Category Archives: Panik

Har du fått cykelansikte?

TT har gjort en explainer, en 60 sekunders film som förklarar varför det är så dumt med teknikpanik och att prata om skärmtid. De som först publicerar den verkar vara UNT. De har tagit exempel från t ex det jag skrev om till Amos förra året: Järnvägssjuka och juvenism.

 

Åldersgräns på sociala medier

Goggle Family Link låter föräldrar styra barnets mobil, t ex stänga av den på distans.

På den konferens/mutresa som jag befinner mig på har fokus legat rätt hårt på föräldrars rätt och skyldighet att kontrollera sina barns nätanvändning. En av panelerna handlade om den åldersgräns på sociala medier som vi nu de facto står inför.

Det finns såklart mycket att säga om detta men jag tänkte fokusera på ett par detaljer.

Om det var så enkelt att vi kan basera såna här beslut på kunskap om när människans hjärna är tillräckligt utvecklad för att kunna hantera de risker som förknippas med sociala medier, vore det ju enkelt. Men för det första verkar det aldrig hända eftersom det mesta av alla vidrigheter på nätet produceras av vuxna och för vuxna. För det andra är det inte barnets hjärna som ska använda sociala medier. Det är hela barnet; kroppen, erfarenheterna, den sociala kontexten, uppväxtvillkoren, övriga risker i barnets liv (t ex: behöver barnet söka hjälp utanför familjen?). Frågan är långt mer komplex än en fråga om frontallobens utveckling. Vilket ofta är mitt huvudargument för att forskningen gärna får vara tvärvetenskaplig.

Dessutom vet vi att erfarna nätanvändare generellt är tryggare än ovana. Såklart! Därför behöver barn göra egna erfarenheter, helst medan de har vuxna omkring sig som kan fungera som stötfångare. Sett i det ljuset är det alltså smartare att låta barn göra egna erfarenheter när de är yngre än när de är äldre.

Jag önskar av hela mitt hjärta att Sverige väljer den lägre åldersgränsen. Fick jag önska helt fritt skulle det inte finnas någon åldersgräns alls. Främst för att åldersgränser ibland tolkas av vuxna som en signal att det här är läskiga saker som bör modereras eller övervakas. Jag tror att det är väldigt naivt att tro att en åldersgräns kan främja ett förtroendefullt samtal mellan barn och vuxna.

För de barn som redan har det bra kommer en högre åldersgräns inte spela nån roll. De kommer att prata med sina vuxna och komma fram till bra grejer, precis som idag. Men alla barn har det inte så. Vissa barn delar inte sina föräldrars värderingar. Vissa barn har föräldrar som inte vill deras bästa. Vissa barn har så pass oroliga föräldrar att de måste söka sig till andra för att få stöd och hjälp.

Det är främst de barnen jag oroar mig för och som vi alla borde tänka på när vi stöttar eller kritiserar en åldersgräns på sociala medier.

 

“Skolläkaren vet inte vad hon talar om!”

Margareta Rönnberg är professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barn och medier. Bild: Hanna Mi Jakobson.

I helgen delades en artikel friskt i sociala medier. Där Åse Victorin, som jag har nämnt förut, uttalar sig tvärsäkert om saker hon inte kan nåt om. Jag länkar inte till artikeln för jag misstänker att ni blir ledsna av att läsa sånt trams och ni kan säkert föreställa er ungefär vad hon skriver. Däremot tänker jag länka till en intervju som Hela Gotland gjorde med Margareta Rönnberg, som jag också berättat om förut.

Visbyprofessor: “Skolläkaren vet inte vad hon talar om!”

Läs och bli glad!

 

Problemet är inte plattorna

Nu har Patrik Wincent varit i farten igen. Med en rörig debattartikel i DN försöker han visa på behovet av hans tjänster. Jag orkar inte bemöta det han skriver men tack och lov har vi Margareta Rönnberg, som jag skrev om igår. Är det nån som verkligen kan de här frågorna är det just Margareta. Hon är professor emeritus i filmvetenskap och har forskat om barn och barnsyn kopplad till teknik. Hon var en av de första att beskriva en maktstruktur som bygger på ålder. Läs gärna hennes blogg Barnisten. Här är hennes svar:

Problemet är ”andligen frånvarande föräldrar” – inte surfplattorna!

