“Vi vuxna måste bli bättre på att lyssna på vad barn har att säga”

Gästbloggare Elza Dunkels!

Och månadens gästbloggare är… *trumvirvel*… Elza Dunkels! Elza är docent i pedagogiskt arbete och forskar bland annat om barn och internet. Bli inte förvånad om ämnen om ungas säkerhet på nätet dyker upp i ditt flöde inom kort. Men tills dess! Låt oss ge ordet till Elza för en vidare introduktion om sig själv och de ämnen hon kommer beröra under månadens gång.Har du redan nu en fråga till Elza? Kommentera!

Publicerat av Bredband2 Onsdag 4 september 2019
Bredband 2 presenterar september månads gästbloggare: Yours truly!

Under september har jag ett samarbete med Bredband 2, där de hjälper mig att nå ut med min forskning. Först ut var en intervju där jag påstod att det är 30 år kvar tills vi fullt ut har accepterat digitaliseringen.

Därefter ska jag skriva om några aktuella ämnen i tre blogginlägg. Det första finns ute redan nu och handlar om hur vi kan skydda barn på nätet.

Den 27 september kommer jag att livesända från Bredband 2:s Facebooksida. Kl 11.30 börjar jag svara på frågor, som man kan skicka in redan nu eller ställa direkt under livesändningen. Missa inte detta! Passa på att fråga eller tipsa nån i din närhet som har oroliga funderingar kring barn och digitalisering.

Vill du ställa en fråga till mig? Skriv din fråga som en kommentar under något av inläggen på Bredband2:s Facebook eller Instagram , så samlar vi ihop dem och sen svarar jag på så många jag hinner.

Vilka frågor kommer att dyka upp? En kvalificerad gissning är att det blir många frågor om ämnen som jag redan skrivit en del om:

Yngre barn har rätt till skärmtid!

Nedanstående är en debattartikel publicerad på SVT Opinion 6/9 2019.

Två yngre barn som leker med varsin skärm, en tredje tittar på. Foto: privat.
Skärmtid

Den nya läroplanen för förskolan ger yngre barn rätt till digitala verktyg, något som har blivit omdiskuterat. Kanske är det är svårt att få ihop bilden av ett litet barn och de negativa sidor av skärmanvändning som allt oftare lyfts fram.

Här tror jag att det är viktigt att titta på vad förskolebarn faktiskt gör med skärmar. Yngre barn använder skärmar främst för att lära, roa sig och ibland även interagera med andra,  till exempel samtala med en släkting som bor långt ifrån.

Det är alltså inga konstigheter som yngre barn ska ges tillgång till i förskolan. Digitaliseringen av förskolan handlar inte om att plattor ska ta över pedagogernas roll eller att lek ska ersättas av swipande och youtubande.

Istället handlar det om att ge förskolan nya eller kompletterande vägar att närma sig de mål som förskolan har. Det kan innebära att vuxna och barn tillsammans utforskar hur digitala verktyg kan användas, men också när plattor inte tillför något till leken och lärandet.

Skolverket har formulerat hur digital kompetens ska finnas med från förskolan och uppåt. Barn behöver förstå digitaliseringens påverkan på samhället, kunna använda och förstå digitala medier, ha ett kritiskt förhållningssätt och kunna lösa problem.

Det kan låta avancerat för en ettåring men målen är tänkta att anpassas efter kunskaps- och utvecklingsnivå.

I förskolan kan ”lösa ett problem” vara något så enkelt som att ropa på en vuxen om något går fel. Att våga fråga eller larma är nämligen en viktig del av den digitala kompetens som varje barn har rätt till.

Forskning visar att många barn inte vill involvera vuxna vid digitala problem. Dels är förtroendet för vuxnas förmåga att hjälpa låg, dels vill barn inte göra vuxna oroliga eller ledsna.

Det är djupt olyckligt att många barn tänker så, när forskning visar att de tryggaste barnen är de som har förtroende för vuxna och vågar berätta när problem uppstår på nätet. Att på ett tidigt stadium lära barn att vuxna är intresserade av dialog är därför helt avgörande.

WHO antog nyligen riktlinjer för att få bukt med barns stillasittande. Man pekade då ut skärmtid som en tänkbar orsak och valde att, helt utan stöd i forskning, ge rekommendationer om skärmtid för barn under 5 år.

