seminariet diskuterar de tre Umeå-forskarna docent Elza Dunkels, Institutionen för tillämpad utbildningsvetenskap, professor Simon Lindgren, Sociologiska institutionen och juris doktor Therese Enarsson, Juridiska institutionen, bland annat näthat som fenomen och möjligheter till upprättelse för dess offer.

Onsdagen den 18 mars 2015, kl. 13:15 -16.00 i Hörsal D Samhällsvetarhuset Umeå universitet

Anmälan om deltagande görs till Sofia Strömgren, Juridiska institutionen, via e-post Sofia.Stromgren@jus.umu.se eller telefon 090 – 786 74 19, senast fredag den 13 mars 2015.

Välkomna!

No Hate-dagen 4 november

Statens medieråd är svensk nod för det europeiska samarbetet kring No Hate Speach Movement. Här är deras senaste nyhetsbrev:

Sprid nätkärlek på NoHate-dagen 4 november!

Kränkningar och hat på nätet är ett växande problem, särskilt bland unga. Statens medieråd driver kampanjen No Hate Speech Movement för att uppmärksamma och motverka spridning av näthat. Den 4 november arrangeras NoHate-dagen, då vi vill skapa ett digitalt fackeltåg mot näthat och istället kärleksbomba internet.

No Hate Speech Movement

Så här gör du för att delta under NoHate-dagen

Hat och mobbning på nätet blir ett allt större problem. No Hate Speech Movement vill tillsammans med Nyheter24 uppmana till att sprida nätkärlek. Den 4 november manifesterar vi för ett snällare och kärleksfullare internet, och vi vill ha din hjälp! Delta i NoHate-dagen den 4 november och dela med dig av din och andras kärlek. Gör så här:

Pedagogiskt paket kring näthat

Näthat tar varken rast, helg eller höstlov. Skolan har ett stort ansvar, eftersom kränkningarna ofta pågår både under skoltid och på fritiden. Använd NoHate-dagen 4/11 för att diskutera näthat i klassrummet. Vi har tagit fram ett pedagogiskt paket med övningar för att väcka diskussion och medvetenhet kring näthat.

No Hate Speech Movement

 

Att carpa livet

Så här års flödar främst två saker i sociala medier, och då kanske främst Facebook: lyckliga rapporter från fina sommarupplevelser och klagomål på alla idioter som lägger ut lyckliga rapporter från fina sommarupplevelser. Jag har ju funderat mycket på det där, som en del av mitt arbete. Och jag tror så här:

De flesta av oss kämpar på i rätt hård motvind. Det är jobb, arbetslöshet, pengar, räkningar, förhållanden, ensamhet, oro för barn och föräldrar, oro för den egna framtiden, krig och miljöförstöring. Men vi hittar sätt att kliva upp på morgonen och få till en så bra tillvaro vi bara kan. Och ett av de sätten är att hugga tag i de positiva ögonblicken när de uppstår. Det är en urgammal strategi, men den har fått nya verktyg i och med sociala medier. Vi kan plocka upp kameran när ett sånt ögonblick uppstår eller när vi suckar lyckligt inombords och är tacksamma för det vi har. Vi kan spara ögonblicket, men framförallt kan vi dela det.

Delandet kan fungera som en sorts affirmation; det bekräftar för mig själv att livet bär. Och det kan vara helt fantastiskt läkande. Och då menar jag inte bara för den som delar utan även för den som tar emot. Lite av det blå Medelhavet spiller över på mig där jag sitter hemma i stan hela sommaren. Några knasiga semesteridéer får mina tankar att snurra lite och den fina filmen på någons bebis och hundvalp gör mig varm i hjärtat.

För den som inte reagerar så, är det bara att ta bort folk ur flödet. Det är inget oförskämt i det. Tanken om att alla ska få vara med i allas flöden är en rest från den analoga tiden. Lika självklart som det är att alla i ett rum, en klass eller en grupp ska vara med när vi träffas i rummet, lika självklart är det att alla INTE måste vara med i allt på nätet. Plocka bort det du retar dig på! Skapa ett flöde som ger dig kraft och energi, inte ett som drar ner dig.

