Category Archives: Panik

Forskare: ”Helt meningslöst att prata om skärmtid”

Svenska Dagbladet har haft en artikelserie om barn och skärmar som är nåt av det mest alarmistiska jag läst på länge. Det har känts som en backlash av stora mått. Men imorgon kommer det jag hoppas är en rimlig avslutning, nämligen en rätt lång intervju med mig. Den finns redan på nätet men de som läser prasseltidningen får den imorgon, på Safer Internet Day. Passar bra. Hade jag vetat vilket trams de skulle publicera innan hade jag nog tagit i ännu mer men jag säger ändå en hel del viktiga saker. Om jag får säga det själv.

I stället för att förfasa sig och försöka begränsa ”skärmtiden” genom stränga regler, tycker Elza Dunkels att vuxna borde glädjas över de positiva saker som nätet har medfört för barn.

– De som har tjänat allra mest på digitaliseringen är marginaliserade grupper. Unga med olika diagnoser har exempelvis fått en bättre skolgång tack vare tekniska hjälpmedel och ett rikare socialt liv eftersom de lättare kan hitta likasinnade på nätet.

– På grund av ålder och bristande inflytande utgör egentligen alla barn en marginaliserad grupp i samhället. Men tack vare nätet kan de nu lättare skaffa sig information om saker på egen hand eller odla sina egna intressen. Dessa emanciperande processer kan nog vara ganska stressande för vuxna som varit vana vid att sitta på den makten själva. En del av motståndet tror jag handlar om det, säger Elza Dunkels.

Fast jag tycker nog att alla ska läsa hela artikeln.

 

Den farliga paniken

IMG_3058

Av nån anledning kom Pokémon Go att hamna i fokus i just denna debatt, även om Bjärwall faktiskt inte kritiserar just det spelet. Jag kommer att återkomma till just Pokémon Go lite senare och diskutera panikutbrottet som kom av sig.

Journalisten Katarina Bjärwall, som bland annat skrivit en bok om mobilen som boja, skrev en extremt alarmistisk och overderhäftig artikel på DN:s kultursida, med en rubrik som hon förhoppningsvis inte satt själv: Jakten på Pikachu hotar våra sinnen. Artikeln baserar sig på en rakt igenom okritisk läsning av en bok skriven av en amerikansk psykolog som även säljer kurer mot mobilberoende. Ja, ni fattar. Kvalificerat trams men rätt förföriskt skrivet och på en väldigt bra plats i en väldigt spridd tidning en lördag när folk har tid att läsa.

Internetforskaren Daniel Kardefelt-Winther och jag skrev ett svar: Pokémon Go hotar knappast barnens hälsa, där vi framför kritik mot boken och Bjärwalls brist på kritiska perspektiv. Vår kritik mot DN:s publicering fick strykas av utrymmesskäl. Själva kritiken kvarstår dock; det är djupt oansvarigt av en stor tidning att spä på de oroskänslor som många vuxna redan bär på, när vi vet att själva panikutbrotten riskerar att göra livet svårare för både vuxna och barn.

Det här tycks vara ett oändligt arbete, som helt enkelt måste göras. En vacker dag kommer vi att youtuba klipp från den här tiden och skratta. Men under tiden kommer barn att råka illa ut på grund av paniken. Det är inte ok. Och det är vårt ansvar – alla vi som förstår detta samband – att ständigt kriga på, att tjata och tjata om risken med paniker.

Läs även denna genomgång av varför det är fel att jämföra skärmar med substanser: Why calling screentime ‘digital heroin’ is digital garbage.

Jag roade mig med att leta rätt på några av mina försök att hindra paniker genom åren: Sydsvenskan 2008 om arbetsgivares googling, Svenska Dagbladet 2009 om avklädda bilder, Helsingborgs Dagblad 2010 om troll, Folkbladet 2011 om näthat, Computer Sweden 2011 om värderingar, Helsingborgs Dagblad 2013 om paniker generellt, Aftonbladet 2014 om selfies, ETC 2015 om skärmtid, Sydsvenskan 2016 om Periscope, P4 Västerbotten 2016 om sexuella förövare. Nu hoppas jag att 2016 var det sista året…

 

2006 ringde och ville ha sina nyheter tillbaka

Igår dök det upp två supertrista nyheter som kastar oss tillbaka minst tio år i samtalet om unga och nätet.

