Category Archives: Skärmtid

Forskare: ”Helt meningslöst att prata om skärmtid”

Svenska Dagbladet har haft en artikelserie om barn och skärmar som är nåt av det mest alarmistiska jag läst på länge. Det har känts som en backlash av stora mått. Men imorgon kommer det jag hoppas är en rimlig avslutning, nämligen en rätt lång intervju med mig. Den finns redan på nätet men de som läser prasseltidningen får den imorgon, på Safer Internet Day. Passar bra. Hade jag vetat vilket trams de skulle publicera innan hade jag nog tagit i ännu mer men jag säger ändå en hel del viktiga saker. Om jag får säga det själv.

I stället för att förfasa sig och försöka begränsa ”skärmtiden” genom stränga regler, tycker Elza Dunkels att vuxna borde glädjas över de positiva saker som nätet har medfört för barn.

– De som har tjänat allra mest på digitaliseringen är marginaliserade grupper. Unga med olika diagnoser har exempelvis fått en bättre skolgång tack vare tekniska hjälpmedel och ett rikare socialt liv eftersom de lättare kan hitta likasinnade på nätet.

– På grund av ålder och bristande inflytande utgör egentligen alla barn en marginaliserad grupp i samhället. Men tack vare nätet kan de nu lättare skaffa sig information om saker på egen hand eller odla sina egna intressen. Dessa emanciperande processer kan nog vara ganska stressande för vuxna som varit vana vid att sitta på den makten själva. En del av motståndet tror jag handlar om det, säger Elza Dunkels.

Fast jag tycker nog att alla ska läsa hela artikeln.

 

Föräldrars anknytning till sina barn

Trenden med spa-badrum riskerar ge bristande anknytning mellan föräldrar och barn.

Se där en rubrik vi aldrig kommer att behöva läsa. Ändå är den exakt lika logisk som rubriker vi har sett i verkligheten, om att skärmar riskerar ge bristande anknytning mellan föräldrar och barn. Trenden med extremt dyra badrum och kök innebär för de allra flesta familjer att föräldrarna måste jobba mer än de skulle kunnat göra om det kändes ok att behålla sitt trista badrum och otidsenliga kök. Och ökad arbetstid innebär för de allra flesta familjer mindre tid med barnen och alltså föreligger en risk för bristande anknytning mellan föräldrar och barn. Men det sambandet är så självklart att det inte riktigt genererar några bra rubriker.

Ändå ser jag det som att spa-badrumsrubrikerna skulle vara bättre ur ett samhällsperspektiv eftersom de i bästa fall kan innebära att fler börjar ifrågasätta de ständigt ökade kraven på en lyxigare livsstil och i förlängningen kanske fler vuxna skulle hänga mer med barn. För det är mycket allvarligt om det är sant att vuxna ger mindre tid till sina barn. Mycket, mycket allvarligt. Men om det stämmer att vi umgås mindre än nånsin med våra barn, måste vi komma ihåg att den utvecklingen började långt innan vi fick smartphones.

Rubrikerna om skärmar och minskad anknytning innebär istället en risk i sig. Risken handlar om onödiga slitningar mellan grupper och individer och skuldbeläggande av redan utsatta grupper och individer. Här sammanfattar jag några argument mot alarmism i förhållande till föräldrar och skärmar.

  1. Det finns inga belägg för att just skärmtittande innebär en större risk i samspelet med barn. Vuxna har alltid gjort andra saker samtidigt som de umgåtts med barn. Det är inte rimligt att kräva av en ammande eller flaskmatande mamma att sitta och leende se sitt barn i ögonen under hela matningen. Det funkar för vissa, medan andra matar så många timmar om dygnet att de blir tokiga om de inte får titta åt sidan. Och om hen då tittar ut i det blå och gör handlingslistor i huvudet eller läser nyheterna på sin telefon spelar naturligtvis ingen roll. Det finns också de som helt enkelt inte ser barnet pga matningsmetod och det har såklart ingen negativ inverkan på relationen med barnet.
  2. Det som spelar roll är t ex hur föräldern i fråga mår, om hen kanske är deprimerad, känner sig ensam och osäker, om familjen lever i utanförskap, hot om utvisning, vräkning, uppsägning. Men då pratar vi om familjer i kris. Dessa familjer måste uppmärksammas av vården och få hjälp omedelbart. Annars riskerar barnet att fara illa. Denna kris kan i extrema fall ta sig uttryck i att föräldrarna bara ägnar sig åt sin skärm och inte åt barnet. Men då pratar vi extrema kriser och självklart ska vården uppmärksamma detta och ge stöd åt familjen.
  3. Och i det sammanhanget kan telefonen vara en livlina för den förälder som riskerar att fara illa av ensamhet, osäkerhet och isolering. Det är en parameter som aldrig syns i några som helst rubriker; att det borde vara en mänsklig rättighet att ha en smartphone, inte minst för nyblivna mammor och pappor.
  4. Den som förfasar sig över föräldrars skärmanvändning har alltså inget på fötterna utan agerar irrationellt och emotionellt. Det är ju nåt som händer vid varje teknikskifte, det finns det tydliga belägg för. Men bara för att nåt alltid händer betyder inte det att vi måste upprepa den historien. Vi är en civilisation. Vi kan tänka själva. Vi kan lära oss nåt av historien och se till att vi inte dras med i paniken kring skärmar.
  5. Förfasandet över föräldrars skärmanvändning riskerar att drabba en oerhört utsatt grupp väldigt hårt; nämligen ensamstående mammor. Och kanske alldeles särskilt unga ensamstående mammor utan stöd från familj och vänner. Precis som debatten om vaginal förlossning och amning hamnar diskussionen om föräldrars skärmanvändning väldigt snabbt i mammaskammande.