Personligen har jag aldrig sett den där mytiska statusuppdateringen med cupcakes som alla pratar om. Det kan vara så att jag umgås i fel kretsar, eller så kan det vara så att den där personen inte finns. Hen som alla retar sig på för att alla bakprojekt blir så lyckade, för att partnerna är uuunderbaaar och för att barnens första tand, tokiga ord och fina betyg läggs ut. Hen kämpar nog lika hårt som alla vi andra gör. För handen på hjärtat, känner du någon som är så äckligt lyckad att hen förtjänar hån för att livet leker ibland?

 

 

Nätkärlek till er alla!

Nu är det dags att landa efter fantastisk dagar på SETT. Det var min sista liveföreläsning (på länge iaf, det är ju dumt att säga aldrig) och det blev allt jag nånsin hoppats på. Dels tyckte jag att jag lyckades klämma in det viktigaste som behöver sägas på mina 45 minuter, dels kom det mycket folk. Vad mer kan en föreläsare begära? Ja, det skulle vara en svit på hotellet då. Men, hey, det fick jag ju också! Faktum är att det var fullsatt och folk fick vända i dörren. Och twittrandet under och efter har tagit mig med twitterstorm. Ni är helt enkelt underbara! Jag kommer att sakna er så fruktansvärt.

sett2014

Bild: Johnny Lindqvist

Men det är bara att inse att jag lider av svårt offlineberoende. Jag uppfyller alla kriterier:

  • Jag värderar en offlineföreläsning högre än en som jag håller på Youtube. Och då gillar jag ändå det formatet också men det känns som att det saknas något. Jag får för mig att jag vill se folk i ögonen, att jag vill se publikens kroppspråk och höra deras skratt och suckar.
  • Ofta hemsöks jag av idéer om att min forskning är viktig och att jag måste nå ut med den. Det är naturligtvis inte ett realistiskt sätt att se på saken. Alla vet ju att en forskare i första hand skriver för att andra forskare ska läsa och för att nå högre i den akademiska hierarkin. Vid min självdiagnos har jag också konstaterat att mina subversiva idéer underblåses av den positiva respons jag får på mina föreläsningar.
  • Att föreläsa live ger mig belöningar i form av endorfinrus och adrenalinkickar. Att folk kommer, oavsett om det är en liten engagerad grupp eller hundratals, ger mig lyckokänslor. Just idag när jag skriver det här inlägget drivs jag framåt enbart av ångorna efter dessa hormonrusningar och det kan ju aldrig vara bra. Faktum är (och här har vi ett lysande exempel på öppenhet på nätet) att jag skrevs ut från akuten 24 timmar innan jag skulle föreläsa så att jag klarade att genomföra det är inget mindre än ett hjältedåd och det måste jag skylla på hjärnans belöningssystem.

Så vad blir slutsatsen? Jag måste tvinga mig att detoxa från det här som jag utvecklat ett sånt problematiskt förhållande till. Och så blir det ju också. Jag måste träna mig i att hålla föreläsningar och möten över nätet. Det kommer att bli bra för miljön, för ekonomin och det är väl rätt naturligt med tanke på vad jag forskar om.

Och det kommer att underlättas ju av att jag vet att ni är med mig, även om vi inte får träffas i köttet. Alla ni fantastiska människor som bjussar och delar med er av idéer och kärlek. Ni som följer och peppar, som kommer fram och säger några vänliga ord och kommenterar på nätet. Tänk att många av oss aldrig hade hittat varann utan internet! Läskigt att tänka sig hur livet 2014 hade sett ut utan nätet. Nu är jag hemma hos min stora, ständigt utökade familj. Nu ska jag sätta mig i mitt soffhörn och lösa sjukt svåra korsord och kurera mig. Vi ses och hörs! Min allra djupast kända nätkärlek till er alla!

 

