Category Archives: Skärmtid

“Skolläkaren vet inte vad hon talar om!”

Margareta Rönnberg är professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barn och medier. Bild: Hanna Mi Jakobson.

I helgen delades en artikel friskt i sociala medier. Där Åse Victorin, som jag har nämnt förut, uttalar sig tvärsäkert om saker hon inte kan nåt om. Jag länkar inte till artikeln för jag misstänker att ni blir ledsna av att läsa sånt trams och ni kan säkert föreställa er ungefär vad hon skriver. Däremot tänker jag länka till en intervju som Hela Gotland gjorde med Margareta Rönnberg, som jag också berättat om förut.

Visbyprofessor: “Skolläkaren vet inte vad hon talar om!”

Läs och bli glad!

 

Mer dumheter om skärmtid

Nu regnar det tokigheter. Radio Gotland rapporterar från den där barnläkaren som jag debatterade mot i somras, om ni kommer ihåg.

Jag kan bara påminna om ett rätt långt inlägg jag skrev för två år sedan: Lagom är bäst? och en intervju från tidigare i år: Forskare: ”Helt meningslöst att prata om skärmtid”.

 

Problemet är inte plattorna

Nu har Patrik Wincent varit i farten igen. Med en rörig debattartikel i DN försöker han visa på behovet av hans tjänster. Jag orkar inte bemöta det han skriver men tack och lov har vi Margareta Rönnberg, som jag skrev om igår. Är det nån som verkligen kan de här frågorna är det just Margareta. Hon är professor emeritus i filmvetenskap och har forskat om barn och barnsyn kopplad till teknik. Hon var en av de första att beskriva en maktstruktur som bygger på ålder. Läs gärna hennes blogg Barnisten. Här är hennes svar:

Problemet är ”andligen frånvarande föräldrar” – inte surfplattorna!

Bland mycket annat klokt skriver hon:

Det finns inga belägg för att ”icke-tekniska leksaker” generellt skulle vara bättre än tekniska. De är helt enkelt bra på olika ting och för olika färdigheter. Leksaker av plast och trä går att hålla i och förflytta med hela handen och gynnar grovmotoriken. Digitala leksaker främjar finmotoriken och många andra färdigheter. Det ena utesluter dessutom inte det andra.

 

 

Om larmrapporter

Jag berättar om hur vi kan tänka när det kommer larmrapporter.

Idag på morgonen ramlade det in frågor till mig apropå ett tv-inslag om skärmtid. Nån larmsnubbe som satt i morgon-tv och berättade hur farligt det är med skärmar. Tror jag i alla fall, jag slipper helst titta på såna där spekulativa inslag.

Hur som helst tyckte jag att det var ett utmärkt tillfälle att berätta lite om hur vi kan tänka om just larmrapporter. Jag får många frågor om det och så här brukar jag svara.

 

Kupé Junior

I december 2016 kom första numret av SJ:s nya ombordtidning för unga – Kupé Junior. Jag blev intervjuad av författaren och journalisten Malin Haawind om skärmtid. Jag tyckte att det blev ett jättefint reportage och det var till det numret jag kom på lösningen att lägga in råd nummer 3: Visa den här artikeln för dina föräldrar och be dem läsa. För att lyfta ansvaret från barnen och i bästa fall få igång ett samtal mellan barn och vuxna. Det rådet har jag sen återanvänt i samarbeten med Kamratposten och Bamse. Ladda ner numret som pdf.

Nu är det inte alla som blir glada över den välskrivna och lättillgängliga texten. Faktum är att flera av den senaste tidens hatmail har handlat om just denna artikel. Det finns alltså vuxna som sitter och läser en tidning för barn och sen retar upp sig tillräckligt mycket för att skriva till mig och påpeka vilken usel forskare jag är. Här är inledningen till ett. Som faktiskt kom i lördags kväll. Någon behöver skaffa sig en hobby!

 

 

Forskare: ”Helt meningslöst att prata om skärmtid”

Svenska Dagbladet har haft en artikelserie om barn och skärmar som är nåt av det mest alarmistiska jag läst på länge. Det har känts som en backlash av stora mått. Men imorgon kommer det jag hoppas är en rimlig avslutning, nämligen en rätt lång intervju med mig. Den finns redan på nätet men de som läser prasseltidningen får den imorgon, på Safer Internet Day. Passar bra. Hade jag vetat vilket trams de skulle publicera innan hade jag nog tagit i ännu mer men jag säger ändå en hel del viktiga saker. Om jag får säga det själv.

I stället för att förfasa sig och försöka begränsa ”skärmtiden” genom stränga regler, tycker Elza Dunkels att vuxna borde glädjas över de positiva saker som nätet har medfört för barn.

– De som har tjänat allra mest på digitaliseringen är marginaliserade grupper. Unga med olika diagnoser har exempelvis fått en bättre skolgång tack vare tekniska hjälpmedel och ett rikare socialt liv eftersom de lättare kan hitta likasinnade på nätet.

