Category Archives: Skärmtid

RIP Skärmtidsdebatten

Bild: David Björkevik

Ni har alla tänkt det redan. Hur snabbt skärmtidsdebatten dog när folk tvingades att vara hemma mer, och umgås med sina barn mer. Det har ju en humoristisk touch och det går inte att komma ifrån att det finns ett litet litet stråk av skadeglädje i mig just nu.

Det finns dock en allvarlig sida av detta som jag tänkte avhandla helt kort. För det här visar att allt det där snacket om att skärmar skulle vara farliga var alarmism. När tidningar går ut med nya skärmtidstips avslöjar sig alarmisterna och moralisterna direkt. Det var alltså inte farligt, det var bara irriterande att barn skärmade så mycket, men nu när det är mer irriterande att barnen ska vara hemma, då ska man vara “generös” med skärmtid.

Nu har det vi svart på vitt, att det bara handlade om att några ville göra sig pengar eller karriär på andras oro för det nya. Eller som Howard Becker kallar dem: moraliska entreprenörer. Enligt Beckers teori kommer dessa att byta fokus med tiden, så vi får väl se vad det blir av alla de som jag har krigat emot. Jag tror dock inte att de behöver oroa sig, den här typen av människa, organisation eller företag landar alltid med fötterna neråt. De hittar något nytt att lura på folk. Att vara moralisk entreprenör är lukrativt och framtidssäkrat, om jag var inne på när jag tog upp James Randi och hans arbete. Om någon som har levt på skräcken för skärmtid läser detta, vill jag säga: Just nu ser det mörkt ut men du ska se att det ordnar sig. Du får slicka dina sår nu, men snart kommer du på något nytt att veva igång en debatt omkring. Eller så skaffar du dig ett hederligt jobb och slutar manipulera folk.

Det är dock inte helt fritt från moraliskt entreprenörskap kring skärmar ens i coronatider. Ett av flera exempel där barns situation används för att göra politiska poänger är de som har gått ut med att barns utsatthet på nätet ökar när de är hemma så mycket. Jag har försökt få ta del av vilka data de lutar sig mot men inte lyckats. En kvalificerad gissning är ju tvärtom att barns trygghet på nätet skulle öka när barn och vuxna spenderar så mycket tid tillsammans och barnen har friare tillgång till nätet. Vi vet ju, som jag har påpekat ett otal gånger, att det viktigaste för barns säkerhet på nätet är att de har vuxna att prata med. Däremot tycks det finnas forskning som visar att när familjer tvingas vara tillsammans i hemmet ökar risken för våld i hemmet, men det har ju inget med nätet att göra. Det tycks också som om antalet vuxna förövare ökar när fler jobbar hemifrån eller har blivit av med jobbet, men det säger verkligen inget om att barns utsatthet ökar.

Att gå ut med varningar utan att ha verkliga skäl är inte bara onödigt, det riskerar att flytta fokus från det vi verkligen känner till och kan göra att vi agerar fel. Det riskerar också att minska förtroendet för organisationer som går ut med dessa varningar, eller varningar i största allmänhet. Alarmisterna borde skära ner väsentligt på sin skärmtid, särskilt i coronatider!

Anders Hansens sommarprat

Hur dum tror han att lyssnaren är?!?!

Redan i somras när sommarpratet sändes var det många som tipsade mig om det. “Lyssna, det var inte så illa som jag trodde”. Så jag satte på mig lurarna och gick min sedvanliga runda längs älven och lyssnade, glatt överraskad till en början (se disclaimers nedan), sen alltmer irriterad. Vid ett par tillfällen frustskrattade jag rakt ut, helt okontrollerat. Då önskade jag att jag haft nån med mig så vi hade kunnat ondgöra oss över hans fula retorik, men istället har jag tvingats bära på det tills nu. Varsågoda! Överjäst dekonstruktion av ett sommarprat.

Först vill jag lägga in två disclaimers.