Jag vill avslutningsvis påpeka en sak, mest för att mina hatare ska veta att jag tänkt på detta och alltså behöver de inte höra av sig och tala om det för mig. Självklart vet jag att det finns de som i alla tänkbara bemärkelser tittar på sin skärm mer än vad som är nyttigt. Men det är inte upp till mig att avgöra det. Jag vet inte vad andra gör på sina skärmar, precis som ingen annan vet vad jag använder min telefon till. Det som ser ut som onödig skärmtid kan mycket väl vara en konversation som räddar liv. Eller som bara gör livet lite enklare. Den som själv tycker att hen borde trappa ner bör utan tvekan göra det men har inte rätt att projicera sina problem på andra. Svårare än så är det inte.

 

När barnen vill ha en app

En fråga som ständigt är aktuell är den om hur vuxna ska tänka när barnen vill ha en app som det har stått en massa om i tidningen och det i princip bara är skrämmande saker. Så här tänker jag om det:

  • Vi befinner oss i en mediepanik, som jag skrivit om på flera ställen, t ex Mediepaniken som kom av sig. Om vi vet om att det är så, kan vi undvika att fastna i emotionella resonemang och kan istället resonera rationellt.
  • Medierapporteringen är oftast sensationalistisk och klickvänlig vilket gör att media sällan är en bra källa till information.
  • Därför är det bättre att använda barnen som informationskälla. Dels vill de sällan skapa panik och sensation, dels vet de mer i detalj hur de själva använder nätet.
  • Om du har läst om en ny app som verkar farlig, fråga barnen om den. Lyssna mer än du pratar.
  • Om barnen redan har appen installerad, se till att installera den själv och fråga om barnen kan berätta för dig vad den går ut på.
  • Om de inte har appen men gärna vill ha den, fråga varför de vill ha den. Vad har man den till? Vilka andra har de? Vad gör de med appen?
  • Diskutera potentiella faror men utan att signalera oro och stress. Var öppen och nyfiken och samtala om vad som kan hända och hur man kan undvika det.
  • Se till att inte vara den som piskar upp panik och oro hos barnen. Vuxna har ett ansvar att lugna barn, men mycket av det vi pratar om kring nätet ger motsatt effekt. Många unga är stressade för det vuxna säger om nätanvändning, även i de fall då det inte stämmer med deras egna upplevelser. Det är självklart inte ok.
  • Kom överens om en vettig användning så att barn och vuxna kan känna sig nöjda.
  • Var tydlig när du talar om att vad som än händer kan barnen komma till dig och prata. Även om de har gjort nåt dumt. Även om de skäms. Även om de inte hållit er överenskommelse. Denna sista punkt är den absolut viktigaste. Om du inte hinner eller orkar göra allt på listan, måste du ändå säga det här sista. För några barn är det livsviktigt att de vågar berätta. För alla barn är det viktigt och ger dem bättre förutsättningar i livet.

    Hör också när Net Nanny reder ut lite av detta i ett inlägg från i somras.
    Om du vill läsa mer om ovanstående rekommenderar jag min bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek. Finns även som pappersbok.

Skriv en debattartikel om sociala medier!

Ni som känner mig vet att jag vurmar för rättvisa. Och en sak som är orättvist är att inte alla får skriva indignerade debattartiklar om sociala medier. När det nu är så himla enkelt. Därför gjorde jag en innehållsanalys av den senaste i raden (men låt den för guds skull inte bli den sista!) och ställde samman en guide för dig som vill skriva en egen text. Kom igen! Alla kan göra det!

Debattartikel om sociala medier
– en guide för dig som aldrig provat förr

Att skriva en debattartikel om sociala medier, eller skärmtid, som är den korrekta termen i åsiktsdrivna texter, är inte så svårt som man skulle kunna tro. Du  behöver inte ha några kunskaper om det tema du väljer att debattera. Det enda du behöver göra är att utgå från en enskild händelse, nedan kallad anekdot, och sedan bygga upp ett samtidskritiskt resonemang utifrån denna enda händelse. Sen är du i hamn! Din text kommer att delas och hyllas av bittra vuxna vars liv sprungit ifrån dem. Du kommer att få sköna cynikerpoäng för att du inte okritiskt låter utvecklingen skena iväg. Och du kommer att håva in hånfulla skratt på bekostnad av människor vars liv du inte vet något om. Men det är väl knappast ditt ansvar? Så kasta dig över tangenterna och skriv!

Texten måste innehålla följande

  • En anekdot, som med fördel kan vara en egen iakttagelse som du gjort i din vardag.
  • Kraftfull markör att du inte själv tillhör den grupp som du planerar att skamma.
  • Gärna ytterligare en anekdot, för att förstärka argumenten med ännu ett bevis.
  • Generaliserande påstående om [samtiden/föräldrar/lärare/ungdomar].
  • Spydig nyansering av det nyss sagda så att det framgår att nyansering inte behövs.
  • Referens till amerikansk medicinsk medieforskning.
  • Fultolkning av nämnda forskningsresultat.
  • Egna påhittade slutsatser av forskningen och anekdoterna.
  • Vagt refererande till ”forskning visar”.
  • Ytterligare ett generaliserande påstående med hög igenkänningsfaktor.
  • Slutsats som skammar alla andra [samtiden/föräldrar/lärare/ungdomen av idag].

Välkommen in i den varma gemenskap där alla hatar samtiden, nätet och framför allt unga!

Panikdebatten forts.

Detta är en fortsättning från gårdagens Den farliga paniken.

mindre sex

Från Aktuellt 29/9.

Igår tog DN in en replik från Bjärwall, som jag citerar och kommenterar nedan. Mina kommentarer kursiverade. När Daniel Kardefelt-Winther och jag kritiserade hennes första artikel fick vi inte utrymme nog att även kritisera DN för publiceringen av sån uppenbar okritisk smörja. Den kritiken står vi dock fortfarande för. Och ännu tristare blir det när de låter Bjärwall få sista ordet. Media har ett ansvar för mediepanikerna. Medierna har ett stort ansvar för att barn skadas under en mediepanik. Som tur är ska jag prata om just detta för personal på SR senare i höst så jag får lite utlopp för min frustration. Jag är rejält uppladdad för det uppdraget nu.