– På grund av ålder och bristande inflytande utgör egentligen alla barn en marginaliserad grupp i samhället. Men tack vare nätet kan de nu lättare skaffa sig information om saker på egen hand eller odla sina egna intressen. Dessa emanciperande processer kan nog vara ganska stressande för vuxna som varit vana vid att sitta på den makten själva. En del av motståndet tror jag handlar om det, säger Elza Dunkels.

Fast jag tycker nog att alla ska läsa hela artikeln.

 

Föräldrars anknytning till sina barn

Trenden med spa-badrum riskerar ge bristande anknytning mellan föräldrar och barn.

Se där en rubrik vi aldrig kommer att behöva läsa. Ändå är den exakt lika logisk som rubriker vi har sett i verkligheten, om att skärmar riskerar ge bristande anknytning mellan föräldrar och barn. Trenden med extremt dyra badrum och kök innebär för de allra flesta familjer att föräldrarna måste jobba mer än de skulle kunnat göra om det kändes ok att behålla sitt trista badrum och otidsenliga kök. Och ökad arbetstid innebär för de allra flesta familjer mindre tid med barnen och alltså föreligger en risk för bristande anknytning mellan föräldrar och barn. Men det sambandet är så självklart att det inte riktigt genererar några bra rubriker.

Ändå ser jag det som att spa-badrumsrubrikerna skulle vara bättre ur ett samhällsperspektiv eftersom de i bästa fall kan innebära att fler börjar ifrågasätta de ständigt ökade kraven på en lyxigare livsstil och i förlängningen kanske fler vuxna skulle hänga mer med barn. För det är mycket allvarligt om det är sant att vuxna ger mindre tid till sina barn. Mycket, mycket allvarligt. Men om det stämmer att vi umgås mindre än nånsin med våra barn, måste vi komma ihåg att den utvecklingen började långt innan vi fick smartphones.

Rubrikerna om skärmar och minskad anknytning innebär istället en risk i sig. Risken handlar om onödiga slitningar mellan grupper och individer och skuldbeläggande av redan utsatta grupper och individer. Här sammanfattar jag några argument mot alarmism i förhållande till föräldrar och skärmar.

  1. Det finns inga belägg för att just skärmtittande innebär en större risk i samspelet med barn. Vuxna har alltid gjort andra saker samtidigt som de umgåtts med barn. Det är inte rimligt att kräva av en ammande eller flaskmatande mamma att sitta och leende se sitt barn i ögonen under hela matningen. Det funkar för vissa, medan andra matar så många timmar om dygnet att de blir tokiga om de inte får titta åt sidan. Och om hen då tittar ut i det blå och gör handlingslistor i huvudet eller läser nyheterna på sin telefon spelar naturligtvis ingen roll. Det finns också de som helt enkelt inte ser barnet pga matningsmetod och det har såklart ingen negativ inverkan på relationen med barnet.
  2. Det som spelar roll är t ex hur föräldern i fråga mår, om hen kanske är deprimerad, känner sig ensam och osäker, om familjen lever i utanförskap, hot om utvisning, vräkning, uppsägning. Men då pratar vi om familjer i kris. Dessa familjer måste uppmärksammas av vården och få hjälp omedelbart. Annars riskerar barnet att fara illa. Denna kris kan i extrema fall ta sig uttryck i att föräldrarna bara ägnar sig åt sin skärm och inte åt barnet. Men då pratar vi extrema kriser och självklart ska vården uppmärksamma detta och ge stöd åt familjen.
  3. Och i det sammanhanget kan telefonen vara en livlina för den förälder som riskerar att fara illa av ensamhet, osäkerhet och isolering. Det är en parameter som aldrig syns i några som helst rubriker; att det borde vara en mänsklig rättighet att ha en smartphone, inte minst för nyblivna mammor och pappor.
  4. Den som förfasar sig över föräldrars skärmanvändning har alltså inget på fötterna utan agerar irrationellt och emotionellt. Det är ju nåt som händer vid varje teknikskifte, det finns det tydliga belägg för. Men bara för att nåt alltid händer betyder inte det att vi måste upprepa den historien. Vi är en civilisation. Vi kan tänka själva. Vi kan lära oss nåt av historien och se till att vi inte dras med i paniken kring skärmar.
  5. Förfasandet över föräldrars skärmanvändning riskerar att drabba en oerhört utsatt grupp väldigt hårt; nämligen ensamstående mammor. Och kanske alldeles särskilt unga ensamstående mammor utan stöd från familj och vänner. Precis som debatten om vaginal förlossning och amning hamnar diskussionen om föräldrars skärmanvändning väldigt snabbt i mammaskammande.

Jag vill avslutningsvis påpeka en sak, mest för att mina hatare ska veta att jag tänkt på detta och alltså behöver de inte höra av sig och tala om det för mig. Självklart vet jag att det finns de som i alla tänkbara bemärkelser tittar på sin skärm mer än vad som är nyttigt. Men det är inte upp till mig att avgöra det. Jag vet inte vad andra gör på sina skärmar, precis som ingen annan vet vad jag använder min telefon till. Det som ser ut som onödig skärmtid kan mycket väl vara en konversation som räddar liv. Eller som bara gör livet lite enklare. Den som själv tycker att hen borde trappa ner bör utan tvekan göra det men har inte rätt att projicera sina problem på andra. Svårare än så är det inte.

