Porrfilter, ja tack!

Jag tycker att porrfilter vore en alldeles underbar idé. Fast jag vill gå ännu längre, jag önskar att vi kunde filtrera bort allt som barn oroas av och oroar sig för, se bilden från Ungar & Medier 2017. Men det går inte. Att filtrera bort saker från nätet fungerar inte, hur hett vi än önskar det. Det går att filtrera bort visst innehåll, t ex kommersiell pornografi. Det beror på att porrindustrin metataggar sina produkter själva, för att förenkla för kunderna att hitta just deras produkter. De har alltså gjort en viktig del av jobbet för den som ska konstruera ett filter. Utöver just denna del av pornografin är det oändligt mycket krångligare. Studier på filtrerade miljöer visar att många sidor som innehåller information om HBTQI ofta fastnar i innehållsfilter. Det beror bl a på att de ofta benämner könsdelar utan förskönande omskrivningar och att de ofta tar upp det som ofta ansetts vara kontroversiella ämnen rörande sexualitet. Barn och unga som söker information i frågor som rör HBTQI riskerar alltså att inte hitta den på skolans datorer. Då kan vi, i teorin, göra lite inställningar i filtret: i den här kommunen får man söka på HBTQI. Det kan ta lite tid och kräva lite tankearbete och research för att lista ut vilka ord som fastnar och hur man kan låta dessa slippa förbi utan att släppa igenom pornografi. Observera att detta är i teorin, i praktiken kommer vi aldrig att kunna konstruera ett filter som förstår vad som är vad, helt enkelt därför att vi människor är olika. Det finns de som inte tycker att barn ska kunna söka på ord som fitta och alltså gärna skulle ställa in filtret utifrån en lista med oönskade ord. Kanske tänker de att barn som behöver information om sexualitet kan använda neutralare ord, kanske vet de inte ens att det finns barn som aldrig har lärt sig ett annat ord för det kvinnliga könsorganet, eller som behöver veta vad fitta betyder därför att någon har kallat dem det. Det finns alltså en överhängande risk att det är normbärande vuxnas värderingar som får styra, inte för att de är onda och vill ta bort alla andras barns rättigheter, utan för att de helt enkelt inte känner till att det ser extremt olika ut och därför att de saknar erfarenheter utanför sin egen grupp.

Statens Medieråd (2017) Ungar & Medier 2017, s. 65.

Det är fullkomligt förjävligt att barn ska behöva utsättas för pornografi, filmer med djurplågeri, bilder av fattiga, sjukhusskildringar och dokumenterade övergrepp. Förjävligt. Och just därför, för att det är totalt oacceptabelt, måste vi ta frågan på allvar och söka lösningar som har dokumenterad effekt. Innehållsfilter har ingen dokumenterad effekt. Eller så här: de är i bästa fall verkningslösa, i sämsta fall kontraproduktiva.

Jag har sökt forskningsresultat som stöder kravet på filter i skolor men jag har gått bet. Och då pratar jag inte om någon slö sökning en enda gång, utan upprepad sökning i forskningsdatabaser. Jag har även bett filterförespråkarna berätta vilka studier de stöder sitt krav på men jag har inte fått svar. Och då pratar jag inte om att jag har frågat någon enstaka gång, utan tiotals gånger, men varje gång har de bara avslutat vårt samtal.  Jag har även bildat en Facebookgrupp för att samla forskning om filter och åldersverifiering i skolan (där flera av filterförepråkarna dessutom är medlemmar) men inte en enda studie som visar att filter fungerar har lagts in där.

Barn som växer upp idag är dubbelt utsatta. Dels utsätts de för fruktansvärt mycket olämpligt och olagligt innehåll via nätet, dels utsätts de för vuxnas slappa och oinformerade försök att skydda dem. På skolnivå såväl som på politisk nivå finns det så mycket okunskap, så många beslut som fattas i affekt, så litet intresse av att lyssna på ungas egna erfarenheter och inkludera dem i arbetet. Det är ovärdigt ett modernt samhälle att bry sig så lite om barns och ungas rättigheter!

När det gäller att skydda barn och unga från alla de risker som nätet medför finns det inga som helst genvägar. Vi måste införa obligatorisk fungerande sex- och samlevnadsundervisning i skolan, så att barn och unga får veta allt det de idag tvingas söka efter på nätet. Vi måste vara tydliga, rent av övertydliga, med att ge barn mandat att känna efter och agera på hur det känns, så att de inte blir lätta offer för manipulation. Vi måste börja lyssna till barns frågor och larm om vad de upplever på nätet, så att vuxna blir bättre på att stötta och så att fler vågar larma. Vi måste börja ta in barns och ungas erfarenheter i arbetet mot kränkningar, på och utanför nätet. Vi måste öka samhällets insatser för att hjälpa barn och unga som lever i psykisk ohälsa, så att de inte blir lätta offer för sexuella förövare. Och vi måste lägga skulden för barns utsatthet där den hör hemma: hos oss som är vuxna idag och vårt sätt att leva. Barn som växer upp idag föddes in i en ytlig, sexualiserad värld där kvinnor och flickor kränks i alla tänkbara situationer utan att nån reagerar. Det ansvaret försvinner inte bara för att vi fick internet. I en värld där kvinnors livslön år efter år är lägre än mäns, där en flicka anmäler att hon får sexuella kommentarer av en vuxen på skolan utan att några åtgärder vidtas, där barns och ungas utsatthet görs till deras eget problem, där sexuella förövare kan ångra sig offentligt och sedan bli hyllade för sin styrka, där kanske vi får räkna med att det uppstår skit även bland barnen. Att lägga skulden på nätet, eller porren, är bara ett sätt att slippa ta verkligt ansvar. Allt jag listade här ovan har stöd i forskning om ungas säkerhet på nätet, läs t ex mina böcker för mer info. Alla mina förslag kostar dock pengar och engagemang och därför kommer de inte att få samma genomslag som förslaget om porrfilter på alla skolor. Lösningen handlar om att omfördela samhällets resurser, från vuxna till barn, och som det ser ut idag vill många vuxna göra tvärtom.

