Category Archives: Panik

Mobilförbud och porrfilter

Times temanummer om nätporr från 1995.

När järnvägen började byggas och tågtrafiken kom in i folks liv väcktes nya frågor och stark oro; vad kan detta nya innebära? Borde inte hjärnan börja koka vid dessa vidunderliga hastigheter? Denna oro plockades upp, som oro i samhället alltid gör, av forskare och journalister. Seriös forskning bedrevs om järnvägens medicinska konsekvenser. På samma sätt bedrivs idag forskning om digitaliseringens medicinska konsekvenser. Och precis som att det idag regnar kvasivetenskaplig litteratur om nätet, utkom t ex boken Hurried to DeathOr, A Few Words of Advice on the Danger of Hurry and Excitement, Especially Addressed to Railway Travellers som bl a tog upp det nya fenomenet tidtabeller. Författaren menade att människans hjärna inte var gjord för att läsa tidtabeller. Kopplingen till dagens debatter om ögonskador på barn, minskad social kompetens, Facebookdepressioner och liknande är uppenbar. Hur ska vi förhålla oss till detta?

Jag tror att vi måste börja med att konstatera att det har låtit så här vid varje teknikskifte. Varje gång vi konfronteras med ett nytt medium uppstår en mediepanik, något som bl a Kirsten Drotner har utforskat. (Helt omistlig föreläsning med Drotner: Farlige medier). Eftersom vi idag har överblick över detta fenomen genom historien kan vi använda denna meta-kunskap till att inte trilla i exakt samma fälla som man gjort tidigare. Paniken kommer att gå över. Vi kommer att inse att de utmålade farorna inte var så farliga, precis som man gjorde när tåget kom. Vi vet det. Med historiens hjälp kan vi slå fast att det kommer att ske. Förr eller senare.

Om 10 år kommer vi att youtuba (eller vad det kommer att heta då) fram klipp från debatter om porrfilter i skolan och skratta gott åt tokerierna. Precis som vi gör idag med hårdrockstexter eller videovåld. Vi vet att det är så det kommer att sluta. Ändå rasar debatten om att införa porrfilter och mobilförbud i skolan. Hur ska vi förhålla oss till det?

Vi kan slå fast att det finns en lång tradition att reglera framåtskridande. Drotner kallar det en dubbelhet inför det nya. Ett av hennes exempel är när folk skulle lära sig läsa, vilket då var liktydigt med att läsa Bibeln. Att läsa Bibeln ansågs vara utvecklande för människor men samtidigt möjliggjorde läsning av mer populär litteratur som ansågs destruktiv. Det är samma dubbelhet som vi ser i dagens retorik. Samtidigt som vi får en IT-strategi för skolan, diskuteras på allvar porrfilter och mobilförbud i skolan.

I en känslomässig debatt om det nya, farliga är det vanligt att använda barn och unga som en sorts sanningsvittnen, t ex: Elever gillar mobilförbud i skolan. I normalfallet får barn sällan vara med och bestämma, men när det passar vuxnas agenda kan barns erfarenheter gärna lyftas fram. Samma typ av barnvittnen används av kampanjen #porrfribarndom i debattartiklen Inför porrfilter i alla skolor och förskolor:

Barnen har gjort sitt. De har berättat. Gjort oss medvetna och informerat om vad som inte funkar. Nu är det dags för oss vuxna att ta vid. Att agera förebilder och visa barnen att när de berättar, då lyssnar vi.

Och självklart ska vi lyssna på barn! Problemet med barnvittnen är 1) att vi bara lyssnar på barn när de säger nåt som passar vuxnas agenda och 2) vi utnyttjar barns brist på inflytande och makt för att genomföra begränsningar i barnens liv. Det finns ingen så enkel bild av hur barn tänker, lika lite som det finns en enhetlig bild av hur vuxna tänker. Många barn vill säkert ha porrfilter och mobilförbud i skolan, medan andra inte ser poängen med det. Det är vårt ansvar som vuxna att ha överblick och fatta de besluten, inte lämna det till barnen.