1. Jag tycker att Anders Hansen har gjort en himla massa bra. Vi föreläste faktiskt på samma TedX Umeå och det var första gången jag hörde honom prata om det här med antal steg. Jag var redan då inbiten stegräknare och gillade verkligen hans retorik. Men när Hansen plötsligt, utan förvarning och utan förkunskaper, började prata om skärmar, då blev jag lite fundersam. Han skrev nämligen helt okritiskt in sig i berättelsen om det mörka nätet (ni vet, exakt det som jag lägger alldeles för mycket tid på att debunka). Sedan dess har han fått ännu större inflytande och framstår för många som kunnig på området och det gör det hela ännu värre. Jag har träffat professorer som arbetar med frågor om barns utbildning som har svalt allt Hansen säger! Nu påstår jag inte att det här är bara Hansens ansvar. Det står honom fritt att slarvläsa lite medierapportering och skriva böcker om det för att tjäna sitt levebröd. Det är dock inte ok att seriösa förlag ger ut dessa böcker, att SVT gör en hel programserie eller att media rapporterar det han säger utan någon som helst fackgranskning. Att vi som individer köper snake oil är väl en sak, men att professionella inte gör sitt jobb är en helt annan. Jag tycker också, apropå ovan nämnda professorer, att alla som hör så förenklade resonemang och till synes snabba lösningar borde fråga sig om det verkligen inte är mer komplext än så.

2. När jag lyssnade till programmet slog det mig att Anders Hansen och jag har nästan exakt samma musiksmak. Det gör att jag tror att han är trevlig att umgås med.

Första halvan av sommarpratet handlade om det Hansen gjorde sig känd för från början, fysisk aktivitet, så det tyckte jag var intressant. Nu kan det i och för sig bero på att jag inte har några fackkunskaper på det området, vilket också är skälet till att jag inte avhandlar det. 36 minuter in i programmet börjar det dock handla om sociala medier. Hansen berättar att Facebooks framgångssaga bygger på att de ”vet exakt hur de ska aktivera hjärnans belöningscentrum”. Ja, det kan man formulera det, om man vill få aktörer att framstå som lite suspekta. Egentligen pratar han om något som vi har tvingats att förhålla oss till sedan länge, nämligen att det finns goda kunskaper i många branscher om hur man bäst utnyttjar våra mänskliga svagheter för att maximera vinsten. Vi kan tycka illa om det men att låtsas som att det är unikt för Facebook är bara ägnat att framställa det nya och okända som hemskare än sånt som vi känner till. Om Hansen är seriöst chockad över detta, vänta tills han får höra talas om subliminal teknik eller hur butiker arbetar med placering av varor för att vi ska luras att köpa mer! Det hade varit ärligare att referera till Facebooks utan tvekan höga kompetens gällande våra beteenden i termer av reklamknep i största allmänhet, men då hade de inte framstått som värre än dagligvaruhandeln eller resebranschen. Han kollrar också bort lyssnaren genom att han först berättar om hur ”tusentals ingenjörer har arbetat fram metoder att fånga vår uppmärksamhet”, men så vips pratar han om att ”vi lägger mer och mer tid på våra telefoner”. Såg ni glidningen där? Han lägger upp det som om sociala medieappar och telefonen är samma sak. Det kan finnas de som bara använder sina telefoner till kommersiella sociala medier men det finns inget som tyder på att det skulle vara särskilt många som inte också betalar räkningar, sköter sina vänskaps- och släktband, jobbar, pluggar, kollar upp saker, osv. Han använder helt enkelt terminologi på ett vilseledande sätt, så att det ska passa hans narrativ.

Vidare menar Hansen att sociala medier blir ”bättre för varje dag på att aktivera hjärnans belöningssystem så vi använder dem mer och mer och därmed lägger mindre tid på annat”. Det är, enligt honom, kärnan till hur vårt mående påverkas av den digitala världen: den tar tid från oss så vi inte hinner vara i den riktiga världen. Att kalla det invanda för ”den riktiga världen” är ett klassiskt knep som går ut på att få oss att associera till motsatserna riktig/falsk. Jag kallar det ”Men ändå!” i min bok och Dagens kunskapslucka. Han behöver inte säga rent ut att det han kallar den digitala världen är falskt, det jobbet gör våra hjärnor åt honom. Skulle han istället varit ärlig hade han berättat att det inte handlar om två världar som utesluter varandra. Tvärtom är vi människor som regel väldigt bra på att växla mellan aktiviteter, kanske bättre än nånsin just pga all skärmanvändning. Vi kan använda en skärm medan vi går, vi kan använda en skärm för att umgås, för att lära oss saker, osv. Det ena utesluter inte det andra, alltså är det oärligt att låtsas som om de två är motsatta. Han använder också begrepp som ”parallella digitala liv” (42.40) vilket antyder att det som görs digitalt inte ingår i livet. Men gud, vad skulle det då vara? Det gör mig galen att han inte ställs till svars för sånt här!