Att installera filter för pengar som kunde gå till undervisning och elevvård är inte bara dumt, det är direkt oansvarigt. Jag förstår rent ut sagt inte hur de vågar införa eller förorda metoder som är så genomdåliga. Jag skulle aldrig våga sätta barns och ungas liv och välmående på spel på det sättet.

Läslista

Overaa, J. (2014). Website blocked: Filtering technology in schools and school libraries. SLIS Student Research Journal, 4(2).

Critcher, Chas (2003) Moral panics and the media. Buckingham, Open University Press.

Przybylski, Andrew K. & Nash, Victoria (2018) Internet Filtering and Adolescent Exposure to Online Sexual Material. Cyberpsychology, Behavior, and Social Networking, 21(7).

Skolans digitalisering bör inte stoppas – tvärtom!

Detta är en debattartikel som infördes i SvD 5 mars 2019.

Torkel Klingberg skriver i SvD den 23/2 att digitaliseringen av skolan sker i blindo och att försiktighetsprincipen borde användas innanutvecklingen får fortsätta. Försiktighetsprincipen används av bl a läkemedelsbranschen som ett sätt att undvika framtida läkemedelskatastrofer, genom att den som vill sälja ett läkemedel först måste visa att produkten är ofarlig. Digitaliseringen är dock inte en produkt, så vi kan inte applicera försiktighetsprincipen rakt av. Vissa produkter som möjliggör digitaliseringen är visserligen produkter: plattor, datorer, träningsarmband, mobiltelefoner, tv, wifi-styrd belysning. När det gäller sådan teknik kan vi kräva att de ska vara testade så att de är säkra innan de lanseras. Att jämställa digitaliseringen med de tekniska prylarna vore dock lika osmidigt som att jämställa sjuk- och hälsovården med läkemedelsindustrin; de hör självklart ihop men de inte är sammanlänkade så till den grad att vi kräver ett stopp för hela den medicinska forskningen och praktiken bara för att vi är kritiska till läkemedelsindustrin. Klingberg menar att skolans digitalisering borde stoppas tills vi vet mer. Jag säger tvärtom! Ska försiktighetsprincipen baseras på forskning om ungas nätanvändning borde försiktigheten vändas åt andra hållet. Vi borde se till att alla barn kan granska information, att de förstår när mobilen blir ett hinder och när den tillför något, hur de undviker att blir lurade av bedragare och sexuella förövare, tills vi helt säkert vet att det är riskfritt att sluta lära ut sådant.

Klingberg refererar till studier från främst USA och ett par egna erfarenheter som visade att det är svårare att läsa digital text. Klingberg menar att slutsatsen blir att stoppa digitaliseringen medan vi studerar detta närmare. Jag säger tvärtom! Även om resultaten skulle bli desamma, att skärmläsning ställer andra krav på läsaren än pappersläsning, är detta en tydlig fingervisning om att skolan borde bli bättre på att lära ut skärmläsning. Om inte skolan lär ut digital kompetens, hur ska elever då lära sig behärska digitala enheter? De elever som går i skolan idag måste kunna detta, oavsett vad vi tycker om den saken. Det är faktiskt värre än så; även de elever som har gått i skolan de senaste årtiondena borde ha fått med sig detta ut i livet. Vi har haft allmän tillgång till plattor och smarta telefoner i ett årtionde redan, och till internet i snart trettio år och ändå går årskull efter årskull ut utan att skolan har bidragit till deras digitala kompetens. Det betyder inte att alla dessa elever saknar kunskaper, tvärtom, men det betyder att de inte fått utveckla sina kunskaper systematiskt, utifrån en läroplan, med alla fördelar som kommer med det.

Vi måste sätta oss över känslan av att utvecklingen rusar iväg åt fel håll. Samhällets digitalisering är bara en följd av den tekniska utvecklingen, inte något som vi har att ta ställning för eller emot. Vi ska inte fråga oss hur vi kan stoppa utvecklingen, utan hur vi kan bli bättre på att stötta barn och unga så att de undviker risker och får ut maximalt av möjligheterna. Självklart ska vi kritiskt granska allt nytt som dyker upp, vi ska fråga oss om det nya verkligen är så bra som det påstås och vi ska tänka igenom var det finns risker. Samtidigt måste vi vara lika kritiska till det som inte är nytt, det som är så invant att vi inte längre ser det. Annars är risken stor att vi romantiserar det vi känner till, det som utgjorde vår egen uppväxt, även i de fall där allt inte var så rosenskimrande för alla.

