The Guardians artikel Revealed: Facebook’s internal rulebook on sex, terrorism and violence avslöjar dokument som reglerar Facebooks moderering och de tuffa arbetsvillkoren för moderatorerna.
Här pratar jag med P3 nyheter om frågan. Det finns såklart massor att säga och jag ska återkomma till det senare.
Från mitt Instagramkonto: selfie, slumpgenerator, det pinsamma ögonblick då båda i Rapportstudion hade likadana kläder, frisyr och glasögon, om ungdomens nöjesläsning och när jag skulle packa in böcker till vinnarna i min utlottning.
Nordicom släppte precis sitt senaste nummer av Nordicom Information som har temanamnet Medieforskning i samhället: relationen mellan bransch och akademi. Jag medverkar på ett hörn i artikeln The scholarly use of social media: How to make the most of it (sidan 9) med en intervju som gjordes tidigare i vår och där jag bland annat försvarar selfies som genre. De har även valt att illustrera artikeln med lite exempel från mitt Instagramkonto.
Elza Dunkels: “I feel a need to support the selfies genre”
Tell me briefly about your relationship with the social media tools you are using the most and how your relationship to them has developed. It’s not really that strange that I’m so immersed in social media as my research is concerned with young people’s online cultures. So, it was quite natural for me to engage in early social media in the late 1990’s. Now, I see only benefits in having these channels to communicate with the surrounding world. What kind of a communication strategy do you have on Instagram? How do you decide what you want to post and when? Are there themes you do not want to address? I try to be bold and courageous when it comes to posting on all my channels. I think the world will be a better place if we share experiences and thoughts quite freely. However, I’m careful not to post about other people without their consent. The channels differ in character, and I attempt to act accordingly. On Instagram I post pictures, of course, but they are always accompanied by comments, short or long. I have a photo project on Instagram, called #skärmtid which is Swedish term for “screen time”. In this project I depict positive screen time, mostly with kids as models but I sometimes include adults. I also post loads of selfies as a part of my activism for children’s rights. I see the need to support the selfies genre and help elevate it to a more reasonable position than it has today. Because the art of selfies was initiated by young girls, it has been frowned upon. My aim on Instagram is to show solidarity with young girls and to educate adults on the subject. Other subjects that recur on my Instagram are sexism and childism, which I understand as the oppression of the young. I also use Instagram to share my work life: travels, conferences, media appearances, publications and so on. As any woman who dares to claim a position in the public debate, I receive a lot of hate speech because of my posts. So, I always have a plan for any social media posting or media appearance: I need to make sure I have company and that someone can screen my inboxes if I touch any sensitive subjects. Unfortunately, today, we who receive hate mail have to fend for ourselves. Hopefully, it will change over time. How well does research as a topic suit the visual tools of communications? For me, this has never been a problem. In fact, it would be harder to communicate my research if I could not use visual media. I need to visualise a lot of my research results, such as the problematisation of the discourse around girls posting selfies. I also often post media headlines that illustrate emotional reactions towards young people’s Internet use. But, of course, you need to practice. Just as you need to learn how to do research, you need to learn how to communicate it. In your opinion, what have been the biggest benefits of being an engaged researcher in social media? It’s hard to imagine what my professional life would be like without social media, since I have never tried it. But I suppose it would have been hard, maybe impossible, to reach all the interesting and interested people I have reached now. Right now, I am part of the #blogg100 project, so I post every day for 100 days, ending in June. The #blogg100 is a yearly campaign initiated by Fredrik Wass (http://bisonblog.se, Twitter @fredrikwass), a social media veteran. It encourages bloggers to post once a day from March 1st every year. For me, this works as an incentive to disseminate stuff that’s been standing in the pipeline for too long. I can give my followers daily updates on what is happening in my research field. I take the responsibility to communicate my research very seriously. Universities are publicly funded, and we are obligated to pay back by disseminating our results.
Det här är ett väldigt gammalt avsnitt av Didaktorn som jag helt har glömt att dela här i bloggen. Men häromdagen blev jag påmind om det och även om det är nästan ett år sedan intervjun gjordes är innehållet högaktuellt.