Men nu tar vi Bjärwalls replik bit för bit. Först skriver hon (mitt svar kursiverat):

“Det här borde inte ens vara en debatt. Alla vi som engagerar oss mot den ökande psykiska ohälsan borde föra ett uppriktigt sökande samtal. Men så är det inte, många bevakar i stället sina positioner. Ibland är det fyndigt, som när DN:s techredaktör Linus Larsson raljerar över moralpanikens förlorade galenskap och landar i att vi som problematiserar samtidens tajta relation till internet trots allt inte är lika stolliga som de som menade att onani ger håriga händer (27/8). Man får tacka för det erkännandet. Men ofta är tonen förbryllande hård, som när forskaren Elza Dunkels på sin blogg kallar en DN-text där jag utforskar skärmtidens skadeverkningar för ”tramsartikel”.”

Jag ser det inte som förbryllande att tonen blir hård. Bjärwalls artikel ÄR trams. Det finns inget vetenskapligt stöd för det hon säger, tvärtom, och hon väljer att inte ställa några kritiska frågor till den bok hon refererar till. Hade hon gjort det, eller konsulterat någon expert på området, hade hon fått veta att det finns en överhängande risk att hennes artikel underblåser en pågående panik och föräldrars obefogade oro. Det tryggaste för barn och unga vore att ha lugna och sansade vuxna omkring sig. Vuxna som kan se barnen i ögonen och agera på det de ser, utan att dras med i olika drev, enbart förankrade i känslor av undergång och en mörknande framtid. Vi vet med säkerhet att även denna panik kommer att passera, att vi kommer att skratta när vi slutligen avkodat nätet som rum och skärmar som gränssnitt. Det är inget konstigt, det är en naturlig utveckling. Men vi är tänkande varelser och vi accepterar inte naturliga processer om de är destruktiva. Tvärtom, försöker vi bryta mönster som förstör för oss. I det här fallet är risken att unga råkar illa ut. Vi som är vuxna kommer att klara oss. Så om vi mest bryr oss om vuxna, kan vi fortsätta panikera. Om vi däremot också tänker på unga och alla som på andra sätt är utanför normen, då måste vi göra vårt yttersta för att mota paniken.

Bjärwall fortsätter: “Men – detta infernaliskt svåra ord att få gehör för i denna debatt – vi måste också tala om nätanvändningens avigsidor. Detta vet vi: Runt om i världen är barn och unga beredda att ta till våld, riskera relationerna till sina närmaste och försumma sin fysiska hälsa för att slippa slita sig från digitala spel och sociala medier. Samtidigt ökar den psykiska ohälsan bland barn och unga.”

Det här är ju en extremt selektiv bild av världsläget. Ja vi vet mer om psykisk ohälsa men vi vet fortfarande inte vad som är ökning och vad som handlar om att fler äntligen kan prata om det. Vi vet inte heller allt om orsakerna. Och det finns betydligt mer kvalificerande antaganden än att de har med skärmtid att göra. För det första har vi inte haft skärmtid mer än ungefär 20 år och för det andra sammanfaller den iakttagna ökningen bättre i tid med de stora nedskärningarna inom skola och vård som genomfördes i slutet av 1980-talet. Men det är svårare frågor att samtala om. Vem ska vi anklaga för att vi struntade i barn, valde bort välfärd för de som inte kunde försvara sig och istället använde upp pengarna till annat? Nej då blir det lättare att söka orsakerna under gatlyktan eftersom det är ljusare där: hell, vi kan väl skylla på nätet. Eller varför inte på ungas egna val av aktiviteter?

Vidare skriver Bjärwall: “Hänger det ihop? Allt fler studier tyder på det, men Dunkels och hennes kollega Daniel Kardefelt-Winther skriver i DN Kultur att tanken är gammalmodig. Det är ett vanligt invektiv som kastas mot den som försöker nyansera bilden av barns och ungas nätanvändning. Men att studera detta möjliga samband är inte gammalmodigt, det är i högsta grad framtidsorienterat när allt tyder på att vi kommer att tillbringa alltmer tid på nätet.”

Här väljer Bjärwall, förhoppningsvis med flit, att blanda ihop begreppen. Det vi säger är att den typen av påverkansstudier är gammalmodiga, på goda grunder. Det är också så att hennes angreppspunkt (“dagens ungdom”) är gammalmodig, vilket stöds av historiska studier av introducerandet av ny teknik. Sen ställer hon gammalmodigt mot framtidsorienterat därför att vi kommer att tillbringa alltmer tid på nätet. Va? Hon måste väl förstå att det inte automatiskt blir modernt bara för att vi pratar om framtiden. Det går att ha ett gammeldags förhållningssätt även om man talar om ett samtida fenomen. 

Bjärwall igen: “Forskning om negativa effekter har dominerat i snart tjugo år, skriver Dunkels och Kardefelt-Winther. Skam vore det annars, eftersom ett av forskningens mest centrala uppdrag är att identifiera problem. Men denna problematiserande forskning gör inte så stort avtryck. Det kan, som jag skrev, bero på att den inte har tillgång till dataindustrins pr-resurser på det sätt som den positivt orienterade forskningen har.”

Här har vi en helt annan bild av vilken forskning som får genomslag. Jag vet ju själv hur lite utrymme jag får för mina rön som kan räknas som positiva (de är självklart ändå problematiserande, jag tror Bjärwall använder begreppet fel*) och hur mycket de forskningsrön som varnar för något exponeras.

Mer ur repliken: “Dunkels och Kardefelt-Winther skriver att jag anklagar akademin för ”forskningsfusk”. Men det handlar inte om fusk, det handlar om kommersialisering. Om korsbefruktningar i olika former, som exempelvis det så kallade forskningscentret Mobile Life Centre i Kista eller enheter inom svenska universitet som samarbetar med dataindustrin. Här styr företagen delvis vilken forskning som blir av. Ofta är den fokuserad på att skapa underhållning.”

