Category Archives: Sexism

Till alla män som pratat om #metoo

Nu är det måndag igen. Ni överlevde #metoo och kan gå tillbaka till vardagen. För oss är det också måndag. En dag då vi riskerar att bli våldtagna, sexualiserade, äcklade, objektifierade, förminskade på grund av vårt kön, få oombedda kommentarer och kroppskontakt. Det är den skevheten som #metoo belyser. Det är kvinnors berättelser om hur underordningen är något vi måste förhålla oss till, redan som barn. Och hur fel det är. Och vad det beror på. Och hur vi ska komma ifrån det.

Ändå tog ni utrymme i media för att ge er syn på saken. Genom att uttala er offentligt lyckades ni reducera en rörelse som handlar om destruktiva normer och maktstrukturer till nån sorts ”nu är det killarna mot tjejerna och eftersom tjejerna verkar vinna den här gången är det säkrast att jag är på deras sida”. Fast teorin om ett patriarkat beskriver inte en kamp mellan könen. Istället säger den att pojkar och män också drabbas, om än på andra sätt än kvinnor och transpersoner.

Faktum är att just det här som hände, att män kände sig manade att kommentera, kritisera, godkänna och delta, är väl beskrivet i teorin om patriarkatet. Vi (nu generaliserar jag) litar mer på män än på kvinnor. Vi blir tryggare om en man bekräftar det en kvinna säger. Men att bidra till denna process är kontraproduktivt. Att män steppar upp och uttalar sig om en sån här fråga, förstärker bara de rådande maktstrukturerna. Det hamrar in att det är bäst att män får godkänna kampen, annars kanske den inte är giltig.

Dessutom blir er medverkan ett sätt att skilja ut de onda männen från de goda. Och då handlar det plötsligt inte om en samhällsstruktur som ger makt åt vissa på andras bekostnad. Plötsligt finns inte patriarkatet, utan bara Onda och Goda Män. Och det är självklart nåt som patriarkatet tjänar på; att vi inte erkänner att det finns, att vi gör skevheterna till individuella frågor. Under de här dagarna som #metoo har rasat har ni män som uttalat er förmodligen gjort mer för att förstärka patriarkatet än Joakim Lamotte har gjort sen han blev feminist.

Jag förstår att ni kände er kallade. Det kliade i sociala mediefingrarna eller så ringde tv och ville att ni skulle komma och prata. Och det ÄR svårt att inte få säga sitt! Det är lika svårt för oss att inte fråga er om lov innan vi gör nåt. Men det är ert förbannade ansvar att avstå. Ni kan stötta kampen genom att gilla, dela, hålla tyst och tänka. Ni behöver inte reda ut hur vi menar. Ni behöver inte ställa frågor för att ”försöka förstå”. Ni behöver inte ta avstånd från de Onda Männen (det verkar bara suspekt för övrigt). Och ni förstår säkert att ni inte behöver kommentera på detta inlägg.

Så om du får en andra chans, om media ringer eller om det känns som att en status är på väg: jag tror att ordet du söker är ”nej”.

 

#12stegsfeminism

Igår fick jag ett ryck och började skriva om de försåtliga manliga feministerna. De män som koketterar med feminism men i själva verket bara använder orden och uttrycken för att nå framgång. De gör mer skada än de skulle gjort om de varit öppet sexistiska.

Här är första bilden, resten går att läsa genom att följa hashtaggen #12stegsfeminism eller vänta på att jag gör en storify av den.

 

Förslag inför 8 mars

Idag rapporterar DN att en vuxen som hade sex med ett barn som stod i beroendeställning till honom får sitt straff sänkt av Svea hovrätt. Han hade först blivit dömd för våldtäkt mot barn men nu döms han istället för sexuellt utnyttjande av barn. Han får därmed sitt fängelsestraff förkortat till mer än halva tiden och barnets skadestånd sänks till hälften.

Den här typen av domar får alltid mycket uppmärksamhet och man kan tycka olika om att det blåses upp i media och att det även poängteras att förövaren är präst. Och vi kan diskutera rättssäkerhet och slå fast att män inte ska behöva oroa sig för att en frivillig sexuell handling i efterhand ska bedömas som våldtäkt. Och den som har kunskap om lagen och dess tillämpningar kan berätta för oss att enligt gällande lag är detta den enda tänkbara domen. Men jag köper det inte!