  1. Några som kallar sig Berättarministeriet lanserade en app – Läs upp – som är tänkt att stimulera barns läslust genom att (ni anar aldrig…) tvinga dem att läsa några sidor innan de får göra nåt kul på plattan. Alltså, läsa en text på skärmen, därefter svara på några kontrollfrågor (så att de inte ska fuska och bara skrolla förbi) och därefter kan de belöna sig med nåt riktigt roligt som att spela spel. Det här är så dumt så jag knappt vet var jag ska börja. Kunde ingen i projektet ställt frågan om det är verksamt att tvinga barn att läsa? Hade de ingen referensgrupp av folk som kan nåt om barn och läsning? Hur är det tänkt att detta ska signalera läslust, när det mest talar om för barnen att läsning är nåt man gör för att sedan få en belöning. Själva läsningen är inte kul, men om du läser riktigt duktigt kan du kanske få gör nåt roligt sen. Jag förstår att de menar väl. Men det räcker inte. Man kan inte hitta på vilka tokigheter som helst och komma undan med att man i alla fall gör något. Eller att man i alla fall tänker på barnen. Man måste hålla sig uppdaterad! Och det är just därför som alla vettiga projekt håller sig med en referensgrupp. Nån som kan styra samtalet rätt och tipsa om artiklar som Give boys screentime and they’ll start to read eller Hur Minecraft lärde min 9-åriga son med Aspergers att skriva och läsa. (Tipstack till en av mina bästa tipskranar, Fredrik Karlsson)
  2. Sen kör Sydsvenskan en serie om den farliga skärmtiden där nån som kallar sig familjerådgivare påstår att vuxna har kapitulerat kring skärmtiden. Jag skulle ju sagt precis tvärtom; det finns väl inget som engagerar vuxna idag så mycket som skärmtid! Vi vuxna kanske har kapitulerat inför många andra saker men åsikter om skärmtid, där står vi fortfarande vid frontlinjen. Hon säger bland annat:

    ”Jag tror att vi mår bättre av att umgås. Skärmen är här för att stanna och vi har mer och mer av våra liv där. Men skärmen kan aldrig ersätta det fysiska samtalet.”

    Som om det finns ett antingen eller! Det är tydligt att hon inte är kunnig på ämnet barn och skärmar. Hon är säkert duktig på familjerådgivning men hon skulle behöva läsa in sig på just skärmar. Åtminstone innan hon uttalar sig om dem.

När man argumenterar på det sätt som både Läs upp och familjerådgivaren gör, bidrar man till en tradition av juvenism och teknikrädsla. Man nedvärderar barn och deras intressen och förmår inte se vilka vinster samtida teknik ger, därför att man målar upp potentiella risker istället för att lyhört studera det som händer. Det står naturligtvis var och en fritt att vara barnhatare och teknikfientlig men jag tycker att man ska man vara medveten om att det är just denna berättelse man skriver in sig i, en berättelse där barn behöver tuktas eller kanske bara luras lite och en berättelse där det nya står för fördärvet. Dessutom gäller åsiktsfriheten bara privatpersoner. Professionella, som forskare och praktiker som arbetar med barn, kan inte välja att upprätthålla populistiska förhållningssätt till unga. Alla som arbetar med unga måste ha ett uppdaterat synsätt på unga, både i etisk och juridisk mening. Teknikfientligheten är det svårt att förbjuda men jag tycker ändå att även den är viktig att fundera över innan man okritiskt köper den. För vi har ju facit i hand. Vi vet att teknikrädslan kommer ha gått över inom några år. Inte så att vi inte längre är rädda för det nya, utan så att rädslan har flyttat till nåt ännu nyare. Och då kommer vi att prata om skärmar med varm röst och säga saker som att ”när mina barn var små, då lekte de minsann så fint med sina skärmar, men dagens barn, de bara…” Nu vet vi ju inte vad som kommer att ta över vår rädsla, men vi vet att den dagen kommer. Och eftersom vi vet det, borde vi väl kunna gena lite genom den här cirkeln redan innan gen sluts? Vi borde kunna tänka kritiska tankar om våra egna tankar och inse att vi bara upprepar förbrukade argument, både om dagens ungdom och om nya företeelser.

 

Didaktorn om Googlehygien

UR:s podcast Didaktorn handlar i senaste avsnittet om Googlehygien, i en intervju som gjordes under SETT för några veckor sedan. Det var ett väldigt roligt samtal, även om jag låter väldigt förkyld. Det var jag inte, det var pollen. Ladda ner, lyssna och fundera!