Fast här finns inget annat att säga än det vi skrev i vårt svar: det går inte att mörka såna samarbeten och det går således att kolla upp vilka studier som finansieras av “dataindustrin”. Allt annat än ett öppet redovisande är nämligen just forskningsfusk och det måste man ha mer på fötterna för att anklaga nån för*.

Vidare i repliken: “Ett av de mest kontroversiella orden i denna debatt är skärmtid. Det är begripligt. Ordet ger associationer till auktoritärt föräldraskap som slår ner förbudsskyltar i familjelivet. Dessutom är det en osmidig beteckning för något som kan rymma högst skilda aktiviteter, från studier till våldsporr. Men det är ändå ett ord som har sitt existensberättigande, eftersom den samlade tid vi tillbringar vid våra skärmar är lika med den samlade tid som tas från annat, till exempel aktiviteter där andra sinnen än syn och hörsel väcks till liv.”

Superbra exempel på trams. Det går inte att först säga att skärmtid är allt i livet och sen säga att det ändå är ett problem eftersom det ökar. Jag vet inte vad retorikerna kallar det fula knepet. Jag vet vad jag kallar det*.

menändå

Bjärwall igen: “Jag får mejl, sms och faktiskt också pappersbrev från föräldrar, lärare, psykologer och även en del unga vuxna som delar mitt kritiska perspektiv. Många forskare, till exempel neurovetaren Katarina Gospic, har också varnat för den ökande nätanvändningen. Ändå kallas vi som granskar digitaliseringens baksidor för alarmister.”

Jag får mail, sms och pappersbrev från folk som säger att jag är ful och dum i huvet, att jag borde sluta forska eftersom jag är så jävla dålig på det och att jag har betalt av “branschen”. Det betyder inget även om det ibland kan kännas så när många säger samma sak. Det här är det vi forskare kallar anekdotisk bevisföring*. Utan tvekan går det att hitta skrämmande exempel på osund skärmtid men det får inte styra vårt tänkande kring frågan. Vi får inte förledas att tro att ett barn vars spelande tagit över livet endast behöver hjälp att minska sitt spelande och skutta tillbaka till skolan. Vi får inte heller låta den oro vi har för ett fåtal unga drabba det stora flertal som har fått bättre liv just tack vare sin omfattande skärmtid. Det är vårt ansvar att tänka djupare och allvarligare på frågan än så.

Och så kommer replikens slutkläm: “Well, det är i så fall svagt klämtande alarmbjällror, överröstade av dataindustrins ständigt pågående klang- och jubelföreställning. Men det är roligt att någon hör oss.”

Det gäller att skilja mellan “dataindustrin” och oss andra som forskar och arbetar med de här frågorna utifrån ett intresse, ett samhällsansvar och en kunskap som sträcker sig bortom skräckscenarier. Skräckmånglarna är inte svagt klämtande, de är högljudda och får i det närmaste obegränsat utrymme i media. När Aktuellt ville ta upp debatten, bokade de in Bjärwall först, sen ringde de mig och tjatade. När jag förklarade att jag varken hade tid eller ville riskera hatet efteråt sa hon som ringde: “Men du är ju så bra på det här”. Ja men ring mig först nästa gång då! Tänkte jag men glömde att säga. Det kommer nämligen inte att hända. Det är inte sant att media har ett intresse för att föra fram båda sidor. Vi som nyanserar kommer alltid i andra rummet eftersom vi inte genererar klick om jag får uttrycka mig lite slarvigt. Vi genererar bara mycket hårt arbete med att släcka bränder och en outsinlig källa med hat. Från de som har hört ljudet från alarmbjällror.

* Fotnot: För att förenkla tillvaron för mina hatare har jag *-märkt de delar av texten där jag använder retoriska knep för att göra en poäng. Sådana är nämligen förbehållna manliga forskare och debattörer. När jag på olika sätt använder min position i samhället som ett maktmedel för att göra min röst hörd och för att understryka mitt budskap, påpekas detta med imponerade noggrannhet. “Påpekas”. Jag är alltså medveten om att jag bryter mot könsnormen vid åtminstone de ställen jag märkt med en *. Ni behöver således inte maila mig om detta. Tack på förhand.

 

Att trolla eller bli trollad

Jag har skrivit en hel del om troll och trollning tidigare, inte minst i min senaste bok, där ett avsnitt heter Trollkunskap. Idag dök det upp uppmaningar att inte mata trollen, i samband med en riktigt alarmistisk och dåligt underbyggd artikel i DN. Att inte mata trollen är en metafor som betyder att troll tjänar på att vi nappar på deras krokar, att vi helt enkelt gör precis som de vill att vi ska göra. Det är ofta en relevant uppmaning – när vi möter troll ska vi inte gå på deras trålanden efter kommentarer, vrede, uppmärksmahet, tid.

Men det finns problem.

Dels är internettroll inte ett väldefinierat begrepp. Det används ofta väldigt svepande. Ibland menar man verkligen anonyma troll som bara ägnar sig åt att sabotera verkliga samtal, ibland folk som är allmänt dumma i huvet, och så allt däremellan. Det gör att vi får svårt att enas kring en strategi. När är det troll, som alltså inte ska matas, och när är det idioter som behöver sägas emot? För om alla som säger dumheter på nätet ska räknas som troll, och troll inte ska matas, då ska alla vi som sitter inne med kunskap om något viktigt hålla tyst. För att inte mata trollen! Det blir såklart ohållbart.