Lagar ska följas men lagar måste också tolkas. Det finns inte en tydlig lag för varje enskilt tillfälle, utan de måste läsas utifrån vad som var tanken med lagen. Vad är då tanken med den lag som säger att vuxna inte får utföra sexuella handlingar mot barn? Tanken är att skydda barn. Inget annat. Vi behöver dessvärre skriva in det i lagen eftersom det finns vuxna som våldtar barn. Därför reglerar vi detta med en lag. Samtidigt har alla människor, oavsett ålder, rätt till en så kallad rättssäker behandling av sitt agerande. Det betyder att vi ansluter oss till ett system där vi inte dras iväg av känslor och fördomar, utan ser till att alla som hamnar inför domstol får en rättvis behandling; deras förehavanden ska bedömas mot lagen och inte mot våra känslor. Det är viktigt och fullkomligt avgörande för vår civilisation.

Men det finns ett viktigt men: En dom kommunicerar också något till medborgarna. Det vore naivt att tro att det finns människor som liksom robotar bara läser om en dom och torrt konstaterar att “jaha, så där är det”. Istället fungerar vi människor så att vi försöker göra mening av det vi erfar. Vi skapar mönster i tillvaron och drar slutsatser av den. När Hovrätten enligt DN väger in “att konfirmanden snart skulle fylla 15 år och att det inte är bevisat att det inte fanns ”frivillighet och ömsesidighet” i relationen” är det en signal som vi kommer att använda i vårt meningsskapande. Det är en signal som säger att ett barn kan ha en frivillig och ömsesidig sexuell relation med en vuxen. Visserligen är det lite fult att utnyttja sin position för att få ha sex med ett barn men inte så illa att det ska räknas som våldtäkt. Det viktigaste med den här domen är denna signal och vi inte får negligera det! Vi får inte låta sånt här passera!

Jag som jobbar med såna här frågor stöter skrämmande ofta på argumentation för våldtäkt mot barn som bygger på just de signaler som Hovrätten sänder ut i den här domen. Folk som inte förstår vuxnas ansvar och som gärna skriver under på den väldigt sjuka manssynen som domen baserar sig på. Synen på mannen som ett vilddjur, en naturkraft som inte kan kontrollera sig när något lockar honom sexuellt.

Vore jag man skulle jag välja att ta illa upp. Jag skulle säga ifrån på allvar. Jag skulle protestera mot en kränkande manssyn som riskerar att spilla över på alla goda män också. Om jag vore man skulle jag dra igång nåt stort inför 8 mars. Jag skulle använda den dagen till att ta över lite av kampen från kvinnor och flickor och tydligt visa att män inte behöver skyddas av lagen därför att de styrs av hormoner och inte av hjärna!

Ja, det var bara ett tips.

 

Så vacker utan spackel

Igår ringde en journalist och ville prata om den diskussion som uppstått kring kroppar och vikthets på nätet. Nu blev det inget samtal i radio om de här sakerna. Precis som många gånger tidigare tycker journalister att mina frågor och resonemang är intressanta, men hur gör man en nyhet av det? Frågorna är alldeles för luddiga för det. Och jag håller med. Jag vill inte göra mig skyldig till att avhandla ungas kroppsångest på 30 sekunder. Så även om det är synd att jag inte får prata om det här i radio idag, är jag egentligen lika glad för det. Och då tänkte jag använda den tid jag redan satt av till intervjun till att skriva lite om det istället.

En rad företag, kändisar och privatpersoner har gått ut på nätet och förklarat att man får se ut som man vill, som en reaktion mot den mycket utbredda vikt- och skönhetshetsen. Företag lanserar produkter med hjälp av att ta avstånd från begränsade ideal, kändisar lägger ut oredigerade bilder på hur hy och kropp ser ut och så internetfenomenet Killar som vill tala om för tjejer att de duger som de är.

Hurra, kan man tänka. Och det gör många. Men alla de här reklamkampanjerna och temana möter också kritik. En viktig kritik är att företag bara hakar på en trend som de snappat upp för att få sälja mer. Och så är det naturligtvis. Det gjorde de ju även innan de växlade spår, men då kanske det var ännu mer cyniskt. Så visst förtjänar företagen kritik för att de exploaterar människors osäkerhet men alla vi som delar den typen av reklam, för att den är så fin, kanske förtjänar allra mest kritik.