Vuxna är sårbara när det kommer till barn, oavsett om vår relation är personlig eller professionell. Vi vill skydda dem och det gör oss till tacksamma mottagare av larmrapporter. Dessvärre är det så att den som är rädd är ett sämre stöd för barn. Klingbergs enda bidrag till debatten när han målar upp ett skräckscenario med hjälp av ord som digitaliseringsträsket och kunskapsras, är att sprida obefogad oro till vuxna som i många fall redan är oroade. Det är direkt oansvarigt.

Elza Dunkels

Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete och internetforskare vid Umeå universitet.

Unga som offer för vuxnas beskydd

Ni har säkert läst om senaste Youtubegate, om inte kan ni titta på #ensakidag där Joakim Jardenberg berättar.

Joakim Jardenberg: Pedofiler på youtube är ett verkligt problem – men det finns också problem med kritiken. #ensakidag

Samtidigt skrev Jack Werner om problemet med vuxnas försök att skydda barn: Den som bestraffar barn för att de kränkts skapar tysta barn. Hurra, så bra ni är, Joakim och Jack!

Jag har skrivit om detta förr, t ex Skuldbelägg inte offren och tänkte lägga till några tankar från min forskningshorisont. Fler tips finns längst ner på sidan.

Det finns stora risker med debatten som den verkar arta sig. Det har att göra med brister i analysen av vad som är problemet. Vi har alltså tre huvudsakliga ingredienser i den här soppan:

  1. En plattform, Youtube, som gör det möjligt för vem som helst att lägga ut vad som helst,
  2. barn och unga som identifierar möjligheter att uttrycka sig, konsumera och producera kultur utifrån sina egna intressen, med andra ord nappar de på erbjudandet och omformar det till att passa sina egna behov
  3. och en grupp vuxna som inte omfattar demokratiska värden som allas lika rättigheter och värde, utan exploaterar barns och ungas praktiker för sina egna syften, helt utan hänsyn till de som lagt ut filmerna.

Av dessa tre aktörer finns det en som har ansvaret, nämligen den tredje, förövarna. En sexuell förövare bär ansvaret för sina handlingar. Punkt.

Vill vi gå vidare i problemformuleringen och -lösningen kan vi lägga ett visst ansvar på aktör nummer ett, plattformen. På samma sätt som vi analyserar gatubelysning, arkitektur, stadsplanering, osv när vi vill minska riskerna för mäns sexuella våld på offentliga platser, kan vi kräva mer av Youtube. I den analysen finns ändå grundidén kvar, att förövaren är ansvarig för sina handlingar. Det kan absolut vara så att Youtube behöver se över sin affärsmodell och att vi behöver ställa högre krav på dem för att de ska skärpa sig. Låta kapitalismen göra jobbet, med andra ord. Men det är fortfarande inte en rimlig analys om vi inte också tar med förövarna i lösningen. Om vi hoppar över den aktör som bär det yttersta ansvaret är enda som har hänt att vi har försökt stoppa manifestationen av problemet, inte problemet. Vi har satt ett plåster på, så att vi ska slippa ta tag i det vidriga problemet med de sexuella förövarna.

Men in från kulisserna kommer nu vuxna och pratar om aktör nummer två, barn och unga som producerar innehåll på Youtube. Det är vuxna som sekundsnabbt har skaffat sig en bild av problemet och sen gått igång på sina känslor. Känslorna är självklart rimliga. Vem mer än förövarna tycker att detta är en bra grej? Men eftersom vi a) befinner oss mitt i en mediepanik kring nätet och dess olika erbjudanden och b) inte har för vana att inhämta barns och ungas perspektiv på saker pga juvenism, rusas det åstad och skriks efter enkla lösningar.

I samma stund som vi börjar prata om att användarna ska ändra sina praktiker, då har vi skapat ett ännu större problem. När folk börjar prata om att varna för eller rent av förbjuda ungas egna inspelningar påYoutube, då har vi försatt barn och unga i en farligare situation än innan. Då hamnar de unga användare som är offer i hela den här vidriga härvan i den korseld som vuxnas räddningsförsök ofta utgör. Vi har gett vapen tillförövarna. Ett sådant tilltag (vanligt som det är) bygger på en slapp analys, ett lite lojt konstaterande av typen ”här är det nåt skit på gång, det får de fan sluta med, dagens ungdom”. Vi kan absolut behöva prata med unga om detta problem, vara ett stöd, så där som vuxna ska vara. Men det är fortfarande inte en rimlig analys om vi stannar där. Det enda som har hänt är att vi har tittat på hur problemet manifesterar sig och försökt stoppa manifestationen, inte problemet.

Ett rimligt sätt att analysera problemet vore att konstatera att det är sjuka jävla vuxna, utan förankring i en modern syn på människors lika värde och rättigheter, som är de skyldiga här. Det är män med bristande empati, närda av kvinnohat och med egna erfarenheter av övergrepp, inte vet jag. Det där får de som kan sånt tänka ut. Men det är förövarnas fel att det här händer. Jag vet inte ens varför jag måste skriva en sån mening. Det är förövarnas fel. Ja, det ligger i själva definitionen av ordet förövare, det är en person som är skyldig. Jag kan inte säga hur vi ska stoppa dem, bara att det är mot dem som vi måste agera. Vi kan inte upprepa om och om igen att det inte går att få tag i dem, eller rehabilitera dem, eller att det blir jobbigt att konfrontera män med jobb och familj och anklaga dem för att sitta och surfa runt efter barn som de sedan exploaterar.Det är utan tvekan svårt, men det ger oss inte rätt att lägga skulden och ansvaret för förändring på offren. Eller på plattformen. Det är exakt lika dumt som att leta efter sina nycklar där det är ljusast, istället för att leta där man tror att man har tappat dem. Exakt lika dumt.