 

När barnen vill ha en app

En fråga som ständigt är aktuell är den om hur vuxna ska tänka när barnen vill ha en app som det har stått en massa om i tidningen och det i princip bara är skrämmande saker. Så här tänker jag om det:

  • Vi befinner oss i en mediepanik, som jag skrivit om på flera ställen, t ex Mediepaniken som kom av sig. Om vi vet om att det är så, kan vi undvika att fastna i emotionella resonemang och kan istället resonera rationellt.
  • Medierapporteringen är oftast sensationalistisk och klickvänlig vilket gör att media sällan är en bra källa till information.
  • Därför är det bättre att använda barnen som informationskälla. Dels vill de sällan skapa panik och sensation, dels vet de mer i detalj hur de själva använder nätet.
  • Om du har läst om en ny app som verkar farlig, fråga barnen om den. Lyssna mer än du pratar.
  • Om barnen redan har appen installerad, se till att installera den själv och fråga om barnen kan berätta för dig vad den går ut på.
  • Om de inte har appen men gärna vill ha den, fråga varför de vill ha den. Vad har man den till? Vilka andra har de? Vad gör de med appen?
  • Diskutera potentiella faror men utan att signalera oro och stress. Var öppen och nyfiken och samtala om vad som kan hända och hur man kan undvika det.
  • Se till att inte vara den som piskar upp panik och oro hos barnen. Vuxna har ett ansvar att lugna barn, men mycket av det vi pratar om kring nätet ger motsatt effekt. Många unga är stressade för det vuxna säger om nätanvändning, även i de fall då det inte stämmer med deras egna upplevelser. Det är självklart inte ok.
  • Kom överens om en vettig användning så att barn och vuxna kan känna sig nöjda.
  • Var tydlig när du talar om att vad som än händer kan barnen komma till dig och prata. Även om de har gjort nåt dumt. Även om de skäms. Även om de inte hållit er överenskommelse. Denna sista punkt är den absolut viktigaste. Om du inte hinner eller orkar göra allt på listan, måste du ändå säga det här sista. För några barn är det livsviktigt att de vågar berätta. För alla barn är det viktigt och ger dem bättre förutsättningar i livet.

    Hör också när Net Nanny reder ut lite av detta i ett inlägg från i somras.
    Om du vill läsa mer om ovanstående rekommenderar jag min bok Nätmobbning, näthat och nätkärlek. Finns även som pappersbok.

Skriv en debattartikel om sociala medier!

Ni som känner mig vet att jag vurmar för rättvisa. Och en sak som är orättvist är att inte alla får skriva indignerade debattartiklar om sociala medier. När det nu är så himla enkelt. Därför gjorde jag en innehållsanalys av den senaste i raden (men låt den för guds skull inte bli den sista!) och ställde samman en guide för dig som vill skriva en egen text. Kom igen! Alla kan göra det!

Debattartikel om sociala medier
– en guide för dig som aldrig provat förr

Att skriva en debattartikel om sociala medier, eller skärmtid, som är den korrekta termen i åsiktsdrivna texter, är inte så svårt som man skulle kunna tro. Du  behöver inte ha några kunskaper om det tema du väljer att debattera. Det enda du behöver göra är att utgå från en enskild händelse, nedan kallad anekdot, och sedan bygga upp ett samtidskritiskt resonemang utifrån denna enda händelse. Sen är du i hamn! Din text kommer att delas och hyllas av bittra vuxna vars liv sprungit ifrån dem. Du kommer att få sköna cynikerpoäng för att du inte okritiskt låter utvecklingen skena iväg. Och du kommer att håva in hånfulla skratt på bekostnad av människor vars liv du inte vet något om. Men det är väl knappast ditt ansvar? Så kasta dig över tangenterna och skriv!

Texten måste innehålla följande

  • En anekdot, som med fördel kan vara en egen iakttagelse som du gjort i din vardag.
  • Kraftfull markör att du inte själv tillhör den grupp som du planerar att skamma.
  • Gärna ytterligare en anekdot, för att förstärka argumenten med ännu ett bevis.
  • Generaliserande påstående om [samtiden/föräldrar/lärare/ungdomar].
  • Spydig nyansering av det nyss sagda så att det framgår att nyansering inte behövs.
  • Referens till amerikansk medicinsk medieforskning.
  • Fultolkning av nämnda forskningsresultat.
  • Egna påhittade slutsatser av forskningen och anekdoterna.
  • Vagt refererande till ”forskning visar”.
  • Ytterligare ett generaliserande påstående med hög igenkänningsfaktor.
  • Slutsats som skammar alla andra [samtiden/föräldrar/lärare/ungdomen av idag].

Välkommen in i den varma gemenskap där alla hatar samtiden, nätet och framför allt unga!