Jag tror alltså inte att vi ska ta fram forskning om effekterna och att teknikpositiva och tekniknegativa ska slå varandra i huvudet med resultaten. Jag tror att vi behöver förstå att även den effektforskning som görs idag befinner sig i en kontext. Och den kontexten är just mediepaniken. De som lyfter fram effektforskning idag som argument mot digitalisering gör det självklart för barnens bästa, men ibland räcker det inte att ha en god vilja. Ibland krävs det att man filosoferar kring samtiden också och försöker se var vi kan göra nytta och var vi bara gör skada.

Vi kan konstatera att internet är här för att stanna. Vi kan inte längre stoppa den utvecklingen, även om vi ville. Vi kan inte heller tänka ut alla faror i förväg eftersom våra tankemönster fortfarande befinner sig i den gamla tekniken. Det är utan tvekan svårt att förstå nya saker. I början har vi inte förmågan att greppa det nya och dess konsekvenser. Då får vi försöka identifiera riskerna när de uppstår och hitta på lösningar. Dessa lösningar måste vara långsiktiga och ta i beaktande att alla människor är olika.

Jag låter Drotner sammanfatta vad mediepaniker innebär:

Ur Kirsten Drotners föreläsning Farlige medier.

Gemensamt för mediepanikutbrotten är:

  • De är starkt normativa och känslomässiga
  • Enskilda exempel lyfts fram som generella
  • Medierna polariseras, det är antingen svart eller vitt, för eller emot, bra eller dåligt.
  • Medierna anses ha stor effekt.
  • Enskilda förlopp och extrema exempel leder till medieexponering som leder till professionell intervention som leder till reglering.
  • Debatten sägs handla om medier men i själva verket pratar man om kulturella värden och samhällets normer.
  • Detta är internationella fenomen.

Vi kan alltså bestämma oss här och nu för att bryta paniken. Vi har den kunskapen och kan föregå med gott exempel. Vi kan förkasta argument som användes redan när boken påstods depravera ungdomen, när serietidningar var destruktiva, när den som lyssnade på hårdrock blev satanist, osv.

Vi vet att den panik vi är mitt uppe i, den om nätet och mobiler, kommer att gå över förr eller senare. Och då är det vårt ansvar att låta detta ske förr snarare än senare. För det finns risker med panikerna. En risk som beskrivits av bl a Adam Thierer är att det uppstår onödiga spänningar i samhället, mellan grupper och individer. Dessa spänningar kommer alltså att försvinna till slut men de som utsatts för skammandet kommer ändå att ha varit utsatta, det kommer inget att kunna ändra på. Här hittar du en kort film där Thierer själv berättar om det han kallar technopanics som ofta får styra policybeslut, precis som vi ser idag, t ex när Socialdemokraterna går ut med ett krav på eller löfte om totalt mobiltelefonförbud i skolorna.

Utifrån min forskning ser jag ännu en risk. De har visat sig, föga förvånande, att nätvana barn har lättare att hantera risker än barn som inte använder nätet så mycket. De har lättare att larma om nåt inträffar och de har lättare att skaka av sig det som hänt och ta det mindre personligt, vilket styr hur de påverkas av det som hänt. Det betyder att begränsningar som mobiltelefonförbud i skolan kan innebära att fler unga blir mer utsatta på nätet. Jag vill gärna trycka på detta: begränsningar som mobiltelefonförbud i skolan kan innebära att fler unga blir mer utsatta på nätet. Förbud, filter och begränsningar kan öka utsattheten bland unga. Förbud och skammande av ungas aktiviteter och intressen ökar klyftan mellan vuxna och barn. Det är mycket allvarligt eftersom forskningen säger att det bästa vi kan göra för att skydda barn på nätet är att se till att alla barn har förtroende för minst en vuxen som de kan prata med om det som händer på nätet. Filter riskerar att signalera att viss typ av pornografi är dåligt medan annat destruktivt innehåll är ok. Filter riskerar också att signalera att annat som fastnar i filtret, som information om sex, HBTQ-frågor, t ex. De barn som växer upp med filter får inte heller träna på att undvika oönskat innehåll tillsammans med vuxna. Filter har också den olyckliga effekten att vuxna lätt invaggas i falsk säkerhet – det finns ju ett filter som skyddar. Dessutom har filter en riktigt dålig egenskap; de funkar inte. Det går helt enkelt inte att precisera ett filter så att olämpligt innehåll filtreras bort medan lämpligt innehåll går att komma åt. Det är mig veterligen ingen annan än tillverkarna av filter som ens påstår att de fungerar.