Efter 42 minuter säger Hansen att han hoppas att ”de som avfärdar farhågorna med att det bara är olyckskorparnas reflexmässiga gnäll” kommer att få rätt. Nej, det hoppas han inte alls, för om han verkligen hoppades det skulle han ha läst in sig på området och sett att mycket av det han säger är en blåkopia på det reflexmässiga gnäll som uppstår vid introduktionen av varje ny teknik. Nu får ändå hans sommarprat mig att misstänka att han faktiskt har läst en del, eftersom han nämner både videopaniken och tågpaniken. Han använder dock inte exemplen så som respektive forskare menade, alltså för att se ett mönster och kunna dra lärdomar för att inte göra samma misstag generation efter generation. Istället tar han upp tidigare paniker för att avfärda idén om att det skulle föreligga någon likhet. Han säger att ”tekniken kan ta upp hela våra liv” medan ingen satt framför videon i 6 timmar om dagen eller åkte tåg hälften av all vaken tid. (Nej men kolla, där återvänder han till de falska motsättningarna!) Faktum är att exakt så där har det låtit vid varje teknikintroduktion:  Ska ungdomen inte göra annat än läsa/lyssna på LP-skivor/spela rollspel? Vi måste ständigt påminna oss om att det nya, det som Hansen kallar för ”tekniken” är inte en grej. Det är en enorm mängd olika saker, antagligen så många olika saker att det är omöjligt för var och en av oss att föreställa oss allt. Det betyder att vi måste vara ödmjuka inför andras användning och utgå ifrån att vi inte vet allt om allas användning.

Vilket osökt för mig in på det jag kallar för ”Det vet man ju själv…” i min bok (och i Dagens kunskapslucka). Hansen pratar nämligen uteslutande utifrån ett priviligierat normperspektiv. ”Jag tror att de flesta har upplevt…” säger han. I hans beskrivningar ryms bara vuxna människor med rimligt mående, fysiska vänner, folk som har jobb och fritidsintressen som de kan stå för inför okända. Här finns inga sjuka, folkskygga, traumatiserade, diagnosticerade, marginaliserade, inåtvända som lägger flera dagar på en teckning eller andra med behov som sticker ut från det liv som ligger till grund för hans resonemang. När han säger att det går att beställa mat via datorn och slippa gå utanför dörren, säger han det som om det vore ett steg bakåt för civilisationen. Och det kan det också vara, för vissa. Det finns de som skulle behöva ha ett fysiskt ärende varje dag för att komma ut och röra på sig, andas frisk luft och träffa lite folk, men det gäller inte alla. För några av oss är tvärtom hemkörning av mat, vin och kläder det bästa som hänt. Kanske rent av skillnaden mellan att må bra och inte, eftersom det inte tvingar iväg den som faktiskt inte orkar. Hansen talar nämligen bara till alla de som har mått bra av lite tough love, de som behövde nån som ryckte dem i nackhåret och tvingade ut dem i hockeyrinken, de som en dag kommer att tacka sina förtryckare för att de tvingade dem att plugga, de som lyckades. Det är ok, det är bra, för den som det funkar för. För den som istället får ångest och tänker att livet inte är till för mig är den här typen av normtänkande destruktivt, ibland även livshotande.