Det är minst sagt märkligt att ge rekommendationer som i princip är plockade ur luften, men kan ses som ett uttryck för de senaste årens emotionella debatt om barn och skärmar.

Skärmtid är egentligen ett meningslöst begrepp då det bara beskriver den tid som skärmen används, inte vad den används till.

Skärmtid kan alltså betyda skolarbete, videosamtal med familjen, att kolla fakta, organiserat näthat, porrsurfning och hackade konton. Det är ett så omfattande begrepp att det blir intetsägande.

Det som verkligen spelar roll för välbefinnandet är om aktiviteterna passar barnets intressen och utvecklingsnivå.

Vi är djupt inne i digitaliseringen, oavsett vad vi tycker om det. Alla medborgare behöver kunskaper och färdigheter för att hantera stora och snabba förändringar. Det är hög tid att även yngre barn får tillgång till digital kompetens. Att lära sig hantera skärmar är inte konstigare än att lära sig klippa med en trubbig sax, eller att konfronteras med trafiken under en vuxens överinseende.

Barn som får träna på något blir bättre på att hantera det, både i samtiden och i framtiden.

Barn som skyddas från allt som kan innebära minsta risk får aldrig chansen att utveckla förhållningssätt och strategier för att hantera det de möter. Det är den viktigaste anledningen till att yngre barn har rätt till mer skärmtid.

Boken, läsandet och fattningsförmågan

Jag blir lite irriterad. Engelsbergs bruk 24 april 2019.

Jag fick chansen att berätta om järnvägssjuka och mediepanik under ett seminarium om läsning på legendariska Engelsbergs bruk. Det finns så många saker att säga om de föredrag som kom efter mitt; Carl Hamilton och Kjell A Nordström och jag tror att jag lyckades förmedla det under den efterföljande debatten. Sänds på Axess Tv 12/6 kl 9.30, eller redan nu: se och döm själva! Jag kommer in efter 59 minuter, men missa inte alla suveräna föreläsare i början.

Alltså, det där med Silicon Valley! Att Steve Jobs barn inte fick ha plattor, att skaparna av Facebook förbjuder sina barn att använda sociala medier. Om idén att detta borde styra föräldraskap i Sverige inte var så himla tragisk skulle den vara humoristisk. Hur i helsike kunde dessa entreprenörer, som antagligen jobbar 60-80-timmarsvecka, bli förebilder som föräldrar? Det finns bara en enda orsak till att det händer, nämligen att det passar in i det rådande narrativet. När allt känns konstigt och ovant hugger folk glatt tag i halmstrån. Det vore ju toppen om det var sociala mediers fel och inte nedskärningar i välfärden och ett hårdnande samhällsklimat som låg bakom ungas allt sämre mående och skolans problem. Men så enkelt är det oerhört sällan. Vi får helt enkelt leta orsakerna där de finns, inte där det är enklast att leta.

Och, inte minst: även om det skulle vara som folket i Silicon Valley säger, även om det skulle vara nätets fel alltihop, ska vi då låtsas som att digitaliseringen inte finns? Ska vi göra som Nordström säger och vänta tills barnen har lärt sig leva analogt innan vi introducerar skärmar? Nej, vi ska låta dem träna, från tidig ålder och tillsammans med vuxna. Såklart! Vilken ansvarsfull vuxen håller ett barn ifrån trafiken tills de är 15 för att sedan ge dem en cykel, eftersom de är fysiskt och psykiskt mogna att hantera en cykel?

Läs mer om vikten av att börja skärmträna tidigt i Vi föräldrars utdrag ur mitt kapitel i Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund.

Skärmhjälpen är ovetenskapligt snömos

Ni kanske har sett att Länsförsäkringar har lanserat en kampanj som ska få folk att minska sin skärmtid – Skärmhjälpen. Jag hade tänkt förbigå det hela med tystnad eftersom det är så dumt så jag är inte ett dugg orolig att folk ska gå på så enkla knep. Men så felciterade de mig och då blir det plötsligt en annan sak.

Felciterad på Skärmhjälpen.