Nätmobbningsboken

bild

Just nu befinner jag mig i ett förtjusande litet hus i Visbys innerstad (bilden är tagen från mitt skrivbord) och ägnar hela dagarna åt att skriva på ett bokmanus. Arbetsnamnet är Näthat, närkärlek och nätmobbning, precis som den föreläsning jag åker runt med också. Mycket av materialet är det som kallas konceptuellt material, det vill säga filosofiska resonemang utifrån min och andras forskning. Resonemang som svarar på frågor som Hur ska vi förhålla oss till det här som nu ändå ser ut som det gör? Men det finns också mycket material från den rapport jag skrivit på uppdrag av Skolverket och som – tro det eller ej – kommer ut denna månad. Det har varit en mycket långdragen historia med många olika censurnivåer, jag tror att det kallas gatekeepers, och redaktörsnivåer. Och många olika viljor. Det var vid ett tillfälle nära ögat att jag hade varit tvungen att använda mig av ordet cybermobbning! Det hade jag aldrig kunnat gå med på naturligtvis. Jag har ju min stolthet att tänka på, oavsett om jag skulle kunnat skylla på redaktören. Cyber är ett ord som ses som obsolet i svenskan idag och jag är för fåfäng för att riskera att anklagas för att vara kvar i den halvmoderna tiden då ordet cyber fortfarande användes, ca 2002 som allra senast. Nåja, ni kan alltså se fram emot Skolverkets Antologi om kränkningar i skolan och mitt kapitel Vad är särskilt med kränkningar på nätet? inom ett par veckor.

Men tillbaka till min bok. Jag kommer att ha ett bokmanus tillräckligt klart för någon annan att läsa den 20 december. (Ja, jag är så organiserad så jag har ett datum för detta! Kan vi gå vidare till sakfrågan?) Frågan är vad jag ska göra av manuset, vem som ska få läsa det och hur det ska publiceras. Allra helst vill jag publicera det som vi har gett ut Invisible Girl, alltså gratis över nätet så att det är lätt att sprida och förhoppningsvis läsa. Men det finns problem med det. Vi var en hel redaktion i det fallet så vi var många som kunde hjälpas åt med korrekturläsning, kritik, osv. Sen hade vi finansiering för kostnaderna som uppstår om man vill att det ska sättas snyggt och i vårt fall även finnas i pappersformat. Om jag hade pengar skulle jag hyra in någon som gör förlagets jobb och ge ut den som e-bok och print-on-demand, men jag har inte de resurserna. Det finns även nackdelar med att ge ut böcker på det sättet och det handlar paradoxalt nog om just spridningen. Många som jag vänder mig till vill fortfarande läsa en pappersbok och de vill använda traditionella kanaler när de skaffar boken. Och naturligtvis att det är kul att finnas i bokform, snarare än en trist pdf…

Så jag tar gärna emot tips. På alternativa sätt att ge ut, men även gärna förslag från förlagen. Så får jag se vad jag väljer till mitt manus. Jag har lagt ner min själ i detta manus och det är inget jag vill slarva bort.

Kort beskrivning av boken

Näthat, närkärlek och nätmobbning är en lättläst bok som tar upp frågor om negativa och positiva yttringar på nätet. Boken baseras på en forskningsöversikt om nätmobbning som författaren gjort på uppdrag av Skolverket. Målgruppen är lärare, lärarstuderande, föräldrar men även andra yrkesgrupper som arbetar med unga samt vuxna i allmänhet som funderar på de här frågorna. Ur innehållsförteckningen:

  • Finns verkligen nätmobbning?
  • Näthat
  • Nätkärlek
  • Nätmobbning
  • Förekomst
  • Upplevelser av nätmobbning
  • Upptrappade konflikter
  • Skolans ansvar
  • Vad kan vi göra?
  • Förhållningssätt

Näthat och nätkärlek – om hat, kärlek och mobbning på nätet

Snart kör Mediacenter i Västerbotten igång en heldag för lärare om nätet och lärande. Först blir det teater om näthat och nätkärlek och ungefär 10.30 håller jag en föreläsning om samma saker. Välkomna att lyssna på direktsändningen eller i efterhand. Under dagen går det också att samtala och ställa frågor här. Hashtag för dagen är #nätkärlek.

Mitt personliga mål med dagen (förutom att de lärare som ägnar sin viktiga tid till att komma och lyssna ska få ut något av det) är att komma upp i 3000 följare på Twitter. Jag är ju matematiker från början och det där med siffror är ett litet intresse. Så jag håller alltid utkik efter roliga tal; jämna 1000-tal är ju ett bra tillfälle att fira.

När jag blev Elisabet Olsson-Wallins 1000:e följare fick jag en signerad affisch som är så himla fin på vår vägg hemma. Jag har inget lika fint att erbjuda men en signerad bok tänkte jag att den 3000:e skulle få. Om hen vill, såklart. Så vi får se hur det går under dagen. Jag har med mig böcker till föreläsningen ifall personen skulle finnas i lokalen idag. Hoppas!