Så när Hansen säger att ”Vi håller på att skapa möjligheten att frånkoppla oss från vår fysiska verklighet, men bara för att det är tekniskt möjligt betyder inte att vi är utvecklade för det eller att det är en bra idé” pratar han utifrån sig själv. Han kan omöjligt ha på fötterna när det gäller all skärmanvändning. Samma sak när han säger att vi bygger bort ”riktiga möten” (55.10) som om det vore riktigare och viktigare att ses i köttet. För honom känns det antagligen så, kanske även för de flesta andra, men det är inte så för alla. Om det ska anses finare att ses i rummet än på andra sätt kommer vi bara att förstärka normtänkandet, som vanligt på bekostnad av den som befinner sig utanför normen.

Om den nya normen kommer vara ”skärmfritt så ofta som möjligt”, då kommer det att finnas en hel del förlorare. De av oss som vunnit på digitaliseringen, som har fått bättre livsvillkor tack vare sociala medier, som äntligen har hittat likatänkande, som har fått sitt livs första vänner tack vare ett spel, som inte alltid orkar baxa sin rullstol upp längs vingliga ramper, ja ni förstår. Vars och ens fantasi räcker inte till för att föreställa oss alla vinster som digitaliseringen fört med sig och det betyder att vi måste lära oss att hålla tyst. Vi har inte rätt att moralisera över olika sätt att lösa livet på. Vi kan utan tvekan behöva se över vår egen användning om det finns tecken på att den inte är rakt igenom sund. Det kanske också är så att vi behöver lägga oss i hur våra närmaste använder skärmar. Observera att jag säger kanske. Så snart vi får en sån tanke i huvudet är det av yttersta vikt att vi vänder och vrider på tanken innan vi agerar på den. Har jag förstått hur det ligger till? Kan det finnas andra sätt att se på det? Är jag priviligierad i relation till detta, så att jag inte har samma behov som hen har? Kan jag ställa frågor utan att låta dömande?

En av grundstenarna i Hansens resonemang är att evolutionen har format oss och att de individer som klarade sig var de som var oroliga av sig. Han säger att ”både du och jag är ättlingar till överlevare”, sådana som anade faror lite överallt och visste när det var dags att dra sig undan. Det använder han som förklaring till att människan har tendenser till nedstämdhet och depression, men menar att vi kan göra nåt åt det; man kan få hjälp mot sitt dåliga mående. I nästa andetag säger han att vi mår så dåligt idag därför att ”vi berövas sånt som tidigare hjälpt oss överleva och som därför är djupt rotade behov i oss: sömn, rörelse och andra människor” (54.00). Få se nu, evolutionen har gjort oss benägna för depression, vilket vi med olika metoder kan hantera idag, bara folk söker hjälp. Vi kan dock inte hantera skärmanvändning, pga ovan nämnda evolutionärt viktiga egenskaper. När han kom så här långt (jag stod och strök tvätt för att kunna koncentrera mig) ropade jag högt: ”Men du kan ju för fan inte använda samma argument fast åt olika håll!” Ja, jag skrek det högt till min telefon, ensam i tvättstugan. Ni är fria att kalla mig galen och haverist, det är det fler som har gjort och jag är fortfarande vän med dem.

40 minuter in dyker det upp en disclaimer när han säger att ”Visst kan sociala medier hjälpa, men faktum kvarstår att vi aldrig känt oss så isolerade”. Disclaimers återkommer hela tiden: ”Det är alltså inte telefonen i sig…” eller ” Våra mobiler är naturligtvis fantastiska, men…”. Jag vet för övrigt inte om det går att mäta hur isolerade folk har känt sig genom historien, så jag skulle inte våga uttala mig om det. Anders Hansen vet i alla fall.

När han säger att ”Våra sociala drifter är inte anpassade för elektroniska meddelanden” blir det närmast komiskt. Nej, såklart inte! Om du skulle kunna ge en platta till en grottmänniska skulle hen inte förstå ett smack. Inte heller om du skulle ge hen en bok. Eller elektriska prylar, eller nallebjörnar, eller nagellack. Hansens huvudpoäng är att vår hjärna är densamma som när vi levde i grottor. Det kan vara hur sant som helst utan att ha någon som helst bäring på det han pratar om. Faktum är att vi har lärt oss att hantera många saker under de här 0,1 procenten av människans tid på jorden, se ovan några exempel ovan. Han nämner också extralingvistiska signaler, kroppsspråk och minspel, som en viktig del av samtal. Det har han också rätt i men han har inte rätt när han säger att elektroniska meddelanden (notera terminologin igen!) inte har sådana. Det är helt enkelt bullshit och han säger så för att han tror det, han har glömt att läsa på.