För det är ju inte ett dugg finare att visa upp en lite mulligare kropp och säga att alla duger som de är. Det är bara att flytta idealen en liten, liten bit. Ideal har alltid förändrats och vi kanske rent av står inför en förskjutning till ett rundare kroppsideal för kvinnor, vad vet jag? Men det kommer inte att hjälpa oss. Även om en tjock kvinna idag kan romantisera tiden då Anders Zorn ritade av rundhyllta kvinnor, så var det inte lättare att vara kvinna då. Det var lättare för den som såg ut som idealet då, men inte för den som var mager och eländig. Så vi ska inte sträva efter en förskjutning av idealen. Vi ska sträva efter att inte ha några ideal alls.

Och då kommer vi in på kritiken mot Killar som vill tala om för tjejer att de duger som de är. Det är jättefint att vilja ställa sig på tjejernas sida, att identifiera vilken osäkerhet många av tjejerna tampas med och vilja hjälpa till. Ett tidigt exempel är Joakim Hillsons Så vacker utan spackel. Och idag är nätet fullt av killar och män som håller upp en välment skylt med samma budskap ”Du är fin som du är och du behöver inte sminka dig”. Det de inte förstår är att de blir en del av det patriarkala systemet bara genom att lägga sig i. Och motreaktionen lät inte vänta på sig; ”Snälla, säg inte åt mig vad jag ska göra

Den enskilda personen eller handlingen kan uppfattas som god men sett i ett strukturellt perspektiv arbetar den för sexism och mot flickors och kvinnors frigörelse från sjuka ideal. Eftersom den inte egentligen bryter mot idealen, utan ersätter ett ideal med ett annat. Budskapet blir i förlängningen att den som sminkar sig (bär höga klackar/har kort kjol/fixar hår och naglar/tänker på vikten) är sämre än den som frigjort sig från sådant. Idealen är utbytta men själva idén med ideal och normer finns kvar.

Men framförallt upprätthåller bilderna med uppmaningar från killar den patriarkala traditionen att objektifiera tjejer. Det är han som ska tala om för henne hur hon ska vara. Han behöver inte lyssna på henne. Hans jobb är att tänka ut ett bra sätt för henne att vara. Och det som är destruktivt här är alltså objektifieringen. När en kille eller man tittar på en tjej eller kvinna på detta sätt, är det att objektifiera henne. Hon blir ett objekt för hans tankar och idéer. Sen kan de tankarna och idéerna vara hur bra som helst. Det är själva objektifieringen som är problemet, eftersom det underordnar henne.

Det går att bryta sånt här. Det går att träna sig i att inte objektifiera. Det är inte lätt men det går. Och det här gäller naturligtvis inte bara män. Alla kön måste lära sig att inte objektifiera kvinnor. Och det gäller inte heller bara kön, det gäller även andra parametrar för över- och underordning. Ett rätt aktuellt exempel är Friends hashtag #unselfie som objektifierade barn på ett otillbörligt sätt, fast tanken bakom det hela var att göra gott.

Samtidigt som vi för de här resonemangen får vi inte glömma att enskilda individer har rätt att handla precis som de vill. Att titta in i kameran med valpblicken och säga nåt snällt till alla tjejer är inte en handling som vi andra har rätt att kritisera. Vi kan tala om att den bidrar till objektifiering av tjejer och sätta den i ett strukturellt sammanhang, men vi kan inte fördöma varken killen eller hans handling. Den, precis som Hillson, kan ge många tjejer den positiva knuff de behöver. Och de tjejer som blir peppade av sådana uppmaningar har rätt att bli det.

Det är alltså möjligt att agera på en personlig nivå utan att för den skull avfärda eller ens motarbeta den strukturella eller samhälleliga nivån. Det här har jag, Gun-Marie Frånberg och Camilla Hällgren skrivit om under namnet tårtmetaforen. Vi tänker oss de olika nivåerna som bottnarna i en tårta. Det kan vara den personliga nivån, gruppnivåer av olika slag, samhällsnivån eller en strukturell nivå. Och, precis som bottnarna i en tårta, finns alla nivåerna samtidigt. De utesluter inte varandra. Det är alltså möjligt att agera på en nivå ibland och på en annan ibland, eller på flera samtidigt. Vi har bara svårt att prata om det där hoppandet.

layer_cake

Bild: Camilla Hällgren. Från Young People and Online Risk, IGI (finns som e-bok på många bibliotek, annars maila mig om du vill läsa).

