Idag är jag intervjuad i Folkbladet, under rubriken Porrfilter är en dålig idé. Det är en ambitiös artikel som inte har gått i panikfällan utan grävt lite bakom. Föredömligt!
Hela texten med alla de andra intervjuerna finns också i en sammanställning.
Idag skriver Umeå Tidning om de nya lagar som trädde i kraft vid årsskiftet. Jag fick kommentera. Läs hela reportaget här (sidorna 4 & 5) eller ett sammandrag:
Elza Dunkels är expert på hur unga människor använder internet. Därför har hon varit med och bidragit med sina kunskaper i och med lagförändringar som rör kränkande bilder och sexuella kontakter med barn.
– Nya lagar ger möjlighet att belysa problemen.
Några av 2018 års nya lagar rör ämnen som Elza Dunkels, internetforskare vid Umeå universitet, är expert på. Därför fick hon vara med och uttala sig när lagförslagen skulle utredas på uppdrag av regeringen.
– Juridiken måste hänga med tekniken. Jag fick bidra med min kunskap kring ungas säkerhet på nätet, säger Elza Dunkels.
Från och med i år är det olagligt att sprida bilder du tagit med syfte att skada eller kränka någon annan. Händelsen som uppdagat frågan kallas hämndporr och innebär att intima bilder som skickats mellan två personer offentliggörs av den ena parten.
Elza Dunkels menar att det inte behöver gå så långt.
– Att elever fotar med syfte att kränka någon annan är väldigt vanligt förekommande i skolmiljöer. Det kan handla om att ta en bild på någon som står i duschen eller en klasskamrat som gråter och sedan sprida den på nätet.
En annan ny lag gör det förbjudet att föreslå träff med barn i sexuellt syfte. Elza Dunkels menar att det är svårt för de allra flesta att acceptera att det inte varit brottsligt tidigare. Helst eftersom många pedofiler har system för att odla kontakter med barn.
En tredje lag som också tangerar Elza Dunkels område är att det från och med februari är förbjudet att tala i mobiltelefon om du håller den i handen när du kör bil.
Dessa tre brott är väldigt svåra att förebygga, men Dunkels menar att det primärt handlar om att rättsväsendet ska ha lagen i ryggen om en händelse inträffar.
– Det är bra för utsatta att veta att det de upplevt är ett brott, och att händelsen har ett namn. Det blir ett erkännande. Det är också bra att kunna förklara för barn att dessa saker är olagliga. Nya lagar ger möjlighet att belysa problemen.
Samtidigt menar hon att det inte är lagändringar i sig som förändrar våra beteenden. Det handlar om att vi måste prata om problemen. Att polisen och skolorna måste skaffa mer kunskap och att vuxna tar barn på större allvar.
– Det är som med #metoo. Vi måste se kvinnor och även barn som människor med rättigheter. Och då kan det vara skönt att ha lagen i ryggen.
Johanna Lindqvist
redaktion@umeatidning.se
Fakta: Nya lagar och förordningar 2018
Källa: Riksdagen, regeringen och Tullverket
Mycket kan man anklaga mig för men inte för att vara hemlig eller mystisk. Tvärtom sätter jag en ära i att vara så transparent som jag bara orkar med. Och igår blev mitt generösa/gränslösa delande en hel liten berättelse. För dig som har missat kommer hela historien här:
Kl 11.29 ringde en reporter från TV4 upp mig och berättade att de skulle ta upp nyheten om att stora aktieägare i Apple kräver att Apple ser till att det forskas mer på hur barn påverkas negativt av skärmar samt att föräldrar tar sitt ansvar och begränsar barnens skärmtid. De undrade om jag kunde delta i direktsändning via FaceTime, vilket jag initialt var positiv till. Det kändes som öppet mål att kommentera en sån känslodriven och bakåtsträvande skrivelse. Sen framkom det att det hela var tänkt som en debatt mellan mig (via FaceTime) och Hugo Lagercrantz i studion. Då tackade jag nej av två skäl: 1) Jag kan lägga min tid på viktigare saker än att debattera med nån som inte har kunskaper i ämnet och 2) Att debattera via länk är aldrig bra. Man hamnar i underläge direkt därför att man inte kan signalera att man vill ha ordet och missar mycket av det som sägs i studion. Jag redogjorde noga för båda dessa skäl när jag tackade nej och la till att om de nu nödvändigt ville ha med en moralist och barnhatare så finns det bättre namn än just denne gamle professor. Reportern tackade för min input och sa att det var bra att han hade ringt upp mig. Så jag kände mig nöjd och rapporterade detta i sociala medier ca 11.45.