Bland mycket annat klokt skriver hon:

Det finns inga belägg för att ”icke-tekniska leksaker” generellt skulle vara bättre än tekniska. De är helt enkelt bra på olika ting och för olika färdigheter. Leksaker av plast och trä går att hålla i och förflytta med hela handen och gynnar grovmotoriken. Digitala leksaker främjar finmotoriken och många andra färdigheter. Det ena utesluter dessutom inte det andra.

 

 

Forskare vill förändra skärmtidsdebatten

Svar direkt om hårdrockstexter och hur unga blev satanister av att lyssna på dem.

Jag får väldigt många frågor om små barn och skärmar nu . Jag vet inte vad det beror på men ibland misstänker jag att det hänger ihop med att en ny generation journalister har tagit över och att de alla har små barn. Denna misstanke grundar sig inte i nån seriös statistik utan bara en känsla jag har. Det är många av de som ringer mig som säger saker som “jag har ju en 4-åring hemma och…”. Så inte denna gång, när jag blev uppringd under Littfest. Tvärtom var det journalisten och inte föräldern som ringde och pratade.

Läs hela artikeln här.

Forskare vill förändra skärmtidsdebatten

Men finns det inte forskning kring risker med skärmar?

– Jo, det finns bland annat forskning om att de kan leda till att fler barn behöver glasögon. Men så har det varit vid varje skifte. Exempelvis när järnvägen kom, då var man rädd att hjärnan skulle koka när man satt i tåget eller att man skulle få ryggskador. Det skrevs böcker om hur stressade människor blev på grund av tidtabellen. Även när böckerna kom betraktades nöjesläsning som dåligt – den kunde göra så att man inte tänkte sammanhängande. Forskningen plockar upp oron. Det kommer mycket rapporter i början av ett teknikskifte, nu precis som det gjorde då, säger Elza Dunkels.

Hon menar inte att vi ska ignorera forskning, men att vi måste hitta sätt att förhålla oss till den.

– Kanske är det så att fler får glasögon av skärmar, eller blir sämre på att stava och på huvudräkning med ny teknik, men den här teknikutvecklingen har gett oss så mycket. Hade man lagt ned järnvägen hade det fått stora konsekvenser. Det finns forskning som visar att vi sover sämre på grund av att vi fått el och belysning. Men vi använder ändå elen för den är en fördel.

– Dessutom finns det forskning som visar att marginaliserade grupper och elever med särskilda behov tjänar på internet och den nya tekniken. 

Om larmrapporter

Jag berättar om hur vi kan tänka när det kommer larmrapporter.

Idag på morgonen ramlade det in frågor till mig apropå ett tv-inslag om skärmtid. Nån larmsnubbe som satt i morgon-tv och berättade hur farligt det är med skärmar. Tror jag i alla fall, jag slipper helst titta på såna där spekulativa inslag.

Hur som helst tyckte jag att det var ett utmärkt tillfälle att berätta lite om hur vi kan tänka om just larmrapporter. Jag får många frågor om det och så här brukar jag svara.

 

Nätpanik

Ni som följer mig på Instagram kunde följa en föreläsning tidigare i vår, om små barn och internet. Föreläsningen baserar sig på en serie föreläsningar som jag gav för personal inom barnhälsovården under våren. Jag hann inte skriva ner hela föreläsningen så det finns en chans att det blir en fortsättning lite senare. Det jag skrivit hittills finns i alla fall sammanställt i en Storify: Nätpanik.

 

Forskare: ”Helt meningslöst att prata om skärmtid”

Svenska Dagbladet har haft en artikelserie om barn och skärmar som är nåt av det mest alarmistiska jag läst på länge. Det har känts som en backlash av stora mått. Men imorgon kommer det jag hoppas är en rimlig avslutning, nämligen en rätt lång intervju med mig. Den finns redan på nätet men de som läser prasseltidningen får den imorgon, på Safer Internet Day. Passar bra. Hade jag vetat vilket trams de skulle publicera innan hade jag nog tagit i ännu mer men jag säger ändå en hel del viktiga saker. Om jag får säga det själv.

