Att carpa livet

Så här års flödar främst två saker i sociala medier, och då kanske främst Facebook: lyckliga rapporter från fina sommarupplevelser och klagomål på alla idioter som lägger ut lyckliga rapporter från fina sommarupplevelser. Jag har ju funderat mycket på det där, som en del av mitt arbete. Och jag tror så här:

De flesta av oss kämpar på i rätt hård motvind. Det är jobb, arbetslöshet, pengar, räkningar, förhållanden, ensamhet, oro för barn och föräldrar, oro för den egna framtiden, krig och miljöförstöring. Men vi hittar sätt att kliva upp på morgonen och få till en så bra tillvaro vi bara kan. Och ett av de sätten är att hugga tag i de positiva ögonblicken när de uppstår. Det är en urgammal strategi, men den har fått nya verktyg i och med sociala medier. Vi kan plocka upp kameran när ett sånt ögonblick uppstår eller när vi suckar lyckligt inombords och är tacksamma för det vi har. Vi kan spara ögonblicket, men framförallt kan vi dela det.

Delandet kan fungera som en sorts affirmation; det bekräftar för mig själv att livet bär. Och det kan vara helt fantastiskt läkande. Och då menar jag inte bara för den som delar utan även för den som tar emot. Lite av det blå Medelhavet spiller över på mig där jag sitter hemma i stan hela sommaren. Några knasiga semesteridéer får mina tankar att snurra lite och den fina filmen på någons bebis och hundvalp gör mig varm i hjärtat.

För den som inte reagerar så, är det bara att ta bort folk ur flödet. Det är inget oförskämt i det. Tanken om att alla ska få vara med i allas flöden är en rest från den analoga tiden. Lika självklart som det är att alla i ett rum, en klass eller en grupp ska vara med när vi träffas i rummet, lika självklart är det att alla INTE måste vara med i allt på nätet. Plocka bort det du retar dig på! Skapa ett flöde som ger dig kraft och energi, inte ett som drar ner dig.

Personligen har jag aldrig sett den där mytiska statusuppdateringen med cupcakes som alla pratar om. Det kan vara så att jag umgås i fel kretsar, eller så kan det vara så att den där personen inte finns. Hen som alla retar sig på för att alla bakprojekt blir så lyckade, för att partnerna är uuunderbaaar och för att barnens första tand, tokiga ord och fina betyg läggs ut. Hen kämpar nog lika hårt som alla vi andra gör. För handen på hjärtat, känner du någon som är så äckligt lyckad att hen förtjänar hån för att livet leker ibland?

 

 

Nätkärlek till er alla!

Nu är det dags att landa efter fantastisk dagar på SETT. Det var min sista liveföreläsning (på länge iaf, det är ju dumt att säga aldrig) och det blev allt jag nånsin hoppats på. Dels tyckte jag att jag lyckades klämma in det viktigaste som behöver sägas på mina 45 minuter, dels kom det mycket folk. Vad mer kan en föreläsare begära? Ja, det skulle vara en svit på hotellet då. Men, hey, det fick jag ju också! Faktum är att det var fullsatt och folk fick vända i dörren. Och twittrandet under och efter har tagit mig med twitterstorm. Ni är helt enkelt underbara! Jag kommer att sakna er så fruktansvärt.

sett2014

Bild: Johnny Lindqvist

Men det är bara att inse att jag lider av svårt offlineberoende. Jag uppfyller alla kriterier:

  • Jag värderar en offlineföreläsning högre än en som jag håller på Youtube. Och då gillar jag ändå det formatet också men det känns som att det saknas något. Jag får för mig att jag vill se folk i ögonen, att jag vill se publikens kroppspråk och höra deras skratt och suckar.
  • Ofta hemsöks jag av idéer om att min forskning är viktig och att jag måste nå ut med den. Det är naturligtvis inte ett realistiskt sätt att se på saken. Alla vet ju att en forskare i första hand skriver för att andra forskare ska läsa och för att nå högre i den akademiska hierarkin. Vid min självdiagnos har jag också konstaterat att mina subversiva idéer underblåses av den positiva respons jag får på mina föreläsningar.
  • Att föreläsa live ger mig belöningar i form av endorfinrus och adrenalinkickar. Att folk kommer, oavsett om det är en liten engagerad grupp eller hundratals, ger mig lyckokänslor. Just idag när jag skriver det här inlägget drivs jag framåt enbart av ångorna efter dessa hormonrusningar och det kan ju aldrig vara bra. Faktum är (och här har vi ett lysande exempel på öppenhet på nätet) att jag skrevs ut från akuten 24 timmar innan jag skulle föreläsa så att jag klarade att genomföra det är inget mindre än ett hjältedåd och det måste jag skylla på hjärnans belöningssystem.