Kl 11.49 ringde samma reporter upp mig och sa att de har tänkt om och insett att ämnet inte lämpar sig för debatt. Lagercrantz var ute ur bilden och då är det självklart för mig att ställa upp. Jag slipper debattera, tittarna slipper höra mossiga argument från honom och jag slipper hatet som kommer som ett brev på posten när jag ger mig på detta nationalhelgon. Så jag läste in mig, fixade håret och bytte kläder, något jag skrev om här:
Kl 14.15 kom TV4 och filmade, dels direkt till en lite längre webbsändning (som jag inte hittar, tipsa mig gärna), dels en intervju som skulle klippas och sändas i nyheterna senare. Se hela inslaget här. Jag fick några sekunder medan Hugo Lagercrantz fick orera fritt ur fantasin i flera minuter:
“Bra inlärning kräver mänsklig kontakt” säger han bland annat. Nu är han ju ingen expert på just lärande och tycks inte heller ha läst någon aktuell forskning utan hänvisar lite vagt till att folk tror att barn lär sig mycket vid skärmar men att “det har inte alls visat sig ha den effekten, snarare negativ” och att det är viktigt med kropps- och ögonkontakt med föräldrarna (sic!) och “det får man ju inte via skärm”.
Jag blev grymt besviken därför att jag hade uppfattat både reportern som ringde och hen som var hemma hos mig som att de hade förstått hur jag menade, att det inte finns “två sidor” av den här saken och att Lagercrantz faktiskt inte är expert på detta. Så jag drog iväg ett sms till det nummer som hade ringt upp mig:
Och idag på eftermiddagen kom ett lamt svar:
Hej Elza. Är ledsen att du känner dig missnöjd över hur det blev. Jag tror att det uppstod något av ett missförstånd mellan oss båda. Att Lagercrantz inte alls skulle intervjuas var aldrig något jag sa eller gick med på. Det vi kom överens om var att vi inte skulle ha någon direktsänd debatt mellan er två. I inslaget fick ni båda komma till tals var och en för sig och presentera era bästa argument.
Tja, det kanske är en tröst i sammanhanget, att det Lagercrantz sa var hans bästa argument 🙂
Jag är alltså inte ute efter att styra nyhetsrapporteringen eller att ställa orimliga krav för att medverka. Tvärtom är jag extremt generös med min tid till media. Jag svarar i telefon, på mail, ställer upp på intervjuer, åker ner till tv-studior och jag svarar snabbt om de vill att jag läser igenom det de skrivit. Jag har dock aldrig krävt att få läsa innan, jag litar på att allt blir någorlunda rätt. Däremot måste jag skydda mig själv, dels mot hat och påhopp och all tid och energi som det tar, dels mot att lägga tid på oviktiga, fruktlösa saker. Det är rätt rimliga krav tycker jag.
Så TV4, ni är numera på min shit list.
Igår blev jag intervjuad av Baaam om hat och hot på nätet: Svenska Arvida blev ansiktet utåt för Adidas – fick utstå hatstorm och våldtäktshot.
En av mina viktigaste poänger är
– Ofta vill personer som inte råkat ut för hat veta exakt vad folk skrivit så de kan bedöma om det är okej eller inte. Men du ska aldrig behöva reproducera det hat du fått utstå för att duga som offer. Vi måste lita på den som utstått hatet att kunna bedöma när det gått för långt.
Läs mer i min bok Nätmobbning, häthat och nätkärlek, direkt från förlaget eller i alla bokhandlar. Finns även som e-bok.
The Guardians artikel Revealed: Facebook’s internal rulebook on sex, terrorism and violence avslöjar dokument som reglerar Facebooks moderering och de tuffa arbetsvillkoren för moderatorerna.
Här pratar jag med P3 nyheter om frågan. Det finns såklart massor att säga och jag ska återkomma till det senare.
Från mitt Instagramkonto: selfie, slumpgenerator, det pinsamma ögonblick då båda i Rapportstudion hade likadana kläder, frisyr och glasögon, om ungdomens nöjesläsning och när jag skulle packa in böcker till vinnarna i min utlottning.
Nordicom släppte precis sitt senaste nummer av Nordicom Information som har temanamnet Medieforskning i samhället: relationen mellan bransch och akademi. Jag medverkar på ett hörn i artikeln The scholarly use of social media: How to make the most of it (sidan 9) med en intervju som gjordes tidigare i vår och där jag bland annat försvarar selfies som genre. De har även valt att illustrera artikeln med lite exempel från mitt Instagramkonto.