I stället för att förfasa sig och försöka begränsa ”skärmtiden” genom stränga regler, tycker Elza Dunkels att vuxna borde glädjas över de positiva saker som nätet har medfört för barn.

– De som har tjänat allra mest på digitaliseringen är marginaliserade grupper. Unga med olika diagnoser har exempelvis fått en bättre skolgång tack vare tekniska hjälpmedel och ett rikare socialt liv eftersom de lättare kan hitta likasinnade på nätet.

– På grund av ålder och bristande inflytande utgör egentligen alla barn en marginaliserad grupp i samhället. Men tack vare nätet kan de nu lättare skaffa sig information om saker på egen hand eller odla sina egna intressen. Dessa emanciperande processer kan nog vara ganska stressande för vuxna som varit vana vid att sitta på den makten själva. En del av motståndet tror jag handlar om det, säger Elza Dunkels.

Fast jag tycker nog att alla ska läsa hela artikeln.

 

Den farliga paniken

IMG_3058

Av nån anledning kom Pokémon Go att hamna i fokus i just denna debatt, även om Bjärwall faktiskt inte kritiserar just det spelet. Jag kommer att återkomma till just Pokémon Go lite senare och diskutera panikutbrottet som kom av sig.

Journalisten Katarina Bjärwall, som bland annat skrivit en bok om mobilen som boja, skrev en extremt alarmistisk och overderhäftig artikel på DN:s kultursida, med en rubrik som hon förhoppningsvis inte satt själv: Jakten på Pikachu hotar våra sinnen. Artikeln baserar sig på en rakt igenom okritisk läsning av en bok skriven av en amerikansk psykolog som även säljer kurer mot mobilberoende. Ja, ni fattar. Kvalificerat trams men rätt förföriskt skrivet och på en väldigt bra plats i en väldigt spridd tidning en lördag när folk har tid att läsa.

Internetforskaren Daniel Kardefelt-Winther och jag skrev ett svar: Pokémon Go hotar knappast barnens hälsa, där vi framför kritik mot boken och Bjärwalls brist på kritiska perspektiv. Vår kritik mot DN:s publicering fick strykas av utrymmesskäl. Själva kritiken kvarstår dock; det är djupt oansvarigt av en stor tidning att spä på de oroskänslor som många vuxna redan bär på, när vi vet att själva panikutbrotten riskerar att göra livet svårare för både vuxna och barn.

Det här tycks vara ett oändligt arbete, som helt enkelt måste göras. En vacker dag kommer vi att youtuba klipp från den här tiden och skratta. Men under tiden kommer barn att råka illa ut på grund av paniken. Det är inte ok. Och det är vårt ansvar – alla vi som förstår detta samband – att ständigt kriga på, att tjata och tjata om risken med paniker.

Läs även denna genomgång av varför det är fel att jämföra skärmar med substanser: Why calling screentime ‘digital heroin’ is digital garbage.

Jag roade mig med att leta rätt på några av mina försök att hindra paniker genom åren: Sydsvenskan 2008 om arbetsgivares googling, Svenska Dagbladet 2009 om avklädda bilder, Helsingborgs Dagblad 2010 om troll, Folkbladet 2011 om näthat, Computer Sweden 2011 om värderingar, Helsingborgs Dagblad 2013 om paniker generellt, Aftonbladet 2014 om selfies, ETC 2015 om skärmtid, Sydsvenskan 2016 om Periscope, P4 Västerbotten 2016 om sexuella förövare. Nu hoppas jag att 2016 var det sista året…

 

2006 ringde och ville ha sina nyheter tillbaka

Igår dök det upp två supertrista nyheter som kastar oss tillbaka minst tio år i samtalet om unga och nätet.