Sen blir det tack och lov lite skrattfest igen när han säger att ”Inget programvaruföretag kommer att skapa smarta appar som får dig att promenera istället för att ta elscooter”. Det här illustrerar det faktum att den som inte ens äger en smartphone kanske skulle hålla tyst om sånt som alla smartphoneanvändare vet att det redan finns, sedan många år.

Nu orkar jag inte lägga en sekund till på detta trams. Om du har läst ända hit är du värd ett stort tack. Tack! <3

“Vi vuxna måste bli bättre på att lyssna på vad barn har att säga”

Gästbloggare Elza Dunkels!

Och månadens gästbloggare är… *trumvirvel*… Elza Dunkels! Elza är docent i pedagogiskt arbete och forskar bland annat om barn och internet. Bli inte förvånad om ämnen om ungas säkerhet på nätet dyker upp i ditt flöde inom kort. Men tills dess! Låt oss ge ordet till Elza för en vidare introduktion om sig själv och de ämnen hon kommer beröra under månadens gång.Har du redan nu en fråga till Elza? Kommentera!

Publicerat av Bredband2 Onsdag 4 september 2019
Bredband 2 presenterar september månads gästbloggare: Yours truly!

Under september har jag ett samarbete med Bredband 2, där de hjälper mig att nå ut med min forskning. Först ut var en intervju där jag påstod att det är 30 år kvar tills vi fullt ut har accepterat digitaliseringen.

Därefter ska jag skriva om några aktuella ämnen i tre blogginlägg. Det första finns ute redan nu och handlar om hur vi kan skydda barn på nätet.

Den 27 september kommer jag att livesända från Bredband 2:s Facebooksida. Kl 11.30 börjar jag svara på frågor, som man kan skicka in redan nu eller ställa direkt under livesändningen. Missa inte detta! Passa på att fråga eller tipsa nån i din närhet som har oroliga funderingar kring barn och digitalisering.

Vill du ställa en fråga till mig? Skriv din fråga som en kommentar under något av inläggen på Bredband2:s Facebook eller Instagram , så samlar vi ihop dem och sen svarar jag på så många jag hinner.

Vilka frågor kommer att dyka upp? En kvalificerad gissning är att det blir många frågor om ämnen som jag redan skrivit en del om:

Yngre barn har rätt till skärmtid!

Nedanstående är en debattartikel publicerad på SVT Opinion 6/9 2019.

Två yngre barn som leker med varsin skärm, en tredje tittar på. Foto: privat.
Skärmtid

Den nya läroplanen för förskolan ger yngre barn rätt till digitala verktyg, något som har blivit omdiskuterat. Kanske är det är svårt att få ihop bilden av ett litet barn och de negativa sidor av skärmanvändning som allt oftare lyfts fram.

Här tror jag att det är viktigt att titta på vad förskolebarn faktiskt gör med skärmar. Yngre barn använder skärmar främst för att lära, roa sig och ibland även interagera med andra,  till exempel samtala med en släkting som bor långt ifrån.

Det är alltså inga konstigheter som yngre barn ska ges tillgång till i förskolan. Digitaliseringen av förskolan handlar inte om att plattor ska ta över pedagogernas roll eller att lek ska ersättas av swipande och youtubande.

Istället handlar det om att ge förskolan nya eller kompletterande vägar att närma sig de mål som förskolan har. Det kan innebära att vuxna och barn tillsammans utforskar hur digitala verktyg kan användas, men också när plattor inte tillför något till leken och lärandet.

Skolverket har formulerat hur digital kompetens ska finnas med från förskolan och uppåt. Barn behöver förstå digitaliseringens påverkan på samhället, kunna använda och förstå digitala medier, ha ett kritiskt förhållningssätt och kunna lösa problem.

Det kan låta avancerat för en ettåring men målen är tänkta att anpassas efter kunskaps- och utvecklingsnivå.