Alla föräldrar och alla som arbetar professionellt med barn och unga, borde alltså verka för att alla barn får lära sig använda nätet och mobiler på ett rimligt sätt. Vi måste förbereda dem, både för samtiden och framtiden. Som det ser ut idag har de flesta barn och unga utvecklat sina navigeringsstrategier själva eller tillsammans med jämnåriga. Det är ju fantastiskt bra att vi har så smarta unga att de hittar vägar att identifiera risker och klara sig undan dem, men det är inte ok att vi har lämnat dem ensamma med det arbetet. Vi vet inte heller om dessa motstrategier fungerar och om de fungerar för alla. Det finns en överhängande risk att de som klarar sig bäst är de som har bäst förutsättningar i livet i övrigt, de som har tillit till sina vuxna och som vet att det finns nån där som stöttar om det händer nåt. Och så kan vi ju inte bygga en policy. Det är vårt ansvar att rusta alla barn och unga med nätsmarthet, med bra rutiner, med självförtroende och hjälpa dem utveckla motståndskraft. Och det gör vi inte med förbud. Tvärtom ger förbud och filter motsatta signaler. Det vi har att göra nu är att skapa förtroende så att barn vänder sig till vuxna, inte öka den klyfta som finns idag.

Källor

Thierer, Adam (2012) Technopanics, Threat Inflation, and the Danger of an Information Technology Precautionary Principle. Minnesota Journal of Law, Science & Technology, Vol. 14, No. 1, 2013; George Mason University Mercatus Center Working Paper No. 12-09.

Drotner, Kirsten (1999). Dangerous Media? Panic Discourses and Dilemmas of ModernityPaedagogica Historica. Routledge.

Dunkels, Elza (2016) Nätmobbning, näthat och nätkärlek – kunskap och strategier för en bättre vardag på nätet. Gothia fortbildning.

Höjer, Henrik (2005) Järnvägssjukans uppgång och fall. Forskning och framsteg.

Vill du lära dig mer?

Forskning och framsteg: Livet framför skärmen.

Prof Margareta Rönnbergs blogg Barnisten, t ex Beror verkligen ökningen av barns närsynthet på det myckna ”skärmtittandet”? På bokläsning?

Se avsnittet om filter i tv-serien Black Mirror: Arkangel.

Läs Jan Guillous Häxornas försvarare.

Nätpanik – en föreläsning om små barn och nätet.

 

Skärmar och psykisk ohälsa

Den här bilden kommer från ett inlägg som plockar isär Twenges artikel rätt bra. Klicka på bilden för att komma till artikeln.

SVT Vetenskap var här och pratade om skärmar och psykisk ohälsa. De har rest runt och pratat med forskare, ungdomar och praktiker om frågan och nu var det min tur. Inför samtalet fick jag en del artiklar att läsa och jag tänkte att ni kanske vill läsa dem också. Håll i hatten när ni läser för i vissa texter står paniken som spön i backen!

Teens are growing up more slowly today than they did in past decades – om Twenges studie

Increases in Depressive Symptoms, Suicide-Related Outcomes, and Suicide Rates Among U.S. Adolescents After 2010 and Links to Increased New Media Screen Time  – av bl a Twenge

Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna  – Socialstyrelsen

Trends in adolescent mental health during economic upturns and downturns: a multilevel analysis of Swedish data 1988-2008 – av bl a Curt Häggquist

Computer use and stress, sleep disturbances, and symptoms of depression among young adults – a prospective cohort study – av bl a Sara Thomée

Socioekonomiska villkor och psykisk ohälsa bland tonåringar – Folkhälsomyndigheten

Medieanvändning och psykisk ohälsa bland tonåringar – Folkhälsomyndigheten

Skolprestationer, skolstress och psykisk ohälsa bland tonåringar – Folkhälsomyndigheten

 

Pornografi som folkjävul

Efter mycket om och men har jag kommit fram till det jag egentligen tänkte säga: Det är förmodligen porren som är det nya svarta. Den nya folkjävulen, som vi förväntas lägga fokus på och motarbeta, för att slippa ta tag i komplexa samhällsproblem. Om du inte har läst mina tidigare inlägg rekommenderar jag att du gör det först. Det nya svarta, Folkjävulen tar form och Demonisering utgör en bra bakgrund till detta inlägg som annars lätt kan uppfattas som provocerande. Detta inlägg är alltså inte menat som en provokation utan tvärtom vill jag uppmana till nyansering av debatten.