Så vad blir slutsatsen? Jag måste tvinga mig att detoxa från det här som jag utvecklat ett sånt problematiskt förhållande till. Och så blir det ju också. Jag måste träna mig i att hålla föreläsningar och möten över nätet. Det kommer att bli bra för miljön, för ekonomin och det är väl rätt naturligt med tanke på vad jag forskar om.

Och det kommer att underlättas ju av att jag vet att ni är med mig, även om vi inte får träffas i köttet. Alla ni fantastiska människor som bjussar och delar med er av idéer och kärlek. Ni som följer och peppar, som kommer fram och säger några vänliga ord och kommenterar på nätet. Tänk att många av oss aldrig hade hittat varann utan internet! Läskigt att tänka sig hur livet 2014 hade sett ut utan nätet. Nu är jag hemma hos min stora, ständigt utökade familj. Nu ska jag sätta mig i mitt soffhörn och lösa sjukt svåra korsord och kurera mig. Vi ses och hörs! Min allra djupast kända nätkärlek till er alla!

 

Att vara expert och debattör i nya och traditionella medier

Den 11:e mars var jag inbjuden att prata om vad jag lärt mig om att vara forskare i media. Det var ett seminarium som arrangerades av Umeå universitet, Formas, Vetenskapsrådet och Vinnova.

Här finns ett referat från seminariet och det kan också ses i sin helhet: http://vimeo.com/90511069 Jag börjar prata 1.30 in i filmen.

1.50 in i filmen säger jag en av de viktigaste sakerna som jag pratade om, nämligen värdet av att skaffa sig ett nätverk. Och här spelar sociala medier en viktig roll. Den dagliga peppningen är helt nödvändig när en utsätter sig för kritik genom att vara väldigt offentlig.

 

Öppenheten på nätet

Idag har jag återigen predikat öppenhetens lov, under en av mina föreläsningar om unga, sex och internet. Att öppenhet är något vi behöver, både som samhälle och individer. Att vi inte ska måla fan på väggen när någon delar med sig av sina tankar. Att det för det mesta går bra och gör världen till en bättre plats.

Och samma dag skriver Catia Hultquist i DN att Något har hänt vad gäller synen på sjuka. Hon pratar generellt om en större öppenhet idag men lägger också till:

Oklart om det hänger ihop med den ökade transparensen på nätet, bloggandet, facebookandet och twittrandet – men något har uppenbarligen hänt vad gäller synen på sjuka.

Det började inte med nätet men helt klart är det en utveckling som fått en skjuts tack vare nätet!

Gillakulturen

Efter en vecka närmare ekvatorn än jag varit på mycket länge känns det mycket relevant att prata om gillakulturen. En rolig resa är nämligen närmast symbolisk för hela konceptet gilla.

champagnefrukost

Jag definierar gillakulturen som det språkbruk, de tankar och de handlingar som går ut på att stötta andra över nätet. Gillakulturen har vuxit fram som en följd av den öppenhet man kan iaktta på mötesplatser på nätet; där användarna delar med sig av sina liv och tankar på ett sätt som vi normalt inte känner igen från rummet. Naturligtvis är detta även en förlängning av människans behov av social närhet, av uppskattning från omgivningen och av att spegla sig i andra i sitt relations- och identitetsarbete.

Hur man tolkar uttrycken, både den öppna publiceringen och gillandet av densamma, beror på hur man tolkar världen i övrigt. Det finns bevisligen de som tar illa vid sig när de läser om fina middagar på Facebook, även om jag tycker att det är att gå för långt att prata om Facebookdepression. Det finns inga belägg för någon koppling mellan användning av sociala medier och utvecklande av depression, varken i klinisk eller populär mening. Det viktiga är istället att fundera på hur de som tar illa vid sig när någon berättar något positivt tänker generellt, både på och utanför nätet. En kvalificerad gissning (inte baserad på min forskning utan på mina 52 år i livet) är att det finns de som alltid kommer att vara avundsjuka och missunnsamma oavsett vilket medium de för tillfället använder. Det är en viktig bakgrund till att förstå gillakulturen. För de allra, allra flesta verkar öppenheten i sociala medier fungera tvärtom; de blir glada av att andra är glada. När jag lägger ut mina matbilder gör jag det för att jag gillar den glädje det framkallar hos mig och jag vet att andra känner samma pirr när de ser på bilderna. När jag ser andras mat- hund- och solnedgångsbilder fungerar det på samma sätt; jag får en liten aning om det roliga de får vara med om och det smittar mig på ett sätt som jag uppskattar.