De destruktivt väluppfostrade barnen
Lydiga barn löper större risk att utsättas för näthat och sexuella övergrepp på nätet. Det har Elza Dunkels sett i sin forskning. Lär man sig att alltid lyda vuxna och att det är fult att ljuga blir man sårbar i mötet med en vuxen som inte vill dig väl, säger hon. När ordning och lydnad premieras skapar vi de destruktivt väluppfostrade barnen. Därför måste vi lära barnen att vara olydiga. Här berättar hon hur. Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete, lärarutbildare och forskar om unga och internet. Hon har även skrivit boken “Nätmobbning, näthat och nätkärlek”.
Här finns också ett annat avsnitt av Didaktorn där jag pratar om Googlehygien.
Svenska Dagbladet har haft en artikelserie om barn och skärmar som är nåt av det mest alarmistiska jag läst på länge. Det har känts som en backlash av stora mått. Men imorgon kommer det jag hoppas är en rimlig avslutning, nämligen en rätt lång intervju med mig. Den finns redan på nätet men de som läser prasseltidningen får den imorgon, på Safer Internet Day. Passar bra. Hade jag vetat vilket trams de skulle publicera innan hade jag nog tagit i ännu mer men jag säger ändå en hel del viktiga saker. Om jag får säga det själv.
I stället för att förfasa sig och försöka begränsa ”skärmtiden” genom stränga regler, tycker Elza Dunkels att vuxna borde glädjas över de positiva saker som nätet har medfört för barn.
– De som har tjänat allra mest på digitaliseringen är marginaliserade grupper. Unga med olika diagnoser har exempelvis fått en bättre skolgång tack vare tekniska hjälpmedel och ett rikare socialt liv eftersom de lättare kan hitta likasinnade på nätet.
– På grund av ålder och bristande inflytande utgör egentligen alla barn en marginaliserad grupp i samhället. Men tack vare nätet kan de nu lättare skaffa sig information om saker på egen hand eller odla sina egna intressen. Dessa emanciperande processer kan nog vara ganska stressande för vuxna som varit vana vid att sitta på den makten själva. En del av motståndet tror jag handlar om det, säger Elza Dunkels.
Fast jag tycker nog att alla ska läsa hela artikeln.
Det har varit hektiskt sen min bok kom ut och här är ett urval av medieframträdanden.
9/2 2016 P4 Kronoberg hade en nyhet om en elev som stängts av från skolan efter svåra kränkningar av andra elever. Jag fick prata lite om nätmobbning, makt och nätkärlek.
Den 3/2 släpptes förslaget från det som kallades näthatsutredningen så jag fick en hel del frågor. SvD var snabbast ut att ringa mig. Sen ville Feministiskt Perspektiv ha en kommentar. Och sen ringde P4 Västerbotten.
20/1 var jag uppe hos P4 Västerbotten igen och pratade om min nya bok.
8/1 skrev Folkbladet om min bok under den roliga rubriken Jag är inte ett dugg bättre än de flesta. Så nu vet ni det 🙂
I mellandagarna publicerade Aftonbladet en reportageserie om barn och nätet. I samband med det fick jag chatta med läsarna, en riktig favoritsyssla. Expressen var inne på samma tema i början av januari.
I dagens Västerbottenskuriren har jag fått enormt mycket utrymme och en härlig rubrik. Själva reportaget ligger bakom betalvägg men den här länken ska fungera i 24 timmar och jag klistrar in texten nedan. Det var ett roligt samtal där jag får chans att försvara mig lite mot alla idioter som ju självklart inte är så många men desto mäktigare. Jag riktigt myser när jag tänker på hur de sätter kaffet i halsen när jag tar upp halva framsidan av morgontidningen. (Se där vilken hatare jag är!)
Mest är jag glad att få lite gratisreklam för min bok som kommer i januari. Just nu trycks katalogen, omslaget växer fram och i eftermiddag får jag de sista ändringsförslagen. Köp den när den kommer! Det är kanske det viktigaste jag skrivit och nu är det fasen dags att räta upp hur vi pratar om näthat, nätmobbning och nätkärlek! Vill du veta när den finns ute kan du maila förlaget, se mer här.
***
UMEÅ Elza Dunkels är den mest efterfrågade experten på sitt område: unga och nätet. Hon skriver på en ny bok om häthat och nätkärlek, och har själv fått känna på både ock.
– Näthatarna är inga speciella demoner. Näthatarna är vi, människor som tycker att de måste säga allt de tänker högt och kallar det för yttrandefrihet.
När Elza Dunkels doktorerade 2007 var hon inte beredd på ett sådant genomslag.