Jag vill redan här påpeka att jag inte på något sätt vurmar för pornografi. Egentligen tycker jag inte att mina personliga åsikter hör till saken men eftersom jag vet att panikdebatter ofta är som getingbon tänkte jag att det är lika bra att deklarera min ståndpunkt. Jag fattar inget av porr. Jag förstår rent ut sagt inte hur vuxna människor kan tycka att det är intressant. Så var det sagt. Jag har dock försökt lyssna på flera olika forskare och inte bara de som bekräftar mina egna tankar. För mig som ointresserad av porr vore det ju enklast om porr var skadligt och jag kunde haka på den känslomässiga debatten.

Men så enkelt är det ju aldrig. Och här kommer egentligen hela min poäng: det är aldrig så enkelt som att porren är roten till det onda. När det skrivs böcker och debattartiklar som framställer porren som ingången till trafficking, våldtäktskultur, skruvad sexsyn hos unga, osv, är detta inget annat än ett fruktansvärt förenklande av en komplex situation. Vi har en mängd olika andra förklaringar att ta hänsyn till. Vi måste tänka på stora samhällsförändringar som skett under den tid tillgången till porr har ökat; nedskärningar i skola och vård, en ökad press på många vuxna att arbeta och höja sin levnadsstandard, ökade ekonomiska klyftor, för att nämna några stora förändringar som sannolikt har påverkat barns levnadsvillkor negativt. Vi måste väga in patriarkatet som ligger som en stinkande våt filt över allt vi gör och tänker. Trafficking kommer ur en gravt objektifierande människosyn och en patriarkal miljö. Våldtäktskultur likaså. Att vi inte har tid eller lust att utbilda barn om sexualitet är ren och skär juvenism. Och så vidare. Det är där vi ska sätta in våra krafter.

För hur är det tänkt? Hur ska porren motarbetas? Vad ska förbjudas? Ska porren filtreras bort från nätet? Det panikartade förhållningssättet genererar fler frågor än svar.

Om vi däremot antar det perspektiv jag har skissat på, då finns det nånstans att börja. Vi kan motarbeta alla de destruktiva krafter som objektifierar barn och kvinnor. Och vi kan börja med det nu. Vi kan gå till oss själva och se vad vilka av våra handlingar som bidrar till objektifiering och exploatering av barn och kvinnor och börja ändra på det. Vi kan peka på missförhållanden och avbryta den som talar nedsättande och stereotypiserande om barn och kvinnor. Vi kan helt enkelt börja här och nu att aktivt motarbeta de destruktiva normer som ligger till grund för trafficking, sexuell exploatering, sjuklig sexualisering, våldtäktskulturen i allmänhet och våldtäkt mot barn i synnerhet.

Det här kanske inte är det sista jag skriver om den här frågan. Jag har fortfarande lite mer att säga om t ex nolltolerans, gatewayteorin och att spela barnkortet. Så håll utkik efter fler inlägg om du vill veta mer. Under tiden kan du läsa vidare i relaterade texter:

Sexologen Jack Lukkerz gästbloggade förra året: Om unga och porr

Robert Jacobsson: Pornwars och sexologers kamp för nyanser

Mina tidigare inlägg: Vi måste mota paniken! 

En föreläsning på Instagram: Nätpanik

TT gjorde en explainer om panik efter en intervju med mig: Har du fått cykelansikte?

 

Demonisering

Detta är en fortsättning på några inlägg om paniker: Det nya svarta och Folkjävulen tar form. Läs dem gärna först.