Elza Dunkels: “I feel a need to support the selfies genre”
Tell me briefly about your relationship with the social media tools you are using the most and how your relationship to them has developed. It’s not really that strange that I’m so immersed in social media as my research is concerned with young people’s online cultures. So, it was quite natural for me to engage in early social media in the late 1990’s. Now, I see only benefits in having these channels to communicate with the surrounding world. What kind of a communication strategy do you have on Instagram? How do you decide what you want to post and when? Are there themes you do not want to address? I try to be bold and courageous when it comes to posting on all my channels. I think the world will be a better place if we share experiences and thoughts quite freely. However, I’m careful not to post about other people without their consent. The channels differ in character, and I attempt to act accordingly. On Instagram I post pictures, of course, but they are always accompanied by comments, short or long. I have a photo project on Instagram, called #skärmtid which is Swedish term for “screen time”. In this project I depict positive screen time, mostly with kids as models but I sometimes include adults. I also post loads of selfies as a part of my activism for children’s rights. I see the need to support the selfies genre and help elevate it to a more reasonable position than it has today. Because the art of selfies was initiated by young girls, it has been frowned upon. My aim on Instagram is to show solidarity with young girls and to educate adults on the subject. Other subjects that recur on my Instagram are sexism and childism, which I understand as the oppression of the young. I also use Instagram to share my work life: travels, conferences, media appearances, publications and so on. As any woman who dares to claim a position in the public debate, I receive a lot of hate speech because of my posts. So, I always have a plan for any social media posting or media appearance: I need to make sure I have company and that someone can screen my inboxes if I touch any sensitive subjects. Unfortunately, today, we who receive hate mail have to fend for ourselves. Hopefully, it will change over time. How well does research as a topic suit the visual tools of communications? For me, this has never been a problem. In fact, it would be harder to communicate my research if I could not use visual media. I need to visualise a lot of my research results, such as the problematisation of the discourse around girls posting selfies. I also often post media headlines that illustrate emotional reactions towards young people’s Internet use. But, of course, you need to practice. Just as you need to learn how to do research, you need to learn how to communicate it. In your opinion, what have been the biggest benefits of being an engaged researcher in social media? It’s hard to imagine what my professional life would be like without social media, since I have never tried it. But I suppose it would have been hard, maybe impossible, to reach all the interesting and interested people I have reached now. Right now, I am part of the #blogg100 project, so I post every day for 100 days, ending in June. The #blogg100 is a yearly campaign initiated by Fredrik Wass (http://bisonblog.se, Twitter @fredrikwass), a social media veteran. It encourages bloggers to post once a day from March 1st every year. For me, this works as an incentive to disseminate stuff that’s been standing in the pipeline for too long. I can give my followers daily updates on what is happening in my research field. I take the responsibility to communicate my research very seriously. Universities are publicly funded, and we are obligated to pay back by disseminating our results.
Det här är ett väldigt gammalt avsnitt av Didaktorn som jag helt har glömt att dela här i bloggen. Men häromdagen blev jag påmind om det och även om det är nästan ett år sedan intervjun gjordes är innehållet högaktuellt.
De destruktivt väluppfostrade barnen
Lydiga barn löper större risk att utsättas för näthat och sexuella övergrepp på nätet. Det har Elza Dunkels sett i sin forskning. Lär man sig att alltid lyda vuxna och att det är fult att ljuga blir man sårbar i mötet med en vuxen som inte vill dig väl, säger hon. När ordning och lydnad premieras skapar vi de destruktivt väluppfostrade barnen. Därför måste vi lära barnen att vara olydiga. Här berättar hon hur. Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete, lärarutbildare och forskar om unga och internet. Hon har även skrivit boken “Nätmobbning, näthat och nätkärlek”.
Här finns också ett annat avsnitt av Didaktorn där jag pratar om Googlehygien.
Svenska Dagbladet har haft en artikelserie om barn och skärmar som är nåt av det mest alarmistiska jag läst på länge. Det har känts som en backlash av stora mått. Men imorgon kommer det jag hoppas är en rimlig avslutning, nämligen en rätt lång intervju med mig. Den finns redan på nätet men de som läser prasseltidningen får den imorgon, på Safer Internet Day. Passar bra. Hade jag vetat vilket trams de skulle publicera innan hade jag nog tagit i ännu mer men jag säger ändå en hel del viktiga saker. Om jag får säga det själv.