– Nej. Mycket av det jag upptäckte trodde jag att man inte kunde säga högt, säger hon.
Det är maktperspektivet hon talar om, som alltid har intresserat henne. Hon trodde inte att det inte var möjligt att tala om barn och makt i samma andetag.
Men det gick, och inte bara det: Elza Dunkels kunskap blev väldigt efterfrågad. Nuförtiden ger hon i snitt tre intervjuer i veckan om sitt ämne. Elza Dunkels medverkar i radio och tv, drar nu igång en podcast-serie, föreläser, forskar i två projekt, skriver böcker, driver forskningsbloggen Nätkulturer och är Net Nanny på sajten med samma namn.
Vi träffar Elza Dunkels på ett kafé i stan. Vi har försökt hitta en tid sedan ett par veckor, men en envis förkylning och sedan en jobbresa har gjort att det har dragit ut på tiden.
Hon dricker grönt te, ser avslappnad ut och tar tid på sig, funderar ett tag innan hon talar.
Som barn tyckte Elza att det var kul att gå i skolan.
– Det är såna som blir lärare, de som trivs jättebra i skolan.
Hon blev lärare på lärarutbildningen, och hade ingen tanke på att doktorera. På lärarutbildningen handlade It-utbildningen mest om det praktiska och tekniska, som att skapa hemsidor.
– Vi skapade ett moment om vad barn gör på Internet, men det fanns inte material att tillgå. Som utgångspunkt gjorde jag i stället intervjuer med mina fyra barn och använde det som kursmaterial, berättar Elza Dunkels.
Daniel Kallos, professor i pedagogik, sa: ”Det här är forskning”.
– Jag blev lite bluffad av honom att börja forska. Det är jag tacksam för, det passade mig så bra, det här är det roligaste jag någonsin har gjort.
Elza Dunkels säger att hon egentligen gav sig in i en bransch där kvinnor inte har en chans.
– Både i akademin och i it-branschen är det en klar nackdel att vara kvinna med många barn, säger hon.
Glastaket har hon slagit huvudet i, och visst finns det folk i universitetsvärlden som tycker att Elza Dunkels syns och hörs för mycket.
– Det är bara trams. Självklart döms jag hårdare för att jag är kvinna, medan män betraktas som seriösa när de tillfrågas om sin kunskap.
I universitetsvärlden får hon mycket stöd också, folk hejar på och undrar hur hon hinner med allt.
– Mitt ämne är högaktuellt. Men om man har ett smalt ämne är det kanske mer naturligt att inte popularisera det på samma sätt, resonerar hon.
Elza Dunkels påminner om att all forskning inte läses av så många människor.
– I snitt 1,7 personer läser varje avhandling. En av dem är doktorandens mamma, säger hon och skrattar.
Titlar är inget som hon fäster så mycket avseende vid.
– Min akademiska position ger mig en plattform. Men i min e-postfot har jag inte ens med min titel.
I VK var Elza Dunkels omskriven för första gången för 20 år sedan, då som stridbar förälder med barn på Kolbäcksskolan. Politikerna skulle spara pengar och omorganiserade skolorna på Ålidhem, Elza var en av dem som stred för att skolan skulle få mer resurser.
Fortfarande ger hon sig in i samhällsdebatten. I samband med att Niklas Lindgren släpptes i somras föreslog hon att en haverikommission skulle granska vad som gick fel i fallet Hagamannen. Debatten om EU-migranterna har Elza Dunkels också kastat sig in i. Hon ger politikerna i Umeå underkänt för hur de har agerat när det gäller tiggarna.
– Det är en skandal utan dess like, Våra folkvalda kan rimligen inte tillhöra dem som hatar dem som tigger. Men de skjuter ifrån sig empatin. När tonen mot tiggarna blir hårdare har politikerna ett ansvar för det, säger hon.
”Det är hatfest i min inbox ikväll och alla är välkomna.” skrev Elza på sin blogg en kväll i våras. Periodvis har hon drabbats hårt av hatet.
– När det var som värst kunde jag inte svara i telefonen, och andra i familjen fick öppna min mejl. Jag kunde inte fungera, berättar hon.
Elza blev sjuk, drabbade av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, Allra värst var näthatet efter att hon hade talat om småbarn och Internet tre gånger samma vecka i P1. För mig är det förvånande, P1-lyssnare som är näthatare?