Vi vuxna måste lära oss att vara ett stöd för unga. Lyssna, prata, fråga, fundera tillsammans. Inte låtsas som att inget hänt men inte heller överföra våra panikkänslor på dem. Inte hindra dem och med våra handlingar antyda att de kanske har någon liten del i skulden ändå. Det går tack och lov inte längre att säga till kvinnor och flickor att de kanske inte skulle ha haft sådär kort kjol, men det är inga som helst problem att säga åt en ung människa att det var en dum idé att lägga ut det där på nätet. Förklara den logiken för mig, den som kan.

Vidare läsning, tittning och lyssning:

Filmad föreläsning där jag berättar om juvenism, unga och nätet. (Kul detalj: de klippte faktiskt inte bort det eventuella förtal jag ägnade mig åt på slutet.)

Inlägg från 2013, dessvärre fortfarande relevant: Spela inte förövarna i händerna!

Krönika i Korsväg: En mörk eller ljus berättelse om nätet.

Lyssna på alla poddar jag har varit gäst i!

Media om Momo

Här har jag samlat lite media om Momo, som du också kan läsa om i förra inlägget: Varning: varna inte!

Lilla aktuellt i Barnkanalen tog upp Momo i sin sändning onsdag 3/9. Tyvärr tillåter Svt inte inbäddning så ni får klicka på den här länken.

Nyheter i Barnradion intervjuade mig till sin sändning lördagen 29/9:

Varning om skräckutmaningen Momo sprids – det här vet vi. Metro 21/9 2018

Momo är inget nytt. Tänk på detta innan du varnar. KIT 25/9 2018

Experter: Sprid inte varningar om skräckutmaningen Momo. Svt Nyheter 25/9 2018

Så pratar du med barnen om Momo challenge. Expressen 28/9 2018

 

Och så måste ni självklart läsa Jack Werner: Spökhistorien ”Momo Challenge” – ännu en Svarta Madame på sociala medier”Hantera Momo som en spökhistoria”Till dig som delar Momo-varningen på Rosatraktor.com

 

Varning: varna inte!

Ni har hört mig säga det förut, t ex när det gällde Periscope, Talking Angela, Blue Whale. och även appar generellt. Och nu är det dessvärre aktuellt igen så jag måste upprepa:

Varna inte om du inte har på fötterna! Det kan vara farligare än att inte göra nåt alls.

Det som händer när man utfärdar grundlösa varningar är att några kommer att överreagera på varningen. Några barn kommer att bli räddare än det finns fog för att vara och några vuxna kommer att agera i panik och riskerar att ställa till det för barnen.

Vuxna har ett ansvar, oavsett om man är vårdnadshavare eller professionell, att hålla sig lugn och rationell när det kommer till ungas situation. En rädd och upprörd vuxen är ett sämre stöd. Vet man med sig att man har lätt att skena iväg i fantasin får man sansa sig ett tag och vänta med att agera.

Det finns så många barn som redan är rädda, helt i onödan. De har hört rykten om att en app de använder är farlig, att den styrs av pedofiler eller att användare riskerar att begå självmord om de använder den. Dessa barns vuxna måste fånga upp och hjälpa barnet bearbeta onödig oro. Det är inte rimligt att barn ska ligga vakna om nätterna och oroa sig för att en bild de lagt ut ska komma i händerna på pedofiler.

Rykten om hemska saker är vanliga bland barn och har alltid varit det. Den stora skillnaden nu är att vuxna bidrar till och i vissa fall initierar ryktesspridningen. Jag minns en tid då vuxna lugnade och tröstade och sa att Svarta Damen inte alls äter barn på nätterna eller vad det nu kan ha handlat om. Och så kom internet. Och nu är det vuxna (dessutom pedagogiskt utbildade vuxna) som sprider rykten.

Jag ser det också som ett trivialiserande av våld, självskada och självmord att påstå att ett spel kan leda till sådant. Att ägna sig åt destruktiva praktiker som barn har betydligt mer komplexa anledningar än att bli hetsad i ett spel. Om en vuxen misstänker att ett barn deltar i ett farligt sammanhang, på eller utanför nätet, är det den vuxnas ansvar att agera på den misstanken genom att i första hand prata med barnet. Inte genom att skicka ut massmail.

Jag kan ha en viss förståelse för den skolledare som väljer att skicka ut ett massmail utan att ha kollat upp saken först. Det finns nämligen en sorts hets kring ungas nätanvändning idag som handlar om att vuxna är livrädda att framstå som okunniga eller ointresserade, att inte stå med Svarte Petter när alla andra redan har förstått. Ingen vill vara den där rektorn som mitt under Instagramupploppet råkade säga till media att hen inte visste vad Instagram är. Och då kanske det känns bättre att agera för snabbt än att inte agera alls.