Googelhygien

Att sköta sin googlehygien är viktigt. Det menar Elza Dunkels, författare till boken “Nätmobbning, näthat och nätkärlek”. Det handlar om att kunna ta makten över vilken bild andra får av dig när de googlar ditt namn. Men till skillnad från vad många tror innebär det inte att vara restriktiv. Tvärt om. Lägg ut! Ju mer du publicerar desto större del av innehållet har du makt över. En uppmaning som ibland kan provocera de som tycker att unga borde tänka noga på att allt som läggs ut finns på nätet för all framtid.

 

Gästbloggare: Om unga och porr

Idag gästpostar sexologen Jack Lukkertz. Han skriver ett inlägg om unga och porr, som en reaktion på en australisk artikel: How the dark world of pornography is damaging kids’ lives forever. Det är så lätt att dras med i argumentationen i en sån artikel, så jag är glad att det finns proffs som kan reda ut och ge ett vettigare förhållningssätt.

Unga och porr

De dyker upp med jämna mellanrum, alarmistiska budskap som varnar för sexuella skildringar av sex på nätet, allmänt kallat för porr. Allehanda faror och risker sägs vara förbundna med att ta del av, konsumera, porr. Allt ifrån att det skulle röra sig om ett missbruksbeteende, leda till något som i media fått beteckningen porrimpotens till att det anses skada unga människor. Det är ofta ungdomen som är i fokus. Visst, alla kan få sig en släng av sleven när försöken att sjukdomsförklara porrkonsumtionen poppar upp. Men det är alltså de unga som anses vara särskilt utsatta och därmed i extra behov av skydd. Historiskt sett är detta inget nytt. Under 1930-talet, vid tiden för framtagandet av en ny och banbrytande familje- och bostadspolitik och i en tid då sexualupplysningen legaliserades och ansågs vara en nödvändighet för svenskens fortbestånd, bedömdes ungas liv vara utsatta för fara. Kommersiella krafter sades bidra till att kultur och umgängesliv sexualiserades. Det uppväxande släktet måste räddas från det ovälkomna inflytandet: filmen, den kolorerade pressen, litteraturen och teatern. Dessa institutioner gjorde de unga råa, sexuella, primitiva och förvildade i en tid då ansvarsfullhet, måttfullhet och sans var honnörsorden. Idag lurar faran på annat håll: i mobilen, datorn, på internet.

Givetvis ska skildringar av sex, porren, granskas. Men det måste ske på ett sakligt sätt. För porren är inte skadlig. Inte för gemene person, inte i sig. Som det ser ut idag tenderar en del tyvärr att ta till osaklighet och rena felaktigheter. Det spelar ingen roll att forskningen förvisso ger en komplex men ändå främst lugnande bild av vad porren gör med oss människor. Kanske är det så att en del helt enkelt på förhand bestämt sig för vad man anser och utvecklat faktaresistens.

Porren idag är ett utbrett fenomen, den anses i allmänhetens ögon vara ett vanligt inslag på nätet, och användningen ökar. Svensk forskning visar att uppemot 80-90 % av tonårskillar har tagit del av sexuella skildringar på nätet, även om det andelen minskar ju oftare porrsurfandet äger rum. Vad gäller tonårstjejer har varannan tjej sett på porr. Erfarenheter av att se på porr är höga även bland de som lämnat tonåren, där män förvisso dominerar, men där kvinnors andel stiger över tid. Det säger sig självt att det inte har gått särskilt mycket utför med befolkningen i Sverige utifrån de talen, om vi dessutom betänker att porren har varit en del av samhället i flera decennier, om än i andra former, med annan tillgänglighet än idag. För även det säger forskningen: jag upprepar, porr i sig är inte skadligt. Människor har dessutom, oftast, en förnuftig inställning till vad de ser, de kan navigera i utbudet, de vet hur de undviker sådant som är oönskat. Möjligen är de unga mer skickliga här än vuxenvärlden.

Mycket av porren på nätet är mångfacetterad och inte sällan av mer trivial karaktär, som t.ex. människor som filmar sin egen onani och lägger ut på nätet, regelrätta samlag mellan män och kvinnor, oralsex eller den samkönade sexualiteten. Inget nytt under sovrumstaket. Sedan finns det förstås alla typer av porr, även sådant som kan få människor illa berörda. Men låt oss först titta på vad vi vet när det gäller ungas bevekelsegrunder att söka upp porren?

Det handlar om allmänmänsklig nyfikenhet, om behov av kunskap och förståelse av det här med sexualitet, om hur andra gör, om vad de gör, var, hur de ser ut när de gör det, och så vidare. Det handlar också om mer komplexa faktorer som exempelvis grupptryck, iscensättning eller markering av positioner inom en kamratgrupp. Unga kan titta på porr i syfte att forma sina kamratgrupper och skapa sig sin ställning i den, snarare än att bli upphetsade.