– Jag försvarade småbarnsföräldrar som låter barn ha plattor och som själva hänger i mobilen, men det gick inte hem bland P1-lyssnarna, säger hon.
Under den här perioden drog hon sig undan offentligheten och ransonerade antalet intervjuer. Men Elza säger att näthatarna inte är någon speciell sorts onda människor, inga demoner.
– Det är vi som är näthatarna. Måste man säga allt man tänker högt? Vissa saker spyr folk bara ur sig, att drabbas av det var en intressant inblick.
Nu är det lugnare, säger hon, hon drabbas bara av det som hon kallar för ”normalhatet”, det som hon hela tiden utsätts för. Elza delar ofta hatinlägg för att få stöttning och peppning av andra.
– Det fungerar. Jag får stöd, och hatet lyfts från mig. Det är en oerhört bra metod. Unga använder sig också av det som en strategi. Om någon utsätts för mobbning på skolan och delar det får det andra att reagera.
Att motarbeta skräckpropagandan om nätet är en del av Elzas mission, och genomsyrar det hon gör. Den kommande boken handlar också om nätkärlek.
– Vi pratar nästan lika nedsättande om nätkärlek som om näthat. Men det finns lika mycket, om inte mer kärlek än hat på nätet. Och det är ju ett skäl till att så många hänger på nätet, de få ut så mycket av det, trots riskerna.
Tidigare i höst var det premiär för en tidning för och om barn – Minibladet – som följer med etablerade vuxentidningar. I dagsläget är det Sydsvenskan och City som har hakat på men fler är på gång. Minibladet finns dels i nätversion, dels kommer vissa artiklar i papperstidningen. Tanken är att barn ska få nyheter och nöjen i tidningen, precis som vuxna och att vuxna ska kunna läsa om barn.
Och till min stora glädje fick Net Nanny frågan om hon ville ha en frågespalt i Minibladet. Läs mina svar och ställ frågor till mig här.
Jag har tyvärr inte sett papperstidningen men fick den här bilden skickad och det ser ju fint ut.
Idag 12.10 sänds Vetandets värld om min forskning: Vad gör barnen på internet? Går att lyssna i efterhand också.
Programmet är en biprodukt av en intervju som gjordes till programmet Forskarliv som sändes i lördags. Forskarliv är ett knappt 10 minuter långt program som ska skildra forskarens drivkrafter. Intervjun gjordes under min Stockholmsvecka i mars och jag tänkte redan då på att intervjun blev mycket längre än jag hade förväntat mig. Och att vi pratade mer om själva forskningen än om forskarsituationen. Men jag är ju van vid att folk blir vansinnigt intresserade av det jag gör, så jag tänkte inte så mycket på det.
Och så fick jag veta att det blir ett program om forskningen också! Högsta vinsten! För det är ju mer intressant för mig att nå ut med mina resultat än det är att nå ut med hur det är att vara forskare. Såklart.
Sydsvenska dagbladet har en artikel om mig idag. Dessutom kan man chatta med mig ikväll kl 18. Det går bra att ställa frågor redan nu. Chatten Fråga om barn och internet.
De smarta mobilerna förändrar barns och ungas nätvanor. Men svaret till rådvilla föräldrar som undrar hur de ska få mer koll är fortfarande detsamma: prata, prata, prata. Åtminstone från forskarhåll.
Vuxenvärlden har svårt att hänga med i barnens digitala vardag. Föräldrar oroar sig över all tid barnen lägger framför olika skärmar, att de ska stöta på obehagliga saker när de surfar runt på internet eller bli utsatta i sociala medier.
Men de synpunkter och råd som oftast förs fram i den allmänna debatten är både felaktiga och farliga, anser Elza Dunkels, som forskar om unga och nätet vid Umeå universitet.
För att ge föräldrar vetenskapligt grundade svar på alla funderingar startade hon därför en frågelåda på webben för tre år sedan.
Hon kallar den Net Nanny med en blinkning till alla programvaror med samma namn som finns för föräldrakontroll av barns nätbruk.
Elza Dunkels är djupt kritisk till tekniska lösningar för filtrering och övervakning i datorer och mobiltelefoner.
– De är bara ett sätt att köpa sig fri från att prata med barnen, säger hon. Att samtala med dem skapar störst trygghet.
Nyligen startade hon och nätforskaren Marcin de Kaminski vid Lunds universitet ytterligare en experttjänst på nätet: ”Fråga forskarna: Unga online”.