I förskolan kan ”lösa ett problem” vara något så enkelt som att ropa på en vuxen om något går fel. Att våga fråga eller larma är nämligen en viktig del av den digitala kompetens som varje barn har rätt till.

Forskning visar att många barn inte vill involvera vuxna vid digitala problem. Dels är förtroendet för vuxnas förmåga att hjälpa låg, dels vill barn inte göra vuxna oroliga eller ledsna.

Det är djupt olyckligt att många barn tänker så, när forskning visar att de tryggaste barnen är de som har förtroende för vuxna och vågar berätta när problem uppstår på nätet. Att på ett tidigt stadium lära barn att vuxna är intresserade av dialog är därför helt avgörande.

WHO antog nyligen riktlinjer för att få bukt med barns stillasittande. Man pekade då ut skärmtid som en tänkbar orsak och valde att, helt utan stöd i forskning, ge rekommendationer om skärmtid för barn under 5 år.

Det är minst sagt märkligt att ge rekommendationer som i princip är plockade ur luften, men kan ses som ett uttryck för de senaste årens emotionella debatt om barn och skärmar.

Skärmtid är egentligen ett meningslöst begrepp då det bara beskriver den tid som skärmen används, inte vad den används till.

Skärmtid kan alltså betyda skolarbete, videosamtal med familjen, att kolla fakta, organiserat näthat, porrsurfning och hackade konton. Det är ett så omfattande begrepp att det blir intetsägande.

Det som verkligen spelar roll för välbefinnandet är om aktiviteterna passar barnets intressen och utvecklingsnivå.

Vi är djupt inne i digitaliseringen, oavsett vad vi tycker om det. Alla medborgare behöver kunskaper och färdigheter för att hantera stora och snabba förändringar. Det är hög tid att även yngre barn får tillgång till digital kompetens. Att lära sig hantera skärmar är inte konstigare än att lära sig klippa med en trubbig sax, eller att konfronteras med trafiken under en vuxens överinseende.

Barn som får träna på något blir bättre på att hantera det, både i samtiden och i framtiden.

Barn som skyddas från allt som kan innebära minsta risk får aldrig chansen att utveckla förhållningssätt och strategier för att hantera det de möter. Det är den viktigaste anledningen till att yngre barn har rätt till mer skärmtid.

Boken, läsandet och fattningsförmågan

Jag blir lite irriterad. Engelsbergs bruk 24 april 2019.

Jag fick chansen att berätta om järnvägssjuka och mediepanik under ett seminarium om läsning på legendariska Engelsbergs bruk. Det finns så många saker att säga om de föredrag som kom efter mitt; Carl Hamilton och Kjell A Nordström och jag tror att jag lyckades förmedla det under den efterföljande debatten. Sänds på Axess Tv 12/6 kl 9.30, eller redan nu: se och döm själva! Jag kommer in efter 59 minuter, men missa inte alla suveräna föreläsare i början.

Alltså, det där med Silicon Valley! Att Steve Jobs barn inte fick ha plattor, att skaparna av Facebook förbjuder sina barn att använda sociala medier. Om idén att detta borde styra föräldraskap i Sverige inte var så himla tragisk skulle den vara humoristisk. Hur i helsike kunde dessa entreprenörer, som antagligen jobbar 60-80-timmarsvecka, bli förebilder som föräldrar? Det finns bara en enda orsak till att det händer, nämligen att det passar in i det rådande narrativet. När allt känns konstigt och ovant hugger folk glatt tag i halmstrån. Det vore ju toppen om det var sociala mediers fel och inte nedskärningar i välfärden och ett hårdnande samhällsklimat som låg bakom ungas allt sämre mående och skolans problem. Men så enkelt är det oerhört sällan. Vi får helt enkelt leta orsakerna där de finns, inte där det är enklast att leta.

Och, inte minst: även om det skulle vara som folket i Silicon Valley säger, även om det skulle vara nätets fel alltihop, ska vi då låtsas som att digitaliseringen inte finns? Ska vi göra som Nordström säger och vänta tills barnen har lärt sig leva analogt innan vi introducerar skärmar? Nej, vi ska låta dem träna, från tidig ålder och tillsammans med vuxna. Såklart! Vilken ansvarsfull vuxen håller ett barn ifrån trafiken tills de är 15 för att sedan ge dem en cykel, eftersom de är fysiskt och psykiskt mogna att hantera en cykel?