Forskning visar att det finns rena fördelar med porren, enligt användarna själva: identifikation och bekräftelse eller synliggörande av samkönad sexualitet eller kvinnors lust. Porr fungerar dessutom främst som ”onanivirke” eller ”upphetsningsbooster”. Här gynnas de som har svårt att tillgå skildringar av sex eller få till sexuella möten i övrigt, t.ex. funkisar som gynnas av tillgänglighet i hemmet helt gratis, och de som helt enkelt inte vill ge sig utanför hemmets fyra väggar i sexuella syften och ta risker på krogen. Eller de som tycker om att titta på porr i största allmänhet och vill njuta på egen hand.

Porren påverkar oss med stor sannolikhet. Den förmedlar normer och ideal kring kropp, kön, sexuell läggning, sexuell praktik, you name it. På gott och på ont. Den intressanta frågan är vad som är hönan och vad som är ägget: påverkar den oss, eller återspeglar den istället vår syn på sexualitet och kön? Sannolikt är det en tvåvägsprocess, precis som vilken Hollywoodrulle som helst, Mello, Facebook eller en klädbutiks utbud av plagg. Porren blir därmed varken mer eller mindre skadlig eller farlig än det samhälle vi alla lever i.

Men det finns avigsidor med porr. Forskning stärker tesen att porren främjar aggressivt sexuellt beteende hos en mindre andel unga, men den motbevisas också. Idag tycks den kunskap vi har emellertid främst visa att det inte råder entydiga samband mellan porr och sexuellt beteende, däremot på faktorer som hälsa i stort: alkoholvanor, fysisk aktivitet, psykosociala faktorer eller fysisk hälsa. Frågan är också huruvida den mindre andel unga som har visat tendenser till sexuell aggression inhämtat inspiration i porren eller om det istället handlar om att unga med dessa tendenser söker sig till denna typ av skildringar. Sambanden kan påvisas, men det är inte detsamma som att det finns en orsak och en verkan.

Porren har kommit för att stanna. Den är som den är, bra för en del, dålig för andra, men kanske en tämligen alldaglig företeelse för de flesta. Ungefär som att zappa framför tv:n eller slå ihjäl en timme eller två på Twitter eller Snapchat. En del blir uttråkade och minskar så småningom sitt porrtittande. Kärnfrågan är, anser jag, att samhället alltjämt brister i sex- och samlevnadsundervisningen men också samtalet om sex och kön i stort. Sex är helt enkelt fortfarande tabu i många avseenden. Istället för att måla upp skräckscenarier eller oroa sig i onödan borde vi alla i mycket större utsträckning än idag diskutera sexualitet, sex, kön, normer, förväntningar, krav, kort sagt allt som kan kopplas till det mänskliga livets strävan och längtan efter närhet och kontakt med andra. Det är kanske inte konstigt att porren blir en ställföreträdande sexualupplysare när en ung person som vill veta hur ett könsorgan kan se ut aldrig får lära sig detta i skolan.

Vi ska komma ihåg att majoriteten av våra unga är kloka och har en allt som oftast god förmåga att ta hand om sig själva. Och de som inte har det måste få räkna med stöd. Till det behöver de en öppensinnad och nyfiken vuxenvärld som lyssnar, bekräftar, för dialog och vägleder utan att moralisera eller måla fan på väggen. Till exempel när det gäller att förstå sexualiteten.

Mobiltelefoner i skolan

När det skrivs ilskna debattartiklar om att mobiltelefoner måste förbjudas, är det viktigt att inte luras in i den typen av resonemang. De som är för förbud har gjort en felaktig analys av problemet och då behöver vi andra styra över diskussionen till kärnfrågan. Som såklart inte är ifall elever ska få ha mobiltelefoner i skolan eller inte.

Kärnfrågan är hur barn ska få det bättre i skolan. Och det är alltid vuxnas ansvar. Alltid. Det är alltid läraren som har ansvaret för situationen i klassrummet. Vilket inte betyder att läraren alltid klarar av situationen ensam som den utvecklar sig alla gånger. Tvärtom är det lärarens ansvar att söka hjälp när situationen är ohållbar. Det är dock inte ok att lägga skulden på eleverna, deras beteende eller ens på tekniska hjälpmedel.