Demonisering är också en vanlig process under en panik. Ett fenomen eller en grupp målas ut som rakt igenom onda, vilket gör argumentationen lite mindre komplex. Om något målas ut som extremt farligt går det lättare att hävda att lagar inte ska följas, att misstänkta ska hängas ut eller att våld är ok. För så fungerar vi när det gäller det värsta av det värsta; vi kan acceptera åtgärder som normalt anses överdrivna eller rent av olagliga. Vi måste såklart ha det handlingsutrymmet för tillfällen då våra liv är hotade eller vi behöver skydda någon. Problemen uppstår om den där rätten vi tar oss i extrema situationer utvidgas till fenomen, individer eller grupper som är föremål för en panik.

Och här vill jag passa på att påpeka att en panik inte bara kan handla om något neutralt som så småningom kommer att betraktas som helt normalt. När en av de klassiska panikerna, den som handlade om videon (se t ex vad Daniel Nordström skriver om detta), gick över började folk se videon som neutral; det var innehållet på videokassetterna som borde diskuteras. Men det finns andra paniker som inte övergår i att vi accepterar själva företeelsen, som t ex den panik som var kring knarkkungar på 80-90-talen. Det är ju ingen som tror att knarkkartellerna har lagt ner eller att knark inte är farligt men vi har börjat se knarkkungar som vidriga brottslingar utan att det står om dem i varje kvällstidning hela tiden och utan att göra dem till monster. Detta mer rationella sätt att tänka medför att vi kan ta reda på vad som driver knarkhandeln och hur knark påverkar samhället. Knarkkungar är inte demoner, de är del av en ekonomisk struktur som kan motarbetas.

Ett annat exempel som ligger närmare i tiden är sexuella förövare. I det fallet kommer vi självklart aldrig att acceptera deras handlingar som normala men när paniken börjar ebba ut kan vi prata om vad som skapar en pedofil t ex och därigenom också närma oss en lösning på problemen. Ett program som Kropp och själ: Diagnos Pedofil hade aldrig kunnat sändas när paniken kring pedofiler rasade som värst. Under den tiden kunde misstänkta förövare hängas ut och många tyckte att det var en bra idé att få veta var dömda eller misstänkta bodde. Det gick till och med att kokettera med att man tyckte att pedofiler skulle straffas utanför lagen.

För att vara rättvis mot alla oss som drogs med i just den paniken vill jag ändå inskärpa att vi ibland måste agera för att få lagar ändrade. När det gäller just barn är lagen inte kraftfull nog och barn offras påfallande ofta för att rättssäkerheten för vuxna ska säkerställas. Jag tror inte att paniken gällande just pedofiler kommer att gå över helt förrän vårt rättssystem skyddar barn lika bra som det skyddar vuxna. I den bemärkelsen är pedofiler inte längre bara folkjävlar utan lika mycket ett verkligt hot mot barn, framförallt utanför nätet, i barnets fysiska miljö.

Men tillbaka till demonisering:

Så länge vi demoniserar en företeelse kommer vår energi att riktas mot fel saker. Vi kommer inte att vara lika effektiva i skyddandet av potentiella offer eftersom våra reaktioner kommer att vara känslomässiga och inte rationella. Det är alltså ohyggligt viktigt att vi tidigt identifierar en panik och påbörjar den intellektuella process som kan bryta tillståndet. Vi behöver så snart som det bara är möjligt ifrågasätta uttrycken för en panik, påminna oss själva och andra om det historiska mönstret med paniker och tvinga oss att tänka rationellt. Det är inte lätt. Känslor tycks utgöra en starkare drivkraft än rationellt tänkande men med lite arbete går det att genomföra.

I nästa inlägg tänkte jag komma till saken: vad jag tror att dagens panik handlar om eller riskerar att börja handla om.

 

Folkjävulen tar form

Från inlagan till Rolling Stones Goats Head Soup från 1973.

Fortsättning från igår.

En folkjävul är alltså det som alla kan enas om är så farligt för barn och vuxna att det måste motarbetas, ofta till varje pris. När jag säger alla så menar jag självklart inte alla. Det är aldrig så att alla rycks med i en panik. I alla tider har det funnits folk som hållit sig lugna genom paniker. Ofta är det rätt svårt att vara den som inte rycks med. Det är betydligt enklare att låta sig svepas med i en panik. Den som skriver under på det farliga hamnar i en bättre social position än den som manar till eftertanke. Den som ändå dristar sig till att uppmana allmänheten att sansa sig framstår oftast som antingen brottsligt naiv eller som ultraliberal låt-gå-freak. Trots att det inte behöver vara så. Det kan bara handla om att försöka lyfta debatten till en rimligare nivå. Vilket jag alltså tänker försöka göra med dessa inlägg.