Läs mer om vikten av att börja skärmträna tidigt i Vi föräldrars utdrag ur mitt kapitel i Digitalisering i förskolan på vetenskaplig grund.

Skärmhjälpen är ovetenskapligt snömos

Ni kanske har sett att Länsförsäkringar har lanserat en kampanj som ska få folk att minska sin skärmtid – Skärmhjälpen. Jag hade tänkt förbigå det hela med tystnad eftersom det är så dumt så jag är inte ett dugg orolig att folk ska gå på så enkla knep. Men så felciterade de mig och då blir det plötsligt en annan sak.

Felciterad på Skärmhjälpen.

Jag har aldrig sagt att det är svårt att ge rekommendationer kring vad som är lagom. Jag har sagt att det inte går att ge rekommendationer baserade på vetenskaplig kunskap och det kommer heller aldrig heller att gå. Jag har inte tid att svara på varje knasigt påstående i alla filmer de satt ihop (de har varit idoga, de får man ge dem) så jag länkar till lite gamla inlägg i den här frågan. Det är ju inte som att jag har varit otydlig och de bara råkat missuppfatta mig. De använder mig som ett alibi, så att det ska verka som om de läst all forskning på ämnet och inte bara plockat ut det som stöder deras budskap.

Här försöker jag reda ut den konstiga idén om att det alltid finns två sidor och att båda är relevanta: Lagom är bäst?

Jag gästar podcasten Glappet och pratar om Skärmtid, barnförtryck och motståndskraft.

2017 gjorde jag en liten film om skärmtid och småbarn.

Och sen måste alla läsa det som Margareta Rönnberg skriver om de här frågorna. Lustigt att Skärmhjälpen inte har hittat hennes forskning när de nu har letat så noga.

Beror verkligen ökningen av barns närsynthet på det myckna ”skärmtittandet”? På bokläsning?

Minns ni bråket kring skärmtid 2015? Annars kan ni friska upp minnet här.

Nej mobilerna har inte förstört en hel generation

Jag får ofta frågor från journalister om jag läst den ena eller andra skrämselboken om unga och nätet, t ex Twenge, Turkle eller den svenska Skärmtid (jag länkar inte med flit). Varje gång får jag svara att jag inte har gjort det och inte heller kommer att läsa dem. Dels för att det skulle ta så mycket tid, dels för att jag blir rätt ledsen och besviken av sån tendentiös litteratur. De är oftast väldigt skickligt manipulerande i sin argumentation. Som att använda sig av anekdotisk bevisföring, falska motsättningar och obevisade samband. De har en tydlig målgrupp som är väldigt tacksam att vända sig till; vuxna som oroar sig för hur det ska gå för dagens unga. Alltså nästan alla.

Men nu blev jag ändå lockad att läsa Have Smartphones Destroyed a Generation? av Twenge som bygger på hennes nyutkomna bok på samma tema. Och det är verkligen exakt den smörja jag förväntade mig. Bland annat lyfter hon fram statistik som visar att unga har sämre psykisk hälsa idag. Det är i princip den enda typ av källa hon redovisar, allt annat är anekdotiskt och spekulerande. Texten osar av romantiserande av det som en gång var ungdomen: bilar, alkohol, tjäna pengar och ha sex. Och som hon menar att ingen är intresserad av längre. Jag kan minnas helt fel men var det inte bara ett par månader sen som vi oroade oss för att unga hade sex för tidigt, för ofta, med fel personer och på fel sätt? Jag minns inte heller bilkörande, alkoholkonsumtion eller en kapitalistisk ådra som något man önskade sina unga.

Ungas psykiska ohälsa kan ha med skärmanvändning att göra men den kan också ha andra orsaker som det är vår skyldighet att söka efter. De stora neddragningarna i samhällets skyddsnät är rent kronologiskt betydligt rimligare som förklaring än användandet av skärmar. Det finns ett samband i tid men finns det ett orsakssamband? Att låsa fast sig vid en förklaring riskerar att skada unga eftersom man då kan missa den verkliga orsaken.