Dels är taktiken att ignorera, inte länka och låta dem tyna bort inte helt vattentät. Vi vet inte ens om den fungerar helt i regelrätta trollmiljöer, som t ex rasistiska forum, osv. Vi måste alltså förbehålla oss rätten att bedöma varje situation utifrån hur vi själva uppfattar den. Ibland är det enda rätta att säga emot, därför att det finns många som annars tar tystnaden som medhåll. (Det finns faktiskt ett drag av snobberi i att inte svara ibland, vilket jag fick förklarat för mig av en journalist på Svt Opinion. Jag tackade nej till att bemöta det här skändliga påhoppet* på mig med motiveringen att han har gjort självmål, att alla fattar hur dumt det där är. Men redaktören sa lite försiktigt att är du säker på att det inte är bara du och dina kollegor som förstår det? Och jag rodnade, där jag gick och handlade med telefonen i örat. Såklart! Han har ju rätt! Ska jag vara så himla fin i kanten att jag inte kan förnedra mig och skriva ett svar?)

Så det må så vara att de sitter och hånler bakom sin skärm och tänker: fick dig att skriva! Men då får det vara så. Då får de skratta åt mig. Jag är beredd att ta den risken eftersom den eventuella vinsten överväger: det kan vara så att någon lyssnar och förstår att det jag kritiserar är trams. Som dagens tramsartikel i DN Kultur.

Jag tycker det är varje vuxens ansvar att gå till motangrepp när vi anser att vi vet något som motsäger dumheter, oavsett om det handlar om tiggare, invandring, skärmtid eller annat ämne där bigotteri gärna frodas. Att slå ifrån sig därför att man är rädd att förlora ansiktet om det skulle visa sig vara en ren trollning är inte ok.

* PS. Vill ni veta hur det gick med mitt svar till Svt Opinion? Läs hela historien här.

 

PISA-debatten

pisa

Här ger jag en vinkel på PISA-debatten, som Skolverket skrev om i höstas. Mitt inlägg finns i Lärorik, som är Linköpings kommuns tidskrift för pedagogisk utveckling i skolan.

När Skolverket går ut och kommenterar den senaste delrapporten från PISA-studien används bland annat formuleringen att det är ”viktigt att ha en genomtänkt strategi för it-användningen i skolan” vilket i vissa läger har tolkats som att it-användningen är problemet och hos starka it-motståndare även som att Skolverket rekommenderar skolor att inte använda it. Jag tolkar formuleringen som att det är viktigt att ha en genomtänkt strategi för it-användningen i skolan. För vad betyder det egentligen när studien säger att det finns ett samband mellan hög it-användning och dåliga resultat i PISA?

För det första har riktningen i sambandet inte studerats. Vi vet till exempel inte om de ”extrema användarna”, som använder nätet mer än 6 timmar om dagen, väljer skärmen för att skolan misslyckats med deras utbildning eller om deras resultat dalat därför att de är extrema användare.

För det andra är själva mätskalan extremt godtycklig. Antalet minuter eleverna ”använder internet” förutsätts vara en mätbar enhet medan många i själva verket använder internet på ett eller annat sätt hela sin vakna tid. Att ”använda internet” är inte en begränsad aktivitet mer än att åka bil är en enda aktivitet. Förmodligen finns det de som använder internet lite i största allmänhet men de flesta gör något under sin internetanvändning. En vettig studie borde således ha mätt detta något istället. Med stor sannolikhet hade då andra mönster framträtt. Då hade it-användning kunnat beskrivas som något diversifierat, där avancerade lärandemönster samsas med och lättsam underhållning, där kunskapstörst och verklighetsflykt representerar vitt skilda kontexter och där i princip ingen aktivitet låter sig fångas med orden ”använda internet”. Vid en sådan beskrivning blir det tydligt att det är skolan vi måste granska kritiskt, inte ungas vanor i och utanför skolan.

När delrapporten slår fast att de elever som aldrig eller väldigt sällan använder it har de bästa skolresultaten säger det oss någonting viktigt om skolan. Det talar om att utbildningsväsendet i stort inte har utforskat och utnyttjat den potential till lärande och kunskapsutveckling som nätet erbjuder oss. De elever som delvis står utanför digitaliseringen klarar sig alltså bättre än andra. Fundera över det förhållandet en stund! De elever som delvis står utanför digitaliseringen klarar sig bättre än andra. Där har vi ett resultat vi bör diskutera!

När diskussionerna ensidigt handlar om farorna med hög it-användning riskerar vi att fokus hamnar helt fel. När vi låter hög it-användning bli syndabocken för dåliga skolresultat, eller ännu värre; låter dagens ungdom bli syndabocken, då spelar vi ett högt spel. Vi riskerar att försämra för de barn som på olika sätt fått bättre uppväxtvillkor tack vare nätet. Inte nödvändigtvis de som har det rätt bra, socioekonomiskt och trygghetsmässigt. Vi vet sedan tidigare att de klarar sig relativt bra, åtminstone som grupp betraktat. Men vi spelar med mer utsatta unga som insats. De som har hittat alternativa lärandestrategier eller alternativa sätt att söka hjälp. De som inte har stöd från vuxna i sitt utvecklande av metoder för att klara sig i livet. Dessa barn lämnas åt sitt öde om vi väljer att fokusera på antal minuter online istället för att prata om skolutveckling. Eller brist därpå. Om nu skolan misslyckas med så många elever som PISA tycks visa, är det en mycket allvarlig fråga som borde diskuteras med helt andra förtecken elevernas it-användning.

Det är utan tvekan svårt att tolka PISA på ett vettigt sätt. OECD har lyckats bra i sin marknadsföring och mätningen betraktas ibland som ett objektivt mätinstrument trots att det bara är ett av många tänkbara sätt att mäta framgångar. Men även om vi tar PISA som en vettig mätare och litar på att det ser illa ut för svensk skola, finns det en rad alternativa förklaringar som borde upp på agendan långt före it-användning. Till exempel de enorma nedskärningarna som genomfördes i början av 1990-talet och som med stor sannolikhet påverkat kvaliteten på utbildningen, både vad gäller eleverna och deras lärare. Den ökade arbetsbördan för lärare och byråkratiseringen av skolledartjänsterna är andra tänkbara delförklaringar. Vi bör i korthet vara försiktiga när vi så slarvigt fördelar skuld.