Det ligger dock i skolans ansvar att ha informerat sig om vad som är tryggast för eleverna. Och det är rätt snabbt formulerat. Det tryggaste för barn och unga är att de vågar prata med nån vuxen om det som oroar dem, om de känner sig hotade eller utsatta på annat sätt, om de sett nåt de inte orkar med, om de funderar på om en kompis mår dåligt. Det är vad forskningen säger är det som bäst kan skydda barn på nätet (även om det ger effekter utanför nätet också). Det är självklart vuxnas ansvar att se till att det finns ett sådant förtroendefullt klimat att de unga kommer och berättar. Det betyder att allt som görs med målet att skydda eleverna måste vägas mot denna kunskap. Exakt allt man funderar på att göra – skicka massmail till vårdnadshavare, ta in en föreläsare, installera filter, eller upprätta ett kontrakt med eleverna – allt måste vägas mot detta att eleverna ska ha förtroende för att vuxna vill och orkar lyssna och att de håller sig lugna och rationella vad de än får veta. Många av exemplen ovan går bort direkt eftersom de fjärmar eleverna från de vuxna snarare än tvärtom.

Egentligen är det superenkelt. Prata med eleverna först. Ta in information, gör en kartläggning. Hur stort är problemet? Vilka oroar sig? Vad oroar de sig för? Vad vill de att vuxna ska göra? Vad verkar vara sant i den här historien? Och sen är det bara att göra upp en plan för hur arbetet ska bedrivas. Självklart med mantrat ringande i öronen:

Varna inte om du inte har på fötterna! Det kan vara farligare än att inte göra nåt alls.

Läs mer om Momo:

Jack Werner: Spökhistorien ”Momo Challenge” – ännu en Svarta Madame på sociala medier”Hantera Momo som en spökhistoria”Till dig som delar Momo-varningen på Rosatraktor.com

Mobilförbud och porrfilter

Times temanummer om nätporr från 1995.

När järnvägen började byggas och tågtrafiken kom in i folks liv väcktes nya frågor och stark oro; vad kan detta nya innebära? Borde inte hjärnan börja koka vid dessa vidunderliga hastigheter? Denna oro plockades upp, som oro i samhället alltid gör, av forskare och journalister. Seriös forskning bedrevs om järnvägens medicinska konsekvenser. På samma sätt bedrivs idag forskning om digitaliseringens medicinska konsekvenser. Och precis som att det idag regnar kvasivetenskaplig litteratur om nätet, utkom t ex boken Hurried to DeathOr, A Few Words of Advice on the Danger of Hurry and Excitement, Especially Addressed to Railway Travellers som bl a tog upp det nya fenomenet tidtabeller. Författaren menade att människans hjärna inte var gjord för att läsa tidtabeller. Kopplingen till dagens debatter om ögonskador på barn, minskad social kompetens, Facebookdepressioner och liknande är uppenbar. Hur ska vi förhålla oss till detta?

Jag tror att vi måste börja med att konstatera att det har låtit så här vid varje teknikskifte. Varje gång vi konfronteras med ett nytt medium uppstår en mediepanik, något som bl a Kirsten Drotner har utforskat. (Helt omistlig föreläsning med Drotner: Farlige medier). Eftersom vi idag har överblick över detta fenomen genom historien kan vi använda denna meta-kunskap till att inte trilla i exakt samma fälla som man gjort tidigare. Paniken kommer att gå över. Vi kommer att inse att de utmålade farorna inte var så farliga, precis som man gjorde när tåget kom. Vi vet det. Med historiens hjälp kan vi slå fast att det kommer att ske. Förr eller senare.

Om 10 år kommer vi att youtuba (eller vad det kommer att heta då) fram klipp från debatter om porrfilter i skolan och skratta gott åt tokerierna. Precis som vi gör idag med hårdrockstexter eller videovåld. Vi vet att det är så det kommer att sluta. Ändå rasar debatten om att införa porrfilter och mobilförbud i skolan. Hur ska vi förhålla oss till det?

Vi kan slå fast att det finns en lång tradition att reglera framåtskridande. Drotner kallar det en dubbelhet inför det nya. Ett av hennes exempel är när folk skulle lära sig läsa, vilket då var liktydigt med att läsa Bibeln. Att läsa Bibeln ansågs vara utvecklande för människor men samtidigt möjliggjorde läsning av mer populär litteratur som ansågs destruktiv. Det är samma dubbelhet som vi ser i dagens retorik. Samtidigt som vi får en IT-strategi för skolan, diskuteras på allvar porrfilter och mobilförbud i skolan.

I en känslomässig debatt om det nya, farliga är det vanligt att använda barn och unga som en sorts sanningsvittnen, t ex: Elever gillar mobilförbud i skolan. I normalfallet får barn sällan vara med och bestämma, men när det passar vuxnas agenda kan barns erfarenheter gärna lyftas fram. Samma typ av barnvittnen används av kampanjen #porrfribarndom i debattartiklen Inför porrfilter i alla skolor och förskolor:

Barnen har gjort sitt. De har berättat. Gjort oss medvetna och informerat om vad som inte funkar. Nu är det dags för oss vuxna att ta vid. Att agera förebilder och visa barnen att när de berättar, då lyssnar vi.

Och självklart ska vi lyssna på barn! Problemet med barnvittnen är 1) att vi bara lyssnar på barn när de säger nåt som passar vuxnas agenda och 2) vi utnyttjar barns brist på inflytande och makt för att genomföra begränsningar i barnens liv. Det finns ingen så enkel bild av hur barn tänker, lika lite som det finns en enhetlig bild av hur vuxna tänker. Många barn vill säkert ha porrfilter och mobilförbud i skolan, medan andra inte ser poängen med det. Det är vårt ansvar som vuxna att ha överblick och fatta de besluten, inte lämna det till barnen.