I stället för att förfasa sig och försöka begränsa ”skärmtiden” genom stränga regler, tycker Elza Dunkels att vuxna borde glädjas över de positiva saker som nätet har medfört för barn.
– De som har tjänat allra mest på digitaliseringen är marginaliserade grupper. Unga med olika diagnoser har exempelvis fått en bättre skolgång tack vare tekniska hjälpmedel och ett rikare socialt liv eftersom de lättare kan hitta likasinnade på nätet.
– På grund av ålder och bristande inflytande utgör egentligen alla barn en marginaliserad grupp i samhället. Men tack vare nätet kan de nu lättare skaffa sig information om saker på egen hand eller odla sina egna intressen. Dessa emanciperande processer kan nog vara ganska stressande för vuxna som varit vana vid att sitta på den makten själva. En del av motståndet tror jag handlar om det, säger Elza Dunkels.
Fast jag tycker nog att alla ska läsa hela artikeln.
Det har varit hektiskt sen min bok kom ut och här är ett urval av medieframträdanden.
9/2 2016 P4 Kronoberg hade en nyhet om en elev som stängts av från skolan efter svåra kränkningar av andra elever. Jag fick prata lite om nätmobbning, makt och nätkärlek.
Den 3/2 släpptes förslaget från det som kallades näthatsutredningen så jag fick en hel del frågor. SvD var snabbast ut att ringa mig. Sen ville Feministiskt Perspektiv ha en kommentar. Och sen ringde P4 Västerbotten.
20/1 var jag uppe hos P4 Västerbotten igen och pratade om min nya bok.
8/1 skrev Folkbladet om min bok under den roliga rubriken Jag är inte ett dugg bättre än de flesta. Så nu vet ni det 🙂
I mellandagarna publicerade Aftonbladet en reportageserie om barn och nätet. I samband med det fick jag chatta med läsarna, en riktig favoritsyssla. Expressen var inne på samma tema i början av januari.
I dagens Västerbottenskuriren har jag fått enormt mycket utrymme och en härlig rubrik. Själva reportaget ligger bakom betalvägg men den här länken ska fungera i 24 timmar och jag klistrar in texten nedan. Det var ett roligt samtal där jag får chans att försvara mig lite mot alla idioter som ju självklart inte är så många men desto mäktigare. Jag riktigt myser när jag tänker på hur de sätter kaffet i halsen när jag tar upp halva framsidan av morgontidningen. (Se där vilken hatare jag är!)
Mest är jag glad att få lite gratisreklam för min bok som kommer i januari. Just nu trycks katalogen, omslaget växer fram och i eftermiddag får jag de sista ändringsförslagen. Köp den när den kommer! Det är kanske det viktigaste jag skrivit och nu är det fasen dags att räta upp hur vi pratar om näthat, nätmobbning och nätkärlek! Vill du veta när den finns ute kan du maila förlaget, se mer här.
***
UMEÅ Elza Dunkels är den mest efterfrågade experten på sitt område: unga och nätet. Hon skriver på en ny bok om häthat och nätkärlek, och har själv fått känna på både ock.
– Näthatarna är inga speciella demoner. Näthatarna är vi, människor som tycker att de måste säga allt de tänker högt och kallar det för yttrandefrihet.
När Elza Dunkels doktorerade 2007 var hon inte beredd på ett sådant genomslag.
– Nej. Mycket av det jag upptäckte trodde jag att man inte kunde säga högt, säger hon.
Det är maktperspektivet hon talar om, som alltid har intresserat henne. Hon trodde inte att det inte var möjligt att tala om barn och makt i samma andetag.
Men det gick, och inte bara det: Elza Dunkels kunskap blev väldigt efterfrågad. Nuförtiden ger hon i snitt tre intervjuer i veckan om sitt ämne. Elza Dunkels medverkar i radio och tv, drar nu igång en podcast-serie, föreläser, forskar i två projekt, skriver böcker, driver forskningsbloggen Nätkulturer och är Net Nanny på sajten med samma namn.
Vi träffar Elza Dunkels på ett kafé i stan. Vi har försökt hitta en tid sedan ett par veckor, men en envis förkylning och sedan en jobbresa har gjort att det har dragit ut på tiden.
Hon dricker grönt te, ser avslappnad ut och tar tid på sig, funderar ett tag innan hon talar.
Som barn tyckte Elza att det var kul att gå i skolan.
– Det är såna som blir lärare, de som trivs jättebra i skolan.