När antimobilsidan vill få det till att problemen i skolan beror på mobiler, har de i själva verket gjort precis som antiabortlobbyn gjort; de har kidnappat ett begrepp och gjort det synonymt med sin kamp. När antiabortlobbyn skanderar “Ja till livet” är det ingen som vill säga emot dem. Inte för att vi håller med dem utan för att det är omöjligt att säga emot “Ja till livet” med mindre än att framstå som helt vettlös. Deras argumentation är alltså manipulativ. Den syftar inte till att reda ut sakförhållanden utan till att lura motståndarna i en fälla.  Och när antimobillobbyn (som inte på nåt sätt är en organiserad lobby, utan mer en förtvivlad och dåligt informerad allmänhet) säger att de vill ha en fungerande skola, ja vem är jag att säga emot? Om jag debatterar emot dem på deras villkor, framstår jag som en barnhatare som vill att det ska gå illa för dagens ungdom, alternativt en naiv mespropp som inte förstår att vi måste ta i med järnhand mot dagens ungdom.

Den som hånar oss som kritiserar generella mobilförbud och andra uttryck för panikutbrott, ska veta att hen skriver in sig i en lång tradition av barnförakt. Där vi som försvarar barns rättigheter och vill avskaffa det pennalistiska systemet som stereotypiserar och diskriminerar barn, framställs som ultraliberala, låt-gå-ivrare utan ansvarstänkande. Och där barn framställs som icke tänkande varelser som får avvakta med rättigheter tills de har förtjänat dem eller blivit vuxna, beroende på vilket som kommer först.

Till dem vill jag säga: Gör det inte! Skriv inte in dig i den berättelsen (om du inte står för den människosynen alltså)! Det går att avstå. Det går att respektera barn och unga. Det går att avstå från att skratta med i det allmänna hånandet av barn och barnrättskämpar. Det är inte lätt, eftersom vi blev utsatta för samma hån som barn och det är så pennalistiska system fungerar; de reproducerar sig själva med skrämmande precision. Men självklart går det. Vi är alla tänkande varelser och vi kan fatta egna beslut.

Det gäller att ständigt arbeta sig tillbaka till kärnfrågan: hur ser vi till att det blir så bra som möjligt för barn? Så att skolan funkar som den ska för dem, så att de är trygga och glada, så att de kan vara trygga och glada i framtiden också. Det ska vi diskutera. Om och om igen. Tills alla barn går i en skola som fungerar och tills alla barn är trygga och glada.

 

Periscope

Nej jag tänker inte uttala mig om Periscope. Dels har jag inte tid just nu, dels tycker jag att det är ovärdigt att säga samma saker som jag gjorde nyss, bara för att det kommit en ny app som nån idiot ska börja larma om. I de fall media ändå vill ha ett citat från mig ger jag härmed mitt tillstånd att klippa och klistra från tidigare artiklar. Jag kan på rak arm säga att jag uttalat mig om Ask, Talking Angela och till och med Twitter (det där sista bör ni dock källkolla innan ni citerar för jag kan minnas fel). Jag har ungefär detsamma att säga idag.

Ni förstår ju själva att vi inte kan ha det så här. Vi kan inte hålla på och lyssna på s k larm så snart nån vuxen inte grejar sitt uppdrag. De får larma och gå på, men vi ska inte ge dem utrymme i media, fikarumsdiskussioner eller tankar. Låt dem larma, de tröttnar snart.

Jag kommer att säga nej till alla frågor som rör Periscope men jag gör härmed ett generellt uttalande som kan appliceras på denna och framtida små panikutbrott. Vsg.

Vi är vuxna. Vi har inte rätt att känna oss hotade av nåt som barn gör. Oavsett vad de gör. Vårt ansvar är att avstå från den typen av reaktioner. Självklart kan känslor av hot, panik och dysfori bubbla upp, men det ingår i vuxenheten att hantera dessa känslor utan att agera på dem. Vad barn än hittar på för nytt och dumt är det vårt ansvar att lyssna, fråga, fundera och att applicera våra värderingar och våra erfarenheter på det inträffade. Det är vår skyldighet att prata, ventilera, förhandla och komma överens. Varje gång nåt nytt och otäckt inträffar, måste vi fråga oss: Vad liknar detta? Vad liknar det inte? Hur gjorde vi sist/på 1800-talet/på 80-talet/osv? Det är vi som är vuxna. Vi är inte hotade av det barn gör. Alla som säger det har fel. Vuxna och barn befinner sig i en ojämn maktrelation, där vi vuxna har övermakten och där barn ibland reagerar på sin underordning genom aggressiva beteenden. Men det ger oss inte rätt att agera på känslan av att vara hotad.

Meddelas endast på detta sätt.