Jag tror alltså inte att vi ska ta fram forskning om effekterna och att teknikpositiva och tekniknegativa ska slå varandra i huvudet med resultaten. Jag tror att vi behöver förstå att även den effektforskning som görs idag befinner sig i en kontext. Och den kontexten är just mediepaniken. De som lyfter fram effektforskning idag som argument mot digitalisering gör det självklart för barnens bästa, men ibland räcker det inte att ha en god vilja. Ibland krävs det att man filosoferar kring samtiden också och försöker se var vi kan göra nytta och var vi bara gör skada.

Vi kan konstatera att internet är här för att stanna. Vi kan inte längre stoppa den utvecklingen, även om vi ville. Vi kan inte heller tänka ut alla faror i förväg eftersom våra tankemönster fortfarande befinner sig i den gamla tekniken. Det är utan tvekan svårt att förstå nya saker. I början har vi inte förmågan att greppa det nya och dess konsekvenser. Då får vi försöka identifiera riskerna när de uppstår och hitta på lösningar. Dessa lösningar måste vara långsiktiga och ta i beaktande att alla människor är olika.

Jag låter Drotner sammanfatta vad mediepaniker innebär:

Ur Kirsten Drotners föreläsning Farlige medier.

Gemensamt för mediepanikutbrotten är:

  • De är starkt normativa och känslomässiga
  • Enskilda exempel lyfts fram som generella
  • Medierna polariseras, det är antingen svart eller vitt, för eller emot, bra eller dåligt.
  • Medierna anses ha stor effekt.
  • Enskilda förlopp och extrema exempel leder till medieexponering som leder till professionell intervention som leder till reglering.
  • Debatten sägs handla om medier men i själva verket pratar man om kulturella värden och samhällets normer.
  • Detta är internationella fenomen.

Vi kan alltså bestämma oss här och nu för att bryta paniken. Vi har den kunskapen och kan föregå med gott exempel. Vi kan förkasta argument som användes redan när boken påstods depravera ungdomen, när serietidningar var destruktiva, när den som lyssnade på hårdrock blev satanist, osv.

Vi vet att den panik vi är mitt uppe i, den om nätet och mobiler, kommer att gå över förr eller senare. Och då är det vårt ansvar att låta detta ske förr snarare än senare. För det finns risker med panikerna. En risk som beskrivits av bl a Adam Thierer är att det uppstår onödiga spänningar i samhället, mellan grupper och individer. Dessa spänningar kommer alltså att försvinna till slut men de som utsatts för skammandet kommer ändå att ha varit utsatta, det kommer inget att kunna ändra på. Här hittar du en kort film där Thierer själv berättar om det han kallar technopanics som ofta får styra policybeslut, precis som vi ser idag, t ex när Socialdemokraterna går ut med ett krav på eller löfte om totalt mobiltelefonförbud i skolorna.

Utifrån min forskning ser jag ännu en risk. De har visat sig, föga förvånande, att nätvana barn har lättare att hantera risker än barn som inte använder nätet så mycket. De har lättare att larma om nåt inträffar och de har lättare att skaka av sig det som hänt och ta det mindre personligt, vilket styr hur de påverkas av det som hänt. Det betyder att begränsningar som mobiltelefonförbud i skolan kan innebära att fler unga blir mer utsatta på nätet. Jag vill gärna trycka på detta: begränsningar som mobiltelefonförbud i skolan kan innebära att fler unga blir mer utsatta på nätet. Förbud, filter och begränsningar kan öka utsattheten bland unga. Förbud och skammande av ungas aktiviteter och intressen ökar klyftan mellan vuxna och barn. Det är mycket allvarligt eftersom forskningen säger att det bästa vi kan göra för att skydda barn på nätet är att se till att alla barn har förtroende för minst en vuxen som de kan prata med om det som händer på nätet. Filter riskerar att signalera att viss typ av pornografi är dåligt medan annat destruktivt innehåll är ok. Filter riskerar också att signalera att annat som fastnar i filtret, som information om sex, HBTQ-frågor, t ex. De barn som växer upp med filter får inte heller träna på att undvika oönskat innehåll tillsammans med vuxna. Filter har också den olyckliga effekten att vuxna lätt invaggas i falsk säkerhet – det finns ju ett filter som skyddar. Dessutom har filter en riktigt dålig egenskap; de funkar inte. Det går helt enkelt inte att precisera ett filter så att olämpligt innehåll filtreras bort medan lämpligt innehåll går att komma åt. Det är mig veterligen ingen annan än tillverkarna av filter som ens påstår att de fungerar.

Alla föräldrar och alla som arbetar professionellt med barn och unga, borde alltså verka för att alla barn får lära sig använda nätet och mobiler på ett rimligt sätt. Vi måste förbereda dem, både för samtiden och framtiden. Som det ser ut idag har de flesta barn och unga utvecklat sina navigeringsstrategier själva eller tillsammans med jämnåriga. Det är ju fantastiskt bra att vi har så smarta unga att de hittar vägar att identifiera risker och klara sig undan dem, men det är inte ok att vi har lämnat dem ensamma med det arbetet. Vi vet inte heller om dessa motstrategier fungerar och om de fungerar för alla. Det finns en överhängande risk att de som klarar sig bäst är de som har bäst förutsättningar i livet i övrigt, de som har tillit till sina vuxna och som vet att det finns nån där som stöttar om det händer nåt. Och så kan vi ju inte bygga en policy. Det är vårt ansvar att rusta alla barn och unga med nätsmarthet, med bra rutiner, med självförtroende och hjälpa dem utveckla motståndskraft. Och det gör vi inte med förbud. Tvärtom ger förbud och filter motsatta signaler. Det vi har att göra nu är att skapa förtroende så att barn vänder sig till vuxna, inte öka den klyfta som finns idag.