Den var en reaktion på diskussionen efter vårens tragiska händelse i Kumla då en 13-årig flicka tog sitt liv sedan en 44-årig man gjort sig skyldig till sexualbrott mot henne på nätet.
– Våra svar bygger på vetenskaplig kunskap och inte åsikter och gissningar. Vi hoppas att fler forskare ska ansluta sig efterhand, säger Elza Dunkels.
1. Vilka regler kan föräldrar ge sina barn om hur de ska agera på nätet?
– Man kan inte ge sina barn en lista med tio punkter att följa, ge dem ett lösenord och sedan gå därifrån. Det handlar om saker man inte helt kan ha koll på. Det viktigaste är att hela tiden prata med dem om nätet. Inte som något separat från livet, utan som en del av livet. Barnen måste lära sig ett kritiskt förhållningssätt, att sätta gränser för sig själva och inte gå med på saker de inte vill. Har man satt upp en massa regler är risken att de inte vågar berätta om de råkar ut för något för att de tycker det är deras eget fel.
2. Kan barn skyddas genom filter eller övervakningsfunktioner?
– Nej. Jag tycker det kan jämföras med att ha övervakningskameror på barnens rum eller säga att de ska sitta i vardagsrummet och umgås med kompisar. Unga måste ha en frizon där vuxna inte alltid är med. Det finns heller inga filter som fungerar och bara släpper igenom precis det vi önskar. All filtrering bygger på kultur och värderingar.
3. Hur pratar man med små barn om obehagliga och känsliga saker på nätet?
– Det är bra att erkänna att det är svåra frågor, det betyder att de är viktiga. Man får anpassa samtalet efter ålder. Statens medieråd och Skolverket har tagit fram sagoboken ”Nosa på nätet” som kan användas för att ta upp de här frågorna med yngre barn. Visst finns det jätteäckliga saker de kan stöta på, men då ska de ropa på en vuxen och prata om det så att de inte är ensamma med det de har sett.
4. Hur mycket ska barn få hålla på med mobilen och datorn?
– Det finns inget generellt svar. Man måste se till helheten och ha ett pågående samtal med sina barn. Är barnet jättetrött i skolan för att det ligger och facebookar halva natten eller spelar så mycket att det varken sover eller äter så är det ju ett problem. Den nya tekniken kan vara en mäktig konkurrent, men den tar inte bort föräldraansvaret.
– För en del barn är det rena räddningen att sitta mycket framför datorn. Vi ska inte romantisera hur det var förr, det har alltid funnits de som inte fått vara med och spela fotboll. I dag kan den som blir mobbad i skolan ändå få ett umgänge på nätet.
5. Ska man oroa sig mer när barnen har internet med sig överallt i mobilen?
– I grunden förändrar det ingenting. Tidigare oroade vi oss för att barnen stängde in sig på sina rum och bara satt stilla framför datorn hela dagarna. Det gör de inte längre. Så egentligen är det något positivt. Samtidigt ger mobilen nya möjligheter, som att lägga ut bilder och film direkt på nätet. Men även detta måste man prata om för att de ska kunna skydda sig.
– Det är jätteskönt att kunna få tag på sina barn och veta att de kan få tag på en själv om det är någonting. De kan larma, söka hjälp och dokumentera händelser. Men att kontrollera var barnen är via gps- eller gsm-funktioner är groteskt och dumt. Det enda man kan veta säkert är var telefonen är. Den som rövar bort ett barn låter ju inte det behålla mobilen. Och om barnet vill dölja sina aktiviteter så lämnar det bara telefonen någon annanstans.
6. Bör föräldrar vara där barnen är på nätet för att få koll?
– Vem hinner med det? Visst ska man engagera sig i barnens nätvanor, precis som i deras andra fritidsintressen. Men bara för att barnen spelar fotboll behöver man inte spela själv. Börjar man vara polis hittar barnen bara ett annat ställe att vara på. Vill barnen att man ska vara vän med dem på Facebook så ska man tacka ja, men inte annars. Man ska inte försöka bli vän med barnens alla kompisar för att ha koll. Det är överhuvudtaget inte lämpligt att som vuxen initiera kontakt med andra barn på nätet.