Sen kan man vara kritiskt till en sorts hets, ofta baserad på ett normtänkande, som lätt kan uppstå. När det ska statusuppdateras om hur produktiv man är, hur bra betyg barnen har fått, att man har lyckats med sufflé, osv. Men där tror jag återigen att vi måste tänka på hur vi uppför oss i rummet. Den typen av skrytkultur är förmodligen ännu mer framträdande på våra arbetsplatser (jag satt uppe till två inatt och jobbade ikapp, jag tog en treo och gick till jobbet iallafall, osv) än den är på nätet. Och du och jag, som inte ställer upp på sjuka normer, har möjlighet att påverka detta genom att tänka på vad vi delar med oss av. Dela dina underbara ögonblick för att göra andra glada, men dela även dina svaga ögonblick för att göra världen till en mänskligare plats.

Gillakulturen har fått mycket negativ uppmärksamhet och ordet används mest i nedsättande syfte. Då lyfter man ofta fram en idé om devalvering av positiva känslor – om man använder positivt laddade ord som vän, kärlek, älska, gilla onödigt ofta, riskerar begreppen att urvattnas och i förlängningen leda till mindre vänskap, mindre kärlek, osv. Här blir jag full i skratt när jag skriver detta. Varför skulle denna devalvering drabba just kärleken? Jag har aldrig hört de resonemangen när det gäller hat, t ex. Risken om barn spelar mycket våldsspel är att våldet devalveras och plötsligt förmår barnen inte längre känna hat eller avsky? Begreppen förlorar sin lyskraft och får plötsligt mindre plats i barnens liv?

Det skulle ju faktiskt kunna vara så att ju mer kärlek och gillande man sprider, desto mer kärlek och gillande finns det i världen. Jag får liksom för mig att jag har läst såna tankar förut nånstans.

ae-bonad3

Mors dag

Vi har noga undvikt traditionen att fira mors dag i vår familj. Det finns väl bara två sätt att tolka att vi har en mors dag; den ena är djupt sexistisk eftersom mors dag var den dagen då mor fick ledigt från hushållsarbetet och den andra är att det är en kommersiell dag som vill få oss att konsumera skräp som tårtor och blommor som vissnar på ett par dagar. Man skulle ju, om man är välvillig, tänka sig att dagen är till för att tänka lite extra på den person som kanske har fött fram en eller på annat sätt kommit att bli den man kallar sin mamma. I år väljer jag faktiskt den sistnämnda eftersom min mamma precis gick bort.

Det finns inga vettiga sätt att tackla att ens föräldrar dör. I mitt fall var det dessutom inte ett tänkbart alternativ att jag skulle vara utan föräldrar redan i 50-årsåldern. Min mamma och pappa var de yngsta föräldrarna under hela min uppväxt. Det här är ett kort som är taget när min lillasyster döps. Mamma är 21 och pappa är 22. Och nu är båda borta.

Mamma hade extremt många motgångar i sitt liv, redan när hon låg i mormors mage, och det finns ingen som kommer att skriva minnesord över henne i någon tidning. Det som finns att säga om en kvinna som kämpat så hårt mot så många problem låter sig inte formuleras i fina ord. Det vi barn fick av henne var spontanitet, humor även i de svartaste ögonblicken, intelligens, medmänsklighet och en storts klurighet som handlar om att inte alltid tolka saker som de ser ut på ytan. Men vi fick också utveckla hård hud och beredskap att klara motgångar. Vi fick lära oss den hårda vägen att prioritera, att inte göra som andra vill eftersom livet är så skört.