Att skylla på skärmar blir också ett sätt att förminska de enorma fördelar som nätet har inneburit för många, framförallt marginaliserade grupper och individer. Om vi inte erkänner vikten av detta riskerar vi att beröva dem detta stöd som kan utgöra skillnaden mellan att ha ett bra liv och inte ha något liv alls. Och så det roligaste argumentet av dem alla: ”Even Steve Jobs limited his kids’ use of the devices he brought into the world.” När blev Steve Jobs en auktoritet på barnuppfostran? Eller ens på digitalisering? Var han inte helt enkelt entreprenör och affärsman?

Visst finns det problem, mer eller mindre allvarliga beroende på individ och situation. Dessa måste vi hitta bättre sätt att förhålla oss till än att romantisera det som har varit och skamma det som är nytt. Ett vettigare förhållningssätt kan innehålla tankar om acceptabla förluster; att vi vinner något men förlorar något annat vid varje ny teknikintroduktion. Vi fick sämre sömn när vi fick elektricitet och ändå är det idag en ytterst extrem hållning att vi ska sluta med el. Ett rimligt förhållningssätt tar också hänsyn till att individer och grupper kan reagera olika och att vi inte kan utgå från våra egna känslor och reaktioner när vi ska tänka om det nya.

 

Mitt uppkopplade barn

Karin Nygårds och jag peppar inför inspelningen.

Nu sänds äntligen Mitt uppkopplade barn, ett UR-program som vi spelade in 1 december. Programmet sänds den 14 juni kl 22.00 i SVT1 med repris dagen efter kl 12.15 och en ännu repris veckan efter tisdagen den 20:e kl 11.50. Förutom Karin Nygårds och jag själv medverkar Kristina AlexandersonJack Werner, Josef Sahlin och hans elever Fabian och Linnea. Och Natanael Derwinger är programledare.

Om jag minns rätt var syftet med programmet att komma på exakt hur länge barn bör ha skärmtid per dag, beroende på ålder såklart. Ni vill inte missa detta!

 

Stop dragging kids away from their screens

I mitten av maj var jag iväg till en av de största startup- och techmässorna The Next Web i Amsterdam. En av grundarna till konferensen Boris VVZ skriver en liten betraktelse om skärmtid som jag tycker var fin: Stop dragging kids away from their screens.

Han har två huvudpoänger:

  • Att vuxna i alla tider har förfasat sig över dagens ungdom
  • Att barnen kanske behöver göra exakt det de vill göra ibland

See my point? I once heard a myth that at one point French politicians debated whether to ban the ‘Chaise longue’ (basically a couch) in France because they were afraid it would become popular and prevent children from – surprise – playing outside.

So here’s a thought: Maybe kids need to sit in a corner and do mind-numbing things as they grow up, Maybe that subtly activates their brain activity and allows them to grow up, build their character and help them adjust to life.

Eller tre kanske det blir eftersom han avslutar med att prata om att alla faktiskt ogillar att bli avbrutna:

That made me think: If that is how we want to teach our children to behave, then why do we get angry with them when they don’t put their phones away the moment we demand their attention? Maybe all we have to give them is a little bit of time.

Tipstack till fenomenala omvärldsbevakaren Mikael Hansson. Följ honom!

 

“Skolläkaren vet inte vad hon talar om!”

Margareta Rönnberg är professor emeritus i filmvetenskap med inriktning mot barn och medier. Bild: Hanna Mi Jakobson.

I helgen delades en artikel friskt i sociala medier. Där Åse Victorin, som jag har nämnt förut, uttalar sig tvärsäkert om saker hon inte kan nåt om. Jag länkar inte till artikeln för jag misstänker att ni blir ledsna av att läsa sånt trams och ni kan säkert föreställa er ungefär vad hon skriver. Däremot tänker jag länka till en intervju som Hela Gotland gjorde med Margareta Rönnberg, som jag också berättat om förut.

Visbyprofessor: “Skolläkaren vet inte vad hon talar om!”

Läs och bli glad!