Hon blev lärare på lärarutbildningen, och hade ingen tanke på att doktorera. På lärarutbildningen handlade It-utbildningen mest om det praktiska och tekniska, som att skapa hemsidor.
– Vi skapade ett moment om vad barn gör på Internet, men det fanns inte material att tillgå. Som utgångspunkt gjorde jag i stället intervjuer med mina fyra barn och använde det som kursmaterial, berättar Elza Dunkels.
Daniel Kallos, professor i pedagogik, sa: ”Det här är forskning”.
– Jag blev lite bluffad av honom att börja forska. Det är jag tacksam för, det passade mig så bra, det här är det roligaste jag någonsin har gjort.
Elza Dunkels säger att hon egentligen gav sig in i en bransch där kvinnor inte har en chans.
– Både i akademin och i it-branschen är det en klar nackdel att vara kvinna med många barn, säger hon.
Glastaket har hon slagit huvudet i, och visst finns det folk i universitetsvärlden som tycker att Elza Dunkels syns och hörs för mycket.
– Det är bara trams. Självklart döms jag hårdare för att jag är kvinna, medan män betraktas som seriösa när de tillfrågas om sin kunskap.
I universitetsvärlden får hon mycket stöd också, folk hejar på och undrar hur hon hinner med allt.
– Mitt ämne är högaktuellt. Men om man har ett smalt ämne är det kanske mer naturligt att inte popularisera det på samma sätt, resonerar hon.
Elza Dunkels påminner om att all forskning inte läses av så många människor.
– I snitt 1,7 personer läser varje avhandling. En av dem är doktorandens mamma, säger hon och skrattar.
Titlar är inget som hon fäster så mycket avseende vid.
– Min akademiska position ger mig en plattform. Men i min e-postfot har jag inte ens med min titel.
I VK var Elza Dunkels omskriven för första gången för 20 år sedan, då som stridbar förälder med barn på Kolbäcksskolan. Politikerna skulle spara pengar och omorganiserade skolorna på Ålidhem, Elza var en av dem som stred för att skolan skulle få mer resurser.
Fortfarande ger hon sig in i samhällsdebatten. I samband med att Niklas Lindgren släpptes i somras föreslog hon att en haverikommission skulle granska vad som gick fel i fallet Hagamannen. Debatten om EU-migranterna har Elza Dunkels också kastat sig in i. Hon ger politikerna i Umeå underkänt för hur de har agerat när det gäller tiggarna.
– Det är en skandal utan dess like, Våra folkvalda kan rimligen inte tillhöra dem som hatar dem som tigger. Men de skjuter ifrån sig empatin. När tonen mot tiggarna blir hårdare har politikerna ett ansvar för det, säger hon.
”Det är hatfest i min inbox ikväll och alla är välkomna.” skrev Elza på sin blogg en kväll i våras. Periodvis har hon drabbats hårt av hatet.
– När det var som värst kunde jag inte svara i telefonen, och andra i familjen fick öppna min mejl. Jag kunde inte fungera, berättar hon.
Elza blev sjuk, drabbade av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, Allra värst var näthatet efter att hon hade talat om småbarn och Internet tre gånger samma vecka i P1. För mig är det förvånande, P1-lyssnare som är näthatare?
– Jag försvarade småbarnsföräldrar som låter barn ha plattor och som själva hänger i mobilen, men det gick inte hem bland P1-lyssnarna, säger hon.
Under den här perioden drog hon sig undan offentligheten och ransonerade antalet intervjuer. Men Elza säger att näthatarna inte är någon speciell sorts onda människor, inga demoner.
– Det är vi som är näthatarna. Måste man säga allt man tänker högt? Vissa saker spyr folk bara ur sig, att drabbas av det var en intressant inblick.
Nu är det lugnare, säger hon, hon drabbas bara av det som hon kallar för ”normalhatet”, det som hon hela tiden utsätts för. Elza delar ofta hatinlägg för att få stöttning och peppning av andra.
– Det fungerar. Jag får stöd, och hatet lyfts från mig. Det är en oerhört bra metod. Unga använder sig också av det som en strategi. Om någon utsätts för mobbning på skolan och delar det får det andra att reagera.
Att motarbeta skräckpropagandan om nätet är en del av Elzas mission, och genomsyrar det hon gör. Den kommande boken handlar också om nätkärlek.
– Vi pratar nästan lika nedsättande om nätkärlek som om näthat. Men det finns lika mycket, om inte mer kärlek än hat på nätet. Och det är ju ett skäl till att så många hänger på nätet, de få ut så mycket av det, trots riskerna.