Exempelvis har många under sommaren gått ut med olika sätt att markera att de är trötta på att skämmas för sin vikt och nu vill känna sig stolta över sin kropp och visa det öppet. En del har då kritiserats för att inte vara tjocka nog för att få uttala sig på det sättet. Det kallas för att de tjocklajvar, alltså spelar tjocka. Och på en strukturell nivå kan den kritiken ha sitt berättigande, men knappast på den personliga. Den som har 10 kilos övervikt och inte mår bra av det kanske får avsevärt högre livskvalitet av att peppa sig själv att det är ok att se ut precis så. Hennes ställningstagande kanske inte för jämställdheten framåt, det kanske till och med försämrar förutsättningarna, men varje människa måste försöka leva sitt liv så bra som möjligt. Vi har ju som bekant bara ett sådant.

Och det där hoppandet mellan nivåerna, det behöver vi prata om mer. Vi behöver prata om att det är ok att göra så. Vi behöver vara mindre fördömande mot varandra, oavsett kön, vikt eller annat oväsentligt, och arbeta tillsammans för att få bort ideal och normtänkande. Individer gör ofta så gott de kan, det är grupp- och strukturnivåerna som är viktig att teoretisera omkring.

Jag tror att det är viktigt att se det hysteriska samtalet om tjockheten som ännu ett uttryck för det patriarkala förtrycket. Det finns ju inget i själva fetman som skulle göra den mer objektivt provocerande än andra saker. Så jag tror snarare att fetma har fått representera vår avsky för det okontrollerade och naturliga. Vår tid kännetecknas av kontroll eller åtminstone drömmen om kontroll. Jag ser det inom mitt forskningsfält där den ökade kontrollen av barn har varit tydlig de senaste 10 åren. Skamvrå i skolor och hem, böcker som Hur barnen tog makten (kan inte låta bli att le lite över den djupt symboliska titeln – skräcken att mista kontrollen). Och vad kan symbolisera brist på kontroll mer än en vällustigt fet kropp? Medan den som kan hålla sig inom ett rimligt kaloriintag i förhållande till sin aktivitetsnivå är den nya idealmänniskan; hon som svalt förhåller sig lite lagom till livets lekamliga glädjeämnen.

Vi behöver inte tala om för tjejer hur de ska vara eller hur de inte ska vara, inte ens för att vara snälla. Istället ska vi lyssna på hur de tänker kring sina uttryck. Och med lyssna menar jag att också ta in, inte bara samla vittnesmål för att missbruka dem och vända dem emot tjejerna. Det är nämligen ett mycket vanligt sätt att förhålla sig till flickors kroppsliga och kulturella uttryck. Att lyssna istället för att berätta är svårt. Det är mycket svårt när det gäller unga eftersom vi är så vana att vuxna ska bestämma över barn. Men det är ännu svårare när det handlar om tjejer, eftersom vi är så hjärntvättade att tjejer ska kontrolleras, formas och skyddas. Men det går, för den som verkligen vill!

Se gärna min föreläsning Osynliga flickan i skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet på min Youtubekanal.

Mer läsning om denna fråga: Lady Dahmer, Hej Blekk, Ann-Charlotte Palmgrens avhandling Göra ätstörd – om flickskap, normativitet och taktik i bloggar och Invisible Girl.

 

#unselfie

Häromdagen gick Friends ut med en kampanj som de lite olyckligt kallade för #unselfie (olyckligt därför att det redan finns en helt annan kampanj med samma namn) som går ut på att alla ska ta bort sin profilbild och ersätta den med en svart ruta för att markera att det är insidan som räknas. Så snart kampanjen fick spridning blev många mycket upprörda över de antaganden som ligger bakom kampanjen: Att det är selfies som är problemet och att potentiella offer kan göra annorlunda så slipper de bli mobbade. En av de första som reagerade var Christina Stielli som skriver:

Självklart räknas insidan men det gör utsidan också. Det är liksom utsidan som SYNS mest och oftast. Lär istället våra barn och ungdomar att stå för den de är, både på insidan och utsidan. Nu lär Friends ut, i någon kampanj som sprids på facebook och som man utan att tänka efter i ett extra steg sprider, att vi ska dölja eller inte visa vår utsida för då går ungarna ”säkra”? Hur många fel gör Friends i ett enda slag?!