Trots att hon bara blev 71 år hann hon ta hand om alla barnbarnen när de var små. Det är egentligen mormor som har de bästa historierna från barnens uppväxt, hon hade tid och ork för alla åtta. Mamma kunde laga fantastisk mat från ingenting. När vi som barn tittade in i skafferiet och konstaterade att vi inte hade något att bjuda kompisarna på, stegade hon in och svängde ihop underbara rätter från detta ingenting. Hon kunde också skratta åt sig själv och berättade mer än gärna om dumheter hon gjort. Den generositeten tror jag är nyckeln till en bättre värld, där vi inte putsar på ytan utan delar med oss av att vi alla är människor med fel och brister.

Nu får du sova, mamma. Utan dåligt samvete, utan stress och oro, utan att andra ska tala om för dig hur det ska vara. Vi är kvar här och slåss mot det gubbvälde som stötte ut mormor och som offrade dig. Du har gjort ditt, nu fixar vi resten. Och jag tjatade på dig att du skulle skriva boken men jag tror att du vet att någon av oss någon gång kommer att skriva den fruktansvärda och fantastiska roman som var ditt liv. Och självklart ska Charles Aznavour sjunga för sig. Jag tycker fortfarande att den här versionen är supertöntig men just den här gången får du bestämma musiken.

GPS-barn

Blev intervjuad om övervakningssystem i en ny tidning, Magasinet Kvarter. Läs artikeln GPS-barn här. Sen såg jag att Nyhetsmorgon diskuterade samma ämne med en pappa och en dotter som använder systemet (och som nämnde tjänstens namn i tv…), en allmän barndebattör utan egentlig kunskap om ämnet och en barnpsykolog. Det var rätt skönt att höra psykologen diagnosticera de stackars vuxna vid bordet; kontrollbehov, obefogad oro… Och dessutom antyda att de borde söka hjälp istället för att skaffa tekniska prylar.

 

Censur

Då och då blir jag utsatt för påtryckningar; jag ska sluta skriva om något, jag ska inte svara si och så på intervjufrågor, jag ska inte säga vissa saker när jag är ute och föreläser. Ett par gånger har det handlat om rätt otäcka saker, där t ex myndighetspersoner och organisationer har försökt påverka min forskning, men oftast är det enskilda personer eller företag som tjänar pengar på skrämselpropaganda som hör av sig. De vill att jag ska nyansera mig lite – vilket då betyder att jag inte ska snacka skit om just dem. Jag har blivit hotad med polisanmälan, civilrättslig stämningsansökan, lite sånt där tomhotande. Det finns också en variant där man vill att jag ska ta bort tidigare inlägg i bloggen. Ett sådant kom idag. Jag brukar inte svara (ni vet: fighting on the internet is like…) men jag tänkte att det kan vara intressant för andra att se vilka mail jag får så jag svarar här i bloggen. Och lite ironiskt är det att detta mail kommer den 12 mars som är internationella dagen mot nätcensur. Mailet och mina svar:

Jag vill be dig ta bort xxx från 20xx. Jag vet inte vad du har haft för avsikt, men det underminerar min verksamhet och kostar mig många kunder och mycket pengar.

Då kan jag ju säga att det i stort sammanfattar min poäng med inlägget. Jag vill inte att någon ska fortsätta sprida irrläror om internets farlighet.

Många uppfattar dig som en auktoritet på området och tar intryck av dina åsikter. 

Det var ju roligt att höra. Verkligen! Då har jag uppnått ett viktigt mål med forskningen, om det finns folk som tar intryck och avstår från att anlita charlataner.

Allt fler söker på mitt namn och din länk  kommer nu upp som nr3 på google.

Oj, det var inte illa! Men då har jag ett tips i nya upplagan av min bok. Kommer ut sent i vår eller tidigt i höst.

En del refererar också till att de läst detta och avstått från mina tjänster. Jag har inte råd med detta och ber dig inse att inte kan vara till någon nytta för dig och direkt skada för mig.

Men då måste du skaffa en annan inkomstkälla, en som inte drar på sig den typ av kritik som jag utsätter dig för. Man måste leva så etiskt och lagligt som man kan och inte ägna sig åt verksamheter som skadar andra. Lycka till med det!

Och vad gäller att ta bort inlägg så kan jag tänka mig att göra det endast om det visar sig att jag har begått ett övertramp. Annars ska allt ligga kvar, för evigt om jag själv fick bestämma. Alla inlägg speglar den tid och det sammanhang de skrivits i och ska läsas på det sättet. Det inlägg som avses här är väldigt obehagligt för dig men inte på något sätt oetiskt. Din verksamhet måste nagelfaras precis som alla andras.