Jag har aldrig sagt att det är svårt att ge rekommendationer kring vad som är lagom. Jag har sagt att det inte går att ge rekommendationer baserade på vetenskaplig kunskap och det kommer heller aldrig heller att gå. Jag har inte tid att svara på varje knasigt påstående i alla filmer de satt ihop (de har varit idoga, de får man ge dem) så jag länkar till lite gamla inlägg i den här frågan. Det är ju inte som att jag har varit otydlig och de bara råkat missuppfatta mig. De använder mig som ett alibi, så att det ska verka som om de läst all forskning på ämnet och inte bara plockat ut det som stöder deras budskap.

Här försöker jag reda ut den konstiga idén om att det alltid finns två sidor och att båda är relevanta: Lagom är bäst?

Jag gästar podcasten Glappet och pratar om Skärmtid, barnförtryck och motståndskraft.

2017 gjorde jag en liten film om skärmtid och småbarn.

Och sen måste alla läsa det som Margareta Rönnberg skriver om de här frågorna. Lustigt att Skärmhjälpen inte har hittat hennes forskning när de nu har letat så noga.

Beror verkligen ökningen av barns närsynthet på det myckna ”skärmtittandet”? På bokläsning?

Minns ni bråket kring skärmtid 2015? Annars kan ni friska upp minnet här.

Nej mobilerna har inte förstört en hel generation

Jag får ofta frågor från journalister om jag läst den ena eller andra skrämselboken om unga och nätet, t ex Twenge, Turkle eller den svenska Skärmtid (jag länkar inte med flit). Varje gång får jag svara att jag inte har gjort det och inte heller kommer att läsa dem. Dels för att det skulle ta så mycket tid, dels för att jag blir rätt ledsen och besviken av sån tendentiös litteratur. De är oftast väldigt skickligt manipulerande i sin argumentation. Som att använda sig av anekdotisk bevisföring, falska motsättningar och obevisade samband. De har en tydlig målgrupp som är väldigt tacksam att vända sig till; vuxna som oroar sig för hur det ska gå för dagens unga. Alltså nästan alla.

Men nu blev jag ändå lockad att läsa Have Smartphones Destroyed a Generation? av Twenge som bygger på hennes nyutkomna bok på samma tema. Och det är verkligen exakt den smörja jag förväntade mig. Bland annat lyfter hon fram statistik som visar att unga har sämre psykisk hälsa idag. Det är i princip den enda typ av källa hon redovisar, allt annat är anekdotiskt och spekulerande. Texten osar av romantiserande av det som en gång var ungdomen: bilar, alkohol, tjäna pengar och ha sex. Och som hon menar att ingen är intresserad av längre. Jag kan minnas helt fel men var det inte bara ett par månader sen som vi oroade oss för att unga hade sex för tidigt, för ofta, med fel personer och på fel sätt? Jag minns inte heller bilkörande, alkoholkonsumtion eller en kapitalistisk ådra som något man önskade sina unga.

Ungas psykiska ohälsa kan ha med skärmanvändning att göra men den kan också ha andra orsaker som det är vår skyldighet att söka efter. De stora neddragningarna i samhällets skyddsnät är rent kronologiskt betydligt rimligare som förklaring än användandet av skärmar. Det finns ett samband i tid men finns det ett orsakssamband? Att låsa fast sig vid en förklaring riskerar att skada unga eftersom man då kan missa den verkliga orsaken.

Att skylla på skärmar blir också ett sätt att förminska de enorma fördelar som nätet har inneburit för många, framförallt marginaliserade grupper och individer. Om vi inte erkänner vikten av detta riskerar vi att beröva dem detta stöd som kan utgöra skillnaden mellan att ha ett bra liv och inte ha något liv alls. Och så det roligaste argumentet av dem alla: ”Even Steve Jobs limited his kids’ use of the devices he brought into the world.” När blev Steve Jobs en auktoritet på barnuppfostran? Eller ens på digitalisering? Var han inte helt enkelt entreprenör och affärsman?

Visst finns det problem, mer eller mindre allvarliga beroende på individ och situation. Dessa måste vi hitta bättre sätt att förhålla oss till än att romantisera det som har varit och skamma det som är nytt. Ett vettigare förhållningssätt kan innehålla tankar om acceptabla förluster; att vi vinner något men förlorar något annat vid varje ny teknikintroduktion. Vi fick sämre sömn när vi fick elektricitet och ändå är det idag en ytterst extrem hållning att vi ska sluta med el. Ett rimligt förhållningssätt tar också hänsyn till att individer och grupper kan reagera olika och att vi inte kan utgå från våra egna känslor och reaktioner när vi ska tänka om det nya.

