UMEÅ Elza Dunkels är den mest efterfrågade experten på sitt område: unga och nätet. Hon skriver på en ny bok om häthat och nätkärlek, och har själv fått känna på både ock.
– Näthatarna är inga speciella demoner. Näthatarna är vi, människor som tycker att de måste säga allt de tänker högt och kallar det för yttrandefrihet.

När Elza Dunkels doktorerade 2007 var hon inte beredd på ett sådant genomslag.

– Nej. Mycket av det jag upptäckte trodde jag att man inte kunde säga högt, säger hon.

Det är maktperspektivet hon talar om, som alltid har intresserat henne. Hon trodde inte att det inte var möjligt att tala om barn och makt i samma andetag.

Men det gick, och inte bara det: Elza Dunkels kunskap blev väldigt efterfrågad. Nuförtiden ger hon i snitt tre intervjuer i veckan om sitt ämne. Elza Dunkels medverkar i radio och tv, drar nu igång en podcast-serie, föreläser, forskar i två projekt, skriver böcker, driver forskningsbloggen Nätkulturer och är Net Nanny på sajten med samma namn.

Vi träffar Elza Dunkels på ett kafé i stan. Vi har försökt hitta en tid sedan ett par veckor, men en envis förkylning och sedan en jobbresa har gjort att det har dragit ut på tiden.

Hon dricker grönt te, ser avslappnad ut och tar tid på sig, funderar ett tag innan hon talar.

Som barn tyckte Elza att det var kul att gå i skolan.

– Det är såna som blir lärare, de som trivs jättebra i skolan.

Hon blev lärare på lärarutbildningen, och hade ingen tanke på att doktorera. På lärarutbildningen handlade It-utbildningen mest om det praktiska och tekniska, som att skapa hemsidor.

– Vi skapade ett moment om vad barn gör på Internet, men det fanns inte material att tillgå. Som utgångspunkt gjorde jag i stället intervjuer med mina fyra barn och använde det som kursmaterial, berättar Elza Dunkels.

Daniel Kallos, professor i pedagogik, sa: ”Det här är forskning”.

– Jag blev lite bluffad av honom att börja forska. Det är jag tacksam för, det passade mig så bra, det här är det roligaste jag någonsin har gjort.

Elza Dunkels säger att hon egentligen gav sig in i en bransch där kvinnor inte har en chans.

– Både i akademin och i it-branschen är det en klar nackdel att vara kvinna med många barn, säger hon.

Glastaket har hon slagit huvudet i, och visst finns det folk i universitetsvärlden som tycker att Elza Dunkels syns och hörs för mycket.

– Det är bara trams. Självklart döms jag hårdare för att jag är kvinna, medan män betraktas som seriösa när de tillfrågas om sin kunskap.

I universitetsvärlden får hon mycket stöd också, folk hejar på och undrar hur hon hinner med allt.

– Mitt ämne är högaktuellt. Men om man har ett smalt ämne är det kanske mer naturligt att inte popularisera det på samma sätt, resonerar hon.

Elza Dunkels påminner om att all forskning inte läses av så många människor.

– I snitt 1,7 personer läser varje avhandling. En av dem är doktorandens mamma, säger hon och skrattar.

Titlar är inget som hon fäster så mycket avseende vid.

– Min akademiska position ger mig en plattform. Men i min e-postfot har jag inte ens med min titel.

I VK var Elza Dunkels omskriven för första gången för 20 år sedan, då som stridbar förälder med barn på Kolbäcksskolan. Politikerna skulle spara pengar och omorganiserade skolorna på Ålidhem, Elza var en av dem som stred för att skolan skulle få mer resurser.

Fortfarande ger hon sig in i samhällsdebatten. I samband med att Niklas Lindgren släpptes i somras föreslog hon att en haverikommission skulle granska vad som gick fel i fallet Hagamannen. Debatten om EU-migranterna har Elza Dunkels också kastat sig in i. Hon ger politikerna i Umeå underkänt för hur de har agerat när det gäller tiggarna.

– Det är en skandal utan dess like, Våra folkvalda kan rimligen inte tillhöra dem som hatar dem som tigger. Men de skjuter ifrån sig empatin. När tonen mot tiggarna blir hårdare har politikerna ett ansvar för det, säger hon.

”Det är hatfest i min inbox ikväll och alla är välkomna.” skrev Elza på sin blogg en kväll i våras. Periodvis har hon drabbats hårt av hatet.

– När det var som värst kunde jag inte svara i telefonen, och andra i familjen fick öppna min mejl. Jag kunde inte fungera, berättar hon.

Elza blev sjuk, drabbade av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, Allra värst var näthatet efter att hon hade talat om småbarn och Internet tre gånger samma vecka i P1. För mig är det förvånande, P1-lyssnare som är näthatare?

– Jag försvarade småbarnsföräldrar som låter barn ha plattor och som själva hänger i mobilen, men det gick inte hem bland P1-lyssnarna, säger hon.

Under den här perioden drog hon sig undan offentligheten och ransonerade antalet intervjuer. Men Elza säger att näthatarna inte är någon speciell sorts onda människor, inga demoner.

– Det är vi som är näthatarna. Måste man säga allt man tänker högt? Vissa saker spyr folk bara ur sig, att drabbas av det var en intressant inblick.

Nu är det lugnare, säger hon, hon drabbas bara av det som hon kallar för ”normalhatet”, det som hon hela tiden utsätts för. Elza delar ofta hatinlägg för att få stöttning och peppning av andra.

– Det fungerar. Jag får stöd, och hatet lyfts från mig. Det är en oerhört bra metod. Unga använder sig också av det som en strategi. Om någon utsätts för mobbning på skolan och delar det får det andra att reagera.

Att motarbeta skräckpropagandan om nätet är en del av Elzas mission, och genomsyrar det hon gör. Den kommande boken handlar också om nätkärlek.

– Vi pratar nästan lika nedsättande om nätkärlek som om näthat. Men det finns lika mycket, om inte mer kärlek än hat på nätet. Och det är ju ett skäl till att så många hänger på nätet, de få ut så mycket av det, trots riskerna.