Källor

Thierer, Adam (2012) Technopanics, Threat Inflation, and the Danger of an Information Technology Precautionary Principle. Minnesota Journal of Law, Science & Technology, Vol. 14, No. 1, 2013; George Mason University Mercatus Center Working Paper No. 12-09.

Drotner, Kirsten (1999). Dangerous Media? Panic Discourses and Dilemmas of ModernityPaedagogica Historica. Routledge.

Dunkels, Elza (2016) Nätmobbning, näthat och nätkärlek – kunskap och strategier för en bättre vardag på nätet. Gothia fortbildning.

Höjer, Henrik (2005) Järnvägssjukans uppgång och fall. Forskning och framsteg.

Vill du lära dig mer?

Forskning och framsteg: Livet framför skärmen.

Prof Margareta Rönnbergs blogg Barnisten, t ex Beror verkligen ökningen av barns närsynthet på det myckna ”skärmtittandet”? På bokläsning?

Se avsnittet om filter i tv-serien Black Mirror: Arkangel.

Läs Jan Guillous Häxornas försvarare.

Nätpanik – en föreläsning om små barn och nätet.

 

Skärmar och psykisk ohälsa

Den här bilden kommer från ett inlägg som plockar isär Twenges artikel rätt bra. Klicka på bilden för att komma till artikeln.

SVT Vetenskap var här och pratade om skärmar och psykisk ohälsa. De har rest runt och pratat med forskare, ungdomar och praktiker om frågan och nu var det min tur. Inför samtalet fick jag en del artiklar att läsa och jag tänkte att ni kanske vill läsa dem också. Håll i hatten när ni läser för i vissa texter står paniken som spön i backen!

Teens are growing up more slowly today than they did in past decades – om Twenges studie

Increases in Depressive Symptoms, Suicide-Related Outcomes, and Suicide Rates Among U.S. Adolescents After 2010 and Links to Increased New Media Screen Time  – av bl a Twenge

Utvecklingen av psykisk ohälsa bland barn och unga vuxna  – Socialstyrelsen

Trends in adolescent mental health during economic upturns and downturns: a multilevel analysis of Swedish data 1988-2008 – av bl a Curt Häggquist

Computer use and stress, sleep disturbances, and symptoms of depression among young adults – a prospective cohort study – av bl a Sara Thomée

Socioekonomiska villkor och psykisk ohälsa bland tonåringar – Folkhälsomyndigheten

Medieanvändning och psykisk ohälsa bland tonåringar – Folkhälsomyndigheten

Skolprestationer, skolstress och psykisk ohälsa bland tonåringar – Folkhälsomyndigheten

 

Pornografi som folkjävul

Efter mycket om och men har jag kommit fram till det jag egentligen tänkte säga: Det är förmodligen porren som är det nya svarta. Den nya folkjävulen, som vi förväntas lägga fokus på och motarbeta, för att slippa ta tag i komplexa samhällsproblem. Om du inte har läst mina tidigare inlägg rekommenderar jag att du gör det först. Det nya svarta, Folkjävulen tar form och Demonisering utgör en bra bakgrund till detta inlägg som annars lätt kan uppfattas som provocerande. Detta inlägg är alltså inte menat som en provokation utan tvärtom vill jag uppmana till nyansering av debatten.

Jag vill redan här påpeka att jag inte på något sätt vurmar för pornografi. Egentligen tycker jag inte att mina personliga åsikter hör till saken men eftersom jag vet att panikdebatter ofta är som getingbon tänkte jag att det är lika bra att deklarera min ståndpunkt. Jag fattar inget av porr. Jag förstår rent ut sagt inte hur vuxna människor kan tycka att det är intressant. Så var det sagt. Jag har dock försökt lyssna på flera olika forskare och inte bara de som bekräftar mina egna tankar. För mig som ointresserad av porr vore det ju enklast om porr var skadligt och jag kunde haka på den känslomässiga debatten.

Men så enkelt är det ju aldrig. Och här kommer egentligen hela min poäng: det är aldrig så enkelt som att porren är roten till det onda. När det skrivs böcker och debattartiklar som framställer porren som ingången till trafficking, våldtäktskultur, skruvad sexsyn hos unga, osv, är detta inget annat än ett fruktansvärt förenklande av en komplex situation. Vi har en mängd olika andra förklaringar att ta hänsyn till. Vi måste tänka på stora samhällsförändringar som skett under den tid tillgången till porr har ökat; nedskärningar i skola och vård, en ökad press på många vuxna att arbeta och höja sin levnadsstandard, ökade ekonomiska klyftor, för att nämna några stora förändringar som sannolikt har påverkat barns levnadsvillkor negativt. Vi måste väga in patriarkatet som ligger som en stinkande våt filt över allt vi gör och tänker. Trafficking kommer ur en gravt objektifierande människosyn och en patriarkal miljö. Våldtäktskultur likaså. Att vi inte har tid eller lust att utbilda barn om sexualitet är ren och skär juvenism. Och så vidare. Det är där vi ska sätta in våra krafter.