 

Experternas svar om barnens skärmtid

Ur Aftonbladet 29 december 2015:

Oro och dåligt samvete – men också barn som utvecklar språk och fantasi. I Digitala Livets artikelserie ”Barnen och skärmarna” kartlägger vi hur svenska barn använder skärmar, hur föräldrarna känner samt vad forskare och experter tycker. Läs hur experterna Elza Dunkels och Catarina Nylund svarade på läsarnas frågor.

Fråga från Malin

Hej, Min femåring älskar att spela Ipad. Dock sitter han ofta väldigt krokig i ryggen och med gamnacke när han har Ipaden i famen. Påtalar detta för honom och ber honom sträcka på sig vilket han gör i några sekunder innan han faller ihop som en hösäck igen. Hur kan man förhindra att barnen får dålig hållning när de spelar spel och/eller tittar på film?

Svar från Elza Dunkels

Hej Malin! Tack för din väldigt viktiga fråga! Det här är en stor och viktig utmaning för oss. Vi måste se till att barn har den bästa ergonomiska miljö vi kan ge dem. Fundera på om det går att bygga eller köpa en hållare som placerar plattan rätt i förhållande till kroppen. Och i övrigt: se över miljön där barnen sitter still mycket. Har de en bra stol? Fungerar musen eller styrplattan bra så att de slipper ta i? Har de ett tangentbord och är det bra? Varierar de sittställning? Kan de stå mellan varven? Tar de pauser? Precis som vi tänker om vuxnas arbetsplatser måste vi tänka om barns. Det här gäller också skolan. Jag tycker att principen ska vara: de yngsta har den bästa utrustningen. Om t ex en skola eller kommun har råd att köpa nytt, går det till den yngsta och så skyfflar man det gamla uppåt i ålder. Till slut sitter vuxna där med kärvande möss och dåliga skärmar. Och då ska ni se att det finns pengar att köpa nytt 🙂

Svar från Catarina Nylund

Hej Malin! Det går att förstå att du oroar dig för att din son sitter på ett obekvämt sätt. Hur det kan påverka hans hållning kan vi tyvärr inte svara på. Kanske kan du fråga på BVC.

***

Fråga från 60-talist

Jag själv, vuxen 55+, tycker mycket om att använda min dator till olika saker, men jag har en liten fundering och det är just det här med barn… Hur utvecklas deras känsloliv om de sitter för mycket vid en skärm? Att de är duktiga och kan mycket och det lär dem en hel del, förstår ju även jag, men just det här med känslor och empati.. Eftersom många föräldrar väljer sina mobiler och paddor framför att prata med sina barn emellanåt blir man ju lite oroad…

Svar från Catarina Nylund

Hej 60-talist! Vår hemsida bris.se är ett utmärkt exempel på hur barn verkligen visar empati, pratar känslor och stöttar varandra. Många av de unga vi har kontakt med har kompisar på nätet som betyder oerhört mycket för dem. Det är alltid viktigt att ge sina barn uppmärksamhet, prata med dem och fråga hur de har det. Vår erfarenhet är att föräldrar är måna om att göra just det och därför kan lägga ifrån sig paddan när det behövs.

Svar från Elza Dunkels

Hej 60-talist! Då är vi lika gamla, du och jag! Jag tror att det är lätt att blanda ihop “sitta framför en skärm” med “ensam”. Det är rätt ovanligt att inte vara uppkopplad mot andra när man använder en skärm. Min uppfattning, och jag träffar ju enormt många unga och pratar om detta med dem, är att umgänget aldrig varit intensivare än nu. Även för folk i vår ålder är det ju så. Facetima med barnbarnen kan man göra varje dag. Eller skriva till sin kusin på Facebook. Så det finns inga belägg för att unga inte umgås. Inte heller finns det belägg för att föräldrar ignorerar sina barn pga skärmar. Att vara småbarnsförälder kan vara tufft mellan varven och det är inte alls säkert att vi fokuserade mer på barnen än dagens föräldrar. Vi städade och läste tidningen eller bara tänkte på annat. Så jag tycker att vi ska öppna ögonen mer för det positiva som händer snarare än att oroa oss för att saker ser annorlunda ut. Tänk vilken tur vi har, du och jag, att denna revolution kom medan vi är här och inte 50 år senare 🙂

***

Fråga från Hannah B

Blir dagens barn smartare än oss när de växer upp? Tänker multi tasking, språk, logiskt tänkande mm.

Svar från Catarina Nylund

Hej Hannah B! Det är ju såklart svårt att veta. Man kan ju tänka att de får träning i just de saker du nämner och därför blir bättre på det. Precis som vi var bättre på saker som vi gjorde mycket av men som våra föräldrar inte kunde eller förstod.

***

Fråga från Lisa M

Vilka positiva effekter kan man se hos barn som använder digital teknik?

Svar från Elza Dunkels

Hej Lisa M! Forskning har främst visat vinster för marginaliserade grupper, t ex de som har problem i skolan osv. Men det finns också skäl att anta att andra barn kan tjäna på det. T ex finns det fördelar med det multimodala (att det finns text, bild, färger, rörelse, mm). Men jag tänker också på rörligheten i mediet, alltså att vi kan komma åt saker överallt ifrån. Det skulle kunna ge kompensatoriska fördelar. Jag som förälder kanske inte kan stötta mitt barn därför att jag inte kan själv, medan en app skulle kunna hjälpa till. Som ett exempel. En annan, rätt underskattad effekt, är att det är kul och avslappnande. Det glömmer vi ofta när vi pratar om barn.

***

Fråga från Felipe

Min bild är att ipads och digitalisering är på väg att slå igenom inom skolan, men att personalens kompetens är ett problem. Det är för stora skillander. Hur tänker ni kring det?