  1. Några som kallar sig Berättarministeriet lanserade en app – Läs upp – som är tänkt att stimulera barns läslust genom att (ni anar aldrig…) tvinga dem att läsa några sidor innan de får göra nåt kul på plattan. Alltså, läsa en text på skärmen, därefter svara på några kontrollfrågor (så att de inte ska fuska och bara skrolla förbi) och därefter kan de belöna sig med nåt riktigt roligt som att spela spel. Det här är så dumt så jag knappt vet var jag ska börja. Kunde ingen i projektet ställt frågan om det är verksamt att tvinga barn att läsa? Hade de ingen referensgrupp av folk som kan nåt om barn och läsning? Hur är det tänkt att detta ska signalera läslust, när det mest talar om för barnen att läsning är nåt man gör för att sedan få en belöning. Själva läsningen är inte kul, men om du läser riktigt duktigt kan du kanske få gör nåt roligt sen. Jag förstår att de menar väl. Men det räcker inte. Man kan inte hitta på vilka tokigheter som helst och komma undan med att man i alla fall gör något. Eller att man i alla fall tänker på barnen. Man måste hålla sig uppdaterad! Och det är just därför som alla vettiga projekt håller sig med en referensgrupp. Nån som kan styra samtalet rätt och tipsa om artiklar som Give boys screentime and they’ll start to read eller Hur Minecraft lärde min 9-åriga son med Aspergers att skriva och läsa. (Tipstack till en av mina bästa tipskranar, Fredrik Karlsson)
  2. Sen kör Sydsvenskan en serie om den farliga skärmtiden där nån som kallar sig familjerådgivare påstår att vuxna har kapitulerat kring skärmtiden. Jag skulle ju sagt precis tvärtom; det finns väl inget som engagerar vuxna idag så mycket som skärmtid! Vi vuxna kanske har kapitulerat inför många andra saker men åsikter om skärmtid, där står vi fortfarande vid frontlinjen. Hon säger bland annat:

    ”Jag tror att vi mår bättre av att umgås. Skärmen är här för att stanna och vi har mer och mer av våra liv där. Men skärmen kan aldrig ersätta det fysiska samtalet.”

    Som om det finns ett antingen eller! Det är tydligt att hon inte är kunnig på ämnet barn och skärmar. Hon är säkert duktig på familjerådgivning men hon skulle behöva läsa in sig på just skärmar. Åtminstone innan hon uttalar sig om dem.

När man argumenterar på det sätt som både Läs upp och familjerådgivaren gör, bidrar man till en tradition av juvenism och teknikrädsla. Man nedvärderar barn och deras intressen och förmår inte se vilka vinster samtida teknik ger, därför att man målar upp potentiella risker istället för att lyhört studera det som händer. Det står naturligtvis var och en fritt att vara barnhatare och teknikfientlig men jag tycker att man ska man vara medveten om att det är just denna berättelse man skriver in sig i, en berättelse där barn behöver tuktas eller kanske bara luras lite och en berättelse där det nya står för fördärvet. Dessutom gäller åsiktsfriheten bara privatpersoner. Professionella, som forskare och praktiker som arbetar med barn, kan inte välja att upprätthålla populistiska förhållningssätt till unga. Alla som arbetar med unga måste ha ett uppdaterat synsätt på unga, både i etisk och juridisk mening. Teknikfientligheten är det svårt att förbjuda men jag tycker ändå att även den är viktig att fundera över innan man okritiskt köper den. För vi har ju facit i hand. Vi vet att teknikrädslan kommer ha gått över inom några år. Inte så att vi inte längre är rädda för det nya, utan så att rädslan har flyttat till nåt ännu nyare. Och då kommer vi att prata om skärmar med varm röst och säga saker som att ”när mina barn var små, då lekte de minsann så fint med sina skärmar, men dagens barn, de bara…” Nu vet vi ju inte vad som kommer att ta över vår rädsla, men vi vet att den dagen kommer. Och eftersom vi vet det, borde vi väl kunna gena lite genom den här cirkeln redan innan gen sluts? Vi borde kunna tänka kritiska tankar om våra egna tankar och inse att vi bara upprepar förbrukade argument, både om dagens ungdom och om nya företeelser.