Den danska sociologen Kirsten Drotner är en av de flitigast citerade forskarna när det gäller mediepaniker. Hon menar att en panik karaktäriseras av att samtalet om det nya mediet är känslomässigt snarare än rationellt. Debatten är också moraliskt polariserad, dvs mediet i fråga framställs av de båda sidorna som antingen bra eller dåligt, där det dåliga får mest utrymme. Det är således en ytlig debatt som inte tar i beaktande att användarna kan fatta egna beslut eller att det diskuterade mediet kan ha olika användningsområden. Vidare framförs under mediepaniker påfallande ofta anekdoter som bevis för eller illustrationer av mediets farlighet. Man skulle kunna säga att samtalet under en panik är omoget och ytligt, för att fördjupas och tillåta komplexare resonemang när paniken så småningom klingar av.

En viktig sak att tänka på när det gäller vetenskapliga modeller, som den om paniker och folkjävlar, är att de inte per automatik utgör en bevisad beskrivning av verkligheten. De kan däremot vara tänkbara representationer av verkligheten, så att den blir beskrivbar och begriplig. Ett exempel på dålig passform är om jag tar en modell som är utvecklad för att förstå substansberoende och applicerar skärmtid på den. Då blir det bara rappakalja. För även om det kan verka som om data passar helt perfekt i modellen, krävs det också att den data som ska passas in går att kategorisera på samma sätt. Ska vi använda en modell för substansberoende för att förstå skärmtid måste alltså skärmtid vara jämförbart med knark. Och inte bara på ett ytligt plan som att vi har fått en känsla av att det är som att vara beroende av skärmen. Vi måste således vara alldeles oerhört försiktiga när vi använder existerande modeller. I kommande inlägg tänkte jag varsamt se om det jag misstänker är vår nya panik passar in i tankefigurerna panik och folkjävul. Stay tuned!

 

Det nya svarta

Stanley Cohens väldigt citerade verk Folk Devils & Moral Panics.

Jag är optimist till naturen. Alltså inte er vanliga vardagsoptimist utan bortom allt vett och sans optimistisk. Det är förmodligen medfött eftersom både min mamma och pappa klarade alldeles fruktansvärda saker i sina liv, med bibehållen kampvilja och utan att ge upp. Så jag skyller på genetiken när jag nu ska erkänna en sak.

Men först måste jag ge en bakgrund. Ända sedan jag skrev min doktorsavhandling har jag använt mig av teorier kring paniker – främst mediepaniker men även generellt moralpaniker – för att förklara saker jag sett. T ex den märkliga skillnad i sätt att tala om nätet som jag ganska snabbt identifierade; att barn och vuxna kan prata om samma sak men på så vitt skilda sätt. Teorin om ständigt återkommande paniker har hjälpt mig att förklara fenomenet. Närliggande finns tankefiguren folkjävul, som är idén om att oron är konstant medan föremålet växlar. Vi behöver alltså ha något att oroa oss för eller snarare att projicera vår samtidsångest på och det är detta som kallas för folkjävul. Ett tag var det knarkkarteller som var roten till allt ont, strax innan var det satanister och lite senare var det pappor som kidnappade sina barn, följt av pedofiler. Ja, ni kan säkert sätta ihop en bättre kronologi själva. Jag använder tankefiguren folkjävul som en modell för att förstå samtiden och jag ser gärna tillbaka på tidigare föremål för panik som ett sorts test; ”Pratar vi så om satanister idag? Nähä, då kommer vi inte heller att prata om internet på samma sätt om några år.”