Sajten Mediebarn.se riktar sig till vuxna som vill veta mer om barns och ungas nätvanor. Statens medieråd ligger bakom. Här finns information om vad barn i olika åldersgrupper, mellan två och sexton år, gör framför datorn och vilka de vanligaste sajterna och spelen är. Råd och tips om vad som kan vara bra att tänka på som förälder ges också. ”Net Nanny” har webbadressen netnanny.wordpress.com. ”Fråga forskarna: Unga online” når du på ask.fm/ungaonline.
Ikväll ska jag till Göteborg för att delta i Svt Debatt och prata om nätmobbning, apropå flickan i Kumla som tog sitt liv och där man snabbt misstänkte en koppling till nätmobbning. Nu har ämnet tagit en helt annan vändning och vi får se vilka som kommer att debattera. Idag meddelades nämligen att polisen misstänker att det var en 45-årig man som utgav sig för att vara född 1997 och inte en 15-årig pojke. Det enda jag tänker på nu är att vi absolut inte får drabbas av blind panik, som i citatet från Svt Nyheter:
– Det är ju ett fenomen just nu att unga trakasserar unga på internet utan att förstå vad det kan leda till. Det är bland annat därför vi valt att vara väldigt offensiva med information. Vi vill varna unga för att lägga ut saker på internet som de inte borde lägga ut, sade Nylén.
För det första hoppas jag att citatet är publicerat ur sitt sammanhang. Annars är det högst anmärkningsvärt att prata om att unga trakasserar unga på internet, fast det just avslöjats att det var en vuxen. Om citatet är korrekt är det ändå inte någon chock för mig, så här ser det väldigt ofta ut när vi diskuterar obehagligheter på nätet; det pratas om att unga är förövarna. Men det är extra illa om det görs när man faktiskt avslöjat att det inte var en ung förövare. Det här är ett utslag av juvenism (se t ex ett tidigare inlägg), som bildar ett filter genom vilket vi betraktar världen. Samma sak hände efter händelserna i Bjästa; det satt folk i tv-sofforna och pratade om hur vi ska få unga att uppföra sig bättre på nätet, när tre av de centrala i hela händelsen, såsom tv-programmet skildrar den, var vuxna. Jag tänker då på rektorn, fritidsledaren och prästen. Ingen ropade efter att präster ska följa lagen.
Men även om citatet skulle vara taget ur sitt sammanhang är det allvarligt att Mats Nylén, som är kommunikationschef vid polisen i Örebro län, lite i en bisats lägger skulden på de unga offren. Vi vill varna unga för att lägga ut saker på internet som de inte borde lägga ut, säger han. Läs det igen. Varför vill han varna? Vet han att det är farligt eller är det bara en gissning? Och vilka saker borde de inte lägga ut? Finns det en lista över vilka saker som är olämpliga? Eller finns det en lista över vad som är rent farligt att lägga ut? Eller kan man gruppera det lite lösare och säga att en viss typ av information ska man inte dela med sig? Isåfall skulle jag vilja se en sådan uppräkning och, allra viktigast, på vilka grunder den är sammanställd. Det finns nämligen ingen forskning som stöder att man skulle kunna upprätta sådana förteckningar.
Och här kommer vi till en av de poänger jag hoppas hinna göra i kvällens Svt Debatt: När man på det här sättet lägger skulden (eller ansvaret om ni inte gillar ordet skuld) på den unga nätanvändaren, då har man skapat en farligare situation än om man inte hade varnat alls. Om man ger sken av att det är offrets uppförande som avgör om hen ska bli utsatt eller inte (ja, ni har rätt – det här känns igen från kort-kjol-debatten) ökar risken enormt att hen inte vågar berätta för någon vad som hänt. Vi har ju nämligen signalerat tydligt att så där som du har gjort, det gör man bara inte.
Och om jag ska sammanfatta vad forskningen säger om säkerhet på nätet så är det enda sättet vi kan skydda våra barn att vi har en öppen kommunikationskanal mellan vuxna och barn. Om det finns någon vuxen som barn kan vända sig till när de oroar sig, minskar alltså risken att bli utsatt på nätet. Idag saknar många, kanske de flesta någon att prata med. De pratar kompisar men det är under förutsättning att de har kompisar de litar på. Vissa barn är helt ensamma med sin oro. Och en stor del av den oron har vi vuxna planterat hos dem.
Det är nu det avgörs om vi kan prata om detta på ett sätt som är förankrat i verklig kunskap om unga och nätet eller om vi kommer att prata om det med känslor, fördomar och gissningar som ledstjärnor.