Hej Blekk skrev ett skarpt och kunnigt inlägg:

Friends verkar tro att kränkningarna slutar i samma sekund som att profilbilderna försvinner. I min mening har kränkningarna aldrig handlat om utseende, det har handlat om systematiskt hat mot tonårstjejer oberoende av deras utseende. Unga tjejer blir kränkta för att det finns en kultur idag där unga tjejer systematiskt blir hatade. Tjejer blir kallade för ”fitta”, ”hora”, ”slyna”, ”duckface”, ”feministfitta”, ”fetto” m.m. Det beror inte på hur tjejerna ser ut, tro mig. Tjejer har blivit kallade för ovan ord utan någon som helst koppling till deras utseende i många, många år.

Tjejer kränks på nätet, överallt, även i sociala medier där inga profilbilder är inblandade. Jag ser det varje dag, på twitter, ask.fm och tumblr. Att unga tjejer blir kränkta på nätet ”pga. sitt utseende” är väldigt långt från sanningen. Tjejerna blir kränkta enbart i egenskap av att vara tjejer.

Nu har Friends i två texter gått ut och försvarat sin kampanj. Först med ett eget pressmeddelande: Utmana utseendenormen i samhället och så idag i Aftonbladet Debatt. Inte med ett enda ord visar de att de tar till sig kritiken om att lägga skulden på de unga. Istället får de det att låta som om alla som kritiserar dem har missuppfattat budskapet. Friends generalsekreterare Arrhenius skriver: 

Det har stormat hårt kring #unselfie den här veckan vilket tyder på att många bryr sig om frågan om ungas trygghet på nätet. Tonen har bitvis varit väldigt hård och även det är ett bevis på att vi behöver lyfta frågan om hur vi kommunicerar mot varandra i sociala medier.

Nu låter den formuleringen som om det var lite bra att det blev en debatt. Och det är ju ett klassiskt retoriskt grepp, att hävda att ens egna argument är viktiga för debattens skull. Men debatten efter #unselfie har ju inte handlat om sakfrågan, alltså hur vi samtalar på nätet eller hur vi behandlar varandra på nätet. Istället har kritiken mot Friends handlat om att de skuldbelägger offren, så kallad victim blaming.

Och vad gäller tonen, är det inte så att vi som kritiserar Friends har en hård ton för att vi skriver på nätet. Vi skriver så här för att de har begått ett allvarligt övertramp.

Att Friends inte tar ansvar för vad de ställt till med, utan bara berättar om och om igen hur de tänkte när de tänkte fel, är helt vansinnigt. Det är vansinnigt ur pr-synpunkt eftersom de bara gräver sig djupare och djupare ner i ett träsk av självrättfärdigande. Men det är också vansinnigt ur verksamhetssynpunkt. Friends verksamhet handlar om att skydda barn från kränkningar. Om de då inser att de riskerar att kränka barn genom sin kampanj, borde de ju backa. De borde be om ursäkt, ta in experter och lära sig något av sitt misstag. Det är ju samma sak som gäller för barn och vuxna: Det är inte farligt att göra fel. Livet går vidare och det smärtsamma går över. Det viktiga är att lära sig något av sina misstag.

Det är ingen tvekan om att Friends menar väl. De vill skydda barn. Men de har inte kompetensen att göra det. De måste knyta till sig experter, som till exempel Hej Blekk och andra med genuin kunskap om de här frågorna. Det gäller verkligen inte bara Friends. Tiden har sprungit förbi många av de traditionellt goda krafterna i samhället, som från början byggde sitt engagemang på medkänsla snarare än kunskap. Idag går inte det längre och även de ideella, goda aktörerna behöver bara professionella. En mycket bra analys av vad som hände finns hos Deeped Strandh.

Det finns mycket mer att säga om detta. Några saker sa jag i en intervju i Expressen innan allt det här hände:

Elza Dunkels menar att självexponeringen på nätet generellt är något bra. Dessutom har hon en teori om att selfies kan öka förståelsen för både sig själv och för sin omgivning. Selfies kan också bidra till att könsrollerna snabbare kan luckras upp.

– Vi vet att vi människor behöver jobba med relationer och identitet. Men alldeles särskilt under ungdomsåren, och där har bland annat selfies blivit ett viktigt verktyg. Att vi för en diskussion om hur vanliga selfies tas, där killarna spänner musklerna och tjejerna plutar med läpparna, kan också bidra till att stereotyperna lättare löses upp, säger hon.