För hur är det tänkt? Hur ska porren motarbetas? Vad ska förbjudas? Ska porren filtreras bort från nätet? Det panikartade förhållningssättet genererar fler frågor än svar.

Om vi däremot antar det perspektiv jag har skissat på, då finns det nånstans att börja. Vi kan motarbeta alla de destruktiva krafter som objektifierar barn och kvinnor. Och vi kan börja med det nu. Vi kan gå till oss själva och se vad vilka av våra handlingar som bidrar till objektifiering och exploatering av barn och kvinnor och börja ändra på det. Vi kan peka på missförhållanden och avbryta den som talar nedsättande och stereotypiserande om barn och kvinnor. Vi kan helt enkelt börja här och nu att aktivt motarbeta de destruktiva normer som ligger till grund för trafficking, sexuell exploatering, sjuklig sexualisering, våldtäktskulturen i allmänhet och våldtäkt mot barn i synnerhet.

Det här kanske inte är det sista jag skriver om den här frågan. Jag har fortfarande lite mer att säga om t ex nolltolerans, gatewayteorin och att spela barnkortet. Så håll utkik efter fler inlägg om du vill veta mer. Under tiden kan du läsa vidare i relaterade texter:

Sexologen Jack Lukkerz gästbloggade förra året: Om unga och porr

Robert Jacobsson: Pornwars och sexologers kamp för nyanser

Mina tidigare inlägg: Vi måste mota paniken! 

En föreläsning på Instagram: Nätpanik

TT gjorde en explainer om panik efter en intervju med mig: Har du fått cykelansikte?

 

Demonisering

Detta är en fortsättning på några inlägg om paniker: Det nya svarta och Folkjävulen tar form. Läs dem gärna först.

Demonisering är också en vanlig process under en panik. Ett fenomen eller en grupp målas ut som rakt igenom onda, vilket gör argumentationen lite mindre komplex. Om något målas ut som extremt farligt går det lättare att hävda att lagar inte ska följas, att misstänkta ska hängas ut eller att våld är ok. För så fungerar vi när det gäller det värsta av det värsta; vi kan acceptera åtgärder som normalt anses överdrivna eller rent av olagliga. Vi måste såklart ha det handlingsutrymmet för tillfällen då våra liv är hotade eller vi behöver skydda någon. Problemen uppstår om den där rätten vi tar oss i extrema situationer utvidgas till fenomen, individer eller grupper som är föremål för en panik.

Och här vill jag passa på att påpeka att en panik inte bara kan handla om något neutralt som så småningom kommer att betraktas som helt normalt. När en av de klassiska panikerna, den som handlade om videon (se t ex vad Daniel Nordström skriver om detta), gick över började folk se videon som neutral; det var innehållet på videokassetterna som borde diskuteras. Men det finns andra paniker som inte övergår i att vi accepterar själva företeelsen, som t ex den panik som var kring knarkkungar på 80-90-talen. Det är ju ingen som tror att knarkkartellerna har lagt ner eller att knark inte är farligt men vi har börjat se knarkkungar som vidriga brottslingar utan att det står om dem i varje kvällstidning hela tiden och utan att göra dem till monster. Detta mer rationella sätt att tänka medför att vi kan ta reda på vad som driver knarkhandeln och hur knark påverkar samhället. Knarkkungar är inte demoner, de är del av en ekonomisk struktur som kan motarbetas.

Ett annat exempel som ligger närmare i tiden är sexuella förövare. I det fallet kommer vi självklart aldrig att acceptera deras handlingar som normala men när paniken börjar ebba ut kan vi prata om vad som skapar en pedofil t ex och därigenom också närma oss en lösning på problemen. Ett program som Kropp och själ: Diagnos Pedofil hade aldrig kunnat sändas när paniken kring pedofiler rasade som värst. Under den tiden kunde misstänkta förövare hängas ut och många tyckte att det var en bra idé att få veta var dömda eller misstänkta bodde. Det gick till och med att kokettera med att man tyckte att pedofiler skulle straffas utanför lagen.

För att vara rättvis mot alla oss som drogs med i just den paniken vill jag ändå inskärpa att vi ibland måste agera för att få lagar ändrade. När det gäller just barn är lagen inte kraftfull nog och barn offras påfallande ofta för att rättssäkerheten för vuxna ska säkerställas. Jag tror inte att paniken gällande just pedofiler kommer att gå över helt förrän vårt rättssystem skyddar barn lika bra som det skyddar vuxna. I den bemärkelsen är pedofiler inte längre bara folkjävlar utan lika mycket ett verkligt hot mot barn, framförallt utanför nätet, i barnets fysiska miljö.

Men tillbaka till demonisering:

Så länge vi demoniserar en företeelse kommer vår energi att riktas mot fel saker. Vi kommer inte att vara lika effektiva i skyddandet av potentiella offer eftersom våra reaktioner kommer att vara känslomässiga och inte rationella. Det är alltså ohyggligt viktigt att vi tidigt identifierar en panik och påbörjar den intellektuella process som kan bryta tillståndet. Vi behöver så snart som det bara är möjligt ifrågasätta uttrycken för en panik, påminna oss själva och andra om det historiska mönstret med paniker och tvinga oss att tänka rationellt. Det är inte lätt. Känslor tycks utgöra en starkare drivkraft än rationellt tänkande men med lite arbete går det att genomföra.

I nästa inlägg tänkte jag komma till saken: vad jag tror att dagens panik handlar om eller riskerar att börja handla om.