Svar från Catarina Nylund

Hej Felipe! Visst är det så att barn och ungdomar i stor utsträckning har mer kompetens än vi vuxna när det gäller digital teknink. Jag tänker dock inte att det behöver vara ett hinder, vi kan lära av varandra och det kan vara ett bra sätt för unga människor att växa och utvecklas. Självklart har skolan sen ett ansvar att utbilda sin personal så att alla barn får likvärdig undervisning.

***

Fråga från Mamma

Min son älskar spel och filmer, men jag undrar om riskerna med strålningen från tex. surfplattor och mobiltelefoner.. Finns det forskning? Är strålningen skadlig och hur påverkar det vår kropp?

Svar från Catarina Nylund

Hej! Kul att din son har ett stort intresse för spel och filmer, det är alltid bra med intressen. Vi på Bris kan tyvärr inte svara på vad det finns för eventuella risker med strålning och forskningsresultat, det kan förmodligen Elza Dunkels bättre.

***

Fråga från hubert

Hur farligt är strålningen från exvis mobilen gällande barns användning

Svar från Elza Dunkels

Hej Hubert! Det finns väldigt lite att luta sig mot när det gäller strålning. En bra tumregel är att vara så försiktig man kan, t ex använda hörlurar och att inte sova med mobilen i sängen, men det är inte heller några direkta regler eller direktiv. I Sverige har vi ju Strålsäkerhetsmyndigheten (läs mer på https://sv.wikipedia.org/wi…) som inte får sammanblandas med en vilseledande grupp med ett liknande namn. De låtsas vara en kunskapsorganisation men är i själva verket en lobbygrupp med högst ovetenskapliga metoder. Deras desinformation delas rätt friskt därför att den framställs på ett trovärdigt sätt, fast det bara är trams. Väldigt ohederligt!

***

Fråga från Tina

Hej, vår dotter på nio år “tittar/lyssnar” ofta på program el musikvideo på youtube, samtidigt som hon ritar eller pysslar och hon har då också ofta hörlurar på sig. Jag oroar mig lite för att det ofta händer två saker samtidigt, att hon både pysslar och tittar på video, (ibland även när hon äter frukost) jag tycker det blir för många input på samma gång, men blir de det? Hur mycket skärmtid är ok för en nioåring?

Svar från Elza Dunkels

Hej Tina! Det är en väldigt vanlig fråga (kanske den vanligaste jag får) men det går inte att svara på den. Vi kommer aldrig att kunna ge riktlinjer som gäller alla barn. Det är samma sak som med mat eller fritidsintressen – alla barn är olika. Det råd vi kan ge är istället att se sitt barn i ögonen och agera på det man ser. Att lita på sig själv som förälder snarare än den lätt panikartade mediedebatten. Om barnet verkar må dåligt efter att ha gjort två saker samtidigt, får du prata om det och förklara. Men mest troligt gör hon det för att det känns bra och då är det ok. Försök tänka bort det digitala, det är också ett bra tips. Om det vore fotboll hon tränade, med musik i lurar, skulle du oroa dig? Går det att ha musiken så att alla hör så att hon slipper ha lurar? Kort sagt: av det du skriver finns inget att oroa sig för, men om du ser att hon mår dåligt måste ni stötta henne att ändra på sina vanor.

***

Fråga från Nina

Kan barn uppvisa abstinenssymtom ifrån mobiltittande? Om jag tex varit sjuk och min 2-åring fått titta mycket på mobilen kan han vakna på natten och vill ha mobilen vilket känns som ett väldigt stört beteende (som tur är händer det väldigt sällan).

Svar från Catarina Nylund

Hej Nina! Jag tror inte handlar om abstinens utan om en vana han hunnit skaffa sig medan du varit sjuk. Jag tänker inte att det är ett stört beteende.

 ***

Fråga från Fredrik

Till Catarina Nylund (red anm) Mobilen och paddan är en ständig källa till bråk hemma tyvärr. Både med 3-åringen och 6-åringen. De vill inte sluta. Försöker locka med annat, säga till lite innan att det snart är dags att sluta. Men ofta slutar det i konflikt. Vore skönt att slippa…

Svar från Catarina Nylund

Hej Fredrik! Visst vore det skönt att slippa konflikter, men det är ju också en del av föräldraskapet. Det låter som du försöker med många bra saker. Tipset är att ha tålamod och fortsätta göra det du gör. En annan sak är att hjälpa barnen (kanske speciellt sexåringen) med förutsägbarhet, bestämma tillsammans kring formerna för när man kan använda platta eller mobil

***

Fråga från Gäst

Läste på tryggabarn.nu I många TV-program förekommer det klipp, zoomningar – något som är förvirrande för det lilla barnets hjärna. Före två års ålder är hjärnan inte mogen att bearbeta sådana intryck över huvud taget. Djupseendet är inte heller färdigutvecklat, vilket gör att barnen flackar med blicken över teveskärmen. Risken är att synapserna, kontakterna mellan nervbanorna, kopplas fel, säger Hugo Lagercrantz. Detta gäller inte paddan?

Svar från Elza

Hej Gäst! Det där en komplex fråga men jag ska försöka fatta mig kort. Du kan läsa i artikelserien här på Aftonbladet att Lagercrantz delvis tar tillbaka det han sagt. Han har förstått att dagens skärmar är nåt annat än tv t ex. Det är viktigt att komma ihåg. Visst kan en samtida skärm användas som en tv men det finns element av val och interaktion som skiljer dem åt. Men sen är det också viktigt att fundera över hur vi pratar om nya fenomen. När järnvägen kom bedrevs det forskning på saker som järnvägssjuka, t ex. Samma saker när vi fick elektricitet. Och visst kan det vara så att ryggraden skadas av tågåkning och att sömnen rubbas av el, men det är normalt sett acceptabla förluster. Alltså att fördelarna överväger. Jag är mer orolig för att den oro som pumpas ut av en del kan göra att vissa barn hamnar utanför digitaliseringen. Det kan ge oöverskådliga personliga, sociala och samhälleliga konsekvenser. Men självklart ska vuxna lägga sig i vad barn gör när de är små och långsamt förbereda dem för att göra valen själva när de blir större

***

Fråga från Pelle

Är barn mer stressade nuförtiden och beror det på den ökande uppkopplingen?