Och ännu lite mer säger jag i min föreläsning Osynliga flickan i skärningspunkten mellan kön, ålder och nätet på onsdag kl 14 i min Youtubekanal.

 

Återtagande

Detta är en fortsättning på förra inlägget om Wayne 4 Ever.

reclaim

Att återta kontrollen eller reappropriation är vårt sista tema i kapitlet om våra tramp stamps. Under förutsättning att man accepterar att kvinnor måste bidra med något – hemgiften – och att kvinnor ses som egendom, blir det viktigt att återta kontrollen. En sorts reclaim-rörelse fast för mer subtila saker än gator och natten som reclaim oftast handlar om. Vi vill återta kontrollen över våra kroppar i bemärkelsen vem som får tala om dem, på samma sätt som de flesta män äger rätten att tala om sina egna kroppar. Det kommer inte klagomål på mäns utseende i offentliga sammanhang på samma sätt som det gör om kvinnors.

Att återta betyder inte att vi vill förminska traditionellt kvinnlig attribut – tvärtom! Vi vill använda dem, som t ex en svanktatuering med en mans namn, för att skapa en mångfald av uttryck som alla är lika accepterade. Jämställdhet uppnås inte genom att traditionellt kvinnliga intressen och uttryck raderas, utan genom att de uppvärderas.

 

We do not wish to wash off the old meaning of the term tramp stamp and the culture of degrading women that comes with it; instead, we want to incorporate the tramp stamp into a context of equity, rendering it harmless and making it useless as a derogatory term. We tramp-stamp ourselves before someone else does, thereby disarming a possible harmful comment. 

Nu blir det inga fler inlägg om just detta kapitel i Invisible Girl men jag kommer utan tvekan att återkomma till boken.

Egendom

Detta är en fortsättning på gårdagens inlägg om Wayne 4 Ever.

Att kvinnor ses som någons egendom är kopplat till det förra temat, om hemgift. I det här avsnittet använder vi oss av termerna godartad och elakartad sexism, utvecklat av Glick & Fiske. Det är ett sätt att tala om sexistiska handlingar som utförs av välvilja, vilket annars är svårt. Så här skriver vi i kapitlet:

There are numerous examples of comments on girls’ and women’s bodies that would not be seen as appropriate were they about some other group. We are not primarily referring here to apparent verbal sexual abuse. Instead, we refer to what may seem as benevolent comments at a superficial level. These can, however, be just as hostile if the girl or woman internalizes them and they thus become part of her programming to becoming a proper woman. 

Det här är svåra och undanglidande frågor. Ta schlagertexten Mirakel, skriven av Björn Ranelid som ett exempel. Enligt poeten själv är den en hyllning till kvinnan men den har tydliga drag av godartad eller benevolent sexism eftersom den pekar ut kvinnor som annorlunda, som en art som ska hyllas, inte som jämlika individer utan som avvikande (men underbar) grupp. Om det skriver vi:

It can be hard to identify sexism in this expression since it is not hostile towards anyone and we have learned to picture oppression as basically hostile. In fact, the offerings theme is just as elusive as is benevolent sexism; it can always be excused and defended. Why should it be a bad thing to be considered a gift to society? Doesn’t everyone want to contribute? Who gets offended if she is called wonderful? 

Egendomstemat blir en tydlig koppling till just trampstampandet av våra kroppar:

The act of tattooing your body with your partner’s name can, among other interpretations, be seen as symbolically handing over the ownership of your body. When we in this project actually tramp-stamp ourselves, it is done because this gives us the upper hand; we tramp-stamp ourselves to reduce the harmful effect of others putting the tramp label on us. However, it is not simply a passive, defensive act; it is also a pro-active way of reappropriation, which is our last theme. 

Imorgon avslutar jag denna serie med återtagande. Uppdatering: Det blev inte så, andra saker kom emellan. Nu finns i all fall alla fyra inläggen ute.