 

Mitt uppkopplade barn

Karin Nygårds och jag peppar inför inspelningen.

Nu sänds äntligen Mitt uppkopplade barn, ett UR-program som vi spelade in 1 december. Programmet sänds den 14 juni kl 22.00 i SVT1 med repris dagen efter kl 12.15 och en ännu repris veckan efter tisdagen den 20:e kl 11.50. Förutom Karin Nygårds och jag själv medverkar Kristina AlexandersonJack Werner, Josef Sahlin och hans elever Fabian och Linnea. Och Natanael Derwinger är programledare.

Om jag minns rätt var syftet med programmet att komma på exakt hur länge barn bör ha skärmtid per dag, beroende på ålder såklart. Ni vill inte missa detta!

 

Stop dragging kids away from their screens

I mitten av maj var jag iväg till en av de största startup- och techmässorna The Next Web i Amsterdam. En av grundarna till konferensen Boris VVZ skriver en liten betraktelse om skärmtid som jag tycker var fin: Stop dragging kids away from their screens.

Han har två huvudpoänger:

  • Att vuxna i alla tider har förfasat sig över dagens ungdom
  • Att barnen kanske behöver göra exakt det de vill göra ibland

See my point? I once heard a myth that at one point French politicians debated whether to ban the ‘Chaise longue’ (basically a couch) in France because they were afraid it would become popular and prevent children from – surprise – playing outside.

So here’s a thought: Maybe kids need to sit in a corner and do mind-numbing things as they grow up, Maybe that subtly activates their brain activity and allows them to grow up, build their character and help them adjust to life.

Eller tre kanske det blir eftersom han avslutar med att prata om att alla faktiskt ogillar att bli avbrutna:

That made me think: If that is how we want to teach our children to behave, then why do we get angry with them when they don’t put their phones away the moment we demand their attention? Maybe all we have to give them is a little bit of time.

Tipstack till fenomenala omvärldsbevakaren Mikael Hansson. Följ honom!

 

“Skolläkaren vet inte vad hon talar om!”

Margareta Rönnberg är professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barn och medier. Bild: Hanna Mi Jakobson.

I helgen delades en artikel friskt i sociala medier. Där Åse Victorin, som jag har nämnt förut, uttalar sig tvärsäkert om saker hon inte kan nåt om. Jag länkar inte till artikeln för jag misstänker att ni blir ledsna av att läsa sånt trams och ni kan säkert föreställa er ungefär vad hon skriver. Däremot tänker jag länka till en intervju som Hela Gotland gjorde med Margareta Rönnberg, som jag också berättat om förut.

Visbyprofessor: “Skolläkaren vet inte vad hon talar om!”

Läs och bli glad!

 

Mer dumheter om skärmtid

Nu regnar det tokigheter. Radio Gotland rapporterar från den där barnläkaren som jag debatterade mot i somras, om ni kommer ihåg.

Jag kan bara påminna om ett rätt långt inlägg jag skrev för två år sedan: Lagom är bäst? och en intervju från tidigare i år: Forskare: ”Helt meningslöst att prata om skärmtid”.

 

Problemet är inte plattorna

Nu har Patrik Wincent varit i farten igen. Med en rörig debattartikel i DN försöker han visa på behovet av hans tjänster. Jag orkar inte bemöta det han skriver men tack och lov har vi Margareta Rönnberg, som jag skrev om igår. Är det nån som verkligen kan de här frågorna är det just Margareta. Hon är professor emeritus i filmvetenskap och har forskat om barn och barnsyn kopplad till teknik. Hon var en av de första att beskriva en maktstruktur som bygger på ålder. Läs gärna hennes blogg Barnisten. Här är hennes svar:

Problemet är ”andligen frånvarande föräldrar” – inte surfplattorna!

Bland mycket annat klokt skriver hon:

Det finns inga belägg för att ”icke-tekniska leksaker” generellt skulle vara bättre än tekniska. De är helt enkelt bra på olika ting och för olika färdigheter. Leksaker av plast och trä går att hålla i och förflytta med hela handen och gynnar grovmotoriken. Digitala leksaker främjar finmotoriken och många andra färdigheter. Det ena utesluter dessutom inte det andra.