Svar från Catarina Nylund

Hej Pelle! Jag kommer tyvärr inte kunna svara på om de är mer stressade idag än förr. Jag tänker att saker har stressat barn i alla tider. För mycket av allt eller brist på saker och ting kan orsaka stress. Jag tänker att det alltid är viktigt att prata med sina barn om hur de mår eller om de är stressade över någonting.

***

Fråga från Anna

Hej, vår fyraårige kille är som ett garnnystan och far runt och vill än det ena än det andra. Han sitter bara stilla när han har I-pad. De stynderna är han lugn och försjunken i sin egen värd. Är det vanligt för barn som annars är hyperaktiva?/ Anna

Svar från Catarina Nylund

Hej Anna! Jag tror att det är så för de flesta av oss människor, stora som små, att skärmen är ett sätt att koppla av och ta det lugnt.

***

Fråga från Guest

Hej! Min son är två år gammal och har fått den vanan att titta på barnkanalen och yutube många timmar under dagen. Min son är energisk och skrikig eftersom han inte pratar än. han är bättre på dagis eftersom han anpassar sig till omgivningen. Det största problemet för oss är att han får sin ipad till matbordet och om han inte får det skriker han och vägrar att äta mat. Vi ger oss för att få honom äta sin mat och för att vi ska få lugn och ro vid måltiderna.. hur ska vi ändra på det? tack!

Svar från Catarina Nylund

Hej! Det låter som ni hamnat i en jobbig situation som föräldrar. Det går att förstå att ni vill undvika konflikter vid måltiderna. Samtidigt kan det vara viktigt att försöka förändra. Det kommer krävas en del tålamod och tid för er som föräldrar att hitta andra vägar. Mer konkreta råd för hur det här ska kunna gå till just i eran familj är svårt att svara på här. Men ni är välkomna att höra av er på vår vuxentelefon på 0771 505050, mån-fre 9-12.

***

Fråga från Jessica

Är det risk för min snart 1 åring att se på tv/iPad? Jag har hittills inte låtit honom göra det för att jag har hört från människor och läst att det kan vara dåligt pga för mycket intryck för hjärnan.

Svar från Elza

Hej Jessica! Det finns ingen forskning alls att luta sig mot eftersom den typen av skärmar är så nytt. Man har försökt luta sig mot äldre sk påverkansforskning som främst handlar om tv och video, men det är så väldigt stora skillnader. Jag tror att det är viktigare att fråga sig vad barnet ser eller gör och inte hur gammalt barnet är eller hur många timmar som spenderas. Och forskning visar att mediering, alltså att vuxna samtalar om olika typer av medieinnehåll, påverkar barns utveckling positivt. Om barnet tittar på en film om och om igen och ni sedan går och sjunger den sången hemma, eller kommenterar, är det till stöd för barnet. Det kan vara enkla saker som att säga: Blå! när appen säger det. Så låt ditt barn ta del av de nya möjligheter för lärande och förströelse som finns! Du kan säkert tolka ditt barns mående bättre än mediedebatten kan 🙂

***

Fråga från Emma L

Hej! Jag har en son som är 2 år och han tittar gärna på barnprogram cirka en timme om dagen. Tror ni att detta kan vara skadligt?

Svar från Catarina Nylund

Hej Emma L! Vi tänker inte att det är skadligt att titta på barnprogram. Sen kan det alltid vara bra att vara delaktig i tittandet genom att fråga vad som händer.

***

Fråga från Linda

Min son vill bli proffs på olika spel man kör online. Han lägger en del tid på det men givetvis ska läxor, sysslor gå före. Jag förstår att detta är en ny trend.. Ska man uppmuntra, stötta sin tonåring till den drömmen om det innebär mycket skärmtid?

Svar från Catarina Nylund

Hej Linda! Vad roligt att han har stora drömmar. Att som förälder uppmuntra och vara nyfiken brukar alltid vara bra för relationen med sitt barn. Mängden skärmtid behöver inte vara ett bekymmer i sig så länge det inte inverkar negativt på skolan eller sociala relationer. Ska man bli fotbollsproffs behöver man ju också lägga ned mycket tid på träning.

Svar från Elza Dunkels

Hej Linda! Absolut! Om man är en sån förälder som peppar barnen att följa sina drömmar (det kan ju finnas andra typer av föräldraskap) är det ju ingen skillnad om de vill spela onlinespel, bli mimartister eller hockeyproffs. Som med allt annat finns det såklart baksidor som det kan vara bra att diskutera. Proffshockey: skador, mimartist: låg inkomst, onlinespelare: skador. Resonera hur barnet kan förebygga och motverka nackdelar men peppa. Ungefär så.

***

Fråga från Klas, tvåbarnspappa

Min 9-åring säger att alla klasskamrater får spela så mycket de vill hemma. Men hemma hos oss får barnen bara använda skärmar vissa tider. Hur kan jag motivera våra regler för mitt barn?

Svar från Elza Dunkels

Ja, det är svårt men så är det ju med mycket när det handlar om föräldraskap. Ni har säkert tänkt igenom varför ni vill ha bestämda tider och det måste ni förmedla till barnet. Då blir ju reglerna också knutna till barnets egna tankar omkring det här och inte bara en påklistrad regel. Men jag tror att det är mycket viktigt att ni frågar er varför ni har reglerna. Har ni samma regler kring annat eller kan det finnas annat som styr? T ex debatten kring skärmar?