Hemgift

Detta är en fortsättning på gårdagens inlägg om Wayne 4 Ever.

untitled

Hemgift eller offerings är vårt sätt att beskriva hur kvinnor ytterst sällan får vara något endast i egenskap av sig själv. En flicka eller kvinna behöver alltid tillföra något till ett sammanhang för att få vara med. Kvinnliga chefer tillför en mjukare ledningsstil. Det vore bra om du kom med för vi har så få kvinnor. Du kan väl sitta mellan pojkarna så blir det mindre bråk. Det tillför ju lite kvinnlig fägring. Så här skriver vi i kapitlet:

An interesting example is the explosion of young female bloggers in the mid 2010’s. This phenomenon may be seen as quite harmless but instead it attracted a lot of attention, from the public and from media. In most cases this was negative attention, implying that these young women were not contributing to society. Instead, the bloggers are accused of dispersing meaningless messages to their readers and in some cases even strengthening sexist structures (Soxbo, 2010). These young women are thus expected to contribute to society while their male peers to a higher extent can use their youth to experiment and play, with no requirement for actual contribution or productivity. 

Vi behöver alltså bidra med något, vi måste ha med oss en hemgift annars blir det ingen affär.

Imorgon fortsätter jag med egendom.

 

Avprogrammering

Detta är en fortsättning på gårdagens inlägg om Wayne 4 Ever.

askungen

Avprogrammering eller deprogramming är vårt sätt att tala om att sexismen är något vi har badat i sedan födseln och inget man tar sig ur i en handvändning. Termen har vi lånat från forskning om destruktiva sekter, där man ofta försöker avprogrammera avhoppare. Och precis som avhoppare från en sekt behöver avprogrammeras under lång tid, behöver alla som vill bryta sig loss från sexistiskt tänkande och handlande använda mängder av olika metoder under lång tid. Det räcker inte att läsa boken, även om det kan vara en bra början.

 

The first theme, deprogramming, is used to call attention to the immersiveness of sexist values; we need to complement research and theoretical discussions with sources just as immersive as sexism itself. Using our bodies to act on the subject and to take control over a process that is normally reserved for men, we hope to take one step further in the deprogramming process. 

Att förändra våra kroppar för alltid blir vårt sätt att skapa ett liknande bad som det vi har varit nersjunkna i sedan födseln, fast ett som skickar omvända signaler. Precis som att sexismen omfamnar oss i varje ögonblick har vi denna ständiga påminnelse på våra kroppar. Och så snart tatueringen syns, i vårt bokkapitel eller på badhuset till exempel, delar vi även denna påminnelse med andra.

Imorgon fortsätter jag med hemgift.

Wayne 4 Ever

wayne_4_ever

Min dotter Maya Dunkels och jag skrev ett kapitel i antologin Invisible Girl, som finns utgiven som pdf-bok och som snart kommer även som pappersbok. Vårt kapitel heter Wayne 4 Ever – I trampstamp myself before someone else does och handlar om hur vi gjorde varsin svanktatuering med orden Wayne 4 Ever och varför vi gjorde det. det hela började för fler år sedan:

June 2009. A man and a woman in their early twenties walk into a tattoo parlor in Camden, London. They tell the receptionist that the woman would like a tattoo on her lower back, with the text Wayne 4 Ever. The woman seems happy and slightly nervous and says: “Isn’t it strange that a guy won’t pay for clothes and stuff you want, but if you tell him you want to get a tattoo with his name on, then he’s willing to pay for it!”

The boyfriend is not allowed into the tattoo room, so he stays in the waiting room and makes some phone calls. Each phone call is pretty much the same; he tells his friends that he and his girl friend had had a few drinks and now they are in a tattoo parlor because she wants to get a tattoo with his name on it – a tramp stamp.

Vi bestämde oss redan den dagen för att det var en bra idé att vi själva skulle skaffa en svanktatuering. För att sammanfatta helt kort hur vi tänkte kan man säga att det är ett sätt att skapa systerskap istället för konflikt men också ett sätt att desarmera idén om en svanktatuering med ett mansnamn. Att dessutom skriva om det hela ser vi som ett sätt att hitta terminologi för att kunna prata om kvinnors kroppar och vem som har rätt att tala om dem. I en mening: Hur kan det komma sig att termen tramp stamp har sådan laddning, utan att vi behöver säga mer än dessa två ord?

The tattooing of our bodies is a way of addressing suppressing mechanisms of sexist, or normal, society. The mechanisms are systematic factors that we have encountered as girls and women but that we had not talked about with anyone, in some cases because we lacked the terminology. The following is an attempt to put these mechanisms into words and as a starting point we have chosen the terms deprogramming, offerings, property, and reappropriation.

Resten av veckan tänkte jag gå igenom hur vi tänker oss de här fyra termerna: avprogrammering, hemgift, egendom och återtagande.