Och det var egentligen hit jag ville komma. I över tio år har jag pratat om paniker och folkjävlar i mina föreläsningar. Det har varit rätt tacksamt egentligen. Det har inte varit svårt att göra sig rolig på panikernas bekostnad, om jag säger så. Men så hände något. För ett år sedan avtog exemplen. Från att ha dykt upp med skrattretande regelbundenhet blev det plötsligt rätt tyst. Och under våren har jag (och det var här min obotliga optimism fällde mig) även dristat mig att påstå att panikerna kring nätet kanske är över. Att den jättekorta panik som uppstod när Pokémon Go (som faktiskt ändå fortsatte) lanserades kan ha varit den sista. Till mitt försvar måste sägas att i teorin om paniker ingår att de ska gå över. Det är liksom den bärande idén. Om en panik fortsätter är det troligen inte en panik utan befogad oro. Som oron för barn nära vatten. Det är inget som varken kan eller ska gå över eftersom det är farligt om barn som inte kan simma är ensamma i vatten.

Men nu har jag förstått att jag ropade hej för tidigt. Jag har hoppats och hoppats så mycket att jag tolkade tecknen fel. Min generande optimism la tjuvben för mig. Inte har panikerna gått över! För idag insåg jag vad som är det nya svarta. Och det tänkte jag berätta om i nästa inlägg. Stay tuned!

 

Åldersgräns på sociala medier

Goggle Family Link låter föräldrar styra barnets mobil, t ex stänga av den på distans.

På den konferens/mutresa som jag befinner mig på har fokus legat rätt hårt på föräldrars rätt och skyldighet att kontrollera sina barns nätanvändning. En av panelerna handlade om den åldersgräns på sociala medier som vi nu de facto står inför.

Det finns såklart mycket att säga om detta men jag tänkte fokusera på ett par detaljer.

Om det var så enkelt att vi kan basera såna här beslut på kunskap om när människans hjärna är tillräckligt utvecklad för att kunna hantera de risker som förknippas med sociala medier, vore det ju enkelt. Men för det första verkar det aldrig hända eftersom det mesta av alla vidrigheter på nätet produceras av vuxna och för vuxna. För det andra är det inte barnets hjärna som ska använda sociala medier. Det är hela barnet; kroppen, erfarenheterna, den sociala kontexten, uppväxtvillkoren, övriga risker i barnets liv (t ex: behöver barnet söka hjälp utanför familjen?). Frågan är långt mer komplex än en fråga om frontallobens utveckling. Vilket ofta är mitt huvudargument för att forskningen gärna får vara tvärvetenskaplig.

Dessutom vet vi att erfarna nätanvändare generellt är tryggare än ovana. Såklart! Därför behöver barn göra egna erfarenheter, helst medan de har vuxna omkring sig som kan fungera som stötfångare. Sett i det ljuset är det alltså smartare att låta barn göra egna erfarenheter när de är yngre än när de är äldre.

Jag önskar av hela mitt hjärta att Sverige väljer den lägre åldersgränsen. Fick jag önska helt fritt skulle det inte finnas någon åldersgräns alls. Främst för att åldersgränser ibland tolkas av vuxna som en signal att det här är läskiga saker som bör modereras eller övervakas. Jag tror att det är väldigt naivt att tro att en åldersgräns kan främja ett förtroendefullt samtal mellan barn och vuxna.

För de barn som redan har det bra kommer en högre åldersgräns inte spela nån roll. De kommer att prata med sina vuxna och komma fram till bra grejer, precis som idag. Men alla barn har det inte så. Vissa barn delar inte sina föräldrars värderingar. Vissa barn har föräldrar som inte vill deras bästa. Vissa barn har så pass oroliga föräldrar att de måste söka sig till andra för att få stöd och hjälp.

Det är främst de barnen jag oroar mig för och som vi alla borde tänka på när vi stöttar eller kritiserar en åldersgräns på sociala medier.

 

“Skolläkaren vet inte vad hon talar om!”

Margareta Rönnberg är professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barn och medier. Bild: Hanna Mi Jakobson.

I helgen delades en artikel friskt i sociala medier. Där Åse Victorin, som jag har nämnt förut, uttalar sig tvärsäkert om saker hon inte kan nåt om. Jag länkar inte till artikeln för jag misstänker att ni blir ledsna av att läsa sånt trams och ni kan säkert föreställa er ungefär vad hon skriver. Däremot tänker jag länka till en intervju som Hela Gotland gjorde med Margareta Rönnberg, som jag också berättat om förut.

Visbyprofessor: “Skolläkaren vet inte vad hon talar om!”

Läs och bli glad!