Snacka inte skit

I dagens lokaltidning VK finns en historia som, med lite olika detaljer, dyker upp mellan varven. Denna gång handlar det om Student: “Läraren nästan hånade oss i konversationen”. Ja, det är lite lokallöje över rubriken  – hur blir man nästan hånad? Men om vi bortser från det så handlar det här reportaget om viktiga frågor.

  1. Det handlar om vad man får säga om andra. Historien påminner mig om min första lärarpraktik. Jag hamnade på en av min bästa vänners gamla högstadium och vi skrattade lite åt att lärarkåren var närmast intakt från hans tid. Tills jag en dag satt i lärarrummet och en av min väns gamla lärare började snacka skit om min vän och hans mamma. Alltså om en tidigare elev och hans mamma. Från 70-talet. Man får naturligtvis aldrig, aldrig snacka skit om elever, deras arbetsinsatser i skolan eller deras föräldrar. Punkt. Det är en av de fulaste sidorna av utbildningsväsendet, när lärare alieneras så från sina elever att det inte längre är ett brutalt skämt att “om det inte vore för studentjävlarna vore väl det här jobbet ok”. Vi måste odla en kultur där vi respekterar våra elever och studenter. De klagomål vi har på vår arbetssituation måste vi sparka uppåt, mot ledningen snarare än neråt, mot de som vi är satta att undervisa. Det är en mycket viktig sida av den här historien. Utan skitsnacket, oavsett vem det i verkligheten handlade om, hade ingen blivit upprörd.
  2. Det handlar om vad man måste tåla. Man har inte rätt att bli kränkt till höger och vänster. Så ser livet ut. Man får välja väg; antingen blir man den där tokiga personen som ska ha rättvisa till varje pris eller så är man människa som tål lite och opponerar sig när det verkligen behövs.
  3. Det handlar om internet. Om att vi måste lära oss att inte säga vad som helt var som helst men också om att vi inte måste läsa allt. Det är väldigt vanligt att vi tolkar in sånt som inte alls finns där, både på och utanför nätet. När jag läser facebookkommentarerna som upprörde studenten har jag svårt att se dem som utpekande; studenten har tolkat in sådant som inte är utskrivet. Det kan mycket väl vara så att tolkningen är riktig men det kan lika gärna handla om Red Car Syndrome eller konfirmeringsbias, alltså att vår hjärna vill göra mönster av sin omgivning. Man hittar det man förväntar sig i en text och övertolkar; man känner igen sig själv, sin kurs, sitt beteende. Därför är det en bra idé att inte leta rätt på sin lärare på Facebook, om man nu inte vill bli vän för att man kommer så bra överens. Själv har jag bevakning på vad som skrivs om mig bara för att jag är lika nyfiken som vem som helst men om jag misstänker att det är sådant som jag ändå inte vill läsa då läser jag inte. Det är väldigt enkelt. Vi har fått ett verktyg i våra händer som kan användas som ett panoptikon. Men bara om vi vill. Och eftersom vi inte vill det så får vi se till att lyssna selektivt på det som sänds ut. Precis som att jag inte vill avlyssna folks tankar (hur mycket det än är en lockande tanke) vill jag inte läsa allt som sägs om mig på nätet.

I slutet av artikeln intervjuas en av våra pro-rektorer som säger att Umeå universitet kommer att anta en policy inom kort, en policy som ska reglera hur lärare ska använda sig av nätet. Det första förslag som gick ut på remiss var en soppa av tankar från 90-talet och sociala applikationer som stod på topp för 5 år sedan. Den har sedan dess genomgått noggrann läsning från många håll och kommer att se annorlunda ut när den väl är klar. Jag hoppas bara att den anmälan till Högskoleverket som det ovan nämnda fallet har lett till inte kommer att kasta vår policy tillbaka in i 90-talet igen. Det finns alltid den risken, jag har sett det i många kommuner, att man antar en policy mest för att ha ryggen fri. Det finns en policy att hänvisa till och då slipper man kritik.

De här frågorna är mycket, mycket viktigare än så. Vi ska inte hålla ryggen fri, vi ska hålla det pedagogiska samtalet igång. Det samtal som handlar om den professionella läraren, om relationen mellan lärare och elev, om hur man kan tänka om nätet och om att man aldrig någonsin får snacka skit om elever när man är lärare.